Kungl. Maj:ts proposition Nr 56.
1
Nr 56.
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående utförselbevis för
råg och vete; given Stockholms slott den 22 februari 1924.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
GUSTAF.
David Pettersson.
Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans Maj.t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 22 februari 1924.
Närvarande:
Statsministern Tkygger, ministern för utrikes ärendena friherre Marks von
Wurtemberg, statsråden Malm, Ekeberg, Beskow, Malmroth, Hasselrot,
Stridsberg, Lubeck, Clason, Wohlin, Pettersson.
Föredragande departementschefen, statsrådet Pettersson, anför efter gemensam
beredning med cheferna för finans- och handelsdepartementen.
Sedan under hösten 1922 ett stort antal framställningar ingivits berörande
den inhemska brödspannmålsproduktionen, bemyndigade Kungl.
Maj:t den 3 november 1922 chefen för jordbruksdepartementet att tillkalla
sakkunniga personer att undersöka den svenska spannmålsmarknadens dåvarande
läge och, därest så funnes påkallat, avgiva förslag till åtgärder
för ernående av ökad avsättning av svensk brödsäd. De sålunda tillkallade
sakkunniga, benämnda spannmålsmarknadssakkunniga, avgåvo den 16
januari 1923 sitt i anledning av uppdraget utarbetade betänkande (statens
offentliga utredningar 1923: 3).
över betänkandet havå lantbruksstyrelsen, kommerskollegium och generaltullstyrelsen
avgivit infordrade utlåtanden. Ärendet, däri ytterligare framställningar
sedermera inkommit, har därefter varit föremål för beredning
inom departementet.
Jag anhåller nu att för Kungl. Maj:t få anmäla detta ärende.
Bihang till riksdagens protokoll 1924. 1 samt. 43 höft. (Nr 56.)
1
Kungl. Maj:ts proposition Nr 56.
2
1. Ställningen på brödspannmålsmarknaden.
Till en början torde en sammanfattande översikt böra meddelas angående
det faktiska läget på brödspannmålsmarknaden.
Efterföljande sifferuppgifter grunda sig huvudsakligen på spannmålsmarknadssakkunnigas
betänkande och i vissa delar på från statistiska centralbyrån
och kommerskollegium för ändamålet införskaffade statistiska uppgifter.
Sveriges årliga skörd och förbrukning av vete och råg visas i nedan
återgivna tabell.
1 '' Å r ■ ! |
Skörd |
Införsel- (+) |
Förbrukning (efter |
Nettoskörd |
Skörd per |
|
deciton |
(—) överskott deciton |
deciton |
pr inv. |
säde) i % av kg- |
kg. |
|
i Vele: |
||||||
j 1871—75 |
910,260 |
+ 202,340 |
989,850 |
23.2 |
79.(1 |
21.8 |
1911—13 |
2,304,740 |
+ 1,886,210 |
3,965,060 |
70.8 |
52.4 |
41.1 |
1920-21 |
2,809,170 |
+ 1,823,610 |
4,328,780 |
73.s |
50.9 |
47.2 |
! 1921—22 |
3,357,170 |
+ 1.078,760 |
4,133,600 |
69.4 |
73.9 |
56.4 |
! 1922—23 |
2,588,930 |
+ 2.431,520 |
4,712,630 |
78.7 |
48.4 |
43.2 |
1923 - 24 |
3,016,000 |
— |
— |
— |
— |
— |
Råg: |
||||||
1871—75 |
4,886,150 |
+ 997,180 |
5,168,220 |
120.a |
80.7 |
114.8 |
1911—13 |
5,958,110 |
+ 1,079,820 |
6,287,570 |
112.2 |
82.8 |
106.4 |
1920—21 |
5,698,500 |
— 405,180 |
4,576,350 |
77.5 |
108.9 |
96.5 |
1921—22 |
6,746,160 |
— 464,730 |
5,597,100 |
94 0 |
108.8 |
113.3 |
1922—23 |
5,621,920 |
+ 133,430 |
5,073,610 |
84.7 |
97.4 |
93.9 |
1923—24 |
6,198,000 |
— |
— |
— |
— |
— |
Börande in- och utförseln av vete och råg samt mjöl därav torde följande
årssiffror, angivna i ton, för tiden närmast före världskriget samt
1920—1923 få meddelas.
Å r |
Vete |
Råg |
Vetemjöl |
Rågmjöl |
||||
införsel |
utförsel |
införsel |
utförsel |
införsel |
utförsel |
införsel |
utförsel |
|
1911 ................. |
172,360 171,054 200,181 201,621 156,135 138,335 267,870 |
161 |
46,186 106,829 |
40 |
7,033 |
502 |
4,965 |
1,074 |
3912.................. |
209 |
44 |
6,605 |
435 |
7,450 |
293 |
||
1913.................. |
310 |
91,284 |
454 |
8,647 |
207 |
12,627 |
97 |
|
1920................. |
759 |
5 |
15,184 65,536 |
13,515 |
40 |
63 |
1,233 |
|
1921.................. |
6,981 536 303 |
12,904 |
26,144 |
583 |
224 |
6,425 |
||
1922 .................. 1923 ............... |
10,360 77,483 |
4,103 463 |
16,269 24,212 |
19,421 9,664 |
579 1,457 |
9,775 2,885 |
Prisutvecklingen å vete och råg samt mjöl efter den 1 september 1920,
då den statliga spannmålsregleringen upphörde, och fram till 1923 års slut
belyses i följande sammanställning.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 56.
3
År
månad
Svenskt kr |
Börs-notering kr. |
Ameri-kanskt kr. |
Svenskt kärn- vetemjö kr. |
Svenskt bageri- vetemjöl kr. |
Utländsk |
Svensk kr. |
Svensk rågsikt OuO kr. |
Svensk rågsam- sikt kr. |
49.26 |
50.4 8 |
78 — |
73.— |
87.55 |
33.82 |
! I - |
||
49.42 |
44.93 |
— |
82.— |
77.— |
87.10 |
33.41 |
57.75 |
|
47.84 |
40.19 |
— |
81.73 |
76.78 |
85.04 |
33.80 |
'' 57.75 |
_ |
38.97 |
37.84 |
— |
76.71 |
71.71 |
78.02 |
32.32 |
i 57.2 7 |
: 46.52 |
36.54 |
35.81 |
40 77 |
69.08 |
64.68 |
72.40 |
31.35 |
o3.90 |
|
31.47 |
32.16 |
35.89 |
60.— |
55.- |
67.73 |
30.08 |
52.— |
‘ 41.25 |
32.08 |
29.78 |
33.22 |
57.2 9 |
52.2 9 |
56.2 4 |
31.98 |
51.— |
40.2 5 |
32.05 |
24.90 |
32.2 7 |
54.80 |
49.80 |
55.88 |
33.02 |
53.20 |
41.72 |
34.2 7 |
27.58 |
36.13 |
57.48 |
52.48 |
58.2 g |
34.95 |
56.52 |
44.77 |
36.84 |
27.38 |
36.7 2 |
62.— |
57.48 |
59.4 8 |
37.10 |
60.13 |
48.38 |
33.08 |
25.03 |
32.30 |
59.7 7 |
54.77 |
58.31 |
33.20 |
58.8 7 |
47.12 |
30.98 |
23.74 |
34.68 |
60.9 0 |
55.90 |
64.04 |
29.0 3 |
54.52 |
42.77 ! |
26.30 |
24.04 |
34.01 |
56.07 |
51.07 |
59.83 |
26.19 |
49.4 7 |
37.7 2 i |
23.42 |
19 34 |
29.60 |
49.74 |
44.74 |
57.12 |
22.16 |
42.7 4 |
30.99 |
20.10 |
18.94 |
28.80 |
46.25 |
41.25 |
51.07 |
18.54 |
38.55 |
26.98 |
21.85 |
19.12 |
28.80 |
45.50 |
40.50 |
49.60 |
19.41 |
37.50 |
27.- |
21.45 |
18.46 |
28.10 |
45.05 |
40.05 |
45.0 2 |
20.38 |
37.2 7 |
26.7 7 |
21.43 |
20.44 |
29.96 |
43.96 |
38.96 |
43.4 0 |
20.10 |
26.— |
|
22.80 |
20.41 |
30.10 |
44.50 |
39.50 |
42.21 |
20.38 |
26.— |
|
21.94 |
2L.54 |
31.40 |
44.50 |
39.50 |
45.4 4 |
20.88 |
26.— |
|
22.85 |
21.20 |
31.20 |
44.8 9 |
39.45 |
43.30 |
21.30 |
36.50 |
26.08 |
22.60 |
18.67 |
25.— |
40.50 |
37.50 |
41.37 |
21.79 |
36.50 |
|
22.28 |
18.46 |
24.50 |
40.— |
37.— |
39.94 |
21.46 |
36.50 |
28.50 |
21.89 |
16.87 |
22.80 |
39.16 |
36.15 |
39.65 |
19.7 4 |
27.05 |
|
17.30 |
16.50 |
22.3 5 |
36.7 7 |
33.77 |
37.86 |
15.52 |
32.08 |
|
17.58 |
18.6 2 |
24.80 |
35.50 |
32.50 |
36.24 |
14.95 |
29.50 |
23.50 |
19.08 |
18.83 |
24.50 |
36.3 7 |
33.87 ! |
36.— |
16.0 7 |
30 37 |
24.37 |
19.59 |
18.90 |
24.7 0 |
36.50 |
33.50 |
36.— |
16.30 |
30.50 j |
24.50 |
19.00 |
18.30 1 |
24.10 |
35.7 0 |
32.70 |
36.— |
16.29 |
29.76 ■ |
23.70 |
20.03 |
18.7 0 |
24.— |
35.60 |
32.00 |
36.— |
16.37 |
29.50 |
23.50 |
20.74 |
19.93 |
24.50 |
35.50 |
32.50 |
38.— |
16.73 |
29.50 I |
23.50 |
21 52 |
20.4 5 |
25.7 0 |
35.90 |
32.9 0 |
36.— |
17.09 |
29.70 |
23.7 0 |
22.08 |
20.14 |
25.10 |
36.18 |
33.13 |
36.— |
17.17 |
30.— |
24.— |
22.03 |
18.82 |
23.90 |
35.68 |
32.58 |
37.— |
16.90 |
30.— |
24 — |
21.50 |
16.20 |
21.80 |
35.50 |
32.50 |
36.— |
16.70 |
30.— |
24.— |
21.75 |
15.51 |
21.50 |
34.89 |
3 i .89 |
36.— |
17.18 |
29.09 i |
23.6 9 |
17.11 |
15.90 |
21.40 |
34.50 |
31.50 |
35.— |
15.08 |
29.50 |
23.50 |
17.01 |
17.00 |
22.50 |
34.50 |
31.50 |
35.— |
14.76 |
29.50 1 |
23.50 |
17.23 |
16.91 |
22.30 |
33.77 |
30.7 7 |
33.— |
14.34 |
29.50 |
23.50 |
17.28 |
16.93 |
22.5 0 |
33.50 |
30.60 |
35.- |
14.91 |
29.50 ; |
23.50 |
1920
September
Oktober ..
November.
December..
1921
Januari
Februari ..
Mars .......
April........
Maj ........
Juni........
Juli ........
Augusti ...
September
Oktober ...
November.
December..
1922
Januari ...
Februari ...
Mars.........
April ......
Maj .........
Juni........
Juli .........
Augusti • ■ •
September .
Oktober ...
November..
December...
1923
Januari ...
Februari ...
Mars.........
April ......
Maj .........
Juni.........
Juli .........
Augusti ...
September .
Oktober ...
November..
December...
1 Tullsatserna för vete och råg, omalen, hava utgjort: 21—30 april 1921 kr. 4.07 maj kr 5 03 jQni
kr. 6.02, juli kr. 3.86, augusti kr. 7.18, september kr. 7.21, oktober 1921-maj 1922 kr 7 20 samt från
och med juni 1922 kr. 3.70 per 100 kg.
2 Tullsatserna för vetemjöl och rågmjöl hava utgjort: 21 — 30 april 1921 kr. 7.—, maj kr. 8.00,
juni kr. 9.65, juli kr. 6.75, augusti kr. 11.20, september kr. 11.25, oktober 1921_maj 1922 kr 11 “>5
samt från och med juni 1922 kr. 6.50 per 100 kg.
Prisuppgifterna för svenskt vete avse vara av 128 skålp. holländsk vikt för tiden september 1990—
augusti 1921 och september 1922 -september 1923, 130 skålp. holländsk vikt för tiden september
1921 augusti 1922 samt 126 skålp. holländsk vikt för tiden oktober—december 1923.
Prisuppgifterna för svensk råg avse vara av 120 skålp. holländsk vikt för tiden ”september 1920
augusti 1921, 121 skålp. holländsk vikt för tiden september 1921 — augusti 1922 119 skålp holländsk
vikt för tiden september 1922—september 1923 samt 116 skålp. holländsk vikt för tiden
oktober—december 1923.
4
Kungl. Maj:ts proposition Nr 56.
Till jämförelse med förhållandena före världskriget må framhållas, att
under månaderna september t. o. m. december — den tid av året, då brödsädesavsättningen
av naturliga skäl plägar vara livligast och för lantmännen mest
trängande — priserna hava i genomsnitt för vara av normalkvalitet utgjort
för 100 kilogram
svenskt svensk
vete råg
kronor kronor
1904—1913.................................................................................... 16.08 13.96
1923 ............................................................................................... i7-16 14-90
De 1923 uppnådda priserna ligga alltså blott obetydligt över förkrigsnivån.
Rörande spannmålens produktionskostnader har Sveriges allmänna lantbrukssällskap
verkställt utredning, som givit till resultat, att dessa nu äro
ungefär 54 procent högre än före kriget, huvudsakligen beroende på högre
arbetskostnader.
Enligt vad lantbruksstyrelsen i yttrande den 25 oktober 1922 framhållit
voro ock de priser, producenterna kunde betinga sig, så låga, att produktionen
av såväl vete som råg vore förenad med betydande förlust för odlaren.
Den ovan meddelade uppställningen över prisutvecklingen giver vidare vid
handen, att en högst anmärkningsvärd prisskillnad före funnits mellan amerikanskt
vete (förtullat svensk hamn) och svenskt vete. Prisskillnadens storlek,
i kronor per 100 kilogram, framgår av följande tablå.
År |
Jan. |
Febr. |
Mars |
April |
Maj |
Juni |
Juli |
Aug. |
Sept. |
Okt. |
Not. |
Dec. |
1921 |
4.28 |
4.41 |
1.14 |
0.22 |
1.86 |
— 0.12 |
— 1.2 7 |
3.76 |
7.71 |
6.18 |
8.70 |
7.46 |
1922 |
6.65 |
8.62 |
7.74 |
9.46 |
8.36 |
2.84 |
2.2 7 |
0.91 |
5.05 |
6.72 |
5.42 |
5.11 |
1928 |
4.44 |
3.97 |
3.7 6 |
4.18 |
3.0 2 |
1.87 |
0.3 0 |
— 0.26 |
4 29 |
5.49 |
5.07 |
5.22 |
1 Medeltal |
5.H |
5.0 8 |
4.21 |
4.62 |
4.41 |
1.36 |
0.48 |
1.47 |
5.68 |
6.13 |
6.40 |
5.93 |
Härav framgår, bland annat, att prisskillnaden regelbundet varit störst
under höstmånaderna för att därefter småningom minskas allt efter konsumtionsårets
gång.
2. Brödspannmålsproduktionens svårigheter.
För den föreliggande frågans bedömande är av vikt att närmare undersöka
arten av och orsakerna till de svårigheter, varmed den svenska brödspannmålsproduktionen
har att kämpa.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 56. 5
Det ogynnsam ma. prisläget är i viss mån en internationell företeelse. För- Världtmarkhållandet
mellan världstillgång och världsförbrukning har nämligen övat nadM9etkraftigt
tryck på brödsädesprisen, varigenom prisläget å världsmarknaden
allt mer kommit att närma sig förkrigsnivån. Till belysning härav torde
följande få meddelas ur publikationen »Ekonomisk översikt», utarbetad inom
kommerskollegium under medverkan av socialstyrelsen m. fl.
Föreliggande uppgifter rörande 1923 års skördar gåve vid handen, att mer
än tillräckliga mängder brödspannmål under konsumtionsåret 1923—1924
stode till världshushållningens förfogande. Förenta staternas veteskörd beräknades
komma att något understiga f jolårsskörden, och på samma vis förhölle
det sig med Kanadas veteskörd, men till gengäld väntades skördarna i
flera andra veteproducerande länder, däribland de europeiska, komma att överstiga
fjolårets. Enligt gjorda beräkningar skulle ökningen på dessa andra
håll mer än väl förslå att uppväga minskningen i Nordamerikas veteproduktion.
Till Rysslands produktion hade härvid ingen hänsyn tagits; det kunde
emellertid tilläggas, att skördeförhållandena i Ryssland under 1923 otvivelaktigt
gestaltade sig gynnsammare än under 1922, låt vara att missväxt
även 1923 torde råda inom vissa delar av landet.
Då därtill komme, att ett icke obetydligt överskott av vete funnes kvar
från konsumtionsåret 1922—1923 ävensom att utsikterna för dm nya vetegrödan
i länder som Argentina och Ostindien tedde sig gynnsamma, vore det
förklarligt, att den internationella spannmålsmarknadens vetenotermgar
långt ifrån att stiga över förra konsumtionsårets medelnivå undergått en
markerad sänkning. Noteringen å rött vintervete nr 2 i New York utgjorde
i medeltal för månaderna oktober 1922—maj 1923 139.8 cents per bushel. I
juni 1923 började ett prisfall, som fortgått under juli och förde nyssnämnda
notering ned till HO.o (28 juli); en mindre återhämtning framträdde dock
under augusti. .
Vetenoteringarna i Europa hade givetvis tagit intryck av prisfallet i lorenta
staterna, men fullt klart kunde läget icke bliva, förrän de europeiska ländernas
egna skördar nådde marknaden. Den fortgående försämringen i Tysklands
ekonomiska läge vore en faktor bland andra i prisbildningen å brödspannmål,
i det att den tyska valutans förstöring och rubbningarna i landets
industriella produktion minskade befolkningens förmåga att köpa utländsk
spannmål (ur häfte nr 3, 1923, av »Ekonomisk översikt»).
De reviderade skördesiffrorna från norra halvklotets länder bekräftade, att
1923 års spannmålsskördar kvantitativt sett utfallit gynnsamt eller t. o. in.
mycket gynnsamt. Den bärgade spannmålens kvalitet torde däremot på flera
håll lämna åtskilligt övrigt att önska. I Sverige och andra länder hade
det dåliga bärgningsvädret vållat jordbruket svåra förluster.
De nya underrättelserna om vetegrödorna i Argentina, Ostindien och Australien
tydde på, att från dessa länder — särskilt från det första landet — störa
tillskott till världens spannmålsförråd vore att vänta. Under sådana förhållanden
syntes det troligt, att världsmarknadens ledande vetenoteringar
under konsumtionsåret 1923—1924 komme att stanna under medelnivån för
perioden 1 september 1922—31 maj 1923. New Yorks notering å rött vintervete
nr 2 utgjorde i medeltal för denna period 137.5 cents per bushel. Det häftiga
prisfallet i juli och augusti 1923 nedtvingade noteringen under 120 cents,
och därmed torde dess nivå i stort sett hava blivit fastställd för det nya konsum
-
Naturliga
prittkiljande
faktorer.
Spannmåls
marknads
sakkunniga.
^ Kungl. Maj:ts proposition Nr 56.
tionsaret. Väl hade under september och oktober 1923 en rörelse uppåt kunnat
iakttagas, men den hade icke förmått lyfta noteringen högre än till 122,6
cents i medeltal för oktober, och i november hade tendensen på pytt blivit
nedgående.1
Den ryska spannmålen torde under konsumtionsåret 1923—1924 komma att
spela en större roll på den europeiska marknaden än under fjolåret, då det
endast kunde bliva fråga om en försöksexport i ringa omfattning. Följande
tablå, hämtad ur Ekonomitscheskaja Sjisn, 2 oktober 1923, återgåve en uppskattning
av 1923 års skörd och dess fördelning på olika användningar:
Rysslands spannmålsskörd 1923
i milj. pud (1 pud = 16.4 kg.)
Totalskörd .....................................
därav i Ukraina............................................................
Utsäde .............................................................................
Jordbruksbefolkningen ....................................................
Kreatursbeståndet...............................................................
Stadsbefolkningen ..............................................................
överskott för export ........................................................
Även om exporten kunde drivas upp till 222 miljoner pud (3,600,000 ton)
— Sveriges totala import av spannmål (inkl. majs) och mjöl 1913 uppginge
till 500,000 ton skulle den icke överstiga ''/t av förkrigsexporten. En så
pass begränsad exportkvantitet kunde knappast framkalla några större rubbningar
på den internationella spannmålsmarknaden (ur häfte nr 4, 1923, av
»Ekonomisk översikt»).
För vårt lands vidkommande skärpes emellertid det svåra läget för spannmålsproducenterna
genom att såsom ovan nämnts en högst betydande prisskillnad
till den svenska varans nackdel varit rådande mellan amerikanskt
vete (förtullat svensk hamn) och svenskt vete.
Ifrågavarande prisskillnad beror av en serie olika omständigheter, vilka
kunna uppdelas i två kategorier, nämligen dels mera naturliga prisfaktorer
och dels rent inhemska marknadsförhållanden.
Rörande de mera naturliga prisdif ferentier ande faktorerna hava spannmålsmarknadssakkunniga
anfört i huvudsak följande.
Pa grund av skillnad i vattenhalt kunde kvarnarna i genomsnitt räkna
med 4—5 procent större utbyte av amerikanskt vete än av svenskt och kunde
följaktligen betala ett därav betingat högre pris för det förra. Spannmål
med högre vattenhalt fordrade därjämte högre skötselkostnad under lagring
och lämnade större lagringssvinn. De hårda utländska vetesorterna vore mycket
tunnskaliga och lämnade därigenom högre mjölutbyte. Bärgningen, lagringen
och torkningen hade stor inverkan på kvaliteten. En annan till prisskillnaden
........................ 2,757
.. 1,039
............. 510
............. 1,472
............. 304
............. 249
............ 222
Summa 2,757.
1 Noteringen har sedermera stigit till ungefär 129 cents.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 56. 7
bidragande omständighet vore, att en större del av den svenska spannmålen
uppköptes under höst- och de första vintermånaderna för att av kvarnarna
lagras, under det att importvetet inköptes mera omedelbart före förmalningen.
Höstköpen av svensk spannmål motiverade prisavdrag med hänsyn till rånte-,
magasinerings- och skötselkostnader samt lagringssvinn. Härtill komme, särskilt
under tider med fallande pris, visst riskmoment vid höstköpen av svensk
vara, vilket framtvingade en ytterligare marginal mellan prisen å svenskt
vete och importvete. Hittills angivna prisdifferentierande faktorer betraktades
såsom betingade av naturliga normala förhållanden. Att siffermässigt angiva
den skillnad i pris, som motiverades av dessa, mötte stora svårigheter. Från
kvarnhåll hade ifrågavarande värdeskillnad uppskattats till 9 å 10 procent
av priset till det svenska vetets nackdel. Från lantmannahåll ansåges nämnda
procenttal väl höga.
Prisskillnaden har emellertid varit så betydande, att den icke kan förklaras
enbart av ifrågavarande, såsom naturliga betecknade prisskiljande faktorer.
Inhemska marknadsförhållanden hava härjämte spelat en stor roll.
Rörande dessa hava spannmålsmarknadssakkunniga anfört i huvudsak
följande.
Rent inhemska marknadsförhållanden hade i betydande mån påverkat
prisbildningen å den svenska brödspannmålen och förorsakat större prisfall,
än vad som betingats av kvalitet o. d. Lantmännen hade behov att efter
skörden snarast möjligt avyttra sin spannmål. De under hösten rikliga utbuden
möttes ej av stegrad villighet eller förmåga hos kvarnar och spannmålshandlare
att hastigt mottaga det svenska vetet. Följden av detta förhållande
mellan tillgång och efterfrågan hade varit, att prisen å den svenska
marknaden kraftigt nedgått. Här vore den väsentliga förklaringen att söka
till den osedvanligt stora prisskillnaden.
Beträffande kvarnarnas ställning till spannmålsprisen kunde — så vitt
sakkunniga funnit — den stora nedgången i pris ej tillskrivas någon avsvenska
kvarnföreningen organiserad åtgärd. De enskilda kvarnarna hade
däremot — på grund av lantmännens kraftiga utbud och nödtvång att sälja
till de inhemska avnämarna — lyckats så utnyttja situationen, att svenskt
vete kunnat upphandlas till sådana priser, som kvarnarna med hänsyn till
mjölpris och driftkostnader funnit sig kunna betala. Härigenom torde kvarnarna
i avsevärd grad hava haft till förfogande ett medel att i viss mån undgå
sådana av depressionen förorsakade förluster, som näringslivet i övrigt över
så gott som hela linjen fått vidkännas.
Den svenska spannmålshandeln hade icke på samma sätt som förr kunnat
under hösten på spekulation uppköpa spannmål, vilket jämväl bidragit till
det för lantmännen ogynnsamma läget.
'' För att siffermässigt få uttryck för de ungefärliga belopp, varmed det
svenska vetets pris, på grund av rent inhemska marknadsförhållanden, understigit
världsmarknadspriset med fullt utnyttjande av den svenska spannmålstullen,
hänvisades till följande uppställning.
Inhemska
marknads
förhållanden.
Spannmålsmarknads<akkn
niliga.
8
Kungl. Maj:ts proposition Nr 56.
Kommers
kollegium.
Skillnaden mellan |
Skillnaden mellan |
||
amerikanskt vete |
amerikanskt vete |
Skillnad mellan |
|
i svensk hamn |
i svensk hamn |
första och andra |
|
förtulla! samt |
oförtullat samt |
kolumnen |
|
skånskt vete |
danskt vete |
||
(Kronor |
per 100 kilogram) |
||
September 1921.................................... |
7.79 |
3.88 |
3.91 |
Oktober » .................................... |
6.88 |
2.78 |
3.60 |
November » .................................... |
8.42 |
2.81 |
5.61 |
December » .................................... |
7.80 |
2.35 |
4.95 |
Januari 1922................................... |
7.16 |
2.60 |
4.56 |
Februari » .................................. |
8.7 9 |
2.75 |
6.04 |
Mars » .................................... |
8.85 |
1.57 |
, 6.78 |
April » .................................... |
10.04 |
2.12 |
7.92 |
Maj » '' ................................... |
8.62 |
0.17 |
8.45 |
Juni » .................................... |
3.08 |
— 1.76 |
4.7 9 |
Juli » ................................... |
2.88 |
— 1.— |
3.88 |
Augusti » ................................... |
1.80 |
— 1.45 |
3.25 |
September » ................................... |
5.74 |
1.67 |
4.07 |
Oktober » .................................... |
7.81 |
3.87 |
3.44 |
November » .................................... |
6.28 |
2.8 5 |
3.88 |
December » .................................... |
5.91 |
2.55 |
3.86 |
I stort sett kunde siffrorna i sista kolumnen anses såsom mätare på det
underpris, som det svenska vetet enbart på grund av rent inhemska marknadsförhållanden
fått vidkännas. Motsvarande underpris varierade under åren
1903—1912, per år räknat, mellan 0.21 kronor och 1.35 kronor per 100
kilogram.
Den omständigheten, att vida större stegring sedan förkrigsåren ägt rum
beträffande kostnaderna för den svenska brödsädens transport till kvarn än
i fråga om importvetets transport till riket, hade bidragit till att ställa den
svenska spannmålsodlaren i avsevärt sämre förhållande till världsmarknadspriset
än som framginge av noteringarna, vilka icke avsåge produktionsorten
utan förmalningsorten.
Med hänsyn till att förhållandena i fråga om svensk råg i det stora hela
varit analoga med förhållandena beträffande vetet hade sakkunniga icke
närmare ingått på frågan om rågprisen. Jämförelse med utlandsprisen vore
här av mindre intresse, ty den svenska rågproduktionen motsvarade ungefärligen
behovet, och import förekomme praktiskt taget ej. Eågpriserna hade
någorlunda följt prisen å svenskt vete och läge i regel en eller annan krona
under de senare.
Kommerskollegium, som i sitt yttrande den 24 februari 1923 över sakkunnigbetänkandet
vitsordat, att bakslaget efter krigsårens goda tider träffat
jordbruket med utomordentlig kraft, har emellertid ansett, att orsakerna till
svårigheterna vore av tillfällig natur, och anför härom i huvudsak följande.
1921 års brödsädesskörd hade varit den största som någonsin förekommit
9
Kungl. Maj:ts proposition Nr 56.
i vårt land, och då en betydligt större procentuell del än normalt med all
sannolikhet tillflutit marknaden, hade dess pristryckande verkan blivit avsevärd.
Härtill komme, att kvarnarna hösten 1921 torde hava haft betydande
lager av importspannmål, som nedsatt deras inköpsförmåga å den svenska
marknaden, samt att vetepriserna å världsmarknaden hela hösten visade fallande
tendens, vilket föranledde kvarnarna att i viss utsträckning ställa sig avvaktande
vid upphandlingen. Kvarnarnas avvaktande hållning — särskilt
under senhösten 1921 — framginge av åtskilliga angivna sifferuppgifter. Det
svåra prisfallet hösten 1921 syntes hava föranlett lantmännen att i det längsta
hålla på sin vara, och 1921 års rika skörd utövade tryck på spannmålspriserna
även under förra delen av 1922.
Huvudförklaringen till den ogynnsamma prisdifferensen mellan svensk
och utländsk brödsäd hösten 1922 vore att söka i den svenska skördens kvalitet.
Sen och dålig mognad samt mycket ogynnsam bärgning av skörden
hade givit en produkt, som i extraordinär grad vore underlägsen den utländska
varan. För uppehållande av normal kvalitet å mjölet inblandades
mera importvete än vanligt, varigenom den svenska spannmålens avsättning
försvårades och priset trycktes.
Den stora prisdifferensen under konsumtionsåret 1921—1922 samt hösten
1922 torde alltså i huvudsak böra tillskrivas tillfälliga orsaker, i förra fallet
1921 års rekordskörd, i senare fallet skördens underhaltiga beskaffenhet.
Grundad anledning funnes ej för antagandet, att prisrelationen vid normala
skördeförhållanden ej ävenledes skulle återgå ungefärligen till den före kriget
vanliga. Prisuppgifter beträffande vete från den allra senaste tiden liäntydde
också på en fortgående utveckling i sistberörda riktning. Underpriset
å svenskt vete i januari 1923 stannade vid 1.8 5 kronor per 100
kilogram.
Av prisuppgifter, som sedermera meddelats från kommerskollegium, framgår
emellertid, att det ogynnsamma prisläget återupprepats hösten 1923.
En verkställd undersökning angående det skånska vetets pris i förhållande
till det danska (jämte tullbeloppet) — utförd i anslutning till spannmålsmarknadssakkunnigas
utredning i samma fråga för tidigare år — visar, att
underpriset å skånskt vete utgjort
under september 1923 kronor 1.4 5
» oktober » » 2.16
» november » » 2.04
» december » » 1.63
allt per 100 kilogram.
Av det anförda framgår, att orsakerna till den svenska brödspannmålens
låga pris i jämförelse med världsmarknadspriset kunna återföras dels till
kvalitetsfrågan och andra såsom naturliga betecknade omständigheter och
dels till rent inhemska marknadsförhållanden.
Vad den svenska brödsädens kvalitet angår bedrives sedan länge ett betydelsefullt
arbete på växtförädlingens område i syfte att uppdraga sorter, som
med hög avkastningsförmåga förena stor bakningsduglighet. Härigenom
ävensom genom förbättrade metoder och anordningar för spannmålens torkning
och skötsel i övrigt torde åtskilligt vara att vinna.
Underpriset
senaste tid.
Departements
chefen.
10
Kungl. Maj:ts proposition Nr 56.
Syeriges allmänna
lantbrukssällskap.
Kvalitetsfrågan torde dock vara av mindre betydelse i förhållande till de
inhemska marknadsförhållanden, som i så hög grad bidragit till den ofördelaktiga
prisbildningen. Det för lantmännen ogynnsamma läget torde, enligt
mitt förmenande, kunna sammanfattas sålunda. Lantmännen äro i stort
behov av penningar under hösten och tvingas härigenom samt på grund av
bristande lagringsutrymme att kasta ut i marknaden mångdubbelt mer brödsäd
än som kan förbrukas av kvarnarna under samma tid. Lagen om tillgång
och efterfrågan åstadkommer då en oemotståndlig sänkning av prisen,
en sänkning som går långt utöver den, som motiveras av såväl världsmarknadsläge
som kvalitetsskillnad. Under konsumtionsårets lopp höjes sedan det
svenska spannmålspriset undan för undan i samma mån som utbuden minskas
för att kanske redan under våren uppnå det av världsmarknadsläge och kvalitet
betingade. Det torde med allt fog kunna befaras, att, om åtgärder ej vidtagas,
samma missförhållanden komma att varje höst uppstå även i fortsättningen.
Problemets kärna torde därför vara att förhindra uppkomsten av
onaturligt underpris å den svenska brödsäden genom att på något sätt åstadkomma
ändring i förhållandet mellan utbud och efterfrågan under konsumtionsårets
förra del. Detta kan tänkas ske på olika vägar, som jag nu går
att närmare undersöka.
3. Frågan om svårigheternas undanröjande genom minskning av den
svenska brödsädesproduktionen.
En väg för ernående av för producenterna mera gynnsam relation mellan
tillgång och efterfrågan å svensk brödsäd vore kraftig minskning av den
svenska brödspannmålsodlingen. Härigenom skulle givetvis utbuden minskas
och alltför stor konkurrens mellan säljarna undvikas, och i följd härav sådana
pris kunna uppnås — även under höstarna — som betingas av världsmarknadsläge
och kvalitet.
Jag vill i detta sammanhang anmäla, att frågan om brödsädesodlingens
inskränkning och åkerbrukets omläggning till ökad foderväxtproduktion behandlats
i en till chefen för jordbruksdepartementet ingiven, den 17 november
1923 dagtecknad skrift från Sveriges allmänna lantbrukssällskap, vari,
bland annat, anföres följande.
Under rådande förhållanden måste lantmännen taga under allvarligt övervägande,
huruvida de kunde bedriva brödsädesodlingen i samma omfattning
som hittills. De hade bemödat sig om att uppehålla denna odling i större
utsträckning än som varit förenligt med klok ekonomi, i förhoppning att
depressionens svårigheter vore av övergående art samt att statsmakterna
skulle behjärta deras svårigheter.
De såge sig nu tvungna att omlägga sin produktion i sådan riktning, att
jordbruksnäringen gåve dess utövare någon lön för mödan, även om jordbrukets
produktionsförmåga därav skulle lida.
Enligt av sällskapet bland dess medlemmar verkställd undersökning hade
hela höstsädesarealen från 1922 minskats med mera än 13 procent, ungefärligen
lika fördelad på vete och råg. Detta innebure, att, om man utginge
Kungl. Maj:ts proposition Nr 56.
11
från 1922 ars arealsiffror, hela landets höstveteareal minskats med 15,00(1
hektar och höstrågsarealen med 44,000 hektar. Visserligen hade minskningen
även föranletts av den för höstsådd otjänliga väderleken, men tendensen
vore dock otvetydig. Att märka vore emellertid, att enligt statistiska
centralbyråns uppskattning höstsädesarealen redan 1922 undergått en minskning
av 15,000 hektar i jämförelse med 1921.
I ett av agronomen L. Nanneson vid sällskapets höstmöte 1923 hållet föredrag
hade med stöd av bokföringsmaterial å sällskapets driftbyrå påvisats
att under nuvarande konjunkturer höstsädesarealen vid mellansvenska jord
bruk borde minskas till hälften och betesarealen i motsvarande grad ökas.
för att jämvikt skulle ernås i jordbrukets ekonomi.
Det vore otvivelaktigt, att en mycket stark minskning av brödsädesodlingen
komme att inträda, därest icke verksamma åtgärder vidtoges för att skapa
betingelser för en lönande spannmålsodling, och sällskapet kunde ej underlåta
att bland landets jordbrukare sprida upplysning om de ekonomiska faktorer,
som bestämde jordbrukets i-äntabilitet.
Huruvida en dylik omläggning av jordbrukets drift kunde anses för landet i
dess helhet gagnelig, tillkomme det närmast statsmakterna att överväga. Eu
minskning av höstsädesodlingen till hälften skulle medföra en oerhört stegrad
import, vilken skulle försämra vår handelsbalans med c:a 50 miljoner kronor
per år samt öka landets beroende av utlandet och försvaga val- möjlighet
till självförsörjning.
En minskning av höstsädesodlingen skulle även medföra eu omläggning
av jordbruket i extensiv riktning samt en avsevärd förminskning av jordbrukets
totalproduktion, då höstsädesodlingen lämnade omkring 50 procent
större antal foderenheter per arealenhet än exempelvis vallodlingen. Ävenledes
skulle jordbrukets behov av mänsklig arbetskraft därigenom minskas,
då höstsäden hörde till de mera arbetskrävande grödorna, och den arbetskraft,
som därigenom frigjordes, måste söka sin utkomst inom andra näringar
eller i andra länder. Detta vore alltsammans faktorer, till vilka hänsyn
måste tagas, då det gällde för statsmakterna att taga ställning till frågan,
i vilken riktning vårt lands jordbruk under den närmaste framtiden skulle
utvecklas.
Jag för min del vill bestämt hävda, att det icke bör vara ett intresse för Departement.
ffet allmänna att medverka till svårigheternas lindrande på den väg, som en ehef^nminskad
inhemsk brödsädesodling innebär. Det torde tvärtom vara ett statsintresse,
att dylik omläggning i större omfattning av jordbrukets produktion
ej äger rum. Det bör bemärkas, att all den i Sverige producerade brödsäden
åtgår för landets förbrukning och att därjämte en betydande myckenhet utländskt
vete inblandas vid framställningen av vetemjöl. Vår brödsädesodling
fyller nämligen ännu ej på långt när behovet. Varje inskränkning av landets
brödsädesproduktion leder uppenbarligen till ökad import med åtföljande beroende
av utlandet och sannolikt försämrad handelsbalans samt till minskning i
jordbrukets förmåga att bereda sysselsättning och utkomst för den befintliga
arbetskraften. En dylik omläggning med produktionens ensidiga inriktande
på animala produkter måste dessutom, förr eller senare, åstadkomma överproduktion
härav med ökat beroende av exportmarknaden.
Malmöhus
läns hushållningssällskap.
Inhämtade
upplysningar
om den norska
spannmålsmarknaden.
12 Kungl. Maj:ts proposition Nr 56.
Andra vägar torde därför böra utfinnas för undanröjande av de förefintliga
svårigheterna för brödsädesavsättning till skäliga pris. Därvid gäller det
att vidga avsättningsmöjligheterna för den svenska spannmålen.
4. Frågan om avsättningens tryggande medelst reglering av importen.
Genom spannmåls- och mjölimportens avstängning eller viss reglering av
denna torde utan tvivel önskad efterfrågan på, jämte tryggad avsättning av
den svenska brödsäden kunna framskapas. Dylika åtgärder torde möjliggöra
för staten att helt eller delvis få prisbildningen i sin hand. Erfarenhet om
statlig reglering av spannmåls- och mjölhandeln finnes från kristiden.
Jag vill erinra om, att de inledningsvis omförmälda, under hösten 1922
inkomna framställningar innehöllo begäran om utfärdande skyndsamt av förbud
mot införsel av vete och råg, malen eller omalen, samt av bestämmelser
för reglering av den import, som kunde bliva tillåten. Då dessa skrivelser
av min företrädare i ämbetet anmäldes vid spannmålsmarknadssakkunnigas
tillsättande, angavs såsom riktlinjer för sakkunnigas arbete, bland annat, att
det borde noggrant iakttagas, att inga sådana åtgärder komme till utförande,
som trädde mjölkonsumenternas berättigade intressen för nära, samt att det
icke kunde ifrågakomma att genomföra en på införselförbud grundad importreglering
av spannmål och mjöl.
I framställning den 25 september 1923 har Malmöhus läns hushållningssällskaps
förvaltningsutskott anhållit, att Kungl. Maj:t ville taga under övervägande
en reglering av den svenska spannmålsmarknaden i avsikt att utestänga
den import av utländsk brödsäd, som icke erfordrades för att förläna
det inhemska mjölet önskvärd bakningsförmåga.
I Norge har alltsedan kristiden spannmålsmarknaden varit reglerad genom
ett statligt, provisoriskt spannmålsmonopol. Fråga föreligger där om spannmålshandelns
framtida ordnande, särskilt med tanke på den inhemska odlingens
stödjande. Med anledning av i ämnet gjord framställning uppdrog
Kungl. Maj:t den 20 oktober 1923 åt professorn H. Juhlin Dannfelt att i
Norge taga närmare kännedom om i nämnda land rådande förhållanden på
spannmålsmarknadens område. Sedan Juhlin Dannfelt under vistelse i Kristiania
inhämtat erforderliga upplysningar, har han i skrivelse till Kungl. Maj:t den
29 november 1923 avlämnat berättelse över under resan gjorda iakttagelser.
Den sålunda avgivna berättelsen avslutas med ett yttrande, om och i
vilken mån de norska redan tillämpade eller föreslagna anordningarna kunna
med fördel tillämpas i Sverige, varav inhämtas i huvudsak följande.
Det syfte, som i främsta rummet föranlett den nuvarande organisationen
av spannmålshandeln i Norge och som ingår som ett viktigt moment i förslagen
för dennas framtida ordnande, nämligen tryggandet av tillräcklig
mängd brödsäd i landet, vore i Sverige av underordnad betydelse. Vårt lands
skörd av vete och råg täckte till så stor del (omkring 3/4) förbrukningen, att
större svårigheter ej mötte att, om tillförseln avspärrades, få den inhemska
13
Kungl. Maj:ts proposition Nr 56.
sädestillgången att räcka genom inknappning av förbrukningen och genom
att i större omfattning än under vanliga förhållanden använda korn och
havre till människoföda.
För Sverige gällde frågan om statsåtgärder huvudsakligen att trygga avsättningen
av den inländska skörden till pris, som vore lönande, varigenom
odlingen av brödsäd kunde bibehållas oförminskad eller möjligen ökas till
förmån för vår handelsbalans.
Att denna uppgift skulle kunna fyllas genom ensamrätt för staten till införsel
av spannmål och förmalningsprodukter därav, förbunden med skyldighet
att till fastställda pris uppköpa den inhemska spannmålen, vore självklart
och hade prövats under senaste kristid. Erfarenheten av det norska spannmålsmonopolet
visade ock, att denna anordning under god ledning kunde
fylla sin uppgift på ett, åtminstone om man bortsåge från frågan om kostnaden
— vilken vore vansklig att beräkna — i det hela tillfredsställande
sätt. Fördelar, som monopolhandeln erbjöde och som den i Norge medfört,
vore också, att en fördyrande spekulation och trustbildningar kunde hindras
samt att det vore möjligt utjämna prisnivån såväl för den inhemska spannmålen
som för konsumtionsvarorna.
Mot monopolisering av spannmålshandeln talade den allmänna erfarenheten
om monopolföretags egenskap att fördyra föremålen för deras verksamhet.
Spannmålsmonopol komme antagligen också att medföra en stor, dyrbar och
svårkontrollerbar administration och skulle troligen kräva en stark ökning av
tjänstemännens och mer eller mindre fast anställda statsfunktionärers antal,
vilken knappt torde anses önskvärd. Betydliga belopp torde behöva utbetalas
för inlösen av kvarnar och för ersättning åt personer, vars förutvarande förvärvsverksamhet
genom ett spannmålsmonopol komme att hindras eller inskränkas.
Ett av staten handhaft skattefritt spannmålsmonopols införande
komme att beröva staten och kommuner betydande skatteintäkter. Farhågan,
att ledningen av dylikt monopol lätt bleve utsatt för politisk påverkan, vore
knappt alldeles ogrundad. Dessa förhållanden jämte en rätt allmänt och ej
minst bland jordbrukarna rådande motvilja mot förstatligande av ekonomiska
företag torde vara tillräcklig anledning att ej ifrågasätta spannmålshandelns
monopolisering förrän alla andra utvägar visat sig ogenomförbara eller icke
ledande till målet.
Det andra sättet att trygga avsättningen av den inhemska spannmålen, som
för närvarande i Norge tävlade med monopolanordningen, nämligen förbud
mot införsel av spannmål, vilken skulle medgivas genom särskilda koncessioner
eller licenser på villkor, som gåve regeringen möjlighet att reglera införseln
efter behovet, innebure så till vida eu avgjord fördel framför monopol,
att det ej utestängde den fria handelsverksamheten och konkurrensen.
För att trygga avsättningen av den inhemska spannmålen hade man i Norge
valt utvägen att förbinda licens för införsel av spannmål med skyldighet att
uppköpa viss däremot svarande mängd spannmål inom landet. I Sverige
skulle en sådan förbindelse av rättighet till införsel med plikt att köpa inhemsk
spannmål kunna inskränkas till vete och råg. Det syntes emellertid
vara antagligt, att sådan förbindelse ej skulle behövas, utan att redan begränsningen
av införseltillstånden till den mängd, som jämte normal inländsk
skörd kunde beräknas fylla behovet, i regel skulle utgöra garanti för, att den
för målning lämpliga svenska spannmålen även funne avsättning till kvarnarna.
En svårighet vid beräkning av de mängder, för vilka införseltillstånd
skulle medgivas, vore, att tillstånden måste lämnas långt tidigare, än
den blivande skörden kunde med någon säkerhet beräknas. Skulle så inträffa.
14
Kungl. Maj:ts proposition Nr 56.
att en rikare skörd än normalt skulle göra den licensierade införseln något
för stor, borde dock avsättningen av den inländska spannmålen kunna framtvingas
genom överenskommelse med de licenssökande kvarnarna om visst
minsta inköp av svensk spannmål i förhållande till förmalningsmängden, och
en sådan överenskommelse torde vara lättare att genomdriva och dess iakttagande
att kontrollera, om det som regel bestämdes, att vid licensgivningen
följande år hänsyn skulle tagas till kvarnens (eller firmans) uppköp av inhemsk
spannmål under den gångna säsongen.
Spannmålsuppköparnas ovillighet att köpa den svenska liksom den norska
spannmålen vore förklarlig genom dennas utbud i små partier och dess ofta
mindre tillfredsställande torrhet och renhet. Att — såsom i Norge föreslagits
inrätta en statens uppköpsorganisation, inskjuten mellan odlaren och kvarnen,
torde av anförda skäl mot nya statsinstitutioner knappt komma i fråga i
Sverige, men däremot kunde ifrågasättas, om ej vid en eventuell licensgivning
för import av spannmål i förening med överenskommelse med kvarnarna om
uppköp av svensk spannmål i förhållande till hela mängden som maldes, inköpsskyldigheten
skulle kunna inskränkas till spannmål i något större mängder
av tillfredsställande kvalitet. Detta kunde kanske bliva ett kraftigt verkande
medel att framkalla de önskvärda försäljningsföreningarna, genom vilkas medverkan
försäljningen av den inhemska spannmålen borde betydligt underlättas.
Sådana föreningar kunde få den största betydelse för en betryggande
lagring av spannmål med därjämte följande möjlighet att uppskjuta spannmålens
försäljning till läglig tid. Understöd åt dylika föreningar för anläggning
av smärre bygdemagasin, vilket i Norge skett med halva anläggningskostnaden,
vore en välbetänkt åtgärd.
Någon stadgad prisnivå för den inländska spannmålen i förhållande till
importspannmålens pris, såsom i samtliga norska förslag ifrågasatts, torde ej
vara tänkbar att i Sverige få genomförd annat än genom en moderat skyddstull,
men om blott uppköpen på nyss antytt eller annat sätt kunde framtvingas,
borde den fastställda tullen kunna påräknas bliva till större del
verksam.
_ Ef heller torde överpris eller premiering, såsom föreslagits i Norge, där
rikets säkerhet fordrade ökad sädesodling, kunna hos oss motiveras.
De uttalanden, som i motiveringen till vissa av de norska förslagen funnes
angående önskvärdheten av officiellt fastslagna standardskalor för spannmålskvalitet,
hade mindre giltighet för svenska förhållanden, i det att numera en
överenskommen skala införts för gradering av priset efter rymdvikten, men
det vore önskvärt, om skalan kompletterades med övriga moment, som inverkade
på kvaliteten, och om avgörandet av deras inflytande på spannmålens
pris ej helt bleve beroende av köparen. En större trygghet för opartiskt bedömande
i detta avseende vunnes, om försäljningen skedde genom odlarnas
försäljnings- och lagringsföreningar.
Om inskränkning i rätten att införa spannmål skulle ifrågakomma, behövde
denna icke utsträckas även till målningen.
En jämförelse mellan de av den provisoriska norska monopolstyrelsen till
kvarnar betalade ersättningar och motsvarande kostnader i Sverige tydde på,
att denna kostnadspost hos oss kunde avsevärt nedbringas. Någon utväg att
nå detta mål utan införande av monopol på spannmåls- och mjölhandeln torde
ej kunna utletas ur förhållandena i Norge. Där ansåges konkurrensen mellan
de störa handelskvarnarna sinsemellan liksom mellan mjölgrossisterna vara tillräcklig
för att reglera dessa kostnader. I viss mån hänvisade man till bygdekvarnarna,
som enligt flertalet förslag borde gynnas genom prisnedsättning
15
Kungl. Maj:ts proposition Nr 56.
vid försäljning av spannmål från importmonopolaffären eller den statliga
spannmålsuppköpsaffären.
Slutligen finge framhållas, att den utjämning av prisen för spannmål och
malningsprodukter till samma höjd i rikets alla delar, som tillämpades i
Norge, syntes vara till sin principriktighet tvivelaktig, och svårligen kunde
skäl finnas för införande av något dylikt i Sverige.
På införselförbud grundad importreglering, omfattande även mjöl, komme Departementsatt
jämte annat medföra, att den av världsmarknadsläget betingade, fria ^enprisbildningen
å svenskt mjöl måste ersättas med statligt bestämmande av
mjölpriset, ty eljest komme kvarnarna, till följd av den bortfallna mjölkonkurrensen
från utlandet, att kunna uttaga godtyckliga pris av konsumenterna.
Att vidtaga åtgärder, som nödvändiggöra prisreglering beträffande
både spannmål och mjöl — varmed måste följa svårigheter för mjölprisets
lämpliga fixering, vanskligheter med kontroll och i övrigt en stor, invecklad
apparat efter mönster från kristiden — synes ej böra ifrågakomma, förrän
alla andra vägar visat sig oframkomliga.
Införselförbud med licenser blott i fråga om omalen brödsäd torde icke
medföra samma olägenheter som en allmän importreglering men lärer
ock i prishänseende bliva av mindre betydelse. Om rätt till införsel skulle
hopkopplas med villkor om skyldighet till inköp av svensk brödsäd till
visst pris, torde sådant prisbestämmande med fördel för producenterna
kunna ske endast beträffande kvarnarnas löpande behov av svensk brödsäd.
Kvarnarna måste nämligen på grund av den vid fri mjölimport förefintliga
konkurrensen med det utländska mjölet alltid hålla jämna och höga
mjölkvaliteter, som särskilt på höstarna nödvändiggöra större inblandning
utländsk brödsäd, varigenom förbrukningen av den inländska just vid den
tidpunkt, då lantmännen äro i det största behovet att sälja, bliver mindre.
Skulle verkligt effektiv hjälp lämnas, måste kvarnarna i förskott och till
lagring uppköpa avsevärda myckenheter svensk brödsäd. Det kommer att
möta stora svårigheter att genomföra för säljarna gynnsamma bestämmelser
om pris beträffande denna spannmål, enär kvarnarna därvid måste anses
berättigade att göra sig betalda för alla de kostnader, som lagringen förorsakar,
såsom ränta, skötsel, svinn m. m., vartill kommer den kanske
viktigaste faktorn nämligen möjligen inträffande fall på världsmarknaden.
En sådan lagring från kvarnarnas sida måste alltid i viss mån bliva en
spekulationsaffär, och staten torde ej kunna tvinga till en sådan utan att
kvarnarna därvid få beräkna viss riskmarginal, något som alltså skulle
komma att sänka priset. Genom prisbestämmelser kunde ju möjligen vinnas
något beträffande den spannmål, som åtginge för kvarnarnas löpande behov,
men svårigheterna för lantmännen avlyftas ej på långt när härigenom.
Jag anser mig följaktligen icke böra påyrka åtgärder för genomförande av
importreglering för spannmål eller mjöl.
16
Kungl. Maj:ts proposition Nr 56.
Spannmåls
marknads
sakkanniga.
Reservant
bland de
sakkunniga.
5. Stöd åt lantmännens egna strävanden.
Då svårigheterna, enligt vad ovan angivits, till väsentlig del bero på de
i förhållande till kvarnarnas omedelbara uppköpsbehov överväldigande utbuden
av brödsäd strax efter skörden, måste det vara av synnerlig betydelse,
om lantmännen kunde uppskjuta sina utbud och under tiden väl
sköta sin spannmål för att, med undvikande av inbördes konkurrens, sedermera
utbjuda densamma på lägligare tider.
Mycket torde härvidlag — och för minskande över huvud taget av producenternas
beroende av kvarnarna — kunna åstadkommas av lantmännen
själva. Genom kraftigare sammanslutningssträvanden för inbördes hjälp
i olika hänseenden torde möjligheter öppnas för lantmännen att få avgörande
inflytande på den svenska spannmålsmarknaden. Mycket talar
för, att detta är den väg, som till sist leder till det bästa resultatet.
Rörande frågan om lantmännens egna strävanden hava spannmålsmarknadssakkunniga
anfört i huvudsak följande.
Då den förnämsta anledningen till missförhållandena syntes ligga däri, att
lantmännens osedvanligt stora behov av och önskan att särskilt under hösten
sälja spannmål icke tillnärmelsevis motsvarades av kvarnarnas intresse av
uppköp, gällde det att finna utvägar, som antingen gjorde lantmännen mindre
beroende av omedelbar avsättning till de svenska uppköparna (kvarnarna)
eller ock skapade ökat intresse och större förmåga hos kvarnarna att upphandla
den svenska brödsäden.
Åtskilligt torde kunna ernås genom lantmännens egna strävanden (kraftigare
försäljningsorganisation, ändamålsenligt ordnade lagringsförhållanden
m. m.). Direkta statsåtgärder härvidlag kunde icke åtminstone för det närvarande
ifrågasättas. Dessutom kvarstode i viss mån lantmännens beroende av
kvarnarna, ty utan fullständig förlust av tullskyddet kunde den svenska brödspannmålen
under årets lopp ej få andra avnämare än de svenska kvarnarna.
Dessa ägde vidare möjlighet att genom bedriven mjölexport och därvid åtnjuten
tullrestitution erhålla gottgörelse motsvarande tullbeloppet även för den
i exportmjölet ingående inhemska spannmålen.
En reservant bland de sakkunniga, herr K. Eriksson, har med särskild
styrka betonat vikten av lantmännens sammanslutning, och anför därvid
följande.
Påtagligt vore att, därest jordbrukarnas sammanslutningssträvanden bleve
så omfattande, som ordnandet av finans- och lagringsfrågan innebure, ett
överförande i jordbruksintressets händer av för ändamålet erforderligt antal
kvarnar icke alls vore oöverkomligt. Det senare torde tvärtom vara vida
lättare att. utföra än det förra. Det vore ju känt, att en av landets största
kvarnar, belägen just i vårt största vetedistrikt, redan ägdes av jordbrukare,
och det borde sålunda vara möjligt, att jordbrukarna övertoge ytterligare
någon kvarn. Därigenom vunnes ju kontroll över och inflytande å vissa
stora kvarnar, och jordbrukarna ägde däri ett kraftigt instrument för reglering
av marknadspriset å spannmål intill gränsen för kvarnindustriens bärkraft.
Den omständigheten, att konsumenterna genom sin riksorganisation
Kungl. Maj:ts proposition Nr 56.
17
förvärvat äganderätten till en av landets största kvarnar, kunde icke vara
till hinders, då konsumentorganisationen riktade sig mot monopolväsendet,
icke mot jordbrukarna. Snarare skulle konsumenternas och jordbrukets målsmän
här kunna väntas få viss anledning till samverkan.
I detta sammanhang må jämväl erinras om professor Juhlin Dannfelts nyss
återgivna uttalanden, vari frågan om lantmännens åtgärder även beröres.
Emellertid torde de ekonomiska svårigheter, som på grund av depressionen
tynga flertalet jordbrukare, samt de motigheter, varmed lantmännens föreningsrörelse
har att kämpa, för närvarande lägga avsevärda hinder i vägen för
odlarna att på nyss antytt sätt taga spannmåls frågan helt i egna händer.
Med hänsyn till lantmännens trängande behov av penningar efter skörden,
lärer återhållsamhet i utbuden knappast kunna i önskad omfattning påräknas,
utan att möjligheter finnas att på annat sätt än genom tidig försäljning erhålla
tillgång till kontanta medel.
Frågan om underlättande av lantmännens spannmålsbelåning framträder
här såsom ett viktigt led i producenternas frigörelse från de av inhemska
marknadsförhållanden uppkommande svårigheterna.
Givet är, att en del kostnader måste vara förenade med ett uppskjutande
av spannmålens försäljning (såsom för lagring, skötsel, svinn o. d.), vartill
komma, vid belåning, ränta och eventuellt andra lånekostnader. Det lärer
vidare icke kunna påräknas att vid belåning erhålla mer än viss del av
spannmålens värde såsom lån. Belåningen är dessutom i viss mån en spekulationsaffär,
i det lantmännen därvid måste räkna med möjligheten, att världsmarknadsläget
försämras under konsumtionsårets lopp.
I fråga om kostnaderna vid lagring och belåning torde följande få meddelas.
Vid lagring i statens lagerhus betala vederbörande spannmålsägare per
100 kilogram intagen spannmål 10 öre i intagningskostnad, 10 öre i lagringskostnad
och 2 öre i brandförsäkringsavgift för varje månad samt 10 öre i
uttagningskostnad, varjämte beräknas ett viktsavdrag av 3 procent. Detta
torde i det fall, att lagringen omfattar en tid av 6 månader (t. ex. från 1
oktober till 1 april), motsvara tillhopa ett prisavdrag av ungefär 1 krona 50 öre
per 100 kilogram. Vid belåning tillkommer emellertid räntekostnad, som för en
tid av 6 månader torde kunna uppskattas till ungefär 50 öre per 100 kilogram
spannmål. Vid lagring i statens lagerhus betalas emellertid icke för
andra än med driften förenade kostnader, medan i lagringsavgift vid lagring
i enskilda tillhöriga magasin jämväl torde inräknas täckning för förräntning
av anläggningskapitalet m. in., vadan lagring och belåning av sist nämnt slagtorde
draga en kostnad av över 2 kronor per 100 kilogram. Härtill komma dessutom
i regel kostnader för extra transporter till och från lagerlokalerna samt möjligen
vissa utgifter för besiktningar m. m. i samband med spannmålens pantsättning.
Å andra sidan ökas spannmålens värde och rymdvikten stegras vid
god lagring, varigenom ett pristillägg av omkring 1 krona torde kunna påräknas.
Av det sagda torde framgå, att vid lagring och belåning under en
Bihang till riksdagens protokoll 1924. 1 samt. Mi höft. (Sr ''>(!.) 2
Spannmåls belining -
Kostnader i
samband med
belåningen
m. m.
18
Kungl. Maj:ts proposition Nr 56.
Riksdagens
skrivelse 1923,
nr 207.
Vidtagna
åtgärder
i fråga <m
spannmåls -belåningen.
tid av sex månader prisreduceringen torde kunna uppskattas till 1 ä 2 kronor
per 100 kilogram spannmål. Detta vill med andra ord säga, att, i det fall
att prisnoteringarna å svensk brödsäd från t. ex. 1 oktober till 1 april stegras
med större belopp än 1 å 2 kronor, lagring och belåning bleve för spannmålsägaren
ekonomiskt fördelaktig. Kan lagring ske hemma hos odlaren,
bortfalla en del kostnader, vadan dylik lagring ur ekonomisk synpunkt bliver
fördelaktigare.
Även om belåning alltså är förenad med särskilda kostnader och viss risk
för prisfall, synes denna dock bereda sådana möjligheter för brödsädesprisets
stabilisering, att frågan om belåningens underlättande är värd den största
uppmärksamhet.
I detta sammanhang torde böra erinras om eu riksdagsskrivelse 1923, nr
207, i anledning av väckt motion angående förslag till lag om upplagsbevis.
Uti en inom andra kammaren väckt motion, nr 13, hade hemställts, att
riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t måtte
utarbeta och för riksdagen framlägga förslag till lag om upplagsbevis i syfte
att upplagsbevisen måtte representera den vara, å vilken de lydde, och att
rättshandlingar avseende varan måtte knytas vid upplagsbeviset. Första
lagutskottet, dit motionen hänvisaaes, uttalade i utlåtande, nr 19, bland
annat, följande. Ett väl avvägt lagerbevissystem vore av betydelse jämväl
för lösande av problemet om jordbrukets driftkredit. Det hade vid olika tillfällen
framhållits, att lantmännen icke kunde under praktiska former belåna
jordbrukets produkter och på grund därav nödgades vid viss tidpunkt sälja
desamma utan hänsyn till marknadsläget. Den form, som nu funnes för
belåning av i vissa lagerhus inlagd spannmål, torde icke vara fullt tillfredsställande.
Med införande av ett institut med upplagsbevis eller lagerbevis
representerande själva varan (warrants) skulle dessa olägenheter i avsevärd
mån undanröjas. Möjlighet skulle därigenom öppnas att bekvämt belåna de
lagrade produkterna och avvakta den gynnsamma konjunkturen för deras
avyttrande. Särskilt skulle detta bliva av betydelse vid lagring av spannmål,
och anledning funnes till antagande, att därigenom ett ändamålsenligt
ordnande av spannmålshandeln skulle underlättas; detta givetvis under förutsättning,
att ett tillräckligt antal lagerhus, utrustade med befogenhet att
utgiva warrants, komme till stånd. För anordnande i vårt land av ett warrantssystem
krävdes emellertid lagstiftningens mellankomst.
Utskottet hemställde, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
det Kungl. Maj:t täcktes låta verkställa utredning, huruvida och på
vad sätt med vår lagstiftning kunde införlivas bestämmelser angående
upplagsbevis eller lagerbevis representerande själva varan (warrants), samt
för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen kunde föranleda.
Riksdagen biföll vad utskottet sålunda hemställt och begärde i nyss nämnda
skrivelse, nr 207, verkställande av angivna utredning.
Jag vill vidare erinra om vissa av mig vidtagna åtgärder för möjliggörande
av ökad spannmålsbelåning.
Sedan frågan förberedelsevis undersökts inom jordbruksdepartementet, bemyndigade
Kungl. Maj:t den 29 juni 1923 chefen för jordbruksdepartementet
Kungl. Maj:ts proposition Nr 56. 19
att för överläggning angående åtgärder till stöd vid avsättning av spannmål
inom landet till möte i Stockholm sammankalla ombud för i saken intresserade
lantmannakorporationer m. fl. Till mötet, som ägde rum den 9 juli
1923, kallade jag representanter för riksbanken, riksgäldskontoret, lantbruksstyrelsen,
statens lagerhus- och fryshusstyrelse, vissa hushållningssällskap,
centralkassor för jordbrukskredit, jordbrukarebanken, lantmännens centralföreningar
ävensom ett antal för frågan intresserade enskilda personer, förnämligast
jordbrukare. I anslutning till vid mötet förd diskussion, som
huvudsakligen begränsades till frågan om belåning av spannmål, utarbetades
därefter inom jordbruksdepartementet anvisningar rörande vissa åtgärder
för möjliggörande av ökad spannmålsbelåning från jordbrukarnas sida.
Anvisningarna befordrades till trycket (statens offentliga utredningar 1923 :48)
och utsändes genom jordbruksdepartementets försorg till samtliga hushållningssällskap,
centralkassor för jordbrukskredit och lantmännens centralföreningar
med anmodan att sprida dessa bland vederbörande underavdelningar,
jordbrukskassor och lokalföreningar ävensom till länsstyrelserna i riket, vilka
skulle föranstalta om, att å landsfiskalskontoren exemplar av anvisningarna
hölles tillgängliga för allmänheten, samt att i länskungörelserna infördes
underrättelse därom.
Angående anvisningarnas innehåll torde följande kortfattade översikt få
meddelas.
Om jordbrukarna kunde mera allmänt efter skörden bereda sig lån mot Meddelade
avlämnande av spannmål såsom pant, nödgades de ej koncentrera sina anvisniDgar.
spannmålsförsäljningar till vissa tider på hösten utan kunde mera jämnt
fördela dessa på höst- och vintermånaderna, varigenom en för dem önskvärd
stabilisering av spannmålsprisen kunde ernås. Nu gällande rätt angående
pantsättning av lös egendom, som förutsatte att egendomen antingen av låntagaren
överlämnades i långivarens besittning eller lades i förvar hos tredje
man (pantvårdare), erbjöde dock endast begränsade möjligheter för en rationell
spannmålsbelåning. Med nu gällande lagstiftning vore den enda
praktiska formen för spannmålsbelåning, att spannmålen överlämnades till
tredje man, som åtoge sig att hålla spannmålen eller dess värde långivaren
tillhanda såsom pant. För möjliggörande av mera allmän belåning än den,
som nu på sist angivna sätt ägde rum i statens, till utrymmet begränsade
lagerhus, måste även enskilda tillhöriga lagerutrymmen tagas i anspråk,
och därvid mångenstädes jämväl odlarnas magasinutrymmen. Med avseende
å lagring hos odlarna bleve det av synnerlig vikt tillse, att den lagrade varan
på effektivt sätt avskildes ur odlaren-låntagarens besittning och överfördes
i pantvårdarens, enär eljest panträtt ej uppstode. Närmare redogörelse
för sättet för ordnandet av dylik besittningsöverföring lämnades, varjämte
formulär till erforderligt hyreskontrakt av lagerlokal bifogades. I
vissa fall kunde enskilda personer eller bolag vara lämpliga pantvårdare,
men å en del orter bleve det nödvändigt, att jordbrukarna själva ordnade
rörelsen och sammanslötc sig i ekonomiska föreningar med begränsad personlig
ansvarighet (s. k. lag er förening ar). Lagerförenings verksamhet kunde
omfatta icke blott lagring av för belåning avsedd spannmål utan även mottagande
av annan spannmål för lagring och skötsel samt försäljning för vederbörande
ägares räkning av lagrad spannmål. Mönsterstadgar för lagerförening
samt förslag till villkor för spannmålslagring hos förening ävensom
formulär till för belåning erforderliga handlingar (såsom upplagringsbevis,
förbindelse att hålla lagrad spannmål eller dess värde långivare tillhanda
20
Kungl. Maj:ts proposition Nr 5b.
Försäkring
i samband
med belåning.
Fråqan om
belåning av
spannmål
utan att låntagaren
avstår
ån besittningen
av
varan.
Spannmåls
lagerhus.
såsom pant samt pantförskrivningshandling) bifogades. Vidare kunde i vissa
fall föreningar lämpligen bildas —- särskilt där anslutning till eentralkassa
för jordbrukskredit vore möjlig — med uppgift därjämte att direkt verka
för beredande av kredit åt medlemmarna (lagerkreditföreningar). Beträffande
dylik kreditverksamhet kunde föreningen antingen i eget namn upplåna medel,
som föreningen i sin ordning utlånade till medlemmar, eller ock åtaga
sig betalningsansvar för lån, som medlemmarna upptoge på annat håll och
vilka lämpligen borde förmedlas av föreningen. För dylik förening, som
borde erhålla viss större soliditet, framlades jämväl mönsterstadgar samt förslag
till villkor för lån, som lagerkreditförening beviljade eller förmedlade
åt medlemmar.
I detta sammanhang vill jag meddela, att, enligt vad jag har mig bekant,
föreningen Sveriges spannmålsintressenter med intresse upptagit frågan om
realiserande av sålunda givna anvisningar rörande spannmålsbelåningen.
Därvid hava underhandlingar inletts med visst försäkringsbolag i syfte att
få den genom pantsättning av spannmål skapade säkerhet kompletterad med
viss försäkring till långivares skydd, och hava i dessa underhandlingar
även deltagit representanter för jordbruksdepartementet och lantbruksstyrelsen.
Pantsättning genom spannmålens överförande i långivarens eller tredje
mans besittning är emellertid förenad med vissa olägenheter av praktisk innebörd
och medför i allt fall — såsom framgår av det sagda — åtskilliga kostnader
för förvaring och skötsel samt ofta även transport av den pantsatta varan.
På grund härav ävensom av vissa andra anledningar kan pantsättning på
sätt nu nämnts för närvarande knappast vinna tillämpning i önskvärd omfattning.
Det har följaktligen varit angeläget att få undersökt möjligheterna
för åstadkommande av sådana lagbestämmelser, att belåning kunde ske mot
säkerhet i spannmål utan att låntagaren avstode från besittningen till
denna.
Sedan sistnämnda fråga gjorts till föremål för förberedande undersökningar
inom jordbruksdepartementet, har ärendet överlämnats till justitiedepartementet
för fortsatt utredning i samband med övervägande av den fråga, som
avses i riksdagens förenämnda framställning angående upplagsbevis. Enligt
vad jag inhämtat av chefen för nämnda departement har detta utredningsarbete
fortskridit därhän, att förslag till lag i ämnet möjligen kan redan
innevarande år föreläggas riksdagen. Om en dylik lagstiftning genomföres,
torde belåningsfrågan komma i ett väsentligt förbättrat läge.
För befrämjande av spannmålsavsättningen och spannmålsmarknadens ordnande
är det av stor vikt, att tillgång finnes till lämpligt belägna lagerhus,
där spannmålen kan uppsamlas och i mån av behov belånas samt genom
torkning och annan skötsel ernå hög kvalitet. Detta torde vara angeläget
jämväl för befrämjande av lantmännens föreningsrörelse över huvud taget.
Beträffande denna fråga, vilken jag kommer att närmare behandla i annat
sammanhang, vill jag nu blott erinra om, att Kungl. Maj:t i årets statsverksproposition,
utgifter för kapitalökning, statens utlåningsfonder, föreslagit riks
-
Kungl. Maj:ts proposition Nr 56.
21
dagen att, i avbidan på proposition i ämnet, för inrättande av en lånefond
för anläggning av spannmålslagerhus för budgetåret 1924—1925 såsom kapitalökning
beräkna ett reservationsanslag av 500,000 kronor. Jag kommer
att senare göra hemställan om avlåtande till riksdagen av proposition i detta
ämne.
Av det sagda framgår, att jag fäster huvudvikten vid sådana åtgärder, som
huvudsakligen böra genomföras av lantmännen själva, och hyser varm förhoppning
om svårigheternas bekämpande genom lantmännens sammanslutningssträvanden,
stödda av visst statligt bistånd för belåningens, lagringens
och spannmålsvärdens ordnande.
Det torde dock tyvärr ej kunna påräknas, att denna väg hastigt leder till
målet. Verksamheten måste på ett naturligt sätt arbeta sig fram och detta
torde draga åtskillig tid. För att bringa omedelbar lättnad — särskilt i syfte
att förminska odlarnas beroende av kvarnarna — och därjämte bereda vägen
för lantmännens sammanslutningssträvanden, synas mig ytterligare åtgärder
böra försökas.
(>. Utförselbevis.
Spannmålsmarknadssakkunniga hava i sitt betänkande framställt förslag om
införande av utförselbevis å vete, råg och korn. .
Härutinnan anföra sakkunniga i huvudsak följande.
Utförselbevis syntes vara ett medel, som på ett relativt enkelt och snabbt
sätt skulle kunna, åtminstone under vissa förutsättningar och i viss omfattning,
vidga avsättningsmöjligheterna för den svenska spannmålen och samtidigt
förebygga allt för onaturliga prisdifferenser mellan importvara och
svensk brödspannmål.
Den s. k. 1906 års tulltaxekommitté hade föreslagit ett system med utförselbevis
för råg, vete och korn, varefter frågan, på uppdrag av chefen
för finansdepartementet, varit föremål för en av professor EU F. Heckscher
verkställd och den 28 september 1911 avlämnad utredning. Systemet hade
prövats i Tyskland. Sakkunniga föresloge, att, därest utförselbevis ansåges
böra komma till tillämpning i Sverige, följande system nu borde ifrågakomma.
Den, som av omalen råg eller omalet vete, varöver han utan hinder av
tullverket kunde inom riket fritt förfoga, på en gång till utförsel angåve
och med en och samma lägenhet sjöledes eller på järnväg utförde minst 500
kilogram av någotdera slaget, skulle äga, för så vitt den utförda varan skäligen
kunde anses hava varit marknadsgill, att på grund av utförseln erhålla
av vederbörande tullförvaltning utfärdat bevis, som berättigade honom eller
den, på vilken beviset behörigen överlåtits, att inom en tid av högst sex
månader efter det varan angivits till utförsel, utan tullavgifts erläggande införa
omalen eller malen råg eller vete till så stor myckenhet, att den tull,
som enligt tulltaxan skolat därå belöpa, vore lika med det tullbelopp, som
vid utförseltillfället skolat utgöras för en utförselvaran till storleken motsvarande
införselkvantitet av samma vara.
Utförselbeviset skulle alltså gälla som tullikvid vid import icke endast av
omalet vete eller omalen råg utan jämväl av mjöl härav.
Departementschefen.
Spannmålsviorkuadssakkunniga.
22
Kungl. Maj:ts proposition Nr 56.
Beträffande utförselbevisens betydelse för producenterna och exportörerna
kunde framhållas, att exportörens inkomst vid dylikt system bestämdes dels
av det nettopris, han erliölle vid försäljningen till utlandet, dels av utförselbevisets
saluvärde. Det högsta pris, som i exportlandet kunde ernås för
svensk vara, vore världsmarknadspriset minskat med den av kvalitetsförhållandena
m. m. betingade naturliga prisskillnaden mellan importvara och
svensk vara. Härifrån borde vidare dragas samtliga exportkostnader. Vad
därefter återstode vore det nettopris, exportören erhölle. Utförselbevisets saluvärde
kunde teoretiskt taget variera från 0 till 3 kronor 70 öre, räknat per
100 kilogram utförd spannmål. Då utförselbeviset skulle få gälla som tullikvid
vid införsel av såväl omalen som malen spannmål och alltså även mjölimportörer
kunde uppträda som uppköpare av bevisen, torde bevisens saluvärde
icke komma att nämnvärt understiga det nominella beloppet (3 kronor
70 öre) med mer än som betingades av att bevisen understundom upphandlades
före deras utnyttjande vid import. Skulle bevisen berättiga till
tullfri införsel blott av omalen säd, bleve avsättningsmöjligheterna i högsta
grad beroende av kvarnarna. För systemets effektivitet erfordrades därför
bestämmelsen om bevisens giltighet även vid mjölimport. Fördelen för exportören
med utförselbevis vore, att denne kunde uppsöka utländsk marknad
vid sådana tillfällen, då de svenska marknadsförhållandena nedtryckt det
svenska priset så mycket under den nivå, som med hänsyn tagen jämväl
till kvalitetsskillnad o. d. betingades av världsmarknadspriset, att den svenska
varans underpris överstege exportkostnaderna och diskonteringen av utförselbeviset.
Vid dylikt läge inträdde genom utförselbevis en konkurrerande»
faktor genom att spannmålsförsäljarna ej bleve beroende enbart av de svenska
kvarnafna. Ett stegrat pris för dem, som exporterade, medverkade till allmän
lyftning av prisnivån för den svenska brödsäden, åtminstone vid mera omfattande
export, ehuru viss tröghet i marknadsförhållandena i någon mån
stäckte den stigande tendensen. Av utförselbevis skapad tendens till prisstegring
skulle ock sannolikt mötas av visst motstånd från kvarnarna. Enligt
vad sakkunniga inhämtat, ansåges bland spannmålshandlarna, att förutsättningar
funnes för avsättning genom export särskilt av råg. Utförselbevisens
verkningar i fråga om prisläget för den svenska brödsäden kunde
sammanfattas sålunda, att ett införande av utförselbevis sannolikt skulle
medföra en mera naturlig prisrelation mellan den svenska spannmålen och
importvaran.
I fråga om utförselbevisens inverkan å mjölprisen finge sakkunniga
framhålla, att priset å i Sverige tillverkat vetemjöl i stort sett tämligen
noggrant reglerades av det pris, vartill importmjöl, förtullat, kunde säljas
inom riket. Införande av utförselbevis skulle icke på minsta sätt fördyra
importmjölet. Rörande prisen å svenskt mjöl skulle ett verksamt utförselbevissystem
otvivelaktigt öka kvarnarnas strävan att vid mjölförsäljningen få
täckning för den merkostnad, spannmålsprisens stegring skapade. Vid vissa
tillfällen komme kvarnarna sannolikt ock att kunna uttaga något högre mjölpris,
men i stort sett torde den utländska mjölkonkurrensen fortfarande
komma att reglera åtminstone vetemjölspriset. Risken för förhöjning av
rågmjölspriset måste anses större än beträffande vetemjölspriset.
Utförselbevisens sannolika statsfinansiella verkningar bleve någon minskning
i tullinkomsterna, beroende på dels att utförselbevis skulle lämnas även
för spannmål, som redan utan dylika bevis skulle hava exporterats, och dels
att bevisen möjligen skulle öka den inhemska brödsädesproduktionen och
därigenom minska importen.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 56. 23
Fördelen för brödsädesproducenterna av utförselbevis skulle betalas i främsta
rummet av kvarnarna, som emellertid kunde tänkas i viss mån skjuta över
sin andel å mjölkonsumenterna, samt därjämte till någon anpart av statskassan.
Då sakkunnigas uppdrag avsåge brödsäden, både de ej närmare utrett
frågan om prisbildningen av det svenska kornet, men framhölle, att, därest
utförselbevis infördes beträffande vete och råg, en liknande anordning syntes
böra som en konsekvens tillämpas jämväl ifråga om korn. Utförselbevisen
för korn borde gälla som tullikvid endast vid import av korn eller malt.
Sakkunnigas betänkande avslutas med följande sammanfattning.
»Den förebragta utredningen har givit vid handen, att behov föreligger
av åtgärder, som kunna möjliggöra för den svenska brödsädesproduktionen
att finna avsättning till priser, som icke understiga världsmarknadspriset
med fullt utnyttjat tullskydd med högre belopp än som betingas av kvalitetsförhållandena
och andra här ovan såsom naturliga betecknade prisdifferentierande
faktorer. Därvid har särskilt betonats betydelsen av att den svenska
brödsädens avsättningsmöjligheter vidgas, så att producenterna må kunna
vid sina försäljningar med utnyttjande av tullskyddet vända sig till andra
än inhemska avnämare. Ett system med utförselbevis synes vara den väg,
som ligger närmast till hands för frågans ordnande. Med hänsyn till den
korta tid för utredningens bedrivande, som stått till buds, ävensom frågans
komplicerade natur och svårigheterna att på förhand bedöma verkningarna i
skilda hänseenden av utförselbevisen, har det emellertid icke varit görligt
för de sakkunniga att så fullständigt genomtränga frågan, att icke ytterligare
prövning och övervägande möjligen kunde anses påkallade. Sålunda kar
det exempelvis icke varit möjligt för de sakkunniga att bedöma de verkningar
i handelspolitiskt hänseende, som kunde tänkas bliva en följd av införandet
av ett system med utförselbevis. Emellertid hava sakkunniga för
sin del kommit till den uppfattningen
att, då behovet av snabba åtgärder för ernående av förbättrade
prisförhållanden för den svenska brödsäden uppenbarligen är mycket
trängande samt då ett system med utförselbevis, i huvudsaklig
överensstämmelse med vad här ovan angivits, icke kan i de avseenden
sakkunniga haft tillfälle pröva frågan befaras förorsaka
olägenheter av allvarligare beskaffenhet men väl medföra åtskilliga
fördelar, ett genomförande av en dylik anordning är den utväg
för svårigheternas lindrande, som nu bör tillgripas.»
Betänkandet åtföljes av ett på sakkunnigas begäran inom generaltullstyrelsen
utarbetat utkast till erforderliga bestämmelser angående utförselbevis
för spannmål (se det tryckta betänkandet sid. 41).
Vid betänkandet hava fogats särskilda yttranden av de sakkunnigas ordförande
herr Nilsson i Tånga samt av herr K. Eriksson. Jag ber att fä
lämna följande referat av dessa yttranden.
Herr Nilsson anslöte sig i stort sett till sakkunnigemajoriteten, men Ange
framhålla, att anmärkningar av principiell och praktisk innebörd kunde med visst
fog framställas mot ett system med utförselbevis. Lämpligheten att stimu
-
Särskilda
ytti anden.
Herr Isilssons
särskilda yttrande.
Herr Erikssons
särskilda
yttrande.
24 Kungl. Maj:ts proposition Nr 56.
lera export ifrågasattes, så länge brödsädesproduktionen icke tillnärmelsevis
täckte konsumtionsbehovet. Minskningen i tullinkomster kunde väcka betänkligheter.
Handelspolitiska förvecklingar syntes ej vara uteslutna. Oaktat
dessa invändningar, förordades dock ett övervägande om. möjligheterna för
systemets tillämpning, ty förhållandena på den inhemska spannmålsmal -naden krävde med styrka åtgärder från statsmakternas sida och under utredningen
hade andra utvägar ej kunnat utfinnas.
Herr Eriksson funne förslaget om utförselbevis av principiella skäl mycket
betänkligt. Förslaget innebure, att på naturlig väg ej lönande brödsädesexport
gjordes förmånlig genom utsträckning av det tullskydd, som tillkommit
för att främja den för inhemsk förbrukning erforderliga odlingen, att omfatta
även exportvara. Det föreslagna utförselbeviset komme att verka som
en exportpremie, en i vårt land i huvudsak ny anordning. Den nationalekonomiska
sakkunskapen borde få tillfälle medverka vid utredningen, innan
avgörande träffades. .
Ehuru sakkunniga grusat de mest optimistiska förhoppningarna om utförselbevisets
värde för jordbrukarna, kunde dock beviset tillföra exportören
rätt avsevärt tillskott till priset. Mycket talade då för, att motsvarande prisstegring
å spannmål måste äga rum å den inhemska marknaden. Klargöras
borde, vem som ytterst finge betala denna förmån för odlarna. Enligt förslaget
kunde utförselbevis, erhållet vid export av råg, användas även för
import av vete och vetemjöl. Den svenska rågodlingen, som oavbrutet stigit
i förhållande till förbrukningen, täckte nu under gynnsamma är till fullo
behovet och kunde lätt drivas upp till en storlek, som medgåve regelbunden
export. Vidgad rågodling bleve genom utförsel beviset ett svenskt intresse*
emedan utländsk efterfrågan knappast kunde påräknas med mindre exporten
bleve regelbunden. Under sådana omständigheter bleve rågexporten ej åtföljd
av motsvarande rågimport, utan utförselbeviset användes allenast för
likvidering av tull vid veteimport, varigenom statsinkomsterna minskades.
Enbart denna omständighet vore dock ej avgörande för frågan, då verkningarna
för statskassan icke torde bliva av större betydelse.
Verkningarna på mjölpriset vore vida betydelsefullare. Under vissa tidsperioder
hade betydande olikhet förekommit mellan mjölpriset i Sverige och
världsmarknadspriset, fritt svensk hamn, plus mjöltull. Kvarnarna eftersträvade
icke att reglera priset efter världsmarknadens fluktuationer utan
fixerade mjölpriset på längre sikt, varav följde, att en prisstegring å världsmarknaden
långt ifrån alltid följdes av samtidig prisstegring i Sverige, liksom
att prisfall å världsmarknaden först senare kunde få en motsvarande
inhemsk effekt. Redan denna självständiga prisreglering vore ett starkt hinder
för uppkomsten av den import, som sakkunniga tänkt sig som en ofelbarregulator
på mjölpriset i Sverige. En import av vetemjöl i större skala
måste inriktas på hushållsförbrukningen och fordrade inarbetande av bestämda
märken, vilket droge avsevärda kostnader och många risker. Importören
torde avskräckas från att befatta sig med dylik import. Fast hellre torde
kunna förutsättas, att kvarnarna icke skulle finna sig i minskad avkastning
å sin rörelse utan komme att avlasta merkostnaderna för spannmålen på
konsumenterna genom eu stegring av mjölpriset. Rågmjölsmarknaden vore
så föga beroende av utlandet, att på detta område kundo de största rubbningarna
befaras. Med afl sannolikhet skulle utförselbeviset alltså medföra
fördyring av levnadskostnaderna, vilket vore så mycket allvarligare i en tid
25
Kungl. Maj:ts proposition Nr 56.
av oavbrutna lönesänkningar och inkomstminskningar samt en period av
långvarig arbetslöshet.
Det vore känt, att brödsädesodlingen till avsalu förnämligast utövades på
de större och medelstora jordbruken. Att dessa odlare vore i trångmål, lede
intet tvivel. Men det vore icke styrkt, att sådan kris nåtts, att det kunde
försvaras att till stöd för en dock besutten samhällsklass avsevärt fördyra
det dagliga brödet för de mindre bemedlade. Brödsädesodlarnas svårigheter
torde sammanhöra med den allmänna ekonomiska krisen. Liknande framställningar,
som nu från jordbruket, hade framförts av industrien, vilka framställningar
avslagits av statsmakterna. Eu ljusning i näringslivets mångahanda
bekymmer kunde skönjas, och åtskilligt talade för, att även jordbrukets
kris vore av övergående natur.
Då herr Eriksson sålunda ansåge, att sakkunnigas förslag innebure en utsträckning
av statens skyddsåtgärder för brödsädesodlingen, enär utförselbeviset
kornme att verka såsom en exportpremie, att utförselbeviset torde komma
att stegra priset å vetemjöl och i all synnerhet å rågmjöl, vilket icke torde
vara förenligt med direktiven vid sakkunnigas tillsättande, att över huvud
jordbruksnäringens svårigheter sammanhängde med den allmänna ekonomiska
krisen och dess avveckling, som kunde väntas hava en jämförelsevis övergående
varaktighet, hade han icke kunnat ansluta sig till det yttrande, som
avgivits av övriga sakkunniga.
Av lantbruksstyrelsens yttrande i ärendet — som av dagtecknat den 19
februari 1923 — inhämtas i huvudsak följande.
Föreliggande missförhållanden i fråga om den inhemska brödspannmålens
prissättning i förhållande till importspannmålens torde knappast kunna helt
avhjälpas genom utförselbevis. Sådana fördelar för odlarna erhölles icke
härigenom, att odling i önskvärd omfattning av den för rikshushållningen
så betydelsefulla brödsäden säkerställdes. Även om mera verksamma åtgärder
vore av nöden, borde den av sakkunniga föreslagna åtgärden tillgripas,
vilken torde hava en mera vidsträckt betydelse än som siffermässigt kunde
angivas. Härvid syftades på den psykologiska inverkan, som utförselbevisen
skulle utöva på jordbrukarna.
Genom utförselbevisen borde svenska utsädesförsäljare bliva mera konkurrenskraftiga
på den utländska marknaden än hittills och ökade möjligheter ernås för
avsättning på utlandet av de sedan gammalt väl kända svenska utsädesvarorna.
Även om de inhemska mjölprisen i någon ringa mån höjdes genom utförselbevisen
— vilket icke vore uteslutet, ehuru möjlighet till import, även
av rågmjöl, vore ett säkert verkande korrektiv mot mera avsevärd höjning
— vore dock denna ur konsumentsynpunkt mindre önskvärda tendens mindre
betänklig än den fortsatta och kanske kraftiga nedgång i brödsädesodlingen,
som sannolikt bleve följden av att förhållandena finge utveckla sig utan
ingripande från det allmännas sida.
I likhet med sakkunniga ansåge lantbruksstyrelsen införande av utförselbevis
för korn vara en konsekvens av liknande bevis för brödsäd.
Styrelsen tillstyrkte vidtagande av åtgärder för eu anordning med utförselbevis
för råg, vete och korn i huvudsaklig överensstämmelse med sakkunnigas förslag.
Kommerskollegium meddelar i sitt ovannämnda, den 24 februari 1923 avgivna
utlåtande, att kollegium begärt yttrande från rikets handelskamrar
över sakkunnigas betänkande. Beträffande innehållet av dessa yttranden anför
kollegium följande.
Lantbruksstyrelsen• -
26
Rikets
handels
kamrar.
Kommers
kollegium.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 56.
Det föreslagna systemet för utförselbevis hade vunnit anslutning från följande
fyra handelskamrar, nämligen Östergötlands och Södermanlands, som
tillstyrkte, att försök gjordes i den av sakkunniga angivna riktning, Gotlands,
som biträdde förslaget med den ändring, att åt utförselbevis för korn gåves
samma giltighet såsom tullikvid som åt utförselbevisen för vete och råg,
Västergötlands och Norra Hallands, som tillstyrkte förslaget under förutsättning
att en importreglering icke kunde erhållas, dock med framhållande, att
bevisen för att få sitt fulla värde borde gälla även import av kolonialvaror
eller att, om icke denna möjlighet att säkerställa deras värde finge tillgripas,
de åtminstone icke måtte få under hand säljas i öppna marknaden, samt
Västernorrlands och Jämtlands län, som tillstyrkte förslaget, men ansåge, att
åtgärden allenast borde betraktas som ett försök och till en början endast
avse viss kortare tid. Skånes handelskammare ställde sig synnerligen tveksam
till förslaget, medan Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare
uttalade sina tvivelsmål ifråga om vissa av de slutsatser, till vilka de sakkunniga
kommit. Avstyrkande ståndpunkt intoges av Smålands och Blekinge
handelskammare, som icke för närvarande kunde förorda utförselbevisens införande,
samt handelskammaren i Göteborg, som icke kunde tillstyrka förslaget.
Stockholms handelskammare ansåge sig ej böra motsätta sig utförselbevisens
införande, och handelskammaren i Gävle hade avstått från uttalande
i frågan.
Kommerskollegii yttrande är i övrigt av i huvudsak följande innehåll.
Den av sakkunniga omnämnda utredning, som verkställts sedan 1906 års
tulltaxekommitté framfört frågan om utförselbevis, hade utmynnat i slutsatsen,
att utförselbevis icke borde komma till användning i Sverige. Vid
denna utredning hade bl. a. framlagts följande synpunkter. De ekonomiska
förutsättningarna för det tyska systemet med utförselbevis ägde ej motsvarighet
i Sverige. Genom utförselbevis komme tullskyddet synnerligast för råg
att göras mera effektivt med åtföljande prisstegring för spannmålen och därav
framställda produkter. Bevisen skulle verka som premie för export. Rådande
prisdifferens i olika landsdelar skulle skärpas. I transporthänseende gynnsamt
ställda producenter komme att draga vinst av bevisen. Jämnare prisbildning
säkerställdes ej, då höstexport följande vår kunde framkalla större import, än
eljest varit nödvändigt, med därav onödigt fördyrade transportkostnader.
Export erfordrades ej för att bereda rum åt den för blandningsändamål behövliga
importen. Bevisen innebure utsikt till ökning särskilt av rågodlingen
med åtföljande betydande rågexport och risk för minskning av tullinkomsterna.
Införande av effektivare tullskydd hade mera vittgående konsekvenser,
då det gällde jordbruket än beträffande industrien, enär skyddet
inom det förra mer eller mindre fullständigt kapitaliserades och därför icke
utan djupgående rubbningar i näringens ekonomi kunde avlägsnas.
Kollegium kunde i huvudsak ansluta sig till dessa slutsatser. Ä andra
sidan borde dessa icke tillmätas avgörande betydelse för frågan om utförselbevis
till stöd för jordbruket i dess svåra nödläge. Med hänsyn till att bakslaget
efter krigsårens goda tider träffat jordbruket med utomordentlig kraft
och allvarlig fara hotade modernäringen, därest icke dess ekonomiska förutsättningar
snart förbättrades, skulle kollegium trots de antydda svårigheterna
ej tvekat att tillstyrka sakkunnigas förslag, därest detta vore ett nödvändigt
och verksamt medel för effektiv förbättring av läget.
Läget hade avsevärt förskjutits mot det av de sakkunniga uppställda målet
27
Kungl. Maj:ts proposition Nr 56.
ifråga om relationen mellan inlands- och utlandspriset. Dä ingå avgörande
skäl talade mot sannolikheten av denna utvecklings fortbestånd i stort sett,
syntes nödvändighet ej föreligga för den svåröverskådliga och i olika hänseenden
betänkliga åtgärd, som utförselbevis innebure.
Beträffande utförselbevisens effektivitet påpekades, att anordnandet av export
krävde åtskilliga kostnader. Landets egen produktion täckte ej brödsädesbehovet,
och hittills hade export ej förekommit för beredande av tomrum för
den för blandningsändamål erforderliga importen. Sverige syntes sakna förutsättningar
för regelbunden export. Då priserna inom landet på grund av extraordinära
förhållanden ställde sig oskäligt låga, torde dock utförselbevis kunna
bereda viss lättnad, men en tillfälligt anordnad större export mötte betydande
svårigheter. Dess organiserande erbjöde avsevärt besvär, och i synnerhet
torde hinder uppstå att Unna mottaglig marknad. Erfarenheten visade, att
en vara icke utan långvarigt förberedande arbete kunde avsättas på marknader,
där den förut varit okänd.
Kollegium finge sammanfatta sitt yttrande sålunda. Då den ogynnsamma
prisrelationen mellan svensk och utländsk brödsäd under senare tid huvudsakligen
torde vara att återföra på tillfälliga omständigheter och nuvarande
prisdifferensen talade för ett återinträdande av mera normal differens samt
tvivelsmål kunde uppställas beträffande utförselbevisens effektivitet för sitt
ändamål, syntes avgörande skäl för ett realiserande av sakkunnigas förslag ej
föreligga. I betraktande därjämte av de med anordningen ifråga förenade betänkligheterna
i olika hänseenden ansåge sig kollegium ej kunna tillstyrka
förslaget.
Vid koinmerskollegii utlåtande är fogat protokollsutdrag innefattande a\
kommerserådet Malmén vid ärendets behandling uttalad avvikande mening.
Kommersrådet Malmén hade kommit till den uppfattningen, att kommerskollegium
icke bort finna hinder för att — under jordbruksnäringens så svårt
betryckta läge, vilket lian icke vågade beräkna bliva, utan vidtagande av särskilda
åtgärder, så övergående, som kollegii majoritet antoge — giva sin anslutning
till en med de sakkunnigas förslag i huvudsak överenstämmande
anordning såsom ett interimistiskt försöksmedel till jordbrukets upphjälpande,
samt att alltså kollegii utlåtande bort utmynna i förklaring, att kollegium
ej velat motsätta sig ett genomförande i huvudsak av den föreslagna anordningen
med utförselbevis för eu tid, som lämpligen kunde bestämmas
till tre år.
Frågan om utförselbevis bragtes inför riksdagens prövning 1923 genom
enskilda motioner.
Vid 1923 års riksdag väcktes likalydande motioner, nr 103 i första kammaren
och nr 122 i andra kammaren, vari hemställdes, att riksdagen måtte
besluta att godkänna bestämmelser angående utförselbevis för spannmål i
enlighet med det vid spannmålsmarknadssakkunnigas betänkande fogade förslag,
att träda i kraft från och med den dag, Konungen därom förordnade.
Vidare väcktes i andra kammaren en motion, nr 120, vari hemställdes,
att riksdagen måtte besluta om införande av utförselbevis för rag, vete och
korn i överensstämmelse med nyssnämnda förslag.
Slutligen hemställdes i likalydande motioner, nr 56 i första kammaren
och nr 68 i andra kammaren, att riksdagen måtte besluta, att i gällande
förordning med tulltaxa för inkomnande varor skulle på lämpligt ställe in
-
Reservation
inom kommerskollegium.
1923 drs
riksdag.
Motioner om
utförselbevis.
Bevillnings
ntskottet.
28 Kungl. Maj:ts proposition Nr 56.
föras vissa i motionärernas hemställan intagna bestämmelser, vilka skilde
sig flan förberörda förslag, utom i visst redaktionellt hänseende, endast därutinnan,
att desamma icke omfattade utförselbevis för korn utan avsåge
endast råg och vete.
Till stöd för förslagen hade motionärerna åberopat spannmålsmarknadssakkunnigas
betänkande.
Motionerna hänvisades till bevillningsutskottet, som i ärendet avgav betänkande
den 12 april 1923, nr 27. Av innehållet i detta betänkande torde
här få återgivas följande.
Med utförselbevis — eller införselbevis såsom de ock kallats — avsåges
att skapa befogenhet att på grund av utförsel av inhemsk spannmål tullfritt
införa utländsk spannmål eller eventuellt andra varor till tullvärde motsvarande
vad som utförts.
Då förslag till ny tulltaxeförordning 1910 förelädes riksdagen, funnes de
av 1906 års tulltaxekommitté föreslagna bestämmelserna om dylika bevis
icke intagna i förslaget. Detta motiverades av dåvarande chefen för finansdepartementet
(prop. nr 69, sid. 204, 205) bland annat därmed, att den föreslagna
anordningens verkan i statshnansiellt avseende och inflytande på
spannmåls- och mjölpriserna icke vore klart ådagalagd; en stegring av nämnda
priser vore ej utesluten. Departementschefen ansåge, att införlivande med
vår tullagstiftning av ifrågavarande institut borde föregås av en mera fullständig
utredning av anordningens verkningar i olika hänseenden.
Vid<n e erinrade utskottet, om den enligt särskilt uppdrag av professor
Heckscher verkställda utredningen i ämnet samt om en den 14 november
1913 till Kungl. Maj:t ingiven framställning från hushållningssällskapens
ombud angående införande av utförselbevis på spannmål, vilken senare framställning
icke ledde till, att förslag i ämnet av Kungl. Mnjtt förelädes riksdagen.
Utskottet redogjorde även för behandlingen av frågan om utförselbevis
under tidigare års riksdagar, varav framginge, att riksdagen såväl 1915 som
1916 avvisat förslag om avlåtande av skrivelser i ämnet till Kungl. Maj:t.
Utförselbevisen kunde icke medföra några verkliga fördelar för andra
jordbrukare än dem, som hade icke alltför obetydliga mängder av berörda
slag av spannmål till avsalu, vadan anordningen bleve till gagn blott för ett
ganska begränsat antal jordbrukare. Exportkostnaderna torde av spannmålsmal
knadssakkunniga hava beräknats för lågt, och utförselbevisens betydelse
torde följaktligen hava överskattats. Genom att flertalet jordbrukare
under våren måste i stor utsträckning begagna sig av kredit för vissa
inköp komme de i beroende av mellanhänder, vilka mången gång torde
komma att tillgodogöra sig bevisens avsedda fördelar. Då utförselbevisen
beräknades föranleda stegring av priset å svensk brödspannmål och kvarnindustrien
skulle söka vid mjölförsäljningen erhålla täckning för berörda
merkostnad av konsumenterna, skulle bevisen med all säkerhet föranleda
ökade levnadskostnader, vilket under rådande depression bleve särskilt kännbart.
Genom att prisstegringen skulle komma att träffa rågmjölet mera än
vetemjölet, som beträffande de högre kvaliteterna måhända bleve alldeles
oberört, kunde befaras, att bevisen skulle främja den ur nationalekonomisk
synpunkt skadliga tendensen till övergång från råg- till vetemjölskonsumtion
och från konsumtion av billigare till dyrare vetemjölssorter. En annan
olägenhet vore den minskning i statens tullinkomster, som beräknades
bliva en följd av utförselbevisen. Utskottet delade icke sakkunnigas och
Kungl. Maj:ts proposition Nr 56.
29
motionärernas mening vare sig i fråga om de fördelar, bevisen kunde medföra,
eller därom att bevisen icke skulle kunna befaras förorsaka olägenheter
av allvarligare beskaffenhet. Härtill komme, att utskottet anslöte sig
till den av kommerskollegium uttalade uppfattningen, att läget på spannmålsmarknaden
avsevärt förskjutits mot det av de sakkunniga uppställda
målet och att sannolikheten talade för utvecklingens fortgång i samma riktning.
Slutligen kunde befaras, att utförselbevisen skulle kunna medföra
svårigheter i handelspolitiskt hänseende.
Utskottet hemställde, att motionerna icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.
Vid utskottsbetänkandet var fogat en av nio utskottsledamöter avgiven
reservation, vari, under åberopande av spannmålsmarknadssakkunnigas betänkande
samt ett av generaltullstyrelsen den 9 april 1923 till utskottet avgivet
och vid reservationen fogat yttrande angående inlösandet av utförselbevis,
uttalades, att utskottet bort hemställa, att riksdagen måtte, i anledning
av motionerna, antaga ett av reservanterna framlagt förslag till förordning
angående utförselbevis för viss spannmål (intaget här nedan såsom
bilaga 2).
Riksdagen biföll den 21 april 1923 vad bevillningsutskottet hemställt,
I första kammaren bifölls utskottets hemställan med 69 röster mot 51,
vilka avgåvos för ett under överläggningen gjort yrkande om antagande av
förenämnda reservation med vissa mindre ändringar. Andra kammaren beslöt
med 88 röster mot 64 bifalla utskottets hemställan, därvid de 64 rösterna
avgåvos för ett under överläggningen framställt yrkande av samma
innebörd, som nyss angivits beträffande första kammaren. I
I diskussionen rörande eventuella åtgärder för stödjande av den svenska
brödsädesproduktionen, har det understundom såsom skäl mot dylika åtgärder
framhållits, att dessa skulle få betydelse blott för odlarna av spannmål
till avsalu och att dessas antal vore ganska begränsat. En viss belysning
över, huru förhållandena i sist angivna hänseende gestalta sig, kan
erhållas genom studium av en på uppdrag av tull- och traktatkommittén
av byråchefen i statistiska centralbyrån E. Höijer verkställd utredning
angående det svenska jordbrukets produktion samt saluöverskott av spannmål
(tull- och traktatkommitténs utredningar och betänkande!! III). Utredningen
åsyftar närmast att för bedömande av jordbrukstullarnas direkta
verkningar få till prövning upptagen frågan, å ena sidan vilka jordbruk
det vore, som producerade tullskyddad spannmål till avsalu och sålunda
kunde anses hava dragit direkt nytta av tullskyddet, samt storleken av den
vid dessa jordbruk levande befolkningen, och å andra sidan i vilken om
fattning och i vilka delar av landet det förekomme, att jordbruken icke
själva producerade den för deras egna behov erforderliga tullskyddade spannmålen
och vilkas befolkning därför snarare vore att betrakta som konsumenter
än som producenter av ifrågavarande varuslag. Av i berörda utredning
angivna viktigare uppgifter torde följande sammanställning få meddelas.
Reservation
inom bevillningsutskottet,
Riksdagens beslut
rörande
utförselbevisf
rågan.
Statistiska
uppgifter rörande
jordbruk
rru d salu -överskott av
spannmål
m. m.
30 Kungl. Maj:ts proposition Nr 56.
: |
B r u |
k n i n |
g s d e |
lar med — |
--h |
ektar åke |
r |
|||
0.26 |
1—2 |
2—5 |
5—10 |
10—20 |
20—30 |
30—50 |
50—100 |
över 100 |
samtliga |
|
Hela spannmåls-arealen i pro-cent av åker-arealen ......... |
40.2 |
42.5 |
43.7 |
44.0 |
45.0 |
46.1 |
46.5 |
45.5 |
44.1 |
44.8 |
Brödsädesarealen |
9.9 |
ll.l |
12.1 |
12.6 |
13.6 |
14.6 |
15.o |
14.3 |
14.2 |
13.6 |
Skörd per hektar |
_ |
894 |
921 |
990 |
1,101 |
1,218 |
1,285 |
1,308 |
1,397 |
1,169 |
Nettoskörd av brödsäd per per-son av jord-bruksbefolk-ningen i kilo-gram 1 ......... |
52 |
117 |
227 |
406 |
612 |
738 |
664 |
591 |
346 |
|
Sammanlagda |
9,994 |
47,279 |
94,768 |
150,477 |
92,194 |
99,537 |
79,167 |
112,224 |
685,640 |
|
Sammanlagda |
44,197 |
93,867 |
99,374 |
91,975 |
39,115 |
35,976 |
31,270 |
49,016 |
484,790 |
|
Överskott (+) el-ler brist (—) av |
—34,203 |
—46,588 |
-4,605 |
+ 58,502 |
+53,079 |
+63,561 |
+47,897 |
+63,208 |
+200,851 |
1 Avser södra och mellersta Sverige.
I efterföljande, ur sagda utredning återgivna tablå är uträknat antalet
brukningsdelar, för vilka den egna produktionen av brödsäd (vete och råg)
icke täcker behovet, samt till dem hörande åkerareal och personantal ävensom
motsvarande uppgifter för brukningsdelar med överskott.
Brist |
Ö v |
e r s k o |
t t |
|||
Storleksgrupper |
Antal bruk-ningsdelar |
Åkerareal hektar |
Antal per-soner |
Antal bruk-ningsdelar |
Åkerareal hektar |
Antal per-soner |
Södra och mellersta Sverige: 1—2 bar ........................ |
49,685 |
78,189 |
193,772 |
|||
2 5» ........................ |
89,132 |
309,295 |
404,724 |
— |
— |
— |
5—10 » ........................ |
58,594 |
429,119 |
330,666 |
16,409 |
123,047 |
86,380 |
10—20 » ........................ |
1,351 |
18,568 |
9,749 |
53,464 |
764,194 |
360,591 |
20—30 » ....................... |
55 |
1,360 |
721 |
17,127 |
420,634 |
149,911 |
30—50 » ........................ |
— |
— |
— |
11,128 |
426,035 |
134,980 |
50—100 har ..................... |
47 |
3,253 |
1,455 |
5,089 |
348,370 |
117,732 |
över 100 » ..................... |
14 |
1,986 |
1,211 |
2,589 |
446,002 |
188,811 |
samtliga ....................... |
198,878 |
841,770 |
942,298 |
105,806 |
2,528,282 |
1,038,405 |
Norra Sverige .................. |
76,487 |
388,337 |
411+05 |
— |
— |
— |
Hela landet |
275,365 |
1,230,107 |
1,353,803 |
105,806 |
2,528,282 |
1,038,405 |
Kanyl. Maj:ts proposition Nr 56.
31
1 den meddelade sammanställningen ingår för södra och mellersta Sverige
icke de minsta brukningsdelarna och lägenheterna med högst 1 hektar odlad
jord. Antalet brukningsdelar med 0.2 6—1 hektar odlad jord—där produktionen
av brödsäd givetvis ej täcker behovet — utgör, enligt utredningen, i
nämnda delar av landet omkring 44,000 och deras sammanlagda åkerareal
30,000 hektar.
Av denna utredning framgår alltså, att 105,806 brukningsdelar med eu
sammanlagd åkerareal av 2,528,282 hektar hava överskott av brödsäd.
Antalet personer på dessa jordbruk, där således vete och råg finnas till avsalu,
utgör 1,038,405.
Rörande den tulltekniska utformningen av förslaget om utförselbevis kar
generaltullstyrelsen i yttrande den 23 februari 1923 anfört följande.
I fråga om bestämmelsernas avfattning enligt spannmålsmarknadssakkunnigas
förslag hade styrelsen i huvudsak endast ett par erinringar att
göra. Den förutsatta rätten att för ett exportparti erhålla flera utförselbevis
borde så begränsas, att vid dylik uppdelning det tullbelopp, sådant bevis
avsåge, icke understege ett visst minimum; i annat fall skulle tullmyndigheten
kunna bliva onödigt betungad med bevisens utfärdande. Styrelsen
föresloge i detta hänseende begränsning till 200 kronor, vilket belopp efter
gällande tullsats motsvarade i jämna tal tullen för 5,405 kilogram omalen
spannmål av ifrågavarande slag. Denna viktkvantitet torde ungefär motsvara
vikten av en järnvägsvagnslast spannmål. Vidare syntes det styrelsen
som om ett detaljerat angivande i nu ifrågavarande bestämmelser, av vilken
tullmyndighet utförselbevis skulle utfärdas, icke borde förekomma. Detta
torde nämligen höra till de föreskrifter av reglementarisk natur, som det
borde ankomma på generaltullstyrelsen att meddela i mån av behov.
Med iakttagande av dessa ändringar i det betänkandet bifogade utkastet
till författningsbestämmelser samt med ett par rättelser däri av oväsentlig
betydelse syntes dessa kunna givas sådan formulering, som framginge av vid
styrelsens utlåtande fogat särskilt förslag (intaget här nedan såsom bilaga 1).
Ett eventuellt utfärdande av bestämmelser i förevarande ämne borde ske
i form av särskild författning, då någon anledning att nu intaga dem i
gällande tulltaxeförordning icke torde föreligga.
Därest icke särskild bestämmelse om stämpelbeläggning av utförselbevis
utfärdades, torde sådant bevis komma att beläggas med stämpel såsom bevis,
annat.
För den händelse, såsom styrelsen ansåge sannolikt, nationalekonomiska
eller andra synpunkter skulle föranleda, att uppläggning i svensk frihamn
av spannmål ej skulle anses böra i förevarande hänseende jämställas med
utförsel till utlandet, syntes detta böra föranleda tillägg till första stycket
i förslaget av följande lydelse: »Utförsel till svensk frihamn berättigar icke
till erhållande av utförselbevis.»
Styrelsen ville slutligen tillägga, att bestämmelserna i § 4 mom. q) tulltaxeförordningen
möjliggjorde tullfrihet vid återinförsel av svensk spannmål.
Därest vid utförsel av sådan spannmål — till exempel från Malmö till Köpenhamn
— utförselbevis erhölles, som sedan överginge i andra händer, kunde ju,
teoretiskt tänkt, inträffa, att samma spannmålsparti återinfördes till Malmö.
Åtnjutande i sådant fall av tullfrihet för denna spannmål samtidigt därmed
TJtförselbevise»s
tulltekråska
form.
Generaltull
styrelsen.
32 Kungl. Maj:ts proposition Nr 56.
att det lämnade utförselbeviset berättigade till tullfri införsel av spannmål eller
mjöl, bleve givetvis principiellt oriktigt. Då emellertid enligt styrelsens åsikt
denna teoretiska möjlighet på grund av frakt- och andra kostnader samt en
nedgång av utförselbevisens saluvärde, under nominella värdet, som torde få
emotses, sannolikt icke skulle få någon praktisk betydelse, hade styrelsen
funnit sig endast böra fästa uppmärksamheten på förhållandet. Skulle dock
anses, att åtgärder borde vidtagas, till förhindrande av tullfri återinförsel
av exporterad spannmål, för vilken utförselbevis erhållits, kunde detta ske
genom en ändring i § 4 q) av tulltaxeförordningen.
Vidare har generaltullstyrelsen i yttrande till bevillningsutskottet den
9 april 1923 med anledning av väckt förslag rörande inlösen av utfärdade
utförselbevis anfört följande.
Det torde få anses obestridligt, att utförselbevis aldrig kunde i öppen
marknad försäljas till pris, motsvarande deras nominella värde, utan att
marknadspriset alltid i någon män och under vissa förhållanden ganska
väsentligt skulle komma att understiga detta värde. Ett medgivande
av rätt för exportör, som erhållit utförselbevis, att få detta inlöst av
generaltullstyrelsen måste därför vara av stort värde för honom. Under
förutsättning, att ett dylikt medgivande funnes icke medföra någon särskild
förlustrisk för statsverket, syntes fördenskull skäl tala för, att
detsamma lämnades.
Vid en undersökning av denna fråga folie först följande förhållande
i ögonen. Enligt det föreliggande förslaget till förordning angående utlorselbevis
för spannmål skulle dylik vara, som införts mot avlämnande
av utförselbevis, med avseende å rätt till tullrestitution, i händelse spannmålen
efter beredning till mjöl återutfördes, icke så anses, som därest
tullavgiften i vanlig ordning erlagts, eller, med andra ord, för rätt till
tullrestitution vid utförsel av mjöl skulle icke få åberopas spannmålsinförsel,
som skett mot avlämnande av utförselbevis. Därest utförselbevis
inlösts av generaltullstyrelsen — något som, i händelse möjlighet
härtill bereddes exportörerna, torde bliva regel — kunde tydligen
denna bestämmelse icke bibehållas, då det i sådant fall icke kunde sägas,
att något visst parti spannmål införts mot avlämnande av utförselbevis.
Bortfallandet avsagda bestämmelse torde dock icke kunna medföra någon
särskild förlustrisk för statsverket. Av utav de spannmålsmarknadssakkunniga
lämnade uppgifter om in- och utförseln av vete och råg samt
vetemjöl och rågmjöl framginge, att under åren 1911—1913 samt år 1920
utförseln av mjöl utgjort endast eu ringa bråkdel av införseln av omalen
spannmål samt att även under år 1921 — under vilket år skörden i vårt
land av de sakkunniga betecknas såsom en rekordskörd av i allmänhet
god kvalitet — och år 1922 införseln av omalen spannmål väsentligt
överstigit utförseln av mjöl. Under sådana förhållanden torde det kunna
anses helt uteslutet, att den under en viss tidsrymd införda kvantiteten
omalen spannmål, minskad med den säkerligen icke under några förhållanden
synnerligen betydande del därav, som kunde anses motsvara
mot utförselbevis utförd spannmål, icke skulle vara tillräcklig att efter
fastställda utbytesgrunder täcka den kvantitet mjöl, som under vederbörlig
motsvarande tidsrymd utförts mot tullrestitution. För övrigt torde
i regel bliva fallet, att den ökning av spannmålsutförseln, som kunde
Kungl. Maj:ts proposition Nr 56.
33
uppstå på grund av utförselbevisens införande, skulle åtminstone i någon
mån uppvägas av ökning av införseln av dylik vara. Enligt styrelsens
mening skulle därför ovanberörda nödvändiga följd av ett stadgande om
utförselbevisens inlösande kunna tagas utan någon betänklighet.
På sätt spannmålsmarknadssakkunniga anfört torde den sannolika
följden av utförselbevisens införande bliva någon minskning i statens tullinkomster
av spannmål. I andra hand uppstode då frågan, huruvida en
bestämmelse om rätt för exportör att få utförselbevis inlösta av styrelsen
skulle vara ägnad att öka berörda förlustrisk för statsverket. Även
om sådant icke syntes antagligt torde det dock, till vinnande av full trygghet
för att en sådan påföljd icke skulle inträda, vara lämpligt att såsom
villkor för inlösande av bevisen uppställa den fordran, att dessförinnan
eu motsvarande kvantitet spannmål, mjöl eller malt skulle hava förtullats.
Enligt författningsförslaget skulle utförselbevisens giltighetstid vara
inskränkt till sex månader efter varaus angivning till utförsel. Eätten
att få utförselbevis inlöst av generaltullstyrelsen torde vid sådant förhållande
likaledes höra begränsas till sex månader. Därest till förekommande
av särskild förlustrisk för statsverket berörda rätt ansåges
höra vara bunden vid nyss omförmälda villkor, uppställde sig frågan,
huruvida detta villkor kunde befaras medföra den verkan, att utfärdade
utförselbevis icke skulle kunna inlösas. För att erhålla en hållpunkt
för bedömande härav hade styrelsen låtit utarbeta en tabell, upptagande
sammanlagda införseln av omalen och malen råg och vete förlig samt
införseln av omalet korn och malt för sig, allt för varje månad av åren
1919—1922. Tabellen upptoge såväl direkta förtullningar som förtullningar
från nederlag och transitupplag. Ehuru införseln under de olika
månaderna företedde vissa växlingar vore densamma dock så jämnt fördelad,
att det syntes fullt berättigat att antaga, det nyssberörda verkan
av ifrågavarande villkor icke skulle inträda utan att bevisen alltid skulle
kunna inlösas, även om i något enstaka fall sådant icke skulle kunna
ske förr än efter någon tids förlopp.
Till utjämnande i någon mån av de kostnader, som skulle tillskyndas
tullverket genom inlösningsförfarandet, syntes böra stadgas att vid inlösandet
av utförselbevis ett visst avdrag skulle äga rum. Någon tillförlitlig
beräkning av dessa kostnader kunde givetvis icke göras; styrelsen
ansåge sig emellertid böra föreslå avdraget till två procent av det belopp,
varå utförselbeviset lydde.
Generaltullstyrelsen finge alltså såsom sin mening uttala, att inlösande
av utfärdade utförselbevis kunde utan ökad förlustrisk för statsverket medgivas,
att ett sådant medgivande emellertid förutsatte bortfallande av föreskriften,
att ispannmålsinförseln mot avlämnande av utförselbevis icke
finge åberopas för åtnjutande av tullrestitution vid utförsel av mjöl, samt
att vid inlösandet av utförselbevis ett avdrag å två procent borde göras.
Därest rätt att få utförselbevis inlösta av generaltullstyrelsen skulle
medgivas, torde detta kunna ske utan andra förändringar i det med styrelsens
yttrande den 23 februari 1923 avgivna författningsförslag än följande,
nämligen:
dels att efter tredje stycket i förslaget infogades ett nytt stycke, så
lydande:
Den, som erhållit utförselbevis, vare, därest sådan vara, som enligt
vad ovan stadgas må på grund av utförselbevis införas utan tullavgifts
Bihang till riksdagens protokoll 1924. 1 samt '',3 höft (Nr 56.) 3
34
Departements*
eheftn.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 56''
erläggande, inom ovan omförmälda tid av sex månader efter utförsel -varans angivning till utförsel blivit införtullad i sådan myckenhet, att
tullavgiften uppgår till det belopp, utförselbeviset avser, berättigad att
hos generaltullstyrelsen mot utförselbevisets återställande utbekomma
sagda belopp med avdrag av två procent;
dels ock att sista stycket i förslaget bortfölle.
Det i författningsförslaget generaltullstyrelsen lämnade bemyndigande
att utfärda reglementariska föreskrifter rörande författningens tillämpning
skulle givetvis avse även förfarandet vid inlösandet av utförselbevisen.
I detta sammanhang må framhållas, att den av generaltullstyrelsen sålunda
formulerade bestämmelsen om inlösande av utförselbevis intogs i det vid bevillningsutskottets
ovannämnda betänkande nr 27 år 1923 reservationsvis
framlagda författningsförslaget i ämnet.
Vid övervägande av de möjligheter, som stå till buds för att bereda lantmännen
en omedelbar lättnad i fråga om det ogynnsamma prisläget å brödsäd
på höstarna, har jag icke funnit annan framkomlig väg än att få till
stånd konkurrens med kvarnarna om den svenska brödsäden. Detta torde
kunna ske genom införande av utförselbevis. Dylik anordning synes ock vara
ett ändamålsenligt medel att bereda vägen för lantmännens sammanslutningssträvanden
till spannmålsmarknadens förbättring.
Visserligen har riksdagen föregående år avvisat förslag i ämnet, men återupprepandet
innevarande konsumtionsår av det från vissa håll såsom en tillfällig
företeelse betecknade förhållandet med underpris å den svenska brödsäden
samt det begränsade resultat, som erhållits vid företagna försök att på
andra vägar åstadkomma förbättring av läget, ävensom den ytterligare belysning
över hela frågan, som jag i det föregående sökt giva, synas mig
utgöra tillräcklig anledning, att denna fråga prövas ånyo. Jag förordar
därför, att förslag om införande av utförselbevis nu måtte föreläggas riksdagen.
Utförselbevisens giltighet torde böra inskränkas till den egentliga brödsäden,
vete och råg.
Det har ifrågasatts, att utförsel bevisen endast skulle gälla vete för vete och
råg för råg, men vid övervägandet härav har jag kommit till uppfattningen,
att en dylik anordning icke lämpligen bör ifrågakomma. Sambandet mellan
rågmjöl och vetemjöl å ena sidan och råg och vete å den andra är nämligen
så intimt, att en sådan uppdelning av utförselbevisens giltighet icke vore
lämplig, ty dels åstadkomma de höga vetemjölskvaliteterna, att en stor procent
veteeftermjöl uppstår, som vanligen ingår i rågmjölet, och dels torde
en del vete användas och vara behövlig för inblandning i sådan råg, som är
av lägre kvalitet. Sistnämnda förhållanden torde i år avsevärt hava ökat
veteimporten. Därigenom minskas rågåtgången, under det veteförbrukningen
och importen av vete i motsvarande grad tilltager, och synes det i betraktande
härav fullt befogat, att ett utförselbevis får användas för import av såväl vete
som råg. Härtill kommer, att, om utförsel bevisen skulle gälla vete för vete och
Kungl. Maj:ts proposition Nr 56.
35
råg för råg, hjälp blott skulle bringas veteproduktionen, medan anordningen
bleve praktiskt taget utan verkan för rågproduktionen, enär något importbehov
av råg i regel icke förefinnes. Rågodlingen, som försiggår på jämförelsevis
sämre jordmån och under ogynnsammare förhållanden än veteodlingen,
har emellertid minst lika stort behov av hjälp som veteproduktionen.
Även ur denna synpunkt synes nyss antydda uppdelning av utförselbevisens
giltighet ej vara att förorda.
Mot utförselbevis har den anmärkningen framförts, att de skulle fördyra
mjölet. Emellertid har utredningen visat, att vetemjölspriset noga regleras
av importmjölets pris, och det torde knappast vara tänkbart, att, om mjölimporten
lämnas helt fri, det svenska vetemjölspriset kan höjas över den nivå,
som betingas av kvalitet och världsmarknadspris. Beträffande rågmjölet
förekommer ju praktiskt taget ingen import, men rågmjölspriset har i regel
anpassat sig efter vetemjölspriset. Den, som vill sälja rågmjöl, måste för
att få köpare hålla ett visst lägre pris än det för vetemjöl gällande. Nu
rådande prisskillnad mellan vetemjöl och rågmjöl torde därför ej ändras
vid införande av utförselbevis. Någon risk för obehörig prisstegring å van1
sig råg- eller vetemjöl synes mig utförselbevisens införande därför ej kunna
innebära.
Ur statsfinansiell synpunkt torde ett införande av utförselbevis ej heller
böra väcka allvarligare betänkligheter. Det har visserligen framhållits, att
utförselbevisen skulle kunna leda till, att vår rågodling i avsevärd grad
ökades och regelbunden export av råg framskapades, därvid erhållna utförselbevis
skulle komma att användas som tullikvid vid en veteimport, som
icke vore större än den nuvarande. Härigenom skulle då statens tullinkomster
minskas. Gentemot detta vill jag framhålla, att odlarnas fördelar
av utförselbevis icke kunna bliva så betydande, att därigenom eu
större rågodling kan framskapas. Export lärer i regel kunna med fördel
ske endast under höstarna, och den vinst, som utförselbevisen komma att
medföra, torde med hänsyn till omkostnaserna vid utförseln näppeligen
bliva större än att ungefär hälften av tulldatsen å brödsäd bleve effektiv.
Det gynnsammaste resultat, man kan förvänta av utförselbevisen, torde därför
vara, att rågodlingen bibehålies vid sin nuvarande omfattning.
Vad beträffar frågans handelspolitiska sida, hava företagna undersökningar
givit vid handen, att ur traktatsynpunkt något hinder ej förefinnes mot utföxselbevisens
införande. För övrigt torde knappast några olägenheter för de
länder, dit den svenska brödsäden exporteras, komma att uppstå. Tvärtom
torde ett intresse föreligga hos vissa av våra grannländer, att en ökad export
från Sverige till dem kommer till stånd av särskilt sådan brödsäd, som
lämpar sig till utsäde.
I vilken utsträckning utländsk marknad kan påräknas för den svenska
brödsäden och i vad mån utförselbevisen komma att bliva verksamma, lärer
endast erfarenheten kunna utvisa. Man kan dock hysa den förhoppningen,
38
Kungl. Maj:ts proposition Nr 56.
att utförselbevisen skola bliva ett medel till förhindrande av alltför låga
spannmålspris. Härigenom fylla de ock sin egentliga uppgift.
Slutligen torde ej heller böra förbises, att utförselbevisen bliva ett stöd
i verklig mening särskilt för de svagast ställda jordbrukarna, vilka ej hava
ekonomisk ryggrad att hålla på sin spannmål, och framför allt beträffande
dessa torde den psykologiska verkan av anordningen böra tillmätas eu ej
ringa betydelse.
Vad beträffar förslagets närmare form, ansluter jag mig i huvudsak till
det på grundval av spannmålsmarknadssakkunnigas utkast i ämnet, i reservationen
till bevillningsutskottets utlåtande nr 27 år 1923 framlagda förslaget
till förordning angående utförselbevis för viss spannmål. Jag biträder alltså
vad däri föreslagits om utförselbevisens inlösande av generaltullstyrelsen.
Såsom nyss angivits föreslår jag dock den inskränkning av utförselbevisens
användning, att de icke omfatta korn utan allenast den egentliga brödsäden,
vete och råg. Vidare torde, på sätt generaltullstyrelsen föreslagit i sitt yttrande
den 23 februari 1923, böra meddelas en bestämmelse av innehåll, att
utförsel till svensk frihamn icke berättigar till erhållande av utförselbevis.
Slutligen torde de i förslagets andra och tredje stycke intagna detaljbestämmelser
ej böra inrymmas i det förslag till författning, som underställes riksdagen,
utan torde det böra få ankomma på Kungl. Maj:t att, därest
riksdagen bifaller förslaget om utförselbevis, meddela närmare föreskrifter
rörande bevisens utfärdande och författningens tillämpning i övrigt. Författningens
ikraftträdande synes mig lämpligen kunna bestämmas till den 1
augusti 1924, varigenom den föreslagna anordningen skulle vinna tillämpning
från och med instundande skördeår.
I enlighet med vad sålunda anförts och med iakttagande av vissa redaktionella
jämkningar av mindre betydelse har förslag till förordning i ämnet
upprättats inom jordbruksdepartementet, vilket förslag torde såsom bilaga (A)
få fogas till detta protokoll.
Under åberopande av det anförda får jag nu hemställa, att Kungl. Maj:t
måtte föreslå riksdagen att antaga det såsom bilaga A till detta protokoll
fogade förslag till förordning angående utförselbevis för råg och vete.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan behagar Hans Maj:t Konungen förordna,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av den
lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Hugo Nordlander.
Kutig!. Maj:ts proposition Nr 56.
37
Bilaga A.
Förslag
tiii
förordning
angående utförselbevis för rag oeh vete.
Härigenom förordnas som följer:
1 §.
Den, som av omalen råg eller omalet vete, varöver lian utan hinder av
tullverket kan inom riket fritt förfoga, på en gång till utförsel angiver och
med en och samma lägenhet sjöledes eller på järnväg utför sammanlagt eller
av någotdera slaget minst 500 kilogram, äger, såvida den utförda varan
skäligen kan anses marknadsgill, av vederbörande tullmyndighet erhålla bevis
om utförseln, med angivande tillika av det tullbelopp, som skolat utgå vid
införsel av sådan vara till enahanda myckenhet.
Utförsel till svensk frihamn berättigar icke till erhållande av utförselbevis.
2 §•
Innehavare av utförselbevis vare berättigad att, inom sex månader från
det angivningen till utförsel ägt rum, mot bevisets återställande
antingen utan tullavgifts erläggande införa omalen eller malen rag eller
omalet eller malet vete till så stor myckenhet, att den tull, som enligt tulltaxan
skolat därå belöpa, är lika med det i utförselbeviset angivna tullbeloppet,
eller, i den mån för varor, som nu sagts, inom förenämnda tid av sex
månader influtna tullavgifter, efter avdrag av två procent, därtill lämna
tillgång, hos generaltullstyrelsen utbekomma sagda belopp med avdrag av
två procent.
3 §.
Av Konungen meddelas närmare föreskrifter rörande utfärdande av utförselbevis
samt författningens tillämpning i övrigt.
Denna förordning träder i kraft den 1 augusti 1924.
38
Kungl. Maj:ts proposition Nr 56.
Bilaga 1.
Av generaltullstyrelsen i yttrande den 23 februari 1923 framlagt
Förslag
till förordning angående utförselbevis för viss spannmål.
Ilen, som av omalen råg eller omalet vete, varöver lian utan hinder av
tullverket kan inom riket fritt förfoga, på en gång till utförsel angiver oeh
med en och samma lägenhet sjöledes eller på järnväg utför minst 500 kilogram
av någotdera slaget, äger, för så vitt den utförda varan skäligen kan
anses hava varit marknadsgill, att på grund av utförseln erhålla av vederbörande
tullmyndighet utfärdat bevis, som berättigar honom eller den, på vilken
beviset behörigen överlåtits, att inom en tid av högst sex månader efter det
varan angivits till utförsel, utan tullavgifts erläggande införa omalen eller
malen råg eller vete till så stor myckenhet, att den tull, som enligt tulltaxan
skolat därå belöpa, är lika med det tullbelopp, som vid utförseltillfället skolat
utgöras för en utförselvaran till storleken motsvarande införselkvantitet av
samma vara. Den, som under sagda förutsättningar av omalet korn utför
minst samma kvantitet, som ovan nämnts, tillkommer enahanda rätt att
erhålla liknande bevis om tillstånd till införsel av omalet korn eller malt.
Exportör, som önskar erhålla utförselbevis, som nu är sagt, göre därom
anmälan i den till vederbörande tullförvaltning avlämnade utförselangivningsinlagan.
Sedan exportvarans nettovikt utrönts, åligger det tullförvaltningen
föranstalta, att varan varder på exportörens bekostnad undersökt av två
sakkunniga, ojäviga personer, vilka skola avgiva utlåtande, huruvida varan
kan såsom marknadsgill anses, varefter och sedan utförseln blivit verificerad
på sätt om restitutionsgods är föreskrivet, vederbörande tullmyndighet har
att utfärda beviset och låta detsamma tillställas exportören.
Utförselbevis må efter exportörens i ovan omförmälda anmälan uttalade
önskan utfärdas antingen i form av ett bevis, omfattande sammanlagda, på
en gång angivna och utförda kvantiteten av något av omförmälda slag av
spannmål, eller ock med det för sådant exportparti beräknade tullbeloppets
fördelning på flera bevis, vilka dock vid sådan fördelning ej må i något
fall lyda å mindre belopp än 200 kronor.
Av Konungen meddelas närmare föreskrifter i fråga om, huru exportvaran
skall vara beskaffad för att anses marknadsgill, liksom ock i fråga om den
kontroll, som inom tullverket skall iakttagas till förhindrande av missbruk
av utförselbevis.
Erforderliga föreskrifter av reglementarisk natur rörande bevisens utfärdande
samt författningens tillämpning i övrigt utfärdas av generaltullstyrelsen.
Spannmål, införd mot avlämnande av utförselbevis, som här ovan sägs,
vare icke i avseende å rätt till tullrestitution, i händelse spannmålen efter
beredning till mjöl återutföres, så ansedd, som därest tullavgiften i vanlig
ordning erlagts.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 56.
39
Bilaga 2.
I reservation till bevillningsutskottets betänkande nr 27 år 1923 framlagt
Förslag
till
förordning angående utförselbevis för viss spannmål.
Härigenom förordnas som följer.
Hen, som av omalen råg eller omalet vete, varöver han utan hinder av
tullverket kan inom riket fritt förfoga, på en gång till utförsel angiver och
med en och samma lägenhet sjöledes eller på järnväg utför minst 500 kilogram
av någotdera slaget, äger för så vitt den utförda varan skäligen kan
anses hava varit marknadsgill, att på grund av utförseln erhålla av vederbörande
tullmyndighet utfärdat bevis, som berättigar honom eller den, på
vilken beviset behörigen överlåtits, att inom en tid av högst sex månader
efter det varan angivits till utförsel, utan tullavgifts erläggande införa
omalen eller malen råg eller vete till så stor myckenhet, att den tull, som
enligt tulltaxan skolat därå belöpa, är lika med det tullbelopp, som vid utförseltillfället
skolat utgöras för en utförselvaran till storleken motsvarande
införselkvantitet av samma vara. Den, som under sagda förutsättningar
av omalet korn utför minst samma kvantitet som ovan nämnts, tillkommer
enahanda rätt att erhålla liknande bevis om tillstånd till införsel av omalet
kom eller malt.
Exportör, som önskar erhålla utförselbevis, som nu är sagt, göre därom
anmälan i den till vederbörande tullförvaltning avlämnade utförselangivningsinlagan.
Sedan exportvarans nettovikt utrönts, åligger det tullförvaltningen
föranstalta, att varan varder på exportörens bekostnad undersökt av två
sakkunniga, ojäviga personer, vilka skola avgiva utlåtande, huruvida varan
kan såsom marknadsgill anses, varefter och sedan utförseln blivit verifieerad.
på sätt om restitutionsgods är föreskrivet, vederbörande tullmyndighet har
att utfärda beviset och låta detsamma tillställas exportören.
Utförselbevis må efter exportörens i ovan omförmälda anmälan uttalade
önskan utfärdas antingen i form av ett bevis, omfattande sammanlagda, på
en gång angivna och utförda kvantiteten av något av omförmälda slag av
spannmål, eller ock med det för sådant exportparti beräknade tullbeloppets
fördelning på flera bevis, vilka dock vid sådan fördelning ej må i något
fall lyda å mindre belopp än 200 kronor.
Den, som erhållit utförselbevis, vare, därest sådan vara, som enligt vad
ovan stadgas må på grund av utförselbevis införas utan tullavgifts erläggande,
inom ovan omförmälda tid av sex månader efter utförselvarans angivning
till utförsel blivit införtullad i sådan myckenhet, att tullavgiften uppgår till
det belopp, utförselbeviset avser, berättigad att hos generaltullstyrelsen nnt
utförselbevisets återställande utbekomma sagda belopp med avdrag av två
procent.
40
Kungl. May.ts proposition Nr 56''.
Av Konungen meddelas närmare föreskrifter i fråga om, huru exportvaran
skall vara beskaffad för att anses marknadsgill, liksom ock i fråga
om den kontroll, som inom tullverket skall iakttagas till förhindrande av
missbruk av utförselbevis.
Erforderliga föreskrifter av reglementarisk natur rörande bevisens utfärdande
samt författningens tillämpning i övrigt utfärdas av generaltullstyrelsen.
Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1923.
Stockholm., fsaac Marcus’ Boktryckeri-Aktiebolag, 1924.