Kungl. Maj:ts proposition nr 42.

1

Kr 42.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående pensioner
åt vissa personer; given Stockholms slott den 15
februari 1924.

Kung! Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla
de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
under punkterna l:o—3:o hemställt.

GUSTAF.

G. Malm.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför
Hans Maj t Konungen i statsrådet ä Stockholms slott
den 15 februari 1924.

Närvarande:

Statsministern Trygger, ministern för utrikes ärendena friherre Marks von
Wurtemberg, statsråden Malm, Ekeberg, Beskow, Hasselrot, Stridsberg,
Lubeck, Clason, Wohlin, Pettersson.

Departementschefen, statsrådet Malm, anför:

l:o.

I skrivelse den 23 augusti 1923 har styrelsen för statens tvångsarbetsanstalt
å Svartsjö förmält, att, enligt vad läkaren vid anstalten Frans Edvard
Berglund till styrelsen meddelat, denne icke önskade kvarstå i sin befatt.
ning längre än till den 1 juli, eventuellt den 1 oktober 1924. I anledning
härav har styrelsen gjort framställning om beredande av pension åt
Berglund.

Av handlingarna i ärendet inhämtas, att Berglund, som är född den 6
november 1861 och sålunda år 1924 fyller 63 år, den 13 december 1890 avBihang
till riksdagens protokoll 1924. 1 samt. 32 käft. (Nr 42.) 258 24 1

[!■]

Pension åt
läkaren vid
statens
tvång sarb tisan
stolt å
Svartsjö F- E.
Berglund.

2 Kungl. Maj:ts proposition nr 42.

lågt medicine licentiatexamen, att han efter en kortare tjänstgöring såsom
extra läkare i Hedemora uppehållit förordnande såsom järn vägsläkare å
statsbanan Kosshyttan— By valla under följande tider nämligen 3—24 mars
och 21 juni—21 juli 1889 samt 28 februari—22 mars och 26 juni—1 augusti
1899, att han tjänstgjort såsom amanuens vid kirurgiska kliniken å akademiska
sjukhuset i Uppsala under tiden 1 januari 1890—1 november 1891, samt att
han den 1 november 1891 anställts såsom läkare vid tvångsarbetsanstalten
å Svartsjö.

Under erinran, att läkarbefattningen vid Svartsjö ej är uppförd på ordinarie
stat utan att läkarens avlöning utgår i form av arvode, har anstaltsstyrelsen
meddelat, att Berglund under sin anställningstid vid Svartsjö uppburit följande
avlöningsförmåner nämligen:

År

''

Arvode

Hyres-ers äktning

Summa

1

1891—1904 ..................

2,000

300

2,300

Har i bränsle erhållit fritt

1 1905-1907 ..................

2,000

—

600

—

2,600

—

15 kbm. björkved och 8

j 1908-1909 .................

2,000

—

600

—

2,600

—

kbm. barrved. 1910 höj-

1910 ..........................

2,000

—

fri bostad

2,000

—

des kvantiteten barrved

1911—1918 ........ .......

2.800

» »

2,800

—

till 12 kbm.. allt för år

1919-1921 .................

1922—1923 .................

3,300

4.600

—

» »

(betalar

3,300

bostad''!

—

räknat.

Styrelsen har framhållit, att höjningen av arvodet från och med år 1922
betingats av den nya löneregleringen för anstalten samt att Berglund efter
det dyrtidstillägg medgivits statens befattningshavare kommit i åtnjutande
av sådant.

Vidkommande läkarbostaden har styrelsen erinrat, hurusom Kungl.
Maj:t genom beslut den 25 juli 1895 medgivit, att åt Berglund finge avgiftsfritt
upplåtas passande tomtplats inom anstaltens område, vara han ägde på
egen bekostnad uppföra en bostadsbyggnad. På grund av detta tillstånd
hade Berglund under vintern 1895—1896 å anvisad plats inom parken vid
Svartsjö låtit uppföra ett boningshus av trä. Sedermera hade Kungl. Maj:t,
efter godkännande av 1908 års riksdag, beslutat om inlösning av läkarbostaden
för statsverkets räkning. Såsom skäl för detta beslut åberopades av
föredragande departementschefen (statsverkspropositionen, andra huvudtiteln,
sid. 69), att det för tvångsarbetsanstalten icke blott vore till synnerlig fördel
att hava omedelbar tillgång till läkare, utan att detta, med hänsyn såväl
till anstaltens avskilda läge som ock till önskvärdheten av att dagligen kunna,
där så erfordrades, kontrollera de å anstalten intagna fångarnas arbetsduglighet,
utgjorde ett verkligt behov. Efter år 1922 hade Berglund liksom
de andra befattningshavarna erlagt hyra för den åt honom upplåtna bostaden.
Efter denna tid hade han ej kommit i åtnjutande av bränsle.

Beträffande omfattningen av Berglunds tjänstgöring vid tvångsarbetsanstalten
samt ifråga om den pension, som borde tillkomma honom efter
avskedstagandet, har styrelsen anfört följande:

Berglunds befattning vid tvångsarbetsanstalten hade i regel påkallat daglig
tjänstgöring och ofta tagit en avsevärd del av dagen i anspråk. Inom

3

Kungl. Maj:ts proposition nr 42.

anstalten funnes en särskild sjukavdelning med 15 sängar, för vilken avdelning
läkaren svarade. Läkaren vid anstalten hade dessutom att lämna läkarvård
åt vid anstalten anställda befattningshavare, sammanlagt uppgående till
cirka 60 personer.

Läkarbefattningen vid Svartsjö vore på grund av anstaltens klientel i hög
grad krävande. Med sällspord noggrannhet och plikttrohet hade Berglund
skött ifrågavarande befattning. Det syntes därför både skäligt och billigt,
att staten beredde honom pension, när han efter sin långa och synnerligen
gagnande verksamhet droge sig tillbaka.

Berglund hade utom sin läkarbefattning vid anstalten fullgjort så att säga
en provinsialläkares åligganden inom trakten och hade ständigt med sällsport
tillmötesgående stått befolkningen till tjänst.

Berglund hade icke åtnjutit tjänstledighet, som, därest han varit pensionsberättigad,
skulle inverkat vid pensionens bestämmande.

Enligt lagen den 11 oktober 1907 om civila tjänstinnehavares rätt till
pension ägde provinsialläkare rätt att komma i åtnjutande av full pension vid
62 levnads- och 20 tjänstår. Då, enligt styrelsens uppfattning, Berglunds
läkarbefattning, ifråga om de ansträngningar, som vore förenade med tjänsten,
kunde jämställas med en provinsialläkares, syntes Berglund mer än fylla
fordringarna på tjänstetid och tjänstår.

I fråga om beloppet av pensionen hade styrelsen ansett, att 3,000 kronor
för år skulle vara skäligt. Därvid hade styrelsen tagit hänsyn till, att Berglund,
därest befattningen varit ordinarie, skulle hänförts närmast under 11
lönegraden, ortsgruppen C, i avlöningsreglementet den 22 juni 1921 (nr 451)
samt sålunda enligt kungörelsen den 29 juni 1921 (nr 456) med bestämmelser
för vissa tjänstemän vid statsdepartement och andra till den civila statsförvaltningen
hörande verk ifråga om pension ägt åtnjuta en pension av
3,684 kronor. Då Berglund ej erlagt några pensionsavgifter, hade beloppet
ansetts böra sänkas till 3,000 kronor.

På grund av det anförda har styrelsen anhållit, att Kungl. Maj:t ville
föreslå riksdagen medgiva, att Berglund måtte från och med månaden näst
efter den, vari avsked från tjänsten ägde rum, under sin återstående livstid
från allmänna indragningsstaten åtnjuta en årlig pension av 3,000 kronor.

Över styrelsens framställning har medicinalstyrelsen, till följd av remiss,
inhämtat yttrande av förste provinsialläkaren i Stockholms län, som tillstyrkt
bifall till framställningen och därvid anfört huvudsakligen följande:

Det syntes knappast ligga någon överdrift i påståendet, att Berglund
under den tid, han varit bosatt å Svartsjö, i trakten där — Svartsjö, Ekerö,
Munsö och Adelsö — i flera hänseenden fullgjort en provinsialläkares åligganden.
Socknarna i fråga tillhörde Stockholms provinsialläkardistrikt, men
deras från läkarstationen relativt avlägsna läge och svaga kommunikationer
med huvudstaden hade gjort, att provinsialläkaren haft svårt att nöjaktigt
handhava sjukvården och övervaka de sanitära förhållandena.

Berglund hade alltid med största beredvillighet ställt sig till förfogande
vid inträffade sjukdomsfall och i fråga om honorar för lämnat bistånd icke
plägat överskrida gällande provinsialläkartaxas bestämmelser. "Vid fall av
epidemisk sjukdom hade han även bistått vid anordnandet och övervakandet
av åtgärder till förhindrande av smittas spridning.

Utom att sålunda för ortsbefolkningen en snabbt ingripande läkarvård
varit tryggad, hade även under årens lopp för staten uppstått en besparing,
i det en hel del tjänstresor, särskilt för smittsamma sjukdomars bekämpande,
kunnat undgås.

Förste provinsialläkaren
i
Stockholms
län.

4

Medicinal styrelsen.

Statskontoret.

Departements chefen.

Kungl. Maj-.ts proposition nr 42.

Sedan den nja lagen om skyddskoppympning börjat tillämpas, både Berglund
vid några tillfällen, då provinsialläkaren varit förhindrad eller provinsialläkartj
än sten varit vakant, på anmodan och enligt förordnande åtagit sig
de ordinarie ympningarna inom ovan nämnda socknar.

Då Berglund avginge från läkartjänsten vid tvångsarbetsanstalten, ämnade
han även upphöra med annan läkarverksamhet och avflytta från orten.

Medicinalstyrelsen har för egen del i utlåtande den 26 september 1923,
under åberopande av vad förste provinsialläkaren anfört, tillstyrkt bifall till
anstaltsstyrelsens hemställan.

I infordrat utlåtande den 3 oktober 1923 har statskontoret yttrat att, då
läkarbefattningen vid tvångsarbetsanstalten å Svartsjö icke vore uppförd å
ordinarie stat utan avlöningen i form av arvode utginge från det under anstaltens
avlöningsstat anvisade beloppet till avlöningar åt icke-ordinarie befattningshavare,
befattningens innehavare icke vore berättigad till pension.
Men i dylika fall hade, där omständigheterna ansetts böra föranleda till
beredande av pension, framställning i sådant avseende gjorts hos riksdagen.
Med hänsyn till den långa tid, varunder befattningens nuvarande innehavare
med bästa vitsord tjänstgjort, syntes goda skäl få anses föreligga för att
genom framställning till riksdagen bereda honom pension, då han inom kort
vid framskriden ålder lämnade befattningen. Vad det föreslagna pensionsbeloppet,
3,000 kronor, beträffade kunde det visserligen synas något högt i
förhållande till hans nuvarande arvode och ännu mer i jämförelse med vad
honom i sådant avseende tillkom före 1922 års ingång, och med hänsyn
endast härtill och i betraktande därav att han icke erlagt några pensionsavgifter
skulle väl någon nedsättning kunna ifrågasättas. Men då han, såsom
av handlingarna framginge, i flera hänseenden fullgjort en provinsialläkares
åligganden i Svartsjötrakten mot ersättning enligt den för sådan läkare
gällande taxan, ville det synas statskontoret billigt, att pensionsbeloppet
bestämdes i enlighet med anstaltsstyrelsens förslag. Statskontoret ville
erinra därom att, då karantänsläkaren Gr. E. Hjortzberg på grund av omständigheter,
som frånsett arvodesbelopp i mycket liknade de beträffande
Berglund föreliggande, av 1921 års riksdag erhållit pension, beloppet av
denna förmån i enlighet med Kungl. Majds framställning (proposition nr 83)
bestämts till 5,000 kronor, motsvarande den högsta pension, som kunde tillkomma
en provinsialläkare.

På grund av vad i ärendet anförts finner jag i likhet med de hörda myndigheterna
det vara billigt, att Berglund vid frånträdandet av läkarbefattningen
vid tvångsarbetsanstalten å Svartsjö beredes pension av statsmedel.
Mot det i sådant hänseende föreslagna beloppet, 3,000 kronor årligen, har
jag intet att erinra.

Jag får sålunda hemställa, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen inedgiva,

att läkaren vid statens tvångsarbetsanstalt å Svartsjö Frans
Edvard Berglund må från och med månaden näst efter den,
varunder han entledigas från befattningen, under sin återstående
livstid å allmänna indragningsstaten åtnjuta eu årlig
pension av 3,000 kronor.

o

Kungl. Maj:ts proposition nr 42.

2:o.

Med skrivelse den 21 mars 1923 överlämnade medicinalstyrelsen en till
Kungl. Maj:t ställd ansökning, däri kamreraren å övergångsstat lios styrelsen
John Willners anförde, att lian, som enligt ansökningen bilagt läkarintyg
vore till följd av sjukdom urståndsatt att sköta sin tjänst, på grund härav
jämlikt föreskriften i § 6 av lagen angående civila tjänstinnehavares rätt till
pension den 11 oktober 1907 syntes vara skyldig att avgå från tjänsten redan
vid 65 års ålder, samt anhöll om avsked med pension.

Willners, som är född den 19 mars 1858, utnämndes av Kungl. Maj:t den
5 december 1901 att från och med den 1 januari 1902 vara kamrerare hos
medicinalstyrelsen. Vid styrelsens senaste omorganisation från och med år 1915
förändrades den av Willners innehavda befattningen, som tillhörde den s. k.
andra normalgraden, till en befattning av första graden, och tillerkändes
Willners, vilken därvid uppfördes å övergångsstat, samtidigt ett personligt
lönetillägg till belopp av 1,300 kronor för år, motsvarande det provisoriska
avlöningstillägg, som han under åren 1912—1914 åtnjutit men som med tilllämpande
av de från och med år 1915 gällande nya staterna för medicinalstyrelsen
skulle komma att upphöra.

I sin ovanberörda skrivelse den 21 mars 1923 meddelade medicinalstyrelsen,
att Willners alltsedan den 9 november 1919 åtnjutit tjänstledighet från
sin befattning på grund av styrkt sjukdom samt att styrelsen genom beslut
samma den 21 mars 1923 beviljat honom ytterligare tjänstledighet på grund
av sjukdom räknat från och med den 20 mars 1923 tills vidare, intill dess
frågan om hans avgång från tjänsten blivit av Kungl. Maj:t prövad, dock
högst till den 1 oktober 1923.

Enligt 6 § i den civila pensionslagen inträder skyldighet att avgå från
tjänst av ifrågavarande slag vid uppnådda 67 levnadsår. Därest emellertid
tjänstinnehavare befinnes vara av sjukdom eller minskad arbetsförmåga urståndsatt
att på ett tillfredsställande sätt fullgöra sina tjänståligganden och
sådan tjänstinnehavare tillika, där rätt till hel pension inträder vid 67 levnadsår,
uppnått en levnadsålder av minst 65 år, äger Konungen, uppå
därom av vederbörande myndighet gjord framställning, förklara sådan tjänstinnehavare
skyldig att från tjänsten avgå.

Med erinran om nyssnämnda bestämmelser och då Willners, vilken den
19 mars 1923 uppnått 65 års ålder, enligt företett läkarintyg fortfarande vore
på grund av sjukdom urståndsatt att sköta sin tjänst, hemställde medicinalstyrelsen,
att Kungl. Maj:t måtte förklara honom skyldig att avgå från tjänsten
samt, sedan frågan om hans rätt till pension blivit avgjord, bevilja honom
avsked.

I sin ovanberörda avskedsansökan gjorde Willners tillika framställning
om förhöjning av det pensionsbelopp, som tillkomme honom efter avskedstagandet
från tjänsten, samt anförde till stöd härför bland annat följande;

Från det Willners tillerkända personliga lönetillägget av 1,300 kronor per
år hade av statsverket årligen avdragits 250 kronor, motsvarande den avgift,
varmed befattningshavare av andra gi’aden skulle enligt den nya lönestaten
bidraga till sin egen pensionering. Då Willners sålunda erlagt pensionsav -

[2.]
Tilläggspension
ål
förre kärnreraren
å
Övergångsstat
hos medicinalst
gr c Is en
J. Willners.

Statskontoret
den 12 april

1923.

6 Kungl. Maj:ts proposition nr 42.

gifter i likhet med en andra gradens tjänsteman, syntes därav följa, att han
vore berättigad till samma pension, som om han innehaft en andra gradens
tjänst på den nya staten eller med andra ord, att den del av det personliga
lönetillägget, som betraktats som lön, nämligen 600 kronor, borde ingå i
pensionsunderlaget, så att detta, som förut utgjorde 4,000 kronor, borde höjas
till 4,600 kronor, med vilket sistnämnda belopp pensionen i oavkortat skick
således borde utgå.

På grund av vad sålunda anförts och med åberopande av en i skrivelsen
intagen sammanställning, enligt vilken Willners’ tjänstetid i statens tjänst
den 19 mars 1923 uppginge till sammanlagt 37 år 6 månader, hemställde
Willners, att hans pension icke måtte bestämmas till lägre belopp än 4,600
kronor, samt anhöll om avsked med pension.

Till följd av remiss avgav statskontoret utlåtande i ärendet den 12 april
1923. Statskontoret meddelade därvid, att ämbetsverket genom beslut samma
dag förklarat Willners berättigad att från och med månaden näst efter den,
då avgång från tjänsten komme att äga rum efter uppnådd ålder av 67 år
eller dessförinnan, där Kungl. Maj:t med tillämpning av stadgandet i sista
stycket av 6 § i den civila pensionslagen förklarade sökanden skyldig att
före uppnådda 67 år avgå från tjänsten, under sin återstående livstid åtnjuta
pension till belopp av4 4,000 kronor årligen, att utgå enligt bestämmelserna
i nämnda lag.

Beträffande frågan om skyldighet för Willners att avgå före uppnådd ålder
av 67 år framhöll statskontoret, att sådana omständigheter i detta fall förelåge,
som enligt nyssberörda lagrum utgjorde förutsättningar för dylik skyldighet,
samt hemställde, att Kungl. Maj:t måtte förklara sökanden skyldig
att avgå från tjänsten ävensom meddela honom avsked.

Vidkommande slutligen ansökningen, i vad den avsåge att pensionen måtte
bestämmas med hänsyn tagen jämväl till den del av det personliga lönetillägget,
som beräknats som lön, framhöll statskontoret, att ämbetsverket
vid bestämmande av pensionsbeloppet givetvis kunnat taga hänsyn endast
till det för sökanden författningsenligt gällande pensionsunderlaget, som vore
4,000 kronor, motsvarande den till Willners å övergångsstat utgående lönen
jämte de intjänade båda ålderstilläggen. Emellertid syntes det statskontoret,
som om med hänsyn till de särskilda omständigheterna i föreliggande fall,
vilka såvitt ämbetsverket hade sig bekant saknade full motsvarighet, starka
billiglietsskäl förelåge för att bereda Willners en tilläggspension av 600 kronor,
varigenom hans pension skulle, liksom hans sammanlagda avlöning, motsvara
vad honom tillkommit, om han inkommit på den för medicinalstyrelsen
under åren 1915—1921 gällande staten.

Statskontoret hemställde därför, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen
medgiva, att till Willners finge från och med månaden näst efter erhållet
avsked utgå en tilläggspension från allmänna indragningsstaten till belopp
av 600 kronor årligen.

Efter det statskontorets beslut om pensionsbeloppets storlek blivit fattat,
inkom Willners till Kungl. Maj:t med en skrift, däri han, under hänvisning
till den år 1921 genomförda löne- och pensionsregleringen för befattnings -

Kungl. Maj:ts proposition nr 42. 7

havare vid vissa till den civila statsförvaltningen hörande verk, gjorde framställning
om erhållande dels av ersättning för den ökning i avlöningsförmåner,
varav han skulle kommit i åtnjutande, därest 1921 års avlöningsreglemente
blivit å honom tillämpligt, dels ock av de pensionsförmåner, som
enligt nu gällande bestämmelser tillkomme tjänsteman (jämte hans änka och
barn) i den lönegrad, vilken Willners skulle hava innehaft, därest den från
och med år 1915 genomförda omorganisationen av medicinalstyrelsen ej
mellankommit; och förklarade sig Willners i avseende å sålunda begärd för.
höjning i pensionsförmåner för änka och barn villig att retroaktivt till civilstatens
änke- och pupillkassa gälda de avgifter, vilkas erläggande kunde utgöra
förutsättning för en dylik förhöjning.

Genom beslut den 26 juli 1923 förklarade därefter Kungl. Maj:t, jämlikt
bestämmelse i 6 § sista stycket av den civila pensionslagen, Willners skyldig
att från tjänsten avgå samt beviljade honom avsked. Tillika förklarade Kungl.
Maj:t Sig vilja framdeles till prövning upptaga de gjorda framställningarna
om beredande åt Willners av tilläggspension samt ersättning för utebliven
löneökning.

Till följd av remiss har statskontoret sedermera ånyo avgivit utlåtande i
ärendet den 29 september 1923 och därvid anfört följande:

Såsom framginge av uttalande till statsrådsprotokollet över finansärenden
den 31 december 1920 vid behandling av frågan om ny definitiv löneregleringför
statsdepartement och centrala ämbetsverk (se statsverkspropositionen
1921, utgifterna, »För flera huvudtitlar gemensamma frågor») ävensom av
löneregleringskommitténs i ämnet avgivna betänkande (sid. 111 och 112) skulle
befattningshavare å övergångsstat, tillhörande den kategori, vartill sökanden
hänförts, äga att välja mellan att antingen kvarstå å övergångsstat mot åtnjutande
av samtliga enligt denna stat utgående avlöningsförmåner jämte
tillfällig löneförbättring och personliga lönetillägg, där sådana förekomme,
eller ock övergå till vederbörande å ordinarie stat uppförda tjänster, som
under övergångsstatens giltighetstid hölles vakanta. Sökanden hade tydligen
föredragit att kvarstå på övergångsstat och därmed syntes hans ställning i
löne- och pensionshänseende vara avgjord. Statskontoret kunde därför icke
förorda bifall till ansökningen, i vad den avsåge beredande av ersättning för
utebliven löneökning, och ej heller tillstyrka beredande av förbättrad pensionsförmån
i vidare mån än som i statskontorets utlåtande den 12 april
1923 föreslagits.

Yad beträffade sökandens ställning till civilstatens änke- och pupillkassa
ville statskontoret endast framhålla, att bifall till ansökningen i övrigt icke
syntes kunna medföra någon förhöjning i sökandens delaktiglietsbelopp i
nämnda kassa, enär han före ikraftträdandet av 1921 års avlöningsreglemente
överskridit den åldersgräns av 60 år, varefter sådan förhöjning reglementsenligt
icke längre vore medgiven.

Med hänsyn till de i ärendet åberopade särskilda omständigheterna,
vilka, pa sätt statskontoret framhållit, torde sakna full motsvarighet inom
statsförvaltningen, finner jag i likhet med nämnda ämbetsverk starka billighetsskäl
tala för beredande åt Willners av en tilläggspension från allmänna
indragningsstaten. Mot det belopp, 600 kronor årligen, som statskontoret
i berörda avseende föreslagit, har jag intet att erinra. Tilläggspensionen

Statskontoret
den 29 september
1923.

Departements chefen.

[3.]

Pension åt
karantänsbiträdet
vid
karantänsanstaltcn

på Ränsa
A. Ågren.

8 Kuiigl. Maj:ts proposition nr 42.

torde, då Willners erhöll avsked den 26 juli 1923, böra utgå från och med
den 1 augusti nämnda år.

Yad däremot vidkommer den av Willners gjorda framställningen om ersättning
för viss utebliven löneökning samt om erhållande av ytterligare förbättring
av pensionsförmånerna, torde bifall till denna framställning av skäl,
som av statskontoret anförts, givetvis icke böra ifrågakomma.

Under åberopande av det anförda får jag hemställa, att Kungl. Maj:t
måtte föreslå riksdagen medgiva,

att förre kamreraren å övergångsstat hos medicinalstyrelsen
John Willners må, räknat från och med den 1 augusti 1923,
under sin återstående livstid uppbära, utöver den honom författningsenligt
tillkommande pensionen, en tilläggspension från
allmänna indragningsstaten till belopp av 600 kronor årligen.

3:o.

I en till medicinalstyrelsen ingiven, av styrelsen med skrivelse den 28
januari 1924 till Kungl. Maj: t överlämnad skrift har karantän sbiträdet vid
karantänsanstalten på Känsö Adiel Ågren anhållit, att han vid avgång från
sin befattning vid karantänsanstalten måtte beredas pension till belopp,
vartill hans tjänstetid och övriga förhållanden ansåges föranleda. Vid ansökningen,
vilken är tillstyrkt av t. f. karantänsläkaren K. J. Gezelius, har
fogats avskrift av skrivelse från länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län
den 9 mars 1904 angående Ågrens anställande vid karantänsanstalten ävensom
avskrift av ett utav regementsläkaren Abr. H. Westman den 8 juli
1889 för Ågren utfärdat läkarintyg samt slutligen två särskilda i augusti
1923 av förre karantänsläkaren på Känsö G. Hjortzberg utfärdade intyg.

Med anledning av uppgift i ansökningen att Ågren tidigare varit anställd
vid Bohusläns regemente har medicinalstyrelsen inhämtat yttrande från
chefen för nämnda regemente.

Av handlingarna i ärendet framgår i huvudsak följande.

Ågren, som är född den 25 augusti 1857, antogs såsom soldat vid Bohusläns
regemente den 11 januari 1878 och erhöll därifrån avsked den 10 juli
1889 med vitsordet »utmärkt väl». Hans tjänstgöring vid regementet var
enahanda med övriga indelta soldaters (rekrytutbildning och årliga regementsmöten).
Hans avlöningsförmåner grundade sig på avtal med o rotehållaren
enligt fastställt legokontrakt. Allt sedan den 1 maj 1904 har Ågren
innehaft sin nuvarande befattning vid karantänsanstalten på Känsö. Vid
avgången från Bohusläns regemente var han enligt förberörda av regementsläkaren
Westman den 8 juli 1889 utfärdade intyg till fortsatt krigstjänst
oförmögen i anseende till kronisk öronflytning och allmän svaghet samt
ägde minskad förmåga att med arbete försörja sig. Enligt de av ovannämnde
Hjortzberg i augusti 1923 utfärdade intygen lede Ågren av ett omkring
barnhuvudstort vänstersidigt ljumskbråck, som, enligt uppgift, vid visst
arbete vore ett absolut hinder för arbetets utförande, så mycket mer som
bråcket icke kunde hållas inne med bandage. Genom operation skulle möjligen
någon arbetsduglighet kunna ernås, men med hänsyn till Ågrens ålder
syntes ett effektivt resultat av operationen i hög grad tvivelaktigt. I sitt

Kungl. Maj:ts proposition nr 42. 9

nuvarande tillstånd vore Agren ej arbetsduglig. Hjortzberg, som under
mer än 19 år kunnat följa Ågrens arbete vid karantänsanstalten, intygade
emellertid dels att Ågren undero nämnda tid icke lidit av någon öronflytning,
dels ock att under samma tid Ågrens arbetsförmåga — frånsett den i samband
med bråcket under sista tiden uppkomna nedsättningen av arbetsförmågan
— icke varit nedsatt, utan både Ågrens arbetsprestation ej på något
sätt stått tillbaka i jämförelse med kamraternas. Ågren hade ägt god yrkesskicklighet
såsom snickare, en förmåga, som ofta tagits i anspråk vid arbetet
å Känsö.

I sin förberörda skrivelse har medicinalstyrelsen framhållit, att, ehuru
Ågren under senaste tiden icke varit fullt arbetsför, styrelsen icke ansett
sig böra begagna rätten att på denna grund uppsäga Ågren från en tjänst,
som han förut i många år skött på ett tillfredsställande sätt. Styrelsen
ansåge i hög grad önskvärt, om någon pension kunde beredas Ågren. På
grund av den minskning av arbetet vid karantänsanstalten, som inträtt till
följd av de nya bestämmelserna i kungörelsen den 30 april 1920 angående
åtgärder till förekommande av pestens m. fl. sjukdomars införande i riket,
syntes något nytt karantänsbiträde icke behöva anställas vid Ågrens avgång
från tjänsten. I de sällsynta fall, då av pest eller kolera smittade fartyg
inkomme till anstalten, måste under alla förhållanden extra arbetskrafter
anlitas. En pensionering av Ågren torde alltså icke komma att föranleda
någon ökad utgift för statsverket.

Till grund för beräkning av den pension, som skulle kunna tillerkännas
Ågren, anser styrelsen böra läggas den till honom för närvarande utgående
årsavlöningen (arvode 960 kronor jämte ålderstillägg 120 kronor) tillhopa
1,080 kronor. Två tredjedelar härav utgjorde 720 kronor, med vilket belopp
pension skulle kunna begäras, därest Ågren uppnått 35 tjänsteår. Ågren
hade emellertid den första i månaden näst efter den, varunder han komme
att uppnå 67 års ålder, innehaft statsanställning under sammanlagt endast
31 år 10 månader. Till följd härav skulle hans pension, enligt ovan angivna
beräkningsgrund, utgöra 655 kronor. Utöver nyss angivna avlöningsförmåner
åtnjöte emellertid Ågren förmån av fri bostad, bestående av två
rum och kök. Därest denna förmån, uppskattad till 200 kronor, vilket vore
mycket lågt beräknat, jämväl skulle kunna läggas till grund för pensionens
beräknande, skulle densamma uppgå till 775 kronor.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer medicinalstyrelsen,
att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att från och med den 1 september
1924 tillerkänna Ågren en årlig pension av 655 kronor eller eventuellt 775
kronor.

Uti infordrat utlåtande den 5 februari 1924 finner statskontoret med hänsyn
till i ärendet meddelade upplysningar goda skäl föreligga att bereda
någon pension av statsmedel åt Ågren, när denne efter långvarig tjänst
inom kort nödgades lämna sin anställning. Pensionsbeloppet syntes skäligen
kunna bestämmas till 700 kronor. Statskontoret hemställer, att Ågren må
från och med månaden näst efter den, vari avgång från anställningen äger
rum, åtnjuta pension till sist angivna belopp.

Bihang till riksdagens protokoll 1024. 1 sand, 32 höft. (Nr 42). 253 24 2

Medicinal styrelsen.

Statskontoret.

Departements chefen.

10 Kungl. Maj:ts proposition nr 42.

I likhet med myndigheterna finner jag skäligt, att Ågren beredes pension
av statsmedel. Beträffande pensionens storlek ansluter jag mig till statskontorets
förslag härutinnan.

Jag får alltså hemställa, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva,

att karantänsbiträdet vid karantänsanstalten på Känsö Adiel
Ågren må från och med månaden näst efter den, varunder
avgång från anställningen äger rum, under sin återstående
livstid från allmänna indragningsstaten åtnjuta en årlig pension
av 700 kronor.

Statsrådets övriga ledamöter instämma i vad föredragande departementschefen
hemställt i de under l:o—3:o här ovan antecknade ärendena.

Hans Maj:t Konungen behagar härtill lämna bifall
samt förordnar, att proposition i ämnet av den lydelse,
bilaga till detta protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Torsten Wolff.

Stockholm, K. L. Beckmans Boktr., 1924.