Kungl. Maj:ts proposition Nr 50.

5

Nr 50.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till kungörelse om
ändrad lydelse av § 12 i förordningen den 9 juni 1911 med tulltaxa
för inkommande varor; given Stockholms slott den 15 februari
1924.

Under åberopande av härvid fogade utdrag av statsrådsprotokollet över
flnansärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen
att antaga bilagda förslag till kungörelse om ändrad lydelse av § 12 i
förordningen den 9 juni 1911 (nr SO) med tulltaxa för inkommande varor.

GUSTAF.

K. J. Beskow.

6 ''

Kungl. Maj:ts proposition Nr 50.

Förslag

till

kungörelse om ändrad lydelse av § 12 i förordningen den 9 juni 1911
(nr SO) med tulltaxa för inkommande varor.

Härigenom förordna», att § 12 i förordningen den 9 juni 1911 med tulltaxa
för inkommande varor skall hava följande ändrade lydelse:

1. Den, som — — — skäligt föreskriva.

Verkställes nybyggnaden, förbyggnaden eller reparationen av innehavare
av skeppsvarv eller mekanisk verkstad, och önskar denne anstånd med
erläggande av tullavgift för artiklar, som i detta mom. avses, till dess
frågan avgjorts, huruvida befrielse från tullavgiften må njutas, kan lian,
efter därom hos generaltullstyrelsen gjord anhållan, erhålla sådant anstånd,
därest han ställer säkerhet, som styrelsen finner betryggande, för vad honom
kan åligga att till tullkassan- inbetala.

Har i detta mom. avsedd artikel, beträffande vilken anstånd med tullavgiftens
erläggande ägt rum, icke blivit använd vid nybyggnad, förbyggnad
eller reparation av fartyg inom sådan tid och under sådana omständigheter,
ätt befrielse från tullavgiften må njutas, skall denna till
tullkassan inbetalas tillika med ränta därå, efter sex för hundra om året,
från det den införda varan angivits till förtullning.

Angående tullverkets rätt att efter utgången av den tid, under vilken
anstånd med tullavgiftens erläggande må njutas, göra sig av den ställda
säkerheten betäckt för sagda avgift jämte ränta skola i tillämpliga delar
gälla de i § 32 tullstadgan meddelade föreskrifter.

2. Enahanda förmån — — — eller slip.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1924; och skall beträffande
vara, som angivits till förtullning före nämnda dag, ovan stadgade skyldighet
att erlägga ränta gälla för tiden från och med samma dag.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 50.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj.t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 15 februari 1921.

i

Närvarande:

Statsministern Tryggek, ministern för utrikes ärendena friherre Marks von
Wurtemberg, statsråden Malm, Ekeberg, Beskow, Hasselrot, Stridsberg,
Lubeck, Clason, Wohlin, Pettersson.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Beskow, anför:

Jämlikt § 12 tulltaxeförordningen äger den, som här i riket verkställt
nybyggnad, förbyggnad eller reparation av fartyg av mer än 40 tons avgiftspliktig
dräktighet, vare sig svenskt eller utländskt, eller av järnfartyg
av mer än 5 men icke över 40 tons avgiftspliktig dräktighet, vilket är
avsett att omedelbart erhålla eller äger utländsk nationalitet, att under i
sagda författningsrum närmare angivna villkor restitutionsvis återbekomma
den erlagda tullavgiften för därvid använda, från utrikes ort införda tullpliktiga
materialier och skeppsförnödenheter. Denna förmån är, såsom i
sista stycket av mom. 1 i sagda paragraf närmare angives, för innehavare
av skeppsvarv eller mekanisk verkstad utsträckt att avse jämväl anstånd
med tullavgiftens erläggande under den tid av fem år, för vilken jämlikt
paragrafens lydelse enligt förordning den 19 juni 1917 (nr 372) rätten till
tullrestitution är gällande. Där på grund av dylikt anstånd tullavgiften
icke blivit erlagd utan allenast säkerhet för densamma ställts, äger vederbörande
njuta befrielse från avgiften under de för tullrestitution gällande
villkor.

Med skrivelse den 14 mars 1923 har generaltullstyrelsen överlämnat en
av järnverksföreningen till styrelsen ställd skrift, däri föreningen anfört,
att omförmälda författningsbestämmelser lämnade icke så ringa spelrum
för ett till äventyrs befintligt illojalt affärsintresse och skulle kunna föranleda
till missbruk, som knappast vore lagligen åtkomliga. Till stöd för
denna uppfattning har anförts, bland annat, följande.

Ett skeppsvarv kunde under den beträffande tullavgifternas inbetalning
medgivna tidsfristen av fem år fritt försälja järn, för vilket tull ej erlagts,
och först efter fem år erlägga tullavgiften. Den enda deklaration, som
fordrades, vore att avsikten med det införda järnets användning vore skeppsbyggnad.
I själva verket vore denna deklaration av tämligen ringa värde
som garanti mot missbruk, enär »avsikten» vore en tämligen subjektiv faktor,
vars till- eller frånvaro i allmänhet vore svårbevislig. Då säkerhet för tull -

Järnverksföreningen.

s

Kungl. Maj:ts proposition Nr 50.

TallbchandUngsimpelcttonen
och
tuUdireklSren
i Göteborg.

Generaltull styrelsen.

avgiften finge ställas i räntebärande obligationer o. d., kunde en i förhållande
till andra importörer och till svenska tillverkare illojal konkurrens
föras utan särskild ekonomisk risk eller kostnad och på ett för laga beivran
svåråtkomligt7 sätt. Den utländska konkurrensen, särskilt som den på senare
är av valutaförhållandena gynnats, hade för järnhanteringen framkallat ett
starkt . behov av att åtminstone redan förefintliga bestämmelser om tullskydd
för svenskt järn och stål icke kringginges eller i större eller mindre utsträckning
gjordes illusoriska. Detta kunde emellertid lätt bliva fallet, om
nuvarande föreskrifter beträffande tullfri införsel av järn för skeppsbyggnadsändamål
icke förknippades med verklig kontroll över det införda järnets
användning till uppgivet ändamål. Järnverksföreningen hade fördenskull
funnit det angeläget att fästa uppmärksamheten på dessa förhållanden under
hemställan, att den tullfria importen av utländskt järn till skeppsbyggnadsiindamål
måtte underkastas kontrollföreskrifter, som utan att den lojala
varvsindustrien därigenom i sin näring förorsakades hinder eller men, vore
ägnade att verksamt förhindra uppkommande missbruk.

Med anledning av berörda från järnverksföreningen inkomna framställning
har generaltullstyrelsen, då tillämpning av ifrågavarande författningsrum
huvudsakligen förekomma i Göteborg, anbefallt tulldirektören
därstädes att företaga lämplig utredning och efter vederbörandes hörande
inkomma med yttrande i ärendet; och har styrelsen med sin berörda skriArelse
den 14 mars 1923 överlämnat ett av tullbeliandlingsinspektionen i
Göteborg avgivet utlåtande, vilket av härvarande tulldirektör åberopats
såsom eget.

I nyssberörda utlåtande har framhållits, att beträffande riktigheten av
skeppsvarvs och andra vederbörandes till grund för restitution lämnade
uppgifter några kontrollåtgärder, vilka å ena sidan bleve fullt effektiva
och tillfyllestgörande och å andra sidan ej bleve avsevärt och onödigt
betungande, näppeligen kunde åstadkommas. Den gjorda framställningen
syntes icke heller vara så mycket riktad mot missbruk genom avlämnande
av felaktiga uppgifter i berörda hänseende som mot de möjligheter till
missbruk, vilka lämnades genom den femåriga tidsfristen för erläggande
av tull för varor, vilka icke på anmält sätt komme till användning. Som
oegentligheter av senast angivna art vore uteslutna i alla de fall, där tull
i vanlig ordning erlades, skulle missbruk av sådant slag endast kunna
tänkas förekomma, då anstånd med tullavgifters erläggande mot nedsatt
säkerhet medgåves.

Till förekommande i sistberörda fall av illojalt utnyttjande av ifrågavarande
anstånd hava nämnda tullmyndigheter föreslagit meddelande av
föreskrift, att för de varor av ifrågakomna slag, vilka icke på angivet
sätt komme till användning, skull»'' erläggas, förutom belöpande tull,
även H procent årlig ränta därå till och med dagen för inbetalningen.

För egen del har generaltullstyrelsen anfört följande:

»Generaltullstyrelsen delar den av tulldirektören i Göteborg och härvarande
tullbehandlingsinspektion uttalade uppfattningen, att utfärdande järn -

9

Kungl. Muj:ts proposition Nr 50.

likt stycket f) i mom. 1 av § 12 tulltaxeförordningen av någre särskilda
kontrollföreskrifter i avsikt att vinna garanti, att de till stöd för restitutionsansölming
lämnade uppgifterna äro riktiga, icke lämpligen bör ske.
Handläggningen hos generaltullstyrelsen av ärenden rörande tillämpning av
§ 12 tulltaxeförordningen har icke heller givit vid handen, att några dylika
kontrollföreskrifter skulle vara erforderliga.

I likhet med de hörda tullmyndigheterna har styrelsen uppfattat järnverksföreningens
skrivelse avse vidtagande av åtgärder till förekommande
därav, att ifrågavarande författningsrum utnyttjas till vinnande av obehörigt
anstånd med betalning av tull för varor, som visserligen angivas
vara införda i sådan avsikt, som omförmäles i stycket a) i mom. .1 av förenämnda
paragraf, men i verkligheten äro avsedda att snarast försäljas.

Styrelsen har visserligen icke kännedom om något fall, då författningsrummet
blivit på sådant sätt obehörigen utnyttjat, men det låter givetvis
tänka sig, att så kan hava skett. Det av tullmyndigheterna föreslagna
sättet att förekomma eu dylik trafik torde väl få anses vara det, som ligger
närmast till hands, särskilt som bestämmelser av motsvarande innebörd finnas
meddelade i § l.''i mom. 5 tulltaxeförordningen. Att styrelsen, såsom i förslaget
blivit förutsatt, skulle kunna anses hava befogenhet föreskriva skyldighet
för vederbörande innehavare av skeppsvarv eller mekanisk verkstad att
i avsedda full gälda ränta å tullbeloppet, torde emellertid icke vara förenligt
med avfattningen av bestämmelserna i § 12 tulltaxeförordningen om rätt
för styrelsen att medgiva anstånd med tullavgifts erläggande. För rättighet
att utkräva sådan ränta lärer därför erfordras, att föreskrift om skyldigheten
att gälda ränta införes i författningen på liknande sätt som skett i
§13 mom. 5 tulltaxeförordningen.»

Under framhållande slutligen att den av 1906 års tulltaxekommitté i dess
den 3 maj 1909 avgivna betänkande lämnade motiveringen för nyssberörda
föreskrift i § 13 mom. 5 tulltaxeförordningen syntes äga giltighet även
beträffande nu ifrågavarande fall, har generaltullstyrelsen ansett sig böra
till Kungl. Maj:ts prövning hänskjuta frågan om vidtagande av ändring i
berörda syfte av § 12 tulltaxeförordningen; och har styrelsen därvid överlämnat
förslag till dylik författningsändring.

Efter remiss har kommerskollegium den 27 augusti 1923 avgivit utlåtande
i ärendet och därvid överlämnat till kollegium inkomna yttranden
från Sveriges redareförening och Sveriges varvsindustriförening. Såväl
nämnda föreningar som kommerskollegium hava tillstyrkt generaltullstyrelsens
förslag till författningsändring i ovan angivna syfte.

Kummerskollegium.

Sveriges redare]
örening
och Sverige*
varrsindustiifö
rening.

Härefter har generaltullstyrelsen avgivit infordrat utlåtande i fråga om
ikraftträdandet av de föreslagna nya författningsbestämmelserna samt därvid
anfört, att ikraftträdandet borde förläggas till eu i författningen bestämd
dag så tidigt som vore förenligt med vissheten, att vederbörande
tullförvaltningar i god tid hunne erhålla kännedom om ändringarna; och
borde av enahanda hänsyn de nya bestämmelserna vinna tillämpning icke
endast beträffande varor, som efter dagen för ikraftträdandet angåves till
Bihang till riksdagens protokoll 1924. 1 samt. 7 höft. (Sr 49 jo.) -

(•eneraltuJls
fyr rf se n.

10

Kungl. Maj:ts proposition Nr 5(h

Departements chefen.

förtullning, utan även å därförut angivna varor, dock ej sä att ränta
skulle beräknas före ikraftträdandet.

I det av generaltullstyrelsen åberopade, av 1906 års tulltaxekommitté
den 3 maj 1909 avgivna betänkande har kommittén, efter att hava redogjort
för innehållet i de av kommittén föreslagna bestämmelser, motsvarande
nuvarande § 13 mom. 5 tulltaxeförordningen, anfört att, för att
det i dessa bestämmelser föreslagna stadgande om medgivande av anstånd
vid tullavgifts erläggande icke skulle missbrukas till beredande av obehörigt
betalningsanstånd för tullen å varor, vilka icke vore avsedda till
förädling och återutförsel, eu påföljd borde stadgas, som utan att verka
hinderligt för exportförädlingsindustrien gjorde betalningsanståndets tillgodogörande
för varor, vilka icke förädlats till export, ändamålslöst. Fullföljandet
av detta syfte syntes kunna lämpligen äga rum genom ett sådant
stadgande om skyldighet att utgöra ränta, som i berörda bestämmelser intagits.
Vad av 1906 års tulltaxekommitté sålunda anförts till stöd för
berörda stadgande i § 13 inom. 5 tulltaxeförordningen torde äga tillämpning
även för det fall, varom nu är fråga. Lika med de hörda myndigheterna
anser jag alltså en ändring av § 12 tulltaxeförordningen i det av
generaltullstyrelsen angivna syfte önskvärd. Mot lydelsen av det av styrelsen
avgivna ändringsförslag har jag intet att erinra. Ändringen torde
böra träda i kraft den 1 juli 1924; och bör därvid beträffande vara, som
angivits till förtullning före nämnda dag, skyldigheten att erlägga ränta
gälla för tiden från och med sagda dag.

Föredragande departementschefen uppläser härefter ett i överensstämmelse
med generaltullstyrelsens hemställan upprättat förslag till kungörelse
om ändrad lydelse av § 12 i förordningen den 9 juni 1911 (nr 80) med
tulltaxa för inkommande varor och hemställer, att Kungl. Maj:t måtte
föreslå riksdagen att antaga nämnda förslag.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
behagar Hans Maj:t Konungen bifalla och
förordnar, att proposition av den lydelse, bil. litt....
vid detta protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Olga Gjörloff.

Stockholm, Isaac Marcus’ Boktryckeri-Aktiebolag, 1924.