Kungl. Mctj:ts proposition Nr 224.

1

Nr 224.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om viss
panträtt i spannmål; given Stockholms slott den 16 maj 1924.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll,
vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till lag om viss panträtt i spannmål.

GUSTAF.

Birger Ekeberg.

i

Bihang till riksdagens protokoll 1924. 1 sand. 185 höft. (Nr 224.)

1

2

Kungl. Maj:ts proposition Nr 224.

Förslag

till

Lag

om viss panträtt i spannmål.

1 *.

I den ordning och på de villkor, som stadgas i denna lag, må panträtt
upplåtas i spannmål, utan att denna överlämnas tillj panthavaren eller
annan för dennes räkning.

Med spannmål förstås i denna lag råg, vete, korn, havre, ärter, bönor
och vicker i tröskat skick.

2 §.

Panträtten må endast upplåtas i spannmål, som utvunnits i upplåtarens
egen jordbruksdrift och som befinner sig i upplåtarens besittning. Ekonomisk
förening, aktiebolag eller annan sammanslutning, däri delägarna
helt eller till övervägande del bestå av jordbrukare, må dock upplåta panträtt
i spannmål, som utvunnits i delägares jordbruksdrift, därest spannmålen
befinner sig i delägarens eller sammanslutningens besittning.

3 §.

Upplåtelsen må endast avse visst parti spannmål, vilket, därest annan
spannmål upplagts eller kan uppläggas i samma förvaringsrum, skall vara
genom avbalkning eller annan lämplig anordning avskilt.

I parti, vari panträtt redan upplåtits, må icke ny panträtt upplåtas,
så länge den förra upplåtelsen är gällande.

4 §•

Panträtten må endast upplåtas till säkerhet för penningfordran enligt
skuldebrev. Upplåtelsen skall ske i skuldebrevet eller vara tecknad å detta
samt vara av vittnen styrkt.

I upplåtelsen skall angivas:

1) storleken och slaget av det parti spannmål, panträtten skall avse;

2) den fastighet, varå spannmålspartiet förvaras;

3) det förvaringsrum, där spannmålspartiet finnes upplagt, med angivande
tillika, därest annan spannmål upplagts eller kan uppläggas i samma förvaringsrum,
av den plats i rummet, där det ifrågavarande partiet finnes
upplagt.

Kanal. Maj.ts proposition Nr 224.

3

5 §.

Med avseende å panträttsupplåtelsen skall å platsen, där spannmålspartiet
är upplagt, verkställas besiktning av två ojäviga personer, av vilka en skall
vara nämndeman, ledamot i ägodelningsrätt, god man vid lantmäteriförrättning,
ordförande eller vice ordförande i kommunalstämma eller kommunalfullmäktige,
ledamot av kommunalnämnd, lantbruk sombud i hushållningssällskap
eller ordförande eller vice ordförande i hushållningssällskaps
underavdelning.

Invid spannmålspartiet skola besiktningsmännen låta anbringa ett anslag
om pantförskrivningen, vari partiets storlek och dagen för besiktningen
angivas.

Angående besiktningen skall, med angivande av dagen för densamma, å
upplåtelsehandlingen tecknas intyg, vari vitsordas:

att ett spannmålsparti av det slag och minst den storlek, som i upplåtelsehandlingen
uppgivits, finnes upplagt på i handlingen angiven plats
å ifrågavarande fastighet och, därest sådant enligt 3 § erfordras, blivit
på sätt där stadgas avskilt;

att, såvitt besiktningsmännen kunnat utröna, vad i 2 § är stadgat blivit
iakttaget och spannmålspartiet icke är föremål för tidigare upplåten panträtt;
samt

att, anslag, som ovan sagts, blivit anbragt.

6 %.

Sedan å upplåtelsehandlingen tecknats sådant intyg, som omförmäles i
5 §, skall handlingen för upplåtelsens anteckning uti ett för panträttsupplåtelser
av ifrågavarande slag avsett register ingivas eller med posten
insändas till registerföraren i det tingslag eller i den stad, inom vars domvärjo
det pantförskrivna spannmålspartiet förvaras. Har handlingen ej
inom fjorton dagar efter besiktningen till registerföraren inkommit, vare
upplåtelsen icke gällande.

Registret föres för landet av domhavanden eller den befattningshavare
i domsagan, som, enligt vad Konungen föreskriver, därmed må taga befattning,
samt för stad av den befattningshavare i rådstuvurätten, som
Konungen bestämmer, eller, där sådan bestämmelse ej träffats, rätten
utser.

7 §.

Hava i strid mot det i 3 § andra stycket meddelade förbudet flera panträtter
upplåtits i samma spannmålsparti, skall den upplåtelse gälla, för
vilken tidigast sökts registrering.

8 §.

Finner registerföraren handlingen upprättad i överensstämmelse med
föreskrifterna i 4 och 5 §§, skall han, där ej sådant fall föreligger, att

4

Kungl. Maj:ts proposition Nr 224.

upplåtelsen enligt 6 eller 7 § icke är gällande, ofördröjligen göra anteckning
om upplåtelsen i registret och förse handlingen med bevis om denna
anteckning. Äro förutsättningarna för anteckning i registret ej för handen,
skall registerföraren, med angivande av skälen för sitt beslut, vägra anteckning
i registret.

9 §•

Då anteckning om panträttsupplåtelsen skett uti det i 6 § omförmälda
registret, äge borgenären panträtt i det pantförskrivna spannmålspartiet;
och skall vad som gäller om lös pant, den något fått i händer, äga
tillämpning å nämnda panträtt, där ej i denna lag annorlunda stadgas.
Härvid skall så anses, som hade det pantförskrivna partiet lämnats borgenären
i händer vid den tidpunkt, då han mottog skuldebrevet, eller om
registrering av panträttsupplåtelsen då icke skett, vid den tidpunkt, då
registreringen verkställdes.

10 §.

Sedan beträffande panträttsupplåtelse hållits sådant besiktning, som omförmäles
i 5 §, må, så länge upplåtelsen är gällande, den rätt att kvarhålla
viss egendom, som jämlikt 2 kap. 42 § i lagen den 14 juni 1907 om
nyttjanderätt till fast egendom tillkommer ägare av utarrenderad fastighet,
ej utövas beträffande det pantförskrivna spannmålspartiet.

11 i

Upplåtaren av panträtten eller den, som kan hava övertagit dennes förpliktelser
enligt pantavtalet, vare pliktig att väl vårda den pantförskrivna
spannmålen eller, där spannmålen innehaves av sådan delägare, som omförmäles
i 2 §, att tillse, att denne väl vårdar spannmålen.

Panthavaren eller hans ombud vare berättigad att besiktiga det pantförskrivna
spannmålspartiet och för sådant ändamål efter tillsägelse erhålla
tillträde till det förvaringsrum, där partiet finnes upplagt.

12 i

Den pantförskrivna spannmålen må icke utan panthavarens medgivande
bortföras eller utlämnas från den i upplåtelsehandlingen angivna platsen,
förrän skulden betalts eller panträtten eljest upphört. Vad sålunda stadgas
skall dock icke utgöra hinder för uttagande av prov å spannmålen,
ej heller för tillfälligt rubbande av spannmålen i och för densammas behöriga
vård.

Där panthavaren lämnar sådant medgivande, som nyss sagts, vare han
pliktig att å upplåtelsehandlingen därom göra anteckning, vid äventyr att
underlåtenhet härutinnan medför skyldighet för honom att ansvara för
den skada, som därigenom kan uppkomma för den, som i god tro förvärvat
den på handlingen grundade rätt.

Kungt. Maj:ts proposition Nr 224.

5

13 §.

Då innehavaren av skuldebrevet det begär och till registerföraren ingiver
skuldebrevet i huvudskrift, skall i registret antecknas, att pantförskrivningen
upphört att gälla; och varde bevis härom tecknat å skuldebrevet.

14 §.

Verkan av pantförskrivningen upphör den 1 september, som infaller näst
efter det sextio dagar förflutit från anteckningen i registret.

Bortföres pantförskriven spannmål från den i upplåtelsehandlingen angivna
fastigheten, vare pantförskrivningen ej längre gällande i vad sålunda
bortförts.

Vad ovan i denna paragraf är sagt skall icke äga tillämpning, om panthavaren
i den ordning nedan stadgas kommit i besittning av spannmålen,
eller om spannmålen är föremål för utmätning, kvarstad eller skingringsförbud
eller spannmålens ägare är försatt i konkurstillstånd.

15 §.

Om i skuldebrevet utfäst, förfallet kapital- eller räntebelopp icke blivit
erlagt, äge panthavaren, så framt förfallotiden framgår omedelbart av
fordringshandlingen jämte bevis om uppsägning, där sådan skall ske, hos
utmätningsmannen i den ort, där varan finnes, söka handräckning för att
varda försatt i besittning av det till säkerhet för skulden pantförskrivna
spannmålspartiet. Sådan ansökan skall göras skriftligen och innehålla
uppgift å det oguldna beloppet samt vara åtföljd av skuldebrevet i huvudskrift
och bestyrkt avskrift.

Angående rätt för utmätningsman att i vissa fall meddela handräckning
utan hinder därav att innehavaren av spannmålen icke är närvarande
skall vad i 59 och 60 §§ utsökningslagen är i fråga om utmätning föreskrivet
äga motsvarande tillämpning.

Gör innehavaren av spannmålen jäv mot ansökningen, skall han genast
förete sina bevis, och må ej andra än skriftliga bevis gälla. Finner utmätningsmannen,
att innehavaren har skäl till jävet, skall handräckning
vägras.

Jämte vad ovan i denna paragraf stadgas skola i fråga om förrättningen
utsökningslagens föreskrifter angående av utmätningsman företagen förrättning
i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

16 §.

Förebringar panthavaren sannolika skäl för att det pantförskrivna
spannmålspartiet icke väl vårdas eller att en del av partiet förstörts eller
i strid mot det i 12 § meddelade förbudet bortförts eller utlämnats eller
att sådan åtgärd i fråga om partiet kan befaras, vare panthavaren, ändå
att i 15 § omförmäld förfallotid ej inträtt, berättigad att komma i be -

6

Kungl. Maj:ts proposition Nr 224.

sittning av partiet eller den del därav, vari panträtt alltjämt är gällande.
Förordnande härom meddelas på ansökan av överexekutor i den ort, där
varan linnes.

Sådant förordnande må ock av överexekutor meddelas, om panthavaren
visar sannolika skäl för att gäldenären i annat fall, än i första stycket
sägs, brustit i fullgörande av åtagen förpliktelse och panthavaren för dylikt
fall förbehållit sig rätt till betalning ur panten, ändå att i 15 § omförmäld
förfallotid ej inträtt.

Vid ansökan om förordnande, varom ovan i denna paragraf sagts, foge
sökanden skuldebrevet i huvudskrift eller bestyrkt avskrift. Sökes verkställighet
å förordnande, som av överexekutor meddelats, skall skuldebrevet
i huvudskrift hållas utmätningsmannen tillhanda. I övrigt gälle om handräckning
enligt denna paragraf enahanda bestämmelser, som äro stadgade
för det i 191 § utsökningslagen avsedda fall.

17 §.

Sedan panthavaren, enligt 15 § eller med stöd av ett utav överexekutor
enligt 16 § meddelat slutligt förordnande, av utmätningsmannen blivit försatt
i besittning av det pantförskrivna spannmålspartiet, äger panthavaren,
oberoende av överenskommen förfallotid, att i den ordning, som i lagstadgas
eller mellan parterna med laga verkan avtalats, ur partiet förskaffa
sig betalning för sin fordran till kapital och ränta ävensom för
samtliga med besittningens erhållande och fordringens utfående förenade
kostnader, och skall i övrigt vad med avseende å handfången pant i allmänhet
gäller äga tillämpning.

18 %.

Den som, efter det besiktning enligt 5 § hållits och fordran på grund
av skuldebrevet uppkommit, med vetskap härom uppsåtligen förstör eller
i strid mot det i 12 § stadgade förbudet bortför eller utlämnar pantförskriven
spannmål, straffes med böter från och med fem till och med etttusen
kronor eller med fängelse från och med en månad till och med två
år. Lag samma vare, där någon i uppsåt att skada upplåter panträtt i
spannmål, vari honom veterligen panträtt redan åt annan upplåtits.

Den som, medan pantförskrivningen är gällande, rubbar enligt 5 § anbragt
anslag, straffes med böter från och med fem till och med ettusen
kronor.

19 §.

Brott mot denna lag åtalas av allmän åklagare.

Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan. Saknas tillgång
till böternas fulla gäldande, skola de förvandlas enligt allmän strafflag.

Kungl. Maj:ls proposition Nr 224. 7

20 §.

över registerförares beslut enligt denna lag må klagan föras hos hovrätten;
och vare tiden för besvärs anförande räknad från det klaganden
erhöll del av beslutet.

över utmätningsmans åtgärd eller beslut enligt denna lag må klagan
föras hos överexekutor; och skall med avseende å handläggningen av
sådant ärende vad i denna lag är stadgat i fråga om ärende, som omedelbart
hos överexekutor anhängiggöres, äga motsvarande tillämpning. Då
klagan över utmätningsmans åtgärd anmäles, äge överexekutor, om skäl
därtill linnes och saken ej tål uppskov, att tillsvidare i avbidan på det
slutliga utslaget inställa vidare fortgång av åtgärden eller meddela den
rättelse däri, vartill omständigheterna föranleda.

Vad i utsökningslagen är stadgat om klagan över sådant överexekutors
beslut, som avses i 214 § utsökningslagen, gälle i tillämpliga delar beträffande
överexekutors beslut enligt denna lag.

21 §.

Närmare föreskrifter om det i 6 § omförmälda registret samt angående
tillämpningen i övrigt av denna lag meddelas av Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1924.

8

Kungl. Maj:ts proposition Nr 224.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å
Stockholms slott den 25 april 1924.

Närvarande:

Statsministern Trygger, ministern för utrikes ärendena friherre Marks von
Wurtemberg, statsråden Malm, Ekeberg, Beskow, Malmroth, Hasselrot,
Stridsberg, Lubeck, Clason, Wohlin, Pettersson.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Ekeberg anför efter gemensam
beredning med chefen för jordbruksdepartementet:

Såsom framgår av statsrådsprotokollet över jordbruksärenden den 22
februari 1924 (se kungl. proposition 1924 nr 56), har i samband med frågan
om de åtgärder, som lämpligen borde vidtagas för tryggande av avsättningen
av svensk spannmål, även berörts frågan om åstadkommande av sådana lagbestämmelser,
att belåning av spannmål kunde ske, utan att låntagaren avstode
från besittningen till spannmålen. Sedan sistnämnda fråga gjorts till
föremål för förberedande undersökning inom jordbruksdepartementet, har
ärendet överlämnats till justitiedepartementet för fortsatt utredning.

Efter det denna utredning numera verkställts, får jag härmed anmäla
ärendet.

Innan jag går att framlägga resultatet av nämnda utredning, torde jag få
i korthet redogöra för de omständigheter, som föranlett densamma. I samband
med denna redogörelse komma även de åtgärder att beröras, som
hittills från det allmännas sida vidtagits i syfte att underlätta belåning av
spannmål.

Av den i förberörda statsrådsprotokoll lämnade utredningen framgår, att
den inhemska spannmålen i allmänna marknaden betingat ett pris, som
väsentligt understiger priset å importerad spannmål, och att denna prisskillnad
endast delvis hänför sig till skillnad i kvalitet och till stor del
beror på de inhemska marknadsförhållandena. Såsom av chefen för jordbruksdepartementet
till nämnda statsrådsprotokoll anförts, äro lantmännen i
stort behov av penningar under hösten och tvingas härigenom att, så snart
grödan blivit tröskad, utbjuda i marknaden mångdubbelt mera brödsäd, än
som kan förbrukas av kvarnarna, med påföljd att priset särskilt under höstmånaderna
sänkes långt under den nivå, som motsvaras av förefintlig
skillnad i kvalitet mellan den utländska och den inhemska spannmålen. Givet
är, att nu berörda förhållande bidragit till det tryckta läge, som för närvarande
råder inom jordbruksnäringen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 224. 9

Chefen för jordbruksdepartementet har i ovannämnda statsrådsprotokoll
närmare utvecklat de åtgärder, som kunna tänkas ifrågakomma för att råda
bot å ifrågavarande olägenheter beträffande avsättningen av den svenska
spannmålen, och har därvid såsom ett av de medel, vilka i detta hänseende
borde komma under övervägande, framhållit ökad möjlighet att belåna spannmålen.
Då svårigheterna i fråga om spannmålens avsättning till väsentlig
del berodde på de i förhållande till kvarnarnas omedelbara uppköpsbehov
alltför stora utbuden av brödsäd strax efter skörden, måste det nämligen
vara av synnerlig betydelse, om lantmännen erhölle möjlighet att på annat
sätt än genom försäljning av spannmålen skaffa sig tillgång till erforderliga
kontanta medel. Härigenom kunde de uppskjuta sina utbud på marknaden
och med undvikande av inbördes konkurrens avvakta lämpligare tidpunkt
för försäljningen. Frågan om underlättande av spannmålens belåning framträdde
därför såsom ett viktigt led i producenternas frigörelse från de av
de inhemska marknadsförhållandena uppkomna svårigheterna vid spannmålens
avsättning.

Med utgångspunkt från nu anförda synpunkter hava under förlidet år
inom jordbruksdepartementet verkställts undersökningar angående de åtgärder,
som lämpligen borde vidtagas i syfte att underlätta spannmålens belåning.

Sedan Kungl. Maj:t den 29 juni 1923 bemyndigat chefen för jordbruksdepartementet
att för överläggning angående åtgärder i sådant syfte till
möte i Stockholm sammankalla ombud för i saken intresserade lantmannakorporationer
m. fl., hölls ett dylikt möte den 9 juli 1923. I anslutning till
vid mötet förd diskussion, som huvudsakligen begränsades till frågan om
belåning av spannmål, utarbetades därefter inom jordbruksdepartementet
anvisningar rörande pissa åtgärder för möjliggörande av ökad spannmålsbelåning
från jordbrukarnas sida, vilka befordrats till trycket (statens offentliga
utredningar 1923: 48) och utsänts till ett flertal myndigheter och korporationer
för spridande av kännedom om desamma.

Över innehållet i dessa anvisningar meddelas följande kortfattade översikt:

Om jordbrukarna kunde mera allmänt efter skörden bereda sig lån mot
avlämnande av spannmål såsom pant, nödgades de ej koncentrera sina
spannmålsförsäljningar till vissa tider på hösten utan kunde mera jämnt
fördela dessa på höst- och vintermånaderna, varigenom en för dem önskvärd
stabilisering av spannmålsprisen kunde ernås. Nu gällande rätt angående
pantsättning av lös egendom, som förutsatte att egendomen antingen av låntagaren
överlämnades i långivarens besittning eller lades i förvar hos tredje
man (pantvårdare), erbjöde dock endast begränsade möjligheter för en rationell
spannmålsbelåning. Då det givetvis i allmänhet mötte svårighet för
en bank eller annan kreditinrättning att omhändertaga spannmål, vore med
nu gällande lagstiftning den enda praktiska formen för spannmålsbelåning,
att spannmålen överlämnades till tredje man, som åtoge sig att hålla spannmålen
eller dess värde långivaren tillhanda såsom pant. En belåning på

Förut vidtagna
åtgärder.

10

Kungl. Maj:ts proposition Nr 224.

sist angivet sätt tillginge vanligen så, att spannmålen inlades i ett den tredje
mannen tillhörigt eller av honom förhyrt magasin, varvid av den tredje
mannen utfärdades ett lagringsbevis å spannmålen, vilket bevis spannmålens
ägare sedermera kunde i hank belåna. På nu angivet sätt hade belåningen
av i statens lagerhus inlagd spannmål blivit ordnad. Då staten tillhöriga
lagerhus endast funnes på ett fåtal platser, mötte emellertid för det stora flertalet
jordbrukare ekonomiska hinder för spannmålens belåning efter dess
uppläggning i statens lagerhus, vilka för övrigt vore till utrymmet begränsade.
För möjliggörande av mera allmän belåning måste därför även enskilda
tillhöriga lagerutrymmen tagas i anspråk, och därvid mångenstädes
jämväl odlarnas egna magasinutrymmen. Med avseende å lagring hos odlarna
bleve det av synnerlig vikt tillse, att den lagrade varan på effektivt sätt
avskildes ur odlaren-låntagarens besittning och överfördes i pantvårdarens,
enär eljest panträtt ej uppstode. Närmare redogörelse för sättet för ordnandet
av dylik besittningsöverföring lämnades, varjämte formulär till erforderligt
hyreskontrakt av lagerlokal bifogades. I vissa fall kunde enskilda personer
eller bolag vara lämpliga pantvårdare, men å en del orter bleve det
nödvändigt, att jordbrukarna själva ordnade rörelsen och sammanslöte sig i
ekonomiska föreningar med begränsad personlig ansvarighet (s. k. lagerföreningar).
Lagerförenings verksamhet kunde omfatta icke blott lagring av
för belåning avsedd spannmål utan även mottagande av annan spannmål för
lagring och skötsel samt försäljning för vederbörande ägares räkning av
lagrad spannmål. Mönsterstadgar för lagerförening samt förslag till villkor
för spannmålslagring hos förening ävensom formulär till för belåning erforderliga
handlingar (såsom upplagringsbevis, förbindelse att hälla lagrad spannmål
eller dess värde långivare tillhanda såsom pant samt pantförskrivningshandling)
bifogades. Vidare kunde i vissa fall föreningar lämpligen bildas

— särskilt där anslutning till centralkassa för jordbrukskredit vore möjlig

— med uppgift därjämte att direkt verka för beredande av kredit åt medlemmarna
(lagerkreditföreningar). Beträffande dylik kreditverksamhet kunde
föreningen antingen i eget namn upplåna medel, som föreningen i sin ordning
utlånade till medlemmar, eller ock åtaga sig betalningsansvar för lån
som medlemmarna upptoge på annat håll och vilka lämpligen borde förmedlas
av föreningen. För dylik förening, som borde erhålla viss större soliditet,
framlades jämväl mönsterstadgar samt förslag till villkor för lån, som lagerkreditförening
beviljade eller förmedlade åt medlemmar.

Såvitt är bekant, hava de åtgärder för spannmålshelåning, varom i dessa
anvisningar talas, icke hittills vunnit någon nämnvärd användning, Intresse
för frågan har emellertid visats från spannmålshandlarnas sida. Från föreningen
Sveriges spannmålsintressenter, som utgör en sammanslutning av
handlande i spannmålshranschen, har framkommit ett förslag att kombinera
belåningen med ett slags garantiförsäkring till långivarens skyddande. Sedan
föreningen för denna försäkringsform lyckats intressera ett visst försäkringsbolag,
hava under jordbruksdepartementets förmedling underhandlingar förts

tiunyl. Maj:ts proposition Nr 224.

11

mellan föreningen, försäkringsbolaget och Svenska bankföreningen rörande
de närmare villkoren för en dylik försäkring. Den belånade spannmålen
skulle på det sätt, som i anvisningarna föreslagits, omhändertagas för långivarens
räkning av vissa pantvårdare och skulle såsom sådana fungera antingen
försäkringsbolagets lokala ombud eller andra därtill lämpade personer.

Den plan, som sålunda framkommit, har hittills icke lett till något praktiskt
resultat, och då det av orsaker, för vilka jag strax skall redogöra,
knappast kan förväntas, att belåningsfrågans ordnande på nyss angivet sätt
skall visa sig innebära en lösning av de framkomna problemen, torde det
vara nödvändigt att ej stanna vid de under ovanberörda förhandlingar vunna
resultaten utan jämväl på annan väg söka nå målet.

Såsom framgår av omförmälda anvisningar, finnes visserligen för närva- Olägenheter
rande möjlighet att ordna belåning av spannmål, utan att denna behöver med belåninJj

av spannmål

forslas från den fastighet, där densamma efter skörden lagrats, men då enligt på grundval
gällande rätt för uppkomst av panträtt för långivaren erfordras, att denne av 9ällande

rätt.

eller ock tredje man för hans räkning erhåller varan i sin besittning, måste
vissa åtgärder vidtagas för överflyttande av besittningen. Dessa åtgärder äro
i och för sig ganska invecklade och förutsätta, i den mån särskilda lagerföreningar
skola bildas för att fungera såsom pantvårdare, ett vitt utbrett
föreningsväsen, vilket givetvis icke kan i en hast uppväxa. Svårigheter för
uppkomsten av ett dylikt föreningsväsen och även för anordnande av pantvård
genom andra lokala ombud göra sig tydligen särskilt gällande i mindre
tätt bebyggda trakter.

Den viktigaste olägenheten med ett system, som måste bygga på gällande
rätt, är emellertid, att belåningen blir förenad med icke obetydliga kostnader.

För att spannmålen skall kunna anses vara i tredje mans uteslutande besittning,
måste det förvaringsrum, där densamma upplägges, vara förhyrt av
denne samt vara tillstängt så, att låntagaren icke har tillträde till detsamma.
Spannmålen kan emellertid under lagringstiden icke lämnas utan tillsyn och
vård. Om densamma är i tredje mans besittning, måste antingen denne
ombesörja spannmålens skötsel eller ock hans biträde anlitas för varje
gång låntagaren själv skall vidtaga åtgärder i detta hänseende. Att allt detta
måste medföra kostnader är uppenbart, och då en av de viktigaste förutsättningarna
för att belåninngsformen skall kunna mera allmänt anlitas och därmed
även göra avsett gagn för jordbruksnäringen i dess helhet är, att belåningen
kan anordnas på ett för låntagaren billigt sätt, är det knappast att
förvänta, att de belåningsformer, som på grundval av nu gällande rätt stå
till buds, skola vinna någon vidsträcktare användning.

Det har därför framstått såsom angeläget att undersöka, huruvida möjligen
sådan ändring i gällande rätt kunde åstadkommas, att en långivare kunde
erhålla panträtt i spannmål, utan att denna överlämnades till långivaren
eller tredje man för långivarens räkning.

Av skäl, som jag sålunda anfört, har jag, efter Kungl. Maj:ts bemyndi -

Belåningsfrågan
ur
ekonomisk
synpunkt.

Om besittning
söv er flyttning
såsom
villkor för
uppkomst av
panträtt.

12 Kungl. Maj:ts proposition Nr 224.

gande, uppdragit åt revisionssekreteraren Gunnar Bendz att undersöka, huru
en ändring i gällande rätt av nu antydd art lämpligen kunde genomföras
och därvid utarbeta förslag till erforderlig lag i ämnet. Ett dylikt lagförslag
föreligger nu utarbetat.

Innan en redogörelse lämnas för de viktigare grundsatser, på vilket detta
förslag är byggt, torde jag dels få något beröra ett par spörsmål av principiell
betydelse för denna lagstiftningsfråga, dels ock få lämna en översikt
av utländsk rätt på området.

Vid flera föregående tillfällen har frågan om förbättring av jordbrukets
kreditförhållanden varit före. I detta sammanhang kan det särskilt vara av
intresse att erinra om att det redan i samband med tillkomsten av nu gällande
förordning om förlagsinteckning från vissa båll ifrågasattes, att även jordbruksnäringen
borde erhålla möjlighet att göra de i jordbruksdriften använda
inventarier och däri utvunna produkter till föremål för förlagsinteckning,
Häremot genmältes, att en dylik möjlighet skulle vara ägnad att försvaga
låntagarens personliga kredit och lätt kunde medföra en alltför stor skuldbelastning.

En liknande invändning kan även förväntas mot det nu framkomna förslaget
om utsträckt möjlighet att belåna spannmål. Härtill torde emellertid
kunna genmälas, att spannmålen — såsom utgörande en för försäljning avsedd
produkt — ur nationalekonomisk synpunkt torde särskilt väl lämpa sig
såsom kreditobjekt för en belåning av det slag, varom här är fråga. Belåningen
tjänar ju endast det syftet att, där sådant för producenten är lämpligt,
möjliggöra för honom att utfå produktens värde i olika repriser: först
en viss del genom lånesumman och sedan återstoden vid produktens försäljning.
Då för dylikt ändamål endast erfordras en relativt kortfristig kredit,
torde pantsättandet av spannmålen till säkerhet för skulden kunna anses såsom
en sund och naturlig kreditform och torde mot dess anlitande näppeligen
kunna resas ovan antydda invändningar, vilka närmast träffa belåning
av kreatur och driftsinventarier för jordbruket. Då härtill kommer, att ett
underlättande av spannmålsbelåningen kan beräknas medföra, att producenterna
erhålla bättre pris för sin spannmål, utan att någon fördyring av mjölet behöver
befaras, synes det mig, att ur allmänna ekonomiska synpunkter några
betänkligheter icke böra möta mot den ifrågasatta utsträckningen av möjligheten
till spannmålsbelåning.

Grundsatsen att för giltig pantsättning av lös egendom erfordras överflyttning
av besittningen till panthavaren har urgammal hävd inom den
svenska rätten. De stadganden om pant, som meddelas i allmänna stadslagen,
förutsätta, att pänten blivit lämnad borgenären i händer, och samma rättsgrundsats
torde även hava gällt på landskapslagarnas tid. Under en tid i
slutet av 1600- och början av 1700-talet förekom ett institut, som till sin
innebörd icke torde vara fullt klart: inteckning i gäldenär lösa egendom.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 224. 13

Dylik inteckning kunde förekomma såväl på grund av en utav gäldenären
gjord pantförskrivning som tvångsvis. Detta institut försvann emellertid före
tillkomsten av 1734 års lag, och enligt denna kan pantsättning av lös egendom
icke ske i annan form än såsom handpant. Denna grundsats om
besittningsöverlåtelse såsom villkor för giltig pantsättning av lös egendom
har sedan, med vissa undantag, som i detta sammanhang sakna intresse,
orubbad ägt bestånd.

Att ifrågavarande grundsats, vilken även gäller i flertalet främmande rättssystem,
med styrka fasthållits är att tillskriva djupt liggande orsaker. Panträtten
innebär vittgående befogenheter för innehavaren av densamma. Den
ger honom rätt att i händelse av utebliven likvid förskaffa sig betalning ur
det pantsatta godset, den ger honom förmånsrätt i detta gods framför andra
fordringsägare i händelse av utmätning eller konkurs och den består oavsett
ombyte i ägarens person. Då således panträtten medför en för visst fall inträdande
självständig förfoganderätt för panthavaren och dennes rätt tillika
i väsentlig mån kan komma att inverka på tredje mans, närmast ägarens
borgenärers, rätt, är det fullt naturligt, att lagen såsom förutsättning för
rättens inträde fordrar en besittningsöverflyttning, vilken är ägnad att möjliggöra
utövandet av den rätt, som tillkommer panthavaren, och att bringa
den gjorda transaktionen till allmän kännedom. Fordran på överflyttning
av besittningen har således upprätthållits såväl i panthavarens som i den
öppna och redbara samfärdselns intresse.

Med hänsyn till nu angivna förhållanden är det med en viss tvekan, som
jag går att föreslå ett uppgivande på ett visst område av ifrågavarande
betydelsefulla och djupt rotade rättsgrundsats. De skäl, som, enligt vad jag
redan anfört, tala för en ändring av lagstiftningen på förevarande område,
äro emellertid av sådan styrka, att de betänkligheter, som ur nyss berörda
synpunkter kunna finnas mot ett avvikande från nämnda rättsgrundsats,
synas mig icke böra få stå hindrande i vägen för den ifrågasatta ändringen
i lagstiftningen. Det är mig dock angeläget att redan i detta sammanhang
betona, att det föreliggande förslaget blivit så byggt, att de ändamål, som
traditionen är avsedd att tjäna, i viss mån blivit genom andra föreskrifter
tillgodosedda.

Härefter torde få lämnas en kort översikt över utländsk lagstiftning på utländsk rätt.
förevarande område.

I allmänhet gäller även i utländska rättssystem grundsatsen om besittningsöverlåtelse
såsom villkor för giltighet av pantsättning av lös egendom. I en
del rättssystem finnas mera generella avvikelser, i det att pantsättning med
laga verkan kan ske beträffande lös egendom överhuvudtaget; därvid uppställes
dock alltid fordran på inteckning eller inskrivning. I vissa länder
finnas särskilda bestämmelser angående sättet för belåning av jordbruksprodukter.

I Frankrike finnes en särskild lagstiftning angående pantsättning av jord -

14

Kungl. Maj:ts proposition Nr 224.

bruksprodukter utan besittningsöverlåtelse. Genom en lag den 18 juli 1898
förklarades, att varje idkare av jordbruk kunde belåna vissa uppräknade
produkter, däribland spannmål, oaktat varan förbleve i hans egen besittning
på den av honom brukade jordegendomen. Han hade endast att utfärda ett
pantsättningsbevis (warrant agricole) å den pantsatta varan, och skulle denna
sedan utgöra pant för innehavaren av beviset, tills skulden betalts. Några
formaliteter för panträttens uppkomst föreskrevos icke i denna lag, som för
övrigt icke innehöll några som helst bestämmelser om realisation m. fl.
ämnen.

Det befanns därför snart erforderligt att omarbeta 1898 års lag, och en
ny lag i ämnet utfärdades den 30 april 1906. Denna lag vilar å samma
grundprincip, att jordbrukets produkter kunna av jordbrukaren pantsättas,
utan att han avhänder sig besittningen av desamma. I lagen meddelas utförliga
bestämmelser angående sättet för utfärdande av pantsättningsbeviset
och innehållet i detta. För att heviset skall grunda panträtt, gällande mot
tredje man, måste detsamma utfärdas med iakttagande av vissa föreskrivna
formaliteter: det skall upprättas av en kanslitjänsteman vid vederbörande
fredsdomstol med ledning av de uppgifter, som låntagaren lämnar, varefter
beviset skall införas i ett särskilt register; ett bevis, upprättat utan iakttagande
av de i lagen föreskrivna formaliteterna, får rättsverkan endast
mellan de avtalande parterna. Låntagaren äger rätt att utan långivarens
medverkan försälja den pantförskrivna varan, men denna må icke utlämnas
till köparen, förrän lånet betalts. I lagen meddelas vidare bestämmelser
angående den rättsliga karaktären av pantsättningsbeviset; detta kan överlåtas
med iakttagande av vissa formföreskrifter; alla överlåtare svara solidariskt
gentemot bevisets innehavare för förbindelsens fullgörande. Även
angående sättet för realisation i händelse av utebliven likvid innehåller
lagen utförliga stadganden, som i viss mån påminna om reglerna om protest
vid underlåten betalning av växel.

Lagen innehåller icke några bestämmelser om individualisering av den
pantsatta varan, vilket har till följd, att pantförskrivningen i viss mån
framstår såsom en garantiutfästelse om fullgörande av en generisk! bestämd
varuprestation.

Slutligen må nämnas, att lagen innehåller vissa straffbestämmelser.
Avgivande av falsk deklaration i pantsättningsbeviset samt utfärdande av
ett dylikt på redan pantsatt vara ävensom undandöljande, förskingrande
eller uppsåtlig! förstörande av pantsatt vara straffas såsom bedrägeri eller
trolöshet enligt den allmänna strafflagen.

Då denna franska lagstiftning såsom berörande alldeles samma fråga,
som nu föreligger, lärer vara av intresse, torde 1906 års lag i svensk
översättning få bifogas protokollet. (Bil. B.)

Att denna lagstiftning haft en ganska stor betydelse, torde framgå därav
att närmast efter utfärdandet av 1898 års lag (senare statistik har ej stått
till buds) under 2 Vs år utställts över 4,600 pantsättningsbevis på samman -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 224. 15

lågt över 15 miljoner francs samt att under de 2 Va närmast därefter
följande åren lånesumman på nyutställda bevis mer än fördubblats.

Även i Belgien har jordbrukaren enligt eu lag av år 1884 rätt att utan
avstående från besittningen pantsätta årets skörd. För panträttens uppkomst
erfordras, att den urkund, varigenom panträtten upplåtes, inregistreras
bos myndighet.

I Schweiz, enligt vars rätt pantsättning i allmänhet icke blir giltig utan
överlåtelse av besittningen, gälla beträffande boskap särskilda regler i
detta hänseende. Till säkerhet för lån hos vissa kreditinrättningar kan
nämligen panträtt till boskap upplåtas utan besittningsöverlåtelse; dock
fordras anteckning om pantsättningen i myndighets protokoll.

I Rumänien tinnes enligt en lag av 1892 möjlighet att utan avstående
från besittningen ställa lantbruksprodukter, åkerbruksredskap och boskap
till säkerhet för lån.

England och Danmark intaga en särställning såtillvida, som enligt dessa
länders rättssystem pantsättning av lös egendom överhuvudtaget kan ske
utan besittningsöverlåtelse. Enligt engelsk rätt skall avtalet om pantsättning
upprättas skriftligen i viss form; om den pantsatta egendomens värde
överstiger 30 pund, skall avtalet antecknas i en myndighets register.

Även enligt dansk rätt skall över pantförskrivningen upprättas ett pantbrev,
vilket skall underskrivas i två gode mäns närvaro och därefter
»tingläsas» och därvid intagas i rättens protokoll. Den uppkomna panträtten
är dock ej av samma slag som handpanträtt; den förmånsrätt, som
uppkommer, gäller närmast före oprioriterade fordringsägare och för vinnande
av betalning ur den pantsatta egendomen är panthavaren hänvisad till
vanliga doms- och exekutiva åtgärder.

I Finland har helt nyligen antagits en lag om lösöreinteckning utfärdad
den 17 februari 1923. Enligt denna lag kunna bland annat byggnader,
husdjur, maskiner och andra lantbruksinventarier samt lantbruksprodukter
pantsättas för gäld, utan att besittningen överlåtes. Pantsättningen sker
genom inteckning i föreskriven ordning. Den sålunda pantsatta egendomen
skall utgöra underpant för skulden, så länge egendomen finnes å
den fastighet, där lantbruket bedrives, eller å särskild upplagsplats. Bortföres
egendomen därifrån, upphör panträtten, såvitt ej bortförandet »kränker
inteckningshavarens rätt», i vilket sistnämnda fall inteckningshavaren
inom viss tid kan föra talan om egendomens återförande till fastigheten
mot innehavare, som icke är i god tro. Kränkning av inteckningshavarens
rätt anses ej föreligga, om bortförandet icke strider mot reglerna för en
rationell hushållning, ej heller om återstående, för lånet pantsatt egendom
förslår till inteckningshavarens förnöjande. Vid utmätning av intecknad
egendom för annans gäld har inteckningshavaren rätt till betalning ur
köpeskillingen, såvitt ej återstoden av den intecknade egendomen uppenbarligen
förslår till hans förnöjande. Är fordringen förfallen, äger borge -

16

Kungl. Maj:ts proposition Nr 224.

Lagförslagets

allmänna

läggning.

nären i samma ordning, som gäller för lagsökning, få fordringen fastställd
till betalning ur den intecknade egendomen.

Jag övergår därefter till det föreliggande lagförslaget.

Till en början må angående detta förslags allmänna läggning nämnas, att
detsamma kännetecknas av en strävan att — bortsett från kravet på besittningsöverlåtelse
— så mycket som möjligt bygga på gällande rätts bestämmelser
om panträtt. I detta avseende må särskilt framhållas, att förslaget
icke tillåter pantförskrivning av en viss myckenhet spannmål av visst slag.
I panträttens begrepp ligger, att den skall hava till föremål en individuellt
bestämd sak eller åtminstone ett komplex av saker, som bilda ett viss helt
(t. ex. ett varulager). I enlighet med de grundsatser, som således gälla i
fråga om handfången pant, innehåller förslaget en bestämmelse av innebörd
att sådan panträtt, varom här är fråga, endast kan upplåtas i ett visst individuellt
bestämt parti. Endast om panträttens objekt sålunda klart angives,
lärer för övrigt tillfälle kunna beredas panthavaren till en så snabb realisation
av panten, som förslaget tillerkänner honom. Att i analogi med inteckning
tillåta pantförskrivning av samma parti för flera fordringar har icke
ansetts lämpligt. Ett dylikt system skulle medföra stora svårigheter i den
praktiska tillämpningen och för övrigt nödvändiggöra mycket invecklade
bestämmelser i fråga om ordningen för realisation av panten, liknande dem,
som nu gälla för fast egendom.

Den rätt, vartill en upplåtelse enligt förslaget giver upphov, har så mycket
som möjligt jämställts med en handpanträtt. Emellertid är det givet, att
den omständigheten att panthavaren icke har den pantsatta varan i sin besittning
måste föranleda en del olikheter. I detta avseende må särskilt
framhållas, att reglerna med avseende å vårdnaden av panten, panthavarens
realisationsrätt och panträttens bestånd måste få ett annat innehåll. Vidare
kan uppenbarligen det skydd mot intrång i rätten, som besittningen giver
en vanlig handpanthavare, icke med några lagbestämmelser fullt ersättas.
Allt detta föranleder, att den rätt, som på grundval av förslagets bestämmelser
skulle uppkomma, ej blir av fullt samma värde som en vanlig handpanträtt.
Emellertid är det en betydligt starkare rätt än den, som uppkommer
genom förlagsinteckning. Genom dylik inteckning erhåller förlagsgivaren
endast en viss förmånsrätt i händelse av låntagarens konkurs. Förlagsinteckningen
.såsom sådan giver icke för lagsgivaren någon rätt att vid bristande
betalning, oberoende av konkurs, skaffa sig likvid ur den intecknade egendomen
och gäller icke mot ny ägare eller mot den, som vinner utmätning
i egendomen. I samtliga dessa hänseenden intager innehavaren av sådan
rätt, som enligt förslaget kan uppkomma, en helt annan ställning med, i det
stora hela, samma befogenheter som en handpanthavare. Det bör därför
icke anses olämpligt, att rätten i fråga karakteriseras såsom panträtt. Att
rätten innebär en avvikelse från den vanliga panträtten, har utmärkts redan
genom formuleringen av lagens rubrik.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 224.

17

Vad därefter angår frågan om den egendom, som bör kunna pantsättas Den egendom
enligt ifrågavarande lagstiftning, så framgår visserligen av ovan lämnade förs''a9el

.. . ser. 1 ochxbb,

översikt over en del utländska lagar pa området att, där möjlighet linnes att
utan besittningsöverlåtelse pantsätta lös egendom, detta kan ske beträffande
i jordbruket utvunna produkter överhuvudtaget. Emellertid torde det icke
vara skäl att låta ifrågavarande lagstiftning fä större tillämplighetsområde,
än behovet kräver, och i detta avseende torde det vara tillfyllest, att produkterna
av de inom landet förekommande strå- och trindsädesslagen, kunna
belånas i den föreslagna ordningen. Om framdeles behov skulle yppas att
belåna även andra alster av jordbruket, kan en dylik utsträckning av lagens
tillämplighetsområde lätt genomföras. Såsom objekt för panträtten upptages

1 lagförslaget spannmål d. v. s. tröskad vara av de ovannämnda sädesslagen.

Från jordbrukarnas sida har framhållits, att det vore önskvärt, om spannmålen
kunde belånas även i otröskat skick. En dylik anordning skulle
emellertid medföra så stora juridiska vanskligheter, att jag åtminstone för
närvarande, innan någon erfarenhet vunnits om det nya rättsinstitutet,
icke anser mig kunna förorda en så vittgående åtgärd. Såsom framgår av
vad förut sagts, är det närmast den för försäljning avsedda spannmålen,
som är avsedd att kunna utnyttjas såsom kreditobjekt, men att i lagen stadga
en dylik inskränkning vore givetvis av praktiska skäl mindre lämpligt.

Således möter icke något hinder att enligt lagens föreskrifter belåna såväl
utsädesspannmål som spannmål, avsedd att senare förbrukas inom jordbruksdriften
eller i lantbrukarens personliga hushåll.

Det har icke ansetts erforderligt, att andra än odlarna själva erhålla möjlighet
att belåna spannmål enligt förslagets föreskrifter, och därför stadgas i

2 §, att panträtten endast må upplåtas i spannmål, som utvunnits i upplåtarens
egen jordbruksdrift. Då dessutom enligt nämnda paragraf kräves, att
spannmålen skall befinna sig i upplåtarens besittning, sammanhänger detta med
den ställning upplåtaren enligt förslaget intager i fråga om vårdnadsskyldigheten
m. m. För övrigt ligger det i sakens natur, att behovet av den form
för panträttsupplåtelse, som förslaget avser, just gör sig gällande, där upplåtaren
själv vill behålla varan i sin besittning och icke då han tilläventyrs
låter upplägga varan hos tredje man.

Kooperativa sammanslutningar av jordbrukare böra givetvis hava rätt att
belåna spannmål, som utvunnits i delägares jordbruksdrift. En dylik sammanslutning
kan tänkas stå såsom gäldenär å något större gemensamt lån
för delägarnas eller vissa delägares räkning, under det att delägarna till
säkerhet för detsamma upplåta panträtt i av dem ägd och innehavd spannmål.
Sammanslutningen kan emellertid även tänkas själv upplåta panträtten,
vartill — med hänsyn till ovannämnda huvudregel att spannmålen skall
hava utvunnits i upplåtarens egen drift — kräves uttryckligt medgivande i
lagen.

Såsom framgår av 5, 8 och 9 §§, utgör bestämmelsen i 2 § icke någon ovillkorlig
fordran i den meningen, att dess uppfyllande utgör förutsättning för
Bihang till riksdagens protokoll 1924. 1 samt. 1 Hö höft. (Nr 224.) 2

18

Kungl. Maj:ts proposition Nr 224.

Det pantförskrivna

partiets avskiljande.
3 §,

Pantförskrivning,
besiktning
och registrering.
4, 5,
6 och 8 §§.

panträttens giltighet. Vid den besiktning, som, enligt vad nedan närmare
utvecklas, skall företagas å platsen, skola besiktningsmännen söka utröna,
om bestämmelsen i 2 § iakttagits; hava de därefter utfärdat i 5 § föreskrivet
intyg, har den myndighet, hos vilken registrering sedan skall ske, endast
att tillse, att intyget har det innehåll, som i 5 § stadgas. Finnes i detta
hänseende icke något att anmärka, kan fråga icke uppkomma om huruvida
vad i 2 § stadgas blivit iakttaget.

Då fordran på besittningsöverlåtelse eftergives, måste det, såsom förut framhållits,
vara angeläget att tillse, att de ändamål, denna överlåtelse tjänar,
ändock bliva, så långt sig .göra låter, tillgodosedda. Besittningsöverflyttningen
avser främst att avskära pantsättaren från den faktiska makten att förfoga
över varan och att i stället giva panthavaren denna makt. För att pantsättaren
skall hava känsla av att spannmålen, oaktat densamma av honom
fortfarande innehaves, dock med panträtt upplåtits till annan, torde det vara
av synnerlig vikt, att den pantförskrivna spannmålen ligger upplagd såsom
ett särskilt parti. Med hänsyn till de ofta begränsade lagringsutrymmena
på en lantgård bör det icke krävas, att partiet ligger i ett särskilt magasin
för sig, vilket för övrigt icke är nödvändigt, för att partiet skall framstå
och alltjämt bevaras såsom ett särskilt parti. Om annan spannmål förvaras
i samma lokal, bör emellertid det pantförskrivna partiet med någon avbalkning
å golvet eller annan lämplig anordning avskiljas från den andra spannmålen.
Ett dylikt avskiljande bör vara verkställt, innan pantförskrivningen
äger rum.

Vad sättet för panträttsupplåtelsen angår, bör, särskilt med hänsyn till
vikten av att en belåningsurkund tillskapas, skriftlig form göras obligatorisk
och panträttsupplåtelsen endast kunna ske till säkerhet för penningfordran
enligt skuldebrev. Angående vad panträttsupplåtelsen i övrigt bör innehålla
hänvisas till 4 §. Häri upptagna bestämmelser sammanhänga delvis med
den roll, som enligt förslaget upplagsplatsen och den fastighet, där denna är
belägen, i olika avseenden spela; och hänvisas därför till vad nedan därom
säges. Det må vidare anmärkas, att, då i lagen endast uppställes fordran på
angivande av spannmålens slag, därmed icke förnekats, att det kanske i de flesta
fall kan vara erforderligt, att med sedvanliga beteckningar även angiva
spannmålens kvalitet. En ovillkorlig fordran härå torde dock vara mindre
lämplig; det bör ankomma på den långivande att uppställa de fordringar i
detta hänseende, som han finner erforderliga.

Närmast i avsikt att skapa garanti för att den i handlingen pantförskrivna
spannmålen verkligen finnes å angiven plats såsom ett särskilt för sig upplagt
parti och för att även övriga fordringar med avseende å pantförskrivningen
blivit uppfyllda, har i 5 § föreslagits en särskild besiktning. För
att denna skall bliva så enkel och litet kostsam som möjligt, men samtidigt
.även innebära garanti för erforderlig sakkunskap, har föreslagits, att besikt -

Kanyl. Maj:ts proposition Nr 224.

IIt

ningen skall verkställas av två personer, av vilka minst en skall innehava
något av de i 5 § uppräknade förtroendeuppdragen.

För att partiet, därest detsamma skulle behöva tagas i anspråk, lätt skall
kunna identifieras och för att pantförskrivningen skall beaktas vid eventuella
framtida panträttsupplåtelser eller exekutiva åtgärder bos upplåtaren, har
ytterligare föreslagits, att ett anslag om pantförskrivningen skall anbringas
invid det pantförskrivna partiet. Ett dylikt anslag torde dessutom
för såväl pantsättaren som gårdens folk vara av en beaktansvärd psykologisk
verkan till förhindrande av att otillåtet förfogande över varan förekommer.

Såsom redan förut blivit antytt, tjänar besittningsöverflyttningen bl. a. det
syftet, att därigenom pantsättningen kan sägas bliva bragt till tredje mans
kännedom. När ägaren ej längre besitter egendomen i fråga, saknar tredje
man anledning att betrakta denna såsom fallande inom ägarens fria förfoganderätt.
Om nu kravet på överflyttning av besittningen uppgives, måste
någon annan åtgärd föreskrivas, som i nämnda avseende kan ersätta denna
överflyttning. Vid fast egendom fyller inteckning denna funktion och efter
mönster av denna föreslås därför en inregistrering hos myndighet. En dylik
inregistrering är, såsom framgår av ovan lämnade redogörelse för utländsk
rätt, i allmänhet där föreskriven såsom villkor för panträttens verkan mot
tredje man. Enligt förevarande förslag är upplåtelsens inregistrering i föreskriven
ordning förutsättning för att panträtten skall uppkomma.

Då panträtten enligt 13 § i lagförslaget för sitt bestånd väsentligen blir
beroende av egendomens befintlighet å den fastighet, där densamma lagrats,
torde det vara naturligast, att det register, där anteckning om pantförskrivningen
skall ske, anordnas med utgångspunkt från fastighetens namn. Härom
föreligger den tillförlitligaste kännedomen å domarkansliet, där man i fastiglietsböckerna
har kontroll på att fastigheten riktigt angivits i upplåtelsehandlingen.
Det torde därför vara lämpligast, att inregistreringen sker hos
vederbörande domhavande eller rådhusrätt. Detta lärer vara riktigast även
med hänsyn till arten av den prövning, som skall föregå registreringen.
Registreringen av ifrågavarande upplåtelsehandlingar torde kunna ske under
enkla former. Det torde i huvudsak vara tillfyllest med vissa anteckningar
i ett register, vartill formulär bör av Konungen fastställas.

Såsom förut omnämnts, skall pantförskrivningen avse ett individuellt Kollision
bestämt parti utan rätt att däri upplåta flera panträtter. Ehuru på grund mellan liera
av stadgandena om besiktning av det pantförskrivna partiet samt om an- pa”åteiserPV
bringande av särskilt anslag om pantförskrivningen invid partiet det knappast 7 §■
är sannolikt, att flera panträttsupplåtelser i samma parti kunna förekomma,
är dock möjligheten härav icke helt utesluten. Därför har i 7 § av förslaget
meddelats vissa regler för nu avhandlade kollisionsfall. För att den,
som belånar en vederbörligen registrerad upplåtelseurkund, skall kunna vara
fullt förvissad om att urkunden verkligen giver den rätt, den ger sig ut

20

Kungl. Maj:ts proposition Nr 224.

Panträttens

innehåll.

Huvudreqeln
i 9 §

Jordägarens

retentionsrätt.

för att giva, har i analogi med 12 § i lagfartslagen föreslagits, att tidigare
ansökan om registrering i första hand blir utslagsgivande samt att vid å
samma dag gjord ansökan tidpunkten för utfärdande av intyget enligt 5 §
blir avgörande.

För att registerföraren skall kunna äga visshet att annan ej bör äga företräde,
bör han ej utfärda intyget förrän expeditionstiden för dagen gått till ända.

I detta sammanhang må vidare anmärkas, att bestämmelsen i 8 § andra
punkten, vilken avser det fall att panträtt upplåtits i annat parti av samma
slags spannmål, förvarad å samma fastighet, föreslagits i syfte att anteckning
å upplåtelsehandlingen av dylik panträttsupplåtelse skall rikta vederbörande
långivares uppmärksamhet å förhållandet, så att han blir i tillfälle
att, om han så önskar, vidtaga särskilda åtgärder för undvikande av kollision
mellan de olika panträtterna.

Redan vid redogörelsen för lagförslagets allmänna läggning omnämndes,
att den uppkomna panträtten så mycket som möjligt jämställts med en
handpanträtt. Lagbestämmelser om handpanträtt förekomma huvudsakligen
i 10 kap. 1—6 §>§ och 17 kap. 3 § handelsbalken samt i utsöknings- och konkurslagarna.
Även i enstaka andra lagrum förekomma stadganden, som
hänföra sig till handpant. Till mycket stor del är dessutom det, som kan
anses vara gällande i''ätt om handpant, ej skriven lag utan får hämtas ur
allmänna rättsgrundsatser och rättspraxis. Enligt huvudregeln i 9 § av
förslaget blir nu allt detta i huvudsak tillämpligt å den panträtt, som uppkommit
enligt föreskrifterna i förslaget. Pantliavaren får således njuta förmånsrätt,
såsom om han haft spannmålen i händer. Han kommer att vid
utmätning för annans fordran eller i händelse av konkurs intaga samma
ställning som en vanlig handpanthavare. Den omständigheten att pantliavaren
icke har den faktiska besittningen av varan gör det emellertid nödvändigt,
att man träffar någon bestämmelse angående den tidpunkt, från vilken pantsättningen
skall medföra vederbörlig rättsverkan. Det torde därvid vara
naturligast och riktigast att utgå från det betraktelsesättet, att skuldebrevet
är bärare av panträtten till själva varan. Vid upplåtelse av panträtt enligt
lagförslaget, därest detta blir lag, torde väl vanligen komma att tillgå så,
att upplåtaren själv får ombesörja partiets besiktning och upplåtelsens inregistrering,
varefter han kommer att utgiva skuldebrevet såsom belåningsurkund.
I dylikt fall bör så anses, som hade pantliavaren fått det pantförskrivna
partiet i sin besittning vid den tidpunkt, då han erhållit skuldebrevet
såsom pant i händer. Det kan emellertid även tänkas tillgå på det
sätt, att panthavaren, efter att förut hava fått skuldebrevet till sig utgivet,
söker inregistrering av upplåtelsen. För sådan händelse torde panträttens
rättsverkningar böra räknas från tidpunkten för registreringen.

Om upplåtaren är arrendator, har jordägaren enligt 2 kap. 42 § i 1907
års lag om nyttjanderätt till fast egendom rätt att för vissa fordringar kvar -

21

Kungl. Maj:ts proposition Nr 224.

hålla bland annat arrendatorn tillhöriga lösören, som finnas å fastigheten.
Retentionsrätten må endast utövas vid tidpunkten för arrendatorns avträde
av den arrenderade fastigheten. Bör denna jordägarens retentionsrätt omfatta
spannmål, som pantförskrivits enligt förevarande lag och som vid
tiden för avträdet finnes kvar å fastigheten1? Förslagets 10 § stadgar, att
retentionsrätten icke skall få utövas med avseende å enligt förslaget pantförskriven
spannmål. Till grund för detta stadgande ligger fiiljande betraktelsesätt.
Anförda bestämmelse i 1907 års lag torde förutsätta, att arrendatorn
har lösörena i sin besittning. Om arrendatorn skulle hava till annan
överlåtit besittningen, exempelvis enligt vanliga regler upplåtit handpanträtt
åt annan, torde jordägaren icke vara berättigad att med avseende den sålunda
pantsatta egendomen, även om denna skulle finnas å den arrenderade
fastigheten, göra någon retentionsrätt gällande. Att panträtt med iakttagande
av särskilda föreskrifter kan instiftas, utan att upplåtaren avhänder sig besittningen,
synes icke böra giva jordägaren en bättre ställning med avseende
å den på dylikt sätt pantsatta egendomen. Det kan ifrågasättas, om ej redan
av 9 § följer, att innehavaren av panträtt enligt förevarande lag i nu berörda
avseende är att jämställa med en handpanthavare. Med hänsyn till
den kategoriska formuleringen av bestämmelsen i 1907 års lag, har det
emellertid ansetts lämpligt att meddela uttrycklig föreskrift härom.

Efter nu avhandlade 10 § upptagas i förslaget bestämmelse!-, vilka inne- vårdnaden av
fatta avvikelser från de allmänna reglerna om handpant. den Pant~

I fråga om handpant finnas i 10 kap. 3 och 4 §§ handelshalken vissa spannmålen.
stadganden om panthavarens vårdnadsplikt beträffande panten. Vid det slags 11 §■
panträtt, varom här är fråga, där pantsättaren eller dennes rättsinnehavare
själv innehar panten, kunna dessa stadganden icke bliva tillämpliga. I stället
bör det vara pantsättaren, respektive dennes rättsinnehavare, som är vårdnadspliktig.
Försummas denna plikt, kan det emellertid ej bliva fråga om
skadeståndsskyldighet i vanlig mening till panthavaren, ty pantsättarens förpliktelser
sträcka sig ej längre än till fullgörande av skuldförbindelsen,
vilken panten endast avser att förstärka. I händelse panthavaren försummar
sin vårdnadsplikt, bör emellertid givetvis panthavaren erhålla rätt
att komma i besittning av panten för att ur densamma skaffa sig betalning,
även om skulden ännu ej förfallit. För detta fall finnes i förslagets 16 §
åt panthavaren inrymd en dylik befogenhet, vilken han får göra gällande i
viss ordning. De kostnader, som panthavaren för anlitande av denna väg
får vidkännas, äger han enligt 19 § i förslaget uttaga ur panten.

Panthavaren, som ju har ett mycket stort intresse av att vårdnadsplikten
behörigen fullgöres, torde dessutom böra få rätt att besiktiga det pantförskrivna
spannmålspartiet för att kontrollera att detsamma behörigen vårdas
och för sådant ändamål efter tillsägelse erhålla tillträde till det förvaringsrum,
där partiet finnes upplagt.

22

Kungl. Maj:ts proposition Nr 224.

Pant sättär en c.
förfoganderätt
över
pantförskriven

spannmål.
12 §.

Den omständigheten att pantsättaren får i sin besittning behålla den pantförskrivna
spannmålen bör naturligtvis icke föranleda, att han skall äga fri
förfoganderätt över densamma. Han bör icke äga förfoga över spannmålen på
ett sätt, som medför panträttens upphörande, något varom närmare regler
meddelas i 13 §. Men ej nog härmed. Under den tid, panträtten består,
bör panthavaren, som ju när som helst kan vilja besiktiga spannmålen eller
ock kan behöva göra gällande sin rätt att få betalning ur densamma, äga visshet
om att partiet ligger å den i upplåtelsehandlingen angivna platsen. Den bör
därför icke kunna därifrån bortföras eller utlämnas utan pantbavarens medgivande.

Å andra sidan bleve ändamålet med det föreslagna institutet förfelat, om
ägaren av spannmålen, så länge panträtten vore gällande, saknade möjlighet
att förfoga över spannmålen genom försäljning. I regel är nämligen ägaren
av spannmålen icke i tillfälle att inlösa det å spannmålen erhållna lånet,
förrän försäljningen givit honom medel därtill. Det gäller således att tillse,
om nyssnämnda av hänsyn till panthavaren uppställda regel att spannmålen
icke må utan panthavarens medgivande från upplagsplatsen bortföras låter
förena sig med ägarens intresse av att för försäljning kunna förfoga över
spannmålen.

Spannmål säljes vanligen antingen efter prov, varvid ett visst pris per 100
kilogram fixeras i avtalet, eller ock efter visst pris per 100 kilogram av en vedertagen
normalkvalitet med tillägg eller avdrag från detta pris i händelse
kvaliteten är högre eller lägre än den normala. Leverans- och betalningsvillkor
växla rätt mycket. Emellertid torde det vara sällsynt, att någon betalning
erlägges, förrän köparen fått varan i sin besittning. Detta gäller särskilt,
om varan sålts efter ett visst å-pris för normalkvalitet, i vilket fall’ priset ju
icke kan bestämmas, förrän varan undersökts. Man bör således räkna med
att säljaren i regel icke får betalning för spannmålen, förrän denna kommit
köparen tillhanda.

Innan jag ingår på frågan, under vilka villkor försäljning och leverans
av pantförskriven spannmål vid nu angivna förhållanden kan tänkas ifrågakomma,
må anmärkas, att pantförskrivningen givetvis icke utgör något hinder
för träffande av försäljningsavtal angående varan. För att ägaren av
spannmålen skall kunna sälja denna efter prov och även eljest få spannmålen
till kvaliteten undersökt, har i 12 § av förslaget medgivits honom rätt
att uttaga prov ur partiet.

Sedan försäljningsavtalet träffats, har säljaren att bereda sig möjlighet
till leverans. Ett praktiskt sätt att få det hinder härför, som pantförskrivningen
innebär, undanröjt är, att säljaren utställer och köparen
accepterar en växel å det belopp, som erfordras för inbetalning av lånet,
varefter säljaren med växeln inlöser detta. Med hänsyn till det värde i
förhållande till belåningssumman, som på grund av vanliga belåningsprinciper
spannmålen får antagas representera, torde det väl icke möta svårighet

Kungl. Muj:ts proposition Kr 224. 23

att av köparen få en dylik accept, redan innan han erhållit varan. Växeln
kan ju av köparen även lämnas direkt till långivaren.

Ett annat tänkbart sätt är, att panthavaren lämnar medgivande till bortförandet
under villkor att spannmålen levereras att betalas mot konossement
eller sådan fraktsedel, som omförmäles i 1(1 § i lagen om köp och byte, och
att denna handling sändes till panthavaren, hos vilken köparen mot erläggande
av lånesumman kan utbekomma handlingen.

Man torde även kunna räkna med möjligheten att långivaren lämnar medgivande
till spannmålens bortförande under villkor att han från köparen
erhåller en förbindelse att av köpeskillingen för spannmålen erlägga till
långivaren så mycket, som motsvarar skulden. En dylik förbindelse kunde
ju lämnas omedelbart efter försäljningens avslutande och kunde givas i ett
vanligt brev från köparen till långivaren. Givet är, att det måste tillkomma
långivaren att pröva, huruvida han vill utbyta den säkerhet, som panträtten
i spannmålen innebär, mot en förbindelse av nu angiven art.

Oaktat således — även om panträtten till spannmålen skulle försvinna i
och med att denna bortfördes från den fastighet, där den upplagts — ägaren
av spannmålen i allmänhet hade utvägar att försälja och leverera spannmålen,
utan att han dessförinnan behövde inlösa det å densamma erhållna
lånet, torde man dock böra räkna med att svårighet kan möta för honom
att anlita någon av dessa utvägar. Det har därför ansetts böra stå honom
till buds en annan möjlighet, nämligen att leverera varan med förbehåll
om panträttens bestånd. Såsom villkor för panträttens bestånd i dylikt fall
måste dock krävas att spannmålen av köparen bibehålies såsom ett avskilt
parti. Med tanke på den säkerligen stora praktiska betydelsen av en bestämmelse,
som medgiver panträttens bestånd även efter det varan kommit i
köparens besittning, har jag ansett, att de betänkligheter, som givetvis ur
juridisk synpunkt kunna finnas mot eu sådan anordning, böra vika, i synnerhet
som anordningen kan sägas endast innebära ett fullföljande av den huvudgrundsats,
på vilken ifrågavarande lagstiftning är byggd. Det bör framhållas,
att förslaget icke giver säljaren någon ovillkorlig rätt att bortföra
spannmålen, om han blott sålt densamma under förbehåll om panträttens
bestånd. Tvärtom, han måste under alla förhållanden förskaffa sig panthavarens
medgivande till bortförandet. Ifrågavarande lagbestämmelse avser
således endast att öppna en möjlighet att leverera varan med panträtten fortfarande
häftande vid densamma. Det ankommer sedan på panthavaren att
avgöra, om han vill lämna medgivande till denna möjlighets begagnande.

Om ett medgivande från panthavarens sida lämnats till spannmålens bortförande
eller utlämnande före det pantförhållandet genom betalning eller av
annan anledning upphört, kan detta leda till, att panträtten helt upphör
eller eventuellt minskas i värde. Vid äventyr av skadeståndsskyldighet gentemot
godtroende förvärvare av skuldebrevet bör därför panthavaren vara
skyldig att å detta göra anteckning om medgivandet. Stadgande härom har
införts i 12 §.

24

Kungl. Maj:ts proposition Nr 224.

Omständigheter,
som
föranleda
panträttens
upphörande.

13 §.

Sedan förut har nämnts, att — med vissa undantag — panträtten till sitt
bestånd bör bliva beroende av spannmålens kvarblivande å den fastighet,
där densamma upplagts. För denna huvudregel tala samma skäl, som föranlett
bestämmelserna om besiktning, anslag m. m., nämligen önskvärdheten
av partiets individualisering och fortfarande bestånd såsom ett avskilt partiDetta
skäl bör emellertid icke föranleda, att panträtten skulle upphöra, så
snart partiet bortförts från fastigheten. Redan bar berörts, att möjlighet
blivit beredd att vid försäljning av partiet låta panträtten bestå mot den
nye köparen, nämligen under förutsättning att han förvärvat spannmålen
under förbehåll om panträttens bestånd och partiet fortfarande hålles avskilt.
Om detta låter sig göra, finnes det uppenbarligen så mycket större skäl
att låta panträtten bestå, sålänge spannmålen såsom ett avskilt parti finnes
kvar i upplåtarens besittning.

Det må framhållas, att ovannämnda huvudregel såtillvida giver panträtten
sakrättslig karaktär, att, så länge spannmålen linnes kvar å fastigheten,
panträtten till densamma består gentemot ny köpare, även om denne
erhållit spannmålen i sin besittning och icke äger kännedom om panträtten.

En på ifrågavarande panträtt grundad kredit kan i praktiken icke
tänkas ifrågakomma för längre tid än intill dess spannmål av ny årsskörd
kommer i marknaden. Det bör således icke vara något behov av att panträtten
består längre än till nämnda tidpunkt. Av nu anfört skäl har
i 13 § införts en bestämmelse om panträttens upphörande efter förloppet
av viss tid.

Om spannmålen blivit föremål för utmätning och i samband därmed
bortförts från fastigheten eller om betalning ur det utmätta godset ej hunnit
ske före den stadgade tidpunkten för panträttens upphörande, är det uppenbart,
att panträtten det oaktat bör äga bestånd. Den får då upphöra i
vanlig ordning vid utmätningsprocedurens avslutande. Har å spannmålen
lagts kvarstad eller skingringsförbud — vilket kan tänkas ifrågakomma
vid tvist om rätt till spannmålen — bör panträtten ej heller, så länge
kvarstaden eller skingringsförbudet gäller, upphöra av sådan anledning,
som avhandlas i 13 §. I nu angivna avseenden bar därför stadgats undantag
från huvudreglerna om panträttens upphörande.

Panthavarcns

realisations rätt.

15-19 §§.

Det, som huvudsakligen skiljer nu ifrågavarande slags panträtt från
vanlig handpanträtt, är ju, att panthavaren vid den förra icke har panten
i sin besittning. Därför bar det, då det gällt att bestämma, på vilket
sätt panthavaren lämpligen borde få göra gällande sin rätt till betalning
ur panten, ansetts naturligast att bereda panthavaren möjlighet att i särskild
ordning komma i besittning av panten, med rätt för honom att sedan i
samma ordning, som gäller för en handpanthavare, göra sig betäckt ur
panten. På dessa grundsatser bygga stadgandena i 15—19 §§ av förslaget.

Det vanligast förekommande fallet, i vilket panthavare har realisationsrätt,
är bristande betalning, det må nu vara fråga om rånte- eller kapital -

Kung!. Maj:ts proposition Nr 224.

25

belopp å skulden. Då det är av vikt, att panthavaren i händelse av bristande
betalning har möjlighet att på ett så snabbt och enkelt sätt, som
omständigheterna medgiva, erhålla det pantförskrivna partiet i sin besittning,
och då särskilt med hänsyn till sättet för pantförskrivningshandlingens
upprättande saken i allmänhet icke torde vara av tvistig
natur, har föreslagits en till ytterlighet enkel procedur. Enligt 15 § i
förslaget äger nämligen panthavaren i nu förevarande fall av utmätningsmannen
erhålla handräckning för att komma i besittning av partiet.
Motsvarigheter till det sålunda föreslagna förfarandet äro att finna i
den handräckningsprocedur, som enligt lagen om avbetalningsköp står
säljaren till buds för återtagande av gods, för vilket köparen försummat
vederbörlig avbetalning, ävensom i tillvägagångssättet vid införsel i avlöning
m. m. Även i dessa fall har utmätningsman att handlägga ärendet.
Det kan även erinras därom att en vanlig handpanthavare, som under
åberopande av bristande betalning önskar företaga realisation, därvid själv
prövar, huruvida förutsättningarna för realisationsrättens inträde äro för
handen. Den nu föreslagna ordningen har åtminstone det företrädet, att
panthavaren dock måste vända sig till en myndighet, som givetvis företager
en prövning, huruvida en förfallen fordran föreligger. I fråga om
förfarandet i övrigt inför utmätningsmannen hava i 15 § upptagits vissa
regler, delvis hämtade från lagsökningsprocessen. Om utmätningsman
skulle vägra den begärda handräckningen, äger panthavaren enligt 23 §
överklaga beslutet hos överexekutor.

Vissa omständigheter böra giva panthavaren rätt till realisation, även
om en förfallen fordran ej föreligger. Så är exempelvis fallet, om upplåtaren
försummar sin vårdnadsplikt eller i strid mot det förut omtalade
förbudet bortför eller utlämnar spannmålen. Då i dessa fall en viss utredning
kräves och bevisning kan komma att förebringas å ömse sidor,
kan det ej lämpligen anförtros åt utmätningsmannen att avgöra saken,
utan har därför i 16 § av förslaget stadgats, att panthavare, som vill
göra gällande realisationsrätt i fall av den art, som nu nämnts, har att
vända sig till överexekutor. I vissa uppräknade fall har panthavaren
ansetts böra äga realisationsrätt, oberoende av avtal därom. Dessa angivas
i första stycket av 16 §. Det har dessutom ansetts kunna tillkomma
panthavaren att, oberoende av att förfallen fordran ej föreligger, göra
gällande realisationsrätt även i andra fall än de sålunda uppräknade,
under förutsättning att avtal därom träffats. Härom handlar andra stycket
i 16 §.

I fråga om proceduren i sådana mål hos överexekutor, som nyss avhandlats,
samt beträffande de åtgärder, som ankomma på utmätningsmannen,
meddelas bestämmelser i 17—18 §§ av förslaget, vilka bestämmelser
i huvudsak hava motsvarighet i utsökningslagen.

26

Kungl. Maj:ts proposition Nr 224.

Straff- och
åtalsbestämmelser.

20, 21 och
33 §§.

I 20 § hava meddelats straffbestämmelser med avseende å olovligt förfogande
över pantförskriven spannmål. Då den i 5 § omförmälda besiktningen
avser att utgöra garanti för att det pantförskrivna partiet verkligen
linnes upplagt å den i upplåtelsehandlingen angivna fastigheten och skall
ligga till grund för registreringen, bör ett olovligt förfogande, som sker
efter det besiktningen hållits och intyg därom utfärdats, men innan ännu
registrering verkställts, vara belagt med straff, oaktat själva panträtten
icke uppkommer förrän tidigast med registreringen. Det är emellertid ej
tillräckligt, att besiktning verkställts; det bör givetvis för straffbarhet
även fordras, att panträtt blivit åt annan upplåten, vilket sker genom
utgivande till denne av det med pantupplåtelsen försedda skuldebrevet.
Ett dylikt utgivande torde väl, såsom redan förut nämnts, vanligen
komma att ske först efter registreringen men kan även tänkas äga rum
före denna och kanske till och med före besiktningen. Har utgivandet
skett före besiktningen, inträder straffbarhet vid olovligt förfogande, som
sker efter besiktningen. Har däremot utgivandet skett efter besiktningen,
inträder straffbarhet först vid olovligt förfogande, som skett efter utgivandet,
antingen nu utgivandet ägt rum redan före registreringen eller
först efter densamma.

Ett förfogande över varan, som enligt nu angivna, i 20 § meddelade
bestämmelser icke skulle falla under dessa, blir emellertid i allmänhet
icke straffritt. Om utfärdaren av skuldebrevet skulle med panten vidtaga
sådan åtgärd, att panten icke motsvarar vad i skuldebrevet därom uppgives,
blir den, som med förtigande av detta förhållande begagnar skuldebrevet
såsom lånehandling, i allmänhet förfallen till straff för bedrägeri
enligt 22 kap. 1 § strafflagen. Skulle förutsättningarna härför ej föreligga,
torde det kunna ifrågasättas, om ej likväl förfarandet blir att anse såsom
utsättande av veterligen falsk pant och såsom sådant straffbart enligt 22
kap. 2 § strafflagen. Att straffbelägga själva förfogandet vore icke riktigt,
ty detta i och för sig är icke brottsligt; följer ej utgivande av skuldförbindelsen,
är mot förfogandet intet att erinra. Det brottsliga ligger i
utgivandet av skuldebrevet under förtigande av att panten ej överensstämmer
med vad skuldebrevet därom innehåller.

Straffbestämmelsen i 20 § första stycket har avsiktligt så formulerats,
att densamma träffar icke blott ett olovligt förfogande, som företages av
gäldenären, utan även ett olovligt förfogande, utfört av annan, som har
vetskap om att panträtt däri upplåtits.

Vad straffet angår, så torde det olovliga förfogande, varom här är fråga,
närmast vara att jämställa med ett svikligt återtagande av gods, som
man lämnat i pant till annan eller som denne eljest under panträtt innehar.
Sistnämnda förfarande är straffbelagt i 22 kap. 13 § strafflagen med
böter eller fängelse; och har därför den i detta lagrum meddelade straffbestämmelsen
gjorts tillämplig å det olovliga förfogande, varom nu är
fråga.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 224.

27

Upplåtande av panträtt i spannmål, vari panträtt åt annan redan upplåtits,
är närmast att jämställa med säljande eller utlegande »tvem ett».
Ett dylikt förfarande bör därför även straffas enligt 22 kap. 13 § strafflagen.
Då emellertid det kan tänkas, att upplåtaren handlar i ovetenhet
om att mer än en panträtt ej kan med laga verkan upplåtas i ett och
samma parti, har såsom förutsättning för straffbarhet tillagts, att upplåtaren
handlar i uppsåt att skada.

Med hänsyn till vikten av att det enligt 5 § anbragta anslaget orubbat
bibehålies, har ett rubbande av anslaget straffbelagts.

I 22 § har föreslagits, att brott mot lagen skall lyda under allmänt
åtal. Att, oaktat straffbestämmelsen hämtats från 22 kap. 13 § strafflagen,
den i 21 § i nämnda kapitel givna regeln, enligt vilken brott mot 13 §
endast må åtalas av målsägande, icke följts beror därpå att det olovliga
förfogande, varom nu är fråga, i viss mån närmar sig förskingrings- och
trolöshetsbrott, vilka ju numera lyda under allmänt åtal.

Föredraganden uppläser härefter förslag till lag om viss panträtt i spannmål
av den lydelse bilaga A till detta protokoll utvisar, samt hemställer,
att lagrådets yttrande över förslaget måtte för det i § 87 regeringsformen
omförmälda ändamål inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten.

Ur protokollet:
Oskar Adelsohn.

28

Kungl. Maj.ts proposition Nr 224.

Bil. A.

Förslag

till

Lag

om viss panträtt i spannmål.

i *.

I den ordning och på de villkor, som stadgas i denna lag, må panträtt
kunna upplåtas i spannmål, utan att denna överlämnas till panthavaren
eller annan för dennes räkning.

Med spannmål förstås i denna lag råg, vete, korn, havre, ärter, bönor
och vicker i tröskat skick.

2 §.

Panträtten må endast upplåtas i spannmål, som utvunnits i upplåtarens
egen jordbruksdrift, och som hefinner sig i upplåtarens besittning. Ekonomisk
förening, aktiebolag eller annan sammanslutning, däri delägarna
helt eller till övervägande del bestå av jordbrukare, må dock upplåta panträtt
i spannmål, som utvunnits i delägares jordbruksdrift, därest spannmålen
befinner sig i delägarens eller sammanslutningens besittning.

3 *.

Upplåtelsen må endast avse visst parti spannmål, vilket, därest annan
spannmål upplagts eller kan uppläggas i samma förvaringsrum, skall vara
genom avbalkning eller annan lämplig anordning avskilt.

I parti, vari panträtt redan upplåtits, må icke ny panträtt upplåtas,
förrän den förra panträtten upphört.

4 §.

Panträtten må endast upplåtas till säkerhet för penningfordran enligt
skuldebrev. Upplåtelsen skall ske i skuldebrevet eller vara tecknad å detta
samt vara av vittnen styrkt.

I upplåtelsen skall angivas:

1) storleken och slaget av det parti spannmål, panträtten skall avse;

2) vederbörlig benämning å den fastighet, varå spannmålspartiet förvaras; 3)

det förvaringsrum, där spannmålspartiet finnes upplagt, med angivande
tillika, därest annan spannmål upplagts eller kan uppläggas i
samma förvaringsrum, av den plats i rummet, där det ifrågavarande partiet
finnes upplagt.

Kanyl. Maj.ts proposition Nr 224.

29

5 $.

Ä den handling:, vari panträtten upplåtits, skall intyg: av nedan
angivet innehåll tecknas av två ojäviga personer, av vilka minst en skall
vara nämndeman, god man vid lantmäteriförrättning, ordförande eller
vice ordförande i kommunalstämman eller kommunalfullmäktige eller
ledamot av kommunalnämnden inom socknen, för orten utsett lantbruksombud
i hushållningssällskap eller ock ordförande eller vice ordförande i
hushållningssällskaps underavdelning i orten. I intyget skall vitsordas:

att, enligt vad intygsgivarna vid besiktning å platsen utrönt, ett spannmålsparti
av den storlek och det slag, som i upplåtelsehandlingen uppgivits,
finnes upplagt på den i handlingen angivna platsen å ifrågavarande fastighet
och, därest sådant enligt 3 § erfordras, blivit på sätt där stadgas avskilt;
samt

att, såvitt intygsgivarna kunnat utröna, vad i 2 § är stadgat blivit iakttaget
och spannmålspartiet icke är föremål för tidigare upplåten panträtt.

Intyget skall innehålla uppgift om dagen för besiktningen.

Intygsgivarna skola vidare ombesörja, att invid det pantförskrivna
spannmålspartiet anbringas ett anslag om pantförskrivningen, vari partiets
storlek och dagen för besiktningen skola angivas. Att dylikt anslag
anbragts skall i intyget vitsordas.

6 §.

Sedan å upplåtelsehandlingen tecknats sådant intyg, som omförmäles i
5 §, skall sist inom fjorton dagar efter besiktningen handlingen ingivas
eller med posten insändas till domhavanden i det tingslag eller rådhusrätten
i den stad, inom vars domvärjo det pantförskrivna spannmålspartiet
förvaras, för upplåtelsens anteckning uti ett för panträttsupplåtelser av
ifrågavarande slag avsett register. Har handlingen ej inom nämnda tid
till registerföraren inkommit, vare upplåtelsen icke gällande.

Registret föres för landet av domhavanden eller den befattningshavare
i domsagan, som, enligt vad Konungen föreskriver, därmed må taga befattning,
samt för stad av den befattningshavare i rådhusrätten, som
Konungen bestämmer, eller, där sådan bestämmelse ej träffats, rätten
utser.

7 $.

Hava i strid mot det i 3 § andra stycket meddelade förbudet flera panträtter
upplåtits i samma spannmålsparti, skall den upplåtelse gälla, för
vilken tidigast sökts registrering. Har registrering sökts å samma dag,
vare den upplåtelse gällande, beträffande vilken besiktning tidigast hållits.

30

Kungl. Maj:ts proposition Nr 224.

8 $.

Är den registerförare, till vilken upplåtelsehandlingen inkommit, behörig
att upptaga ärendet och finner han handlingen upprättad i överensstämmelse
med föreskrifterna i 4 och 5 §§, skall han, där ej sådant
fall föreligger, att upplåtelsen enligt 6 eller 7 § icke är gällande, ofördröjligen
göra anteckning om upplåtelsen i registret och förse handlingen med
bevis om denna anteckning med angivande av den dag, då handlingen till
registerföraren inkommit. Om enligt registret panträtt är gällande i annat
parti spannmål av samma slag, förvarat å samma fastighet, eller om ansökan
om registrering av panträttsupplåtelse i sådant parti är på registerförarens
prövning beroende, skall beviset tillika innehålla anteckning
härom med angivande av storleken av det eller de övriga partier, vari
panträtt upplåtits, och de dagar, då upplåtelsehandlingarna inkommit till
registerföraren.

Äro de i första stycket angivna förutsättningarna för anteckning i registret
ej för handen, skall registerföraren, med angivande av skälen för
sitt beslut, vägra anteckning i registret.

9 $.

Då anteckning om panträttsupplåtelsen skett uti det i 6 § omförmälda
registret samt skuldebrevet utgivits till borgenären, skall denne äga
panträtt i det pantförskrivna spannmålspartiet; och skall vad som gäller
om lös pant, den någon fått i händer, äga tillämpning å nämnda panträtt,
där ej i denna lag annorlunda stadgas. Härvid skall så anses, som
hade det pantförskrivna partiet lämnats borgenären i händer vid den tidpunkt,
då han mottog skuldebrevet, eller om registrering av panträttsupplåtelsen
då icke skett, vid den tidpunkt, då registreringen verkställdes.

10 $.

Sedan beträffande panträttsupplåtelse hållits sådan besiktning, som omförmäles
i 5 §, må, så länge upplåtelsen är gällande, den rätt att kvarhålla
viss egendom, som jämlikt 2 kap. 42 § i lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt
till fast egendom tillkommer ägare av utarrenderad fastighet, ej
utövas beträffande det pantförskrivna spannmålspartiet. 11

11 %.

Upplåtaren av panträtten eller den, som kan hava övertagit dennes förpliktelser
enligt pantavtalet, vare pliktig att väl vårda den pantförskrivna
spannmålen eller, där spannmålen innehaves av sådan delägare, som omförmäles
i 2 §, att tillse, att denne väl vårdar spannmålen.

Panthavaren eller hans ombud vare berättigad att besiktiga det pantförskrivna
spannmålspartiet och för sådant ändamål efter tillsägelse erhålla
tillträde till det förvaringsrum, där partiet finnes upplagt.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 224.

31

12 $.

Don pantförskrivna spannmålen må icke utan panthavarens medgivande
bortföras eller utlämnas från den i upplåtelsehandlingen angivna platsen,
förrän skulden betalts eller panträtten eljest upphört. Vad sålunda stadgats
skall dock icke utgöra hinder för bortförande eller utlämnande av
prov å spannmålen, ej heller för tillfälligt rubbande av spannmålen i och
för densammas behöriga vård.

Där panthavaren lämnar sådant medgivande, som nyss sagts, vare han
pliktig att å upplåtelsehandlingen därom göra anteckning vid äventyr att
underlåtenhet härutinnan medför skyldighet för honom att ansvara för
den skada, som därigenom kan uppkomma för den, som i god tro förvärvat
den på handlingen grundade rätt.

13 $.

Panträtten upphör att gälla:

1) om den pantförskrivna spannmålen bor tf öres från den i upplåtelsehandlingen
angivna fastigheten; dock att denna omständighet icke skall
föranleda panträttens upphörande, därest spannmålen såsom ett avskilt
parti fortfarande innehaves antingen av upplåtaren eller annan för hans
räkning eller ock av någon, som med förbehåll om panträttens bestånd
förvärvat spannmålen;

2) den 1 september, som infaller näst efter det två månader förflutit
från anteckningen i registret.

Vad nu är sagt skall icke äga tillämpning, om panthavaren i den ordning
nedan stadgas kommit i besittning av spannmålen, eller om spannmålen
är föremål för utmätning, kvarstad eller skingringsförbud.

14 §.

Där innehavaren av skuldebrevet det begär och till registerföraren ingiver
skuldebrevet i huvudskrift, må i registret antecknas, att panträtten
upphört ; och varde bevis härom tecknat å skuldebrevet.

15 $.

Om i skuldebrevet utfäst, förfallet kapital- eller räntebelopp icke blivit
erlagt, äge panthavaren hos utmätningsmannen i orten söka handräckning
för att varda försatt i besittning av det till säkerhet för skulden
pantförskrivna spannmålspartiet. Sådan ansökan skall göras skriftligen
och innehålla uppgift å det oguldna beloppet samt vara åtföljd av skuldebrevet
i huvudskrift och bestyrkt avskrift.

Angående rätt för utmätningsman att i vissa fall meddela handräckning
utan hinder därav att innehavaren av spannmålen icke är närvarande

32

Kungl. Maj:ts proposition Nr 224.

skall vad i 59 och 60 §§ utsökningslagen är i fråga om utmätning föreskrivet
äga motsvarande tillämpning.

Gör innehavaren av spannmålen jäv mot pantliavarens rätt till handräckning,
skall han genast förete sina bevis och må ej andra än skriftliga
bevis gälla. Finner utmätningsmannen, att innehavaren har skäl för jävet,
skall handräckning vägras.

Jämte vad ovan i denna paragraf stadgas skola i fråga om förrättningen
utsökningslagens föreskrifter angående av utmätningsman företagen förrättning
i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

16 §.

Förebringar panthavaren sannolika skäl för att det pantförskrivna
spannmålspartiet icke väl vårdas eller att gäldenären icke fullgör vad han
i fråga om partiets försäkring må hava åtagit sig eller att en del av partiet
förstörts eller i strid mot det i 12 § meddelade förbudet bortförts eller
utlämnats eller att sådan åtgärd kan befaras, vare panthavaren, ändå att
kapital- eller räntebelopp å skulden icke förfallit, berättigad att komma i
besittning av partiet eller den del därav, vari panträtt alltjämt är gällande.
Förordnande härom meddelas på ansökan av överexekutor i den ort, där
varan finnes.

Sådant förordnande må ock av överexekutor meddelas, om panthavaren
visar sannolika skäl för att gäldenären i annat fall, än i första stycket
sägs, brustit i fullgörande av åtagen förpliktelse och panthavaren för dylikt
fall förbehållit sig rätt till betalning ur panten, ändå att kapital- eller
räntebelopp å skulden icke förfallit.

17 §.

Ansökan om sådant förordnande, som avses i 16 §, göres skriftligen,
varvid skuldebrevet skall i huvudskrift eller bestyrkt avskrift bifogas.

Ärendet skall av överexekutor skyndsamt handläggas. Ej må dock ansökningen
bifallas, innan tillfälle att svara därå lämnats motparten. Finner
överexekutor saken sådan, att den ej tål dylikt uppskov, äge han bevilja
den begärda åtgärden tillsvidare och intill dess annorlunda kan förordnas.

Finner överexekutor, att den, som begärt förordnande enligt 16 §, saknar
skäl till sin talan, give genast sitt beslut därom. Skall någon höras i målet,
förordne överexekutor, huru det må ske; och äge överexekutor därvid
förelägga vite eller äventyr att, om part försummar fullgöra vad honom
ålägges, målet ändå avgöres.

Överexekutor bestämmer efter ty skäligt finnes, om och till vilket belopp
den tappande parten hör till den andra gälda ersättning för hans kostnad
i målet.

33

Kungl. Maj:ts proposition Nr 224.

18 $.

Av överexekutor enligt 16 § eller 17 § andra stycket meddelat beslut må,
ändå att ändring däri sökes, bringas till verkställighet av utmätningsmannen
i orten. Då sådan verkställighet sökes, skall pantliavaren tillhandahålla
utmätningsmannen skuldebrevet i huvudskrift. I avseende å
förrättningen skall gälla vad i utsökningslagen är stadgat i fråga om verkställighet
av överexekutors beslut i sådant mål, som avses i 53 § utsökningslagen.

19 §.

Sedan pantliavaren enligt 15 § eller med stöd av sådant av överexekutor
meddelat förordnande, som avses i 16 §, av utmätningsmannen blivit försatt
i besittning av det pantförskrivna spannmåIspartiet, äger panthavaren,
oberoende av överenskommen förfallotid, att i den ordning, som i lag
stadgas eller mellan parterna med laga verkan avtalats, ur partiet förskaffa
sig betalning för sin fordran till kapital och ränta ävensom för
samtliga med besittningens erhållande och fordringens utfående förenade
kostnader, och skall i övrigt vad med avseende å handfången pant i allmänhet
gäller äga tillämpning.

20 $.

Den som, efter det besiktning enligt 5 § hållits och skuldebrevet till borgenären
utgivits, med vetskap härom uppsåtligen förstör, tillgodogör sig,
förminskar eller i strid mot det i 12 § stadgade förbudet bortför eller utlämnar
pantförskriven spannmål, straffes såsom i 22 kap. 13 § strafflagen
stadgas.

Upplåter någon i uppsåt att skada panträtt i spannmål, vari honom
veterligen panträtt redan åt annan upplåtits, straffes såsom i 22 kap. 13 §
strafflagen stadgas.

Den, som, medan pantförskrivningen är gällande, rubbar enligt 5 § anbragt
anslag, straffes med böter från och med fem till och med ettusen
kronor.

21 $.

Delaktighet i brott mot denna lag straffes efter ty i 3 kap. strafflagen
är stadgat.

22 $.

Brott mot denna lag åtalas av allmän åklagare.

Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan. Saknas tillgång
till böternas fulla gäldande, skola de förvandlas enligt allmän strafflag.

Bihang till riksdagens protokoll 1924. 1 saml. 185 höft. (Nr 224.)

3

34

Kungl. Maj:ts proposition Nr 224.

23 4.

Över registerförares beslut enligt denna lag må klagan föras hos hovrätten;
och vare tiden för besvärs anförande räknad från det klaganden
erhöll del av beslutet.

Över utmätningsmans åtgärd eller beslut enligt denna lag må klagan
föras hos överexekutor; och skall med avseende å handläggningen av sådant
ärende, vad i denna lag är stadgat i fråga om ärende, som omedelbart
hos överexekutor anhängiggöres, äga motsvarande tillämpning. Då klagan
över utmätningsmans åtgärd anmäles, äge överexekutor, om skäl därtill
finnes och saken ej tål uppskov, att tillsvidare i avbidan på det slutliga
utslaget inställa vidare fortgång av åtgärden eller meddela den rättelse
däri, vartill omständigheterna föranleda.

Vad i utsökningslagen är stadgat om klagan över sådant överexekutors
beslut, som avses i 214 § utsökningslagen, gälle i tillämpliga delar beträffande
överexekutors beslut enligt denna lag.

t

24 §.

Närmare föreskrifter om det i 6 § omförmälda registret samt angående
tillämpningen i övrigt av denna lag meddelas av Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1924.

Kungl, Maj.ts proposition Nr 224.

:ir>

Bil. B.

Svensk översättning av den franska lagen av den 30 april 1906
angående pantsättningsbevis å jordbruksprodukter
( ■ warrants agricoles»).

Art. 1. Varje idkare av jordbruk kan till säkerhet för län pantsätta sådana,
i egen produktion utvunna jordbruks- och industriprodukter, som
icke i egenskap av tillbehör till fastigheten hava fast egendoms natur,1
däribland även havssalt och egna djur, genom att antingen behålla besittningen
av produkterna i byggnaderna eller på marken till jordbruksegendom
eller ock anförtro produkternas vård åt lantbruksförening, varav han
är medlem, eller åt tredje person, om vilken parterna enats.

Kooperativ lantbruksförening kan även pantsätta produkter, av vilka
föreningen blivit ägare, därest föreningens stadgar icke lägga hinder i vägen
därför.

Innehavaren av pantsättningsbeviset äger panträtt i den pantsatta varan,
tills lånesumman betalts.

Låntagaren eller depositarien är ansvarig för den vara, som anförtrotts
i hans vård och besittning, utan rätt att för vården bekomma någon ersättning
av belåningsbevisets innehavare.

Art. 2. Om jordbruksidkaren icke är ägare eller därmed jämställd nyttjanderättshavare
(»usufruitier»1 2) till den jordbruksfastighet, varom fråga
är, skall han före belåningen, utom i nedan angivna fall, underrätta ägaren
av fastigheten om naturen, värdet och myckenheten av den vara, som skall
tjäna såsom pant för lånet, ävensom om storleken av detta.

Denna underrättelse skall givas till jordägaren genom förmedling av
vederbörande tjänsteman vid fredsdomstolen inom det distrikt, där de
ifrågavarande produkterna finnas eller, om låntagaren är en kooperativ
lantbruksförening, föreningen har sitt laga säte. Underrättelsen skall
sändas till kanslitjänstemannen, som skall påteckna och inregistrera densamma
och sända den vidare i rekommenderad försändelse med mottagningsbevis.

1 Enligt fransk rätt hava jordägaren tillhöriga, i jordbruksdr^ten använda djur, foder, gödselämnen
m. m. egenskap av fast egendom såsom tillbehör till fastigheten. För försäljning
avsedda djur äro däremot lös egendom.

2 »Usufruitier» kallas den, som innehar egendomen med »usufruit» — ett slags nyttjanderätt,
som närmar sig äganderätt. »Usufruit» uppkommer antingen enligt lagens regler (t. ex.
för föräldrar med avseende a omyndiga barns egendom, för mannen med avseende å hustruns
egendom) eller oek på grund av avtal, vilket kan slutas på-högst 30 år. — För korthetens
skull användes nedan i lagtexten endast ordet ägaren, som således även inbegriper »usufruitier»

36

Kungl. Mai ds proposition Nr 224.

Om jordägaren har förfallen fordran å arrende, äger han motsätta sig
produkternas pantförskrivning. Detta skall dock ske inom en frist av åtta
dagar från mottagningsbevisets datum uti rekommenderat brev till vederbörande
kanslitjänsteman vid fredsdomstolen.

Utan hinder av vad ovan stadgats må, där låntagaren behåller besittningen
av de pantsatta produkterna i byggnaderna eller på marken till sin
jordbruksegendom, pantsättning kunna ske utan någon underrättelse till
jordägaren, om långivaren därtill samtycker och detta omnämnes bland
pantsättnings bevisets särskilda bestämmelser; men i dylikt fall sker icke
någon rubbning i jordägaren tillkommande förmånsrätt.

Vederbörande jordägare kan avstå från sin förmånsrätt intill lånesummans
belopp genom medgivande tecknat å pantsättningsbeviset.

Art. 3. Pantsättningsbeviset upprättas av kanslitjänstemannen vid
fredsdomstolen i det distrikt, varest de för belåning avsedda produkterna
befinna sig. Med ledning av låntagarens uppgifter angiver kanslitjänstemannen
i beviset naturen, myckenheten, värdet och förvaringsplatsen för
de produkter, som skola utgöra pant för lånet, lånebeloppet samt de särskilda
bestämmelser och villkor i fråga om pantsättningsbeviset, som kunna
hava avtalats mellan parterna.

Kanslitjänstemannen skall därefter i ett särskilt register avskriva pantsättningsbeviset
och på detta anteckna bok och nummer för införingen
med angivande tillika av de pantsättningsbevis, som förut kunna hava utfärdats
å samma produkter.

Om låntagaren icke själv kan underteckna beviset, verkställes undertecknandet
av kanslitjänstemannen i låntagarens närvaro.

När de pantsatta produkterna icke innehavas av låntagaren själv, kan
depositarien eller den, som uthyrt den lokal, där depositionen verkställts,
icke göra gällande någon retentions- eller förmånsrätt gentemot förvärvaren
av pantsättningsbeviset eller dennes rättsinnehavare.

Den, som till förvaring mottager pantsatta produkter eller uthyr lokal,
där de förvaras, skall därå utfärda mottagningsbevis, vilket antingen skall
tecknas å själva pantsättningsbeviset eller utfärdas särskilt för att åtfölja
detta.

Om låntagaren icke är ägare till den av honom brukade fastigheten,
skall kanslitjänstemannen i pantsättningsbeviset omnämna den dag, då
underrättelse sänts till jordägaren, liksom att från dennes sida icke i föreskriven
ordning gjorts någon invändning mot pantsättningen.

Art. 4. Pantsättningsbevis kan även mellan parterna upprättas utan
iakttagande av ovan föreskrivna formaliteter. Men i sådant fall gäller
handlingen icke mot tredje man utan efter införande i registret vid fredsdomstolens
kansli enligt artikel 3 och medför icke förmånsrätt framför den
rätt, som kan tillkomma jordägare, depositär^ eller ägaren av de lokaler,

Kungl. Maj:ts proposition Nr 224.

37

där depositionen verkställts, därest icke underrättelse skett eller medgivande
lämnats på sätt i föregående artiklar föreskrivits.

Art. 5. Pantsättningsbeviset skall angiva, om den pantsatta varan är
försäkrad eller icke, och i förra fallet namnet och adressen på försäkringsgivaren.

Långivaren äger fortsätta försäkringen, tills den pantsatta varan blivit
avyttrad.

Innehavaren av pantsättningsbeviset har, i händelse av inträffad skada,
samma rättigheter till utfallen försäkringssumma som till själva varan.

Art. 6. Det åligger vederbörande kanslitjänsteman att efter medgivande
av låntagaren lämna varje långivare, som därom framställer begäran, en
förteckning å de pantsättningsbevis, som inskrivits för låntagarens räkning,
eller ett intyg att något dylikt bevis icke inskrivits. Denna förteckning
respektive detta intyg skall icke sträcka sig längre tid tillbaka än
fem år.

Art. 7. Inskrivningen upphäves, då det styrkes, antingen att den skuld,
för vilken pantsättningen skett, blivit betald, eller att panträtten i vederbörlig
ordning blivit upphävd.

Låntagare, som inlöst pantsättningsbeviset, har att styrka detta å fredsdomarkansliet;
anteckning om inlösningen liksom angående pantsättningens
upphävande sker i registret; intyg om inskrivningens upphävande
lämnas låntagaren. Inskrivningen upphäves ex officio efter fem år, om
den icke förnyats före denna tids utgång; om inskrivning förnyas efter ett
ex officio vidtaget upphävande, gäller densamma icke mot tredje man
förrän från den nya inskrivningens datum.

Art. 8. Låntagaren äger rätt att själv försälja den pantsatta varan före
skuldens betalning, utan att långivarens medverkan därtill kräves, men
varan må icke utlämnas till köparen, förrän lånet blivit hos långivaren
inlöst.

Låntagaren äger före förfallodagen betala det lån, för vilket pantsättningen
skett; om innehavaren av pantsättningsbeviset vägrar mottaga av
låntagaren erbjuden betalning, kan denne deponera den erbjudna summan
enligt reglerna i artikel 1,259 i den allmänna civillagen (code civil); erbjudandet
skall ske till den, som enligt anmälan till vederbörande kansli jämlikt
artikel 10 här nedan är siste innehavare av pantsättningsbeviset. Om
vid granskning av depositionskvittot befinnes, att depositionen skett i behörig
ordning och att den deponerade summan är tillräcklig, meddelar
fredsdomaren i det distrikt, varest pantsättningsbeviset inskrivits, ett beslut,
varigenom panträtten överflyttas å den deponerade summan.

För den händelse pantsättningsbeviset inlöses före förfallodagen, skall

38 Kungl. Maj:ts proposition Nr 224.

ränta till förfallodagen, med avdrag dock av 10 dagar, tillgodoföras låntagaren.

Art. 9. Offentliga kreditanstalter äga mottaga pantsättningsbevis å
lantbruksprodukter såsom belåningsbart värdepapper istället för ett av
de namn, som eljest enligt anstaltens stadgar krävas till säkerhet för lånet.

Art. 10. Pantsättningsbeviset kan överlåtas. Överlåtelsen skall vara
daterad och undertecknad samt innehålla såväl överlåtarens som förvärva -rens namn, hemvist och yrke.

Alla, som undertecknat eller överlåtit ett pantsättningsbevis, ansvara
solidariskt gentemot siste innehavaren av heviset.

Den, som lämnat lån mot säkerhet av pantsättningsbeviset, skall inom 8
dagar därefter därom underrätta kanslitjänstemannen vid vederbörande
fredsdomstol antingen medelst rekommenderat brev med mottagningsbevis
eller ock muntligen, i vilket sistnämnda fall bevis över underrättelsen skall
lämnas.

Låntagaren äger genom särskild bestämmelse, tecknad å pantsättningsbeviset,
medgiva långivaren befrielse från nu stadgad skyldighet att lämna
underrättelse om belåningen, men i dylikt fall skola bestämmelserna i de
två sista styckena av artikeln 8 icke äga tillämpning.

Art. 11. Innehavaren av pantsättningsbeviset bör hos låntagaren göra
erinran om betalning av skulden, när denna är förfallen, och, i händelse av
betalnings uteblivande, fastslå och upprepa denna erinran genom ett till
gäldenären riktat rekommenderat brev, för vilket mottagningsbevis bör
begäras.

Om betalning icke skett inom 5 dagar från detta brevs avsändande, har
innehavaren av pantsättningsbeviset, vid äventyr att eljest förlora alla
rättigheter mot överlåtarna, att inom 15 dagar efter förfallodagen protestera
mot utebliven betalning genom underrättelse till envar överlåtare,
vilken underrättelse skall tillställas kanslitjänstemannen vid vedei-börande
fredsdomstol, som därå utfärdar mottagningsbevis. Kanslitjänstemannen
har att inom 8 dagar därefter befordra denna underrättelse till överlåtarna
genom rekommenderat brev, för vilket mottagningsbevis bör begäras.

I händelse betalning i allt fall uteblir, äger innehavaren av pantsättningsbeviset,
sedan 15 dagar förflutit efter det det rekommenderade brevet,
enligt vad nyss stadgats, avsänts till låntagaren, få den pantsatta varan
försåld genom offentlig myndighets försorg. Denna försäljning äger rum
enligt ett av vederbörande fredsdomare på ansökan meddelat beslut, vari
tid och plats för försäljningen blivit bestämd; försäljningen skall kungöras
minst 8 dagar i förväg genom offentliga anslag på de ställen fredsdomaren
bestämt; denne kan även tillåta försäljning utan föregående anslag men

Kanyl. Maj:ts proposition Nr 224.

39

efter kungörande en eller flera gånger medelst trumpet eller trumma1;
domaren kan även medgiva försäljning efter annons i tidningarna. Att
försäljningen vederbörligen kungjorts skall konstateras genom uppgift
härom i försäljningsprotokollet.

Den offentliga myndighet, genom vars försorg försäljningen äger rum,
skall genom rekommenderat brev 8 dagar i förväg underrätta gäldenären
och överlåtarna om tid och ställe för försäljningen.

Artiklarna 622, 623, 624 och 625 i allmänna civilprocesslagen skola äga
tillämpning å försäljning enligt förevarande lag.

Om den pantsatta varan utgöres av tobak, skall offentlig försäljning av
densamma icke äga rum utan skall istället begäran om likvid framställas
hos den tjänsteman vid statens tohaksmonopol, som har att betala tobaksvaror
levererade vid det magasin, där varan skall avlämnas. Denna begäran
framställes i rekommenderat brev med mottagningsbevis. Det magasin,
där varan skall avlämnas, bestämmes redan vid pantsättningsbevisets
utfärdande och angives i tillägg till detta.

Art. 12. Innehavaren av pantsättningsbeviset erhåller betalning för sin
fordran direkt ur försäljningssumman med förmånsrätt framför varje annan
fordringsägare, med undantag dock för det fall, som omförmäles i näst
sista stycket av artikel 2, utan andra avdrag än för direkta skatter och
omkostnader för försäljningen och utan iakttagande av andra formaliteter
än förutnämnda beslut av fredsdomaren.

Art. 13. Om innehavaren av pantsättningsbeviset begagnat sig av sin
rätt enligt artikel 11 att få varan såld, äger han icke göra gällande någon
rätt mot utställaren eller överlåtarna av pantsättningsbeviset utan att
först hava gjort sig betäckt ur försäljningssumman för den pantsatta varan.
Om denna summa icke förslår till betalning av skulden, äger han inom
en månad efter dagen för försäljningen vända sig mot överlåtare av beviset
vid äventyr att, där denna tidsfrist försittes, rätten mot överlåtare
förloras.

Art. 14. Därest låntagaren övertygas om att hava avgivit en falsk deklaration
eller att hava utfärdat ett pantsättningsbevis på redan pantsatta
varor, utan att den nye långivaren därom underrättats, eller om låntagare
eller depositarie övertygas om att hava undansnillat, förskingrat eller avsiktligt
förstört den pantsatta varan till förfång för fordringsägaren, straffes
han för bedrägeri eller trolöshet enligt artikel 405, 406 eller 408 i allmänna
strafflagen.

1 På detta sätt kungöres otta i Frankrike meddelanden, som vederbörande vill låta komma
till offentlig kännedom t. ex. auktioner, vissa försäljares eller hantverkares närvaro.

40

Kungl. Maj:ts proposition Nr 224.

Art. 15. Om vid tillämpning av denna lag det kräves provisorisk dom,
skall sådan begäras hos fredsdomaren i det distrikt, varest den pantsatta
varan finnes.

Art. 16 och, 17 innehålla bestämmelser angående taxor för kanslitjänstemännen,
stämpel å pantsättningsbevis m. m.

Art. 18. Ostronodlare må även begagna sig av de rättigheter förevarande
lag erbjuder.

Art. 19. Förevarande lag skall även gälla i Algeriet.----Lagen

den 18 juli 1898 upphäves. (= lag i samma ämne).

Kungl. Maj:ts proposition Nr 224.

41

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj. ts lagråd den 16 mai 1924.

Närvarande:

jnstitierådet Sundberg,
regeringsrådet Thulin,
justitierådet Stenberg,
justitierådet Alexanderson.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,
hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i
statsrådet den 25 april 1924, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets
yttrande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas
över upprättat förslag till lag om viss panträtt i spannmål.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av revisionssekreteraren Gunnar Bendz.

Detsamma gav anledning till de erinringar, som innefattas i följande
yttranden av lagrådet och dess särskilda ledamöter.

4 §.

Sundberg, Stenberg och Alexanderson:

I fråga om fastighetens utmärkande i upplåtelsehandlingen uppställes i
förevarande paragraf andra stycket den fordran, att handlingen skall innehålla
vederbörlig benämning å fastigheten, varmed, av motiven att döma,
avses fastighetens enligt jordebok eller fastighetsregister riktiga benämning.
Det lärer emellertid icke alltid vara för ändamålet nödigt, att denna benämning
återgives i upplåtelsehandlingen, utan kan ofta nog annan, allmänt
gängse beteckning vara till fyllest. Vad som må fordras är, att i
handlingen fastigheten så tydligt angives, att med ledning därav vid registrering
av upplåtelsen enligt 8 § kan om fastigheten göras anteckning,
som på ett fullt tillfredsställande sätt individualiserar den. Denna fordran
synes lämpligast finna uttryck, om de i antydda stadgande förekommande
orden »vederbörlig benämning å» därur uteslutas.

Thulin:

Av väsentlig betydelse är, att den fastighet, varå spannmålspartiet förvaras,
på tydligt sätt angives i upplåtelsehandlingen. I avseende härå må
erinras, att såsom sådan fastighet kunna upptagas samtliga de fastigheter,
som äro i upplåtarens egen jordbruksdrift; detta torde dock ej vara behöv -

42

Kungl. Maj:ts proposition Nr 224.

ligt, utan synes det vara tillräckligt att angiva den fastighet, varå spannmålens
förvaringsrum finnes. Utgöra den eller de i handlingen upptagna
fastigheterna särskilda jordeboks- eller fastighetsregisterenheter, böra
jordeboks- eller fastighetsregisterbeteckningarna upptagas med eller utan
angivande tillika av annan i orten bruklig benämning. Ofta torde emellertid
komma att inträffa, att såsom fastighet, varå spannmålspartiet förvaras,
upptages del eller visst område av jordeboks- eller fastighetsregisterenhet,
varå »vederbörlig benämning» ej kan sägas förefinnas. Såväl i detta som
i varje annat fall måste fordras, att fastigheten i handlingen angives så
tydligt, att med ledning därav vid registrering av upplåtelsen enligt 8 §
kan om fastigheten göras anteckning, som på ett tillfredsställande sätt
individualiserar densamma och som tillika utmärker, vilken jordebokseller
fastighetsregisterenhet den tillhör. Detta är av vikt, enär i regel den,
som ur registret vill inhämta upplysningar, utgår från den fastighetsindelning,
som ligger till grund för fastighetsbokföringen.

Om i lag närmare bestämmelser skola meddelas för angivande av den
fastighet, varå spannmålspartiet förvaras, torde dessa böra avfattas i enlighet
med vad sålunda angivits, men synas dylika bestämmelser näppeligen
vara erforderliga, utan lärer det vara tillräckligt, att i lagen upptages,
att i handlingen skall angivas den fastighet, varå spannmålspartiet
förvaras; åt Konungen må överlämnas att i samband med regler för panträttsregistret
i administrativ väg meddela de ytterligare föreskrifter, som
erfordras för att fastigheten må bliva på tydligt sätt individualiserad med
bibehållande av sambandet med jordeboks- och fastighetsregisterindelningen.

5 i

Stenberg och Alexanderson:

För minskande av besvär och kostnad bör kretsen av de särskilt kvalificerade
personer, bland vilka den ene besiktningsmannen skall väljas,
göras så vid som möjligt. I sådant avseende synes man, likasom beträffande
nämndemän och gode män vid lantmäteriförrättningar torde vara
avsett, kunna även i fråga om de kommunala förtroendemännen eftergiva
fordran, att de innehava sina sysslor inom den ort, där besiktningen
sker. Därjämte torde ledamöter i ägodelningsrätt böra upptagas såsom
behöriga besiktningsmän. Vi hemställa alltså om ändring härutinnan i förevarande
paragraf.

Lagrådet:

Skall i besiktningsintyget meddelas en exakt uppgift om det besiktigade
spannmålspartiets storlek, skulle erfordras en omständligare procedur i fråga
om partiets uppvägning än som måhända kan förväntas i allmänhet bliva
av besiktningsmännen iakttagen. Sådan uppgift torde ej heller vara av
behovet påkallad. Vad däremot kan och bör krävas är, att besiktningsmännen
förvissat sig om att partiet i fråga är av minst den storlek, som i upp -

Kungl. Maj.ts proposition Nr 224.

43

låtelsehandlingen uppgives. Lagrådet hemställer alltså, att föreskriften
om innehållet av besiktningsmännens intyg underkastas jämkning i enlighet
med vad nu erinrats.

De regler förevarande paragraf innehåller torde lämpligen höra uppställas
på följande sätt. Först bestämmes, att med avseende å panträttsupplåtelsen
skall verkställas besiktning å platsen, där spannmålen är upplagd,
och angives, vilka kvalifikationer besiktningsmännen skola äga. Därefter
meddelas föreskrift om det anslag, som vid besiktningen skall anbringas.
Slutligen stadgas, att intyg av visst innehåll skall angående
besiktningen tecknas å upplåtelsehandlingen.

6 §.

Sundberg och Alexanderson:

Föreskriften i denna paragraf om upplåtelsehandlingens ingivande för
registrering synes lida av en viss oklarhet, då å ena sidan handlingen säges
skola inom viss tidsfrist ingivas på landet till domhavanden och i stad till
rådstuvurätten, men å andra sidan upplåtelsens giltighet gjorts beroende av
att handlingen inom fristens utgång inkommit till den befattningshavare,
av vilken registret föres. Meningen torde beträffande stad ingalunda vara,
att handlingen skall ingivas till rådstuvurätten för att därifrån remitteras
till registerföraren, utan tänkes väl så för stad som för landet ingivandet ske
direkt till registerföraren. Att denna stadgandets innebörd kommer till tydligt
uttryck i lagtexten är emellertid desto mera påkallat, som påföljden av
underlåtenhet att iakttaga den bestämda fristen är den ovan angivna, panträttsupplåtelsens
ogiltighet. Enklast torde detta önskemål kunna tillgodoses
genom sådan jämkning i första stycket första punkten, att däri föreskrives,
att för anteckning i det i punkten omförmälda registret handlingen skall
ingivas till registerföraren i det tingslag eller i den stad, inom vars domvärjo
det pantförskrivna spannmålspartiet förvaras.

Med den nu förordade jämkningen bortfaller det i förslaget intagna medgivandet
av rätt att insända registreringsansökan med posten. Även om
förslaget i ovanberörda hänseende lämnas orubbat, synes ett dylikt medgivande
mindre lämpligt. Ovisshet torde kunna uppstå, när en till domliavanden
eller rådstuvurätten per post insänd ansökan skall anses hava inkommit
till registerföraren. Någon praktisk olägenhet lärer icke uppkomma
genom att i förevarande fall vidhålla den allmänna regeln, att ansökningar
hos domstolar eller befattningshavare vid dylika ej må med posten insändas.
På landet finnes numera tillfälle att anlita den jämlikt 39 § domsagostadgan
anställde kommissionären, vars bemedling väl i allt fall jämlikt andra
stycket i nyssnämnda paragraf skulle komma till användning vid handlingens
återställande till sökanden. I stad åter torde det nästan undantagslöst vara
för sökanden lika bekvämt att själv eller genom annan ingiva handlingen
som att anlita postverket.

44

Kungl. Maj:ts proposition Nr 224.

Thulin och Stenberg:

Enligt förslaget skall inom tingslag upplåtelsehandlingen för registrering
av upplåtelsen ingivas eller insändas till domhavanden, även om registret
föres av annan befattningshavare i domsagan, och inom stad med egen jurisdiktion
skall ingivandet eller insändandet ske till rådstuvurätten och ej till
den befattningshavare vid rätten, som är registerförare. Det synes lämpligare
föreskriva, att handlingen alltid skall ingivas eller insändas direkt
till registerföraren.

Av andra punkten i första stycket av förevarande paragraf framgår, att
om posten användes för upplåtelsehandlingens överbringande till registerföraren,
insändandet måste ske å sådan tid, att handlingen inom fjortondagarsfristen
inkommer till registerföraren. Härutinnan torde första punkten
i nämnda stycke böra förtydligas.

7 §.

Lagrådet:

Av den i andra punkten upptagna bestämmelsen följer, att registerföraren
ej bör kunna på inkommen ansökan bevilja registrering förr än
det visat sig, att ej annan ansökan, som avser samma spannmålsparti,
under dagen inkommer. Då detta medför, att sökande i regel icke kan
genast återfå upplåtelsehandlingen försedd med registreringsbevis, och
kollisioner av den art, som här avses, givetvis bliva ytterst sällsynta,
torde ur praktisk synpunkt skäl föreligga att utesluta nämnda bestämmelse.

8 §.

Lagrådet:

Den i första punkten av första stycket intagna föreskriften, att i beviset
om anteckning i registret skall angivas den dag, då handlingen inkommit
till registerföraren, synes böra utgå. Det lärer nämligen icke vara av
någon betydelse, att upplysning om nämnda tidpunkt erhålles genom beviset;
däremot kan uppgiftens förekomst i beviset verka vilseledande.

Den i andra punkten av samma stycke upptagna bestämmelsen har enligt
motiven tillkommit i syfte att, därest panträtter upplåtits i särskilda, å
samma fastighet förvarade spannmålspartier av samma slag, rikta vederbörande
långivares uppmärksamhet å förhållandet, så att han blir i tillfälle
att vidtaga särskilda åtgärder för undvikande av kollision mellan de
olika panträtterna. Sådan kollision lärer icke kunna bestå i annat än att
de partier, panträtterna avse, såsom befintliga å samma fastighet bliva
förväxlade eller sammanblandade med varandra. Att så sker torde man
dock, med stadgandet om varje partis avskiljande, i allmänhet ej behöva
befara. Detta stadgande må för övrigt förväntas bliva särskilt noggrant
iakttaget vid avskiljande av ett parti, i vars närhet finnes upplagt ett

Kungl. Maj:ts proposition Nr 224.

45

annat, varå besiktning i anledning av panträttsupplåtelse redan hållits.
Skulle alltså åtgärd anses böra vidtagas för långivares underrättande om
befintligbeten av panträtt, som upplåtits åt annan person, borde detta
framför allt gälla den långivare, beträffande vilkens pantsäkerhet besiktning
först hållits. Men för denne saknar den föreslagna bestämmelsen i
regel betydelse. Med hänsyn till det sålunda anförda hemställes om bestämmelsens
uteslutande ur förslaget.

9 %.

Thulin, Stenberg och Alexander son:

För uppkomsten av panträtt enligt förslaget förutsättes — förutom registrering
av upplåtelsen — att en fordringsrätt uppkommit, som grundas
på det med panträttsupplåtelsen försedda skuldebrevet (eller för vilket detsamma
lämnats såsom hypotek). Förverkligandet av denna förutsättning
har man i det inledande stadgandet i förevarande paragraf uttryckt därmed
att skuldebrevet utgivits till borgenären, varvid enligt vanligt juridiskt
språkbruk måste underförstås, att utgivandet härrör från gäldenären. Ehuru
detta naturligtvis är den normala ordningen för fordringsrättens uppkomst,
synes uttryckssättet i fråga böra undvikas såsom icke fullt egentligt, enär
i fråga om löpande skuldebrev fordringsrätt för godtroende förvärvare kan
uppkomma oberoende därav att skuldebrevet utan gäldenärens vilja kommit
ur hans besittning (35 § lagen om avtal m. m. den 11 juni 1915).
Vi hemställa fördenskull, att de anmärkta orden måtte utgå. Förslagets
ovannämnda ståndpunkt torde ändock tillräckligt klart framgå
genom stadgande därom att, sedan anteckning om panträttsupplåtelsen
skett i registret, borgenären äger panträtt i det förskrivna spannmålspartiet.
Innebörden härav förtydligas dessutom av bestämmelsen i paragrafens
andra punkt, vilken icke lärer beröras av den gjorda erinringen.

I angivna syfte torde jämkning böra ske jämväl i 20 § första stycket.

10 §.

Sundberg:

Att den här omförmälda, jordägare enligt nyttjanderättslagen tillkommande
retentionsrätten icke bör kunna göras gällande beträffande spannmål,
som pantsatts enligt föreskrifterna i den föreslagna lagen, är otvivelaktigt.
Den något tvetydiga avfattningen av förevarande paragraf synes
emellertid, härutinnan dock ej stödd av förslagets motivering, antyda, att
hinder för retentionsrättens utövning skulle, där pantförskrivning skett,
uppstå redan genom besiktning enligt 5 § och således innan panträtt uppkommit.
En dylik anordning är ej att förorda. För långivare komme
densamma att sakna praktisk betydelse, då retentionsrätten ej kan göras
gällande annat än i sammanhang med arrendatorns frånträdande av
arrendet, vid vilken tidpunkt arrendatorn ej lärer kunna belåna spann -

46

Kungl. Maj:ts proposition Nr 224.

målen. Men den skulle måhända kunna tjäna en mindre nogräknad
arrendator såsom medel att gäcka retentionsrätten genom utfärdande ay
skenupplåtelse och föranstaltande av besiktning, utan något som helst
registreringssyfte, kort före arrendets frånträdande.

Jag hemställer alltså, att genom erforderlig omredigering av stadgandet
däri otvetydigt uttalas, att hinder för retentionsrättens utövning uppstår
genom panträttens uppkomst.

12 §.

Sundberg:

Enligt förslagets allmänna läggning och lydelsen av 20 § lärer spannmålsägaren
icke kunna få förfoga över någon del av det pantsatta spannmålspartiet
förr än skulden är slutbetald eller panträtten eljest upphört.
Han är alltså faktiskt förhindrad att avyttra partiet annorlunda än i
dess helhet.

Att detta i särskilda fall kan innebära en betydande olägenhet är uppenbart.
Rimligen synes ock, därest långivaren mottager avbetalning å skulden,
pantsäkerheten böra kunna i motsvarande grad minskas. Hinder
härför torde ej föreligga däri att enligt förslagets ståndpunkt pantförskrivningen
gäller visst avskilt parti och icke viss myckenhet.

Jag hemställer alltså, att i första stycket av förevarande paragraf stadgande
införes därom att, där avbetalning å skulden ägt rum, ägaren av
det pantsatta spannmålspartiet har rätt att därur få, enligt överenskommelse
med panthavaren eller, i brist därav, genom ojäviga män, avskild
till fritt förfogande så stor del, som svarar mot avbetalningen. Vid bifall
härtill bör föreskrift angående anteckning om sådan minskning i pantens
storlek inflyta i andra stycket av paragrafen.

13 och 14

Lagrådet:

Såsom vid 9 § framhållits, kommer panträtt enligt förslaget till stånd
först i och med uppkomsten av ett fordringsförhållande, grundat på det
med registrerad pantförskrivning försedda skuldebrevet. I överensstämmelse
härmed förutsättes i 12 § panträtten upphöra därigenom att skuldebrevet
inlöses av pantägaren. I motsats mot vad numera gäller om fastighetsinteckning
låter således förslaget av lätt insedda skäl pantförskrivningen
icke medföra någon panträtt i egen sak, något »ägarehypotek».
Men den till pantägaren återkomna pantförskrivningen är icke död; om
vid ny belåning skuldebrevet ånyo utgives, väckes en ny panträtt till liv.
En helt annan och vidsträcktare rättsförändring är det däremot, som åsyftas
i förevarande paragrafer, nämligen ett upphörande av själva pantförskrivningenss
giltighet, på samma sätt som då en inteckning förfaller i följd av
underlåten förnyelse eller dödas. Ehuru detta utslocknande av pantförskriv -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 224.

47

ningens giltighet naturligtvis liar till följd att panträtten upphör, om en
sådan vid tidpunkten i fråga var gällande, är det dock icke, såsom ordalagen
angiva, om panträttens upphörande utan om den nyssnämnda vidsträcktare
rättsverkan, som det här är fråga. Vid jämförelse med 12 §
framstår det såsom desto mera påkallat, att denna bestämmelsernas verkliga
innebörd kommer till uttryck i lagtexten. Härav föranledda jämkningar
i avfattningen av förevarande paragrafer torde alltså böra vidtagas.
I överensstämmelse härmed påkallas jämväl omredigering av 3 §
andra stycket.

Enligt vad i 13 § första stycket under 1) stadgas skall pantförskrivningen
och därå grundad panträtt upphöra att gälla, om spannmålen bortföres
från den fastighet, där den enligt upplåtelsehandlingen — och alltså
jämväl enligt anteckningen i registret — är förvarad. Från denna utan
tvivel välgrundade regel stipuleras emellertid ett vittgående undantag.
Så framt nämligen partiet fortfarande hålles avskilt, skall panträtten bestå,
därest ej partiet kommit i ny ägares besittning och denne förvärvat detsamma
utan förbehåll om panträttens bestånd eller ock tredje man vunnit
handpanträtt i partiet. Eu dylik bestämmelse är ägnad att väcka starka
betänkligheter. I motiven har den visserligen betecknats såsom ett fullföljande
av den huvudgrundsats, varpå hela förslaget är byggt. Detta är
dock riktigt blott i den meningen, att förslaget har innebörden av ett avsteg
från den viktiga, hos oss som i andra länder vidhållna principen,
att panträtt i lös egendom erkännes allenast i form av handpanträtt. Men,
på sätt i motiven tillika med rätta erinrats, kan ett dylikt avsteg, alltid
ägnat att framkalla tvekan, vara tillrådligt endast på villkor att garantier
skapas, vilka i möjligaste mån tjäna samma rättstrygghetens intresse, som
det är besittningsöverflyttningens uppgift att tillgodose; och denna synpunkt
har på ifrågavarande viktiga punkt icke vunnit tillbörligt beaktande.

För panthavaren kan stadgandet synas uteslutande förmånligt, då därigenom
under vissa förhållanden panträtten bevaras även i händelse spannmålen
flyttas från fastigheten. Stadgandet kan dock inleda honom i vissa
äventyr, i det han föranledes att medgiva en förflyttning, som i fråga om
försämring av panträttsskyddet har åtskilliga, av honom måhända förbisedda
konsekvenser. Efter förflyttningen medför nämligen försäljning av spannmålen
utan förbehåll om panträttens bestånd, men åtföljd av köparens besittningstagande,
likasom ett utsättande av spannmålen som handpant, att
den på pantförskrivningen grundade panträtten går förlorad, oberoende av att
köparen eller handpanttagaren varit medveten om dess tillvaro. Därtill
kommer, att om spannmålen tages i mät, det blir förenat med vanskligheter
att hos utmätningsmannen föra bevis om partiets identitet med det
pantförskrivna. Något anslag, vars rubbande är belagt med straffansvar,
utmärker ej heller vidare pantförskrivningens tillvaro.

Det sagda är dock av underordnad betydelse i jämförelse med det allvarliga
hot mot tredje mans berättigade intressen, som bestämmelsen innebär.

48

Kungl. Maj:ts proposition Nr 224.

Ett huvudsyfte med fordran på pantförskrivningens registrering har varit
att ersätta besittningsöverflyttningen vid handpant med publicitet i annan
form. Äldre borgenärer såväl som de, vilka överväga beviljande av ny
kredit, spekulanter på en jordbruksfastighet, som jämte inbergad gröda utbjudes
till salu, och andra, vilka hava intresse av att känna tillvaron av en
pantförskrivning, tänkas genom att begära »gravationsbevis» hos registerföraren
kunna vinna upplysning, om, när och i vilken omfattning pantförskrivning
av gäldenärens, resp. fastighetsägarens, spannmål ägt rum. Kan
emellertid panträtt förefinnas även i ett spannmålsparti, vars pantförskrivande
registrerats å en helt annan fastighet än den där partiet nu befinner
sig, lämna registrets anteckningar rörande förhållandena å sistnämnda fastighet
ej längre erforderlig ledning; de äro snarare ägnade att vilseleda. Vidare
må erinras, hurusom man låtit sig angeläget vara att genom stadgande
i 2 § tillåta endast producenter, däremot icke uppköpare av spannmål, att
begagna ifrågavarande form av panträttsupplåtelse. Förevarande bestämmelse
giver emellertid även de senare möjlighet att på en omväg göra bruk
av institutet, vilken möjlighet desto lättare kan missbrukas, som inga anordningar
finnas till skydd för deras borgenärer häremot.

Även om synnerligen starka skäl talade för en sådan utsträckning av
panträttsupplåtelsens giltighet som den här föreslagna, skulle på grund av
anförda och andra betänkligheter densamma svårligen kunnat förordas. Men
härtill kommer, att vad till stöd för upplåtelsens giltighet även efter spannmålens
flyttning andragits knappast föranleder till antagande, att en ändring
på denna punkt skulle i avsevärd mån förringa den föreslagna lagens
praktiska värde. Anledningen till förslagets ståndpunkt angives i motiven
vara, att spannmålens ägare först genom spannmålens försäljning får medel
att inlösa skulden, men å andra sidan ofta icke kan utfå köpeskillingen
förr än efter verkställd leverans. Man har därför velat möjliggöra ett
arrangemang, varigenom panträtten består under den tid, som förflyter
mellan spannmålens bortförande i och för leveransens fullgörande och erläggandet
av köpeskillingen. Det erkännes emellertid tillika, att det endast
mera undantagsvis kan antagas föreligga behov av denna anordning, enär
saken regelmässigt ordnar sig antingen genom att köparen före leverans utfärdar
växel å så stor del av köpeskillingen, som motsvarar skuldbeloppet,
vilken växel av säljaren användes till lånets inlösande, eller ock varan säljes
att av köparen betalas mot konossement eller liknande dokument, som
han hänvisas att utlösa hos panthavaren, eller ock slutligen denne sistnämnde
nöjer sig med en köparens förbindelse att av köpeskillingen hålla
panthavaren till hända ett belopp motsvarande skulden. I praktiken bör
man ock gott kunna reda sig med dylika, vid likartade transaktioner brukliga
utvägar.

Lagrådet hemställer alltså, att ur 13 § första stycket 1) det från huvudregeln
stadgade undantaget uteslutes.

Den uppställda grundsatsen, att pantförskrivningen icke tillåtes fortleva

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 224.

49

under ett nytt skördeår, torde vill vara ur olika synpunkter erforderlig, och
icke heller synes anledning till anmärkning förefinnas beträffande den i 13 §
första stycket under 2) föreslagna terminen för giltighetens upphörande.
Det må dock icke förbises, att vissa vådor äro härmed förknippade, och
de i paragrafens sista stycke stadgade modifikationerna i regeln äro ett uttryck
härför. I visst avseende kan ifrågasättas, om ej en komplettering
av dessa erfordras. I främsta rummet ankommer det på pantliavarens egen
vaksamhet att, då skulden förfallit utan att betalning ingår, bevara sin
panträtt genom att med anlitande av utmätningsmans handräckning enligt
15 § komma i besittning av spannmålen. Enligt sista stycket av 13 § är han
därmed skyddad mot äventyret, att panträtten den 1 september bortfaller.
Emellertid är han härvid beroende ej blott av att utmätningsmannen med
tillräcklig skyndsamhet handlägger ärendet utan jämväl av att denne finner
sig oförhindrad att bifalla ansökningen. Ett avslag med därav följande
nödvändighet att för rättelse hänvända sig till högre instans blir ödesdigert,
om det medför uppskov med verkställigheten över den 1 september. Särskilt
med hänsyn till vad nu framhållits torde med de i stadgandet uppmärksammade
fallen, att spannmålspartiet är underkastat utmätning, kvarstad
eller skingringsförbud, böra jämställas det fall, att spannmålens ägare
är försatt i konkurs vid den tidpunkt, då enligt reglerna i paragrafens förra
del panträttsupplåtelsen skulle upphöra att gälla. Det lärer nämligen kunna
befaras, att utmätningsmannen icke anser sig befogad meddela handräckning
i fråga om ett parti spannmål, som omhändertagits av förvaltaren i pantägarens
konkurs. Dessutom torde det för panthavaren själv te sig såsom naturligt,
att han, sedan konkurstillstånd inträtt, icke vidare behöver bekymra
sig om ett besittningstagande för att bevara panträtten från undergång.
Måhända anser sig ock konkursförvaltaren berättigad verkställa förflyttning
av spannmålen från fastigheten, t. ex. i det fall, att han och icke panthavaren
ombesörjer pantens försäljning. I nu berörda avseende lärer följaktligen
sista stycket av 13 § böra fullständigas.

I redaktionellt hänseende må beträffande förra delen av samma paragraf
framhållas det mindre lämpliga i att genom uppdelning i särskilda stycken
med sifferbeteckning åt de däri ingående stadgandena förläna karaktären
av en uppräkning, som likvisst icke åsyftar fullständighet. Sålunda kan
pantförskrivningen bringas till upphörande även genom sådan dödningsåtgärd,
som omförmäles i 14 §.

För tydligare utmärkande, att sistnämnda åtgärd icke är ett blott registrerande
av ett redan inträtt upphörande av pantförskrivningens giltighet, utan ett
självständigt sätt att bringa denna giltighet att upphöra, torde vara lämpligt
att låta 13 och 14 §§ i förslaget byta plats.

15 $.

Lagrådet:

Såsom förutsättning för den i denna paragraf panthavaren medgivna rätt
att genom direkt hänvändelse till utmätningsman bliva försatt i besittning
Bihang till riksdagens protokoll 1924. 1 samt. 185 höft. (Nr 224.) 4

50

Kungl. Maj:ts proposition Nr 224.

av den pantförskrivna spannmålen angives i första stycket, att i skuldebrevet
utfäst kapital- eller räntebelopp är förfallet. Härmed lärer åsyftas, att den
förfallotid för kapital- eller räntebelopp förflutit, som angives i skuldebrevet
eller i därå tecknat prolongationsmedgivande av borgenären eller medgivande
å gäldenärens sida av tidigare betalningstermin eller ock framgår av bestämmelse
om viss uppsägningstid i förening med bevis om gjord uppsägning.
Denna stadgandets innebörd bestyrkes av uttryckssättet i 16 § andra
stycket. Det är ock uppenbart, att den befogenhet, som i förevarande paragraf
givits åt utmätningsman, lämpligen kan betros honom blott för det fall,
att den uppställda förutsättningen för handräcknings beviljande omedelbart
och otvetydigt framgår av fordringsurkunden själv, eventuellt jämte uppsägningsbevis.
Emellertid låter det väl tänka sig, att skuldebrevet eller pantförskrivningen
innehåller bestämmelse därom att vissa förhållanden skola
medföra, icke blott, såsom i 16 § andra stycket förutsättes, att betalning får
tagas ur panten ändå att kapital- eller räntebelopp å skulden icke förfallit,
utan till och med den verkan, att själva skulden genast förfaller till betalning.
Lagrådet hemställer därför om sådant förtydligande av stadgandet i
första stycket av 15 §, att därav framgår, hurusom utmätningsmannen endast
har att taga hänsyn till en i fordringshandlingen direkt eller indirekt
fixerad förfallotid, men icke äger inlåta sig på prövning av ett påstående,
att skulden i kraft av sådan bestämmelse, som nyss omtalats, är att anse
såsom förfallen.

Bifall till denna hemställan lärer böra medföra motsvarande jämkningar
i båda styckena av 16 §.

Det i tredje stycket av 15 § omförmälda jäv torde riktigare betecknas såsom
jäv mot ansökningen.

16—18 §§.

Lagrådet:

I 16 § medgives panthavaren rätt under vissa omständigheter att utverka
sig överexekutors handräckning för att redan vid en tidigare tidpunkt än
då skulden till någon del förfallit till betalning komma i besittning av det
pantförskrivna spannmålspartiet.

Grundtanken i första stycket av nämnda paragraf torde vara, att förordnande
om handräckning skall på panthavarens ansökan meddelas, om överexekutor
prövar fara föreligga för att panten förstöres eller genom vanvård
minskar i värde eller för att det i 12 § till panthavarens säkerhet stadgade
förbudet mot förflyttning överträdes. Väsentligen till följd därav att man
ansett sig böra tillägga betydelse av självständig handräckningsgrund åt det
förhållande, att med avseende å en del av spannmålspartiet förstörelse eller
förflyttning redan ägt rum, har dock stadgandet fått en avfattning, som icke
låter nämnda grundtanke framträda med vederbörlig klarhet och jämväl i
andra avseenden icke är fullt tillfredsställande. Sålunda hänföra sig orden
»sådan åtgärd kan befaras» efter sammanhanget icke till det verkliga huvud -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 224. 51

fallet eller att faran gäller partiet i dess helhet, varjämte uttrycket »åtgärd»
mindre egentligt användes om partiets förstöring, som varken innebär eller
ens behöver förutsätta ett mänskligt ingripande. Den specialbestämmelse,
som, enligt vad nyss påpekats, lort med sig dessa brister i styckets redigering,
synes emellertid även av sakliga grunder kunna uteslutas. Finner överexekutor
det vara utrett eller gjort sannolikt, att eu del av spannmålspartiet redan fått
undergå förstörelse eller blivit bortflyttad, föreligger ett kraftigt indicium .för
att jämväl återstoden är utsatt för äventyr av samma eller lika betänklig art.
Att därutöver tillägga förhållandet självständig betydelse är knappast påkallat.
Icke heller torde det vara behövligt eller ens lämpligt att i lagtexten
utmärka, att förordnande om handräckning icke kan gälla mera av partiet
än som fortfarande utgör föremål för panträtten. Motsvarande fullständighet
har icke iakttagits i 13 § under 1) eller i 15 § första stycket.

Brister gäldenären i fullgörande av sådan förpliktelse, som endast i
kraft av särskilt åtagande åligger honom, kan detta enligt 16 § andra
stycket åberopas såsom grund för handräckningsansökan blott i händelse
panthavaren förbehållit sig rätt att för dylikt fall taga betalning ur panten
utan avvaktande av skuldens förfallotid. Från denna regel har enligt
första stycket gjorts undantag för det fall, att gäldenären ej fullgör vad
han i fråga om spannmålspartiets försäkring åtagit sig. I detta fall skall,
huru ringa än den avvikelse må vara, som gäldenären tillåtit sig från de
stipulerade villkoren, handräckning alltid kunna utverkas. Med hänsyn
till de för gäldenären mycket allvarliga följder, som, enligt vad 19 § utvisar,
ett ingrepp enligt 16 § för med sig, synes det riktigare att även i
det nämnda fallet låta äventyret inträda endast om gäldenären avtalsvis
underkastat sig detsamma.

Lagrådet hemställer, att 16 § får undergå omredigering i anledning av
nu gjorda erinringar.

En granskning av de i 17 och 18 §§ föreslagna stadgandena om förfarandet
i ärende, anhängiggjort enligt 16 §, ger vid handen, att — med
undantag av föreskrifterna om skuldebrevets fogande i huvudskrift eller
bestyrkt avskrift vid ansökan om handräckning hos överexekutor samt i
huvudskrift vid begäran hos utmätningsmannen om verkställighet å överexekutors
förordnande — proceduren är till alla delar densamma, som
enligt utsökningslagen är att iakttaga beträffande ärende, som omförmäles
i 191 § nämnda lag. Detta gäller även beträffande den i 17 § givna föreskriften,
att ärendet skall av överexekutor skyndsamt handläggas, enär
denna regel, ehuru ej uttryckligen uttalad i utsökningslagen, enligt sakens
natur skall iakttagas i varje handräckningsärende. Vid sådant förhållande
synas 17 och 18 §§ lämpligen böra ersättas med ett i 16 § infogat stadgande,
genom vilket, jämte meddelande av ovannämnda föreskrifter om skuldebrevets
företeende, de bestämmelser, som gälla för det i 191 § utsökningslagen
avsedda fall, göras tillämpliga på förevarande slag av ärenden.

52 Kungl. Maj:ts proposition Nr 224.

Sista stycket i 13 kap. 8 § vattenlagen kan därvid lämpligen tjäna till
förebild.

Vinner den nu gjorda hemställan beaktande, torde lydelsen av 19 § böra
undergå jämkning till förebyggande av att den i samma paragraf givna
hänvisningen till 16 § missuppfattas så, att den antages åsyfta även ett
av överexekutor, medan handräckningsärendet är hos honom anhängigt,
meddelat interimsförordnande enligt 194 § utsökningslagen.

20 i

Lagrådet:

Om någon tillgodogör sig eller förminskar spannmålspartiet, lärer detta
icke kunna ske annorledes än att handlingen innefattar ett förstörande av
spannmålen eller dess bortförande mot förbudet i 12 §. I överensstämmelse
härmed torde bestämmelsen i första stycket av förevarande paragraf kunna
lämpligen sammandragas.

De handlingar, för vilka straff stadgas i paragrafens första stycke, äro icke
alltid till sin karaktär så likartade med dem strafflagen i 22 kap. 13 §
belägger med ansvar, att det synes lämpligt att i fråga om straffet för
dessa handlingar hänvisa till nämnda strafflagsbud. Med anledning härav
hemställer lagrådet om upptagande i första och andra styckena av självständiga
straffbestämmelser, därvid skäl lärer saknas att för böterna stadga
lägre maximum än i tredje stycket föreslagits beträffande där avsedd
förseelse.

Sundberg:

Med den i första stycket angivna förutsättningen för stadgandets tilllämplighet,
att spannmålen är »pantförskriven», och det i tredje stycket
förekommande uttrycket »medan pantförskrivningen är gällande» torde
avses att beteckna ej allenast den tid, under vilken panträtt, uppkommen
enligt bestämmelserna i 9 §, äger bestånd utan jämväl den tid dessförinnan,
under vilken borgenären innehar upplåtelsehandlingen med rätt att
på grund av densamma genom registrering vinna panträtt. Har borgenär,
som mottagit upplåtelsehandlingen innan registrering ägt rum, försuttit
den i 6 § för rätt till registrering föreskrivna tiden, kan därefter ingen
tillämpning av stadgandena i nämnda stycken ifrågakomma. Och att jämväl
beträffande tredje stycket sådan tillämpning är utesluten innan skuldförhållande
uppkommit synes mig självfallet; dessförinnan lärer varje
anledning saknas att i den föreslagna lagens syfte göra någon som helst
inskränkning i spannmålsägarens rätt till fritt förfogande över sin egendom.
Därest, efter det åtgärd, som i samma stycke sägs, kommit till
stånd, spannmålsägaren utgiver skuldebrevet under förnekande eller förtigande
av sagda åtgärd, torde han därigenom — likasom även för det
fall, att han under tid emellan besiktningen och skuldebrevets utgivande

Kungl. Maj:ts proposition Nr 224.

53

förfar såsom i första stycket sägs — hava gjort sig förfallen till ansvar
enligt bestämmelserna i 22 kap. strafflagen.

Det förefaller däremot mindre egentligt att, på sätt förslaget innehåller,
utöver vad enligt strafflagen är att hänföra till brottsliga gärningar med
straff belägga åtgärder med spannmål, angående vilken visserligen avtalats
om pantsättning, men vari panträtt dock ej ännu uppkommit. Utlämnande
av lån mot oregistrerad skuldförbindelse torde rätteligen vara
att betrakta såsom en handling av förtroende, vars svikande icke hemfaller
under straffrättsliga bestämmelser. Dylik belåning skulle ock endast
undantagsvis komma i fråga, vadan nu avsedda stadgande!! lära
sakna praktisk betydelse.

Jag hemställer alltså, att genom ändring av första och tredje styckena
i förevarande paragraf de där intagna stadgandena göras tillämpliga allenast
i fråga om pantsatt spannmål.

21 %.

Lagrådet:

De i strafflagens 3 kap. givna delaktighetsreglerna lära utan uttrycklig
föreskrift bliva tillämpliga å brott mot den föreslagna lagen, i den mån
förhållandenas likartade natur därtill föranleder, och att å detta område
giva nämnda regler vidsträcktare tillämplighet torde ej böra ifrågakomma.
På grund härav hemställes, att förevarande paragraf uteslutes ur förslaget.

24 §.

Lagrådet anser sig böra fästa uppmärksamhet på önskvärdheten därav
att registret så anordnas, att däri skola göras anteckningar jämväl angående
avslagna ansökningar om registrering. Genom en sådan anordning
vinnes den fördel, att förande av särskilt protokoll eller andra särskilda
anteckningar över ansökningar av ifrågavarande slag kan undvikas.

Ur protokollet:

Erik Öländer.

54

Kungl. Maj:ts proposition Nr 224.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 16
maj 1924.

Närvarande:

Statsministern Trygger, ministern för utrikes ärendena friherre Marks von
Wurtemberg, statsråden Malm, Ekeberg, Beskow, Malmroth, Hasselrot,
Stridsberg, Lubeck, Clason, Wohlin.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Ekeberg anmäler lagrådets
genom utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden den 25 april 1924
inhämtade yttrande över upprättat förslag till lag om viss panträtt i spannmål.

Efter att hava redogjort för lagrådets yttrande anför föredragande departementschefen
vidare:

»Såsom framgår av den lämnade redogörelsen, har lagrådet icke gjort
någon erinran mot det föreslagna rättsinstitutet och de huvudgrundsatser,
på vilka ifrågavarande lagförslag är byggt, utan allenast mot vissa av förslagets
bestämmelser.

Den i 4 § av lagförslaget förekommande bestämmelsen att i upplåtelsehandlingen
skall angivas Vederbörlig benämning å den fastighet, varå
spannmålspartiet förvaras’, bär i enlighet med lagrådets hemställan såtillvida
undergått förändring, att orden Vederbörlig benämning å’ uteslutits.
Bestämmelser huru fastigheten skall upptagas i det för upplåtelserna avsedda
registret torde lämpligen kunna meddelas i administrativ ordning.

I enlighet med hemställan från två av lagrådets ledamöter har jag i 5 § bland
de särskilt kvalificerade personer, inom vilkas krets den ene besiktningsmannen
skall väljas, även upptagit ledamöter i ägodelningsrätt samt ansett mig kunna
eftergiva fordran att de kommunala förtroendemännen skola innehava sina
sysslor inom den ort, där besiktningen sker. Härvid har jag ansett följdriktigheten
kräva, att nyssnämnda fordran eftergives även i fråga om lantbruksombud
i hushållningssällskap samt ordförande och vice ordförande i
hushållningssällskaps underavdelning. I övrigt har denna paragraf avfattats
i enlighet med lagrådets hemställan.

Två av lagrådets ledamöter hava vid 6 § hemställt, att den enligt förslaget
medgivna möjligheten att för handlingens registrering insända densamma med
posten måtte bortfalla. Med hänsyn till önskvärdheten att panträtten kan
bringas till stånd under enklast möjliga former, anser jag mig emellertid
icke böra föreslå någon ändring i förslaget i nämnda hänseende.

Lagrådets hemställan att upplåtelsehandlingen skall ingivas (eller insändas)
till registerföraren och icke, såsom enligt förslaget, till domhavande eller
rådhusrätt bär blivit iakttagen. Om uppgift å registerförare intages i läns -

Kungl. Maj.ts proposition Nr 22 i. 55

kungörelserna och vidare stadgas skyldighet tor registerförare att till postanstalten
i orten anmäla sin postadress, torde några olägenheter icke behöva
befaras med denna anordning. Första stycket i (i § har vidare med avseende
ä den där stadgade tidsfristen förtydligats enligt lagrådets hemställan.

Andra punkten av 7 § i förslaget har i enlighet med lagrådets hemställan
uteslutits.

Ur 8 § i förslaget hava vissa bestämmelser i enlighet med lagrådets hemställan
uteslutits, varjämte nämnda paragraf jämväl i övrigt undergått
någon jämkning.

I enlighet med hemställan av tre utav lagrådets ledamöter har 9 § i lagförslaget
undergått en mindre jämkning.

En ledamot av lagrådet har hemställt, att i första stycket av 12 § i förslaget
måtte införas stadganden därom att, där avbetalning å skulden ägt
rum, ägaren av det pantförskrivna partiet skulle hava rätt att därur få avskild
till fritt förfogande så stor del, som svarade mot avbetalningen. Enligt
min mening torde det här liksom i fråga om vanliga pantavtal böra överlämnas
åt parterna att träffa den överenskommelse i berörda avseende, som
i varje särskilt fall finnes bäst lämpa sig. Att i lagen meddela bestämmelser
i detta ämne torde särskilt med hänsyn till svårigheten att giva uttömmande
och för alla olika fall lämpade regler med avseende å avskiljandet
av viss del av partiet knappast låta sig göra.

I 13 § av lagförslaget stadgas, att panträtten upphör att gälla, om den
pantförskrivna spannmålen bortföres från den i upplåtelsehandlingen angivna
fastigheten. Från denna huvudregel föreskrives emellertid det undantaget,
att nämnda omständighet icke skall föranleda panträttens upphörande, därest
spannmålen såsom ett avskilt parti fortfarande innehaves antingen av upplåtaren
eller annan för hans räkning eller ock av någon, som med förbehåll
om panträttens bestånd förvärvat spannmålen. Huvudsakliga anledningen
till det sålunda föreslagna undantaget är, såsom närmare utvecklas i mitt
yttrande till statsrådsprotokollet, att detsamma ansetts vara ägnat att underlätta
den pantsatta spannmålens försäljning. Jag anförde emellertid tillika,
att ur juridisk synpunkt betänkligheter givetvis funnes mot den föreslagna
anordningen.

Lagrådet har nu, under närmare utvecklande av de betänkligheter, som
mötte mot den föreslagna utsträckningen av panträttsupplåtelsens giltighet,
samt under anförande, att man i praktiken borde kunna reda sig med de i
motiven i övrigt omnämnda utvägarna för den pantsatta varans avyttrande,
hemställt, att ifrågavarande undantag från huvudregeln om panträttens upphörande
måtte uteslutas. Vid sådant förhållande anser jag mig icke kunna
förorda, att ifrågavarande bestämmelse kvarstår. Huruvida genom bestämmelsens
borttagande lagens praktiska användbarhet minskas är svårt att på
förhand bedöma. Emellertid är det att hoppas, att de i motiven anvisade
eller andra utvägar skola visa sig tillräckliga för lösande av de svårigheter,
som kunna vara förknippade med den pantsatta spannmålens försäljning.

56

Kungl. Maj:ts proposition Nr 224.

Jämte det 13 § i lagförslaget sålunda ändrats hava såväl denna paragraf
som 14 § i av lagrådet anmärkta hänseenden undergått jämkningar, varjämte
nämnda paragrafer i enlighet med lagrådets hemställan fått byta
plats. I samband med omredigeringen av 13 § har avfattningen av 3 §
andra stycket något ändrats.

I 15 § av lagförslaget hava jämkningar vidtagits i enlighet med lagrådets
hemställan.

Enligt 16 § i lagförslaget äger panthavaren att hos överexekutor erhålla
handräckning bland annat i det fall att han kan förebringa sannolika
skäl för att en del av det pantförskrivna partiet förstörts eller i strid
mot det i 12 § meddelade förbudet bortförts eller utlämnats. Lagrådet har
uttalat, att denna bestämmelse syntes kunna undvaras, enär det förhållandet
att en del av partiet redan fått undergå förstörelse eller blivit
bortflyttad utgjorde ett kraftigt indicium för att jämväl återstoden vore
utsatt för äventyr av samma eller lika betänklig art samt det knappast
vore påkallat att därutöver tillägga förhållandet självständig betydelse.
En omredigering av bestämmelsen i sålunda angiven riktning synes mig
emellertid kunna medföra ett visst försvagande av panthavarens ställning,
vilket kan vara ägnat att förminska panträttens värde såsom säkerhet
vid belåning. Lånesummans storlek torde i regel komma att så avpassas,
att densamma står i visst förhållande till den pantsatta spannmålens värde.
Om nu genom minskning av spannmålens kvantitet nämnda v ärde ned
går, blir detta inbördes förhållande rubbat. Långivaren bör därför, oberoende
av huruvida han kan visa, att fara för ytterligare minskning
föreligger, äga rätt att komma i besittning av återstående del av partiet
för att omedelbart kunna göra sig betäckt för sin fordran.

Till undvikande av det utav lagrådet befarade missförståndet beträffande
innebörden av det i 16 § av lagförslaget förekommande uttrycket ''sådan
åtgärd kan befaras’ bar någon jämkning i uttryckssättet vidtagits. Likaledes
bar i anledning av lagrådets hemställan i 16 § av förslaget gjorts den
ändringen, att underlåtenhet att fullgöra åtagen förpliktelse i fråga om det
pantförskrivna spannmålspartiets försäkring icke berättigar till handräckning
för att komma i besittning av partiet i annan händelse, än da panthavaren
för fall av dylik underlåtenhet förbehållit sig rätt till betalning ur panten
utan avvaktande av skuldens förfallotid.

I redaktionellt avseende har i enlighet med lagrådets hemställan vidtagits
den ändringen, att 17 och 18 §§ i förslaget utbytts mot en hänv isning till
de bestämmelser, som gälla med avseende å sådan handräckning, som omförmäles
i 191 § utsökningslagen, med tillägg av de stadganden i fråga om
handräckningsförfarandet enligt föreliggande förslag, som därutöver upptagits
i 17 och 18 §§ av förslaget. Dessa bestämmelser hava upptagits såsom ett tredje
stycke i 16 §. I anledning av denna redaktionella förändring har en mindre
jämkning även måst vidtagas i förslagets 19 §, vilken i samband härmed
erhållit paragrafnummer 17.

Kunrjl. Mnj.ts proposition Nr 224. r>7

I 20 § av förslaget, som på grund av 17 och 18 §§:s bortfallande erhållit
paragrafnummer 18, hava vidtagits de jämkningar, varom lagrådet hemställt.

21 § i lagförslaget har i enlighet med lagrådets hemställan ansetts
kunna utgå.

I lagförslaget hava dessutom några mindre ändringar av redaktionell
art vidtagits.

Samtidigt med det nu behandlade lagförslaget hade efter föredragning
av chefen för finansdepartementet till lagrådet för yttrande överlämnats
ett förslag till lag om ändrad lydelse av 26 § i lagen om sparbanker den
29 juni 1923 (nr 286). Enligt denna paragraf i dess nuvarande lydelse
må sparbank i allmänhet ej utlämna lån annat än mot fullgod säkerhet av
pant eller borgen. Med utgångspunkt därifrån att under begreppet pant här
endast kunde hänföras pant medförande sådan panträtt, som enligt den vid
tiden för sparbankslagens utfärdande gällande lagstiftning kunde uppkomma,
ansågs det för att sparbankerna skulle erhålla möjlighet att utlåna penningar
mot säkerhet av sådan panträtt, som avsåges i den föreslagna lagen
om viss panträtt i spannmål, erforderligt att i nämnda lagrum i sparbankslagen
införa det tillägget, att såsom pant jämväl skulle räknas pant,
tillkommen enligt bestämmelserna i lagen om viss panträtt i spannmål.
Lagrådet har emellertid i avgivet yttrande över förslaget till lag om ändrad
lydelse av 26 § sparbankslagen, vilket förslag innehåller ett dylikt tillägg,
uttalat, att det för vinnande av det avsedda syftet icke torde vara erforderligt
att i sparbankslagen vidtaga den ändring, som innefattades i nyssnämnda
förslag, samt därför icke ansett sig kunna tillstyrka, att förslaget
gjordes till föremål för proposition till riksdagen. Då på grund av nämnda
uttalande av lagrådet man lärer äga utgå från att det med den föreslagna
ändringen i sparbankslagen avsedda syftet kan vinnas, utan att denna
lagändring kommer till stånd, hava vidare åtgärder i denna fråga icke
vidtagits».

Departementschefen uppläser därefter det omarbetade förslaget till lag
om viss panträtt i spannmål och hemställer, att detsamma måtte jämlikt
§ 87 regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan behagar Hans Maj:t Konungen
förordna, att till riksdagen skall avlåtas, proposition
av den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

N. Cervin.

Bihang till riksdagens protokoll 1924. 1 sand. 18ö höft. (Nr 224.)