Kungl. Maj.is proposition, nr 2$.
1
Nr 23.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
fortsatt tillämpning av lagen den 20 maj 1921 angående
förbud i vissa fall för bolag och ekonomisk förening att
förvärva fast egendom; given Stockholms slott den 1 februari
1924.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogat förslag till lag om fortsatt tillämpning av lagen den 20
maj 1921 angående förbud i vissa fall för bolag och ekonomisk förening att
förvärva fast egendom.
GUSTAF.
Birger Ekeberg
Bihang till riksdagens protokoll 1924. 1 sand. 20 käft. (Nr 23.)
1
2
Kungl. Maj:ts proposition, nr 23.
Förslag
till
Lag
om fortsatt tillämpning av lagen den 20 maj 1921 (nr 247) angående
förbud i vissa fall för bolag och ekonomisk förening att förvärva fast
egendom.
Härigenom förordnas, att lagen den 20 maj 1921 angående förbud i vissa
fall för bolag och ekonomisk förening att förvärva fast egendom, vilken lag
gäller tills vidare intill den 1 juli 1924, skall äga fortsatt tillämpning tills
vidare intill den 1 juli 1925.
Kung!. Maj:ts proposition, nr 23.
3
Utdrag av protokollet över justitieäepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
den 19 januari 1934.
Närvarande: Statsministern TRYGGER, ministern för utrikes ärendena friherre Marks
von Wurtemberg, statsråden Malm, Ekeberg, Beskow, Malmroth, Hasselrot,
LObeck, Clason, Wohlin, Pettersson.
Efter gemensam beredning med chefen för jordbruksdepartementet anför
chefen för justitiedepartementet, statsrådet Ekeberg:
»På förslag av enskilda motionärer antog 1921 års riksdag för sin del en
lag av innehåll, att de inskränkningar i bolags och föreningars rätt att
förvärva fast egendom, vilka jämlikt lagen den 4 maj 1906 gälla i fråga
om de fyra nordligaste länen och Värmlands samt vissa delar av Kopparbergs
och Gävleborgs län, i det väsentliga utsträcktes att avse jämväl övriga delar
av riket. Efter det lagrådet blivit hört, utfärdades den 20 maj 1921 i
överensstämmelse med riksdagens beslut lag angående förhud i vissa faliför
bolag och ekonomisk förening att förvärva fast egendom. Denna lag, vilken
erhöll giltighet tillsvidare intill den 1 juli 1922, blev efter förslag av Kungl.
Maj:t till 1922 och 1923 års riksdagar prolongerad för ett år i sänder. Dess
giltighetstid utgår följaktligen den 30 juni 1924.
Då således fråga uppkommer, huruvida till innevarande års riksdag bör
avlåtas förslag om fortsatt förlängning av den provisoriska lagens giltighetstid,
hava samtliga länsstyrelser med undantag av länsstyrelserna i de fyra
nordligaste länen och Värmlands län anmodats inkomma med yttrande, huruvida
en dylik åtgärd kan anses böra äga rum. Dessa yttranden äro numera
inkomna, och anhåller jag få lämna redogörelse för deras huvudsakliga
innehåll.
Förlängning av lagens giltighetstid förordas av länsstyrelserna i Stockholms,
Hallands, Älvsborgs, Örebro, Kopparbergs och Gävleborgs län.
Länsstyrelsen i Stockholms län har anfört, att den provisoriska lagen tillkommit
i avvaktan på att definitiv lagstiftning i ämnet komme till ståndDå
så ännu ej skett, syntes de skäl, som föranlett lagens tillkomst och dess
sedermera genom särskilda lagar skedda prolongering, fortfarande vara för
handen. — Länsstyrelsen i Hallands län har erinrat, hurusom länsstyrelsen
i ett den 29 juli 1922 avgivet utlåtande över det av jordkommissionen utarbetade
förslaget till lag angående rätt att förvärva och besitta fast egendom
tillstyrkt definitiva bestämmelser om koncessionsplikt för juridiska personer
j fråga om förvftrv ^,v jordbruksfastighet. Då jordkommissionens förslag
Länsstyrelsernas
utlåtanden.
4
Kungl. May.ts proposition, nr 23.
ännu icke lett till någon definitiv författning i ämnet, ansåge länsstyrelsen
en förlängning av den provisoriska lagen böra äga rum, intill dess att en
dylik författning kunde komma till stånd. — Länsstyrelsen i Älvsborgs län
har, under uttalande av sin uppfattning, att en förlängning bör ske, framhållit,
att dröjsmålet med införande av en permanent, efter förhållandena i södra
Sverige avpassad lagstiftning i ämnet borde utgöra anledning att, i den
utsträckning lagens formulering det medgåve, lagen erhölle sådan tillämpning,
att bolags jordförvärv och rörelsefrihet eller den praktiska aktiebolagsformens
legitima utnyttjande ej inskränktes mer än som överensstämde med
avsikterna vid lagens tillkomst eller att förhindra uppkomsten i södra Sverige
av motsvarigheter till de med bolags jordförvärv i Norrland förenade sociala
missförhållandena. — Länsstyrelsen i Örebro län har anfört, att den tid,
inom vilken ifrågavarande lag tillämpats inom länet, varit för kort för att
verkningarna av densamma skulle kunna med någon säkerhet bedömas.
Härtill komme, att denna tid utmärkts av en omfattande depression inom
näringslivet och att på grund därav bolagen icke haft anledning eller möjlighet
att söka utvidga sitt fastighetsinnehav. Då ändrade förhållanden
emellertid snart nog kunde inträda och någon olägenhet av lagens tillämpning
icke, länsstyrelsen veterligt, inom länet orsakats, hade länsstyrelsen
icke någon erinran mot att lagen försöksvis finge tillämpas under ytterligare
ett år. — Länsstyrelsen i Kopparbergs lön har, då lagen antagits provisoriskt
i avbidan å en definitiv lagstiftning och densamma otvivelaktigt haft goda
verkningar beträffande jordens bevarande åt den självägande bondeklassen,
tillstyrkt en prolongation. — Länsstyrelsen i Gävleborgs län har för sin
del åberopat ett av hushållningssällskapets förvaltningsutskott gjort uttalande,
att enligt utskottets mening lagen varit till gagn och att en prolongation
måste anses behövlig.
Övriga i ärendet hörda länsstyrelser hava ansett sig icke böra förorda en
förlängning av den provisoriska lagens giltighetstid. I några utlåtanden —
från länsstyrelserna i Södermanlands, Blelcinge, Kristianstads och Västmanlands
län — har väsentligen anförts allenast att, med hänsyn till förhållandena
i vederbörande län, en prolongation icke syntes påkallad. — Länsstyrelsen
i Uppsala län har tillfogat, att icke vare sig vid prövning av frågor om
rätt för bolag eller förening att förvärva fastighet eller eljest kommit till
länsstyrelsens kännedom något fall i länet, då ej de intressen, som den provisoriska
lagen avsåge att skydda, kunnat genom tillämpning allenast av
bestämmelserna i lagen den 30 maj 1916 om vissa inskränkningar i rätten
att förvärva fast egendom m. m. bliva vederbörligen iakttagna. — Länsstyrelsen
i Östergötlands län har, under avstyrkande av prolongation, överlämnat
ett yttrande från hushållningssällskapets förvaltningsutskott, däri anförts:
Lagen, som sannolikt pa grund av de under den s. k. kristiden mångenstädes
säregna förhållandena på egendomshandelns område utsträckts att äga tilllämpning
jämväl i rikets mellersta och södra delar, hade givetvis till ändamål
att i visst avseende reglera berörda affärsverksamhet. För så vitt utskottet
hade sig bekant, torde emellertid även under nämnda kristid knåp
-
Kungl. Maj:ts proposition, nr 23.
5
past kunnat påvisas, att några mindre önskvärda egendomsaffärer av ifrågavarande
slag ägt rum inom länet. Utskottet ansåge därför, att något behov
av en dylik lagstiftning, åtminstone för länets vidkommande, icke vid något
tillfälle förelegat. — Länsstyrelsen i Jönköpings län har framhållit, att bolags
och föreningars fastighetsinnehav inom länet vore av ringa omfattning.
Inom andra delar av riket, där den s. k. norrlandslagen icke gällde
kunde förhållandena möjligen vara något annorlunda. För hela riket gällde
emellertid för närvarande, att bolagen på grund av den rådande depressionen
icke i nämnvärd omfattning ville binda kapital i nya fastighetsförvärv. Länsstyrelsen
ansåge fördenskull en prolongation icke vara av omständigheterna
påkallad, vad länet anginge. Möjligen kunde dock lagen böra äga fortsatt
giltighet för några Norrland närbelägna delar av landet, där bolagen hade
stora jordinnehav och där de visat tendens att vilja ytterligare lägga under
sig skogsfastigheter. Vid utlåtandet äro fogade särskilda yttranden av hushållningssällskapet
och överlantmätaren i länet samt Smålands och Blekinge
handelskammare, i vilka yttranden en prolongation avstyrkes, i varje fall så
vitt angår Jönköpings län. — Länsstyrelsen i Kronobergs län har, under
avstyrkande av prolongation, hänvisat till sitt den 10 mars 1920 avgivna
utlåtande över ett av jordkommissionen upprättat förslag till lag angående
inskränkning under viss tid i bolags och förenings rätt att förvärva fast
egendom i mellersta och södra Sverige. I sistnämnda utlåtande har framhållits,
bl. a., att med hänsyn till de betänkligheter, vilka, särskilt ur rättssäkerhetens
synpunkt, måste göra sig gällande mot en dylik lagstiftning av
provisorisk natur, densamma icke syntes böra åvägabringas utan trängande
behov. Något dylik behov kunde icke anses vara för handen inom länet.
Därtill komme, att den ifrågasatta lagstiftningens syfte i stort sett skulle förfelas,
då de enskilda skogsspekulanternas jordförvärv skulle, såsom fallande
utom lagens räckvidd, fortfarande få obehindrat fortgå. — Länsstyrelsen i
Kalmar län har anfört: Rent teoretiskt sett måste det anses oegentligt, om
för olika delar av landet olika bestämmelser skulle gälla i förevarande hänseende
och det vore vanskligt att avgöra, om det riktiga vore, att bolag och
föreningar skulle vara förhindrade att förvärva fast egendom allenast i de
delar av landet, vilka avsågos i 1906 års lag, under det att dylik rätt skulle
medgivas i andra fullkomligt likartade trakter. Ur principiell synpunkt hade
länsstyrelsen sålunda intet att erinra emot en förlängning av lagens giltighetstid.
A andra sidan måste emellertid påpekas, att inom länet intet behov
av denna lagstiftning, åtminstone under de senaste åren, gjort sig märkbart
gällande. Enahanda förhållande torde kunna påvisas även i fråga om lagens
övriga giltighetsområde. Då härtill komme, att bolag och föreningar till
följd av rådande depression inom näringslivet iakttoge den största återhållsamhet
beträffande så gott som all affärsverksamhet, torde lagens upphörande
med dess i varje fall begränsade giltighetstid icke för närvarande medföra
några större ekonomiska eller sociala olägenheter. — Länsstyrelsen i Gotlands
län har åberopat sitt i annat utlåtande den 8 mars 1920 gjorda uttalande,
att inom länet föreningars jordinnehav vore så obetydligt, att det
6
Kung!. Maj ds proposition, nr 23.
kunde helt lämnas ur räkningen, samt att bolags förvärv av jordbruksfastigheter
icke dittills kunde sägas hava medfört missförhållanden, vilka ådagalagt
behovet av inskränkning i bolagens förvärvsrätt, men att däremot i åtskilliga
fall den omständighet, att fastigheter kommit i bolagshänder, möjliggjort
dessa fastigheters fulla utnyttjande. — Länsstyrelsen i Malmöhus län
har anfört: Bolags och föreningars fastighetsförvärv inom länet kunde icke
sägas hava tagit sådan omfattning och sådana former, att något behov av
ifrågavarande lagstiftning yppats. Under närvarande förhållanden funnes
ingen anledning antaga, att någon ändring skulle inträda i nämnda hänseende,
om lagen upphörde att gälla. Med anledning av en i jordkommissionens betänkanden,
del II, intagen statistik ville länsstyrelsen påpeka följande. Bland
de härad i landet, där jord till minst en tiondel av häradets hela åkerareal
ägdes av bolag eller ekonomiska föreningar, funnes även Rönnebergs härad i
Malmöhus län. Detta härads hela åkerareal uppgick år 1919, enligt nämnda
statistik, till 18 501 hektar, därav 2 324 hektar ägdes av bolag och ekonomiska
föreningar. Det borde’emellertid beaktas, att av denna senare åkerareal
omkring 900 hektar tillhörde Allmänna Svenska Utsädesaktiebolaget
och omkring 850 hektar Svenska Sockerfabriksaktiebolaget. Det förra bolagets
verksamhet vore sådan, att dess fortsättande, vilket förutsatte innehav
av jord, syntes önskvärt oavsett vilka jordpolitiska synpunkter skulle vara
bestämmande, och vad anginge sockerbolagets jordbruksdrift, vilken givetvis
vore framför allt inriktad på sockerbetodling, ägde den stor betydelse såsom
mönsterjordbruk på detta område. Anmärkningsvärt beträffande Rönnebergs
härad vore i övrigt det förhållande, att inom häradet, med undantag för
nämnda bolags fastigheter, icke funnes större fastighetskomplex utan att
häradet framför andra härad i länet utmärkte sig genom det stora antalet
medelstora och mindre jordbruk med självägande bönder. — Länsstyrelsen i
Göteborgs och Bohus län har yttrat: I stort sett vore länet en ren landsbygd,
där småbrukarna helt dominerade. Endast en obetydlighet av länets
jord innehades sålunda av sådana sammanslutningar, som avsåges i lagen.
Några tecken till nämnvärd förskjutning därutinnan hade icke visat sig.
Länet vore för övrigt skogfattigt, och mogen skog funnes huvudsakligen endast
i länets nordligaste delar, de inre partierna av de mellersta delarna samt de
högt liggande sträckningarna av länets västgötadel. Stora delar av länet
vore så gott som fullständigt skoglösa. Någon spekulation i de befintliga
skogsfastigheterna från bolags eller ekonomiska föreningars sida syntes icke
vara att befara. — Länsstyrelsen i Skaraborgs lön har, med åberopande av
ett i utlåtande den 28 februari 1920 gjort uttalande, att något egentligt gagn
av denna lagstiftning icke vore att förvänta, förklarat att under den tid, som
därefter förflutit, icke tillkommit någon omständighet, som varit ägnad att
rubba länsstyrelsens uppfattning i fråga om behovet av ifrågavarande lag.
Ifrågasatta I sikt utlåtande har länsstyrelsen i Stockholms län förklarat sig vilja be“”<jlagen1"
träffande iageus omfattning ifrågasätta, huruvida densamma icke borde inskränkas
till att avse endast bolag och sålunda icke ekonomiska föreningar.
Skälet härtill vore att, såvitt länsstyrelsen kunde finna, motsvarande bestånd
Kungl. Maj:ts proposition, nr 23. 7
meker rörande dylika föreningar redan funnes i lagen den 30 mai 1910 om
vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller
aktier i vissa bolag. Vidare ansåge sig länsstyrelsen böra påpeka, att med
(len avfattning, 2 § i lagen den 14 maj 1900 angående förbud i vissa fall
för bolag och förening att förvärva fast egendom erhållit, länsstyrelse vore
förhindrad verkställa sådan prövning, som omförmäles i 5 § samma lag. om
ansökningen avsåge ett större område, oaktat det av handlingarna framginge.
att avsikten med fastighetsförvärvet vore att stycka området i små tomter.
Länsstyrelsen ansåge sig böra ifrågasätta, att undersökning gjordes, huruvida
icke i nu antydda fall länsstyrelse skulle kunna verkställa prövning enligt 5 §.
Jag anser mig böra i detta sammanhang erinra om, att vid nästlidet års
riksdag uti en i andra kammaren väckt motion framställts det yrkande, att
egnahemsföreningar och egnahemsbolag måtte undantagas från tillämpningen
av 1921 års lag. Till stöd för detta yrkande anfördes, att det nuvarande
ansökningsförfarandet förorsakade såväl myndigheterna som ifrågavarande
sammanslutningar onödigt besvär och verkade hinderligt för egnahemsbildningen
i landet. Motionen avstyrktes av andra lagutskottet, vilket härom i
sitt utlåtande (nr 18) i anledning av Kungl. Maj:ts proposition om prolongation
av ifrågavarande lag anförde följande:
''Med anledning av denna motionärernas framställning vill utskottet erinra,
att i jordkommissionens förenämnda förslag till lag med bestämmelser angående
rätt att förvärva och besitta fast egendom egnahemsföreningar och
egnahemsbolag icke undantagits från lagens tillämplighetsområde, liksom
fallet ej heller är i den nuvarande norrländska förbudslagen. I sina motiv
har jordkommissionen anfört, att det icke läte sig göra att skilja på bola»
av olika slag och därvid vid lindrigare former binda förvärv av sådana
bolag vilka kunde förmodas komma att handhava inköpta fastigheter på ett
samhällsgagneligt sätt. De hänsyn, vilka härutinnan kunde hava skäliga
anspråk pa att vinna beaktande, borde, därest de uppställda förvärvsreglerna
over huvud taget medgåve förvärv, kunna göras gällande vid prövningen av
varje särskilt fall. ro
I sin redogörelse för den norrländska förbudslagens hittillsvarande tilliampning
och verkningar har kommissionen vidare framhållit beträffande
tran egnahemsbolag hittills ingivna ansökningar om tillstånd till gjorda
fastighetsförvärv följande: Syftet med dessa förvärv hade varit att stycka
de inköpta fastigheterna, till egnahemslägenheter (småbruk). Ett naket uppgivande
av sådant syftemål hade givetvis icke varit tillräckligt för erhålande
av tillstånd, utan hade det krävts någon utredning om den ifrågasatta
styckmngens lämplighet och genomförbarhet. I ett fäll hade ansökan av
yfikt bolag avslagits av Kung! Maj:t. Vederbörande länsstyrelse hade i
detta fall avstyrkt tillstånds beviljande, enär tvivel förefunnes, att sökandebofaget
skulle komma att praktiskt genomföra den uppgivna avsikten.
Det av motionärerna framförda spörsmålet rörande lämpligheten av att
generellt undantaga egnahemsföreningar och egnahemsbolag från koncessionsplikt
anser utskottet vara väl värt beaktande. Då emellertid en dvlik
undantagsbestämmelse, vilken ej av jordkommissionen föreslagits för en
eventuell dehnitiv lagstiftning å området, icke finnes inrymd i den norrländska
förbudslagen, samt bristande överensstämmelse därutinnan emellan
denna och 1921 års lag ej synes önsklig, har utskottet ansett lämpligt, att
uen av motionärerna väckta frågan ej nu i samband med prolongering av
8
Knngl. Maj:ts proposition, nr 2åi
den provisoriska lagen tillsvidare på ytterligare ett år upptages till bedömande,
utan att därmed må anstå till dess under nu föreslagna provisorietid
kommer att tagas ståndpunkt till spörsmålet om en definitiv lagstiftning
å området.’
Riksdagen biföll utskottets hemställan.
Depnrte- Av de utlåtanden, för vilka jag nu lämnat redogörelse, framgår, att motmentschefen.
^^ uppfattningar gjorts gällande om behovet och lämpligheten av den nu
ifrågavarande provisoriska lagens prolongation. Från de länsstyrelsers sida,
vilka tillstyrkt en dylik åtgärd, har i allmänhet såsom ett huvudsakligt
skäl anförts, att det nuvarande provisoriet icke bör avbrytas förr än slutlig
ståndpunkt kunnat tagas till frågan om en definitiv lagstiftning i detta
ämne. Övriga länsstyrelser, vilka haft att yttra sig i ärendet, hava i regel
hänvisat till att under den tid, lagen hittills ägt giltighet, densamma inom
vederbörande län haft ringa eller ingen praktisk tillämpning och att vid
sådant förhållande en utsträckning av giltighetstiden icke kan anses påkallad.
Beträffande frågan om en definitiv lagstiftning rörande rätten till jordförvärv
får jag erinra, att i detta avseende sedan år 1922 föreligger ett av
jordkommissionen utarbetat förslag till lag med bestämmelser angående rätt
att förvärva och besitta fast egendom. Om detta förslag uttalade under
fjolåret vid behandling av frågan om prolongation av 1921 års lag min
företrädare i ämbetet, att han funne förslaget icke böra i dess nuvarande
skick läggas till grund för omedelbar lagstiftning. Han framhöll tillika,
att spörsmålet om koncessionslagstiftning i fråga om jordförvärv givetvis
krävde en allsidig och ingående prövning, innan till detsamma toges definitiv
ståndpunkt.
Då 1921 års lag antogs såsom ett provisorium och hittills upprätthållits
såsom ett sådant, torde därmed i väsentlig mån hava åsyftats, att den praktiska
erfarenhet, som under någon tid genom koncessionssystemets tillämp -ning kunde vinnas om behovet och verkningarna av en dylik lagstiftning,
skulle kunna tillgodogöras vid frågans slutliga prövning. Av de nu föreliggande
utlåtandena framgår, att under ifrågavarande tidsperiod inom flertalet
län i mellersta och södra Sverige endast i obetydlig mån förekommit,
att bolag eller ekonomiska föreningar sökt medgivande att besitta fast egendom.
Emellertid torde — såsom ock antytts av några länsstyrelser — detta förhållande
nära sammanhänga med den stagnation inom det ekonomiska livet,
vilken under de senaste åren mångenstädes varit rådande och vilken haft
ett i hög grad hämmande inflytande å den av här avsedda sammanslutningar
bedrivna verksamheten. Ett verkligt vägledande omdöme lärer således
knappast kunna grundas å den erfarenhet, som hittills föreligger, i varje
fall icke beträffande hela det område, inom vilket lagen äger tillämpning.
Härav synes mig följa, att den genom den provisoriska lagen införda ordningen
bör tillsvidare bibehållas, och jag finner mig därför böra tillstyrka,
att lagens giltighetstid ytterligare utsträckes. I fråga om den tid, prolonga -tionen skall avse, synes mig lämpligast, att denna tid, såsom hittills skett,
bestämmes till ett år.
Kungl Maj:ts proposition, nr 28.
9
Med avseende å de frågor, vilka, på sätt jag förut omnämnt, blivit väckta
angående vissa ändringar i 1921 års lag i syfte att giva densamma en mera
begränsad tillämpning, kan jag i allt väsentligt ansluta mig till det uttalande,
som härutinnan gjordes av andra lagutskottet vid nästlidet års riksdag.
Frånsett de skäl, vilka anförts emot att giva bolag och föreningar med
ändamål att befrämja uppkomsten av egna hem en undantagsställning i
denna lagstiftning, torde av de inkomna utlåtandena få anses framgå, att
lagen icke i någon mera avsevärd mån verkat hindrande för dessa företags
utveckling, då allenast i ett utlåtande förekommer en antydan, att en närmare
undersökning i detta hänseende till äventyrs kan vara påkallad. Att en
dylik undersökning kommer att verkställas i samband med övervägande om
en definitiv lagstiftning på detta område, synes mig otvivelaktigt; i avbidan
härå torde med upptagande av speciella frågor om lämpligheten av att
i 1921 års lag göra avvikelser från vad 1906 års lag för motsvarande fall
innehåller böra tillsvidare anstå.
I enlighet med vad jag nu anfört har jag låtit inom justitiedepartementet
upprätta förslag till lag om fortsatt tillämpning av lagen den 20 maj 1921
(nr 247) angående förbud i vissa fall för bolag och ekonomisk förening att
förvärva fast egendom.»
Föredraganden uppläser härefter berörda förslag, av den lydelse, bilaga1
till detta protokoll utvisar, samt hemställer, att för det ändamål, § 87
regeringsformen omförmäler, lagrådets utlåtande över förslaget måtte inhämtas
genom utdrag ur protokollet.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj:t Konungen.
Ur protokollet:
N. Cervin.
1 Denna bilaga, vilken är lika lydande med det vid propositionen fogade lagförslaget, har här
uteslutits.
Bihang till riksdagens protokoll 1924. 1 samt. 20 käft. (Nr 23.) 2
10
Kungl. Maj:ts proposition, nr S3.
Utdrag ur protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 30 januari
1924.
Närvarande: justitierådet SUNDBERG, regeringsrådet THULIN, justitierådet STENBERG,
justitierådet KÖERSNER.
Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,
hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 19 januari
1924, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det
ändamål, § 87 regeringsformen omförmäler inhämtas över upprättat förslag
till lag om fortsatt tillämpning av lagen den 20 maj 1921 (nr 247) angående
förbud i vissa fall för bolag och ekonomisk förening att förvärva fast egendom.
Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av
chefen för justitiedepartementets lagavdelning, hovrättsrådet Axel Afzelius.
Lagrådet lämnade förslaget utan anmärkning.
Ur protokollet:
Erik Öländer.
Kungl. Maj:ts proposition, nr 23
11
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Ha ns Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
1 februari 1924.
Närvarande: statsministern TRYGGEK, ministern för utrikes ärendena friherre Marks
von Wörtemberg, statsråden Malm, Ekeberg, Beskow, Malmroth, Hasselrot,
Stridsberg, Löbeck, Clason, Wohlin, Pettersson.
Chefen för justitiedepartementet statsrådet Ekeberg anmäler lagrådets den
SO januari 1924 avgivna utlåtande över det den 19 i samma månad till lagrådet
remitterade förslaget till lag om fortsatt tillämpning av lagen den 20
maj 1921 (nr 247) angående förbud i vissa fall för bolag och ekonomisk
förening att förvärva fast egendom; därvid föredraganden hemställer, att förslaget,
som av lagrådet lämnats utan anmärkning, måtte, jämlikt § 87 regeringsformen,
genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse, bilaga vid
detta protokoll utvisar.
Ur protokollet;
N. C er vin.