Kungl. Maj:t8 proposition Nr 223.
1
Nr 223.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag med
särskilda bestämmelser angående olovlig befattning med spritdrycker
och vin, m. mgiven Stockholms slott den 9 maj 1924.
Under åberopande av bilagda, i statsrådet och lagrådet förda protokoll
vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till
1) lag med särskilda bestämmelser angående olovlig befattning med
spritdrycker och vin;
2) lag angående vissa ändringar i lagen den 8 juni 1923 (nr 147) om
straff för olovlig varuinförsel; samt
3) lag angående förverkande i visst fall av spritdrycker och vin.
GUSTAF.
K. J. Beskow.
Bihang till riksdagens protokoll 1924.
1 samt.
184 haft. (Nr 223.)
1
2
Kungl. Maj:ts proposition Nr 223.
Förslag
till
lag med särskilda bestämmelser angående olovlig befattning med spritdrycker
och vin.
Härigenom förordnas som följer:
1 kap.
Om olovlig införsel av spritdrycker och vin, så ock om olovlig befattning
med spritdrycker och vin, som olovligen införts.
Olovlig införsel till riket.
1 %.
1 mom. Var, som utan behörig tullangivning till riket inför spritdrycker
eller vin, straffes för olovlig varuinförsel med böter till belopp motsvarande
lägst åtta, högst tjugu kronor för liter av de olovligen införda
dryckerna, dock minst trettio kronor, eller med fängelse i högst ett år.
Ändå att enligt förestående beräkningsgrund högsta bötesbeloppet i visst
fall icke uppgår till femhundra kronor, må böterna höjas till nämnda
belopp.
Sker den olovliga införseln i större omfattning eller yrkesmässigt, må
till straffarbete i högst ett år dömas.
2 mom. Vad i 1 § 2—5 mom. i lagen den 8 juni 1923 (nr 147) om straff
för olovlig varuinförsel finnes stadgat skall i tillämpliga delar äga giltighet
beträffande brott, som avses här ovan i 1 mom.
3 mom. Lika med brott, som avses i 1 mom., anses försök därtill.
Angående delaktighet i brott, varom i 1 mom. förmäles, skall gälla vad
som finnes stadgat i 7 § första stycket i lagen om straff för olovlig varuinförsel.
4 mom. Förövas olovlig införsel av spritdrycker eller vin av den, som
en eller flera gånger fällts till straff för enahanda brott, skall till fängelse
eller till straffarbete i högst två år dömas. Har införseln skett i allenast
ringa omfattning och äro omständigheterna synnerligen mildrande, må, där
ej föreligger fall, som avses i 1 § 3 mom. i lagen om straff för olovlig
varuinförsel, dömas till böter efter vad i 1 mom. här ovan stadgas.
3
Kungl. Maj:ts proposition Nr 223.
Förövas olovlig införsel av spritdrycker eller vin av den, som två eller flera
gånger undergått straff för olovlig införsel av andra varor iin spritdrycker
och vin, skall dömas till böter efter vad i 1 mom. stadgas eller till fiingelse
eller till straffarbete i högst två år; dock må ej i fall, som avses i 1 § 3
mom. i lagen om straff för olovlig varuinförsel, till böter dömas.
Olovlig införsel till svenskt territorialvatten.
2 §.
1 mom. Spritdrycker och vin må icke med farkost av mindre nettodräktighet
än tvåhundrafemtio ton införas från internationellt eller utländskt
område till svenskt territorialvatten.
Då särskilda omständigheter därtill föranleda, må Konungen beträffande
farkoster av större nettodräktighet, än nu sagts, meddela motsvarande förbud
att gälla i fråga om införsel till visst område av svenskt territorialvatten.
2 mom. Förbud, som i 1 mom. avses, skall icke utgöra hinder för införsel
till svenskt territorialvatten av spritdrycker och vin:
a) då dryckerna äro att hänföra till skeppsproviant för den farkost, med
vilken de forslas, eller tillhöra med farkosten följande resande eller ombord
å densamma anställda personer, allt i den mån dryckerna prövas icke överstiga
behovet under resan eller dryckerna eljest enligt gällande stadgande
må av den resande för eget bruk till riket införas; samt
b) vid genomfart utan onödigt uppehåll genom Öresund mellan Falsterbo
rev och Kullens fyr från internationellt eller utländskt område till annat
sådant område; dock att vattenområde inom en halv kilometer från svenska
landet icke må befaras.
3 mom. Generaltullstyrelsen må för särskilda fall medgiva undantag från
förbud, som avses i denna paragraf.
3 §.
1 mom. Bryter någon mot förbud, som avses i 2 §, straffes såsom för
olovlig införsel till riket.
Framgår uppenbarligen av omständigheterna, att avsikten icke varit att
olovligen införa dryckerna till riket, må dock dömas allenast till böter, högst
femhundra kronor.
Visas, att den farkost, med vilken dryckerna forslats, på grund av verklig
sjönöd icke kunnat undgå att inkomma till svenskt territorialvatten
och att där förbliva, vare den tilltalade från ansvar fri.
2 mom. Åtal för förbrytelse, som avses i 1 mom., må ej äga rum, med
mindre generaltullstyrelsen giver lov därtill.
4
Kungl. Maj:ts proposition Nr 223.
4 §.
Tulltjänsteman äger, där honom anbefalld tjänstgöring därtill föranleder,
å farkost företaga den visitation, som oundgängligen erfordras för utrönande,
huruvida mot förbud, som avses i 2 §, spritdrycker eller vin medföras
å farkosten.
Olovlig befattning med spritdrycker och vin, som olovligen införts, m. m.
5 $.
1 mom. Var som, utan att kunna såsom gärningsman eller delaktig
fällas till ansvar för brott, som i 1 § sägs, för egen eller annans räkning
förvärvar, forslar, döljer eller förvarar spritdrycker eller vin, skall, där
det är uppenbart, att dryckerna hava olovligen införts, straffas med böter
till belopp motsvarande lägst fem, högst femton kronor för liter av de
drycker, med vilka han tagit sådan olovlig befattning, dock minst tjugu
och högst femtusen kronor, eller med fängelse i högst ett år. Angående
höjning i visst fall av böternas belopp gäller vad i 1 § 1 mom. andra
stycket stadgas.
Kan den tilltalade göra sannolikt, att han vid tiden för gärningens begående
icke ägt kännedom om eller anledning misstänka, att dryckerna olovligen
införts, vare han från ansvar fri.
2 mom. Lika med brott, som avses i 1 mom., anses försök därtill.
Angående delaktighet i brott, varom i 1 mom. förmäles, skall vad i 7 §
första stycket första och andra punkterna i lagen om straff för olovlig varuinförsel
finnes stadgat äga motsvarande tillämpning.
6 §.
1 mom. Finnas å fartyg eller tåg spritdrycker eller vin så förstuckna
eller undandolda, att olovlig införsel därav till riket uppenbarligen är
tillämnad, skall fartygets eller tågets befälhavare, där ej på grund av annan
bestämmelse i denna lag strängare påföljd skall ådömas honom, för bristande
tillsyn över fartyget eller tåget straffas med böter till belopp
motsvarande högst fyra kronor för liter av dryckerna, dock lägst tio kronor.
Till ansvar, som nu sagts, må dock icke dömas i det fall, att å passagerarfartyg
eller tåg spritdrycker eller vin anträffas förstuckna eller
undandolda på plats, vilken är upplåten till medföljande resandes personliga
begagnande, eller då befälhavaren gjort vad på honom ankommit
för att förhindra dryckernas olovliga införande.
Föreligger skälig anledning antaga, att fartygets eller tågets befälhavare
haft kännedom om åtgörande, som i första stycket sägs, straffes såsom
för olovlig införsel av dryckerna.
Kungl. Maj.-ts proposition Nr 223.
5
2 mom. Hava å fartyg i trafik mellan inrikes orter spritdrycker eller
vin, vilka uppenbarligen blivit till riket olovligen införda, påträffats under
sådana omständigheter, att olovlig forsling därav måste anses vara tillämnad
eller hava ägt rum, och finnes befälhavaren skäligen hava bort
misstänka detta, skall befälhavaren, där han det oaktat underlåtit att vidtaga
på honom ankommande åtgärder för att förhindra eller avbryta
dryckernas forslande med fartyget, för bristande tillsyn över fartyget
straffas med böter till belopp motsvarande högst tre kronor för liter av
dryckerna, dock lägst tio kronor.
Föreligger skälig anledning antaga, att befälhavaren ägt kännedom om
förhållande, som i första stycket avses, skall befälhavaren, där ej enligt
annan bestämmelse i denna lag strängare påföljd skall ådömas honom,
straffas såsom för olovlig forsling av dryckerna.
3 mom. Vad i 1 mom. andra stycket och 2 mom. andra stycket stadgas
angående ansvar i vissa fall för befälhavare å fartyg skall äga motsvarande
tillämpning beträffande annan å fartyg anställd person av befälsgrad.
Förverkande m. m.
7 $.
Påträffas spritdrycker eller vin, vilka uppenbarligen hava olovligen införts,
skola dryckerna vara förverkade, evad någon fälles till ansvar för olovlig
befattning därmed eller ej; dock att sådan påföljd icke skall inträda, där
av omständigheterna uppenbarligen framgår, att drycker, som införts till
svenskt territorialvatten, icke varit avsedda att olovligen införas till riket.
Där enligt vad sålunda stadgats drycker skola vara förverkade, skola
tillika kärl och emballage, vari de förvaras, vara förverkade.
8 $.
1 mom. Har vid olovlig införsel av spritdrycker eller vin i annat fall,
än i 3 § 1 mom. andra och tredje styckena sägs, eller har vid olovlig
forsling, som i 5 § avses, nyttjats farkost av mindre nettodräktighet än
tvåhundrafemtio ton eller dragare och fordon eller annat forslingsredskap,
skall, evad ansvar för brottet ådömes eller ej, forslingsredskapet vara
förverkat, därest det forslade godset till väsentlig del utgjorts av olovligen
införda spritdrycker eller vin, eller därest den färd, vid vilken redskapet
nyttjats, eljest måste antagas hava ägt rum i väsentligt syfte att
företaga olovlig införsel eller forsling av spritdrycker eller vin.
Påföljd av förverkande, varom nu sagts, skall dock icke inträda:
a) där det göres sannolikt, att varken forslingsredskapets ägare eller dess
brukare eller förare haft kännedom om eller anledning misstänka redskapets
användande vid olovlig införsel eller forsling av spritdrycker eller
vin; eller
6
Rungl. Maj:ts proposition Nr 223.
b) då äganderätten till forslingsredskapet, efter dess användande för den
olovliga införseln eller forslingen men innan beslag skett, genom överlåtelse
övergått till annan och det göres sannolikt, att den nye ägaren
icke vid tiden för förvärvet ägt kännedom om eller anledning misstänka
redskapets olovliga användande; eller
c) där forslingsredskapets förverkande eljest finnes uppenbart oskäligt
med hänsyn till särskilda omständigheter, såsom bristande möjlighet för
ägaren eller, då annan ägt i ägarens ställe förfoga över forslingsredskapet,
för denne att förebygga redskapets olovliga användande.
2 mom. Farkost av mindre nettodräktighet än fyrtio ton, vilken uppehåller
förbindelse mellan land och där utanför beläget fartyg, skall, såvida
fartygets resa uppenbarligen skett i syfte att företaga eller främja olovlig
införsel av spritdrycker eller vin och farkostens färd skäligen får antagas
hava avsett befordrande av sådant syfte, vara förverkad, ändå att farkostens
ägare, brukare eller förare icke kan dömas till ansvar för olovlig införsel
eller forsling av dylika drycker; dock skall vad i 1 mom. andra stycket
stadgas angående undantag från påföljd av förverkande äga motsvarande
tillämpning.
3 mom. Där enligt vad i 1 eller 2 mom. stadgas forslingsredskap skall
vara förverkat, skola tillika därtill hörande och å forslingsredskapet anträffade
inventarier och utrustningsföremål vara förverkade, så ock eljest
redskap och vapen, då de anträffas å forslingsredskapet och uppenbarligen
använts vid eller medförts i syfte att användas vid olovlig införsel eller
forsling av spritdrycker eller vin eller vid olovligt uppehållande av förbindelse
mellan fartyg och land; och skall vad i denna lag stadgas om
förverkat forslingsredskap äga motsvarande tillämpning beträffande nu
avsedd egendom.
9 §.
Vad i 1 § 10 mom., 4, 5 och 8 §§, 11—14 §§ samt 18 § i lagen om
straff för olovlig varuinförsel stadgas skall äga motsvarande tillämpning,
då fråga är om brott, som avses i detta kapitel, eller om egendom, som på
grund av stadgande i detta kapitel skall vara förverkad.
2 kap.
Om olovlig befattning med spritdrycker och vin, som icke avses i 1 kap.
10 §.
1 mom. Var som, utan att kunna fällas till ansvar för olovlig tillverkning
av spritdrycker och vin eller delaktighet i sådant brott, för egen eller
annans räkning förvärvar, forslar, döljer eller förvarar spritdrycker eller
vin, skall, där det är uppenbart, att dryckerna hava olovligen tillverkats,
Kungl. Maj:ts proposition Nr 223.
7
straffas med böter till belopp motsvarande lägst fem, högst femton kronor
för liter av de drycker, med vilka han tagit sådan olovlig befattning, dock
minst tjugu och högst femtusen konor, eller med fängelse i högst ett år.
Angående höjning i visst fall av böternas belopp gäller vad i 1 § 1 mom.
andra stycket stadgas.
Kan den tilltalade göra sannolikt, att han vid tiden för gärningens begående
icke ägt kännedom om eller anledning misstänka, att dryckerna
olovligen tillverkats, vare han från ansvar fri.
2 mom. Lika med brott, som avses i 1 mom., anses försök därtill.
Angående delaktighet i brott, varom i 1 mom. förmäles, skall vad i 7 §
första stycket första och andra punkterna i lagen om straff för olovlig
varuinförsel finnes stadgat äga motsvarande tillämpning.
11 %.
1 mom. Påträffas spritdrycker eller vin, vilka uppenbarligen hava olovligen
tillverkats, skola dryckerna vara förverkade, ändå att icke någon
fälles till ansvar för den olovliga tillverkningen.
2 mom. Vad i 1 mom. stadgas skall äga motsvarande tillämpning beträffande
spritdrycker och vin, vilka, utan att hava olovligen införts eller
olovligen tillverkats, uppenbarligen åtkommits genom olovlig överlåtelse av
dryckerna eller av inköpsrätt till dryckerna, dock endast för så vitt dryckerna
anträffas under sådana omständigheter, att det tillika är uppenbart,
att de äro avsedda att i befintligt eller förarbetat skick olovligen avyttras.
3 mom. Där enligt vad i 1 eller 2 mom. sägs spritdrycker eller vin
skola vara förverkade, skola tillika kärl och emballage, vari de förvaras,
vara förverkade.
. 4 mom. Förskingrar någon egendom, som enligt vad i detta kapitel
sägs skolat dömas förverkad, gälde dess värde.
12 §.
I de avseenden, varom i denna lag stadgas, skall lika med olovlig tillverkning
anses obehörig åtgärd, varigenom denatureringsmedel avskiljes eller
denaturering försvagas, och skola lika med drycker, vilka uppenbarligen
hava olovligen tillverkats, anses spritdrycker samt rusgivande ersättningsmedel
därför, med vilka uppenbarligen vidtagits obehörig åtgärd, som nyss
sagts, så ock spritdrycker och vin, vilka uppenbarligen hava antingen olovligen
införts eller olovligen tillverkats eller varit föremål för sådan obehörig
åtgärd, utan att dock arten av det olovliga förfarandet kan utrönas.
8
Kungl. Maj:ts proposition Nr 223.
3 kap.
Om rättegången.
Laga domstol.
13 §.
1 mom. Mål angående brott, varom i 1 kap. sägs, skall, även i det fall
att straff skall bestämmas enligt allmänna strafflagen, anhängiggöras vid den
domstol, som jämlikt 16 § i lagen om straff för olovlig varuinförsel är tullmålsdomstol
för den plats, där brottet skett eller blivit upptäckt, eller, där
brottet skett eller upptäckts å inkommande fartyg, vid tullmålsdomstolen
för den plats, dit den brottslige med fartyget först ankommer eller där han
eljest träffas.
Mål angående förverkande av egendom eller utgivande av egendoms värde
på grund av vad i 1 kap. stadgas skall, där talan om ansvar ej föres, anhängiggöras
vid tullmålsdomstolen för den ort, där beslag skett, eller, där
beslag skett å inkommande fartyg, för den ort, dit fartyget först ankommer.
Utan hinder av vad sålunda stadgats må mål angående brott, som avses
i 5 §, eller angående förverkande av egendom eller utgivande av egendoms
värde på grund av sådant brott anhängiggöras jämväl vid allmän domstol
för den ort, där brottet skett eller blivit upptäckt, eller, där talan ej föres
om ansvar, för den ort, där beslag ägt rum, eller dit fartyg, därå beslaget
skett, först ankommer.
2 mom. Mål angående brott, som avses i 2 kap., eller angående förverkande
av egendom eller utgivande av egendoms värde på grund av vad i
samma kapitel stadgas skall anhängiggöras vid allmän domstol för den ort,
där brottet skett eller blivit upptäckt, eller, där talan om ansvar ej föres, för
den ort, där beslag ägt rum.
3 mom. Föres vid domstol talan angående olovlig befattning med spritdrycker
eller vin, må domstolen, under förutsättning att det finnes kunna
ske utan men för utredningens fullständighet och att det eljest med hänsyn
till kostnader och andra omständigheter finnes lämpligt, i sammanhang med
nämnda talan till bedömande upptaga jämväl talan angående annan olovlig
befattning med dryckerna, ändå att sistnämnda talan bort anhängiggöras vid
annan domstol.
Befinnes, efter det talan angående olovlig befattning med spritdrycker
eller vin anhängiggjorts vid viss domstol, att den åtalade gärningen utgör
brott, varom talan rätteligen bort väckas vid annan domstol, må ändock den
domstol, där målet anhängiggjorts, under den i första stycket angivna förutsättning
handlägga och slutligen avdöma målet.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 223.
9
Åtalsrätt.
14 §.
Talan angående olovlig befattning med spritdrycker eller vin anhängiggöres
och utföres vid tullmålsdomstol av tullverkets vederbörande åklagare
samt vid allmän domstol av vederbörande allmänne åklagare, beslagare
dock obetaget att, därest åklagaren vägrar åtala, underställa frågan prövning
av länsstyrelsen i länet eller, där åklagaren är tullverkets åklagare,
av generaltullstyrelsen.
Därom att i visst fall åtal ej må äga rum utan generaltullstyrelsens
tillstånd är stadgat i 3 § 2 mom.
Beslag.
15 §.
1 mom. Tulltjänsteman, polisman eller lotstjänsteman, som anträffar
spritdrycker eller vin, vilka skäligen kunna antagas vara förverkade på
den grund att de äro olovligen införda, skall taga dryckerna i beslag
tillika med kärl och emballage, vari de förvaras. Med egendom, som sålunda
tagits i beslag, skall förfaras på sätt i 10 § i lagen om straff för
olovlig varuinförsel linnes stadgat.
Vad nu sagts skall gälla jämväl med avseende å forslingsredskap, som
skäligen kan antagas enligt denna lag vara förverkat.
2 mom. Lands- eller stadsfiskal eller kronobetjänt eller person, vilken
särskilt förordnats att vaka över efterlevnaden av gällande förordningar
angående tillverkning av brännvin och angående försäljning av rusdrycker,
skall, då han anträffar spritdrycker eller vin, som skäligen kunna antagas
vara förverkade jämlikt stadgande i 2 kap. i denna lag, taga dryckerna
i beslag tillika med kärl och emballage, vari de förvaras. Beslag skall,
där så ske kan, göras i två vittnens närvaro, och skall innehavaren av
vad som tages i beslag eller, om han är frånvarande, hans ombud på
stället eller någon av hans husfolk tillsägas om beslaget.
3 mom. Då egendom tagits i beslag enligt 1 eller 2 mom., åligger det
beslagaren, där han själv äger anställa åtal, att så snart ske kan väcka
talan vid domstol med yrkande om egendomens förverkande eller ock förfara
på sätt i 17 § sägs. Äger beslagaren icke själv anställa åtal, skall
han ofördröjligen om beslaget göra anmälan hos vederbörande åklagare,
vilken det åligger att pröva, huruvida beslaget skall bestå, och, därest
beslaget linnes icke böra hävas, vidare förfara på sätt nyss sagts.
Innan domstol haft tillfälle att pröva beslag eller innan förordnande, som
avses i 17 §, blivit meddelat, må den, som drabbats av beslaget, kunna
hos vederbörande länsstyrelse eller, där åklagaren är tullverkets åklagare,
hos generaltullstyrelsen påkalla beslagets hävande.
10
Kungl. Maj:ts proposition Nr 223.
i mom. Då egendom i annat fall, än som avses i 1 mom., tagits i
beslag men ärendet på grund av sakens beskaffenhet överlämnas till
tullverkets åklagare, så ock då mål hänvisas från allmän domstol till
tullmålsdomstol, skall den beslagtagna egendomen överlämnas till den
tullförvaltning, dit den bekvämligast kan föras, och skall med egendomen
vidare förfaras på sätt i 10 § i lagen om straff för olovlig varuinförsel
stadgas.
Förfarandet i visso fall i fråga om egendoms förverkande.
16 $.
Har egendom tagits i beslag med stöd av denna lag och föres talan om
ansvar för brottslig gärning, som föranlett beslaget, må, ändå att den tilltalade
är annan än ägaren till den beslagtagna egendomen, frågan om
egendomens förverkande prövas i målet; dock må forslingsredskap icke
förklaras förverkat, med mindre ägaren, där han är känd, erhållit underrättelse
om målet i den ordning, som angående delgivning av stämning
är stadgad.
Kan ej mot någon föras ansvarstalan, som i första stycket sägs, må
ändock mot ägaren eller, om denne ej är känd eller ej kan med stämning
anträffas, mot brukare, forsiare eller annan innehavare av den beslagtagna
egendomen vid domstol föras talan angående egendomens förverkande.
Har den, som sålunda instämts, ej inställt sig vid rätten, må
utan hinder därav frågan om egendomens förverkande av domstolen prövas.
17 §.
1 mom. År varken ägare eller forsiare, brukare eller annan innehavare
av beslagtagen egendom känd eller anträffbar med stämning, och är fråga
om förverkande av allenast annan egendom än forslingsredskap, skall vederbörande
åklagare, där han finner uppenbart, att egendomen skall vara
förverkad, göra framställning om eller, såvida han jämlikt 3 mom. i denna
paragraf är därtill behörig, själv meddela förordnande, att beslaget å
egendomen skall tillsvidare bestå, samt därefter förfara på sätt i 18 och
19 §§ stadgas.
År fråga om förverkande av forslingsredskap, skall åklagaren hos vederbörande
domstol göra framställning om beslagets kungörande, varefter
domstolen låter genom åklagarens försorg i allmänna tidningarna införa
sådan kungörelse med föreläggande för vederbörande att inom sextio dagar
från kungörandet anmäla sig hos domstolen, vid äventyr att frågan
om egendomens förverkande avgöres utan hinder av hans uteblivande.
2 mom. År i fall, som i 16 § andra stycket sägs, fråga om förverkande
av allenast annan beslagtagen egendom än forslingsredskap, må åklagaren,
där han finner uppenbart, att egendomen skall vara förverkad, i stället
för att väcka talan vid domstol förfara på sätt i 1 mom. första stycket sägs.
11
Kungl. Maj:ts proposition Nr 223.
3 mom. Förordnande, som i denna paragraf avses, meddelas i Stockholm
av överståtliållarämbetet, i annan stad, där poliskammare finnes, av denna,
och eljest av vederbörande åklagare. Förordnande skall meddelas skriftligen;
och skall, där den beslagtagna egendomens värde uppskattas till
mindre än trettio kronor, detta angivas i förordnandet.
18 i
1 mom. Då förordnande, som avses i 17 §, blivit meddelat, skall åklagaren
utan dröjsmål låta genom stämningsman delgiva ägaren av den
egendom, förordnandet avser, eller, om ägaren ej är känd eller ej kan anträffas,
den, som vid tiden för beslaget innehade egendomen, förordnandet
med anmaning till denne, om han vill å beslaget tala, att hos åklagaren
inom fjorton dagar efter delgivningen med angivande av bostads- och
vistelseort skriftligen anmäla missnöje med beslaget, vid påföljd att eljest
beslaget står fast och egendomen är förverkad. Intyg om delgivningen
skall av stämningsmannen tecknas å förordnandet.
Är ägare eller innehavare ej känd eller kan ägare eller innehavare ej
anträffas, skall delgivning av förordnande och anmaning, varom i första
stycket sägs, ske genom införande i den eller de tidningar i orten, i vilka
allmänna meddelanden kungöras; dock skall i dylikt fall egendomens
ägare eller innehavare för missnöjes anmälande njuta eu tid av sextio
dagar efter det förordnandet och anmaningen senast kungjorts.
Har förordnande och anmaning icke inom trettio dagar, efter det förordnandet
meddelats, delgivits egendomens ägare eller innehavare eller i
fall, som avses i andra stycket, införts i vederbörlig tidning, skall beslaget
gå åter.
2 mom. Uppgår beslagtagen egendoms värde ej till trettio kronor, skall
utan vidtagande av de i 1 mom. föreskrivna åtgärder egendomen vara förverkad,
därest icke missnöje med beslaget anmäles inom trettio dagar
efter det förordnandet meddelats.
19 §.
Har enligt 18 § missnöje anmälts, skall åklagaren, då därtill finnes anledning,
inom fjorton dagar efter det anmälningen gjorts, till vederbörande
domstol instämma den, som anmält missnöje, med yrkande att den beslagtagna
egendomen måtte förklaras förverkad. Anträffas ej den, som
anmält missnöje, då han å den uppgivna vistelseorten för stämning sökes,
skall instämningstiden vara förlängd, till dess han hos åklagaren inställer
sig för stämnings mottagande. Har detta ej skett inom sex månader, efter
det förordnandet meddelats, skall missnöjesanmälningen vara förfallen.
Då stämning skett inom föreskriven tid, skall beslaget bestå, till dess
domstol annorlunda förordnar. Sker ej stämning inom sådan tid, skall
beslaget gå åter.
12
Kungl. Maj:ts proposition Nr 223.
Har den, som anmält missnöje, ehuru lagligen stämd, ej inställt sig vid
rätten, må utan hinder därav frågan om egendomens förverkande av domstolen
avgöras.
20 $.
Har framställning gjorts om förordnande enligt 17 § eller har dylikt
förordnande meddelats, och anställes, innan frågan om egendomens förverkande
blivit avgjord i den ordning, som i 18 och 19 §§ stadgas, åtal
angående olovlig befattning med de varor, förordnandet avser, skall frågan
om egendomens förverkande i stället prövas i samband med åtalet;
och skola förty jämlikt sistnämnda paragrafer vidtagna åtgärder förfalla.
21 §.
Om ordningen för fullföljd i högre rätt av mål rörande egendoms förverkande
på grund av föreskrift i denna lag gäller vad i allmänhet för
brottmål är stadgat.
Försäljning av förverkad egendom.
22 §.
Med spritdrycker och vin, som jämlikt denna lag äro förverkade, skall
förfaras på sätt i gällande författning angående försäljning av rusdrycker
är föreskrivet beträffande förfarande med drycker, som jämlikt författningen
äro förverkade.
I fråga om förfarande med forslingsredskap, som jämlikt denna lag är
förverkat, skall vad i 21 § i lagen om straff för olovlig varuinförsel stadgas
i tillämpliga delar lända till efterrättelse.
Böters fördelning och förvandling m. rn.
23 %.
1 mom. Av böter, vilka ådömas för sådan olovlig befattning med spritdrycker
och vin, som avses i 1 eller 3 § i denna lag eller i 4 eller 5 § i lagen
om straff för olovlig varuinförsel, så ock av behållna försäljningssumman
för egendom, som i samband med ådömande av ansvar för sådan gärning
förklaras förverkad, ävensom av belopp, som utgives i stället för dylik
egendom, skola, där ej i 5 mom. här nedan annorlunda stadgas, två tredjedelar
tillfalla beslagaren och återstoden kronan. Ej må dock till beslagare
utgå mera än sammanlagt ettusen kronor av böternas belopp och den förverkade
egendomens värde; skolande vad därutöver å beslagare belöper
ställas till generaltullstyrelsens förfogande för att användas till det i 19 §
i lagen om straff för olovlig varuinförsel omförmälda ändamål.
2 mom. Av böter, som i ändra fall än i 1 mom. avses ådömas för brott,
varom i denna lag sägs, ävensom av behållna försäljningssumman för
egendom, som i andra fall än i 1 mom. avses jämlikt lagen är förverkad,
13
Kund. Maj.ts proposition Nr 223-
så ock av belopp, som utgives i stället för dylik egendom, skall, där ej i 5
mom. här nedan annorlunda stadgas, eu tredjedel, dock sammanlagt högst
ettusen kronor, tillfalla beslagaren och en tredjedel kronan.
Återstoden skall, då fråga är om böter, vilka ådömas enligt 1 kap., eller
om försäljningssumman för eller värdet av egendom, som enligt samma
kapitel dömes eller skolat dömas förverkad, ställas till generaltullstyrelsens
förfogande för att användas till det i 19 § i lagen om straff för olovlig
varuinförsel omförmälda ändamål och i annat fall fördelas med ena hälften
till generaltullstyrelsen, att användas på sätt sålunda sagts, och med andra
hälften i Stockholm till överståthållarämbetet, i annan stad till magistraten
samt eljest till länsstyrelsen, att i enlighet med föreskrifter, som
Konungen utfärdar, användas till uppmuntran av polismän, vilka ådagalagt
synnerligt nit vid beivrande av olovlig rusdrycks- eller sprithantering.
3 mom. På vederbörande länsstyrelse eller, där åklagaren är tullverkets
åklagare, på generaltullstyrelsen ankommer att fastställa fördelningen av
försäljningssumman för förverkad egendom, då frågan om egendomens
förverkande blivit avgjord annorledes än genom domstols utslag.
4 mom. Skall egendom vara förverkad såväl jämlikt denna lag som
jämlikt annan författning, skall beträffande fördelningen av försäljningssumman
eller egendomens värde gälla vad i denna lag är stadgat.
5 mom. Vad i 19 § andra stycket i lagen om straff för olovlig varuinförsel
är för där avsedda fall stadgat skall äga motsvarande tillämpning,
då fråga är om fördelning av böter, ådömda enligt denna lag, samt av
försäljningssumman för eller värdet av egendom, som jämlikt denna lag
dömes eller skolat dömas förverkad.
24 §.
Saknas tillgång till fulla gäldandet av böter, som ådömas enligt denna
lag, skola de förvandlas enligt allmänna strafflagen.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1924 och gäller till och med den 30 juni
1926. Så länge denna lag är gällande, skall, såvitt angår spritdrycker
och vin, lagen om straff för olovlig varuinförsel icke äga tillämpning i
vidare mån än hänvisning därtill skett i denna lag.
Genom denna lag upphäves lagen den 8 juni 1923 (nr 148) angående förbud
i vissa fall mot införsel av spritdrycker och vin till svenskt territorialvatten.
Har gärning, som i denna lag avses, blivit begången under tiden för
lagens giltighet, eller har under samma tid beslag skett på grund av stadgande
i lagen, skola de i lagen meddelade bestämmelserna jämväl efter
utgången av nämnda tid tillämpas med avseende å gärningen eller beslaget.
14
Kungl. Maj:ts proposition Nr 223.
Förslag
till
lag angående vissa ändringar i lagen den 8 juni 1923 (nr 147) om straff
för olovlig varuinförsel.
Härigenom förordnas, att 1 § 7 mom. i lagen den 8 juni 1923 om straff
för olovlig varuinförsel skall upphöra att gälla, att i samma lag skall införas
en ny paragraf med beteckning 22 av den lydelse nedan sägs samt
att 1 § 1, 2 och 9 mom., 6 och 9 §§, 10 § 3 mom. och 12 § 2 mom. i lagen
skola hava följande ändrade lydelse:
1 §.
1 mom. Var, som utan behörig tullangivning till riket inför tullpliktig
vara, skall för olovlig varuinförsel höta från och med två till och med sex
gånger beloppet av den avgift, som för varan bort för statsverkets räkning
erläggas till tullverket, dock minst tio kronor. Sker den olovliga införseln
i större omfattning eller yrkesmässigt, vare straffet böter från och med
fyra till och med tio gånger beloppet av nämnda avgift, dock minst etthundra
kronor, eller fängelse i högst ett år.
2 mom. Om vid förövandet av den olovliga varuinförseln gärningsmannen
varit beväpnad och det skäligen kan antagas, att vapnet varit avsett
att begagnas till våld eller hot mot den, som velat hindra eller vederbörligen
anmäla den olovliga varuinförseln, må i fall, som i första punkten av
1 mom. sägs, dömas till fängelse och i fall, som i andra punkten av samma
mom. omförmäles, dömas till straffarbete i högst ett år.
9 mom. Är olovligen infört gods förverkat, vare ock förverkat:
a) emballage eller---varuinförsel; samt
b) farkost av mindre nettodräktighet än etthundratjugo ton eller dragare
och fordon eller annat forslingsredskap, som för transport av det
olovligen införda godset begagnats vid resa, vilken måste antagas hava
ägt rum i väsentligt syfte att företaga olovlig varuinförsel, eller eljest
vid tillfälle, då de forslade varorna till väsentlig del utgjorts av olovligen
infört gods, allt dock endast för så vitt forslingsredskapet tillhör godsets
ägare eller annan, som finnes hava ägt kännedom om den olovliga varuinförseln
eller skälig anledning att misstänka densamma, samt tillika godset
anträffats under forslingen.
6 i
Förövar den, som---högst två år.
Beträffande gods,---1 § 8 och 9 mom. sägs.
15
Kuhgl. Maj:ts proposition Nr 223.
9 §.
Tulltjänsteman, polisman eller lotstjänsteman, som anträffar egendom,
vilken skäligen kan antagas enligt denna lag vara förverkad, skall taga
egendomen i beslag; och åligger det beslagaren, där han själv äger anställa
åtal, att så snart ske kan väcka talan angående ansvar för den
brottsliga gärning, som föranlett beslaget, eller ock göra sådan framställning,
som i 17 § sägs. Äger beslagaren icke själv anställa åtal, skall han
ofördröjligen om beslaget göra anmälan hos vederbörande åklagare, vilken
det åligger att pröva, huruvida beslaget skall äga bestånd, och, därest
beslaget finnes icke böra hävas, vidare förfara på sätt nyss sagts.
Innan domstol haft tillfälle att pröva beslag, må den, som drabbats av
åtgärden, kunna hos generaltullstyrelsen påkalla beslagets hävande.
10 §.
3 mom. Hair åklagare förklarat, att verkställt beslag skall återgå, må
egendomen, om. beslagare det önskar och tullförvaltningen finner skäl därtill,
kvarbliva i tullförvaltningens vård högst sex dagar från dagen för
åklagarens beslut, för så vitt ej generaltullstyrelsen beslutar, att varan
skall längre tid kvarbliva hos tullförvaltningen.
12 §.
2 mom. Är någon på--— skall där anträffas.
Konungens befallningshavande, landsfogde, lands- och stadsfiskal, chef
för polisväsende i stad, tulldirektör, tullförvaltare, kustbevakningsinspektör,
chef för kustbevakningsdistrikt, gränsbevakningschef samt tullverkets
vederbörande åklagare äga förordna om husrannsakan, som i detta
mom. avses; och må sådan verkställas, förutom av tjänsteman, som nu
nämnts, av tulltjänsteman i lägst överuppsyningsmans ställning eller av
polisman i befälsställning, som av Konungens befallningshavande därtill
särskilt förordnats. Titan förordnande, varom nyss sagts, må husrannsakan,
när fara är i dröjsmål, företagas av tulltjänsteman i lägst överuppsyningsmans
ställning eller, där egendom, som kan antagas förverkad,
på färsk gärning följts eller spårats till lägenheten, jämväl av annan tulltjänsteman
eller av polisman, ändå att denne icke är i befälsställning.
22 $.
Vad i denna lag är stadgat skall äga motsvarande tillämpning i fråga
om oarbetad eller arbetad tobak, ändå att varan icke är ^illpliktig; dock
skall därvid iakttagas,
att vad i 1 § 6 mom. stadgas icke skall äga tillämpning,
att vid olovlig införsel av oarbetad tobak eller tobaksmjöl bötesstraffet
skall utgöra lägst två, högst tio kronor för kilogram av den olovligen införda
myckenheten, dock minst tio kronor, samt
16
Kungl. Maj:ts proposition Nr 223.
att vid olovlig införsel av annan arbetad tobak än tobaksmjöl till grund
för beräkning av böter skall läggas den tullavgift, som skolat utgå, därest
resande infört varan.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1924.
Förslag
till
lag angående förverkande i visst fall av spritdrycker och vin.
Härigenom förordnas som följer:
Påträffas spritdrycker eller vin eller rusgivande ersättningsmedel därför
hos person, som anhålles för fylleri, skall vad sålunda påträffats tagas
i förvar av polismyndigheten och, där ansvar ådömes för fylleriförseelsen,
dömas förverkat, såvida ej särskilda omständigheter till annat föranleda.
Med drycker och ersättningsmedel därför, som enligt vad sålunda stadgats
dömas förverkade, skall förfaras på sätt i 90 § 2 mom. i förordningen
den 14 juni 1917 (nr 340) angående försäljning av rusdrycker föreskrives;
och skall belopp, som vid föryttring av förverkad vara erhålles, tillfalla
kronan.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1924 och gäller till och med den 30
juni 1926.
Har jämlikt denna lag egendom tagits i förvar före den 1 juli 1926, skola
de i lagen meddelade bestämmelserna jämväl efter samma dag tillämpas
med avseende å egendomen.
Kungl. Maj.ts proposition Nr 223.
17
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj.t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 7 mars 1924.
N ärvarande:
Statsministern Trygger, ministern för utrikes ärendena friherre Marks von
Wurtemberg, statsråden Malm, Ekeberg, Beskow, Malmroth, Hasselrot,
Stridsberg, Lubeck, Cl ason, Wohlin, Pettersson.
Chefen för finansdepartementet, statsrådet Beskow, anför efter gemensam
beredning med ministern för utrikes ärendena och chefen för justitiedepartementet:
Jag
anhåller nu att få anmäla frågan om skärpta åtgärder mot den olovliga
införseln av spritdrycker och vin och i samband därmed frågan om
förlängande av giltighetstiden för den till den 1 juli innevarande år gällande
förordningen av den 22 juni 1921 angående rusdryckers förverkande i vissa
fall m. m.
Den olovliga införseln till riket av spritdrycker, vilken tidigare varit en
relativt betydelselös företeelse, har under de senare åren erhållit en synnerligen
stor och alltjämt växande omfattning. Sysslandet med denna olovliga
verksamhet har numera blivit ett näringsfång, i vilket, särskilt utomlands,
är nedlagt betydande kapital, och smugglerihanteringen förfogar över stora
materiella och tekniska resurser samt sysselsätter ett stort antal personer.
De förmånliga avsättningsmöjligheter beträffande insmugglade spritdrycker,
vilka utgöra en förutsättning för den olovliga trafiken, äro för närvarande
knappast, och i varje fall icke huvudsakligen, förorsakade av de relativt höga
pris på spritdrycker, som på grund av rådande beskattningssystem gälla
i vårt land. Det visar sig nämligen, att priset å den insmugglade spriten
å den ort, där den konsumeras, är avsevärt högre än priset på de drycker av motsvarande
beskaffenhet, som kunna i laglig ordning erhållas. Snarare får det
anses, att spritsmugglingen står i samband med det här tillämpade restriktionssystemet
i fråga om tillhandahållande av spritdrycker, framför allt
de tillämpade inskränkningarna i tilldelning av spritdrycker samt den
praktiserade uteslutningen från rätten att å motbok inköpa sådana drycker,
men även de flerstädes betydande avstånden till försäljningsställena. Det
torde vid sådant förhållande böra övervägas, huruvida möjlighet finnes
att utan rubbning av sagda restriktionssystem genom vissa lättnader i systemet
söka försvaga förutsättningarna för smugglingen. Åtgärder i sådan
riktning hava också under de senaste åren vidtagits; jag vill endast erinra
om den utvidgning av rätten till försändande av spritdrycker, som beslöts
Bihang till riksdagens protokoll 1924. 1 saml. 184 höft. (Nr 223.)
Inledning.
2
Gällande lagstiftning.
18 Kungl. Maj.ts proposition Nr 223.
vid 1922 års riksdag. Känt är även, att rusdrycksförsäljningsbolagen vid
sin tillämpning av restriktionssystemet flerstädes haft nu anförda synpunkter
för ögonen.
Då emellertid denna väg, i den mån den för närvarande är ur andra
synpunkter lämplig och praktiskt möjlig, icke lärer kunna leda till avgörande
resultat, och då man icke för den närmaste framtiden kan hoppas att
genom internationella överenskommelser mera allmänt förhindra tillförseln
av spritdrycker till våra farvatten, erfordras tydligen för spritsmugglingens
bekämpande en kraftig straffrättslig reaktion. Detta beaktades i viss mån i den
lagstiftning om straff för olovlig varuinförsel, som genom statsmakternas beslut
kom till stånd sistlidet år, och som föreligger i lagen den 8 juni 1923 om straff
för olovlig varuinförsel [i det följande benämnd varuinförsellagen. Se prop.
nr 226; sammansatta bevillnings- och första lagutskottets (nr 3) utlåtande nr 5
och memorial nr 8; riksdagens skrivelse nr 274; svensk författningssamling 1923
nr 147]. Denna lagstiftning, som i förhållande till tidigare gällande bestämmelser
i det hela innebar skärpningar, framför allt beträffande straffens storlek, innehåller
nämligen därjämte vissa särskilda bestämmelser för det fall, att olovlig
införsel haft till föremål spritdrycker, varmed i detta sammanhang — då enligt
gällande författningar gränsen mellan spritdrycker och vin endast utmärkes
av alkoholhalten — likställts sistnämnda slags drycker. I 1 § av varuinförsellagen
stadgas sålunda en i vissa avseenden strängare straffskala vid olovlig
införsel av spritdrycker och vin än vid annan olovlig införsel. Och enligt 6 §
i lagen inträder under angivna förutsättningar vid spritsmuggling högre straff
för upprepad förbrytelse, redan då någon en gång förut straffats för enahanda
brott, under det att vid annan olovlig införsel för tillämpning av den högre
straffskalan fordras två tidigare bestraffningar. Av det i riksdagens skrivelse i
ärendet åberopade utskottsutlåtandet i frågan framgår, att ett skäl för riksdagen
vid godkännande av denna särställning beträffande spritsmugglingen
varit, att detta brott, jämte det att det utgör eu kränkning av ett statslinansiellt
intresse, dessutom innebär en allvarligare fara för samhället än
smuggling i allmänhet.
I samband med nyssnämnda lag antogs tillika en särskild lag angående förbud
i vissa fall mot införsel av spritdrycker och vin till svenskt territorialvatten
(i det följande benämnd territorialvattenslagen. Se svensk författningssamling
1923 nr 148). Enligt denna lag är det förbjudet att till svenskt
territorialvatten införa spritdrycker eller vin med farkost av mindre nettodräktighet
än 120 ton. Undantag från detta förbud gäller bland annat för
det fall, att en farkost av trängande nöd tvingas att inkomma till svenskt
territorialvatten. Överträdelse av förbudet straffas och medför förverkandepåföljd
i fråga om införda drycker på samma sätt som olovlig införsel till riket.
Där av omständigheterna uppenbarligen framgår, att avsikten icke varit att olovligen
till riket införa dryckerna, må dock ej dömas till högre straff än 500 kronors
böter, och skall då ej heller påföljd av förverkande äga rum. Tillika har före
-
Kungl. Maj.ts proposition Nr 223. 19
skrivits, att farkost, som begagnats vid olovlig införsel av spritdrycker och
vin till svenskt territorialvatten, under vissa förutsättningar skall dömas
förverkad, i samband varmed stadgats motsvarande utvidgning av varuinförsellagens
bestämmelser om förverkande av farkost, använd vid olovlig
införsel till riket. Lagen är provisorisk och gäller till och med utgången av år
1925. Anledningen till denna särskilda lagstiftning var närmast, att man
önskade kunna ingripa hindrande mot smuggeltrafiken på ett tidigare .stadium
än som eljest varit möjligt, d. v. s. då godset ilandföres från fartyg eller
försök göres till ilandförande. Territorialvattenslagen ansågs innebära eu
utväg i sådan riktning, som ej borde lämnas oprövad.
Ehuru den nu omförmälda lagstiftningen säkerligen i sin mån bidragit
till att hejda spritsmugglingen, har den dock tydligt visat sig icke
vara ett tillräckligt kraftigt vapen däremot. Ökningen av spritsmugglingen
har nämligen även efter lagarnas ikraftträdande fortsatt. Detta förhållande,
som allmänt intygats från de hall, där man har att syssla med övervakande
av införselförbudet beträffande spritdrycker och ingripande mot smugglingen
därav, bekräftas av tillgängliga statistiska uppgifter. Enligt eu från generaltullstyrelsen
erhållen uppgift har nämligen antalet för spritsmuggling
fällda personer och myckenheten spritdrycker, som förklarats förverkade, under
åren 1922 och 1923 för riket i dess helhet utgjort följande:
Månad |
Å r |
19 2 2 |
Å r |
19 2 3 |
Antal personer |
1 Antal liter |
Antal personer |
Antal liter |
|
Januari .......................................... |
in |
5,722.3 6 |
215 |
10,635.33 |
Februari.......................................... |
119 |
5,479.68 |
273 |
9,586.21 | |
Mars ........................................... |
48 |
5,638.— |
171 |
18,395.11 |
April ............................................. |
111 |
3,919.1» |
262 |
22,534.91 |
Mai ............................................... |
140 |
10,237.90 |
199 |
6,731.54 |
Juni................................................ |
165 |
10,079.88 |
273 |
42,941.10 |
| Juli .............................................. |
160 |
4,271.52 |
206 |
3,414.09 |
Augusti ......................................... |
234 |
7,538.5 7 |
315 |
15,282.07 |
September ....................................... |
284 |
7,341.18 |
252 |
6,268.46 |
Oktober ........................................ |
267 |
10,302.90 |
207 |
16,235.31 |
November .................................... |
282 |
15,070.0 4 |
267 |
34,337.08 |
December ....................................... |
229 |
5,474.81 |
311 |
5,561.10 |
Summa |
2,150 |
91,075.68 |
2,951 |
191,922.31 |
1 Därav under senare halvåret ............ |
1,456 |
49,998.7 7 |
1,558 |
81,098.11 I |
Den kraftiga ökning såväl av antalet för spritsmuggling dömda personer som
av mängden beslagtagna spritdrycker, vilken framgår av denna tabell, bekräftas
av erhållna uppgifter ur det hos tullfiskalen i Stockholm förda diariet. De
därstädes diarieförda ärendena utgjorde nämligen under år 1921 690,
Erfarenheterna
av
gällande
lagstiftning.
20
Kungl. Maj.ts proposition År 223.
därav 462 under senare halvåret, under år 1922 1,050, därav 674 under
senare halvåret, samt under år 1923 1,716, därav 1,025 under senare halvåret,
ökningen torde i det väsentliga vara att hänföra till ärenden angående
smuggling av spritdrycker.
Vid jämförelse mellan de anförda siffrorna från generaltullstyrelsen och
från tullfiskalen i Stockholm bör uppmärksammas, att förstnämnda siffror
avse endast de fall, då fällande utslag meddelats, under det att i uppgifterna
ur tullflskalens diarium äro medräknade även ärenden, i vilka tilltalad
person frikänts eller då beslag verkställts men åtal ansetts icke kunna anställas.
De i förhållande till förstnämnda siffror höga siffrorna ur nämnda
diarium bestyrka alltså i viss mån den från olika håll uttalade uppfattningen,
att den nya lagstiftningen i alltför många fall bereder möjlighet för den, som
företagit eller varit delaktig i olovlig varuinförsel, att undgå påföljd av sin
gärning, ökningen av smugglingstrafiken lärer nämligen enligt samstämmiga
vittnesbörd vara att tillskriva icke så mycket brister i gräns- och kustbevakningen
som icke dess mera den omständigheten, att gällande lagstiftning
icke har tillräckligt avskräckande verkan, detta på den grund att en
smugglare, även då han ertappats, mycket ofta lyckas undgå straff och
förverkandepåföljd, eller att samhällets reaktion mot hans gärning, då sådan
reaktion inträder, är alltför svag i förhållande till de med det olovliga förfarandet
förenade vinstmöjligheterna.
De punkter, i vilka gällande lagstiftning sålunda brister, då fråga är
om ingripande mot den olovliga spritinförseln, hava vid lagens tillämpning
visat sig, tillika med de redan berörda, alltför låga straffen, vara huvudsakligen,
att gällande bestämmelser om ansvar för efterföljande delaktighet icke bereda
möjlighet till fällande i många fall, då sådan delaktighet uppenbarligen
föreligger eller då ändock med smuggelsprit tagits befattning, som
borde vara straffbar, att bestämmelserna om förverkande av olovligen infört
gods och reglerna om förverkande av forslingsredskap äro alltför lätta att
kringgå, att territorialvattenslagen icke är tillräckligt effektiv, samt att utslag
och utkrävande av straff icke följa tillräckligt snabbt på brottet.
Att ifråga om ingripande mot spritsmuggling lagstiftningen i eu del
punkter skulle visa sig icke gå tillräckligt långt, torde i viss mån hava insetts
redan vid tiden för tillkomsten av nu gällande lagstiftning. Då denna
det oaktat icke gått längre än som skett, har detta naturligen berott därpå, att
lagstiftningen avser smuggling av alla slag, därvid även inrymmas fall,
som icke av det allmänna rättsmedvetandet bedömas särdeles hårt, och att
det självfallet saknats anledning att icke beträffande sådana brott strängt
hålla på vissa allmänna rättsprinciper om säkerhet för egendom, om hemfrid,
om åklagarens bevisskyldighet i brottmål och dylikt. Lagstiftningen
tager — utom i ett par förut berörda punkter — icke särskilt sikte på spritsmugglingen.
Denna utgör emellertid, som redan i annat sammanhang antytts,
ett brott mera mot ett av sociala synpunkter betingat införselförbud än mot
statens anspråk på tullavgift, och på den grund, liksom med hänsyn till det
Iiungl. Maj.ts proposition Nr 223.
21
fullt organiserade sätt, varpå spritsmugglingen bedrives, samt den stora skala,
vari den sker, ävensom till de stora ekonomiska oeli tekniska resurser, varöver
den förfogar, måste spritsmugglingen väsentligen anses tillhöra en annan
brottskategori än den mera sporadiska smugglingen av flertalet andra varor. Vill
man bereda möjlighet till kraftigare ingripande mot spritsmugglingen, synes
detta därför böra ske i form av speciella stadganden rörande sådana brott.
Sedan i anledning av de sålunda befunna bristerna i lagstiftningen angående
spritsmuggling fråga uppstått att, i överensstämmelse med vad
nyss anförts, genom åtgärder, speciellt riktade mot sådan smuggling, bereda
möjlighet till kraftigare ingripande däremot än för närvarande, har, då
erfarenheterna frän någon tids tillämpning av 1923 års lag kunnat överblickas,
på mitt föranstaltande finansdepartementets lagbyrå företagit undersökning
och utredning i sådant syfte. Därvid hava inhämtats upplysningar
från ett flertal personer i landets olika delar, vilka i egenskap
av domare, åklagare eller tull- eller polistjänstemän haft att göra med
den praktiska tillämpningen av lagen. Tillika har granskats den särlagstiftning
angående olovlig införsel av spritdrycker, som är gällande i
våra grannländer, varjämte upplysningar inhämtats om de praktiska erfarenheterna
av denna lagstiftning. Särskild uppmärksamhet har därvid
ägnats åt de långt gående lagbestämmelserna på området i Danmark. Till
detta land, vilket som bekant har en praktiskt taget fri handel med spritdrycker,
ehuru av höga skattesatser föranledda, mycket höga priser verkat
inskränkande på förbrakningen, har tidigare pågått en synnerligen omfattande
smuggling, vilken dock på senaste tiden lärer hava avtagit,
enligt vad som upplysts till stor del tack vare nämnda lagstiftning.
Vidare har vid utredningen beaktats en av verkställande direktören i
aktiebolaget Vin- & spritcentralen medicine doktorn Ivan Bratt till mig ingiven
promemoria, innefattande resultatet av en utredning i förevarande
fråga, som på föranstaltande av nämnda bolags styrelse verkställts av
honom jämte två andra personer. Promemorian innehåller ett författningsutkast,
innebärande huvudsakligen följande ändringar i gällande lagstiftning,
nämligen dels stadgande av straff för vai''je forsling inom svenskt
territorialvatten av spritdrycker med farkost av mindre nettodräktighet
än 120 ton, utom i fall då avsikten uppenbarligen icke varit att
olovligen till riket införa dryckerna, vilket förbud skulle kunna av Konungen
för visst område utvidgas till att gälla även större fartyg, dels införande
av straff för den, som forslar, döljer eller förvarar spritdrycker,
vilka till riket olovligen införts, dels utvidgande av de förutsättningar,
under vilka forslingsredskap kan dömas förverkat, dels stadgande
om skyldighet för redare att erlägga femdubbel tullavgift, då någon å fartyg
anställd gjort sig skyldig till olovlig införsel eller olovlig forsling av spritdrycker,
och dels utvidgande av rätten att taga i häkte personer, som
misstänkas för olovlig införsel av spritdrycker.
Utredning
inom finansdepartementet.
22
Kungl. Maj:ts proposition Nr 223.
Författningsutkast,
utarbetade
inom
■finansdepartementet.
Såsom resultat av berörda, inom finansdepartementet utförda utredningsarbete
föreligga utkast till lag med särskilda bestämmelser angående olovlig
befattning med spritdrycker och vin, till lag angående vissa ändringar i
varuinförsellagen och till förordning angående rusdryckers förverkande i
visst fall.
Enligt vad i dessa utkast föreslås, skulle i gällande lagstiftning göras
huvudsakligen följande, här i största korthet angivna skärpningar i materiellt
hänseende:
l:o) Straffet såväl för förstagångs- som för återfallsförbrytelse skulle
skärpas. I samband därmed skulle man övergå till att beräkna straff icke
efter den å de insmugglade dryckerna belöpande tullavgiften utan direkt efter
deras myckenhet. Grundvalen för ådömande av återfallsstrafi skulle ändras,
så att därför skulle erfordras endast fällande till, icke undergående av straff.
2:o) Förbudet mot införsel till svenskt territorialvatten skulle utsträckas
till att gälla fartyg med en nettodräktighet av mindre än 300 ton, i samband
varmed Konungen skulle erhålla rätt att för särskilt område förordna,
att förbudet skulle avse jämväl större fartyg.
3:o) Straff skulle stadgas för den, som för egen eller annans räkning emottager,
förvärvar, forslar, döljer eller förvarar olovligen införda spritdrycker
eller vin.
4:o) Straff skulle stadgas för fartygsbefälhavare, som brister i vad på honom
skäligen må ankomma till förhindrande av att olovligen införda spritdrycker
eller vin forslas å fartyg.
5:o) Förverkandepåföljd skulle stadgas beträffande olovligen införda spritdrycker
eller vin jämte kärl och emballage, evad någon dömes till straff
för olovlig befattning med dryckerna eller ej.
6:o) Förverkandepåföljden beträffande forslingsredskap skulle dels utsträckas,
så att tonnagegränsen beträffande fartyg höjdes till 300 ton, dels utvidgas, sä
att med nuvarande lagstiftning förbundna möjligheter att undgå dylik påföljd
skulle uteslutas. Därjämte skulle stadgas skyldighet för den, som fälles för olovlig
införsel eller forsling, att, då forslingsredskap med hänsyn till ägarens eller
brukarens ställning till saken icke kan dömas förverkat, utgiva redskapets värde.
7:o) Förverkandepåföljd under vissa förutsättningar skulle införas beträffande
mindre farkoster, vilka användas för upprätthållande av förbindelse med
utanför territorialvattensgränsen liggande smugglarfartyg.
8:o) Skyldighet skulle stadgas för ägare till forslingsredskap att i vissa
fall med redskapet häfta för böter, som ådömas på grund av olovlig införsel
eller forsling med begagnande av redskapet.
I analogi med vad under 3:o) anförts, upptages tillika i utkasten
stadgande om straff för den, som för egen eller annans räkning emottager,
förvärvar, forslar, döljer eller förvarar olovligen tillverkade eller olovligen
renaturerade spritdrycker eller vin.
I processuellt hänseende föreslås i utkasten sammanförande i viss utsträckning
till samma domstol av olovlig befattning av olika slag med
Kungl. Maj:ts proposition Nr 223.
23
samma drycker ävensom inarbetande av de mera processuella bestämmelserna
i den nuvarande förordningen angående rusdryckers förverkande i vissa
fall in. in. (i det följande benämnd förverkandeförordningen) till ett enhetligt
helt med övriga bestämmelser om förfarandet med beslagtagen sprit av ifrågavarande
beskaffenhet. Därjämte upptagas i utkasten bestämmelser om s. k.
strafföreläggande, d. v. s. om ett förfarande, enligt vilket laga kraftägande
beslut om straff och förverkande skall kunna komma till stånd utan domstols
medverkan. Vidare föreslås i utkasten en höjning av maximum för
beslagares andel i böter och i försäljningssumman för förverkad egendom
från nuvarande 500 kronor till 1,000 kronor i vartdera hänseendet.
Giltighetstiden för den särskilda lagstiftningen upptages i utkasten till
två år nämligen tiden 1 juli 1924—1 juli 1926.
Jämväl i lagen om straff för olovlig varuinförsel föreslås vissa ändringar,
nämligen dels sådana, som direkt bero av att till den särskilda lagen utbrutits
specialbestämmelserna angående spritdrycker och vin, dels ock sådana,
som visserligen närmast äro föranledda av behov, uppkomna i samband
med ingripande mot olovlig spritinförsel, men som ansetts vara av natur
att höra gälla beträffande all olovlig införsel. I sistnämnda hänseende ifrågasättas
vissa jämkningar i 9 och 12 §§ i lagen samt mildring i visst avseende
av förverkandebestämmelserna i lagens 1 § 9 mom.
Över de sålunda utarbetade utkasten har det anbefallts generaltullstyrelsen,
kommerskollegium, kontrollstyrelsen och överståthållarämbetet samt länsstyrelserna
i Stockholms, i Malmöhus samt i Göteborgs och Bohus län — de
län i vilka spritsmuggling i största utsträckning förekommer — att avgiva
utlåtande. Därjämte har från processkommissionen inhämtats yttrande över
utkasten, i vad de avsåge s. k. strafföreläggande.
I de i anledning härav inkomna yttrandena anföres i fråga om behovet
av den ifrågasatta lagstiftningen samt om den allmänna läggningen av de
i författningsutkasten innehållna ändringsförslagen i huvudsak följande:
Generaltullstyrelsen har anfört i huvudsak, att, då den olovliga sprittrafiken
vore en samhällsfara av beskaffenhet att för sitt bekämpande kräva
extraordinära medel, det icke, i allt fall ej ur synpunkten av de intressen,
som styrelsen hade att tillvarataga, förelåge anledning till erinran mot utkastens
allmänna ståndpunkt, varför styrelsen ville uttala sin anslutning till
densamma.
Vid generaltullstyrelsens utlåtande var fogad en av tullfiskalen i Stockholm
avlämnad promemoria, däri anförts, bland annat, att utkasten syntes
ATäl tillgodose kravet på effektivitet vid bekämpandet av den olovliga trafiken
med spritdrycker och vin samt, såvitt efter eu hastig granskning kunnat
befinnas, täcka de fall, som kunde tänkas förekomma i berörda trafik.
Kommerskollegium, som förklarat sig hava granskat utkasten endast ur synpunkten
av de intressen, kollegium närmast hade att bevaka, har visserligen
framställt anmärkningar mot ett par punkter i utkasten, men dock icke
Avgivna utlåtanden.
Generaltull
styrelsen.
Kommers
kollegium.
24
Kungl. Maj:ts proposition Nr 223.
Kontroll
styrelsen.
Överståth åilarämbetet.
ställt sig avvisande till en modifierad lagstiftning jämväl i därvid berörda hänseenden.
Jag återkommer vid behandlingen av de särskilda punkterna till det
närmare innehållet i kommerskollegii utlåtande ävensom till de yttranden,
som i anledning av ifrågavarande remiss avgivits till kollegium av vissa sjöfartssammanslutningar.
Kontrollstyrelsen har efter en redogörelse för gällande lagstiftning i fråga
om olovlig befattning med spritdrycker och vin anfört följande:
»Ehuruväl ifrågavarande lagstiftning på åtskilliga punkter innebar eu
skärpning i jämförelse med tidigare bestämmelser på området, har den,
såsom framgår av erfarenheterna under det senaste året, icke visat sig tillräckligt
verksam såsom medel för bekämpandet av den olovliga införseln
av rusdrycker. Sagda införsel har nämligen tagit sådana former och vid
densamma användas sådana medel, att en särskild lagstiftning, som tager
sikte härpå, måste anses med hänsyn till den sociala skada, som smugglingen
åstadkommer, vara oundgängligen påkallad. I det föreliggande lagutkastet
hava åtskilliga av de luckor, som finnas i gällande lagstiftning,
blivit täckta, och såvitt kontrollstyrelsen vid granskningen av utkastet
kunnat finna, skulle, om detsamma bleve upphöjt till lag, möjligheter beredas
de verkställande och dömande myndigheterna att verksammare än hittills
ingripa mot smuggleriet. Kontrollstyrelsen har därför intet att i princip
erinra mot det föreliggande lagutkastet.»
Kontrollstyrelsen har i sitt yttrande vidare framhållit betydelsen av en
organiserad internationell samverkan på förevarande område, i främsta
rummet mellan Östersjöländerna. Därjämte har kontrollstyrelsen bragt i
erinran ett av styrelsen redan år 1920 framlagt förslag därom, att de yrkesmässiga
spritlangarna borde kunna dömas till tvångsarbete.
Överståthållarämbetet har i sitt yttrande anfört:
»Nykterhetstillståndet i landet har, såvitt av statistiska uppgifter kan bedömas,
väsentligen förbättrats från den tid, då den nuvarande principen om
individuell kontroll vid rusdrycksförsäljningen började tillämpas. Uppenbart
föreligger här icke blott ett tidssammanhang utan ett orsakssammanhang.
Vid bedömande av det nuvarande rusdrycksförsäljningssystemets värde
för samhället har man att beakta, att dess goda verkningar efter allt att
döma kunna ytterligare väsentligt stegras, men å andra sidan får man ej
förbise en rätt besvärande post å dess debetsida. Dess genomförande har
av kända skäl bidragit till att smugglingsväsendet och annan därmed sammanhängande
mer eller mindre olaga trafik utvecklat sig från obetydlighet
till högst betydande omfattning, till en elakartad samhällsskada. Det värsta
är enligt överstäthållarämbetets mening, att aktningen för lag undergräves
och att i våra skärgårdar breda lager av en förr med fiske och jordbruk
sysselsatt idog befolkning nu äro urartade till yrkessmugglare. De åtgärder,
som hittills vidtagits till stävjande av spritsmuggleriet och detsamma närstående
företeelser, hava visat sig alldeles otillräckliga. Denna brist måste
avhjälpas. Sker det, kan man hoppas på att genom det nuvarande rusdrycksförsäljningssystemet
nykterhetsförhållandena i landet ytterligare väsentligt
förbättras. Sker det ej, föreligger den största fara för att till omätlig
skada för samhället systemet så småningom förlorar sin kraft och att en
återgång äger rum till sämre förhållanden med avseende å folknykterheten.
I detta läge torde kunna försvaras, att man för att få bukt på smugglare
och langare försöker mycket långt gående lagstiftningsåtgärder.
Kanot. Maj:ts proposition Nr 223.
25
De förslag, varöver utlåtande äskats, skulle, upphöjda till lag, ge exempel
på sådana. Ytterst till tjänst för dem, som icke fritt kunna avhålla sig
från bruk av alkohol eller vara måttliga i detta bruk, jämte dem, som bero
av dessa, skulle stora offer utkrävas av andra element i samhället. Bland
annat skulle rederinäringen och automobilväsendet betungas med ökade
risker. Fråga är, om det allmänna rättsmedvetandet tillåter att på alla håll
gå så långt som författningsutkasten vilja föra.
Med de jämkningar, som må anses från sistnämnda synpunkt betingade,
och under ytterligare framhävande av att situationen kräver genomförande
av synnerligen kraftiga lagstiftningsåtgärder tillstyrker överståthållarämbetet
lagstiftning i den av utkasten angivna riktning.»
Vid överståthållarämbetets utlåtande var fogad en promemoria av polismästaren
i Stockholm, i vilken anförts, att en granskning av utkasten lämnat
den bestämda uppfattningen, att bestämmelser av i huvudsak föreslagen beskaffenhet
borde giva myndigheterna väsentligt större möjligheter än förut
att bekämpa spritsmugglingen och annan i utkasten avsedd olovlig befattning
med spritdrycker. Polismästaren har också förklarat sig dela den
meningen, att föreskrifter av sådant slag icke kunde undvaras, om icke
myndigheterna skulle nödgas kapitulera inför lagbrytarna.
Länsstyrelsen i Stockholms län gör i sitt utlåtande icke något allmänt
uttalande men ingår, utan invändning mot utkasten i deras helhet, i detaljgranskning
av desamma.
Länsstyrelsen i Malmöhus län har anfört följande:
»Bestämmelserna i förevarande lagutkast torde till stor del fä anses
strängai’e än de däri avsedda, med straff och annan påföljd belagda handlingarna
borde betinga i jämförelse med överträdelser på andra, motsvarande
rättsområden, även om å andra sidan måste medgivas, att spritsmugglingen
under senare åren tagit en omfattning, som kräver stränga åtgärder. Eders
Kungl. Maj:ts befallningshavande skulle därför varit synnerligen tveksam i
fråga om lämpligheten av de föreslagna bestämmelserna, för den händelse
det gällt att fastställa en lag utan begränsad giltighetstid, men då så ej är
avsett samt under lagens blivande giltighetstid erfarenheter rörande bestämmelsernas
verkningar torde kunna vinnas, utan att allt för stora olägenheter
behöva uppstå, finner Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande sig böra i
huvudsak biträda förslaget.»
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har i förevarande avseende anfört
följande:
»Den lag om straff för olovlig varuinförsel, som kom till vid 1923 års
riksdag, har utan tvivel bidragit att i någon mån stävja den insmuggling
av spritvaror, som sedan ett par år pågått. Men lagstiftningen har dock
befunnits lida av avsevärda luckor; och man nödgas tyvärr konstatera, att
denna betänkliga trafik, trots stor vaksamhet hos tull- och polispersonal,
alltjämt har en betydande omfattning. Att den har eu synnerligen menlig
inverkan på nykterhetstillståndet i de trakter, som därav beröras, är utan
vidare klart. Men dess följder sträcka sig längre. De möjligheter till stora
förtjänster, som en lyckad smugglarkupp innebär, äro ägnade att verka upplösande
på befolkningens moral, och det faktum att smuggleriet endast i
ringa mån hejdats verkar undergrävande på lagens och statsmaktens auk
-
Länsstyrelsen
i Stockholms
län.
Länsstyrelsen
i Malmöhus
län.
Länsstyrelsen
i Göteborgs
och Bohus län.
Departements
chefen.
Allmän
?notivering.
26 Kungl. Maj:ts proposition Nr 223-
toritet. Kungl. Maj ds befallningshavande anser sig därför böra tillstyrka,
att stränga lagbestämmelser genomföras, som bereda möjlighet att på mera
effektivt sätt upptaga kampen mot smuggleriet.
Den lagstiftning, som nu ifrågasättes, är visserligen av den beskaffenhet
att man under vanliga förhållanden skulle på många punkter ställa sig
tveksam om lämpligheten av dess införlivande med det svenska rättssystemet,
men inför den allvarliga samhällsfara, som spritsmuggleriet medför, synes
man dock böra övergiva tveksamheten och åtminstone på försök tillgripa de
rigorösa åtgärder, som i utkasten förordas.»
I samtliga nu återgivna yttranden hava på vissa punkter framställts anmärkningar
och yrkanden i fråga om de särskilda delarna av utkasten.
Jag återkommer härtill vid behandlingen av de särskilda stadgandena i den
ifrågasatta nya lagstiftningen.
I fråga om processkommissionens yttrande anhåller jag att få hänvisa
till redogörelse i samband med behandling av frågan om strafföreläggande.
Då jag nu går att taga ställning till frågan om skärpta åtgärder mot
spritsmuggling, är det i stark känsla å ena sidan av nödvändigheten utav
dylika åtgärder och å andra sidan av det betänkliga ur vissa synpunkter i att
gå så långt i lagstiftningsväg, som torde få anses erforderligt för att i
det åsyftade hänseendet ernå resultat av någon betydelse. Uppfattningen
om det oavvisliga behovet av att i lagstiftningsväg något omedelbart göres
för bekämpande av spritsmugglingen har erhållit ett kraftigt stöd i de nyss
återgivna yttrandena. Det torde icke heller kunna råda mer än en mening
därom, att det nuvarande tillståndet är ohållbart. Redan de omedelbara
verkningarna av den olovliga spritinförseln äro synnerligen betänkliga, framför
allt därför att de införda dryckerna huvudsakligen konsumeras av personer,
vilka ur sociala synpunkter ansetts böra utestängas från tillgång till
spritdrycker, men jämväl på den grund att enligt samstämmiga vittnesbörd
som följd av den rikliga och bekväma samt i kusttrakterna billiga tillgången
till smuggelsprit förtäringen av rusdrycker även bland den bofasta befolkningen
mångenstädes är stadd i ökning och i flera trakter hotar att taga
en oroväckande omfattning. Ännu allvarligare är emellertid måhända
det undergrävande av aktningen för lagen samt av statens auktoritet, som
redan följt och alltmera måste följa av samhällets alltför litet smidiga och
alltför svaga reaktion mot smugglingen samt av det lätta och genomskinliga
sätt, varpå samhällets skyddsåtgärder däremot undvikas. Verkningarna
av dylika för samhällsauktoriteten nedbrytande faktorer äro så mycket betänkligare,
som de, därest de ej omedelbart kraftigt motarbetas, måste komma
att sträcka sina verkningar långt framåt i tiden och småningom omfatta
även andra och än mera vitala grenar av rättsordningen. Ej mindre
oroväckande äro de från åtskilliga håll vitsordade erfarenheterna om de
upplösande verkningarna av spritsmugglingen på befolkningens moral i de
27
Kungl. Maj:ts proposition Nr 223.
därav mest berörda trakterna, något som flerstädes lärer hava tagit sig uttryck
bland annat däri, att de borgerliga yrkena åsidosättas och befolkningen i
stor utsträckning bereder sig uppehälle såsom smugglare eller smugglares
hjälpare.
De åtgärder, som man — dä andra vägar, såsom förut antytts, för närvarande
måste anses stängda — ur dylika synpunkter kan anse sig nödsakad
att tillgripa i form av skärpt strafflagstiftning, gä emellertid, såsom jag nyss
antytt, i olika hänseenden så långt, att man inför desamma icke kan undgå
att känna en tvekan, som under normala förhållanden sannolikt skulle leda
till att man såge sig nödsakad att avstå från lagstiftningsåtgärd. Men samliällsvådligheten
i den olovliga införseln av spritdrycker i dess nuvarande
omfattning är så allvarlig och kräver så extraordinära åtgärder, att man
enligt mitt förmenande nu är nödsakad att för en tid lämna dylika betänkligheter
å sido, i förhoppning att mycket kraftiga åtgärder, gällande under
en kortare tid, skola göra det möjligt att sedermera återgå till en mindre
hårdhänt lagstiftning.
Då det alltså nu är fråga om tillfälliga åtgärder av extraordinär art,
måste det anses lämpligt att med ens taga ut steget så långt man rimligen
kan gå, för att på en gång få till stånd ett kraftigt och därigenom
säkrare verkande ingripande. Det är min förhoppning, att de nu ifrågasatta
åtgärderna skola medföra goda resultat. Än längre gående åtgärder av
liknande art synas mig knappast kunna ifrågakomma. För att, om det visar
sig nödvändigt, resultat utöver dem, vilka kunna bliva en följd av den föreslagna
lagstiftningen, skola kunna åstadkommas, torde strävandena närmast
få inriktas på åvägabringandet av internationella överenskommelser, som
skola göra det möjligt att förhindra, att fartyg med spritlaster nalkas gränserna
för det svenska territorialvattnet.
På nu anförda skäl har jag ansett, att särskild lagstiftning med bestämmelser
mot olovlig införsel av spritdrycker och vin bör med det snaraste
komma till stånd. Lika med de hörda myndigheterna anser jag, att man vid
sådan lagstiftning i huvudsak kan bygga på förenämnda, inom finansdepartementet
upprättade författningsutkast, och de förslag, för vilka jag
nu anhåller att få redogöra, ansluta sig, visserligen med en del jämkningar
delvis även av principiell innebörd, till nämnda utkast. Vid utarbetandet av
förslagen hava även beaktats de anmärkningar, som i de särskilda punkterna
anförts av de hörda myndigheterna. I den mån dessa anmärkningar medfört
ändring i utkasten, anser jag mig icke behöva uppehålla mig vid utkasten,
liksom jag ej heller ämnar behandla de delar av utkasten, som ej upptagits
i förslagen. Vid redogörelsen för förslagen torde jag till en början få
under särskilda punkter beröra frågor av något större räckvidd. Jag anhåller
tillika att efter den sålunda lämnade redogörelsen få framlägga en
speciell motivering för vissa av de särskilda paragraferna i förslagen.
28
Kungl. Maj:ts proposition Nr 223.
Gällande lagstiftning.
Författnings
utkasten.
Allmän motivering.
Olovlig införsel till riket.
Enligt gällande lag är straffet för olovlig införsel till riket av spritdrycker
eller vin i de ordinära fallen böter från och med två till och med sex
gånger beloppet av tullavgiften för dryckerna, dock minst 10 kronor. Sker
den olovliga införseln i större omfattning eller yrkesmässigt, är straffet
böter från och med fyra till och med tio gånger tullavgiften, dock minst
100 kronor, eller fängelse i högst ett år. Äro omständigheterna synnerligen
försvårande, må straffet höjas till straffarbete i högst ett år. Enligt stadganden
i 2—5 mom. av 1 § i varuinförsellagen skola vissa särskilda omständigheter
medföra höjning på angivet sätt av straffskalan eller eljest verka försvårande.
I fråga om återfallsförbrytelse gäller enligt 6 § i nämnda lag,
att, då någon två eller flera gånger straffats för olovlig varuinförsel, vare
sig av spritdrycker eller annat, straffet skall vara böter efter nyss angivna
grunder, fängelse eller straffarbete i högst två år. Begår någon två gånger
spritsmuggling, inträda dessa högre straff redan för andragångsförbrytelsen,
såvida denna skett i större omfattning eller yrkesmässigt.
Redan förut har anförts, att en viktig punkt vid den ifrågasatta skärpningen
av lagstiftningen mot spritsmuggling ansetts vara höjning av
de sålunda stadgade straffsatserna. Vid de inom finansdepartementet
utarbetade författningsutkast, över vilka, såsom förut nämnts, utlåtanden
inhämtats från vissa myndigheter, var fogad en promemoria, innehållande,
bland annat, kortfattad redogörelse för de i utkasten upptagna författningsändringarna
av större betydelse. Ändringsförslagen i fråga om höjning
av straffen för olovlig införsel till riket samt vissa därmed sammanhängande
frågor sammanfattades i promemorian på följande sätt:
»a) Högre straffskala vid normalfall av förstagångsförbrytelse. Förslaget
innebär så att säga en uppflyttning av straffskalan ett steg, d. v. s. till
den skala, som för närvarande gäller vid införsel i större omfattning eller
yrkesmässigt. En dylik höjning synes motiverad därigenom, att spritsmuggling
icke enbart och icke ens huvudsakligen utgör en förseelse mot statens
fiskaliska intressen utan även är ett brott mot samhällets skyddsåtgärder i
nykterhetshänseende; den innebär i själva verket överträdelse av ett införselförbud.
Ur denna synpunkt synes det även mindre befogat att sätta
straffet i förhållande till den tullavgift, som bort utgå. Däremot torde alltjämt
straffet böra sättas i förhållande till den insmugglade varans myckenhet.
Då den tullsats, efter vilken böter för spritsmuggling allmänt beräknas,
är 2 kronor för liter, motsvara de föreslagna straffsatserna den nuvarande
skalan fyra till tio gånger tullavgiften. Huvudsakliga anledningen till att,
ehuru vinsmuggling för närvarande ej är av någon praktisk betydelse, bestämmelser
angående smuggling av vin medtagits i utkastet är den, att
gränsen mellan brännvin och vin är en rent automatisk alkoholgräns.
Kungl. Maj.ts proposition Nr 223.
2!»
Därigenom att enligt utkastet fängelse skulle komma att ingå i normalskalan,
skulle man i någon mån tillmötesgå de önskemål, som gå ut på att
husrannsakan skulle kunna företagas vid skiilig misstanke om spritsmuggling,
även då ej större omfattning eller yrkesmässighet kan antagas, samt
att möjlighet skulle finnas till häktning av spritsmugglare utan stadigt
hemvist.
b) Straffarbete vid införsel i större omfattning eller yrkesmässigt, även
då ej synnerligen försvårande omständigheter föreligga.
De omständigheter, varom sägs i 2—5 mom. i 1 § varuinförsellagen, torde
inom där angivna gränser böra verka straffhöjande även i förhållande till
de nya straffen. Erinran därom har intagits i 1 §>.
c) Såsom iterationsgrundande har i överensstämmelse med vad som gäller
i spritförfattningarna i allmänhet införts den omständigheten, att vederbörande
fällts till straff.
d) Strängare iterationsstraff, dels så att kravet på större omfattning etc.
såsom förutsättning för iterationsstraff vid andragångsförbrytelse borttagits,
dels så att straffskalan höjts på så sätt att fängelse eller straffarbete blir
normalstraffet, detta i överensstämmelse med förslag i fjolårets proposition.
Böter skola dock kunna inträda vid förmildrande omständigheter och även
då införseln skett allenast i ringa omfattning.»
Såväl i fråga om behovet av lagändring i de särskilda punkterna som Departementbeträffande
avvägningen av de nya bestämmelserna ansluter jag mig i cAe^enallt
väsentligt till vad i nämnda promemoria uttalats. Vinstmöjligheten
vid spritsmuggling är för närvarande så stor, att de bötesstraff, som med
gällande straffskala kunna ådömas, i allmänhet icke hava någon avskräckande
verkan. Högre bötesstraff och större möjlighet till användande av
frihetsstraff — vilket nu endast mycket sällan förekommer — synas därför
böra införas. Fjolårets riksdag sänkte de av Kungl. Maj:t föreslagna
straffen såväl beträffande bötesminimum som i fråga om straffskalan vid
återfallsförbrytelse, under anförande, framför allt, att straffbestämmelserna
skulle kunnat komma att tillämpas även beträffande jämförelsevis obetydliga
förseelser. Även om detta beträffande smugglingsbrott i allmänhet
är riktigt, finner jag samma skäl för låga straff icke förefinnas beträffande
spritsmuggling. I fråga om utsträckning av området för frihetsstraff vill
jag erinra om att såväl i Danmark som i Norge och i Finland fängelse ingår
i normalskalan för förstagångsförbrytelse beträffande spritsmuggling.
I detta sammanhang bör nämnas, att under övervägande äro åtgärder
av administrativ natur, avsedda att rent praktiskt bereda större möjligheter
för tillämpningen av iterationsstraff. Såsom förut nämnts, förekommer
nämligen för närvarande, att dylikt straff icke kommer till användning,
ehuru förutsättningar därför föreligga; detta bland annat beroende
på svårigheten för åklagare och domstolar att erhålla kännedom om huruvida
en tilltalad förut straffats för enahanda brott. Denna svårighet skulle
visserligen bliva mindre, därest, såsom nu förordas, redan fällande till
straff skall vara iterationsgrund, men därjämte synas lämpligen vissa ytterligare
åtgärder böra vidtagas. I anslutning till en inom generaltullstyrelsen
Departements
chefen.
30 Kung!,. Maj ris proposition Nr 223.
för närvarande skeende registrering av alla personer, vilka dömas för
smugglingsbrott, har för sådant ändamål inom finansdepartementet utarbetats
ett utkast med förslag till bestämmelser, åsyftande att i någon form
bereda domstolar och åklagare lättare tillgång till upplysning rörande
personer, vilka fällts till straff för smugglingsbrott. Över detta utkast
har generaltullstyrelsen avgivit utlåtande, i vilket styrelsen förklarat
sig icke hava något att i princip invända mot vidtagande av en sådan
åtgärd, som i utkastet skisserats. Det är min avsikt att, utan att avvakta
den vidare behandlingen av förevarande lagförslag, med det snaraste taga
ställning till nu sist behandlade fråga.
Olovlig införsel till svenskt territorialvatten.
Full effektivitet beträffande ingripandet mot spritsmuggling på det förberedande
stadiet kan tydligen icke ernås, med mindre en stat erhåller
befogenhet att jämväl utanför sin territorialvattensgräns undersöka och
beslagtaga smuggelfartyg samt olika stater förbinda sig att ömsesidigt understödja
varandra i kampen mot spritsmugglingen. Det synes mig vara av
stort intresse för vårt land, att överenskommelser av sådan innebörd
komma till stånd med så stort antal länder som möjligt, framför allt
med dem, som driva sjöfart utanför våra kuster. Jag vill erinra om en
under senaste tiden mellan England och Amerikas förenta stater sluten
överenskommelse, enligt vilken sistnämnda makt fått rätt att låta företaga
undersökning efter sprit å och till amerikansk hamn införa engelska fartyg,
blott de befinna sig på kortare avstånd från amerikanska kusten, än
ifrågavarande fartyg tillryggalägger på en timme. Intill dess överenskommelser
i omförmälda syfte blivit träffade, synes man böra av internationella
hänsyn inskränka reaktionen mot spritsmuggling till det svenska territorialområdet.
De i sådant avseende genom utfärdandet av territorialvattenslagen
redan vidtagna åtgärderna hava, såsom tidigare anförts, visat
sig icke fylla sitt ändamål att hålla smugglarfartyg borta från våra
vatten, detta delvis på den grund att de yrkesmässiga smugglarna övergått
till att begagna större fartyg än tidigare, i följd varav den nuvarande
gränsen för förbudet mot införsel till svenskt territorialvatten,
120 ton, blivit allt för låg. Önskvärt vore i sådant hänseende, att förbudet
kunde utsträckas att gälla alla fartyg, oberoende av storleken. På
grund av nödvändigheten att tillse, att den lojala transiteringen genom
svenskt vatten från en främmande makt till en annan icke hindras, torde
man emellertid böra begränsa förbudet till sådana mindre fartyg, med
vilka transitering av spritdrycker sällan förekommer, men beträffande
vilka däremot presumtion finnes för att de icke äro ute i lovliga ärenden.
I överensstämmelse med vad kommerskollegium i sitt yttrande hemställt,
synes dräktighetsgränsen lämpligen böra sättas till 250 ton. Då
Kungl. Maj.ts proposition Nr 223. 31
emellertid med en sådan begränsning i vissa trakter, där smuggeltrafiken
försiggår i särskilt stor skala, ett dylikt förbud uppenbarligen icke skulle
bliva tillfyllest, synes det önskvärt, att Konungen skall kunna för sådana
trakter förordna, att förbudet skall gälla fartyg utan storleksbegränsning,
därvid förutsättes, att sådant förordnande skall meddelas blott beträffande
områden, som sakna nämnvärd betydelse för den lojala internationella
trafiken.
En annan anledning till att territorialvattenslagen icke fyllt sitt ändamål
lärer vara det uttryckliga stadgandet därom, att förbudet icke utgör hinder för
ett fartyg att i fall av trängande nöd inkomma på svenskt territorialvatten,
vilket stadgande missbrukats på så sätt, att, när ett fartyg ertappats på
svenskt vatten, ett tillstånd, som kunnat karaktäriseras som nöd, avsiktligt
åstadkommits. Undantag från förbudet synes emellertid böra
ifrågakomma, allenast då sjönöden icke varit konstruerad. För att i sådana
fall straff och förverkandepåföljd icke skola inträda, synes det emellertid
ej vara erforderligt med ett dylikt uttryckligt stadgande. Av allmänna
rättsprinciper lärer nämligen följa, även utan att detta uttryckligen utsäges,
att, om någon för att kunna undvika förlust av liv eller fartyg
verkligen är tvungen att bryta mot förbudet, straff eller förverkande icke
kommer att inträda. Jag vill i detta sammanhang framhålla, att det icke
är ifrågasatt att göra ändring i det enligt territorialvattenslagen gällande
stadgandet, att åtal för överträdelse av införselförbudet icke får anställas
utan generaltullstyrelsens tillstånd. Det torde icke behöva befaras, att
generaltullstyrelsen skall underlåta att tillse, att vid verkligt nödtillfälle
åtal icke kommer att anställas.
Jag anhåller i detta sammanhang att få beröra en från närmast föreliggande
ämne i viss mån fristående fråga.
Under dagarna 14—17 juni 1923 hölls i Kristiania en konferens mellan
delegerade för de svenska, danska, finska, norska och tyska regeringarna, i
ändamål att åstadkomma samverkan beträffande bekämpande av smuggling,
framför allt av sprit. Vid konferensen fattades beslut att hos respektive
regeringar hemställa om att de snarast möjligt måtte genomföra
vissa förslag, om vilka konferensdeltagarna enats. Dessa förslag inneburo,
i vad de avsågo åtgärder, som skulle kunna tänkas underlätta bekämpandet
av smugglingen till Sverige, i huvudsak följande. Utförsel av
sprit och spirituösa skulle icke, utom i vissa undantagsfall, få vare sig
från frihamn eller tullinland ske med fartyg av mindre nettodräktighet än
120 ton. Oavsett fartygets storlek skulle vid utförsel av sprit från något av
konferensländerna till annat sådant land alltid fordras en skriftlig förklaring,
att den inlastade spriten skulle införas endast på lovligt sätt, och skulle avsändare
vara skyldig att inom bestämd tid förete bevis om att spriten på
lagenligt sätt framkommit till mottagaren. Å andra sidan inneburo kon
-
Kristianiakonferensen.
32
Kungl. Maj:ts proposition Nr 223.
Gällande
lagstiftning.
ferensbesluten vissa inskränkningar i möjligheten att lagstifta på förevarande
område. I sådant hänseende förordades bestämmelser, främst att
fartyg i legitim trafik, vilka medförde gods, avsett för smuggling, eller
från vilka smuggling av dylikt gods skett, icke av sådan anledning
.skulle vara underkastade vite, straff, konfiskation eller utgifter, föranledda
av smugglingskontrollen, under förutsättning dock att de å fartyget
befintliga partierna av dylika varor endast vore obetydliga eller
att smuggling från fartyget skett endast tillfälligtvis och i obetydlig omfattning.
Därjämte föreslogs, att ett fartyg, som medförde sådana varor i
större mängd och som anlöpte nödhamn, icke fördenskull skulle betungas
med omkostnader eller andra olägenheter, såvitt infärden till nödhamnen
föranletts av verklig sjönöd.
Frågan om anslutning för Sveriges del till nämnda konferensbeslut har
varit utställd till yttrande av kommerskollegium och generaltullstyrelsen,
-och hava nämnda verk förordat, att bestämmelser angående utförselkontroll
i huvudsaklig överensstämmelse med konferensens beslut måtte meddelas.
Ämbetsverken hava även utarbetat ett utkast till författning i
sådant syfte. Därjämte hava de som sin uppfattning uttalat, att bestämmelserna
i konferensbeslutet om inskränkning i möjligheten att ingripa
mot smugglingen icke syntes påkalla någon ändring i svensk lagstiftning.
Vad i sistnämnda avseende anförts överensstämmer med min uppfattning
i frågan. De ändringar i smuggellagstiftningen, som nu ifrågasättas,
beröra icke omförmälda bestämmelser i vidare mån, än som sammanhänger
med vad nyss anförts rörande borttagande av den uttryckliga
undantagsbestämmelsen för fall av trängande nöd. Såsom anförts,
är det emellertid, även efter borttagande av denna bestämmelse, alltjämt
avsett, att fallen av »verklig» sjönöd icke skola drabbas av straff och förverkande.
Även efter det sådana skärpningar i smuggellagstiftningen,
som nu ifrågasättas, blivit vidtagna, synes alltså i svensk lagstiftning
hinder icke komma att möta mot biträdande av konferensbeslutet. Innan
frågan, huruvida Sverige bör meddela de övriga konferensstaterna sin
anslutning till nämnda beslut, upptages till definitivt avgörande av Kungl.
Maj:t, torde man enligt mitt förmenande böra avvakta riksdagens beslut
rörande de förslag i nu förevarande ämne, som kunna komma att
föreläggas riksdagen.
Straff för olovlig befattning med olovligen införda eller olovligen tillverkade
drycker.
(lnnehavarstraff.)
Den gällande varuinförsellagen innehåller i 7 §, bland annat, bestämmelse
att, därest någon, sedan olovlig varuinförsel skett, med vetskap
Kungl. Maj:ts proposition Nr 223. It.''!
därom varit gärningsmannen behjälplig att godset dölja, förbyta eller
föryttra, han skall straffas efter som brottet var till, dock mindre än om
han själv varit gärningsmannen. Enligt riksdagens beslut finnes till
detta stadgande fogad en bestämmelse, enligt vilken den, till vilken olovligen
infört gods avyttrats, ej på den grund skall vara förfallen till
ansvar för delaktighet i brottet. Föredragande departementschefen hade
med anledning av inom lagrådet framställda anmärkningar gjort det uttalandet,
att, därest någon särskild bestämmelse om köpares ställning till
delaktighetsansvar icke meddelades, denna tydligen bleve att bedöma
enligt allmänna regler, samt att det ej vore uteslutet, att köpare enligt
dessa regler i vissa fall kunde komma att drabbas av delaktighetsansvar.
Det sammansatta utskott, som vid 1923 års riksdag behandlade varuinförsellagen,
yttrade i detta avseende, att, även om denna tolkning vore riktig,
det syntes betänkligt, att lagens ställning i denna för dess tillämpning
betydelsefulla fråga icke bestämt uttalades. Då utskottet lika med departementschefen
funne riktigast, att delaktighetsansvar i vissa fall kunde
komma att träffa även den, till vilken vara föryttrades, hade utskottet
ansett sig böra föreslå det nyss återgivna tillägget.
Utskottets uppfattning i denna punkt utvecklades närmare vid debatten i
frågan i båda kamrarna av ledamöter av utskottet. Utskottets ordförande
anförde i sådant hänseende i huvudsak följande:
Utskottet hade icke velat ansluta sig vare sig till den uppfattningen, att
den, som köpt en insmugglad vara, sannolikt vore medskyldig i brottet och
därför också alltid borde straffas, eller till den meningen, att, huru det än
förhölle sig i berörda hänseende, man borde akta sig för att göra köparen
medansvarig och därigenom jävig att vittna, varigenom bevisningssvårigheterna
i smugglingsmål ytterligare skulle ökas. Utskottets mening vore i
stället den, att, om en köpare genom särskild handling gjort sig skyldig till
eller meddelaktig i smuggling, exempelvis så, att han förlett smugglaren till
gärningen eller på annat sätt bistått honom vid själva brottet och sedan
efteråt köpt godset, köparen icke skulle gå fri från ansvar på den grund att
han vore köpare, utan att han skulle drabbas av det delaktighetsstraff, vartill
hans särskilda delaktighetshandling kunde giva anledning. Likaså skulle, om
köparen i och med det han köpte insmugglad vara hjälpte säljaren att insmuggla
eller dölja densamma, han icke undgå sitt ansvar för delaktighet i
brottet på grund därav att han vore köpare, utan han skulle straffas för
delaktighet eller efterföljande delaktighet. Men om det i något fall skulle
kunna visas, vilket nog icke skulle inträffa så ofta, att köparen varken gjort
sig skyldig till någon särskild delaktighetshandling eller genom sitt köp uppsåtligen
hjälpt smugglaren att dölja godset och sålunda sopa undan spåren
efter brottet, och om köparen alltså kunde överbevisas endast om att han
varit köpare, skulle han icke straffas.
De genom fjolårets lagstiftning sålunda meddelade bestämmelserna hava, Departemer
såsom förut antytts, i åtskilliga fall visat sig leda till att personer, som chefen.
uppenbarligen bort drabbas av ansvar, icke kunnat fällas till straff.
Bihang till riksdagens protokoll 1924. 1 samt. 184 höft. (Nr 223.) 3
34
Kungl. Maj:ts proposition Nr 223.
Ovisshet har vidare rått angående den rätta tolkningen av bestämmelserna
med den avfattning, de enligt riksdagens beslut erhöllo. På sina håll har
sålunda frågan, huruvida efterföljande delaktighet förelåge eller icke, bedömts
så, att en tilltalad ansetts kunna fällas till ansvar för sådan delaktighet,
endast om han visats hava ägt kännedom om att den, från vilken
han mottagit hos honom beslagtagen sprit, varit den, vilken olovligen
infört varan till riket. Då bevisning i dylikt hänseende i allmänhet måste
vara svår att förebringa, kommer med denna praxis frågan om fällande
ofta att bero på vad den tilltalade erkänner om sin vetskap i nyssnämnda
hänseende. Vare sig nämnda praxis är riktig eller ej — en fråga, på
vilken jag icke anser mig höra i detta sammanhang ingå — synes en
jämkning av gällande bestämmelser erforderlig.
Frågan härom torde emellertid böra ses i ett vidare sammanhang. Mot
olovligt förfarande med spritdrycker ingriper gällande lagstiftning i huvudsak
på två stadier: det ena då dryckerna olovligen tillverkas eller olovligen
renatureras eller olovligen införas, och det andra då spritdrycker av
vad slag som helst utom ramen för gällande försäljningsförordnings regler
försäljas till konsumenterna. Det område, som ligger mellan dessa båda
stadier av handlande, förblir i allmänhet straffritt, och dock torde man
kunna göra gällande, att i många fall samhällsfarligheten är störst just
hos de personer, vilka befordra dryckerna från den olovliga källan och
fram till det stadium, då de överlåtas till konsumenterna. Till denna
kategori höra alla forsiare och den stora gruppen s. k. langare, d. v. s.
personer, som yrkesmässigt bedriva mellanhandsförsäljning av olovliga
spritdrycker och vilka väl stundom ertappas med innehav av spritdrycker
men endast sällan med försäljning därav. Dock är deras verksamhet en
förutsättning för att den olovliga införseln eller tillverkningen skall kunna
bedrivas på lönande sätt, liksom även för att avsättningen av dryckerna
skall erhålla den omfattning, som den för närvarande har. Skapande av
möjlighet till ingripande mot dessa langare även i andra fall, än då de
kunna övertygas om olovlig försäljning, synes därför vara betingat av
önskemålet att kraftigt kunna ingripa mot spritsmugglingen.
En effektiv kamp mot denna hantering lärer för övrigt ej kunna
bedrivas, därest ej samhällets reaktion inträder på varje punkt, där de
kanaler, genom vilka smuggelspriten sprides, komma i dagen. Större
resultat skulle naturligen ernås, därest det vore möjligt att effektivt
avskära huvudvägarna för den olovliga tillförseln från utlandet. Då
man emellertid, även med en så väsentligt skärpt lagstiftning som
den nu ifrågasatta, knappast kan hoppas att komma till avgörande
resultat på sådan väg, synes man vara nödsakad att därjämte anlita
den här antydda utvägen: att ingripa mot smuggelsprit och olovligen
tillverkad sprit, när och var man anträffar densamma. Även härvidlag
gäller vad som i annat sammanhang anförts därom, att man, med
den samhällsskadlighet, som numera utmärker den olagliga sprittill
-
Kungl. Maj:ts proposition Nr 223.
35
verkningen och spritsmugglingen, måste vara berättigad att i det allmännas
intresse kräva, att var och en helt avhåller sig från att taga befattning
med olovligen tillverkade eller olovligen införda spritvaror.
Det torde ej kunna vara för den allmänna rättskänslan stötande, om den,
som det oaktat befattar sig med vara, som av lagen stämplats såsom,
»brottslig», får lida straff därför.
I överensstämmelse med de allmänna synpunkter, som jag nu utvecklat,
hava i förevarande lagförslag upptagits bestämmelser om straff för ett särskilt
slag av brott, nämligen för vad som kan betecknas såsom innehavarbrott,
d. v. s. olovlig befattning med varor, som varit föremål för olovlig hantering.
Om jag till en början begränsar mig till drycker, som olovligen
införts, är det visserligen sant, att någon bestämd avgränsning ofta
ej kan göras mellan en befattning därmed, som i förhållande till olovlig införsel
innebär efterföljande delaktighet, och en olovlig befattning, mera
fristående från dylik delaktighet. Det hade därför legat nära till hands
att för vinnande av det önskade syftet nöja sig med att utvidga området
för den efterföljande delaktigheten. Emellertid har det ansetts riktigare
att konstruera olovlig befattning med olovligen införda spritdrycker och
vin som ett självständigt brott. Erkännas måste nämligen, att dessa brott
i sina typfall utgöra självständiga förseelser; då sprit anträffas hos en
person, efter det den passerat ett kanske stort antal mellanhänder, är uppenbarligen
sambandet med den ursprungliga olovliga införseln synnerligen
svagt. Förutsättningarna på det subjektiva området för straffbarhet anknyta
ju i sådant fall endast ytterst obetydligt till den ursprungliga olovliga
införseln. Vad som kan sägas vara brottsligt är icke annat än att vederbörande,
fastän han vetat, att dryckerna varit insmugglade — låt vara att han
icke vetat när, var och av vem — tagit befattning med desamma.
På sist anförda grunder synes det också ur synpunkten av brottslighetens
avgränsande sakna betydelse, huruvida sprit är olovligen införd eller om
den eljest är av olovligt ursprung, på grund av olovlig tillverkning eller
olovligt avlägsnande av denatureringsmedel. Det har därför ansetts lämpligt
att kriminalisera icke endast den olovliga befattningen med smuggelsprit,
utan hava motsvarande regler ansetts böra gälla beträffande enahanda
befattning med olovligen tillverkad eller på annat sätt så att säga objektivt
olovlig sprit. Därvid synes man, i anslutning till vad nyss anförts, kunna
gå därhän, att man för straffbarhet icke kräver vetskap eller misstanke hos
en tilltalad om arten av det olovliga ursprunget av de drycker, med vilka han
tagit befattning; det synes böra vara tillräckligt, att lian haft eller bort
hava insikt om att dryckerna över huvud varit »olovliga», oavsett på vilket
av nämnda sätt. Det rättsbud att icke befatta sig med »olovlig» sprit, mot
vilket han brutit, är ur synpunkten av hans ställning till saken den samma i
de olika fall, som kunna ifrågakomma. Vetskap om dryckernas olovliga beskaffenhet
kan nämligen i allmänhet förutsättas redan på grund av det sätt,
36
Kungl. Maj:ts proposition Nr 223.
varpå spriten tillhandaliålles, de kärl, vari den förvaras, och det pris, till
vilket den säljes, och dylikt, under det att vetskap om huruvida spriten
varit exempelvis insmugglad eller hembränd icke kan förutsättas i lika
många fall.
Vad härefter beträffar arten av den olovliga befattning, som bör vara
straffbar, torde helt allmänt kunna sägas, att, för vinnande av syftet med
införande av inneliavarstraff, till dylik befattning principiellt bör hänföras
befattning med drycker av ifrågavarande slag, som sker med vetskap eller
misstanke om deras olovliga beskaffenhet. Givetvis bör man därvid dock icke gå
så långt, att redan den omständigheten, att spritdrycker anträffas hos viss person,
skall medföra hans straffällande, även om han mottagit dryckerna eller erhållit
kännedom om deras olovliga beskaffenhet så kort före anträffandet, att han
icke haft tillfälle att i saken göra vederbörlig anmälan eller att göra sig av
med dryckerna. Något, om ock ringa, mått av permanens i det olovliga innehavet
synes alltså böra fordras. Detta har i den föreslagna lagtexten kommit
till uttryck i det ord, som valts för att beteckna innehavet, nämligen ^förvarare.
Såsom specialfall av förvaring utav särskilt praktisk betydelse hava
upptagits forslande och döljande av olovliga drycker, varvid dock är att
märka, att dessa begrepp i viss mån hava en vidare innebörd än förvaring.
— Särskilt forsling lärer vara ett av de viktigaste slagen av olovlig befattning.
I praktiken inträffar det nämligen synnerligen ofta, att spritdrycker anträffas,
medan de forslas på båt eller fordon i riktning mot en ort, där de äro avsedda
att avsättas. Med gällande lagstiftning kan en forsiare i dylikt fall icke fällas
till ansvar, med mindre han överbevisas om att forslingen utgör ett led i av
honom utförd olovlig införsel eller om att lufti är gärningsman direkt behjälplig,
vilken bevisning oftast misslyckas.
Ehuru alltså vid innehavarbrottet det väsentliga icke ligger i själva inköpet,
har dock, då det ofta just är omständigheterna vid köpet, som bort
giva anledning till misstanke om dryckernas olovliga beskaffenhet, bland
brottsfallen ansetts även böra upptagas förvärvande av smuggelsprit. Den
största betydelsen av att själva förvärvet kriminaliseras ligger emellertid på
ett område, som strängt taget faller utom innehavarbrottet. Därigenom beredes
nämligen möjlighet att ingripa mot dem, som icke själva taga befattning
med olovliga drycker men genom medhjälpare handla därmed. Bland
dessa fall äro många av de mest typiska langarnas. Då avsikten är, att
delaktighet i innehavarbrottet skall straffas efter vanliga grunder, kommer
väl ofta en dylik langare att bliva straffbar såsom anstiftare eller medhjälpare
vid olovlig forsling eller olovligt förvarande av spritdrycker, men ett
uttryckligt stadgande av straff för olovligt förvärvande synes därutöver vara
erforderligt.
Försäljning av smuggelsprit bestraffas enligt gällande rusdrycksförsälj -
Kungl. Maj.ts proposition Nr 223.
;s7
ningslagstiftning; anledning synes därför icke finnas att i detta sammanhang
belägga samma brottslighet med ytterligare straff.
Vid den förberedande behandlingen av förslaget i förevarande del har
diskuterats möjligheten av en begränsning på något sätt av straffbarhetsområdet
beträffande innehavarbrott. Den ena vägen i sådant hänseende är
att stadga straff för köpare eller förvarare, blott då försäljningsavsikt förelegat;
den andra vägen är att straffa, blott då innehavet haft viss större
omfattning och avsett exempelvis minst fem liter. Vad den förstnämnda
vägen angår, skulle den, på grund av den helt naturliga svårigheten att
förebringa bevisning om försäljningsavsikt, leda till att de allra flesta —
och därtill de farligaste — fallen bleve straffria. Ett stadgande om viss minimikvantitet
åter skulle, enligt vad som försäkras från olika håll, blott leda till en
omläggning av distributionssättet, och det skulle visa sig, att man, därest dylik
regel funnes, aldrig komme att anträffa en langare, som innehade minimum
eller däröver. Jag har alltså ansett mig icke kunna förorda någon av de
diskuterade vägarna. Enligt mitt förmenande bör i stället straffskalan göras
så vid, att möjlighet beredes domstolarna att vid straffmätningen taga skälig
hänsyn till nu anförda omständigheter.
Såsom förut anförts, torde det riktiga vara att enligt överensstämmande
regler bestraffa olovlig befattning med insmugglade och med hembrända
spritvaror. Detta medför vissa svårigheter vid bestämmande av straffskalan,
i det att straffet tydligen bör stå i förhållande till och ligga något
under det regelmässiga straffet för vartdera huvudbrottet. Ur sådan synpunkt
bör straffet alltså, med hänsyn till smuggelstraffet, stå i förhållande
till dryckernas myckenhet, men, med hänsyn till straffet för tillverkningsbrott,
icke kunna gå över det för sådant brott utsatta straffmaximum.
Vidare torde hänsyn böra tagas därtill, att, då brottet i allmänhet icke kan
anses svårare än olovlig försäljning, straffet icke skall kunna bliva högre
än för olovlig rusdrycksförsäljning. Nu anförda synpunkter hava legat till
grund för utarbetandet av den straffskala, som intagits i lagförslagets 5 och
10 §§, enligt vilken straffet är böter, lägst fem och högst femton kronor
för liter av de ifrågavarande dryckerna, dock lägst tjugu och högst femtusen
kronor, eller fängelse i högst ett år.
I fråga om den skandinaviska lagstiftningen i övrigt i förevarande avseende
må anföras, att enligt dansk lag den, som medverkar vid försäljning inom landet
av smuggelsprit eller som själv köper sådan sprit, oaktat han med hänsyn
till omständigheterna bort antaga, att dryckerna äro insmugglade, drabbas av
straff och förverkande på samma sätt som för olovlig införsel. I Finland
finnes särskilt straff blott för olovlig forsling; straffet är mildare än för
olovlig införsel. I Norge straffas en köpare lika med säljare, när han vetat
eller bort förstå, att säljaren icke hade rätt att förse honom med spritdrycker.
Diskussion har i sistnämnda land förts om lämpligheten av att inskränka
köpareansvarigheten. Som stöd för dess bibehållande i full utsträckning
Gällande lagstiftning.
38 Kungl. Maj:ts proposition Nr 223.
har därvid anförts, bland annat, att sådan ansvarighet vore en naturlig konsekvens
av ett försäljningsförbud; den, som genom köp möjliggjorde eller medverkade till
olovlig försäljning, gjorde sig skyldig till en handling, som det vore lika stor anledning
ogilla som själva försäljningen. Vidare har anförts, att ett upphävande
av köpareansvarigheten skulle på ett olyckligt sätt minska möjligheten att
hos köpare göra undersökning efter spritdrycker och taga sådan vara i beslag.
Mot vad som framhållits om betydelsen av att låta köparen vara
straffri, på det att han skulle kunna höras som vittne mot säljaren, har påpekats,
att värdet av dylik vittnesmöjlighet skulle visa sig vara ganska ringa.
— Vad sålunda anförts torde i huvudsak äga giltighet även för våra förhållanden.
I det föregående har berörts frågan om olovlig befattning med insmugglade
eller hembrända eller renaturerade drycker. Det kunde ifrågasättas att
jämväl straffbelägga olovlig befattning med s. k. motbokssprit, d. v. s. drycker,
som ursprungligen tillhandahållits genom de lagliga utminuteringsorganen
men som sedermera olovligen överlåtits. Enligt gällande förverkandeförordning
kunna dylika drycker drabbas av beslag, och då tidigare övervägts att
kriminalisera innehav av olovliga spritdrycker, har även denna grupp inbegripits.
Enligt min uppfattning finnas emellertid icke tillräckliga skäl
till en sådan åtgärd. Det måste nämligen anses, att det finnes en bestämd
skillnad mellan dessa drycker och de övriga här förut berörda slagen av
drycker, icke blott däri, att beträffande de sistnämnda dryckerna ursprunget
är på annat och starkare sätt lagstridigt, utan även på den grund att varans
så att säga olovliga beskaffenhet är så mycket mera påtaglig beträffande
dessa drycker. De olovligen insmugglade och de hembrända dryckerna utgöra
en avgränsad kategori, som i allmänhet tydligt skiljer sig från »lovlig» sprit.
Vad däremot olovligen överlåten motbokssprit angår, företer den icke några
olikheter mot den sprit, som icke varit föremål för olovlig överlåtelse. Tillräckligt
objektivt underlag för ett förbud mot allt slags befattning med
spriten kan alltså därvidlag knappast anses föreligga. På nu anförda skäl har
jag ansett mig icke böra föreslå straffbeläggande av befattning med den
olovliga mot boksspriten.
Straff för bristande tillsyn å fartyg och å tåg.
I 3 § 1 mom. i lagen om straff för olovlig varuinförsel finnas bestämmelser
angående straff för befälhavare å fartyg eller tåg, då han brister i tillsyn över
fartyget eller tåget. Förutsättning för inträdande av ansvar är, att i fartyget
eller å tåget tullpliktigt gods finnes så förstucket eller undandolt, att
olovlig införsel därav uppenbarligen är tillämnad — med vilket fall, enligt
domstolsprejudikat, är likställt det fallet, att dryckerna anträffas först
sedan de blivit ilandförda från fartyget, men det blivit uppenbart, att
de forslats med detsamma. När i dylikt fall ej enligt annan bestämmelse i
nämnda lag strängare påföljd skall ådömas befälhavare, dömes han för bris
-
Kungl. Maj:ts proposition Nr 223.
:i<>
tände tillsyn över fartyget eller tåget till böter efter viss grund. Föreligger
skälig anledning antaga, att fartygets eller tågets befälhavare haft kännedom
om det olovliga åtgörande, som avses i paragrafen, straffas han enligt 2 mom.
i samma paragraf såsom för olovlig varuinförsel. I enlighet med riksdagens
beslut har från dessa regler gjorts det undantag, att böter icke må ådömas i
det fall, att å passagerarfartyg eller tåg gods anträffas förstucket eller undandolt
på plats, vilken är upplåten till medföljande resandes personliga begagnande,
eller då befälhavaren gjort vad på honom ankommit för att förhindra
godsets olovliga införande.
Dessa regler böra tydligen gälla, jämväl då fråga är om spritsmuggling, och Departementsdesamma
hava också inflyttats i föreliggande lagförslag med jämkning, utom cheteni
formellt hänseende, så tillvida, att bötesstraffet i enlighet med den princip,
som i allmänhet ligger till grund för förslagets bötessatser, satts i förhållande
till dryckernas myckenhet i stället för till den undandragna tullavgiften.
En utvidgning av viss betydelse har även vidtagits i den regel, enligt vilken
befälhavare, som ägt kännedom om undanstickande, straffas såsom för olovlig
varuinförsel. Det har nämligen ansetts, att samma bestämmelse skäligen
borde gälla även beträffande andra ombord anställda personer än befälhavaren.
Ofta förekommer nämligen, att, då spritdrycker anträffas ombord å fartyg,
ingen erkänner sig vara ägare eller innehavare av dryckerna, i följd
varav ansvar icke kommer att ådömas. Ej sällan äro emellertid därvid omständigheterna
sådana, att en eller flera av de å fartyget anställda måste
anses hava ägt kännedom om undanstickandet, och att det kan antagas, att
de, som vidgå dylik kännedom, i själva verket äro smugglarna. Ansvar synes
alltså i dylikt fall böra inträda. Ett dylikt stadgande medför uppenbarligen
i praktiken en anmälningsskyldighet för den, som, utan att vara delaktig i
gärningen, erhåller kännedom om undanstickande.
En i betraktande av nu behandlade stadganden nära till hands liggande
konsekvens av att enligt förslaget forsling av olovligen införda spritdrycker
är belagd med straff synes vara, att befälhavare skall vara skyldig a^tt öva
tillsyn över, att icke heller sådan forsling äger rum, och bliva underkastad
ansvar, därest han brister i vad på honom i sådant avseende ankommit. I
de remitterade utkasten hade också upptagits bestämmelse om att, därest
en befälhavare å fartyg bruste i vad på honom skäligen kunde ankomma till
förhindrande av att olovligen införda spritdrycker eller vin forslades å fartyget,
han skulle straffas med böter, något lägre än för bristande tillsyn över
att icke olovlig införsel sker. Detta förslag har emellertid hos de hörda
myndigheterna rönt visst motstånd. Kommerskollegium hemställer, bland
annat, att stadgandet måtte förtydligas i så måtto, att genom en uttrycklig
föreskrift skyldighet att öva dylik tillsyn ålades befälhavaren, samt att det
bleve klart, att tillsynen icke skulle sträcka sig därhän, att en befälhavare
skulle vara skyldig att öva tillsyn å passagerare eller å plats, upplåten åt
passagerares personliga begagnande. Ångfartygsbefälhavaresällskapet hem
-
40
Kungl. Maj:ts proposition Nr 223.
ställer, att straff måtte inträda, allenast då befälhavare gör sig skyldig till
uppenbar försummelse i fråga om tillsynen.
Med anledning av vad sålunda anförts har omarbetning skett av förevarande
stadgande. Man har därvid delvis övergivit parallellismen med nuvarande
3 § 1 mom. i varuinförsellagen och i stället anknutit till nyss herörda
stadgande att befälhavare och annan å fartyget anställd person, som haft
kännedom om undanstickande, skall straffas såsom för olovlig införsel. Motsvarande
stadgande har alltså införts beträffande olovlig forsling. Har
kännedom om tillämnad eller företagen olovlig forsling ej förefunnits, men
har befälhavaren skäligen bort misstänka sådant olovligt förfarande, skall
han enligt förslaget jämväl straffas, ehuru då lindrigare. Då skälig anledning
till misstanke får anses hava funnits om förehavande, som hort upptäckas
vid en så att säga normal tillsyn över fartyget, har nu avsett brott
ansetts böra straffas som bristande tillsyn. — Tydligen bör endast befälhavaren
drabbas av ansvar i sistnämnda fall.
I detta sammanhang torde jag böra nämna, att enligt mitt förmenande,
då någon, som innehar tillståndsbevis att föra automobil, ertappas med
smuggling, han bör bliva tillståndsbeviset förlustig för längre eller kortare
tid. Möjlighet till körkortets fråntagande finnes enligt gällande lagstiftning
och tillämpas av vissa länsstyrelser. I syfte att dylik förlust av körkort
skall komma att regelmässigt inträda i här avsedda fall, har jag för avsikt
att senare föreslå åtgärder, åsyftande att alla utslag av betydelse i förevarande
hänseende skola komma till vederbörande länsstyrelses kännedom.
Förverkande av olovligen införda m. fl. drycker.
Gällande I de särskilda författningarna angående olovlig befattning av olika slag
lagstiftning. med spritdrycker och vin finnas stadganden om förverkande av de drycker,
som varit föremål för den olovliga befattningen, jämte kärl och emballage
därtill.
I lagen om straff för olovlig varuinförsel stadgas i 8 och 9 mom. av 1 §,
vilken paragraf innehåller bestämmelserna om ansvar för den olovliga införseln,
att olovligen infört gods skall vara förverkat tillika med emballage eller kärl,
vari godset förvaras, ävensom vissa andra förvaringspersedlar. I 9 § av
samma lag heter det, att, då egendom, som enligt lagen skäligen kan antagas
vara förverkad, anträffas av tulltjänsteman, polisman eller lotstjänsteman, egendomen
skall tagas i beslag, och i 17 § föreskrives, att, då egendom tages i beslag,
utan att ägare eller forsiare ertappats eller kunnat med stämning anträffas, men
vederbörande icke, efter det närmare beskrivet kungörelseförfarande vidtagits,
anmäler sig hos domstolen, frågan om egendomens förverkande må avgöras
utan hinder av hans uteblivande, samt att, då ägare eller forsiare av beslagtagen
egendom, ehuru lagligen stämd, ej inställt sig vid rätten, frågan om
Kungl. Maj:ts proposition Nr 223.
41
egendomens förverkande må utan hinder därav avgöras av domstolen. På
sina håll lära nämnda bestämmelser hava så tillämpats, att även i de fall,
då någon ställts under tilltal och inställt sig vid rätten men icke kunnat
fällas till ansvar, beslagtagna drycker förklarats förverkade, då det varit uppenbart,
att de varit olovligen införda.
I förordningen den 11 oktober 1907 angående tillverkning av brännvin
föreskrives i 30 § 5 mom., att, då någon beträdes med olovlig brännvinstillverkning,
å stället befintligt brännvin och mäsk samt de kärl, vari brännvinet
och mäsken förvaras, skola tagas i beslag och dömas förbrutna. I 74 §
3 mom. av förordningen den 14 juni 1917 angående försäljning av rusdrycker
stadgas, att, då någon utan att hava rätt till försäljning av rusdrycker
avyttrat sådana drycker, de å försäljningsstället med därtill hörande lägenheter
befintliga eller eljest för försäljning avsedda drycker skola vara förbrutna
tillika med kärl och emballage, vari de förvaras, och i 25 § av förordningen
den 1 juli 1918 angående handel med skattefri sprit samt i 12 §
av förordningen av samma dag angående vissa alkoholhaltiga preparat är
stadgat, att, då olovlig renaturering förekommit, de förråd av skattefri sprit,
respektive av det alkoholhaltiga preparatet, som anträffats hos den brottslige
eller eljest uppenbarligen är o avsedda för olovlig användning eller försäljning,
skola dömas förbrutna, i förstnämnda fall dock icke där synnerligen förmildrande
omständigheter föreligga.
Nu återgivna förverkandebestämmelser kompletteras av den av mig förut
omförmälda förordningen den 22 juni 1921 angående rusdryckers förverkande
i vissa fall m. m. Denna förordning, som enligt förordning av den 9 juni 1922
med en mindre ändring gäller till den 1 juli innevarande år, innehåller,
jämte bestämmelser om utvidgad förverkandepåföljd, föreskrifter av processuell
natur angående en särskild ordning för prövning av frågan, huruvida viss
egendom skall vara förverkad. Till förordningens innehåll i sistnämnda hänseende
återkommer jag i det följande. I materiellt avseende innehåller förordningen
två grupper av bestämmelser. Enligt 1 § skola, om rusdrycker eller rusgivande
ersättningsmedel därför påträffas hos person, som anhålles för fylleri,
varorna, där ansvar ådömes för fylleriförseelsen, dömas förbrutna, såvida icke
särskilda omständigheter till annat föranleda. I 2 § stadgas, att, ändå att åtal
icke äger rum, rusdrycker av så att säga olovlig beskaffenhet under vissa närmare
angivna förutsättningar skola vara förverkade. De grupper av varor, som
inbegripas under sistnämnda paragraf, äro dels drycker, som olovligen tillverkats
eller varit föremål för obehörig åtgärd i syfte att avskilja denatureringsmedel
eller försvaga denaturering (2 § första stycket), dels drycker, som
olovligen införts till riket (2 § tredje stycket), och dels slutligen drycker,
vilka varit föremål för olovlig överlåtelse eller vilkas åtkomst innehavaren
icke kan tillfredsställande förklara och vilka därjämte äro avsedda att
i befintligt eller förarbetat skick olovligen avyttras (2 § andra stycket).
De angivna förutsättningarna för förverkande kunna i allmänhet sägas
42
Kungl. Maj:ts proposition Nr 223.
Avgivna yttranden.
vara, att varans olovliga beskaffenhet skall vara uppenbar. I fråga om
olovligen tillverkade rusdrycker har meddelats en uttrycklig bestämmelse,
att beslag och förverkande kan äga rum, även om ägare eller innehavare
ej anträffas. Motsvarande bestämmelse saknas i fråga om olovligen införda
drycker, och det har i motiven till förordningen som skäl härför
erinrats om att i tullstadgan — numera i 17 § av lagen om straff för olovlig
varuinförsel — regleras det fall, att ägare eller innehavare av olovligen införda
drycker ej anträffas. Beträffande sådana drycker har i stället såsom
förutsättning i förordningen stadgats, att dryckerna anträffats hos någon,
som insett eller bort inse, att de olovligen införts.
Den 31 maj 1923 har kontrollstyrelsen anmodats att efter länsstyrelsernas
hörande avgiva yttrande, huruvida åt bestämmelserna i förevarande förordning
borde förlänas ytterligare förlängd giltighet, samt, därest så ansåges böra
ske, huruvida bestämmelserna borde erhålla permanent karaktär eller icke, och
i senare fallet angående den tid, under vilken bestämmelserna borde fortfarande
gälla. Därest, i händelse bestämmelserna i huvudsak skulle erhålla
förlängd giltighet, någon jämkning i desamma ansåges erforderlig eller
lämplig, borde detta tillika angivas i yttrandet.
I de i anledning härav inkomna yttrandena hava samtliga länsstyrelser,
av vilka de flesta infordrat yttranden från dem underordnade polismyndigheter,
tillstyrkt förlängning av förordningen, dock att en länsstyrelse icke
gjort något bestämt uttalande i någondera riktningen. Flertalet länsstyrelser
hava jämväl tillstyrkt, att förordningen nu erhåller definitiv karaktär. I de
underordnade polismyndigheternas yttranden vitsordas från ett flertal håll,
att förordningen varit till mycket stor nytta vid bekämpande av olovlig
rusdryckshantering och att den utgjort ett välbehövligt komplement till
rusdryckslagstiftningen i övrigt. Yttranden av sådant innehåll hava framför
allt inkommit från städerna och eljest från trakter, där spritsmuggling
eller olovlig rusdryckstillverkning är vanlig. Å andra sidan anmäles från
många orter i olika delar av landet, att förordningen ej kommit till tilllämpning.
,
Kontrollstyrelsen tillstyrker för sin del, att förordningen får ny giltighetstid
och göres definitiv, och styrelsen anför i sistnämnda hänseende följande:
»Den förevarande förordningen har, såsom flere av de i ärendet hörda myndigheterna
framhållit, karaktären av kompletterande förordning till gällande
rusdrycksförsäljningsförfattningar, och då dessa författningar äro permanenta,
synes ur denna synpunkt skäl föreligga, att jämväl förordningen angående
rusdryckers förverkande i vissa fall göres permanent. Vad som i det nuvarande
läget närmast är att pröva, är huruvida det med hänsyn å ena
sidan till den erfarenhet, som nu vunnits, och under beaktande å andra
sidan av de nackdelar, som äro förknippade med en provisorisk lagstiftning,
kan anses lämpligt att skrida till definitiv lagstiftning på detta område.
Några länsstyrelser ha funnit ytterligare prövotid erforderlig. Otvivelaktigt
synes emellertid vara, att befogenheten av berörda lagstiftning ingått i
Kungl. Mnj.ts proposition Nr 223. 43
rättsmedvetandet och att den uppfattas såsom eu naturlif; konsekvens av
gällande rusdryckslagstiftning. Icke heller har det från något håll påvisats,
att förordningen i något avseende medfört ogynnsamma verkningar. Med
hänsyn härtill och då det enligt kontrollstyrelsens mening måste anses fullt
ådagalagt, att en lagstiftning med i huvudsak det innehåll som den ifrågavarande
är av behovet påkallad, finner sig kontrollstyrelsen höra förorda,
att den förevarande lagstiftningen göres permanent.»
Angående den omfattning, vari förordningen på olika orter kommit till Omfattningen
tillämpning, må anföras följande: av hllämv
ningen.
I Stockholm hava under förra halvåret 1923 verkställts 38 beslag, alla
av olovligen införd sprit. Under senare halvåret 1923 har antalet dylika
beslag uppgått till 162. Den beslagtagna spriten har utgjort såväl olovligen
införd sprit som ock s. k. motbokssprit. Endast i tre fall har
värdet å den beslagtagna varan överstigit 30 kronor. I Stockholms län
har förordningen tillämpats i ett mindre antal fall å spridda orter, därvid
i Danderyds landsfiskalsdistrikt en gång beslagtagits 250 liter. I Göteborg
har tillämpning av 2 §> år 1921 förekommit i 17 fall, därav 15 enligt
mom. 2. Största beslagtagna kvantiteten vid ett tillfälle var 18 liter. År
1922 hava verkställts 34 beslag, därav 25 enligt 2 mom. och 9 på den grund,
att spriten var olovligen införd. År 1923 hava verkställts 14 beslag, därav
13 enligt mom. 2. Från Göteborgs och Bohus län i övrigt rapporteras, att
förordningen ofta tillämpats. I Borås hade till 1 juli 1923 verkställts 51
beslag, därav 50 enligt 1 § och ett å 37 Va liter enligt 2 § 2 mom. I Örebro
har 2 § tillämpats 13 gånger under åren 1922 och 1923. Från Gävle
vitsordas, att förordningen varit av mycket stor betydelse. Landsfiskalen i
Svegs distrikt har anmält, att han under förordningens giltighetstid tagit i
beslag omkring 60 liter spritdrycker i 10 olika partier samt därjämte i ett
flertal poster, många utan att ägare eller innehavare anträffats, över 700
liter mäsk, avsedd för brännvinstillverkning.
Av vad nu anförts torde framgå, att den i förverkandeförordningen stad- Departementsgade
vidsträcktare förverkandepåföljden i vissa avseenden visat sig vara till chefen.
stort gagn. Lika med de hörda myndigheterna anser jag fördenskull, att
bestämmelser om dylik påföljd alltjämt böra finnas. Vad angår den olovligen
införda och den olovligen tillverkade spriten, följer väl detta till stor del redan
därav, att enligt förslaget brottslig befattning i allmänhet med dylika drycker
skall bliva straffbar. Därav lärer nämligen böra bliva en följd, att de drycker,
vilka varit föremål för olovlig befattning, jämte kärl och emballage bliva
förverkade, då den olovliga befattningen bestraffas. Men därjämte synes, i
analogi med vad som stadgas i förverkandeförordningen, förverkandepåföljd
böra inträda, även då någon icke fälles till ansvar för olovlig befattning
med dylika drycker, men dryckernas olovliga beskaffenhet är uppenbar. Med
lagfästande av den av mig nyss åberopade praxis synes man därvid kunna
avstå från att som förutsättning för förverkande uttryckligen fordra den i
förverkandeförordningen omförmälda omständigheten, att dryckernas ägare
eller innehavare insett eller bort inse deras olovliga beskaffenhet. Anledning
synes vid sådant förhållande icke heller finnas att, på sätt som synes hava
44
Kungl. Maj:ts proposition Nr 223.
skett i varuinförsellagen, i förevarande avseende göra skillnad mellan det
fall, att ägare eller innehavare av dryckerna kunnat anträffas med stämning,
och det fall, då så icke är förhållandet.
Vad angår rusgivande ersättningsmedel, synas dessa i nu berörda hänseende
böra vara underkastade enahanda bestämmelser som de olovligen tillverkade
dryckerna och således vara förverkade, så snart det är uppenbart, att med dem
obehörigen vidtagits åtgärd i syfte att avskilja denatureringsmedel eller försvaga
denaturering.
Ehuru förverkandeförordningens bestämmelser torde hava varit av mindre
betydelse beträffande s. k. motbokssprit än i fråga om andra grupper
av olovliga drycker, framgår emellertid av de avgivna yttrandena, att på
vissa orter beslag å motbokssprit icke varit sällsynta. Anledning synes
därför saknas att undantaga bestämmelserna i detta hänseende från förlängning,
men å andra sidan torde, då fråga icke är om att straffbelägga
innehavet av dylika drycker, förverkandepåföljden alltjämt böra vara begränsad
i huvudsak på samma sätt, som avses i förverkandeförordningen.
Bestämmelserna om förverkande av spritdrycker och vin, som anträffas
hos den, vilken dömes för fylleri, torde i överensstämmelse med de hörda
myndigheternas yrkanden, då de å många håll synas hava varit av stor
betydelse, jämväl böra förlängas. I motsats mot vad som gäller för andra
fall av förverkande torde emellertid bestämmelserna om denna förverkandepåföljd
icke lämpligen kunna införlivas med den författning, i vilken
stadgas om ansvar för olovlig befattning med spritdrycker och vin, utan
i stället böra på skäl, till vilka jag i det följande återkommer, utgöra en
särskild författning.
Beträffande övriga fall, där förverkandepåföljd inträder, gäller, att de, särskilt
efter införande av innehavarstraff, utgöra ett komplement till ansvarsbestämmelserna
angående olovlig befattning med spritdrycker och vin och följaktligen,
såsom nyss antytts, böra sammansmältas med dessa till en enhetlig
författning. Genom att denna supplementära ställning sålunda även i yttre
avseende betonas, torde man undvika vissa möjligheter till konkurrens mellan
olika författningar och till kompetenskonflikter mellan olika myndigheter, som
vid behandlingen av förverkandeförordningen tidigare befarats. Jag anhåller
att få återkomma till frågan härom i samband med behandlingen av den
särskilda ordning för förverkande, som nu finnes föreskriven i förverkandeförordningen.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har ifrågasatt införande av förverkandepåföljd
i ännu ett speciellt fall. Länsstyrelsen har nämligen ansett,
att beträffande överträdelse av territorialvattensförbudet alltjämt borde
finnas det uttryckliga undantaget för fall av trängande nöd men att i dylikt
fall dryckerna skulle omhändertagas av tullmyndigheten för att hembjudas
till inköp av rusdrycksförsäljningsbolag, varefter köpeskillingen skulle
45
Kungl. Maj:ts proposition Nr 223.
tillhandahållas farkostens ägare eller befälhavare. Dä emellertid grumlen
till undantaget alltjämt skulle vara, att straffbar handling ej förelåge, men
genom det föreslagna förfarandet ekonomisk förlust alltid i viss män skulle
tillskyndas vederbörande, har jag icke ansett mig böra upptaga detta förslag.
Förverkande av för Kling ^red skap in. in.
I 1 § 9 mom. av lagen om straff för olovlig varuinförsel föreskrives, att,
då olovligen infört gods är förverkat, under vissa förutsättningar jämväl
forslingsredskap skola vara förverkade. Dylik påföljd drabbar enligt nämnda
stadgande farkost av mindre nettodräktighet än 120 ton, vilken för den olovliga
varuinförseln begagnats antingen vid resa, som måste antagas hava
ägt rum i väsentligt syfte att företaga olovlig varuinförsel, eller eljest vid
transport från större fartyg till land eller från ett till annat upplagsställe
vid kust eller i skärgård. Jämväl dragare och fordon, som nyttjats för
transport av olovligen infört gods, skola vara förverkade, och finnes därvidlag
icke någon inskränkning, motsvarande den beträffande fartyg gällande om att
resan skall hava ägt rum i väsentligt syfte att företaga olovlig varuinförselFörutsättning
för förverkande är i varje fall, dels att forslingsredskapet tillhör
det insmugglade godsets ägare eller annan, som finnes hava ägt kännedom om
den olovliga varuinförseln eller skälig anledning att misstänka densamma,
och dels att godset anträffats under forslingen. I territorialvättenslagen har
viss jämkning gjorts i dessa förverkandebestämmelser, då fråga är om farkoster,
som begagnats vid olovlig införsel av spritdrycker eller vin till riket
eller till svenskt territorialvatten. Enligt 2 § 2 mom. i sistnämnda lag
skola nämligen, ändå att de i varuinförsellagen stadgade, nyss återgivna förutsättningarna
för förverkande icke äro för handen, dylik farkost dömas f ör
verkad under förutsättning att farkosten är av mindre nettodräktighet än 120
ton, att mängden olovligen införda drycker minst uppgår till, beträffande farkost,
för vilken avgiftsplikt kan förefinnas, tio liter för varje ton av farkostens
avgiftspliktiga dräktighet eller, beträffande annan farkost, en tjugondedel av
vikten utav hela den å farkosten befintliga lasten, dock ej mindre än 5 lite r
att farkostens ägare ej kan göra sannolikt, att han icke ägt kännedom om
eller skäl att misstänka den olovliga införseln, samt slutligen att dryckerna
anträffats under forslingen.
Redan vid behandlingen under fjolåret av förslaget till gällande
lagstiftning ifrågasattes i nu behandlade hänseende en utvidgning av förverkandepåföljden,
utöver vad som sedermera blivit statsmakternas beslut.
I det av riksdagen i dess skrivelse i ärendet åberopade utskottsutlåtandet
heter det nämligen:
»Det torde ej sällan förekomma, att forslingsredskap, särskilt automobiler,
som användas vid olovlig varuinförsel, av gärningsmannen förhyrts
eller inköpts genom avbetalningsköp. Förslag har också framkommit
om sådan ändring i lagen, att för dylika fall redskapet skulle vara
förverkat, även om ägaren icke ägt kännedom om den olovliga införseln
Gällande
lagstiftning.
46
Kungl. Maj:ts proposition Nr 223.
Författnings
utkasten.
eller haft skälig anledning att misstänka densamma. Detta förslag kan
utskottet ej biträda. Att en person, som saknat anledning misstänka, att
honom tillhörig egendom, som innehafts av annan, skulle komma att begagnas
vid förövandet av brott, skulle vara sin egendom förlustig, synes
utskottet betänkligt.»
Såsom förut antytts, har en av de minst effektiva punkterna i den gällande
lagstiftningen, då fråga varit om ingripande mot den organiserade spritsmugglingen,
visat sig vara de nu återgivna bestämmelserna, i det att det i
praktiken visat sig synnerligen lätt att genom falska uppgifter eller fingerade
överlåtelser eller dylikt undgå förverkandepåföljd även i sådana fall, då
dylik påföljd enligt lagens anda bort inträda.
I de inom finansdepartementet upprättade författningsutkasten upptogos nya
bestämmelser i denna del, i huvudsak åsyftande att genom ändrad avfattning
åstadkomma möjlighet för rättsskipningen att smidigare anpassa sig efter
tillvägagångssättet vid spritsmugglingen. Därjämte upptogos i utkasten stadganden
om utvidgning av förverkandepåföljden till vissa mera sekundära områden.
I den vid utkasten fogade promemorian heter det i dessa avseenden
bland annat följande:
;>a) De svårigheter, man för närvarande har att kämpa med, då det
gäller forslingsredskaps förverkande, äro huvudsakligen att genom avbetalningsköp
eller vanliga skenköp åstadkommes en fingerad ägare till
redskapet, vilken sedermera svårligen kan överbevisas om kännedom om
den olovliga införseln, i följd varav beslaget måste hävas, fastän tydligen
enligt lagens mening redskapet bort vara förverkat. För att åstadkomma
rättelse härutinnan lärer man nödgas ersätta kravet på vetskap eller misstanke
hos ägaren med dylik ställning till saken hos ägare, brukare eller
förare. Det lärer nämligen icke vara orimligt, även då sådana transaktioner,
som nyss nämnts, icke förekomma, att ett redskap blir förverkat,
då någon, som lovligen förfogat över redskapet, haft i sin makt att hindra
dess användande för olovlig transport men underlåtit att göra detta.
Det kan dock icke förnekas, att en dylik generellt gällande regel skulle
kunna verka alltför strängt. Å andra sidan är det svårt att tänka sig
ett allmänt undantag, som icke skulle kunna missbrukas, utan att man
dock därigenom vunne säkerhet för att alla de, vilka man ville skydda,
skulle bliva skyddade. Man lärer därför icke kunna undgå att åt domstolen
överlåta en viss diskretionär prövning, gående ut på att, när den
verklige ägaren tydligen står helt främmande för saken, han skall undgå
förverkandepåföljden. I utkastet har såsom vägledning åt domstolarna
i sådant hänseende särskilt pekats på den omständigheten, att ägaren
eller den, som lagligen i hans ställe ägt förfoga över redskapet, icke
haft möjlighet att förebygga dess användande vid olovlig transport. Genom
denna avfattning har man även velat förebygga, att redskap, som
genom brott frånhänts rätta ägaren, skulle bliva förverkat.
Den nuvarande förutsättningen för förverkande, att .smuggelgodset
skall hava anträffats under forslingen, torde hava till huvudsakligt ändamål
att skydda senare god tros förvärvare av redskapet. Då nuvarande
formulering visat sig erbjuda möjligheter till kryphål, har densamma i
utkastet ersatts med ett undantag, som direkt tar sikte på skyddande av
god tros förvärvare.
47
Kungl. Maj.ts proposition Nr 223.
b) Såsom en allmän förutsättning för förverkande har uppställts, att
den olovliga transporten skall ha skett i väsentligt syfte att forsla
smuggelsprit. Detta innebär eu mildring beträffande andra forslingsredskap
än fartyg men har ansetts böra stadgas med hänsyn till den stora
utvidgningen i subjektivt hänseende av området för förverkande. I förslaget
till ändringar i varuinförsellagen hava emellertid införts motsvarande
ändringar, då nuvarande bestämmelser visat sig kunna drabba orimligt
hårt.
c) I överensstämmelse med vad som gäller bland annat i Norge, ehuru
där fakultativt, har upptagits ett stadgande av innehåll, att då ägarens
ställning varit sådan, att forslingsredskap icke kan dömas förverkat, den
för forslingen ansvarige i stället skall förpliktas att utgiva redskapets
värde. Även om det vid verklig yrkessmuggling ofta torde komma att
ordnas så, att den synlige forsiaren saknar nämnvärda tillgångar, torde
man genom eu dylik bestämmelse försvaga den solidaritet mellan huvudmannen
och forsiaren, som för närvarande ofta utesluter möjligheten till
bevisning. Äro flera skyldiga till olovlig forsling, få de tydligen gemensamt
gälda redskapets värde.
d) En avsevärd utvidgning av området för förverkande ligger i att förverkandepåföljd
inträder vid all olovlig forsling av smuggelsprit, alltså
även vid sådan som ej kan hänföras till olovlig införsel eller delaktighet
däri (jfr nedan om innehavarbrott). Även härutinnan gäller naturligen
förutsättningen Väsentligt syfte’. — Att märka är även, att jämväl
beträffande forslingsredskap talan om förverkande skall kunna föras
utan samband med ansvarstalan. Däremot skall enligt utkastet forslingsredskap
aldrig kunna bliva förverkat genom s. k. strafföreläggande
eller eljest genom förfarande utan rättegång. Är ägare eller innehavare
ej känd eller anträffas han ej eller inställer sig ej vid rätten, förfares
enligt 17 § varuinförsellagen.
e) Mindre farkoster föreslås skola hliva förverkade, även da man ej
kan förebringa bevisning om att de använts till forsling av olovliga sprit-,
drycker. Här avses de fall — som i vissa trakter äro vanliga — att
snabbgående motorbåtar användas för uppehållande av förbindelse mellan
land och fartyg, som på grund av gällande förbud måste hålla sig
utanför territorialvattensgränsen. Det vill synas såsom ett naturligt
komplement till att man hindrar spritfartygen att komma in på svenskt
vatten, att man också hindrar dem att hava förbindelse med land. Meningen
är naturligen icke, att farkoster, som användas vid tillfälliga besök
å smugglarfartygen, skulle drabbas av förverkande. De subjektiva
förutsättningarna skulle vara desamma som vid förverkande i andra fall
av forslingsredskap.
f) Enligt utkastet skola redskap, bland annat vapen, som använts vid
eller äro avsedda att begagnas vid olovlig införsel, vara förverkade, då
den båt eller det fordon, vari de medförts, är förverkad.»
De i promemorian sålunda behandlade nya bestämmelserna, till vilkas innehåll
jag i huvudsak ansluter mig, hava upptagits i 8 § av nu föreliggande
författningsförslag. Grundtanken i de föreslagna förändringarna kan sägas
vara, att forslingsredskap, som använts vid verklig smugglarfärd eller eljest
vid resa, som skett i huvudsakligt syfte att företaga transport av smuggelgods,
skola vara förverkade; dock att på det subjektiva området omständig
-
Departement»*
chefen.
Förverkande
i allmänhet.
48 Kungl. Maj:ts proposition Nr 223.
heter kunna föreligga, som böra föranleda undantag från förverkandepåföljd.
Såsom sådana undantag hava i författningsförslaget upptagits följande
fall, nämligen: a) då varken forslingsredskapets ägare eller dess brukare
eller förare haft kännedom om eller anledning misstänka redskapets
användande vid olovlig införsel eller forsling; h) då forslingsredskapet
efter användandet för den olovliga transporten övergått till ny ägare, som
är i god tro; och c) där forslingsredskapets förverkande eljest med hänsyn
till särskilda omständigheter finnes uppenbart oskäligt.
Det första av dessa undantag grundar sig på den uppfattningen, att,
då varken ägare, brukare eller förare av redskapet haft skäl att misstänka
dess användande vid smuggling, det skulle vara orimligt, att redskapet
bleve förverkat. Av ordalagen framgår, att enbart ovetenhet om
just den smugglarfärd, varom fråga är, icke skall verka friande; den
bristande insikten måste omfatta, att redskapet över huv.ud användes i
smuggeltrafik.
I det andra undantaget, vars innebörd icke torde behöva utvecklas, har
gjorts den inskränkning, att förvärv, som sker, efter det beslag ägt rum,
ej skall hindra redskapets förverkande. Det är nämligen knappast
sannolikt, att i dylikt fall god tro kan föreligga, och, därest inskränkning
icke gjordes, skulle tydligen utrymme lämnas för manipulationer, varigenom
ett så starkt sken av god tro skulle kunna åstadkommas, att förverkandepåföljd
skulle undgås.
Det under c) upptagna undantaget avser närmast det fall, att ett forslingsredskap
vid smuggling eller olovlig forsling begagnats av annan än
ägaren eller, där annan än ägaren ägt i dennes ställe förfoga över redskapet,
brukats av en tredje person. Det är tydligt, att under sådana omständigheter
fall kunna förekomma, då ett förverkande måste anses oskäligt.
Man måste emellertid vid utformande av undantagsbestämmelsen
fasthålla vid den allmänna utgångspunkten för ifrågavarande lagstiftning,
vilket i förevarande avseende leder till att, med den utbredning som
spritsmugglingen för närvarande har, det måste fordras, att vid upplåtande
av automobiler eller farkoster till begagnande av annan iakttages
en alldeles särskild försiktighet, på det att ett sådant redskap icke skall
komma att användas i smuggeltrafikens tjänst. Brister vederbörande i
sådan försiktighet, synes det icke obilligt, att han får stå risken av forslingsredskapets
förlust. I det nyss återgivna utskottsuttalandet anföres såsom
skäl för undantag från förverkande, att en person saknat anledning
misstänka, att honom tillhörig egendom, som innehafts av annan, skulle
komma att begagnas vid förövande av brott. Tager man hänsyn till de särskilda
skäl, som, alldeles oavsett den förevarande lagstiftningen, numera
esomoftast måste anses förefinnas att vid upplåtande av forslingsredskap
taga möjligheten av redskapets eventuella användning för spritsmuggling 5.
betraktande, synes utskottets beträffande smuggling av varor i allmänhet
gjorda uttalande ej stå illa tillsammans med ett stadgande, som i fråga om
4»
Kungl. Maj:ts proposition Nr 223.
spritsmuggling utgår från att vid upplåtande av forslingsredskap alldeles
speciell anledning att fordra försiktighet föreligger. Särskilt av dem, som
sälja automobiler genom avbetalningsköp, måste det krävas, att de förvissa
sig om köparens hederlighet. Erfarenheten visar nämligen, att denna form
för överlåtelse av automobiler i stor utsträckning missbrukas, för att förverkandepåföljd
skall undgås. Det lärer rent av förekomma, att anordning,
varigenom å köpeskillingen ett mindre belopp formellt återstår oguldet,
vidtages just i sådant syfte. Det bör i sista hand bliva domstolens sak att
i varje särskilt fall pröva, huruvida vederbörande kan anses hava iakttagit
den varsamhet vid redskapets upplåtande, som skäligen kunnat fordras av
honom. Givetvis hade det varit önskvärt, om i lagstiftningen kunnat direkt
angivas alla de fall, då förverkande icke bör äga rum. Det lärer emellertid
i förevarande avseende icke vara möjligt att i lag uttryckligen fixera en
gräns, som giver ett tillräckligt klart uttryck för vad lagstiftaren för varje
särskilt fall åsyftar. Även enligt de remitterade författningsutkasten har det
i sista hand överlämnats åt domstolarna att inom vissa gränser efter skälighetsprövning
avgöra, huruvida förverkande skall äga rum.
Det må tillåtas mig att i detta sammanhang erinra om att enligt dansk
lagstiftning'' under försvårande omständigheter påföljd av konfiskation
inträder beträffande det eller de befordringsmedel jämte tillbehör, som
använts för smuggling eller försök till smuggling av sprit, eller som, efter
det smuggling skett, användas för befordran av sprit inom landet. Undantagna
från konfiskation äro dock fartyg på 30 tons nettodräktighet eller
däröver. Villkor för konfiskation är icke, att ägaren av befordringsmedlet
kan övertygas om att hava ägt kännedom om det ändamål, vartill
befordringsmedlet är använt, utan det är tillräckligt, att omständigheterna
tala emot honom (»omstamdighederne peger imod ham»). Därest konfiskation,
som enligt dessa regler skolat äga rum, av en eller annan anledning
icke kan ske, skall i stället redskapets värde utgivas. — I den norska och
finska lagstiftningen äro motsvarande bestämmelser i vissa avseenden än
strängare.
Ltöver de skärpningar, som jag nu berört, innehåller föreliggande för- förverkande
slag, i huvudsaklig överensstämmelse med utkasten, utvidgningar av om- si,rskilda ,al
rådet för förverkandepåföljden i tre olika hänseenden, nämligen dels så,
att, då forslingsredskap på grund av att ägaren stått utanför saken icke
kan dömas förverkat, den skyldige i stället skall förpliktas att utgiva redskapets
värde, dels så, att mindre farkoster kunna bliva förverkade, då de
användas för uppehållande av förbindelse mellan smugglarfartyg och land.
oaktat farkosterna icke kunna ertappas vid olovligt ilandförande av drycker
från dylika fartyg, och dels så, att tillbehör till forslingsredskap samt
lös egendom såsom vapen och dylikt, som medförts för att tjäna smugglingsändamålet,
skola bliva förverkade, då dylik påföljd träffar den farBihanq
till riksdagens protokoll 1924. 1 samt. 184 höft. (Nr 223.)
4
Författnings
utkasten.
50 Kungl. Maj:ts proposition Nr 223.
kost eller det fordon, där de anträffas. I fråga om grunderna för dessa förslag
tillåter jag mig att hänvisa till förenämnda promemoria. Enligt min
uppfattning äro de sålunda föreslagna utbyggnaderna, särskilt vad angår
de två förstnämnda punkterna, ägnade att i sin mån hålla smuggeltrafiken
nere. Beträffande förverkande av mindre farkoster, som uppehålla förbindelse
mellan större fartyg och land, har det från olika håll, särskilt från
kusttrakterna i närheten av norska gränsen, enträget framhållits, att ett
dylikt stadgande skulle vara synnerligen väl ägnat att såsom komplettering
av territorialvattensförbudet bereda den yrkesmässiga spritsmugglingen
allvarligt avbräck; och har tillika understrukits det för den allmänna rättskänslan
och uppfattningen om statens auktoritet i hög grad kränkande
däri, att ingripande icke kunnat ske mot uppehållande av dylik förbindelse,
ehuru det varit uppenbart, att detsamma tjänat smugglingssyfte.
Utvidgningen innebär egentligen, att farkosterna kunna bliva förverkade,
ehuru de ej ertappas med spritlast ombord; redan enligt varuinförsellagen
inträder förverkandepåföljd beträffande farkoster, som användas för
transport av själva smuggelgodset från fartyg till land.
Strafföreläggande.
Såsom förut anförts, har en av de största bristerna i nu gällande lagstiftning
på förevarande område befunnits vara, att allt för lång tid förflyter
mellan brottet och straffet, till följd varav straffet förlorar i verkan
och en tilltalad ofta genom att avresa från riket undandrager sig detsamma.
Vid undersökning av olika möjligheter att på det speciella område, varom
nu är fråga, åstadkomma sådana förhållanden, att lagstiftningens effektivitet
kan i någon större grad ökas, har uppmärksamheten riktats på den form av
åstadkommande av laga kraftägande beslut om straff utan domstols medverkan,
som innefattas under namn av straffbesked, strafföreläggande eller
dylikt. Detta rättsinstitut finnes i växlande gestalt i ett flertal andra
länder, däribland i Danmark och Norge, och har det därstädes visat sig
medföra mycket goda verkningar i nu avsedd riktning.
I de inom finansdepartementets lagbyrå upprättade författningsutkasten
intogos även, närmast i anslutning till norsk rätt, bestämmelser, åsyftande
införande av nämnda institut i fråga om brott, som avses i den föreslagna
nya lagstiftningen. I förut åberopade promemoria heter det om utkasten i
denna del väsentligen följande:
»Principen för de beträffande strafföreläggande i utkastet upptagna bestämmelserna
är, att i mindre mål åklagaren bör kunna i stället för att
stämma in saken till rätta skriftligen förelägga en misstänkt det straff och
den förverkandepåföljd, vartill åklagaren anser honom hava gjort sig skyldig.
Tecknar den misstänkte godkännande å dylikt föreläggande, får detta
rättskraft såsom laga kraftvunnen dom; godkänner han det icke, finnes
möjlighet till anställande av åtal i vanlig ordning.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 223. 51
Fördelarna av eu dylik anordning på förevarande område .skulle vara
följande: De relativt ringa bötesstraff, som det här kan bliva fråga om,
verka psykologiskt starkare, då de drabba omedelbart än då de äro beroende
på utgången i en framtid av en rättegång. De utländska besättningsmän,
som utgöra eu stor procent av smugglarna, skulle icke lika lätt som för
närvarande kunna undandraga sig straffets utkrävande, något som skulle
verka i samma riktning. Den avsevärda förkortningen av tiden mellan den
brottsliga gärningen och exekutionen skulle även i andra fall visa sig välgörande.
Domstolarna skulle erhålla eu betydande lättnad genom att befrias
från ett stort antal mål, i vilka deras verksamhet är av övervägande
formell beskaffenhet. Då statsverket för närvarande er lägger 15 kronor
för vart tullmål över sex, som årligen handlägges vid varje rådstufvurätt,
skulle staten göra en besparing.
Mindre betänkligheter än eljest synes det böra möta att på detta område
åt åklagare överlämna straffmätning; detta enär böterna ju äro ställda i
visst förhållande till godsets myckenhet och då de flesta domstolar torde
tillämpa en fast »taxa», så att såväl åklagaren som den tilltalade kunna
vara förvissade om, att straffet skulle utmätas på samma sätt, därest saken
skulle hanskjutas till domstol. Ett annat stöd för institutets införande
ligger i den praxis, som, åtminstone i Stockholm, utvecklat sig i det hänseendet,
att i mål, som endast röra obetydliga partier, den tilltalade vid
stämningens delgivande eller redan vid beslagstillfället åt en tulltjänsteman
lämnar fullmakt, innefattande erkännande av förseelsen. Det synes då
snarast innebära eu fördel för den skyldige, att han, såsom med strafföreläggande,
vid underskrivandet äger kännedom om det straff han underkastar
sig.
Strafföreläggande lärer få den största betydelsen på de platser, såsom i
Stockholm och Göteborg, där förseelser beträffande småpartier förekomma i
stort antal. Betänkligheter lära därför icke behöva möta på grund därav
att vid det stora flertalet andra tullmålsdomstolar vederbörande tullförvaltare
är åklagare.
Strafföreläggande skulle enligt utkastet kunna ifrågakomma beträffande
såväl 1 som 2 kapitlets brott. Emellertid hava i andra hänseenden starka
inskränkningar gjorts i det område, där strafföreläggande skulle kunna meddelas,
nämligen dels såtillvida att åklagaren icke skulle få ålägga högre
böter än 300 kronor — motsvarande straffet vid en myckenhet av 15—30
liter — dels så att föreläggande icke skulle få ges, då fråga är om förverkande
av forslingsredskap eller utgivande av värdet av förverkad egendom.
Skälet till sistnämnda undantag har varit, att, såsom förut anförts,
frågan om forslingsredskaps förverkande är beroende på subjektiva omständigheter
av ganska invecklad art, och att utdömande av egendomens värde
förutsätter en värdering, varom olika meningar kunna råda. Att däremot
åklagaren ansetts kunna förordna om förverkande av den olovliga spriten,
har berott på att dylik påföljd inträder automatiskt, då det är klart, att
spriten är olovlig, varjämte må anmärkas, att enligt gällande förverkandeförordning
spritdrycker av obegränsad kvantitet kunna bliva förverkade
utan domstols medverkan under former, som lämna den tilltalade mindre
garanti än ett strafföreläggande skulle medföra.
Ett undantag från föreläggandes likställighet med laga kraftägande dom
torde behöva göras beträffande fördelningen av böter och försäljningssumman
för förverkad egendom, detta då åklagaren såsom beslagare själv kan
erhålla andel däri och i andra fall tvekan kan råda om vem som i visst
Processkom
missionen.
52 Kungl. Maj:ts proposition Nr 2:23.
fall är att anse såsom beslagare. Huru denna fråga lämpligast bör ordnas
kan vara föremål för olika meningar; enklast synes vara, att den myndighet,
som skall giva verkställiglietsföreskrift, d. v. s. vederbörande länsstyrelse
eller generaltullstyrelsen, fastställer fördelningen. Viss analogi finnes
i förverkandeförordningens 7 §.
Erforderliga bestämmelser angående redovisning samt angående åklagares
befattning med föreläggande i övrigt torde kunna lämnas i administrativ
ordning. Till underlättande av åklagarens arbete torde formulär till
föreläggande böra tillhandahållas.
Beträffande den viljeförklaring från den tilltalades sida, som ett påtecknande
av godkännande innebär, torde utan särskild bestämmelse gälla allmänna
rättsgrundsatser om rättshandlings ogiltighet in. in.
Strafföreläggande skall ej förekomma, då fråga är allenast om förverkande.»
Över nu berörda del av utkasten inhämtades yttrande från processkommissionen,
och har kommissionen i anledning härav anfört i hu \ udsak följande.
»Svensk lag innehåller i motsats till utländska lagstiftningar icke några
bestämmelser om ett enklare förfarande i mindre brottmål. Processkommissionen
anser det vara praktiskt och av behovet påkallat att möjliggöra ett
summariskt förfarande i fråga om ringare brott, där gärningsmannen erkänner
vad som lägges honom till last samt är villig att underkasta sig
visst straff härför. I sådant syfte ämnar kommissionen i sitt betänkande
förorda införande hos oss av institutet strafföreläggande. Detta institut synes
ur vissa synpunkter väl lämpa sig för de brottskategorier, som i
utkastet avses. Reaktionen mot brottet blir synnerligen snabb, vilket torde
vara en stor fördel särskilt vid ifrågavarande brott, där den skyldige under
nuvarande förhållanden lätt undandrager sig straffets utkrävande. Straffskalan
är av relativt fix karaktär, varför det torde vara jämförelsevis lätt
för åklagaren att föreslå ett skäligt straff.
Å andra sidan kan det icke förbises, att åklagarens rätt att ålägga straff
för ifrågavarande förseelser, låt vara att åläggandet skall godkännas av den
misstänkte, i särskilda fall kan leda till mindre tillfredsställande lesultat.
Lagbestämmelserna äro av ganska invecklad art, vilket kan medföra svårighet
för en icke kvalificerad åklagare att riktigt bedöma, huruvida och efter
vilka lagrum ett visst förfarande är straffbart. En svaghet innebär det
också, att åklagaren kan använda strafföreläggande i sådana fall, där han
har andel i böter eller försäljningssumman för förverkad egendom. Dessa
anmärkningar böra emellertid icke föranleda ett avstyrkande av institutets
införande i förevarande fall. Det torde vara tillräckligt, att vissa ändringar
i förslagets bestämmelser angående proceduren vidtagas.
Åklagarens föreläggande kan enligt utkastet avse böter till ett belopp av
högst 300 kronor jämte — med vissa angivna undantag — påföljd av förverkande.
Enligt processkommissionens mening har åklagarens befogenhet
härigenom utsträckts mer än som kan anses tillrådligt. När det gällei ett
obetydligt bötesstraff, torde någon betänklighet icke möta att lata aklagaren
slutligen pröva frågan. Annorlunda ställer sig saken i sådana fall, där högre
bötesstraff eller ekonomiska påföljder av något sa när kännbai beskaffenhet
ifrågakommer. Hänsyn till rättssäkerheten synes då kräva en kontroll i
någon form å föreläggandet. En sådan kontroll har processkommissionen i
sitt förslag tänkt sig anordnad sålunda, att, därest den misstänkte godkänt
föreläggandet, som avser böter till högre belopp än femtio kronor, frågan
skall underställas rättens prövning. Rätten, som av processkommissionen
Kungl. Maj:ts proposition Nr 223. 53
förutsattes i detta fall skola utgöras av eu ensam domare, sättes dä i tillfälle
att pröva dels huruvida de av åklagaren i föreläggandet uppgivna faktiska
omständigheterna innefatta ett brottsligt förfarande dels lämpligheten av det
föreslagna straffet. Finner rätten betänklighet ieke möta mot föreläggandet,
meddelar rätten fastställelse därå; i annat fall skall föreläggandet av rätten
undanröjas. Processkommissionen anser, att en dylik underställning bör anordnas,
och synes det för undvikande av tidsspillan och onödig omgång lämpligen
böra ankomma å rättens ordförande att handhava prövningen.
Enligt utkastet skall ett av den misstänkte godkänt föreläggande anses lika
med och lända till efterrättelse såsom laga kraft ägande dom. Ett fullständigt
avskärande av talan mot strafföreläggande synes dock icke vara välbetänkt.
Om de av åklagaren för den brottsliga gärningens kännetecknande
i föreläggandet uppgivna faktiska omständigheterna icke innefatta något
brottsligt förfarande, eller godkännandet icke uppfyller de betingelser, som
erfordras för att en bindande viljeförklaring skall föreligga, eller åklagaren
överträtt lagens formella föreskrifter i fråga om strafföreläggande, bör rätt
till klagan stå öppen. Med tanke på sådana fall ämnar processkommissionen
i sitt betänkande förorda, att den som godkänt föreläggande må genom besvär
inom viss tid i hovrätten söka dess undanröjande, om vad som lagts
honom till last icke är straffbart, eller om vid godkännandet förelupit sådant
fel, att godkännandet bör anses ogiltigt. I förslaget synes böra intagas bestämmelse
om rätt till fullföljd av talan i dessa fall. Införandet av sådan
fullföljdsrätt bör dock icke föranleda uppskov med straffets utkrävande.»
Övriga myndigheter, som hörts över författningsutkasten, hava icke gjort
någon erinran mot bestämmelserna om strafföreläggande. Kontrollstyrelsen
understryker i sitt yttrande, att den bristande effektiviteten av bötesstraffen
för olovlig rusdryckshantering till ej ringa del berodde därpå, att straffverkställigheten
på grund av vederbörandes avvikande från orten ej alls kunde
inträda eller åtminstone bleve undanskjuten på en längre tid. För att det nya
institutet skulle erhålla verklig betydelse, krävdes alltså enligt kontrollstyrelsen,
att straffet följde omedelbart på godkännande av föreläggande.
I likhet med processkommissionen och övriga hörda myndigheter vill jag
icke ställa mig avvisande till det uppkomna förslaget att på nu behandlade
begränsade område införa strafföreläggande. Avgörande för mitt ståndpunktstagande
hava varit i huvudsak samma synpunkter som de, vilka anförts
av kommissionen och i den återgivna promemorian. Det lärer vara obestridligt,
att en anordning, sådan som den föreslagna, skulle medföra betydliga
fördelar; jag hänvisar i sådant hänseende till vad som anförts i promemorian.
Ett visst stöd för förslaget finner jag även däri, att processkommissionen
tänkt sig införande av strafföreläggande såsom ett led i den blivande nya
processordningen. I viss mån innebär också förslaget blott ett fullföljande
av den särlagstiftning i processuellt hänseende beträffande rusdrycksbrott,
som påbörjats genom förverkandeförordningen.
Den tvekan, som i vissa andra avseenden kan råda om lämpligheten av
en lagändring, sådan som den ifrågasatta, torde väsentligen kunna hävas
genom ett lämpligt avvägande av bestämmelserna i ämnet. I sådant hän
-
Andra
myndigheter.
Departements
chefen.
54
Kungl. Maj:ts proposition Nr 223.
seende auser jag det största avseende böra fästas vid de av process kommissionen
gjorda erinringarna. I likhet med kommissionen finner jag sålunda,
att uttryckliga bestämmelser böra meddelas om en extraordinär rätt till talan
angående föreläggandes undanröjande, och bestämmelserna om dylik talan
synas mig böra avfattas i huvudsaklig anslutning till vad kommissionen föreslagit;
till de avvikelser, som skett, återkommer jag vid specialmotiveringen.
Vidare anser jag, i överensstämmelse med vad kommissionen anfört, att
åklagare endast böra få meddela föreläggande angående jämförelsevis obetydliga
bötesbelopp, och jag finner det sålunda knappast tillrådligt att låta åklagare
kunna meddela föreläggande beträffande så höga bötesbelopp, som i utkasten
föreslagits, eller intill 300 kronor. Starka skäl torde utan tvivel tala för den
av processkommissionen förordade anordningen, att åklagaren skulle kunna
med slutligt förbindande verkan meddela strafföreläggande allenast intill ett
belopp av 50 kronors böter, samt att, då fråga vore om högre bötesbelopp,
föreläggandet skulle underställas domares prövning. Med nuvarande rättegångsordning
synes emellertid en dylik granskningsuppgift, som skulle tillkomma
ordförande i rådhusrätt och häradshövding å landet, innebära något
för dessa befattningshavares övriga ämbetsuppgifter ganska främmande. En
underställning av antydd art skulle för övrigt ej blott leda till behov av utförligare
protokollering utan även medföra en tidsförlust, som sannolikt i många
fall icke skulle bliva obetydlig. På grund av den summariska behandling, som i
allmänhet ägnas de mål, varom här är fråga, skulle med den förordade anordningen
föga återstå av de med strafföreläggande avsedda fördelarna. Den föreslagna
underställningen skulle för övrigt göra hela förfarandet mera invecklat,
än som kan anses lämpligt beträffande ett institut, som införes för ett så begränsat
rättsområde och för en så kort tid.
Det har därför förefallit mig, som om man borde söka på andra vägar
tillmötesgå de önskemål, som föranlett processkommissionens yttrande i denna
punkt. Detta synes kunna ske på två sätt. Främst lärer utan större olägenhet
det högsta bötesbelopp, beträffande vilket föreläggande skulle kunna meddelas,
kunna väsentligt nedsättas och då lämpligen bestämmas till 150 kronor. Ett
straff av denna storlek torde vara det högsta, som kan tänkas normalt förekomma
i den stora massan fall av olovlig införsel av eller annan olovlig befattning
med smuggelsprit i mindre skala. Då ett straff av angiven höjd knappast
lärer ifrågakomma, när kvantiteten spritdrycker eller vin avsevärt överstigit
10 liter, är det vidare uppenbart, att den ekonomiska betydelsen av den
förverkandepåföljd, som enligt strafföreläggande skulle kunna inträffa, icke
är alltför stor. — Därjämte synes man böra beakta det redan i promemorian
framhållna och av processkommissionen understrukna förhållandet, att åklagare
i de fall, där han själv är beslagare, kan komma att erhålla andel i böter
och i försäljningssumman för förverkad egendom. Det kan uppenbarligen
icke vara lämpligt, att åklagare skulle kunna med förbindande verkan
genom strafföreläggande bereda sig dylika förmåner. Denna olägenhet synes
emellertid effektivare än på det av kommissionen förordade sättet kunna
Kungl. Maj:ts proposition Nr 223. 55
undanröjas genom ett uttryckligt undantag av innebörd, att åklagare icke
skall äga meddela strafföreläggande, då lian själv beslagtagit de drycker, som
varit föremål för den olovliga befattningen. Då tullfiskalerna i de stora
städerna aldrig torde själva verkställa beslag, synes en dylik bestämmelse icke
inskränka föreläggandets användande å de orter, där detsamma skulle erhålla
största betydelsen och för vilka det närmast är avsett. Diiremot lärer nu
åsyftade undantagsbestämmelse kunna medföra, att strafföreläggande mindre
ofta kan meddelas å landsbygden och i vissa städer, där tullförvaltare är
tullåklagare, något som i och för sig icke kan anses såsom ett olämpligt
resultat.
I fråga om undantag i övrigt från rätten att ge strafföreläggande liksom
beträffande det närmare utformandet av reglerna därom ansluter jag mig till
författningsutkastens i promemorian återgivna innehåll. Vissa speciella frågor
i sammanhang med införande av institutet strafföreläggande, såsom angående
formerna för meddelande därav och verkställighet därå, synas vara av beskaffenhet,
att bestämmelser därom lämpligen kunna meddelas av Konungen.
I lagen synes emellertid ytterligare höra regleras förhållandet mellan straffföreläggande
och ett, såsom följd av att föreläggandet icke godkänts, inlett
domstolsförfarande. Såsom framgår av den åberopade promemorian, skall
föreläggande innehålla uppmaning till vederbörande att inom viss tid inlämna
påteckning om föreläggandets godkännande. Sker ej detta, kan — och bör,
såvida ej nya omständigheter tillkommit — åtal anställas. Frågan är då,
vilken verkan som bör tillkomma ett godkännande, vilket lämnas efter utgången
av den förelagda tiden och eventuellt efter det åtal anställts. Delgivning
av stämning till inställelse vid rätten torde ofta utgöra en kraftig
impuls till att genom föreläggandets godkännande söka undvika rättegång. Det
mest rationella på samma gång som det mest praktiska synes, bland annat
med hänsyn härtill, i förevarande avseende vara, att strafföreläggande skall
kunna med laga verkan godkännas, intill dess saken förevarit vid domstol.
Ett under sådan tid meddelat godkännande hör alltså hava den verkan, att
åklagaren återkallar sin talan eller att, om så ej sker, hans talan avvisas
av domstolen. • Föreskriften om viss tid, inom vilken föreläggande skall godkännas,
kommer med denna uppfattning icke att hava annan innebörd, än
att åklagaren under den anvisade tiden är lagligen förhindrad att instämma
talan till domstol.
Så som det svenska åklagarväsendet och sättet för indrivning av böter äro
anordnade, synes det icke vara lämpligt att, på sätt som är fallet exempelvis
i Norge, vidtaga någon anordning, varigenom böterna skulle komma att i regel
erläggas omedelbart efter föreläggandets godkännande. Ehuru man genom att
icke införa dylik bestämmelse förlorar viss tid och sålunda i någon mån riskerar,
att den skyldige undandrager sig straffet, lärer alltså verkställigheten höra
försiggå i överensstämmelse med den vanliga ordningen, vilket innebär, att, sedan
avskrift eller dublett av föreläggandet insänts till länsstyrelsen i länet, respektive
till generaltullstyrelsen, det av sådan myndighet överlämnas till veder
-
56
Kungl. Maj:ts proposition Nr 223.
börande indrivningsman för verkställighet. Det torde emellertid kunna förutsättas,
att, med insikt om ändamålet med hela systemet med strafförelägganden,
berörda myndigheter skola med största möjliga skyndsamhet behandla
dylika ärenden; den tidsvinst, som uppstår därigenom, att man icke behöver
avvakta först utgången av besvärstid och därefter erhållande av lagakraftbevis
från hovrätten, är under alla förhållanden ganska avsevärd. Samtidigt
med handläggning av ärende rörande utfärdande av vérkställighetsbeslut
synes länsstyrelsen, respektive generaltullstyrelsen böra ex officio granska
vad föreläggande innehåller om fördelning av ådömda böter och av värdet
av förverkad egendom. Väl skall enligt förslaget åklagare aldrig lagligen
kunna tillerkänna sig själv sådan andel, men det kan icke synas lämpligt,
att åklagaren genom en föreskrift i föreläggandet, av vilken den, som godkänner
detta, icke har något intresse, skulle kunna med slutligt förbindande
verkan skipa rätt mellan olika personer, vilka var för sig göra anspråk
på att vara beslagare. Någon klagorätt för beslagare över föreläggande har
icke ansetts lämplig; däremot kommer naturligen länsstyrelsens, respektive
generaltullstyrelsens beslut om att fastställa eller ändra här avsedd fördelning
att kunna i vanlig ordning överklagas.
Vid anordnande i praktiken av ett system med strafförelägganden lärer man
böra eftersträva ett enkelt och praktiskt förfaringssätt. För sådant ändamål
synas blanketter till strafföreläggande böra tillhandahållas, så upprättade att
det erforderliga ifyllandet inskränkes så mycket som möjligt, det vill säga
till vad som är nödvändigt för utrönande av den misstänktes identitet, för
klargörande av den brottsliga gärningen och av innebörden av åklagarens föreläggandebeslut.
I gällande tjänstgöringsreglemente för tullverket föreskriven
beslagsrapport torde emellertid, då fråga är om tullmål, icke kunna i dylika
fall uteslutas, men synes det böra vara möjligt för åklagaren att, i stället för
intagande i föreläggandet av beskrivning å den brottsliga gärningen, hänvisa
till en föreläggandet bilagd avskrift av sådan rapport.
Särskilt förfarande beträffande egendoms förverkande.
Gällande lag- Enligt det föregående skall förverkande såväl av forslingsredskap som av
stiftning, olovligen införda drycker med tillhörande kärl och emballage kunna prövas
av domstol även i fall, då fråga ej är om ansvar för olovlig befattning med
dryckerna men ägare eller innehavare därav är känd. Såsom redan
förut antytts, tinnes emellertid för de i nu gällande förverkandeförordning
avsedda fallen för närvarande stadgat ett särskilt förfarande, enligt vilket
frågan om förverkande av drycker kan på ett enklare sätt bliva avgjord.
Detta särskilda förfarande innebär i huvudsak följande:
Beslut om beslag meddelas i Stockholm av överståthållarämbetet, i annan
stad, där poliskammare tinnes, av denna, och eljest av allmänne åklagaren
i orten. Frågan om den beslagtagna egendomens förverkande går därefter
ej omedelbart till prövning av domstol, utan i stället skall beslutet om be
-
K un yl. Maj:ts proposition Nr 223.
57
slaget i viss ordning meddelas varans ägare eller innehavare eller, om sådan
ej anträffas, kungöras genom annonsering. Ägaren eller innehavaren äger
därpå viss tid från (lelgivningen eller kungörandet att hos den myndighet,
som beslutat beslaget, anmäla missnöje med detsamma. Sker ej sådan anmälan,
är varan förbruten. Om däremot inom rätt tid missnöje anmäles,
har åklagaren att inom viss tid instämma vederbörande till domstol, varefter
domstolen, om förutsättningarna för beslag prövas hava förelegat, förklarar
varan förbruten; eljest skall beslaget gå åter. Understiger den beslagtagna
varans värde 30 kronor, erfordras ej dylikt förfarande, utan i
sadant fall skall varan vara förbruten, om ej missnöje anmäles inom viss
angiven tid från beslaget.
Det förfarande beträffande rusdryckers förverkande, för vilket jag sålunda Departementsredogjort,
synes efter de inkomna yttrandena att döma hava fungerat väl. chefen.
Då man vidare genom förfarandet kan undvika en eljest såsom följd av den
nya lagstiftningen inträffande ökad belastning av domstolarna, torde alla skäl
tala för dess bibehållande. Framför allt lärer anledning saknas att stadga
domstolsförfarande för de fall, då ägare eller innehavare av beslagtagna
drycker ej är känd eller ej kunnat anträffas — det i varuinförsellagen för
sådant fall stadgade kungörelseförfarandet synes nämligen lämpligare och
enklare men ändock med praktiskt taget lika stor säkerhet kunna ordnas på
det i förverkandeförordningen föreskrivna sättet. Det torde också vara lämpligt
att, i likhet med vad som följer av förverkandeförordningen, låta området
för det extrajudiciella förfarandet omfatta även de fall, då ägare eller innehavare
till dryckerna är känd men straff ej kan ådömas, ehuru det är
uppenbart, att dryckerna skola vara förverkade. Förhållandet mellan domstolsförfarandet
och det särskilda förfarandet skulle då bliva, att en åklagare,
vilken erhållit rapport om beslag och som ej anser sig böra häva beslaget,
alltid, då ägare eller innehavare av dryckerna är känd, har möjlighet att
instämma saken till domstol, men att han, då han ej för talan om ansvar
men finner förverkandefrågan vara uppenbar, icke skall vara nödsakad att
gå denna väg utan kunna tillgripa det enklare delgivningsförfarandet med
den verkan, att, om missnöje icke anmäles, dryckerna utan vidare skola vara
förverkade. Är ägare eller innehavare ej känd, blir denna väg obligatorisk.
Finner i de fall, då beslut angående beslaget skall meddelas av annan
myndighet än åklagare, myndigheten ej skäl att fastställa beslaget, bör åklagaren
kunna instämma saken till domstol.
Det skulle kunna ifrågasättas att ombilda det särskilda förfarandet till
överensstämmelse med vad som, enligt vad förut förordats, skall, då fråga
är om straff, gälla rörande strafföreläggande. Skillnaden mellan de båda
instituten är huvudsakligen den, att, då fråga är om straff, den tilltalades
godkännande av den förelagda påföljden är förutsättning för att denna
skall inträda, under det att enligt förverkandeförordningen det erfordras en
viljeförklaring från vederbörande för att motsvarande påföljd icke skall in
-
Gällande
lagstiftning.
58 Kungl. Maj:ts proposition Nr 223.
träffa. Då sistnämnda förfarande har visst företräde i enkelhet, och då detsamma
i de fall, som därmed avses, torde erbjuda tillräcklig säkerhet, synes
anledning icke förefinnas att skärpa de formella kraven till överensstämmelse
med vad som gäller angående strafföreläggande.
De nu gällande formerna för förverkande i särskild ordning synas alltså
böra äga tillämpning även i det följande. Då den särskilda ordningen
skall vara supplementär i förhållande till domstolsförfarandet, synes därav
böra följa, att ett påbörjat förfarande i dylik ordning icke bör förhindra
åtals anställande i saken. I stället bör, om åtal anställes, det särskilda förfarandet
avbrytas och frågan om egendomens förverkande prövas i rättegången.
Likaså bör den omständigheten, att viss egendom blivit förverkad
efter dylikt förfarande, icke utesluta, att åtal sedermera anställes för den
olovliga gärning, som föranlett beslaget. Ett sådant inpassande i det allmänna
förfarandet av den särskilda ordningen för förverkande som det, för vilket
nu redogjorts, torde i grunden icke innebära någon nyhet, utan därigenom
synes endast hava satts i system vad som lärer hava varit avsikten redan i
1921 års förordning.
Vid lagrådsbehandlingen av förverkandeförordningen yppades på sin tid
betänkligheter — utom i vad som direkt kan anses besvarat genom den föreslagna
lagstiftningen — företrädesvis i två avseenden, nämligen dels beträffande
förordningens förhållande till andra författningar, dels i frågan om
rätt till husrannsakan. Så som förverkandepåföljden och det särskilda förfarandet
nu var för sig infogats i lagstiftningen i övrigt på området, torde
anledning till tveksamhet i förstnämnda hänseende icke vidare föreligga.
Vad angår rätten till husrannsakan, kan tydligen den omständigheten, att
förverkandepåföljd skall kunna inträda oberoende av ansvarstalan, icke i och
för sig medföra, att husrannsakan skulle få ske i andra fall än då sådan
rannsakan på grund av misstanke om brott är uttryckligen medgiven.
Då, såsom förut i annat sammanhang framhållits, frågan huruvida visst
forslingsredskap skall vara förverkat i allmänhet kommer att vara av jämförelsevis
invecklad natur, och då det vid sådana frågor ofta kommer att röra sig
om relativt höga värden, bär den särskilda ordningen för förverkande icke ansetts
kunna utsträckas till att gälla även beträffande förverkande av sådan
egendom. Talan därutinnan skall alltså enligt förslaget alltid gå till domstol;
eventuellt, om ägare eller innehavare ej är känd, efter kungörelseförfarande
på sätt i 17 § första stycket varuinförsellagen stadgas. Kommer
ägare eller innehavare, ehuru lagligen stämd, ej tillstädes, bör, i analogi med
varuinförsellagen, domstolen ändock kunna pröva frågan om förverkande.
Ändrad bötesfördelning.
Enligt 19 § i varuinförsellagen äger, utom i visst undantagsfall, den,
vilken verkställt beslag å egendom, som olovligen införts, erhålla två tredjedelar
av de böter, som ådömas för den olovliga införseln, samt lika stor
Kungl. Maj:ts proposition Nr 223. 5!)
andel av den behållna försäljningssumman för egendomen, da denna dömes
förverkad, eller, då egendomen blivit förskingrad, av belopp som jämlikt
8 § i lagen utgivits i stället för sådan egendom. Uenna beslagarens rätt är
dock begränsad på det sätt, att beslagare i intet fall må utbekomma mera
än 500 kronor av böternas belopp och 500 kronor av den förverkade egendomens
värde. Vad som därutöver skulle belöpa å beslagaren skall i stället
ställas till generaltullstyrelsens förfogande för att användas till uppmuntran
av tulltjänstemän och polismän, som ådagalagt synnerligt nit vid beivrande
av olovlig varuinförsel, eller till särskilda åtgärder för motverkande av
sådan införsel. I motiveringen till fjolårets förslag i förevarande avseende
anförde föredragande departementschefen, att genom skapande av en sådan
fond viss frihet skulle ernås att använda medlen på det sätt, som vid varje
tillfälle befunnes mest ändamålsenligt, bland annat jämväl till anskaffande
av materiel för begagnande vid den olovliga varuinförselns bekämpande. I utskottsutlåtandet
i denna del heter det, att givetvis starka principiella betänkligheter
kunde anföras mot att över huvud tillerkänna tjänstemän ersättning
i nu förevarande form för fullgörande av tjänsteplikter, att emellertid, såsom
bekant vore, liknande bestämmelser funnes inom åtskilliga andra områden, samt
att på grund härav och med hänsyn till såväl de omständigheter, varunder
arbetet för uppdagandet av brott av ifrågavarande art måste bedrivas, som vikten
av att den nya lagstiftningen med kraft tillämpades, utskottet icke ansett
sig böra i denna del föreslå någon ändring i Kungl. Maj:ts förslag.
Såsom förut anförts, har i nu förevarande sammanhang ifrågasatts att i
viss mån höja maximum för beslå gar andelen. I den förut omförmälda, inom
finansdepartementets lagbyrå upprättade promemorian heter det härom:
»Genom varuinförsellagen borttogs den angivare enligt dittills gällande
bestämmelser tillkommande andelen i böter för smugglingsbrott och försäljningssumman
för förverkad egendom. Enligt vad som anförts från olika
håll, har denna förändring haft en ogynnsam inverkan ifråga om möjligheten
för tullmyndigheterna att komma spritsmuggling på spåren. På grund
av begränsningen av beslagares rätt till bötes- och beslagsandel kan bristen
på angivarandel i allmänhet icke ersättas därigenom, att beslagare avstår en
del av sin andel till privata angivare. Det har varit under övervägande,
vad som kan göras för åstadkommande av bättre förhållanden i nämnda
hänseende. Då återinförande av angivarandel ur olika synpunkter näppeligen
låter sig göra, har man stannat vid en höjning av maximum för beslagarandelarna,
detta i tanke att beslagarna därigenom skulle erhålla möjlighet
icke blott att ersätta enskilda angivare — vilka på detta sätt skulle kunna
vara anonyma — utan även att bestrida de ganska avsevärda kostnader, som
ofta erfordras för bevakning, även i fall som icke leda till beslag. Det kan
emellertid tänkas, att man skulle kunna nå samma resultat genom att användandet
av den enligt 19 § i varuinförsellagen konstituerade fonden till
åtgärder för smugglingens bekämpande m. m. organiserades så att möjligheten
och den relativa vissheten att, då anledning föreligger, erhålla bidrag
ur denna fond bleve allmänt känd, samt att alla fall, då anledning till utdelning
ur fonden förekommer, bleve kända för generaltullstyrelsen. På
denna väg når man emellertid icke den uppmuntrande effekt, som ligger i
Författningsutkasten.
Generaltull
styrelsen.
Departementschefen.
60 Kungl. Maj:ts proposition Nr 223.
att vederbörande kan vara säker på andel i det spritparti, han anger eller
lyckas uppbringa.»
Av de hörda myndigheterna har endast generaltullstyrelsen yttrat sig i
denna del. Styrelsen anför:
»Här avsedda höjning av beslagarandelarna torde grunda sig på ett riktigt
psykologiskt bedömande och komma att visa sig få stor praktisk betydelse.
Med den sporre till ökade beslag, vilken den föreslagna bestämmelsen innebär,
torde det ej behöva befaras, att de i 19 § av lagen om straff för olovlig
varuinförsel omförmälda överskottsmedel skola inflyta i mindre omfattning
än för närvarande utan torde snarare motsatsen vara att förvänta. Det för
uppspårandet av smugglingsbrott viktiga intresset att kunna belöna angivare
synes med de föreslagna bestämmelserna vara tillgodosett i dubbel måtto:
dels kan det förväntas, att beslagarna finnas villiga att — eventuellt efter
på förhand träffad överenskommelse — till angivare avstå någon del av de
ökade beslagarandelarna, och dels kan styrelsen av i nämnda 19 § omförmälda
medel — vilka lagligen få användas utan någon som helst inskränkning
för ''åtgärder för motverkande av olovlig varuinförsel’ — lämna angivare
lämpliga belöningar. Styrelsen vill alltså uttala sin livliga anslutning till
de föreslagna bestämmelserna.»
Enligt vad jag inhämtat, hava till utgången av sistlidna januari månad till
nämnda fond influtit omkring 10,000 kronor, därav omkring 3,000 kronor
utdelats till tulltjänstemän såsom gratifikation eller ersättning för utgifter
och utlägg för tjänsten.
Jag ansluter mig till det framkomna förslaget om höjning i förevarande
fall av maximum för beslagares andelar i böter och i värdet av förverkad
egendom. Då det vill förefalla, som om effektiviteten i efterspanandet av
smugglare rönt ogynnsam inverkan av den genom fjolårets lagstiftning vidtagna
förändringen i reglerna om bötesfördelning, synes det mig nämligen,
att man i förevarande sammanhang icke bör underlåta att genom en ändring
jämväl i denna punkt söka ernå bättre effektivitet. Vid detta ståndpunktstagande
har jag framför allt fäst mig vid den omständigheten, att efterspanande
av smugglare ofta — och däribland icke sällan i fall då spaningen
blir resultatlös — kan för vederbörande tjänsteman medföra avsevärda
kostnader i form av gottgörelse för transporter, ersättning till privata medhjälpare
vid vakthållning, skadade kläder och dylikt. Att sådana utgifter, i
den mån de icke överstiga det rimliga, böra varda ersatta, synes mig uppenbart,
och frågan är endast i vilken form detta skall ske. Därvidlag anser jag
visserligen, att åtskilliga fördelar äro förenade med den förra året antagna
principen att skapa eu fond, ur vilken var och en borde kunna erhålla
ersättning, i den mån han gjort sig förtjänt därav, under det att systemet
med beslagarandelar alltid måste komma att verka i viss mån slumpvis.
Emellertid bör man enligt mitt förmenande ej underskatta betydelsen av
det psykologiska momentet i saken; det har nämligen bekräftats av erfarenheten,
att det sporrande momentet i den, visserligen ovissa, utsikten
att genom ett stort beslag kunna förvärva en avsevärd beslagarandel inne
-
Kungl. Maj:ts proposition Nr 223. (»1
bär eu starkare eggelse än vissheten att i administrativ ordning få utgifterna
ersatta och möjligen något därutöver. Jag tillåter mig erinra om att förslaget
icke innebär, att avsättningar till fonden icke vidare skulle förekomma;
vad som av beslagarandelar överskjuter 1,000 kronor skall enligt
förslaget fortfarande inflyta dit. Möjlighet kommer alltså även i framtiden
att finnas att utdela ersättning och gratifikationer, där sådant finnes befogat.
Den minskning i tillflödet till fonden, som skulle föranledas av förslaget,
torde för övrigt väsentligen motvägas av belopp från annat håll, på sätt
jag i det följande skall utveckla. Jag anser sålunda, att av böter för
olovlig införsel — till riket eller till svenskt territorialvatten — samt av
försäljningssumman för spritdrycker eller vin jämte emballage och forslingsredskap,
som dömas förverkade i samband med dom för sådant brott,
beslagare skall äga utfå intill 1,000 kronor i vartdera hänseendet.
Det återstår mig att beröra frågan om fördelning av böter, som för annat
brott än nyss sagts ådömas enligt förevarande lagstiftning, samt av försäljningssumman
för egendom, som annorledes än i sammanhang med domfällande
för olovlig införsel förklarats förverkad. I sådant hänseende är
att märka, att, då nu avsedda brott äro supplementära dels i förhållande
till smugglingsbrotten och dels i förhållande till tillverknings- och renatureringsbrotten,
och då i första hand, så långt det låter sig göra, straff bör
ådömas för huvudbrotten, det måste tillses, att varken åklagaren eller beslagaren
får större fördel, då ansvar ådömes enligt förevarande supplementära
stadganden, än då någon fälles enligt nyss nämnd lagstiftning. Vidare bör
tydligen beaktas, att, då fråga är om innehavarstraff, andelarna böra bliva
desamma, vare sig egendomen konstateras vara olovligen införd eller
olovligen tillverkad eller närmare utredning om beskaffenheten ej erhålles.
Med dessa utgångspunkter torde frågan lämpligen böra lösas så, att beslagares
andel bestämmes till en tredjedel med samma begränsning som
nyss sagts eller till 1,000 kronor av böterna och lika mycket av försäljningssumman,
samt att åklagare icke tillerkännes andel, därvid emellertid
är att märka, att i de fall, då han är beslagare, han kommer att erhålla
beslagarandel. Kronans andel torde på vanligt sätt böra bestämmas till en
tredjedel. Återstoden, d. v. s. en tredjedel jämte vad som av beslagarens
tredjedel överstiger 1,000 kronor, torde böra disponeras för avsättning dels
till nyssnämnda fond och dels till de fonder, som enligt rusdrycksförfattningarna
skola av vissa bötes- och beslagsandelar bildas hos överståthållarämbetet,
länsstyrelser och magistrater för att användas till uppmuntran av
polismän, vilka ådagalagt synnerligt nit- vid beivrande av olovlig rusdrycks-
eller sprithantering. Då det är utrett, att de drycker, varom fråga
är, varit olovligen införda, bör tydligen hela ifrågavarande andel gå till
generaltullstyrelsens fond; i annat fall åter torde man komma närmast
det rätta genom en föreskrift, att i varje fall beloppet skall delas lika
mellan de båda slagen av fonder.
62
Kungl. Maj:ts proposition Nr 223.
Giltighetstid.
*■
Av vad jag i inledningen till mitt anförande yttrat framgår, att enligt
min uppfattning den nu ifrågasatta lagstiftningen endast bör göras provisorisk
och erhålla helt kort giltighet. Giltighetstiden synes mig lämpligen
böra bestämmas till återstoden av innevarande samt hela nästkommande
år. Lagstiftningen torde böra träda i kraft den 1 juli innevarande år,
detta bland annat på den grund, att, såsom förut anförts, förverkandeförordningen
då upphör att gälla.
Specialmotivering.
Jag övergår nu till att i vissa punkter mera i detalj redogöra för de författningsförslag,
jag ämnar framlägga.
Förslaget till lag med visso bestämmelser angående olovlig befattning med
spritdrycker och vin.
Uppställning. Först torde böra lämnas en kort redogörelse för uppställningen av förslaget
till lag med särskilda bestämmelser angående olovlig befattning
med spritdrycker och vin. Lagförslaget indelas i tre kapitel. Första
kapitlet innehåller de bestämmelser, som avse olovlig införsel till riket eller
till svenskt territorialvatten samt innehavarbrott beträffande olovligen införda
drycker ävensom förverkandepåföljd beträffande dylika drycker. I detta kapitel
behandlas först de särskilda straffbestämmelserna för olovlig införsel
till riket, såväl vid förstagångsförbrytelse som vid upprepat brott. I kapitlet
äro vidare inflyttade de bestämmelser, som ersätta den nuvarande territorialvattenslagen.
Därutöver hava i kapitlet intagits fullständiga regler i de materiella
hänseenden, i vilka avvikelse eller utvidgning stadgas i förhållande till
varuinförsellagen, nämligen beträffande innehavarstraff, straff för bristande tillsyn
å fartyg och å tåg, förverkande av olovligen införda drycker ävensom av
forslingsredskap m. m. I övrigt har hänvisning skett till de delar av varuinförsellagen,
vilka skola gälla utan ändring, nämligen olovlig varuinförsels
förhållande till förbrytelse i tjänsten (varuinförsellagen 1 § 10 mom.), s. k.
tullsvek och annat med olovlig varuinförsel likställt förfarande (samma lag 4 och
5 §§), skyldighet att gälda ersättning för förverkad egendom, som förskingrats
(8 §), undersökningsrätt och husrannsakan (11—14 §§) samt tjänstemans vittnesberättelse
(18 §). Mot stadganden i. varuinförsellagen svarande bestämmelser återfinnas
även i 3 kap. i den särskilda lagen. Såsom framgår av lydelsen av övergångsbestämmelserna
till sistnämnda lag, är alltså avsikten, att den särskilda
lagen skall, kompletterad med sålunda omförmälda hänvisningar,innehålla fullständiga
bestämmelser angående olovlig införsel av spritdrycker och vin, och att
alltså under den tid, då den särskilda lagen gäller, varuinförsellagen icke skall
tillämpas beträffande spritsmuggling, i vidare mån än hänvisning till den
-
Kungl. Maj.ts proposition Nr 223. (i3
samma skett i den särskilda lagen. Andra kapitlet innehåller de bestämmelser
om innehavarbrott och förverkande, som äro supplementära till rusdrycksförfattningarna
i allmänhet. Därjämte avser kapitlet de fall, då det
är klart, att vissa drycker varit föremål för olovlig åtgärd av något slag,
men utredning icke kan vinnas om arten av den olovliga åtgärden. I tredje
kapitlet hava sammanförts bestiimmelser av mera processuell natur, såsom
angående laga domstol och åtalsrätt, beslag m. in. ävensom om strafföreläggande
och det särskilda förfarande beträffande förverkande, som förut
behandlats.
1 KAP.
1 § innehåller i form av uttryckliga stadganden samt hänvisningar reglerna l §
angående straff för olovlig införsel till riket samt för försök till och delaktighet
i sådant brott. I 2—4 mom. av 1 § varuinförsellagen finnas föreskrifter
därom, att strängare straff skola tillämpas i vissa fall, nämligen framför allt
därest förövare av olovlig varuinförsel varit beväpnad eller olovlig varuinförsel
förövats i tjänsten av vissa tjänstemän eller å järnväg eller å
färja, som kan medföra tåg, av någon där anställd person. I 5 mom.
av samma paragraf stadgas, att, då olovlig varuinförsel förövats av tjänsteman
vid tullverket eller vid lotsverket utom tjänsten, brottet skall anses
begånget under synnerligen försvårande omständigheter. Vad sålunda föreskrivits
bör tydligen äga tillämpning, även då olovlig införsel haft till föremål
spritdrycker eller vin. Däremot har det icke ansetts nödigt att för
dessa fall ytterligare höja den särskilda straffskalan.
1 6 mom. av 1 § varuinförsellagen göres ett undantag för det fall, att av
omständigheterna framgår, att olovlig varuinförsel icke skett i avsikt att undandraga
vara stadgad avgift till tullverket, i vilket fall straffet skall vara
endast böter till visst lägre belopp. Detta undantag har, såsom saknande
praktisk betydelse beträffande spritdrycker och vin, icke medtagits i lagförslaget.
Då, såsom förut anförts, den särskilda lagen om spritsmuggling är konstruerad
som en utbrytning ur varuinförsellagen, erfordras tydligen särskilda
bestämmelser, för att beträffande spritsmugglingen andra smugglingsbrott
skola verka itererande, på sätt i varuinförsellagen stadgas. Sådan bestämmelse
har upptagits i 3 mom. av 1 § i förslaget. Uttrycklig bestämmelse
i motsatt riktning, d. v. s. därom att vid tillämpning av varuinförsellagen
spritsmugglingen skall verka itererande på samma sätt som annan olovlig
varuinförsel, synes däremot icke erfordras.
En följd av att spritsmugglingen utbrutits till ett särskilt brott lärer bliva,
att, då smuggling samtidigt sker av spritdrycker eller vin och av andra
varor, särskilda straff skola utmätas för de olika brotten.
2 § innehåller de mot territorialvattenslagens 1 § svarande reglerna an- 2 §
gående förbud mot införsel till svenskt territorialvatten, med de ändringar
beträffande tonnagegränsen och i fråga om undantag i fall av trängande nöd,
64
Kungl. Maj:ts proposition Nr 223.
som jag förut nämnt. Ytterligare må emellertid i anledning av vad
som anförts av kommerskollegium i dess yttrande nämnas följande.
Kollegium erinrar om en genom Kungl. Maj:ts beslut för Sveriges del
godkänd, vid den internationella samfärdselkonferensen i Barcelona år 1921
beslutad konvention och stadga rörande transiteringsfrihet och anför därom,
att, på grund av undantagsbestämmelse i artikel 5 av stadgan och vad i
motiven till denna undantagsbestämmelse förekommit, något hinder mot
att bibehålla redan nu stadgade eller realisera nu föreslagna inskränkningar
i transiteringsfriheten icke syntes föreligga, även om Sverige komme
att ratificera nämnda konvention. Min ställning till denna fråga har
jag haft tillfälle att utveckla förut denna dag vid anmälan av frågan
om proposition (nr 176) till riksdagen med förslag till förordning angående
transitering av införselförbjudna varor m. m. Vid behandling av nämnda
förslag har jag nämligen anfört, att avtalsslutande stat icke vore förpliktad
att medgiva transitering av varor, vilkas införsel vore förbjuden
av bland annat allmänna hälso- eller säkerhetshänsyn, samt att, därest införsel
ej vore helt förbjuden men inskränkning stadgad i införselrätten,
motsvarande inskränkning syntes kunna göras i avseende å transiteringen.
Vidare har jag anfört, att, vad särskilt anginge spritdrycker och andra
alkoholhaltiga varor, vilka kunde användas såsom berusningsmedel, så framginge
av de överläggningar å Barcelona-konferensen, som förekommit i samband
med textens fastställande, att sagda varor tillhörde dem, vilkas transitoförsändning
kunde förbjudas av allmänna hälsohänsyn. På sålunda
anförda skäl ansluter jag mig till den av kommerskollegium i förevarande
avseende uttalade uppfattningen.
Utom i förut berörda hänseenden överensstämmer 2 § i förslaget i allt
väsentligt med 1 § i territorialvattenslagen, dock att i det undantag från
förbudet, som avser genomfart genom Öresund, i anslutning till bestämmelse
i tullstadgan gjorts den inskränkningen, att vattenområde inom en
halv kilometer från svenska landet icke må befaras. För att förhindra
vissa yppade missbruk av samma undantagsbestämmelse har därjämte
stadgats, att undantaget gäller endast vid direkt genomfart genom Öresund.
På sätt generaltullstyrelsen i sitt yttrande anfört, bör tydligen detta stadgande
så förstås, att ett spritfartyg icke kan med stöd av undantagsbestämmelsen
uppehålla sig i Öresund ända till ett par dagar utan allenast
den tid, som efter föreliggande förhållanden bör åtgå för genomfart.
3 och 4 §§. 3 och 4 §§ motsvara utan saklig ändring 2 § 1 mom., 3 och 4 §§ i terri
torialvattenslagen,
dock att åt bestämmelsen om ansvar för det fall, att
avsikten icke varit olovlig införsel till riket, givits en sådan lydelse,, att
tydligt skall framgå, att bötesstraffet för dylikt brott, som är att anse
såsom en ordningsförseelse, skall vara oberoende av dryckernas myckenhet.
Jag erinrar vidare om att beträffande såväl den olovliga införseln till
territorialvattnet som den olovliga införseln till riket bestämmelserna om
Kungl. Maj.ts proposition Nr 223.
(i.r>
förverkande äro utbrutna från sambandet med straffbestämmelserna och
sammanförda i 7 och 8 % i förslaget.
Av lydelsen av förslagets 3 § 1 mom. första stycket framgår, att
jämväl reglerna om ansvar för försök till och delaktighet i olovlig införsel
till riket skola äga motsvarande giltighet, då fråga är om införsel till
svenskt territorialvatten.
Generaltullstyrelsen har i detta sammanhang framhållit önskvärdheten
av att i lagen direkt utsädes, att, då styrelsens tillstånd till åtals anställande
skulle inhämtas, tullpersonalen skulle äga att i avbidan på styrelsens
beslut kvarhålla ett fartyg och för ändamålet erhålla erforderlig
handräckning av vederbörande polismyndigheter. Att märka är emellertid,
att tillstånd icke erfordras för fartygs tagande i beslag, och att alltså, då
förutsättningarna för sådant beslag föreligga, några särskilda bestämmelser
icke erfordras, på den grund att tillstånd till åtal skall sökas. Föreligga
däremot icke förutsättningar för beslag å fartyg utan endast för beslag
å drycker jämte kärl och emballage, synes tillräcklig anledning icke förefinnas
att föreskriva, att det fartyg, på vilket dryckerna anträffas, skall
kunna kvarhållas.
I fråga om 5 §, som innehåller straffbestämmelserna för innehavarbrott 5 och 6 §§.
med avseende å olovligen införda drycker, samt 6 §, som innehåller bestämmelserna
om straff för bristande tillsyn å fartyg och å tåg, ävensom om
ansvarighet i visst fall för andra å fartyg anställda än befälhavare, hänvisas
till vad i den allmänna motiveringen anförts.
I 7 § äro sammanförda bestämmelserna om förverkande av olovligen 7 §.
införda drycker.
Det enda undantag från sådan förverkandepåföljd, som stadgas, avser det
fall, att av omständigheterna uppenbarligen framgår, att drycker, som införts
till svenskt territorialvatten, icke varit avsedda att olovligen införas till riket.
Detta undantag svarar mot förberörda stadgande i 3 § 1 mom. andra stycket,
enligt vilket lindrigare straff skall inträda i dylikt fall. Kontrollstyrelsen
har i denna del anfört, att, även om det vore rimligt, att förverkandepåföljd
ej drabbade drycker, som i fullt lojal avsikt fördes genom svenskt territorialvatten
från ett land till ett annat, där försäljning av dryckerna vore medgiven,
lagstadgandet icke borde erhålla sådan generell avfattning, att smugglare
skulle kunna använda sig därav för att göra svenskt territorialvatten till bas
för smuggling till annat land, där en restriktions- eller förbudslagstiftning vore
gällande. Visserligen ansluter jag mig till fullo till den uppfattningen — vilken
ju även legat till grund vid den av mig förut berörda Kristiania konferensen
— att olika länder böra vara varandra behjälpliga, då det gäller motarbetande
av spritsmugglingen. Den av kontrollstyrelsen föreslagna åtgärden i sådant
syfte anser jag mig dock icke kunna förorda, utan finner jag, att samarbetet
för spritsmugglingens bekämpande bör söka andra vägar. Vad nu föreliggande
fråga angår, torde det emellertid, såsom jag i annat sammanhang påpekat,
Bihang till riksdagens protokoll 1924. 1 sand. 184 höft. (Sr 223.) a
66 Kungl. May.ts proposition Nr 223.
i allmänhet förhålla sig så, att, då uppsåt att smuggla till annat land förelegat,
tillika förefunnits en avsikt att, om tillfälle därtill erbjöde sig, smuggla
även till Sverige, och det torde alltså i sådana fall icke ofta kunna anses
»av omständigheterna uppenbarligen framgå, att dryckerna icke varit avsedda
att olovligen införas till riket».
8 innehåller reglerna angående förverkande av forslingsredskap och därmed
likställd egendom. För dessa regler har i huvudsak redogjorts i det
föregående. Här må ytterligare framhållas allenast följande.
Då forslingsredskap vid en och samma färd anväfits för smuggling av
spritdrycker eller vin och av andra varor, blir frågan om förverkande tydligen
att bedöma med hänsyn till båda de olika brotten. Därvid skall naturligen,
jämväl vid prövning enligt varuinförsellagen av frågan, huruvida färden
varit smugglarfärd eller lasten till väsentlig del utgjorts av smuggelgods,
hänsyn tagas till de forslade spritkvantiteterna.
Det under c) i 1 mom. avsedda undantaget innefattar tydligen i regel det
fall, att ett forslingsredskap begagnas av någon, som genom brottslig gärning
kommit i besittning av detsamma.
Av vad förut anförts framgår, att forslingsredskap skall enligt de allmänna
förutsättningarna vara förverkat, även då ej drycker, som kunna bliva förverkade,
anträffas därå, och även då ej någon anträffas, som kan fällas till
ansvar eller bliva föremål för talan angående förverkande. Jag vill i detta
sammanhang också erinra om att strafföreläggande enligt förslaget icke skall
kunna meddelas, då förverkande av forslingsredskap kan ifrågakomma, samt
att beträffande dylikt förverkande icke heller det särskilda förfarande, som
svarar mot den i nuvarande förverkandeförordning föreskrivna proceduren,
skall kunna användas.
Beträffande det förut berörda stadgandet att, då forslingsredskap på grund
av ägarens ställning till saken icke kan dömas förverkat, den skyldige i
stället skall förpliktas utgiva redskapets värde, vill jag i anledning av ett
missförstånd, som kommit till synes i ett av de avgivna yttrandena, påpeka,
att stadgandet, som numera omformulerats, endast är avsett att tillämpas
för det fall, att forslingsredskap tagits i beslag och att de objektiva förutsättningarna
äro sådana, som erfordras för förverkande, d. v. s., i korthet sagt,
att redskapet använts vid verklig smugglarfärd. Det kan alltså icke, såsom
från visst håll ifrågasatts, ifrågakomma att, då forslingsredskap icke kunnat
tagas i beslag och man följaktligen icke känner det begagnade redskapets
värde, i stället utdöma ett skäligt funnet belopp.
2 mom. i 8 § innehåller bestämmelserna om förverkande av farkoster, som
användas för uppehållande av förbindelse mellan smugglarfartyg och land.
I de remitterade utkasten hava ifrågavarande farkoster angivits allenast såsom
»mindre farkoster». Då emellertid, enligt vad jag inhämtat, för uppehållande
av dylik förbindelse användas icke blott vanliga s. k. motorbåtar utan även
smärre fiskefartyg, torde, på det att tillämpningen av stadgandet icke skall
bliva alltför snäv, höra även i förevarande fall stadgas en tonnagegräns.
Kungl. Maj ds proposition År 223. (i7
Donna gräns synes mig lämpligen, i anslutning till eu gräns, som i olika
avseenden användes i tullstadgan, böra sättas till 40 tons nettodräktighet.
1 de remitterade utkasten voro i 9 § införda bestämmelser om 1''orslingsredskaps
häftande för böter. Då utkasten i denna del från olika håll mötts
med allvarliga invändningar oeh då bestämmelserna skulle kunna leda till en
del icke önskvärda konsekvenser, har jag, ehuru stadgande i den angivna riktningen
otvivelaktigt skulle hava varit till stor nytta vid motverkande av
smugglingen från fartyg, icke ansett mig böra upptaga dylikt stadgande i
förevarande lagförslag. Härav följer tydligen också, att jag icke ansett mig
kunna upptaga det i den av doktorn Ivan Bratt ingivna promemorian väckta,
vida längre gående förslaget, att rederierna skulle åläggas en betydlig straffavgift
i händelse av smuggling från deras fartyg.
I 9 § hava i stället intagits de förut berörda hänvisningarna till varuinförsellagen.
Beträffande hänvisningen till 12 § i nämnda lag anmärkes,
att rätten till husrannsakan naturligen blir att bedöma efter de straff, som
enligt den föieslagna lagen kunna följa å de olika brotten. Av hänvisningen
till 8 följer, att beträffande ersättning för förskingrad egendom samma regler
bliva gällande vid olovlig införsel, som enligt 11 § 4 mom. i förslaget gälla
för där avsedda fall.
2 KAP.
10 och 11 §§ innehålla bestämmelserna om straff för innehavarbrott be- io och il §§,
träffande olovligen tillverkade drycker samt om förverkande av dylika drycker.
1 dessa delar äro paragraferna analoga med bestämmelserna i 5 och 7 §§
för motsvarande fall beträffande olovligen införda drycker. — Därjämte innehålles
emellertid i 11 § 2 mom. stadgande angående förverkande av s. k. motbokssprit
för det fall, då redan enligt gällande bestämmelser i förverkandeförordningen
2 § andra stycket sådan påföljd kan inträda. Ordalydelsen har
emellertid ändrats, i ändamål att det klart skall framgå, att stadgandet
avser såväl det fall, då någon olovligen försålt motbokssprit, som ock det,
då dylik sprit obehörigen inköpts på en för annan person utfärdad motbok.
Såsom jag tidigare anfört, avser man med förevarande lagstiftning, bland 12 §.
.mildt, att med enahanda straff träffa olovligt innehav av spritdrycker och
vin, som varit föremål för olovlig åtgärd, denna må hava bestått i olovlig
införsel, olovlig tillverkning eller olovlig renaturering. I sistnämnda avseende
anmärkes, att med olovlig tillverkning i bestraffningshänseende likställt är,
enligt 22 § 1 mom. i förordningen den 1 juli 1918 angående handel med skattefri
sprit och 11 § 1 inom. i förordningen samma dag angående vissa alkoholhaltiga
pieparat, obehörigt avskiljande av denatureringsmedel från skattefri
sprit eller alkohollialtigt preparat eller försvagande av denaturering. Därjämte
avses i förevarande förslag även det fall, att det visserligen, på grund av
de omständigheter, varunder drycker anträffas, och de uppgifter, som lämnas
av innehavaren, m. m. är uppenbart, att dryckerna varit föremål för någon av
nämnda olovliga åtgärder, ehuru det icke kan utredas för vilken. Även om det,
68
Kungl. Maj:t$ proposition Nr 223.
sådan ställningen för närvarande är, torde finnas visst skäl för antagande, att dylika
mera allmänt olovliga drycker oftast faktiskt äro olovligen införda, har med
hänsyn framför allt till processuella förhållanden nu avsedda drycker ansetts
böra likställas med dem, om vilka man vet, att de äro olovligen tillverkade.
Bestämmelser i nu angivna hänseenden hava upptagits i 12 §. I denna
paragraf stadgas därjämte, att rusgivande ersättningsmedel, som varit föremål
för olovlig renatureringsåtgärd, skola vara likställda med olovligen tillverkade
spritdrycker. Utgångspunkten för ett sådant stadgande finnes i
förverkandeförordningen. Den stadgade likställigheten innebär huvudsakligen,
att de renaturerade dryckerna bliva föremål för innehavarbrott samt för beslag
och förverkande. Därjämte komma bestämmelserna om strafföreläggande,
om särskilt förfarande beträffande förverkande och om behandling av förverkad
egendom att vinna tillämpning å egendom, som avses i 12 §>.
3 KAP.
13 och 14 §§. Frågorna om laga domstol och om åtalsrätt behandlas i förslagets 13 och
14
I 15 § i varuinförsellagen stadgas, att åtal för brott, som avses i nämnda
lag, skall ankomma på tullverkets vederbörande åklagare, beslagare obetaget att,
därest åklagaren vägrar åtala, underställa frågan generaltullstyrelsens prövning.
I 16 § 1 mom. av nämnda lag föreskrives vidare, att mål angående brott, som avses
i lagen, skall, även i det fall att straff skall bestämmas enligt allmänna
strafflagen, anliängiggöras vid tullmålsdomstolen för den plats, där brottet
skett eller blivit upptäckt. Där brottet skett eller upptäckts å inkommande fartyg,
skall målet anhängiggöras vid tullmålsdomstolen för den plats, dit den
brottslige med fartyget först ankommer eller där han eljest träffas. I 2
mom. av samma paragraf stadgas, att tullmålsdomstol är för stad, där
såväl rådhusrätt som tullkammare eller på avdelningar fördelad tullförvaltning
finnes, stadens rådhusrätt och för annan ort rådhusrätten i närmaste
stad, där tullkammare eller tullförvaltning, som nyss nämnts, finnes, eller
gränstullrätt, om sådan är närmare.
Jämlikt territorialvattenslagen äga dessa bestämmelser motsvarande giltighet
i fråga om brott mot samma lag.
Tydligen finnes icke någon anledning att beträffande olovlig införsel av
spritdrycker till riket eller till svenskt territorialvatten göra någon ändring i
denna huvudregel. Vad åter angår laga domstol beträffande de s. k. innehavarbrotten
är saken icke lika klar. Då man önskar straffa befattning med
»olovlig» sprit över huvud, oberoende av om spriten är olovligen införd eller
olovligen tillverkad, lärer denna fråga icke kunna lösas, utan att olägenheter av
ena eller andra slaget inträda. Det kan nämligen uppenbarligen icke ifrågakomma
att överföra målen angående olovlig tillverkning från allmän underrätt
till tullmålsdomstol. På grund av det nära samband med efterföljande delaktighet
i respektive huvudbrott, som innehavarbrottet ofta äger i de fall, då det
är tydligt, av vad slag spriten är — något som gör, att det ofta först under rätte
-
Kungl. Maj:ts proposition Nr 223.
(59
gången blir klart, huruvida eu tilltalad skall dömas för delaktighet i huvudbrottet
eller för innehavarbrott — torde lämpligen dessa typfall böra gå till
samma domstol som respektive huvudbrott: smuggling eller olovlig tillverkning.
Vid sådant förhållande är det tydligen icke möjligt att generellt hänföra
alla innehavarbrott till vare sig smugglingsbrottens eller tillverkningsbrottens
forum. En kategorisk uppdelning av innehavarbrotten på dessa
båda fora låter sig synbarligen icke heller göra med hänsyn till de fall, då
utredning icke vinnes om spritens beskaffenhet. Viss frihet beträffande forum
torde vid sådant förhållande icke kunna undvikas. Bestämmelserna i ämnet
hava ur nu anförda synpunkter ansetts böra utformas så, att mål angående
brott och förverkandepåföljd, varom sägs i 1 kap., skola gå till tullmålsdomstol
— dock att mål angående innehavarbrott, som avses i 5 §, d. v. s. i vilka det
är uppenbart, att spriten är olovligen införd, jämväl skola kunna instämmas
till'' allmän domstol — och att mål angående brott om förverkandepåföljd
enligt 2 kap. skola gå till allmän domstol. Valfriheten beträffande i 5 §
avsedda brott har framför allt föranletts därav att, såsom i avgivna yttranden
anförts, det kan inträffa, att någon ertappas för olovligt innehav av
smuggelsprit långt inne i landet, därifrån avståndet till närmaste tullmålsdomstol
är betydande.
Till allmän domstol hava alltså primärt hänförts även innehavarbrott,
som avses i 10 §, jämförd med 12 §, d. v. s. sådana fall, där man ej vet, huruvida
spriten är olovligen införd eller olovligen tillverkad. Detta förslag har
föranletts bland annat därav, att i dylika fall samband med smugglingsbrottet,
i varje fall vad angår det subjektiva rekvisitet, knappast är skönjbart. Med
hänsyn särskilt till att det ofta först under en rättegång lärer komma att visa
sig, huruvida ett innehavarbrott är att hänföra till 5 § eller till 10 §>, eventuellt
jämförd med 12 §, hava emellertid i förslaget införts sådana bestämmelser,
att en domstol icke någon gång skall på grund av nyssnämnda forumregler
behöva avvisa ett instämt mål angående innehavarbrott. Enligt förslaget skall
nämligen såväl tullmålsdomstol som annan domstol kunna taga upp ett instämt
mål angående olovlig befattning med spritdrycker och vin, även om det
genast eller under målets vidare behandling visar sig, att målet enligt huvudregeln
bort gå den andra vägen. I samband med föreskrift i sådant hänseende
hava till förenkling och undvikande av omgång intagits bestämmelser,
avseende att tullmålsdomstol, respektive allmän domstol, skall kunna
till behandling upptaga även ett huvudbrott med avseende å olovlig befattning
med spritdrycker och vin, ehuru brottet egentligen hör till domstol av
det andra slaget, samt att eu åklagare, som instämmer talan angående viss
olovlig befattning med sådana drycker, skall, då omstämda handlingen eller
handlingskomplexet tillika innefattar olovlig befattning, beträffande vilken
domstolen enligt huvudregeln ej är behörig, kunna det oaktat samtidigt till
domstolen instämma talan jämväl i sist avsedda del. Reglerna om måls
upptagande vid annan domstol än det regelmässiga forum hava, i analogi
med vad som för motsvarande fall föreslagits i proposition nr 3 till innevarande
års riksdag med förslag till lag angående domstols behörighet i
70
Kungl. Maj:ts proposition Nr 223.
fråga om upptagande av vissa brottmål, ansetts böra gälla allenast under
förutsättning, att målets upptagande tinnes kunna ske utan men för utredningens
fullständighet och att det eljest med hänsyn till kostnader och andra
omständigheter finnes lämpligt.
Dylika regler hava betydelse framför allt för de fall, då såväl försäljningsförseelse
som annat, här avsett brott föreligger. Redan nu hava visat sig olägenheter
av att mål angående olovlig införsel och angående olovlig försäljning
av samma parti rusdrycker gå till olika domstolar eller olika avdelningar av
samma domstol. Efter införande av innehavarstraff kunna dylika konkurrensfall
väntas bliva ganska talrika, och det har då ansetts lämpligt, att en handling
eller ett handlingskomplex i alla avseenden, i vilka brottslighet föreligger,
skall kunna bedömas i ett sammanhang. Bestämmelser av dylik innebörd
torde icke behöva föranleda konflikt mellan olika åklagarmyndigheter eller
medföra oreda i rättstillämpningen. Det är nämligen tydligt, att de föreslagna
reglerna icke kunna verka rubbning i respektive åklagares skyldighet att, vid
äventyr av ansvar för tjänstefel, i av dem utfärdade stämningar riktigt rubricera
en åtalad gärning och icke till annan domstol än den, som enligt huvudregeln
är laga domstol, instämma den sålunda rubricerade gärningen. Enda
undantaget från denna regel är det nyssnämnda fallet, att en åklagare i händelse
av brottskonkurrens exempelvis skall kunna stämma in till tullmålsdomstol
jämte tullmål även mål angående brott, som, om det förekommit ensamt, bort
gå till allmän domstol. Vad särskilt i in i e ha va rbr ot te n beträffar, torde det
emellertid i praktiken sannolikt komma att gestalta sig så, att exempelvis en
tullåklagare, som erhållit rapport om ett beslag, kommer att upptaga saken
utom i de fall, då han är förvissad om, att spriten icke är smuggelgods.
I fråga om åtalsrätt bör huvudregeln vara den, att i mål, som primärt
skola gå till tullmålsdomstol, talan skall föras av vederbörande tullåklagare,
d. v. s. tullfiskal, där sådan finnes, och eljest vederbörande tullförvaltare,
samt att, då mål skall gå till allmän domstol, vederbörande allmänne åklagare
är rätt åklagare. Därjämte bör tydligen stadgas, att, då enligt förut
berörda undantagsregler tullmålsdomstol skall kunna upptaga mål, som regelmässigt
skall gå till allmän domstol, och vice versa, den åklagare, som
instämt målet, skall vara behörig att fortsätta målets utförande, samt att, då
åklagare instämmer talan angående gärnings brottslighet i visst avseende,
han skall vara behörig att instämma talan angående gärningens brottslighet
i andra avseenden, som eljest ej tillhört hans handläggning.
15 §• 15 § innehåller bestämmelserna om beslagsrätt. Enligt varuinförsellagen
skall tulltjänsteman, polisman eller lotstjänsteman, som anträffar egendom,
vilken skäligen kan antagas enligt nämnda lag vara förverkad, taga egendomen
i beslag. Enligt brännvinstillverkningsförordningen verkställes beslag
av lands- eller stadsfiskal eller av kronobetjänt eller av person, vilken särskilt
förordnats att vaka över efterlevnaden av nämnda förordning. Förstnämnda
regel bör tydligen gälla beträffande spritdrycker och vin, som skäligen kunna
antagas vara förverkade enligt den särskilda lagen, på den grund att de äro
Kanal. Maj:ts proposition Nr 223. .71
olovligen införda. Ä andra sidan böra tydligen, då vad i sistnämnda lag
stadgas om olovlig tillverkning av drycker endast är supplementärt till brännvinstillverkningsförordningen,
beträffande olovligen tillverkade drycker, som enligt
den särskilda lagen skola vara förverkade, gälla samma regler angående beslagsrätt
som jämlikt förordningen. Svårighet uppstår då tydligen beträffande de drycker,
om vilka man icke vid den tid, då fråga om beslag uppkommer, vet, huruvida
de äro olovligen införda eller olovligen tillverkade. I överensstämmelse med
vad förut anförts synes denna fråga böra lösas så, att regler, överensstämmande
med brännvinstillverkningsförordningens, meddelas beträffande all förverkandepåföljd
på grund av 2 kap. i den särskilda lagen. Att såsom följd av
en sådan regel de drycker, vilka skäligen kunna antagas vara olovligen införda,
kunna bliva beslagtagna såväl i den ena som i den andra ordningen, synes
icke kunna undvikas men lärer icke behöva föranleda olägenhet.
It)—18 §§ i förslaget innehålla bestämmelserna om strafföreläggande, om 16—18 §§.
verkan därav samt talan däremot. Jag åberopar i dessa delar vad som anförts
i den allmänna motiveringen, varjämte jag angående detaljerna tilllåter
mig att hänvisa till författningstexten. Här må därjämte rörande
överklagande av föreläggande nämnas följande. Viss annan formulering än''
den av processkommissionen omförmälda liar kommit till användning, på
den grund att föreläggande nu införes blott för ett begränsat rättsområde.
Man bör vidare hålla i sär frågan om föreläggandes giltighet och giltigheten
av den enskilda viljeförklaring, som påteckning av godkännande innebär.
Talan bör tydligen kunna föras om ogiltighet, enligt allmänna rättsgrundsatser,
av denna viljeförklaring, oaktat genom påteckningen ett formellt
gällande föreläggande kommit till stånd. Vad angår besvärstiden, synes
den böra löpa från den tid, då föreläggande i och med straffets utkrävande
gjorts gällande mot vederbörande och då innebörden av hans godkännande
alltså senast blivit påtaglig. — Ordalagen beträffande anställande av åtal,
då föreläggande ej godkännes, äro avfattade med hänsyn till att föreläggande
naturligen icke skall ges, med mindre förutsättningarna för åtal föreligga.
Självfallet kunna dock omständigheter senare tillkomma, som göra, att, sedan
tiden för godkännande av föreläggande förgått, anledning till åtal icke vidare
förefinnes.
I 19—24 §§ hava sammanförts vissa mera processrättsliga stadganden be- 19—24 §§.
träffande egendoms förverkande, nämligen dels angående rätt att i vissa fall
föra talan om sådan påföljd, oaktat ägaren icke är svarande, dels angående
ett särskilt, övervägande administrativt förfarande.
I varuinförsellagen finnas icke några uttryckliga stadganden i frågan, mot
vem talan angående förverkande av egendom skall riktas. Av lagens ordalydelse
framgår emellertid, att, då någon fälles till ansvar för olovlig införsel
eller delaktighet däri, frågan om införd egendoms eller begagnat forslingsredskaps
förverkande avgöres i målet, även om den tilltalade är annan
än ägaren. Anmärkas kan, att i 1907 års brännvinstillverkningsförordning
intagits uttrycklig bestämmelse därom, att, om sådan förbrytelse blivit be
-
73
Kungl. Maj:ts proposition Nr 223.
gången, att redskap, mäsk, brännvin eller förvaringskärl skola dömas förbrutna,
denna påföljd skall inträda, även om den, som begått förbrytelsen,
icke är ägare av godset (39 § 3 mom.). Av 17 § i varuinförsellagen synes även
framgå, att förverkandetalan kan föras mot forsiare av olovligen infört gods,
varvid med forsiare tydligen bör likställas annan, som tagit sådan olovlig befattning
med smuggelgods, att han kan fällas till ansvar enligt nämnda lag.
I nu förevarande lagförslag hava, bland annat på grund av tillkomsten av innehavarstraff
och lagfästande av möjligheten av att egendom kan dömas förverkad
utan samband med fråga om ansvar, ansetts böra meddelas uttryckliga
regler till förekommande av ovisshet om mot vem talan om förverkande bör
anställas. I sådant hänseende måste skillnad göras emellan förverkande av
forslingsredskap och förverkande av annan egendom. Huvudregeln — som
innehålles i 19 § andra stycket — bör visserligen i båda fallen vara, att,
då fråga ej är om ansvar, förverkandetalan skall föras i främsta rummet
mot ägaren men, om denne ej är känd eller ej kan med stämning anträffas,
mot brukare, forslare eller annan innehavare av egendomen. Likaså
bör i båda fallen, i överensstämmelse med varuinförsellagens stadgande!!,
domstol kunna pröva frågan om egendomens förverkande, även då ägare eller
innehavare, ehuru lagligen stämd, ej inställt sig vid rätten. Däremot böra
reglerna bliva olika, då ägare eller innehavare icke är känd eller icke kunnat
med stämning anträffas. Då fråga är om annan egendom än forslingsredskap,
stadgas i 20 § 1 mom. första stycket, att åklagaren i sådant fall har att
använda det i 20 § 3 mom. och följande paragrafer stadgade särskilda förfarandet
beträffande förverkande. Är det däremot fråga om forslingsredskap,
bör domstol, jämlikt stadgande i 20 § 1 mom. andra stycket, efter framställning
av åklagaren, i överensstämmelse med vad i 17 § första stycket av varuinförsellagen
sägs, utfärda kungörelse om beslaget och eventuellt pröva frågan, utan
hinder av att ej någon anmäler sig hos domstolen.
Även för det fall att talan föres jämväl om straff, synes, då fråga är om
förverkande av forslingsredskap, viss modifikation böra göras i vad som lärer
följa av varuinförsellagens nyss återgivna bestämmelser, detta med hänsyn till
den stora utvidgning av antalet fall, då förverkande av dylikt redskap kan
ifrågakomma. Det har nämligen ansetts, att frågan om förverkande icke bör
prövas, med mindre ägaren haft tillfälle att inträda som part i rättegången
och värja sitt gods. Bestämmelser i sådant hänseende hava intagits i 19 §
första stycket.
Det nyss avsedda särskilda förfarandet beträffande förverkande av annan
beslagtagen egendom än forslingsredskap, varom reglerna hämtats från
gällande förverkandeförordning och för vilket jag i den allmänna motiveringen
redogjort, avhandlas i 20 § 3 inom. samt i 21—23 §§. Enligt vad jag
tidigare anfört, har detta särskilda förfarande inpassats i den allmänna rättsproceduren
påföljande sätt. En åklagare skall, såvida ägare eller innehavare av beslagtagna
drycker är känd och kan med stämning anträffas, även då ansvarstalan ej
föres, alltid hava möjlighet att till domstol instämma talan angående egendoms
förverkande, men, om han finner det uppenbart, att beslagtagna spritdrycker eller
Kungl. Maj.ts -proposition Nr 223.
73
vin skola vara förverkade, skall han, då ansvarstalan ej föres, kunna använda sig
av förverkandcförordningens särskilda förfarande. Dä ägare eller innehavare av
beslagtagna sådana drycker ej är känd eller ej kunnat med stämning anträffas,
skall användande av detta förfarande vara obligatoriskt. Misslyckas åklagare vid
användande av nämnda förfarande, i det att vederbörande myndighet avslår
av honom i sådant hänseende gjord framställning, skall han ändock äga instämma
talan till domstol, om han finner skäl därtill. Anställes ej talan vid
domstol och begagnar sig ej åklagaren av det särskilda förfarandet eller gör
han detta men får avslag å sin framställning och instämmer ändock ej talan
vid domstol, bör han häva beslaget. Då fråga här endast är om förverkandetalan
utan samband med ansvarsyrkande, och då strafföreläggande icke kan
meddelas i sådant fall, behöver hänsyn här ej tagas till sådant föreläggande.
I den allmänna motiveringen har framhållits innebörden av att förverkandeförfarandet
sålunda infogats som ett led i den allmänna proceduren.
Jag vill endast ytterligare understryka, att en av principerna för omläggningen
varit, att, om över huvud i något som helst sammanhang fråga berörande
beslagtagen egendom kommer inför domstol, frågan om egendomens
förverkande skall slutgiltigt prövas i domstolsväg, så att den särskilda formen
för förverkande ej skall kunna tillgripas subsidiärt till domstolsförfarandet.
Härav bör även följa, att, såsom stadgats i 23 §, domstolsförfarande avbryter
förfarande i den särskilda ordningen.
Förslaget innebär i vissa, Ifuvudsakligen formella hänseenden avvikelser
från förverkandeförordningens nu gällande bestämmelser. Den mest i ögonenfallande
av dessa avvikelser är den, att enligt förverkandeförordningen den
åtgärd av åklagare — eller i förekommande fall överståthållarämbetet eller
poliskammare ■— som inleder här avsett förfarande, är att anse såsom själva
beslagsbeslutet, ehuru av vissa uttryck i förordningen synes framgå, att beslaget
anses hava skett redan dessförinnan. Enligt förslaget åter föreligger
beslagsbeslut i och med att varan av vederbörande beslagare tages
i beslag. Det beslut, som inleder det särskilda förfarandet, bör därför anses
såsom ett efter prövning av i lagen angivna förutsättningar meddelat förordnande,
att beslaget skall tillsvidare bestå, vilket beslut har den innebörden,
att domstolsförfarande icke kommer till stånd men att inom viss kortare tid
det särskilda förfarandet skall inledas. En följd av denna konstruktion blir
nyss återgivna bestämmelse därom att, sedan åklagarens framställning om
dylikt förordnande avslagits, beslaget icke därigenom blir hävt, utan att därför
fordras åklagarens beslut, fattat efter förnyad prövning, huruvida han
bör instämma saken till domstol.
I vissa av de yttranden, som avgivits till kontrollstyrelsen i anledning av
frågan om förlängning av förverkandeförordningens giltighetstid, hava framställts
yrkanden om detaljändringar i olika hänseenden. Kontrollstyrelsen har
ansett ändring böra föranledas allenast i en punkt. I de delar, vari kontrollstyrelsen
avstyrkt nämnda ändringsförslag, delar jag kontrollstyrelsens upp
-
74
Kungl. Maj:ts proposition Nr 223.
fattning. Flertalet förslag hava för övrigt besvarats eller förfallit på grund
av den ändrade ställning, som det särskilda förverkandeförfarandet erhållit i
lagförslaget. Jag torde icke behöva närmare ingå på dessa frågor.
Den punkt, vari ändring föreslås av kontrollstyrelsen, är fjärde stycket
av 5 § i förverkandeförordningen, där det föreskrives, att, då beslagtagen
varas värde ej uppgår till trettio kronor, om förverkandepåföljd skall undgås,
missnöje skall anmälas inom sextio dagar, efter det beslaget ägt rum. I anslutning
till ett av polismästaren i Stockholm väckt förslag har kontrollstyrelsen
hemställt, att tidsfristen i sådant hänseende måtte bestämmas till
trettio dagar från det att beslut, som inleder det särskilda förfarandet, fattats
angående beslaget. I överensstämmelse med detta förslag har i 21 § 2 mom.
av förevarande förslag motsvarande tidrymd bestämts till trettio dagar från
det förordnande meddelats, att beslaget skall bestå.
En mindre ändring innebär också det föreslagna stadgandet i 21 § 1 mom.
att delgivning av meddelat förordnande alltid skall verkställas av åklagaren.
Enligt gällande förordning skall nämligen delgivning ombesörjas av den
myndighet, som fattat beslut angående beslaget. Med den nya ställning, det
särskilda förverkandeförfarandet fått i den föreslagna lagstiftningen, har det
synts lämpligare, att dylik delgivning i alla fall ombesörjes av åklagaren.
Jämväl i sista stycket av 22 §, motsvarande sista stycket i 6 § av förverkandeförordningen,
har viss jämkning skett, beroende därpå att särskilt stadgande
om att egendomen skall förklaras -förverkad, enligt förslaget icke
erfordras i detta sammanhang.
Med hänsyn till att uttryckliga föreskrifter meddelats om att talan om egendoms
förverkande skall kunna föras utan samband med ansvarstalan, synes det
lämpligt att uttryckligen föreskriva, att talan mot utslag i sådant mål må
fullföljas i högre rätt, på sätt som för utslag i brottmål i allmänhet är stadgat.
Sådant stadgande har intagits i 24 §. Motsvarande bestämmelse finnes i
förordningen den 3 mars 1916 om straff för olovlig varuutförsel m. m. rörande
brott mot samma förordning.
5 och 26 §§ I 25 och 26 §§ i förslaget meddelas vissa bestämmelser i formellt hänseende
angående förfarande med beslagtagen egendom. Bestämmelserna i 25 §
sammanhänga med de nyss återgivna forumreglerna. Då det nämligen kan
komma att inträffa, å ena sidan att allmän domstol förklarar egendom förverkad
på grund av smugglingsbrott, och å andra sidan att tullmålsdomstol
förklarar egendom förverkad på grund av olovlig tillverkning eller därmed
likställt brott, och då det vidare måste anses lämpligt, att vid den fortsatta
behandlingen av ärendet, såsom egendomens försäljning och fördelning av
försäljningssumman, förfares på sätt, som i allmänhet är föreskrivet om egendom,
förverkad genom ifrågavarande brott, har det ansetts erforderligt att
stadga, att efter det dom, på sätt här åsyftas, blivit meddelad, den förverkade
egendomen skall överlämnas till den myndighet, som skolat handhava
försäljningen och fördelningen, om målet gått den regelrätta vägen.
Kungl. Maj.ts proposition Nr 223.
75
Tydligen böra, om detta förslag vinner bifall, motsvarande administrativa
bestämmelser meddelas därom att en allmän domstol, som dömer enligt
1 kap. i lagen, skall insända utslaget till generaltullstyrelsen och att, i motsatt
fall, tullmålsdomstolen skall avgiva uppgift beträffande utslag rörande brott
mot 2 kapitlet.
Vad angår sättet för försäljningen av förverkad egendom göres i 26 § i föreliggande
förslag skillnad mellan spritdrycker och vin — lika därmed behandlas
rusgivande ersättningsmedel —, å ena, samt forslingsredskap och vad
därtill hör, å andra sidan. Beträffande den förstnämnda gruppen av egendom
synas bestämmelserna i 90 § 2 mom. i 1917 års rusdrycksförsäljningsförordning
lämpligen böra äga giltighet. I anledning av vad som av en myndighet
yttrats vill jag därutinnan erinra om bestämmelsen i nämnda lagrum
att, i fall beslagtagen egendoms värde är så ringa, att det ej kan anses motsvara
kostnaden för forslingen, varan skall bevisligen förstöras.
Beträffande förfarande med förverkat forslingsredskap m. m. synas de i
varuinförsellagen för motsvarande fall meddelade bestämmelser böra i tilllämpliga
delar äga giltighet.
För bestämmelserna angående bötesfördelning, vilka finnas införda i 27 §
1 och 2 mom., har redogörelse lämnats i den allmänna motiveringen. Här
återstår i denna del endast att framhålla följande. I ett av de inkomna
yttrandena har föreslagits, att den fond, som enligt förevarande förslag skall
användas till uppmuntran av polismän, skulle i stad, där poliskammare
finnes, handhavas av denna och icke av magistraten. Ehuru detta förslag
i flera avseenden synes välgrundat, torde det knappast vara lämpligt att i
denna lag införa en sådan bestämmelse. Avsett är nämligen, att vad som
inflyter enligt den blivande lagen, icke skall bilda någon särskild fond utan
ingå i de allmänna fonderna för här omförmälda ändamål, och motsvarighet
till det föreslagna stadgandet saknas i det flertal författningar, i vilka föreskrivas
avsättningar till dessa fonder.
Då på grund av det särskilda förfarandet frågan om egendoms förverkande
kan komma att bliva avgjord annorledes än genom domstols utslag, erfordras,
i överensstämmelse med stadgande i förverkandeförordningen, föreskrift om
sättet, på vilket fördelningen av försäljningssumman för dylik egendom skall
fastställas. Stadgande i sådant hänseende har intagits i 3 mom. av 27 §.
Där har även införts stadgande om att verkställighetsmyndigheten skall
pröva fördelningen av böter, ålagda genom strafföreläggande, samt av försäljningssumman
för egendom, som på grund av godkänt sådant föreläggande
blivit förverkad.
Redan med nuvarande lagstiftning hava förekommit fall av konflikt mellan
bestämmelserna om fördelning av försäljningssumman för förverkad egendom,
i det att, exempelvis då talan förts vid en domstol om olovlig försäljning
av egendom och vid annan domstol om smuggling av samma egendom,
åklagaren vid förstnämnda domstol gjort anspråk på andel, som enligt ut
-
76 Kungl. Maj:ts proposition Nr 223. slaget i tullmålet skolat tillkomma beslagaren. Visserligen avses med den nya |
|
28 §. |
28 § innehåller erforderliga bestämmelser om förvandling av böter. |
Övergångs- bestämmel- ser. |
I övergångsbestämmelserna har intagits den förut omförmälda föreskriften Med antagande av den särskilda lagen bör tydligen territorialvattenslagen, Generaltullstyrelsen har i sitt yttrande anfört, att slutstadgandet syntes |
Förslaget till lag angående vissa ändringar i lagen den 8 juni 1923 (nr 147) Såsom tidigare anförts, hava vissa ändringar i varuinförsellagen ansetts |
Kungl. Maj:ts proposition Nr 223.
77
Den ändring, som föreslås i 1 § 1 mom., föranledes av att särbestäm- i § i och
melserna för det fall, att olovlig varuinförsel haft till föremål spritdrycker 2 momeller
vin, utbrutits till en särskild lag. Av denna ändring föranledes formell
jämkning jämväl i 2 mom.
Den förordade ändringen i 1 § 9 mom. innebär i sak, att, jämväl då fors- i § 9 mom.
lingsredskap utgjorts av dragare och fordon, förutsättning för förverkande
skall vara, att redskapet begagnats i väsentligt syfte att företaga olovlig varuinförsel.
I samband med frågan om förverkande av forslingsredskap på
grund av spritsmuggling har jag tidigare anfört, att denna regel syntes böra
enligt den särskilda lagstiftningen gälla, framför allt på grund av den stora
utvidgningen av området för förverkande. Vissa skäl torde emellertid kunna
anses tala för att även varuinförsellagen får motsvarande innehåll. Stöd
för denna uppfattning erhålles av fall, som förekommit i praktiken.
Den föreslagna ändringen i 6 § innebär allenast, att särbestämmelserna f> §•
angående spritsmuggling uteslutits. Att det oaktat spritsmugglingen bör
verka itererande enligt varuinförsellagen, har jag framhållit i det föregående.
I 9 § i varuinförsellagen finnes stadgande därom att, därest beslag skett 9 och 10 §§.
men för den brottsliga gärning, som föranlett beslaget, åtal icke väckes eller
framställning om kungörelse icke göres inom en månad från beslagets verkställande,
beslaget skall gå åter. Motsvarighet till denna bestämmelse fanns
icke i tullstadgan och ej heller i det generaltullstyrelsens förslag,
som låg till grund för lagstiftningen. Bestämmelsen har i tillämpningen
visat sig medföra betydande olägenheter. Särskilt från Norrland har anförts,
att det på grund av den långsamma postgången ofta visat sig omöjligt att
inom den föreskrivna tiden medhinna såväl insändande av beslagsrapport
som den utredning, som erfordras, innan åtal anställes, samt delgivning
av stämning. Det har från olika håll anförts såsom ett önskemål, att ifrågavarande
bestämmelse måtte utgå, och, då densamma icke synes föranledas
av något väsentligt behov men tydligen kan bliva hinderlig vid tillämpningen
av den skärpta spritsmugglingslagstiftningen, har jag ansett mig
böra i detta sammanhang föreslå, att bestämmelsen får utgå. Jag vill
erinra om att korrektiv mot sakens förhalning från åklagarens sida finnes
bland annat i bestämmelsen att fråga om beslag skall, intill dess saken varit
före vid domstol, kunna dragas under generaltullstyrelsens prövning. Av den
föreslagna åtgärden föranledes även jämkning i 3 mom. av 10 §.
Jämväl i 12 § synes böra göras viss mindre ändring, innebärande komplet- 12 §<
tering av förteckningen å de myndigheter, som skola kunna giva förordnande
om husrannsakan. Då anledning synes icke hava funnits att icke i denna
förteckning upptaga chef för polisväsendet i stad, där polisväsendet är skilt
från åklagarmyndigheten, eller kustbevakningsinspektör och chef för kustbevaknings-
eller gränsbevakningsdistrikt vid tullverket, hava nu nämnda
befattningshavare införts i förteckningen.
78
Kungl. Maj:ts proposition Nr 223.
22 §. Till innevarande års riksdag kommer att framläggas förslag om ändrade
grunder för tobaksbeskattningen. Enligt det förslag, jag i sådant avseende
har för avsikt att framdeles anmäla, skall den tull, som för närvarande
utgår för tobaksvaror av olika slag, utom beträffande arbetad tobak, som
medföres av resande, icke vidare utgå utan ersättas med tobaksskatt. Varuinförsellagen
avser endast olovlig införsel — d. v. s. införsel utan behörig
tullangivning — av tullpliktiga varor. Då flertalet tobaksvaror icke längre
skola vara tullpliktiga, ehuru varorna i införselhänseende — på grund av
att även framgent särskild avgift, ehuru i form av tobaksskatt, kommer att
upptagas i samband med införseln — komma att vara likställda med tullpliktiga
varor, erfordras uppenbarligen särskild bestämmelse av innebörd,
att tobaksvaror, ehuru icke tullpliktiga, skola i de avseenden, som behandlas
i varuinförsellagen, vara likställda med tullpliktiga varor. I sådant hänseende
behövliga föreskrifter synas lämpligen kunna införas såsom eu ny
paragraf i varuinförsellagen med ordningsnummer 22, och torde förslag därom
böra upptagas i detta sammanhang.
Enligt nämnda lag är straffet ställt i förhållande till de å den olovligen
införda varan belöpande tullavgifter. Då, såsom nämnt, tullavgift i regel icke
vidare kommer att utgå för tobaksvara, måste tydligen denna bestämmelse
ersättas med en annan, som lämpligen bör sätta straffet i relation till varans
myckenhet. Med utgångspunkt från de för närvarande utgående tullavgifterna
för tobak och de sålunda faktiskt gällande skattesatserna har straffskalan
föreslagits till lägst 2, högst 10 kronor per kilogram av den olovligen
införda myckenheten, detta då fråga är om olovlig införsel av oarbetad
tobak och tobaksmjöl. Beträffande annan tobak bör, även då den smugglande
icke är resande, i överensstämmelse med vad som för närvarande
gäller enligt 1 § 7 inom. i varuinförsellagen, till grund för straffet läggas
den tullavgift, som skulle hava utgått, därest resande infört varan.
I anslutning till införandet av nämnda 22 § bör 1 § 7 mom., som innehåller
bestämmelserna om straffets beräkning, då annan än resande inför
tobaksvara, utgå.
Jag vill i detta sammanhang nämna, att på grund av den i vissa trakter
betydliga tobakssmugglingen det ifrågasatts att låta den skärpta lagstiftning,
som nu behandlas, omfatta även tobaksvaror. Då jag ej nu upptagit detta
förslag, har det varit dels på den grund att utbredningen av tobakssmugglingen
icke är så stor och verkningarna därav på folkmoralen icke så starka, som fallet är
beträffande spritsmuggling, varför de mycket stränga åtgärder, som nu föreslås,
icke kunna anses tillfullo betingade av tobakssmugglingen, dels ock att
fjolårets riksdag avböjde då framlagt förslag att inrymma tobakssmugglingen
under den för smuggling av spritdrycker föreslagna, strängare straffskalan.
Tydligt är emellertid, att statsmakterna i fortsättningen böra hava sin uppmärksamhet
riktad på den utveckling, tobakssmugglingen kan erhålla.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 223.
79
De i varuinförsellagen sålunda föreslagna ändringarna hava ansetts vara
av natur att böra göras definitiva. Det förutsattes nämligen, att så länge
över huvud särbestämmelser erfordras för det fäll att olovlig varuinförsel
haft till föremål spritdrycker eller vin, dessa särbestämmelser komma att
bliva av den omfattning, att de lämpligast, på sätt i förevarande förslag
skett, böra upptagas i en särskild lag.
Förslaget till förordning angående förverkande i visst fall av spritdrycker
och vin.
Tidigare har anförts, att den i 1 § i gällande förverkandeförordning befintliga
bestämmelsen om förverkande av rusdrycker, som anträffas bos den,
vilken dömes till ansvar för fylleri, ansetts böra brytas ut till en särskild
förordning. Skälen härför hava varit i huvudsak följande. Såväl år 1921
som år 1922 anförde lagrådet vid behandlingen av förslaget till förverkandeförordning,
att ifrågavarande bestämmelser uppenbarligen rätteligen hörde
hemma i strafflagens 18 kapitel och att det näppeligen kunde försvaras att
i en permanent lagstiftning bibehålla bestämmelserna i förverkandeförordningen.
Emellertid har 1920 års riksdag i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställt
om utredning angående revision av gällande lagbestämmelser mot
fylleri och dryckenskap samt framläggande för riksdagen av de förslag, vartill
utredningen kunde giva anledning. I utskottsutlåtandet i frågan, vilket
åberopades i nämnda riksdagsskrivelse, hade anförts, bland annat, att det vore
önskvärt, att erforderlig höjning av den i 18 kap. 15 § stadgade bötessatsen
för fylleri ägde rum. I yttranden, som avgivits i anledning av denna riksdagsskrivelse,
hava flera myndigheter ifrågasatt, att bestämmelserna om fylleriansvar
borde utbrytas ur strafflagen och anslutas till rusdryckslagstiftningen.
Enligt vad jag inhämtat, kommer visserligen icke förslag i anledning
av nämnda riksdagsskrivelse att föreläggas innevarande års riksdag, men
frågan torde dock utan längre uppskov komma under behandling. Det kan
vid sådant förhållande tydligen knappast vara lämpligt att nu göra en
utvidgning av ett stadgande i strafflagen, vars utbrytande därur ifrågasättes.
Å andra sidan har det ansetts uppenbart, att förevarande förverkandepåföljd
icke har sådant samband med de förverkandebestämmelser,
som i övrigt i det föregående berörts, att det kan vara lämpligt att inflytta
bestämmelserna om densamma i den särskilda lagen. Nu anförda omständigheter
hava föranlett den anordningen, att stadgandena om ifrågavarande
förverkandepåföljd utbrutits till en särskild förordning med en begränsad
giltighetstid av samma längd som den, vilken föreslås för den särskilda
lagstiftningen, detta i ändamål att sedermera frågan om föreskrifternas
sammanförande med stadgandena angående fylleriansvar — vare sig i
strafflagen eller i särskild lagstiftning — ånyo skall upptagas till bedömande.
I sak innebär den föreslagna särskilda förordningen icke någon ändring
mot vad som för närvarande gäller. Det har tydligen varit erforderligt
Ikraft
trädande.
80
Kungl. Maj:ts proposition Nr 223.
att i förordningen intaga bestämmelser om förfarande med förverkad egendom,
i anslutning till vad som för närvarande gäller enligt förverkandeförordningen.
Departementschefen uppläser härefter de av honom omförmälda förslagen
till lag med särskilda bestämmelser angående olovlig befattning med spritdrycker
och vin, till lag angående vissa ändringar i lagen den 8 juni
1923 (nr 147) om straff för olovlig varuinförsel samt till förordning angående
förverkande i visst fall av spritdrycker och vin av den lydelse,
bilagorna 1, 2 och 3 vid detta protokoll utvisa, samt hemställer, att för
det ändamål § 87 regeringsformen omförmäler lagrådets utlåtande över
förslagen måtte genom utdrag av protokollet inhämtas.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan lämnar Hans Maj:t Konungen bifall.
Ur protokollet:
Robert Borgström.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 223.
81
Bilaga 1.
Förslag
till
las; med särskilda bestämmelser angående olovlig befattning med spritdrycker
och vin.
Härigenom förordnas som följer:
1 kap.
Om olovlig införsel av spritdrycker och vin, så ock om olovlig befattning
med spritdrycker och vin, som olovligen införts.
Olovlig införsel till riket.
1 *.
1 mom. Var, som utan behörig tullangivning till riket inför spritdrycker
eller vin, straffes för olovlig varuinförsel med böter till belopp motsvarande
lägst åtta, högst tjugu kronor för liter av de olovligen införda dryckerna,
dock minst trettio kronor, eller med fängelse i högst ett år. Sker den olovliga
införseln i större omfattning eller yrkesmässigt, må till straffarbete i högst
ett år dömas.
2 mom. Om straffhöjning i vissa fall samt om ansvar för försök till och
delaktighet i brott, som avses i 1 mom., skall gälla vad som finnes stadgat
i 1 § 2—5 mom., 2 § och 7 § första stycket i lagen den 8 juni 1923 (nr 147)
om straff för olovlig varuinförsel.
3 mom. Förövas olovlig införsel av spritdrycker eller vin av den, som en
eller flera gånger fällts till straff för enahanda förbrytelse, eller av den, som två
eller flera gånger undergått straff för olovlig införsel av andra varor än spritdrycker
och vin, skall till fängelse eller till straffarbete i högst två år dömas.
Har införseln skett i allenast ringa omfattning, må, där omständigheterna
äro synnerligen mildrande, dömas till böter efter den i 1 mom. stadgade grund.
Olovlig införsel till svenskt territorialvatten.
2 §.
1 mom. Spritdrycker och vin må icke med farkost av mindre nettodräktighet
än tvåhundrafemtio ton införas från internationellt eller utländskt område
till svenskt territorialvatten; ägande dock generaltullstyrelsen för särskilda
fall medgiva undantag från detta förbud.
Bihang till riksdagens protokoll 1924. 1 saml. 184 höft. (Nr 223.)
(i
82
Kungl. Maj:ts proposition Nr 223.
Då särskilda omständigheter därtill föranleda, må Konungen beträffande
farkoster av större nettodräktighet, än nu sagts, meddela motsvarande förbud
att gälla i fråga om införsel till visst område av svenskt territorialvatten.
2 mom. Förbud, som i 1 mom. avses, skall icke utgöra hinder för införsel
till svenskt territorialvatten av spritdrycker och vin:
a) då dryckerna äro att hänföra till skeppsproviant för den farkost, med
vilken de forslas, eller tillhöra med farkosten följande resande eller ombord å
densamma anställda personer, allt i den mån dryckerna prövas icke överstiga
behovet under resan eller dryckerna eljest enligt gällande stadgande må av
den resande för eget bruk till riket införas; samt
b) vid direkt genomfart genom Öresund mellan Falsterbo rev och Kullens
fyr från internationellt eller utländskt område till annat sådant område; dock
att vattenområde inom en halv kilometer från svenska landet icke må befaras.
3;§.
1 mom. Bryter någon mot förbud, som avses i 2 §, straffes såsom för
olovlig införsel till riket.
Framgår uppenbarligen av omständigheterna, att avsikten icke varit att
olovligen införa dryckerna till riket, må dock dömas allenast till böter, högst
femhundra kronor.
2 mom. Åtal för förbrytelse, som avses i 1 mom., må ej äga rum, med
mindre generaltullstyrelsen giver lov därtill.
4 §.
Utan hinder av föreskrifterna i gällande tullstadga äger tulltjänsteman, där
honom anbefalld tjänstgöring därtill föranleder, å farkost företaga den visitation,
som oundgängligen erfordras för utrönande, huruvida mot förbud, som
avses i 2 §, spritdrycker eller vin medföras å farkosten.
Olovlig befattning med spritdrycker och vin, som olovligen införts, m. m.
5 §.
1 mom. Var som, utan att hava sådan del i olovlig införsel av spritdrycker
eller vin, att han må därför fällas till ansvar såsom gärningsman
eller delaktig, för egen eller annans räkning förvärvar, forslar, döljer eller
förvarar spritdrycker eller vin, vilka uppenbarligen hava olovligen införts,
straffes, med mindre han kan göra sannolikt, att han icke ägt kännedom om
eller anledning misstänka, att dryckerna olovligen införts, med böter till belopp
motsvarande lägst fem, högst femton kronor för liter av de drycker, med
vilka han tagit sådan olovlig befattning, dock minst tjugu och högst femtusen
kronor, eller med fängelse i högst ett år.
2 mom. Lika med brott, som avses i 1 mom., anses försök därtill.
Angående delaktighet i brott, varom i 1 mom. förmäles, skall vad i 7 § första
stycket i lagen om straff för olovlig varuinförsel finnes stadgat äga motsvarande
tillämpning.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 223.
83
6 §.
1 mom. Finnas å fartyg eller å tåg spritdrycker eller vin så förstuckna
eller undandolda, att olovlig införsel därav till riket uppenbarligen är tillämnad,
skall fartygets eller tågets befälhavare, där ej enligt annan bestämmelse
i denna lag strängare påföljd skall ådömas honom, för bristande tillsyn över
fartyget eller tåget straffas med böter till belopp motsvarande högst fyra kronor
för liter av dryckerna, dock lägst tio kronor. Till ansvar, som nu sagts, må
dock icke dömas i det fall, att å passagerarfartyg eller å tåg spritdrycker
eller vin anträffas förstuckna eller undandolda på plats, vilken är upplåten
till medföljande resandes personliga begagnande, eller då befälhavaren gjort
vad på honom ankommit för att förhindra dryckernas olovliga införande.
Föreligger skälig anledning antaga, att fartygets eller tågets befälhavare
haft kännedom om åtgörande, som ovan sagts, straffes såsom för olovlig införsel
av dryckerna.
2 mom. Där å fartyg i trafik mellan inrikes orter spritdrycker eller vin,
vilka uppenbarligen hava till riket olovligen införts, påträffas under sådana
omständigheter, att fartygets befälhavare skäligen bort misstänka, att olovlig
forsling av dryckerna tillämnats eller ägt rum, skall befälhavaren, där ej
enligt annan bestämmelse i denna lag strängare påföljd skall ådömas honom,
för bristande tillsyn över fartyget straffas med böter till belopp motsvarande
högst tre kronor för liter av dryckerna, dock lägst tio kronor.
Föreligger skälig anledning antaga, att befälhavaren ägt kännedom om
förhållande, som i första stycket avses, skall befälhavaren, där ej enligt
annan bestämmelse i denna lag strängare påföljd skall ådömas honom,
straffas såsom för olovlig forsling av dryckerna.
3 mom. Vad i 1 mom. andra stycket och 2 mom. andra stycket stadgas
angående ansvar i vissa fall för befälhavare å fartyg skall äga motsvarande
tillämpning beträffande annan å fartyg anställd person än befälhavare.
Förverkande m. m.
7 §.
Påträffas spritdrycker eller vin, vilka uppenbarligen hava olovligen införts,
skola dryckerna vara förverkade, evad någon fälles till ansvar för olovlig
befattning därmed eller ej; dock att sådan påföljd icke skall inträda, där av
omständigheterna uppenbarligen framgår, att drycker, som införts till svenskt
territorialvatten, icke varit avsedda att olovligen införas till riket.
Där enligt vad sålunda stadgats drycker skola vara förverkade, skola tillika
kärl och emballage, vari de förvaras, vara förverkade.
8 §.
1 mom. Har vid olovlig införsel av spritdrycker eller vin i annat fall, än
i 3 § 1 mom. andra stycket sägs, eller har vid olovlig forsling, som i 5 § avses,
84 Kungl. May.ts proposition Nr 223.
nyttjats farkost av mindre nettodräktighet än tvåhundrafemtio ton eller
dragare och fordon eller annat forslingsredskap, skall, evad ansvar för brottet
ådömes eller ej, forslingsredskapet vara förverkat, därest det forslade godset
till väsentlig del utgjorts av olovligen införda spritdrycker eller vin, eller
därest den färd, vid vilken redskapet nyttjats, eljest måste antagas hava ägt
rum i väsentligt syfte att företaga olovlig införsel eller forsling av spritdrycker
eller vin.
Påföljd av förverkande, varom nu sagts, skall dock icke inträda:
a) där det göres sannolikt, att varken forslingsredskapets ägare eller dess
brukare eller förare haft kännedom om eller anledning misstänka redskapets
användande vid olovlig införsel eller forsling av spritdrycker eller vin;
eller
b) då äganderätten till forslingsredskapet, efter dess användande för den
olovliga införseln eller forslingen men innan beslag skett, genom överlåtelse
övergått till annan och det göres sannolikt, att den nye ägaren icke vid
tiden för förvärvet ägt kännedom om eller anledning misstänka redskapets
olovliga användande; eller
c) där forslingsredskapets förverkande eljest linnes uppenbart oskäligt
med hänsyn till särskilda omständigheter, såsom bristande möjlighet för
ägaren, eller, då annan ägt i ägarens ställe förfoga över forslingsredskapet,
för denne, att förebygga redskapets olovliga användande.
Kan på grund av förhållande, varom under a), b) eller c) här ovan sägs,
forslingsredskapet ej dömas förverkat, skall, där någon dömes till ansvar
för brottet, den skyldige i stället förpliktas utgiva forslingsredskapets värde.
2 mom. Farkost av mindre nettodräktighet än fyrtio ton, vilken användes
för befordran av personer, proviant, post eller dylikt till eller från fartyg
eller eljest för uppehållande av förbindelse mellan fartyg och land, skall,
därest fartygets resa uppenbarligen skett i syfte att företaga eller främja
olovlig införsel av spritdrycker eller vin, vara underkastad beslag och
dömas förverkad, ändå att farkostens ägare, brukare eller förare icke kan
dömas till ansvar för olovlig införsel eller forsling av dylika drycker; dock
skall vad i 1 mom. andra stycket stadgas angående undantag från påföljd
av förverkande äga motsvarande tillämpning.
3 mom. Där enligt vad i 1 eller 2 mom. stadgas forslingsredskap skall
vara förverkat, skola tillika därtill hörande och å forslingsredskapet anträffade
inventarier vara förverkade, så ock andra redskap samt vapen, där de anträffas
å forslingsredskapet och uppenbarligen använts vid eller medförts
syfte att användas vid olovlig införsel eller forsling av spritdrycker eller
vin eller olovligt uppehållande av förbindelse mellan fartyg och land; och
skall vad i denna lag stadgas om förverkat forslingsredskap äga motsvarande
tillämpning å nu nämnda redskap och vapen.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 223.
85
9 *.
Vad i 1 § It) inom., 4, 5 och 8 §§, 11—14 §§ samt 18 § i lagen om
straff för olovlig varuinförsel stadgas skall äga motsvarande tillämpning,
då fråga är om brott, som avses i detta kapitel, eller om egendom, som på
grund av stadgande i detta kapitel skall vara förverkad.
2 kap.
Om olovlig befattning med spritdrycker och vin, som icke avses i 1 kap.
10 §.
1 mom. Var som, utan att liava sådan del i olovlig tillverkning av spritdrycker
eller vin, att han må därför fällas till ansvar såsom gärningsman
eller delaktig, för egen eller annans räkning förvärvar, forslar, döljer eller
förvarar spritdrycker eller vin, vilka uppenbarligen hava olovligen tillverkats,
straffes, med mindre han kan göra sannolikt, att han icke ägt kännedom
om eller anledning misstänka, att dryckerna olovligen tillverkats, med
böter till belopp motsvarande lägst fem, högst femton kronor för liter av
de drycker, med vilka han tagit sådan olovlig befattning, dock minst tjugu
och högst femtusen kronor, eller med fängelse i högst ett år; och skola
därjämte dryckerna vara förverkade tillika med kärl och emballage, vari
de förvaras.
2 mom. Lika med brott, som avses i 1 mom., anses försök därtill.
Angående delaktighet i brott, varom i 1 mom. förmäles, skall vad i 7 §
första stycket i lagen om straff för olovlig varuinförsel finnes stadgat äga
motsvarande tillämpning.
11 $.
1 mom. Påträffas spritdrycker eller vin, vilka uppenbarligen hava olovligen
tillverkats, skola dryckerna vara förverkade, ändå att icke någon
jämlikt denna lag eller annan författning fälles till ansvar för olovlig befattning
därmed.
2 mom. Vad i 1 mom. stadgas skall äga motsvarande tillämpning beträffande
spritdrycker och vin, vilka, utan att hava olovligen införts eller
olovligen tillverkats, uppenbarligen åtkommits genom olovlig överlåtelse av
dryckerna eller av inköpsrätt till dryckerna, dock endast för så vitt
dryckerna anträffas under sådana omständigheter, att det tillika är uppenbart,
att de äro avsedda att i befintligt eller förarbetat skick olovligen avyttras.
3 mom. Där enligt vad i 1 eller 2 mom. sägs spritdrycker eller vin
skola vara förverkade, skola tillika kärl och emballage, vari de förvaras,
vara förverkade.
4 mom. Förskingrar någon egendom, som enligt vad i detta kapitel sägs
skolat dömas förverkad, gälde dess värde.
86
Kungl. Maj:ts proposition Nr 223.
12 §.
I de avseenden, varom i denna lag stadgas, skall lika med olovlig tillverkning
anses obehörig åtgärd i syfte att avskilja denatureringsmedel eller
försvaga denaturering, och skola lika med drycker, vilka uppenbarligen hava
olovligen tillverkats, anses spritdrycker samt rusgivande ersättningsmedel
därför, med vilka uppenbarligen vidtagits obehörig åtgärd, som nyss sagts,
så ock spritdrycker och vin, vilka uppenbarligen hava antingen olovligen
införts eller olovligen tillverkats eller varit föremål för sådan obehörig
åtgärd, utan att dock arten av det olovliga förfarandet kan utrönas.
3 kap.
Om rättegången.
Laga domstol.
13 §.
1 mom. Mål angående brott, varom i 1 kap. sägs, skall anhängiggöras
vid den domstol, som jämlikt 16 § i lagen om straff för olovlig varuinförsel
är tullmålsdomstol för den plats, där brottet skett eller blivit upptäckt, eller,
där brottet skett eller upptäckts å inkommande fartyg, vid tullmålsdomstolen
för den plats, dit den brottslige med fartyget först ankommer eller där han
eljest träffas; dock att mål angående brott, som avses i 5 §, samt angående
egendoms förverkande på grund av sådant brott jämväl må anhängiggöras
vid allmän domstol.
Mål angående förverkande av egendom eller utgivande av egendoms värde,
på grund av vad i 1 kap. stadgas, skall, där talan om ansvar ej föres, anhängiggöras
vid tullmålsdomstolen för den plats, där beslag skett.
2 mom. Mål angående brott, som avses i 2 kap., eller angående förverkande
av egendom eller utgivande av egendoms värde, på grund av vad
i samma kapitel stadgas, skall anhängiggöras vid allmän domstol.
3 mom. Finnes, där mål angående olovlig befattning med spritdrycker
eller vin anhängiggöres eller anhängiggjorts vid tullmålsdomstol, den påtalade
gärningen utgöra eller, jämte annat, innefatta sådan olovlig befattning
med dylika drycker, i fråga varom talan bort anhängiggöras vid allmän
domstol,
eller finnes, där mål angående olovlig befattning med spritdrycker eller
vin anhängiggöres eller anhängiggjorts vid allmän domstol, den påtalade
gärningen utgöra eller, jämte annat, innefatta sådan olovlig befattning med
dylika drycker, i fråga varom talan bort anhängiggöras vid tullmålsdomstol,
äger ändock den domstol, där målet anhängiggöres eller anhängiggjorts,
upptaga gärningen i dess helhet till bedömande, därest det finnes kunna ske
utan men för utredningens fullständighet och det eljest med hänsyn till
kostnader och andra omständigheter finnes lämpligt.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 223. 87
A talsrätt.
14 §.
Talan 1 mål, som 1 denna lag avses, utföres vid tullmålsdoinstol av tullverkets
vederbörande åklagare, beslagare dock obetaget att, därest åklagare
vägrar åtala, underställa frågan general till Istyrelsens prövning, samt vid
allmän domstol av vederbörande allmänne åklagare.
Beslag.
15 §.
1 mom. Tulltjänsteman, polisman eller lotstjänsteman, som anträffar spritdrycker
eller vin, vilka skäligen kunna antagas vara förverkade på den
grund att de äro olovligen införda, skall taga dryckerna i beslag tillika med
kärl och emballage, vari de förvaras.
Vad sålunda stadgats skall gälla jämväl med avseende å forslingsredskap,
som skäligen kan antagas enligt denna lag vara förverkat.
2 mom. Beslag å spritdrycker eller vin, som skäligen kunna antagas vara
förverkade på den grund att de äro olovligen tillverkade, verkställes av
lands- eller stadsfiskal eller av kronobetjänt eller av person, vilken särskilt
förordnats att vaka över efterlevnaden av gällande förordningar angående
tillverkning av brännvin och angående försäljning av rusdrycker. Beslag
skall, där så ske kan, göras i två vittnens närvaro, och skall innehavaren
av vad som tages i beslag eller, om han är frånvarande, hans ombud på
stället eller någon av hans husfolk tillsägas om beslaget.
3 mom. Då egendom tagits i beslag i den ordning, som avses i 1 mom.,
åligger det beslagaren, där han icke själv äger anställa åtal, att ofördröjligen
anmäla förhållandet hos vederbörande åklagare, vilken har att pröva,
huruvida beslaget skall äga bestånd. Prövas beslaget skola bestå, åligger det
åklagaren att så snart ske kan väcka talan vid domstol med yrkande om
egendomens förverkande eller förfara på sätt i 16 eller 20 § sägs. Innan
domstol haft tillfälle att pröva beslag eller strafföreläggande, varom i 16 §
sägs, godkänts eller förordnande, som avses i 20 §, blivit meddelat, må den,
som drabbats av beslaget, kunna hos generaltullstyrelsen påkalla beslagets
hävande.
Angående förfarande med egendom, vilken tagits i beslag i den ordning,
som avses i 1 mom., skall vad i 10 § i lagen om straff för olovlig varuinförsel
finnes stadgat äga motsvarande tillämpning.
4 mom. Då egendom tagits i beslag i annan ordning, än som avses i 1
mom., men ärendet på grund av sakens beskaffenhet överlämnas till tullverkets
åklagare, så ock då mål förvisas från allmän domstol till tullmålsdomstol,
skall den beslagtagna egendomen överlämnas till den tullförvaltning,
dit den bekvämligast kan föras, och skall med egendomen vidare förfaras
på sätt i 10 § i lagen om straff för olovlig varuinförsel stadgas.
88
Kungl. Maj:ts proposition Nr 223.
Strafföreläggande.
16 §.
•
1 mom. Misstankes någon för sådan olovlig befattning med spritdrycker
eller vin, som avses i denna lag, må vederbörande åklagare, om han anser
den misstänkte hava gjort sig förvunnen till böter, högst ettliundrafemtio
kronor, i stället för att utfärda stämning, till godkännande förelägga den
misstänkte det straff och den påföljd av förverkande, som åklagaren anser
böra följa å brottet.
Vad sålunda stadgats skall icke äga tillämpning, då förverkande av forslingsredskap
eller gäldande av värdet av sådant redskap eller av arman
egendom kan ifrågakomma.
Ej heller må åklagare meddela föreläggande på grund av olovlig befattning
med drycker, vilka han själv tagit i beslag.
2 mom. Föreläggande, som avses i 1 mom., skall avfattas skriftligen och
innehålla:
a) uppgift om den brottsliga gärningen, med angivande såvitt möjligt av
tid och ort för dess förövande samt av övriga omständigheter, som erfordras
för att känneteckna densamma, ävensom av gärningens rättsliga beteckning
och det eller de lagrum, som åberopas;
b) uppgift å egendom, som tagits i beslag;
c) uppgift å det bötesbelopp och den påföljd av förverkande, som föreläggas
den misstänkte, ävensom å den fördelning av böterna och av behållna
försäljningssumman för förverkad egendom, som åklagaren anser
böra tillämpas; samt
d) anmaning till den misstänkte att, därest han erkänner sig skyldig till
gärningen och underkastar sig straff och påföljd enligt föreläggandet, göra
påteckning därom å föreläggandet och, därest detsamma ej omedelbart godkännes,
inom viss tid, som, där ej särskilda omständigheter föreligga, ej må
sättas kortare än tre eller längre än tio dagar, återställa detsamma till
åklagaren.
3 mom. Föreläggande skall delgivas den misstänkte omedelbart, om bon
är tillstädes vid utfärdandet, och eljest i den ordning, som angående delgivning
av stämning är stadgad.
17 §.
1 mom. Har strafföreläggande godkänts av den misstänkte, skall föreläggandet,
utom i avseende varom sägs i 27 § 3 mom., anses lika med och
lända till efterrättelse såsom laga kraftägande dom; vederbörande dock obetaget
att angående undanröjande av föreläggandet föra sådan talan, som i
18 § sägs.
Återställes ej föreläggande, försett med påteckning om godkännande, inom
den föreskrivna tiden, anställes åtal i vanlig ordning.
89
Kungl. Maj:ts proposition Nr 223.
Utan hinder av att åtal anställts må, intill dess målet förevarit vid domstol,
godkännande av föreläggande med laga verkan lämnas.
2 mom. Närmare bestämmelser angående meddelande och verkställighet
av strafföreläggande in. m. meddelas av Konungen.
18 §.
1 mom. Förmenar någon, som godkänt strafföreläggande, att sådant ej
rätteligen kunnat meddelas för gärning, som i föreläggandet lagts honom
till last, eller att hans godkännande är att anse såsom ogiltigt, äger han
i den ordning, som för överklagande av utslag i brottmål i allmänhet är
stadgad, hos hovrätten söka föreläggandets undanröjande.
Talan, som i första stycket avses, föres inom trettio dagar, efter det
åtgärd för indrivning av böterna vidtagits hos den tilltalade.
Angående förfarandet i mål rörande sålunda förd talan gäller vad i
allmänhet är stadgat om förfarandet i mål, som genom besvär inkommit
till hovrätten.
2 mom. Utan hinder av enligt 1 mom. förd talan må verkställigheten
av föreläggandet fortgå.
Förfarandet i vissa fall i fråga om egendoms förverkande.
19 §.
Har egendom tagits i beslag på grund av brott, som i denna lag avses,
och föres talan om ansvar för brottet, må, ändå att den tilltalade är annan
än ägaren till den beslagtagna egendomen, frågan om egendomens förverkande
prövas i målet; dock må forslingsredskap icke förklaras förverkat,
med mindre ägaren, där han är känd, erhållit underrättelse om målet
i den ordning, som angående delgivning av stämning är stadgad.
Kan ej mot någon framställas yrkande om ansvar för brottet, må ändock
mot ägare eller, om denne ej är känd eller ej kan med stämning anträffas,
mot brukare, forsiare eller annan innehavare av den beslagtagna egendomen
vid domstol föras talan angående egendomens förverkande. Har
den, som sålunda instämts, ej inställt sig vid rätten, må utan hinder
därav frågan om egendomens förverkande av domstolen prövas.
20 §.
1 mom. Är varken ägare eller forsiare, brukare eller annan innehavare
av beslagtagen egendom känd eller anträffbar med stämning, och är fråga
om förverkande av allenast annan egendom än forslingsredskap, skall åklagaren,
där han finner uppenbart, att egendomen skall vara förverkad, göra
framställning om eller, där han jämlikt 3 mom. i denna paragraf är därtill
behörig, själv meddela förordnande, att beslaget å egendomen skall tillsvidare
bestå, samt därefter förfara på sätt i 21 och 22 §§ stadgas.
Är fråga om förverkande av forslingsredskap, skall åklagaren hos vederbörande
domstol göra framställning om beslagets kungörande, varefter dom
-
90 Kungl. Maj:ts proposition Nr 223.
stolen låter genom åklagarens försorg i allmänna tidningarna införa sådan
kungörelse med föreläggande för vederbörande att inom sextio dagar från
kungörandet anmäla sig hos domstolen, vid äventyr att frågan om egendomens
förverkande avgöres utan binder av hans uteblivande.
2 mom. Är i fall, som i 19 § andra stycket sägs, fråga om förverkande
av allenast annan beslagtagen egendom än forslingsredskap, må åklagaren,
där han finner uppenbart, att egendomen skall vara förverkad, i stället för
att väcka talan vid domstol, förfara på sätt i 1 mom. första stycket sägs.
3 mom. Förordnande, som i denna paragraf avses, meddelas i Stockholm
av överståthållarämbetet, i annan stad, där poliskammare finnes, av denna,
och eljest av vederbörande åklagare. Förordnande skall meddelas skriftligen;
och skall, där den beslagtagna egendomens värde uppskattas till mindre an
trettio kronor, detta angivas i förordnandet.
21 §.
1 mom. Då förordnande, som avses i 20 §, blivit meddelat, skall åklagaren
utan dröjsmål låta genom stämningsman delgiva ägaren av den egendom,
förordnandet avser, eller, om ägaren ej är känd eller ej kan anträffas,
den, som vid tiden för beslaget innehade egendomen, förordnandet med anmaning
till denne, om han vill å beslaget tala, att hos åklagaren inom
fjorton dagar efter delgivningen med angivande av bostads- och vistelseort
skriftligen anmäla missnöje med beslaget, vid påföljd att eljest beslaget står
fast och egendomen är förverkad. Intyg om delgivningen skall av stämningsmannen
tecknas å förordnandet.
Är ägare eller innehavare ej känd eller kan ägare eller innehavare ej
anträffas, må delgivning av förordnande och anmaning, varom i första stycket
sägs, ske genom införande i den eller de tidningar i orten, i vilka allmänna
meddelanden kungöras; dock skall i dylikt fall egendomens ägare eller innehavare
för missnöjes anmälande njuta en tid av sextio dagar efter det
förordnandet och anmaningen senast kungjorts.
Har förordnande och anmaning icke inom trettio dagar, efter det förordnandet
meddelats, delgivits egendomens ägare eller innehavare eller i
fall, som avses i andra stycket, införts i vederbörlig tidning, skall beslaget
gå åter.
2 mom. Uppgår beslagtagen egendoms värde ej till trettio kronor, skall
utan vidtagande av de i 1 mom. föreskrivna åtgärder egendomen vara förverkad,
därest icke missnöje med beslaget anmäles inom trettio dagar efter
det förordnandet meddelats.
22 §.
Har enligt 21 § missnöje anmälts, skall åklagaren, då därtill finnes anledning,
inom fjorton dagar efter det anmälningen gjorts, till allmänna underrätten
i orten eller, där åklagaren är tullverkets åklagare, till tullmålsdomstolen
för den plats, där beslaget skett, instämma den, som anmält miss
-
Kungl. Maj.ts proposition Nr 223-
91
nöje, med yrkande att den beslagtagna egendomen måtte förklaras förverkad.
Anträffas ej den, som anmält missnöje, då han å den uppgivna
vistelseorten för stämning sökes, skall instämningstiden vara förlängd, till
dess han hos åklagaren inställer sig för stämnings mottagande. Har detta
ej skett inom sex månader, efter det förordnandet meddelats, skall missnöjesanmälningen
vara förfallen.
Då stämning skett inom föreskriven tid, skall beslaget bestå, till dess
domstol annorlunda förordnar. Sker ej stämning inom sådan tid, skall
beslaget gå åter.
Har den, som anmält missnöje, ehuru lagligen stämd, ej inställt sig vid
rätten, må utan hinder därav frågan om egendomens förverkande av domstolen
avgöras.
23 §.
Har framställning gjorts om förordnande enligt 20 § eller har dylikt förordnande
meddelats, och anställes, innan frågan om egendomens förverkande
blivit avgjord i den ordning, som i 21 och 22 §§ stadgas, åtal angående
olovlig befattning med de varor, förordnandet avser, skall frågan om egendomens
förverkande i stället prövas i samband med åtalet; och skola förty
jämlikt sistnämnda paragrafer vidtagna åtgärder förfalla.
24 §.
Om ordningen för fullföljd i högre rätt av mål rörande egendoms förverkande
på grund av föreskrift i denna lag gäller vad i allmänhet för
brottmål är stadgat.
Försäljning av förverkad egendom.
25 §.
Har med stöd av 13 § 3 mom. allmän domstol förklarat egendom förverkad
jämlikt 1 kap. i denna lag, eller har med stöd av nämnda lagrum
tullmålsdomstol förklarat egendom förverkad jämlikt 2 kap. i denna lag eller
jämlikt annan författning, skall egendomen tillhandahållas, i förra fallet vederbörande
tullmyndighet och i senare fallet den myndighet, som enligt allmänna
regler har att ombesörja förverkad egendoms försäljning och verkställighet
av utslag.
26 §.
Med spritdrycker och vin, som jämlikt denna lag äro förverkade, skall
förfaras på sätt i gällande författning angående försäljning av rusdrycker
är föreskrivet beträffande förfarande med drycker, som jämlikt författningen
äro förverkade.
I fråga om förfarande med forslingsredskap, som jämlikt denna lag är
förverkat, skall vad i 21 § i lagen om straff för olovlig varuinförsel stadgas
i tillämpliga delar lända till efterrättelse.
92
Kungl. May.ts proposition Nr 223.
Böters fördelning och förvandling m. m.
27 §.
1 mom. Av böter, vilka ådömas för brott, som avses i 1 eller 3 §,
så ock av behållna försäljningssumman för egendom, som i samband med
dom för sådant brott förklaras förverkad, ävensom av belopp, som utgives i
stället för dylik egendom eller som utgives på grund av vad i 8 § 1 mom.
tredje stycket sägs, skola, där ej i 5 mom. här nedan annorlunda stadgas,
två tredjedelar tillfalla beslagaren och återstoden kronan. Ej må dock
beslagare utfå mera än ettusen kronor av böternas belopp och ettusen kronor
av den förverkade egendomens värde; skolande vad därutöver å beslagare
belöper ställas till generaltullstyrelsens förfogande för att användas till det
i 19 § i lagen om straff för olovlig varuinförsel omförmälda ändamål.
2 mom. Av böter, som i andra fall än i 1 mom. avses ådömas för brott,
varom i denna lag sägs, ävensom av behållna försäljningssumman för
egendom, som i andra fall än i 1 mom. avses jämlikt lagen är förverkad,
så ock av belopp, som på grund av stadgande i 9 eller 11 § utgives i
stället för sådan egendom, skall, där ej i 5 mom. här nedan annorlunda
stadgas, en tredjedel, dock högst ettusen kronor av böternas belopp och
ettusen kronor av den förverkade egendomens värde, tillfalla beslagaren och
en tredjedel kronan.
Återstoden skall, då fråga är om böter, vilka ådömas enligt 1 kap., eller
om försäljningssumman för eller värdet av egendom, som enligt samma
kapitel dömes eller skolat dömas förverkad, ställas till generaltullstyrelsens
förfogande för att användas till det i 19 § i lagen om straff för olovlig
varuinförsel omförmälda ändamål och i annat fall fördelas med ena hälften
till generaltullstyrelsen, att användas på sätt sålunda sagts, och med andra
hälften i Stockholm till överståthållarämbetet, i annan stad till magistraten
samt eljest till länsstyrelsen, att i enlighet med föreskrifter, som
Konungen utfärdar, användas till uppmuntran av polismän, vilka ådagalagt
synnerligt nit vid beivrande av olovlig rusdrycks- eller sprithantering.
3 mom. På vederbörande länsstyrelse eller, då åklagaren är tullverkets
åklagare, på generaltullstyrelsen ankommer att fastställa fördelningen av
böter, vilka någon på grund av godkänt strafföreläggande är pliktig utgiva,
så ock fördelningen av försäljningssumman för förverkad egendom, därest
frågan om egendomens förverkande blivit avgjord annorledes än genom
domstols utslag.
4 mom. År egendom förverkad såväl jämlikt denna lag som jämlikt
annan författning, skall beträffande fördelningen av försäljningssumman
eller egendomens värde gälla vad i denna lag är stadgat.
5 mom. Vad i 19 § andra stycket i lagen om straff för olovlig varuinförsel
är för där avsedda fall stadgat skall äga motsvarande tillämpning,
Kungl. Maj:ts proposition Nr 223. 93
då fråga är om fördelning av böter, ådömda enligt denna lag, samt av
försäljningssumman för eller värdet av egendom, som jämlikt denna lag
dömes eller skolat dömas förverkad.
28
Saknas tillgång till fulla gäldandet av böter, som ådömas enligt denna
lag, skola de förvandlas enligt allmänna strafflagen.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1924 och gäller till och med
den 31 december 1925. Så länge denna lag är gällande, skall, såvitt angår
spritdrycker och vin, lagen om straff för olovlig varuinförsel icke
äga tillämpning i vidare mån än hänvisning därtill skett i denna lag.
Genom denna lag upphäves lagen den 8 juni 1923 (nr 148) angående
förbud i vissa fall mot införsel av spritdrycker och vin till svenskt
territorialvatten.
Har gärning, som i denna lag avses, blivit begången under tiden för
lagens giltighet, eller har under samma tid beslag skett på grund av stadgande
i lagen, skola de i lagen meddelade bestämmelserna jämväl efter
utgången av nämnda tid tillämpas med avseende å gärningen eller beslaget.
94
Kungl. Maj:ts proposition Nr 223.
Bilaga 2.
Förslag
till
lag angående vissa ändringar i lagen den 8 juni 1923 (nr 147) om straff
för olovlig varuintörsel.
Härigenom förordnas, att 1 § 7 mom. i lagen den 8 juni 1923 om straff
för olovlig varuinförsel skall upphöra att gälla, att i samma lag skall
införas en ny paragraf med beteckning 22 av den lydelse nedan sägs samt
att 1 § 1, 2 och 9 mom., 6 och 9 §§, 10 § 3 mom. och 12 § 2 mom. i
lagen skola hava följande ändrade lydelse:
1 $.
1 mom. Var, som utan behörig tullangivning till riket inför tullpliktig
vara, skall för olovlig varuinförsel höta från och med två till och med
sex gånger beloppet av den avgift, som för varan bort för statsverkets
räkning erläggas till tullverket, dock minst tio kronor. Sker den olovliga
införseln i större omfattning eller yrkesmässigt, vare straffet böter från
och med fyra till och med tio gånger beloppet av nämnda avgift, dock
minst etthundra kronor, eller fängelse i högst ett år.
2 mom. Om vid förövandet av den olovliga varuinförseln gärningsmannen
varit beväpnad och det skäligen kan antagas, att vapnet varit
avsett att begagnas till våld eller hot mot den, som velat hindra eller
vederbörligen anmäla den olovliga varuinförseln, må i fall, som i första
punkten av 1 mom. sägs, dömas till fängelse och i fall, som i andra punkten
av samma mom. omförmäles, dömas till straffarbete i högst ett år.
9 mom. Är olovligen infört gods förverkat, vare ock förverkat:
a) emballage eller---varuinförsel; samt
b) farkost av mindre nettodräktighet än etthundratjugo ton eller dragare
och fordon eller annat forslingsredskap, som för transport av olovligen
infört gods begagnats vid resa, vilken måste antagas hava ägt rum i väsentligt
syfte att företaga olovlig varuinförsel, eller eljest vid tillfälle, då
de forslade varorna till väsentlig del utgjorts av olovligen infört gods, allt
dock endast för så vitt forslingsredskapet tillhör godsets ägare eller annan,
som finnas hava ägt kännedom om den olovliga varuinförseln eller skälig
anledning att misstänka densamma, samt tillika godset anträffats under
forslingen.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 223.
95
6 $.
Förövar den, som — — — högst två år.
Beträffande gods, — — — 1 § 8 och 9 mom. sägs.
9 $.
Tulltjänsteman, polisman eller lotstjänsteman, som anträffar egendom, vilken
skäligen kan antagas enligt denna lag vara förverkad, skall taga egendomen
i beslag; och åligger det beslagaren, där han icke själv äger anställa
åtal, att ofördröjligen anmäla förhållandet hos vederbörande åklagare, vilken
har att pröva, huruvida beslaget skall äga bestånd. Prövas beslaget skola
bestå, åligger det åklagaren att så snart ske kan väcka talan angående
ansvar för den brottsliga gärning, som föranlett beslaget, eller ock göra
sådan framställning, som i 17 § sägs. Innan domstol haft tillfälle att
pröva beslag, må den, som drabbats av åtgärden, kunna hos generaltullstyrelsen
påkalla beslagets hävande.
10 $.
3 mom. Har åklagare förklarat, att verkställt beslag skall återgå, må
egendomen, om beslagare det önskar och tullförvaltningen finner skäl
därtill, kvarbliva i tullförvaltningens vård högst sex dagar från dagen
för åklagarens beslut, för så vitt ej generaltullstyrelsen beslutar, att varan
skall längre tid kvarbliva hos tullförvaltningen.
12 $.
2 mom. Är någon på---skall där anträffas.
Konungens befallningshavande, landsfogde, lands- och stadsfiskal, polischef,
tulldirektör, tullförvaltare, kustbevakningsinspektör, chef för kustbevakningsdistrikt,
gränsbevakningschef samt tullverkets vederbörande
åklagare äga förordna om husrannsakan, som i detta mom. avses; och
må sådan verkställas, förutom av tjänsteman, som nu nämnts, av tulltjänsteman
i lägst överuppsyningsmans ställning eller av polisman i befälsställning,
som av Konungens befallningshavande därtill särskilt förordnats. Utan förordnande,
varom nyss sagts, må husrannsakan, när fara är i dröjsmål, företagas
av tulltjänsteman i lägst överuppsyningsmans ställning eller, där egendom,
som kan antagas förverkad, på färsk gärning följts eller spårats till
lägenheten, jämväl av annan tulltjänsteman eller av polisman, ändå att denne
icke är i befälsställning.
22 §.
Vad i denna lag är stadgat skall äga motsvarande tillämpning i fråga
om oarbetad eller arbetad tobak, ändå att varan icke är tullpliktig; dock
skall därvid iakttagas,
att vad i 1 § 6 mom. stadgas icke skall äga tillämpning,
96
Kungl. Maj:ts proposition Nr 223.
att vid olovlig införsel av oarbetad tobak eller tobaksmjöl bötesstraffet
skall utgöra lägst två, högst tio kronor för kilogram av den olovligen införda
myckenheten, dock minst tio kronor, samt
att vid olovlig införsel av annan arbetad tobak än tobaksmjöl till grund
för beräkning av böter skall läggas den tullavgift, som skolat utgå, därest
resande infört varan.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1924.
Bilaga. 3.
Förslag
till
förordning angående förverkande i visst fall av spritdrycker och vin.
Härigenom förordnas som följer:
Påträffas spritdrycker eller vin eller rusgivande ersättningsmedel därför
hos person, som anhålles för fylleri, skall vad sålunda påträffats tagas
i förvar av polismyndigheten och, där ansvar ådömes för fylleriförseelsen,
dömas förverkat, såvida ej särskilda omständigheter till annat föranleda.
Med drycker och ersättningsmedel därför, som enligt vad sålunda
stadgats dömas förverkade, skall förfaras på sätt i 90 § 2 mom. i förordningen
den 14 juni 1917 (nr 340) angående försäljning av rusdrycker föreskrives;
och skall av belopp, som vid föryttring av förverkad vara erhålles,
en tredjedel tillfalla åklagaren, en tredjedel ställas i Stockholm till överståthållarämbetets,
i annan stad till magistratens samt eljest till länsstyrelsens
förfogande att i enlighet med föreskrifter, som Konungen utfärdar,
användas till uppmuntran åt polismän, vilka ådagalagt synnerligt
nit vid beivrande av olovlig rusdrycks- eller sprithantering, och återstoden
tillfalla kronan.
Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1924 och gäller till och med
den 31 december 1925.
Har beslag jämlikt denna förordning ägt rum före sistnämnda dag,
skola de i förordningen meddelade bestämmelserna jämväl efter samma
dag tillämpas med avseende å beslaget.
Kanal. Maj:ts proposition Nr 223.
97
Utdrag av protokollet, hållet i Kanal. Maj.ts lagråd den 26 april 1924.
Närvarande:
justitierådet Sundberg,
regeringsrådet Thulin,
justitierådet Stenberg.
Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över finansärenden,
hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 7 mars 1924, hade
Kungl. Maj:t förordnat, att för det ändamål § 87 regeringsformen omförmäler
lagrådets utlåtande skulle inhämtas över upprättade förslag till lag
med särskilda bestämmelser angående olovlig befattning med spritdrycker
och vin, till lag angående vissa ändringar i lagen den 8 juni 1923 (nr 147)
om straff för olovlig varuinförsel samt till förordning angående förverkande
i visst fall av spritdrycker och vin.
Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av hovrättsassessorn Bo Hammarskjöld.
Justitierådet Köersner, som tjänstgjort i lagrådet under föredragningen
av förslagen, var av sjukdom hindrad att deltaga i slutbehandlingen av
desamma.
I anledning av förslagen avgåvos följande yttranden av lagrådet och
dess särskilda ledamöter.
Förslaget till lag med särskilda bestämmelser angående olovlig
befattning med spritdrycker och vin.
Sundberg och Stenberg:
Den skärpta straffrättsliga lagstiftning mot smuggling, som kom till
stånd genom lagen den 8 juni 1923 om straff för olovlig varuinförsel —
varuinförsellagen —, var i främsta rummet föranledd av den allt större
omfattning, insmugglingen av rusdrycker under de senare åren antagit.
Beträffande sådana drycker innehöll också lagen särskilda bestämmelser
för möjliggörande av ett strängare ingripande än då det gäller andra
varor, och såsom en speciallag för underlättande av spritsmugglingens
bekämpande tillkom samma dag lagen angående förbud i vissa fall mot
införsel av spritdrycker och vin till svenskt territorialvatten — territorialvattenslagen.
Att de sålunda vidtagna åtgärderna visat sig icke vara tillräckliga
berättigar till tvivel, huruvida ett effektivt resultat står att vinna på den
Bihang till riksdagens protokoll 1924. 1 samt. 184 höft. (Nr 223.)
7
98
Kungl. Maj:ts proposition Nr 223.
hårda straffrättsliga reaktionens väg. Jämte den tvekan, som i detta hänseende
gör sig gällande vid bedömande av det nu föreliggande lagförslaget,
vilket har till huvudsakligt syfte att ytterligare väsentligt skärpa de
kriminalrättsliga påföljderna av spritsmuggling, möta även starka betänkligheter
med hänsyn till att förslaget på åtskilliga punkter innehåller
avvikelser från rättsprinciper, som hos oss äro vedertagna. Då emellertid
den föreslagna lagstiftningen avser att avhjälpa missförhållanden av allvarlig
art och åt densamma givits allenast tillfällig karaktär, anse vi oss
icke böra avstyrka, att förslaget lägges till grund för proposition till
riksdagen. I fråga om vissa av de föreslagna bestämmelserna synas dock
föreligga olägenheter av sådan vikt, att samma bestämmelser ej böra godkännas.
Yttranden härutinnan komma att avgivas vid förslagets detaljgranskning.
Thulin :
Då man har att bedöma föreliggande förslag, måste man göra klart för
sig, att inom vida kretsar av vårt folk smuggling, även då det gäller
rusdrycker, ej uppfattas såsom ett brott i egentlig mening utan mera
såsom ett spel, där vinstchanserna anses större än riskerna och som för
äventyrslystna sinnen blivit allt mera spännande, särskilt sedan statens
åtgärder mot spritsmugglingen i detalj organiserats. Vill man vidtaga
effektiva åtgärder genom skärpt strafflagstiftning mot smugglingen av
rusdrycker, synes fördenskull med nuvarande restriktionssystem förslaget
ej gå tillräckligt långt, utan torde det vara nödvändigt att omedelbart
taga steget fullt ut och göra smuggling av rusdrycker och delaktighet
däri till i regel urbota brott, med inträde av bötesstraff allenast vid förmildrande
omständigheter. Endast om så sker, skall det måhända lyckas
så småningom få in i rättsmedvetandet, att smuggling av rusdrycker är
ej endast en kränkning av statens fiskaliska intressen utan ett verkligt
brott, från vars begående åtminstone den bättre delen av befolkningen
torde komma att avhållas genom fruktan för det vanhedrande fängelsestraffet.
Anser man sig emellertid böra gå den successiva lagstiftningens
väg och nu endast taga den etapp på vägen till slutmålet, som förslaget
i själva verket innebär, måste efter min uppfattning förslaget ändock i
vissa huvudsakliga avseenden undergå förändring i syfte att man icke,
för att — vilket är ett väsentligt motiv för förslaget — hindra moralisk
försumpning av befolkningen i vissa trakter av vårt land, verkar demoraliserande
på andra stora folklager. Jag tänker härvid närmast på statens
för sin tjänst avlönade personal, som genom ökade bötes- och beslagsandelar
skulle stimuleras till sitt arbete, och på det anmälnings- och angivarsystem,
som genom förslaget skulle uppammas och uppmuntras, i vilket
senare hänseende jag allenast anser mig behöva hänvisa till 6 § 3 mom.
Mot förslaget må i övrigt erinras, att terminologien i vissa avseenden
blivit vacklande, delvis måhända beroende därav att i förslaget samman
-
Kungl. Maj:ts proposition Nr 223. 99
förts olika lagstiftningsområden, utan att dessa helt sammansmält med
varandra.
Till de ändringsförslag, som föranledas av vad sålunda av mig framhållits,
återkommer jag vid de särskilda paragraferna.
1 §.
Lagrådet:
Beträffande de i 2 mom. intagna hänvisningarna till vissa bestämmelser
i varuinförsellagen må erinras, att stadgandet i 1 § 2 mom. av samma
lag, så vitt det avser fall som omförmäles i nämnda paragraf 1 mom.
andra punkten, icke innefattar någon straffhöjning i förhållande till vad
1 mom. av förevarande paragraf för enahanda fall innehåller samt att
föreskriften i 1 § 5 mom. av varuinförsellagen icke bör betecknas såsom
en bestämmelse om straffhöjning. Med hänsyn härtill har avfattningen
av ifrågavarande 2 mom. blivit mindre egentlig, varför någon omredigering
därav är önskvärd., Måhända skall det vid densammas företagande visa
sig lämpligt att i vissa delar ersätta hänvisningarna med fullständigt
utförda stadganden.
Att, såsom 3 mom. innehåller, i fråga om olovlig införsel av rusdrycker
knyta iterationsverkan vid lagakraftvunnet beslut om straff, oberoende av
huruvida straffet undergåtts eller icke, överensstämmer med den ståndpunkt,
som intagits vid de ändringar i författningarna angående tillverkning
och försäljning av rusdrycker ävensom andra därmed sammanhängande
författningar, som tillkommo genom förordningar den 22 juni 1921. På
grund härav anser sig lagrådet icke böra avstyrka det föreliggande förslaget
härutinnan, ehuruväl de betänkligheter mot sagda ståndpunkt, vilka
framhöllos inom lagrådet vid granskning år 1921 av förslag till nyssnämnda
förordningar, fortfarande i allo göra sig gällande.
Vad angår den i 3 mom. angivna normala strafflatituden, synes tillräcklig
anledning ej förefinnas att ur densamma utesluta böter jämväl
för det fall, att all den föregående brottsligheten avser andra varor än rusdrycker.
Såsom i motiven framhålles, är spritsmuggling av väsentligt
annan karaktär än olovlig införsel i allmänhet av tullpliktiga varor; och
skulle förty, där de föregående förbrytelserna vore ringa, urbota straff
för spritsmugglingen kunna te sig alltför strängt. Lagrådet hemställer
alltså om ändring härutinnan av ifrågavarande moment. Vidtages sådan
ändring, bör givetvis tillämpligheten av den i momentets andra punkt
föreslagna straffmildringen begränsas till att avse iteration efter förutgången
dom för spritsmuggling.
Då vid den art av kvalificerad olovlig varuinförsel, som behandlas i
1 § 3 mom. varuinförsellagen, bötesstraff är uteslutet redan där brottet
begås första gången, bör det fall, som avses i samma moment, undantagas
från möjlighet att vid itererad förbrytelse ådöma böter.
100
Kungl. Maj:ts proposition Nr 223.
Skall någon enligt förevarande paragraf bestraffas för förbrytelse med
tillämpning av en straffskala, omfattande såväl böter som urbota straff,
kan, såsom vid tillämpning beträffande rusdrycker av motsvarande stadganden
i varuinförsellagen visat sig, utmätande av ett rättvist straff
omöjliggöras av den anledning, att i det föreliggande fallet bötesstraffets
maximum finnes för lågt men urbota straff är för strängt. Detsamma
gäller givetvis även beträffande övriga stadganden i förevarande förslag,
enligt vilka i strafflatitud ingå normerade böter jämte urbota straff. Till
undvikande av nämnda olägenhet synes för varje dylikt fall böra stadgas,
att därest högsta enligt normeringen möjliga bötesbeloppet understiger viss
summa, förslagsvis 500 kronor, böterna må höjas härtill.
2 §.
Sundberg:
Territorialvattenslagen har befunnits sakna effektivitet i det syfte, varför
den tillkommit. I anledning härav ifrågasättes nu sådan ändring av
densamma, att minsta tontalet å fartyg, med vilka rusdrycker må införas till
svenskt vattenområde, höjes från 120 till 250. Härvid har man emellertid,
såsom i motiven antydes, trott sig kunna befara, att ej heller med denna
ändring i lagen det åsyftade målet skall nås, en farhåga, som, på grund
av vad av mig anförts vid granskning inom lagrådet år 1923 av omförmälda
lag, förefaller mig icke vara ogrundad.
För syftets vinnande har fördenskull i andra stycket av förevarande
paragrafs 1 mom. stadgats befogenhet för Konungen att utsträcka förbudet
mot införsel till svenskt territorialvatten av rusdrycker till varje fartyg
utan avseende å dess dräktighet. Effektiviteten av ett dylikt förbud torde
vara ganska oviss. Men även med antagande, att detsamma skulle kunna
ej oväsentligt bidraga till bekämpande av spritsmugglingen, resa sig mot
stadgandet därom starka betänkligheter. Enligt dess avfattning skall
befogenheten vara bunden vid förutsättning att särskilda omständigheter
föranleda till förbudets utfärdande, och detsamma skall kunna avse allenast
visst område. Den nämnda förutsättningen innebär emellertid, enligt vad
av motiven framgår, icke alls, att särskilda, av lagen ej förutsedda eller
där ej omförmälda omständigheter inträffat, utan allenast helt allmänt
att stadgandet i första stycket av momentet visar sig ej vara till fyllest.
Ifrågavarande förutsättning utgör alltså i själva verket ingen inskränkning
i befogenheten, vilken givetvis ej kan antagas därförutan komma
till utövning i onödan. Vad den andra av angivna bestämmelser angår,
utstakar stadgandets avfattning inga som helst gränser vare sig beträffande
antalet förbjudna områden eller angående belägenheten eller omfattningen
av ett vart av dem. I motiven säges det vara förutsatt, att förordnande
om förbud skall meddelas blott beträffande områden, som sakna nämnvärd
betydelse för den lojala internationella trafiken. Men då — frånsett det
mindre tilltalande i att sålunda för den lojala trafiken för en viss ort
Kungl. Maj:ts proposition Nr 223.
101
lägga hinder, från vilka andra om samma trafik konkurrerande orter äro
fria — vederbörande ej legaliter äro i sin handlingsfrihet bundna av
nämnda, för övrigt mycket vaga och tänjbara, uttalande i motiven, lärer,
i den mån så prövas nödigt till smuggeltrafikens hämmande, den Konungen
genom stadgandet tillerkända förbudsrätt kunna tillämpas å snart sagt
vilket område och huru många områden som helst. Sagda förbudsrätt
må alltså anses såsom obegränsad, och stadgandet kan, om det upphöjes
till lag, komma till användning på sådant sätt, att därigenom den lagfästa
normerande bestämmelsen i första stycket av 1 mom. förlorar väsentlig
betydelse.
Med hänsyn härtill kan nämnda stadgande i den avfattning, som givits
åt detsamma, icke av mig förordas. Bäst synes vara, att detsamma får
helt utgå ur förslaget. Skulle erfarenheten visa, att den genom första
stycket av momentet vidtagna lagändringen icke åstadkommer avsedd
verkan, må frågan om viss förbudsrätt därutöver för särskilda fall tagas
under förnyad omprövning; det torde då lättare kunna bedömas, vilken
gestaltning och begränsning skall ges åt denna förbudsrätt för att den
skall kunna tjäna sitt syftemål utan alltför stora därmed förknippade
olägenheter. Anses stadgandet ej lämpligen kunna ur förslaget helt uteslutas,
bör enligt mitt förmenande detsamma omredigeras sålunda, att
ovannämnda, nu endast i motiven angivna förutsättning för dess användning
klart uttalas i lagtexten. Tillika torde däri böra angivas, huruvida
den enligt första stycket av momentet generaltullstyrelsen tillkommande
dispensrätt må utövas jämväl i fall, som avses i andra stycket, eller icke.
Thulin:
Under åberopande i huvudsak av vad justitierådet Sundberg anfört beträffande
andra stycket av 1 mom. hemställer jag, att därest detta stadgande
hihehålles, de omständigheter, under vilka stadgandet må komma i
tillämpning, närmare angivas i lagen.
Uttrycken farkost och fartyg användas i förslaget om varandra, utan att
av lagtext eller motiv framgår, varför det ena eller andra uttryckssättet
valts. Åt ettdera uttrycket torde böra givas genomgående användning.
Stenberg:
I territorialvattenslagen är stadgat, att förbudet mot att med mindre
farkoster införa rusdrycker till svenskt territorialvatten icke skall gälla,
då farkost av trängande nöd tvingas att inkomma till sådant vatten. Motsvarande
bestämmelse har ej upptagits i förevarande förslag av den anledning,
att det uttryckliga stadgandet i ämnet skall hava missbrukats på
sådant sätt, att, när ett fartyg ertappats på svenskt vatten, ett tillstånd,
som kunnat karaktäriseras som nöd, avsiktligt åstadkommits. Meningen
har emellertid icke varit att utesluta möjligheten att taga hänsyn till
förefallande nödlägen, utan man har ansett av allmänna rättsprinciper
102
Kungl. Maj:ts proposition Nr 223.
följa, även utan att detta uttryckligen utsäges, att om någon för att
undvika förlust av liv eller fartyg verkligen är tvungen att bryta mot
nämnda förbud, straff eller förverkande icke kommer att inträda.
Är åberopad sjönöd konstruerad, torde detta i de flesta fall vara så
uppenbart, att invändningen icke bör medföra frikännande. Vid sådant
förhållande lärer det knappast vara skäl att med hänsyn till antydda
missbruk utesluta ifrågavarande bestämmelse. Ej heller synes man kunna
taga för givet att, sedan det en gång befintliga stadgandet borttagits ur
lagen, vad det innehållit ändock kommer att i huvudsak gälla med tilllämpning
av allmänna rättsgrundsatser. Härvidlag är även av betydelse,
att »trängande nöd» fortfarande på flera ställen i gällande tullstadga uttryckligen
erkännes såsom grund för undantag från givna förbud av enahanda
art som det ifrågavarande. Jag hemställer alltså, att bland undantagen
i 2 mom. av förevarande paragraf upptages det fall, att farkosten
av trängande nöd tvingas att inkomma till svenskt territorialvatten.
Sundberg och Thulin:
Den omständighet, att det av justitierådet Stenberg omförmälda, i territorialvattenslagen
intagna stadgandet angående trängande nöd icke upptagits
i förevarande förslag, lärer höra antagas innebära, att den i nämnda
stadgande innefattade regeln icke vidare skall gälla. Då så icke är avsett,
instämma vi i den av justitierådet Stenberg härutinnan gjorda hemställan.
Lagrådet:
I motiveringen till förslaget anföres, att då det från territorialvattenslagens
införselförbud stadgade undantaget med avseende å genomfart genom
Öresund föranlett missbruk så till vida, att spritfartyg för genomfarten
använt längre tid än den, som efter föreliggande förhållanden bort åtgå,
i förevarande paragraf angivits, att undantaget skall gälla allenast direkt
genomfart. Den begränsning, som sålunda åsyftas, torde lämpligare uttryckas
därmed, att genomfarten skall ske utan onödigt uppehåll.
3 §.
Stenberg:
Tydligare än som skett genom de i 1 mom. första stycket använda ordalagen
torde böra utmärkas, att även i fråga om delaktighet brott mot förbud,
som avses i 2 §, är likställt med olovlig införsel till riket.
4 §.
Lagrådet:
Den i förevarande sammanhang gjorda hänvisningen till tullstadgan
torde lämpligen böra utgå.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 223.
103
5
Lagrådet:
Den förutsättning för straffbarhet enligt 1 mom., som består däri att
rusdryckerna uppenbarligen hava olovligen införts, hänför sig givetvis
icke till vad den, som förvärvat eller på annat i momentet nämnt sätt
tagit befattning med dem, vetat eller bort veta angående dryckernas införande
till riket, utan är av rent objektiv art. Då avfattningen härutinnan
icke äger önskvärd klarhet, torde någon jämkning i densamma böra
vidtagas.
Stadgandet i 2 mom. första stycket torde böra utgå, enär detsamma kan
komma att leda till straff, där sådant icke varit avsett. Sålunda är tänkbart,
att redan mottagandet av olovligen införda varor blir betraktat som
försök till olovligt förvarande. Endast beträffande forsling synes tveksamt,
huruvida icke försök borde straffas, men att urskilja detta fall torde
icke vara nödigt.
Åven andra stycket i 2 mom. synes lämpligen kunna uteslutas. De
handlingar, som omförmälas i 1 mom., erhålla sin brottsliga karaktär i
följd därav att olovlig införsel föregått desamma och äro fördenskull,
ehuru de behandlas och bestraffas såsom självständiga förbrytelser, väsentligen
att anse såsom innefattande efterföljande delaktighet i brott. Handling,
som är att anse såsom delaktighet i sådan efterföljande delaktighet,
torde i regel icke kunna tänkas vara brottslig under annan förutsättning
än att den såsom utgörande ett led i olovligt förvärv eller av annan anledning
hemfaller under bestämmelserna i 1 mom. Ifrågavarande stadgande
synes alltså sakna egentlig betydelse.
Vad beträffande förevarande paragraf anförts äger motsvarande tillämpning
å stadgandena i 10 §.
6 §.
Lagrådet:
Stadgandet i 2 mom. första stycket torde vara avsett åt t vinna tillämpning
för det fall, att de olovligen införda dryckerna påträffas å fartyget
under sådana omständigheter, att olovlig forsling av dem måste anses
vara tillämnad eller hava ägt rum, och befälhavaren finnes skäligen hava
bort misstänka detta, men han det oaktat underlåtit att vidtaga på honom
ankommande åtgärder i syfte att förhindra forslingen. Åt denna stadgandets
innebörd synes höra genom erforderlig jämkning i avfattningen
givas klarare uttryck än som skett.
De i 1 mom. andra stycket och 2 mom. andra stycket givna reglerna
äro ej oväsentligt strängare gentemot befälhavare än som överensstämmer
med strafflagstiftningen i allmänhet. De synas dock låta försvara sig i
betraktande av den ställning, befälhavaren intager å fartyget eller tåget:
hans rätt och plikt att öva tillsyn över det hela och att söka få från far
-
104
Kungl. Maj:ts proposition Nr 223.
tyget eller tåget avlägsnade personer eller gods, som ej böra därå forslas,
samt möjligheten för honom att bereda verkställighet åt givna order.
Om och i den mån å fartyg anställd person med anledning av befälhavarens
frånvaro eller på grund av arbetsfördelning med denne har att
utöva hans funktion i fråga om tillsynen över fartyget eller del därav bör
han vara likställd med befälhavaren och sålunda underkastad här stadgat
ansvar.
Helt annorlunda är förhållandet med den, som är anställd å fartyg i
annan egenskap än befälhavare och ej har att utöva befälhavarens funktioner.
Skall han söka ingripa mot en tillämnad olovlig införsel eller tillämnad
eller påbörjad olovlig forsling, varom han fått kännedom, står
honom för sådant ändamål i regel intet annat medel till huds än att hos
vederbörande befälhavare anmäla vad han har sig bekant i saken.
Det i 3 mom. av förevarande paragraf intagna stadgandet innebär,
såsom ock i motiven framhålles, att en dylik anmälningsplikt ålägges dem,
som jämte befälhavaren äro anställda å ett fartyg. Så vitt detta stadgande
icke avser att förhindra brotts begående utan att förekomma, att den
till brott skyldige må undgå sitt straff, innefattar detsamma en nyhet
i vår strafflagstiftning, vars införande på förevarande område icke torde
vara tillräckligt motiverat. Härtill kommer, att en anmälningsplikt av
denna art, innefattande skyldighet att till bestraffning anmäla ej blott
underordnade utan jämväl, och kanske huvudsakligen, kamrater eller överordnade,
skulle vara ägnad att medföra synnerligen betänkliga rubbningar
i den auktoritet, ett fartygs befäl måste äga, samt svåra levnads- och
arbetsförhållanden för övriga å fartyget anställda.
Lagrådet anser sig fördenskull böra tillstyrka, att det föreslagna stadgandet
i 3 mom. göres gällande endast beträffande dem, som å fartyg tjänstgöra
i befälhavarens ställe.
8
Lagrådet:
Stadgandet i sista stycket av 1 mom. därom att den, som dömes till
ansvar för olovlig införsel eller forsling, skall förpliktas utgiva beslagtaget
forslingsredskaps värde, därest det av skäl, som angives under a),
b) eller c) i andra stycket, ej kan dömas förverkat, synes icke kunna förordas.
Finnes ägarens, brukarens och förarens förhållande till saken vara
sådant, att förverkande av forslingsredskap icke bör inträda, förefaller
det föga rimligt, att denna omständighet skall ådraga den, som dömes till
ansvar för brottet, den påföljd, att han skall betala redskapets värde,
vilket med hänsyn till storleken av de fartyg, å vilka stadgandet bleve
tillämpligt, kan uppgå till högst betydande belopp. Lagrådet avstyrker
alltså upptagande i blivande proposition av ifrågavarande bestämmelse.
TTteslutes densamma ur förslaget, föranledes därav viss ändring i avfattningen
av 27 § 1 mom.
Kungl. Maj.ts proposition Nr 223.
105
Då i 15 § 1 mom. andra stycket upptagits en allmän bestämmelse om
beslag å forslingsredskap, som skäligen kan antagas enligt den föreslagna
lagen vara förverkat, torde icke för det specialfall, som behandlas i 2 mom.
av förevarande paragraf, böra där särskilt föreskrivas, att redskapet skall
vara underkastat beslag. I detta avseende bemställes alltså om ändring
av sistnämnda moment.
Att, såsom 3 mom. innehåller, särskilt föreskriva, att till forslingsredskap
hörande och å redskapet anträffade inventarier skola inbegripas under
förverkandet synes vara onödigt, för såvitt man därmed allenast avsett
fartygets tillbehör i den bemärkelse detta ord har i 268 § andra stycket
sjölagen. Har däremot meningen varit, att något mera än forslingsredskapets
tillbehör skall ingå, t. ex. proviant eller bränsle eller å ångfartyg
kol eller andra för maskinens drift avsedda ämnen, bör detta komma till
tydligare uttryck än i förslaget skett.
Stenberg:
Förverkande av sådan mindre farkost, som avses i 2 mom., skall enligt
förslaget inträda redan av den anledning, att det fartyg, vars förbindelse
med land förmedlas genom farkosten, uppenbarligen är ett s. k. smugglarfartyg.
Det fordras sålunda icke, att farkostens användande i och för sig
sker i syfte att främja smuggling. Då detta synes innebära överdriven
stränghet och ändamålet med stadgandet torde väsentligen vinnas, även
om förutsättningen för förverkande skärpes sålunda, att påföljden skall
inträda allenast i händelse farkosten skäligen må antagas vara använd i
syfte att främja smuggling från fartyget, hemställes om ändring av
momentet i enlighet härmed.
Sundberg:
Måhända kan det trängande behovet att stävja smuggeltrafiken med
rusdrycker innefatta befogad anledning till lagstadgande därom att farkoster
av viss mindre dräktighet, som uppehålla förbindelse mellan ett
utanför territorialgränsen liggande smuggelfartyg och land, skola vara
förverkade även i det fall, att ingen olovlig införsel från fartyget eller
försök därtill ägt rum. Givetvis måste dock ett dylikt stadgande icke
kunna ges utan begränsning; och det gäller att se till, var denna gräns bör
dragas. Att, på sätt 2 mom. i förevarande paragraf innebär, åt regler om
förverkande i nämnda hänseende förläna en så vidsträckt omfattning, att
ingen som helst hänsyn må tagas till syftet med förbindelsens uppehållande
— icke ens om detta är att lämna läkarhjälp eller att befordra
post, vilket sistnämnda endast kan ske genom postverkets försorg — synes
vara att gå alltför långt. Rimligen torde förverkandepåföljden icke böra
drabba farkost, som i humanitärt eller eljest fullt lojalt syfte föres från
eller till fartyg, som nyss sagts. Dragés gränsen för stadgandet sålunda,
att detsamma kommer att avse allenast farkost av viss mindre dräktighet,
106
Kungl. Maj:ts proposition Nr 223.
varmed förbindelsen mellan fartyget och land uppehälles under sådana
förhållanden, att det skäligen må antagas ske i syfte att företaga eller
främja olovlig införsel av rusdrycker, torde därmed stadgandet i huvudsak
uppfylla det krav, för vars tillgodoseende det ifrågasatts, utan att genom
detsamma rättmätiga enskilda och allmänna intressen behöva helt åsidosättas.
Jag hemställer alltså, att ifrågavarande stadgande måtte underkastas
omarbetning i nu angiven riktning.
Regeringsrådet Thulin förklarade sig instämma i den av justitierådet
Sundberg sålunda gjorda hemställan.
Sundberg och Stenberg:
Det lärer vara tvivelaktigt, huruvida sjöpanträtter och inteckningar,
som belasta ett fartyg, förfalla, då fartyget blir förverkat. Med den föreslagna
lagstiftningens syfte överensstämmer emellertid, att förverkande
går ut även över dessa rättigheter i fartyget. Särskilt är detta av vikt
beträffande inteckningar, enär fartygsägaren genom missbruk av möjligheten
att låta inteckna sitt fartyg lätt kan göra en förverkandedom
ekonomiskt kraftlös. Fastslås i lagen, att domen har antydd verkan,
synas dock hänsyn till lojala kreditgivare kräva, att, i överensstämmelse
med vad under 1 mom. andra stycket c) i förevarande paragraf föreslås
beträffande äganderätten till fartyget, domstolen tillerkännes befogenhet
förklara, att sjöpanträtt eller inteckning icke i anledning av fartygets
förverkande förlorar sin giltighet, där detta finnes uppenbart oskäligt med
hänsyn till särskilda omständigheter. I paragrafen torde alltså böra införas
stadganden i nu angivna syfte.
Thulin:
Den tvekan, som kan föreligga därom, huruvida de ett fartyg vidlådande
sjöpanträtter och inteckningar bliva ogiltiga därigenom att fartyget förklaras
förverkat, synes mig i rättssäkerhetens intresse böra genom uttryckligt
lagstadgande hävas. För egen del anser jag näppeligen tillräckliga
skäl föreligga för meddelande av lagbestämmelser, varigenom
sjöpanträtter och inteckningar inbegripas under förverkandet. Anses emellertid
sådana bestämmelser böra meddelas, torde i varje fall åtminstone beträffande
inteckningar åt de i 1 mom. andra stycket meddelade stadgandena
böra givas motsvarande tillämpning.
10 och 11
Lagrådet:
Att stadgandena om förverkande av olovligen tillverkade rusdrycker
fördelats så, att föreskrift givits i 10 § 1 mom. om förverkande i förening
med och i 11 § 1 mom. om förverkande utan förening med ansvar för
Kungl. Maj:ts proposition Nr 223.
107
olovlig befattning med rusdrycker, torde vara föranlett därav att man på
så sätt uteslutit frågan om förverkande omedelbart på grund av olovlig
tillverkning. Det vill dock synas, som om förevarande stadganden kunde,
med iakttagande av nyssnämnda frågas uteslutning, sammanföras till ett
stadgande i 11 § 1 mom., varigenom erhölles överensstämmelse med motsvarande
föreskrift i 7 §.
12 §.
Lagrådet:
Det är, enligt vad av motiven synes framgå, ej avsett och torde ej heller
vara lämpligt att med olovlig tillverkning likställa varje obehörig åtgärd,
som vidtages i syfte att avskilja denatureringsmedel eller försvaga denaturering,
utan lärer dylikt likställande böra gälla allenast obehörig åtgärd,
varigenom avskiljande eller försvagande, som nyss sagts, verkligen åstadkommes.
Till undvikande av missförstånd härutinnan bör förevarande
stadgande undergå erforderlig jämkning i avfattningen.
13 i
Thulin och Stenberg:
Därest egendom, om vars förverkande på grund av vad i 1 kap. stadgas
kan bliva fråga utan samband med talan om ansvar, lägges under
beslag, medan densamma befinner sig å inkommande fartyg, saknas bestämmelse
om forum för dylikt mål. Härutinnan synes i 1 mom. komplettering
böra ske sålunda, att tullmålsdomstolen för den ort, dit fartyget först
ankommer, göres till behörig domstol.
Lagrådet:
16 § i varuinförsellagen innehåller uttryckligt stadgande, att åtal
angående brott, som i lagen avses, skall anhängiggöras vid tullmålsdomstol
även i det fall, att straff skall bestämmas enligt allmänna strafflagen.
Motsvarande föreskrift lärer vara erforderlig även i den nu föreslagna
lagen och böra inflyta i 1 mom. av förevarande paragraf.
Den valfrihet mellan tullmålsdomstol och allmän domstol, som för vissa
fall är avsedd, lärer påkalla undantag ej blott från första utan även från
andra stycket av nyssnämnda moment. I anledning härav och för erforderligt
fullständigande i vissa hänseenden av det i första stycket upptagna
undantaget hemställes, att, med uteslutande av samma undantag, i momentet
införes ett tredje stycke av innehåll, att utan hinder av vad i första
och andra styckena stadgats mål angående brott, som avses i 5 §, eller
angående förverkande av egendom eller utgivande av egendoms värde på
grund av sådant brott må anhängiggöras jämväl vid allmän domstol,
därvid beträffande den lokala behörigheten de i berörda båda stycken för
tullmålsdomstol givna reglerna skola äga tillämpning.
108
Kungl. Maj:ts proposition Nr 223.
Stadgandet i paragrafens 2 mom. bör fullständigas sålunda, att mål,
som där avses, skall anhängiggöras vid allmän domstol i den ort, där
brottet skett, eller, så framt talan om ansvar ej föres, allmän domstol i
den ort, där beslag ägt rum.
Sundberg:
De i 3 mom. givna reglerna avse följande fall: 1) att mål, enligt förevarande
lag anhängiggjort vid tullmålsdomstol, befinnes avse brott av sådan
beskaffenhet, att målet enligt samma eller annan lag rätteligen tillhör allmän
domstols upptagande, eller tvärt om samt 2) att mål, enligt förevarande
lag tillhörande tullmålsdomstol, äger så nära samband med mål,
som enligt samma eller annan lag hörer under allmän domstol, att de
båda målen böra i ett sammanhang bedömas, eller tvärt om.
För båda dessa fall gäller enligt det föreslagna stadgandet i 3 mom.,
att vid domstol förd talan skall — under förutsättning att det kan ske
utan men för utredningens fullständighet och eljest med hänsyn till kostnader
och andra omständigheter är lämpligt — av domstolen upptagas till
bedömande utan hinder av däremot stridande forumregler.
Uppmärksammas må, att i fallet 2) talan, som mot givna forumregler
må upptagas vid viss domstol, kan där anhängiggöras ej blott efter det
att mål, som enligt samma regler tillhör domstolens upptagande, anhängiggjorts
utan jämväl samtidigt med anställandet av sådan talan, men att i
fallet 1) stadgandet innebär, att sedan ett mål anhängiggjorts vid viss
domstol under förmenande att denna är den rätta, den omständigheten,
att målets art finnes hava bort föranleda dess anhängiggörande vid annan
domstol, ej skall göra den förra domstolen obehörig. För detta fall äro
alltså de i första och andra leden av momentet förekommande orden
»anhängiggöres eller» vilseledande.
Till vinnande av gemensamt bedömande i mål, som enligt forumreglerna
tillhöra särskilda tullmålsdomstolar eller två eller flera allmänna
underrätter, innehåller stadgandet inga föreskrifter.
Det syftemål, som föranlett upptagande i förslaget av nämnda stadgande,
är givetvis av beskaffenhet att böra såvitt möjligt tillgodoses.
Detta synes dock icke lämpligen kunna ske i föreslagen omfattning, utan
torde stadgandet böra begränsas till att meddela bestämmelser, vilka medgiva,
att mål, som avses i den nu föreslagna lagen, behandlas av annan
domstol än den i regel kompetenta.
Dylik begränsning innebär t. ex. att om åtal vid vederbörlig domstol
anställes för olovlig försäljning av rusdrycker, i sammanhang därmed jämväl
må anställas talan enligt förevarande lag beträffande olovlig införsel
av dryckerna, men att däremot, därest vid domstol enligt de forumregler,
som givas i förevarande lag, talan väckes angående införseln, detta ej medför,
att åtal för den olovliga försäljningen skall kunna behandlas i sammanhang
därmed.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 223.
109
Däremot torde skäl saknas att icke låta de bestämmelser, som i förevarande
avseende anses lämpliga, bliva gällande jämväl inbördes mellan
särskilda tullmålsdomstolar och mellan särskilda allmänna underrätter.
Jag hemställer alltså, att genom omarbetning av ifrågavarande stadgande
åt detsamma gives den innebörd,
att sådan olovlig befattning med rusdrycker, som i förevarande lag avses,
må kunna av domstol, på därom förd talan, upptagas till bedömande
i sammanhang med talan angående annan olovlig befattning med dryckerna,
även om enligt de i 1 och 2 mom. givna reglerna förstnämnda
talan rätteligen skolat anhängiggöras vid annan domstol, samt
att om, efter det mål angående olovlig befattning med rusdrycker anhängiggjorts
vid domstol enligt de i 1 eller 2 mom. givna reglerna, den påtalade
gärningen belinnes utgöra eller innefatta annat brott, som i den
föreslagna lagen avses, men varom enligt de i samma lag givna forumreglerna
talan tillhör annan domstols upptagande, domstolen, där målet
anhängiggjorts, ändock må fortfarande handlägga och slutligen avdöma
målet,
allt med rätt för domstolen till den diskretionära prövning, som i förslaget
angives.
Bifall härtill kräver vissa jämkningar i avfattningen av 25 §.
Regeringsrådet Thulin och justitierådet Stenberg instämde i vad justitierådet
Sundberg erinrat därom att de i 3 mom. föreslagna forumreglerna
borde utvidgas att gälla inbördes mellan särskilda tullmålsdomstolar och
mellan särskilda allmänna underrätter.
14 §.
Lagrådet:
Med den uppställning förslaget erhållit torde vara lämpligt att i denna
paragraf intaga hänvisning till vad i 3 § 2 mom. stadgas om erforderlighet
i visst fall av generaltullstyrelsens tillstånd till åtal.
15 §.
Lagrådet:
Huvudstadgandet i 2 mom. bör, i likhet med bestämmelsen i 1 mom.
första stycket, avfattas så, att såsom det principala framträder, att i de
avsedda fallen beslag skall ske, och endast sekundärt bestämmes, vilka
funktionärer skola vara behöriga att verkställa heslaget. Härav påkallas
någon jämkning i formuleringen av 2 mom.
Sistnämnda moment bör icke inbegripa stadgande om beslag i sammanhang
med ansvar för olovlig tillverkning, något som ligger utanför nu
ifrågavarande lagstiftnings område, men däremot hava avseende å alla de
fall av olovlig befattning med rusdrycker, i vilka enligt 2 kap. förverkande
kan äga rum, och sålunda även å förverkande, som grundas därpå
no
Kungl. Maj:ts proposition Nr 223.
att dryckerna åtkommits på sätt som angivits i 11 § 2 mom. Med hänsyn
härtill hör uttrycket »på den grund att de äro olovligen tillverkade» ersättas
med hänvisning till 2 kap.
Vad 2 mom. innehåller om vittnens närvaro vid beslag och om underrättelse
angående åtgärden torde lämpligen böra göras gällande även beträffande
beslag, som avses i 1 mom.
Åklagarens skyldighet enligt 3 mom. att väcka talan vid domstol om
beslagtagen egendoms förverkande eller förfara på sätt i 16 eller 20 § sägs
åligger honom givetvis ej blott då han prövat ett av annan beslagare
verkställt beslag skola bestå, utan även då han själv lagt beslaget. I detta
avseende äro emellertid ordalagen i nämnda moment otydliga, varför hemställes
om någon ändring av desamma.
Beslag i enlighet med stadgandena i 1 mom. avser olovligen införda
drycker och skall göras antingen 1) på grund av själva införseln eller 2)
därför att med dryckerna förfarits så som sägs i 5 § eller 3) då de påträffas
under förhållanden som angivas i 7 § och icke någon kan ställas till ansvar
för brott som avses i 1) eller 2). Äger beslagaren ej själv rätt till åtal,
skall han göra anmälan om beslaget hos vederbörande åklagare, som prövar,
huruvida detsamma skall äga bestånd eller hävas. Därest beslaget består,
skall åklagaren i fallen 1) och 2) antingen instämma den skyldige till
domstol eller meddela honom strafföreläggande och i fallet 3) antingen
anhängiggöra talan enligt 19 § andra stycket eller förfara enligt 20 §.
Under tiden kan beslaget av den, som därav drabbats, underställas generaltullstyrelsens
prövning. Varder detsamma hävt, lärer sedermera ej kunna
föras talan om förverkande av den egendom det avsett.
Vad beträffar beslag på grund av bestämmelserna i 2 kap., kan sådant
göras antingen 1) därför att med olovligen tillverkade — eller därmed
enligt 12 § likställda — drycker förfarits på sätt som sägs i 10 § eller 2)
då olovligen tillverkade eller därmed likställda eller obehörigen överlåtna
drycker påträffas under förhållanden som angivas i 11 § och ansvarstalan
icke kan mot någon föras. Efter beslaget har åklagaren i
fallet 1) att stämma den skyldige till domstol eller meddela honom straffföreläggande
och i fallet 2) att anhängiggöra talan enligt 19 § andra
stycket eller förfara enligt 20 §. Att dessförinnan beslaget skall underkastas
prövning av åklagaren, där denne är en annan än beslagaren, eller
att det kan underställas högre myndighet tinnes icke föreskrivet. Då
emellertid sådan prövning och rätt till underställning torde vara lika behövliga
här som i fråga om beslag, varom förmäles i 1 mom., hemställes,
att bestämmelser härutinnan intagas i förevarande paragraf och därav
föranledd jämkning vidtages i 14 §. Den högre myndighet, vilkens prövning
må kunna påkallas, lärer böra vara Konungens befallningshavande.
Kungl. Majrts proposition Nr 223.
111
16—18 §>§>.
Lagrådet:
Av anförda, som det vill synas giltiga, orsaker hava möjligheterna till
användning av det här föreslagna institutet strafföreläggande blivit starkt
begränsade. Sålunda äro undantagna de fall, där förverkande av forslingsredskap
eller gäldande av värdet av sådant redskap kan ifrågakomma,
vadan institutet saknar tillämpning på varje slag av forsling. Vidare må,
då fråga är om annan egendom än forslingsredskap, föreläggande ej givas,
därest gäldande av egendomens värde kan ifrågakomma, vilket innebär,
att egendomen måste hava tagits i beslag för att institutet skall kunna
användas. Enär slutligen åklagare icke äger meddela föreläggande på
grund av olovlig befattning med drycker, vilka han själv tagit i beslag,
kan, såsom i motiven framhålles, strafföreläggande mindre ofta meddelas
å landsbygden och i städer, där tullförvaltare är tullåklagare.
På det område, som dessa begränsningar lämna fritt för institutets tilllämpning,
förringas dess betydelse av andra omständigheter. Sant är, såsom
framhållits, att straffet verkar psykologiskt starkare, då det drabbar
mera omedelbart än som med den vanliga rättegångsordningen kan ske.
Men då föreläggandets verkan beror av den misstänktes godkännande, bliva
väl i allmänhet de fall, då saken genom föreläggandet bringas till slut,
sådana, där i händelse av handläggning inför domstol målet skulle på
grund av den tilltalades erkännande blivit redan vid första rättegångstillfället
avgjort genom utslag, mot vilket besvär ej förekommit; och straffföreläggandet
komme sålunda att sakna betydelse, då fråga är om tredskande
förbrytare, beträffande vilka väl den psykologiska påtryckning,
straffets omedelbara följande å brottet innebär, måste anses förnämligast
av nöden. Vidare må erinras, att den förbrytare, som vill undandraga sig
straffets utkrävande genom att avvika från orten, undgår meddelat föreläggande
genom underlåtenhet att godkänna detsamma, i vilket fall föreläggandet
icke haft annan verkan än den för förbrytaren förmånliga, att
målets instämmande till domstol blivit fördröjt.
Det ifrågasatta strafföreläggandets värde såsom medel till bekämpande
av olovlig rusdryckshantering synes sålunda vara skäligen ringa.
I övrigt synas de med strafföreläggandet förenade fördelarna inskränka
sig till att, såsom i motiven framhållits, detsammas tillämpning komme
att medföra en viss minskning i arbetet vid domstolarna. Med hänsyn till
ifrågavarande måls enkla beskaffenhet torde dock denna minskning ej vara
avsevärd; den motväges ock av de skyldigheter att föra protokoll och diarier,
som i stället komme att åligga åklagarna.
De fördelar, som stå att vinna med ifrågavarande institut, sådant
det nu föreslagits, synas alltså näppeligen vara av beskaffenhet att överväga
de betänkligheter, vilka givetvis göra sig gällande mot att i vår
rätt på ett speciellt område upptaga ett institut, som visserligen process
-
112
Kungl. Maj:ts proposition Nr 223.
kommissionen, enligt vad densamma upplyst, ämnar förorda till införande
hos oss, men varom man ännu icke med visshet vet, huruvida det, efter
vederbörlig prövning av statsmakterna, kommer att införlivas med den
svenska rätten. Om detta blir fallet, kommer strafföreläggandet då att utgöra
ett led i en rättegångsordning av annan gestaltning än vår nuvarande; att i
denna senare, i övrigt oförändrad, på förhand infoga en ur det blivande
reformförslaget utbruten del kan av naturliga skäl vara ganska äventyrligt.
Väl är det sant, att den normering av bötesstraffet, som i det föreliggande
förslaget förekommer, gör tillämpningen av institutet lättare än på vissa
andra områden. Ävenledes må medgivas, att det förfarande med avseende
å rusdryckers förverkande, som stadgats i 1921 års förordning i detta
ämne och som föreslås i huvudsak bibehållet, är ganska likartat med
proceduren vid strafföreläggande. Dessa omständigheter synas dock icke
vara av sådan vikt, att det anförda principiella skälet mot strafföreläggandets
upptagande i det nu behandlade förslaget bör frånkännas
väsentlig betydelse. Eiktigbeten av detta argument bestyrkes ock i viss
mån av vad i förslagets motivering anföres därom, att med den nuvarande
organisationen av det svenska åklagarväsendet och det nu tillämpade sättet
för bötesindrivning det icke syntes lämpligt att vidtaga någon anordning,
varigenom böter, som avses i strafföreläggande, skulle komma att i regel
erläggas omedelbart efter föreläggandets godkännande, samt att man genom
att icke införa dylik bestämmelse förlorade viss tid och sålunda i någon
mån riskerade, att den skyldige undandroge sig straffet.
Med det ifrågasatta strafföreläggandet äro även åtskilliga andra olägenheter
förenade.
Betänkligheter möta redan i den omständigheten, att frågan om brottets
verklighet och straffets storlek underkastas dispositionsprincipen, något
som vår processlagstiftning hittills icke velat godkänna; och dessa betänkligheter
växa i styrka därigenom att de personer, vilka skola handhava institutet,
knappast kunna anses i varje fall härför kompetenta. Huruvida t. ex.
ett förfarande är av beskaffenhet att enligt bestämmelserna i 5 eller 10 §
innebära straffbart döljande eller förvarande, kan vara ganska svårt att
avgöra. Och vad angår storleken av straffet må visserligen icke vara att
befara, att genom strafföreläggande den skyldige kommer att lida men
genom erhållande av alltför strängt straff. Det motsatta förhållandet torde
däremot ej vara uteslutet; det låter väl tänka sig, att åklagaren i ett
förekommande fall, för att kunna begagna sig av föreläggande, utmäter
ett ringare bötesstraff än som skulle blivit ådömt av domstol. I så måtto
kan institutet innebära en farlig frestelse till missbruk.
I Tyskland förekommer strafföreläggande så anordnat, att det meddelas
av domaren på förslag av åklagaren, varigenom domaren och åklagaren
satts i tillfälle att så att säga kontrollera varandra. Denna anordning,
som innebär en ganska god garanti mot missbruk, minskar väsentligen
sist anmärkta olägenheter av institutet.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 223.
113
Förbises må ej, att för lagbrytaren möjligheten att erhålla strafföreläggande
i stället för att bliva föremål för åtal vid domstol måhända ter
sig såsom en fördel, då han därigenom undgår den offentlighet rättegången
medför; det kan komma att ingå i det allmänna föreställningssättet,
att man genom omedelbart erläggande av en summa penningar kan
friköpa sig från obehaglig uppmärksamhet i anledning av begången rusdrycksförbrytelse.
Vid tillämpning av de föreslagna stadgandena om strafföreläggande
kunna yppa sig ganska svårlösta spörsmål.
Klart framgår sålunda ej, huruvida eller i vad mån stadgandena i 25
kap. 10 § rättegångsbalken skola vara tillämpliga jämte bestämmelserna
i 18 § 1 mom. av förslaget. Ej heller eljest är omfattningen av den i
samma moment omförmälda klagorätten tydligt begränsad. Otvetydigt
besvarade äro sålunda icke t. ex. spörsmålen om klagorätt förefinnes, där
det förmenas, att föreläggande givits av den, som var beslagare, eller
eljest av därtill ej behörig person, eller att det av annat skäl än som
betingas av gärningens beskaffenhet ej kunnat ges i enlighet med stadgandena
i 16 § 1 mom. eller att böter ålagts till högre belopp än i det
föreliggande fallet rätteligen kunnat förekomma eller att i föreläggandet
åberopats å förbrytelsen otillämpligt lagrum eller att felaktig uppgift
lämnats angående vad som tagits i beslag.
Att föreläggande icke kan återkallas, sedan det blivit delgivet, synes
vara självfallet. Men förslaget lämnar öppen frågan, huruvida dessförinnan
återkallelse kan äga rum och, om så må ske, huru därvid skall
förfaras.
Det må antagas vara avsett, att vid uteblivet godkännande av föreläggande
nytt föreläggande icke skall kunna meddelas. Härpå tyder avfattningen
av andra stycket i 17 § 1 mom. Innebörden av tredje stycket
i samma moment kan dock giva anledning till en tolkning i motsatt
riktning.
Oegentlig förefaller slutligen den rätt till omedelbar verkställighet av
strafföreläggande, som förslaget innebär, vid det förhållande att sådan
verkställighet ansetts icke kunna beredas åt domstols beslut i mål av enahanda
art. Ifrågasättas må, om icke det åsyftade målet bättre än på sätt nu
föreslagits kunnat vinnas genom stadganden antingen av sådant innehåll,
att verkställighet tillätes å underdomstols beslut om bötesstraff i förevarande
mål i huvudsaklig överensstämmelse med vad för urbota straff
är stadgat i lagen den 26 mars 1909 angående verkställighet i vissa fall
av straff, ådömt genom icke laga kraft ägande utslag, eller ock därom att
domstols beslut i mål av förevarande art, varigenom tilltalad, som medgivit
vad honom lagts till last, dömts till böter högst 150 kronor, ej må
överklagas.
På grund av vad sålunda anförts hemställes, att stadgandena i 16—18 §§
Bihang till riksdagens protokoll 1924. 1 saml. 184 höft. (Nr 223.)
8
114
Kungl. Maj:ts proposition Nr 223.
uteslutas ur förslaget, i sammanhang varmed höra vidtagas därav föranledda
jämkningar i vissa andra förslagets bestämmelser.
Vinner denna hemställan ej bifall, må i fråga om de föreslagna stadgande^,
utöver vad nyss sagts, ytterligare göras följande erinringar.
Delgivning av strafföreläggande torde alltid höra ske i den angående
delgivning av stämning stadgade ordningen. Ur 16 § 3 mom. hör därför
uteslutas vad där sägs om delgivning omedelbart vid föreläggandets utfärdande.
En jämförelse mellan första och andra styckena i 17 § 1 mom. kan
vålla tvekan om den tidpunkt, vid vilken strafföreläggandes likställighet
med laga kraft ägande dom skall inträda. Lämpligast synes vara, att
tiden, då föreläggandet, försett med godkännande, återställes till åklagaren,
blir avgörande. Lagrådet hemställer alltså, att till utmärkande härav
någon jämkning vidtages i avfattningen av nämnda båda stycken.
De närmare bestämmelser angående strafförelägganden, som avses i 17 §
2 mom., torde böra angivas gälla tillämpningen av vad i 16 och 17 §§
stadgas.
Thulin:
Med anledning därav att ett ej oväsentligt syfte med det föreslagna
nya rättsinstitutet synes hava varit, att därigenom en viss besparing
skulle vinnas för statsverket genom rådstuvurätts befriande från handläggning
av dessa mål, anser jag mig höra uttala, att detta syfte lämpligare
kan och bör vinnas på andra vägar. Bibehålies förslaget angående
strafföreläggande, torde särskilda stadganden erfordras, där fråga är om
omyndig person, särskilt person under aderton år, för vilken eljest tvångsuppfostran
kan ifrågakomma.
19 $.
Lagrådet:
Enligt den föreslagna lagen kan i vissa fall egendom bliva förverkad
utan att i fråga om densamma förekommit förfarande, som i lagen är belagt
med straff. Med hänsyn härtill är det icke riktigt, att i andra stycket av
förevarande paragraf, vilket stycke skall hava avseende å alla i lagen behandlade
fall av beslag, för vilka bestämmelsen i paragrafens första stycke
ej gäller, begagna uttrycket »ansvar för brottet». Någon omformulering
hör av denna anledning vidtagas.
20 och 21 §§.
Lagrådet:
Då frågan om beslagtagen egendoms förverkande skall slutligen avgöras
först efter det förordnande enligt 20 § meddelats om beslagets bestånd,
torde man icke, såsom eljest vore synnerligen önskligt, kunna i något fall
räkna tiden för anmälan av missnöje från det beslaget ägt rum, utan vara
Kung!. Maj.ts proposition Nr 223.
115
nödsakad att för det fall, som avses i 21 § 2 mom., låta nämnda tid, på
sätt där sägs, börja löpa med förordnandets meddelande. Eu ovillkorlig förutsättning
härför är dock, att vederbörande beredes tillfälle att erhålla kännedom
om förordnandet, vare sig det meddelats av åklagaren eller av annan
myndighet, och att stadgande härom inflyter i förslaget.
Thulin:
Skall det i 21 § 1 mom. andra stycket föreskrivna kungörandet, vid
vilket bundits viktiga rättsverkningar, ske i den eller de tidningar i orten,
i vilka allmänna meddelanden kungöras, synes det vara erforderligt, att
det överlämnas åt viss myndighet att bestämma, i vilken eller vilka tidningar
sådan kungörelse skall införas. Sker ej detta, torde vara lämpligare,
att kungörelsen intages i länskungörelserna eller allmänna tidningarna.
25 i
Lagrådet:
I den här behandlade frågan, vilka åtgärder böra, då tillämpning av
den speciella forumregeln i 13 § 3 mom. ägt rum, vidtagas i anledning
av domstolens beslut om egendoms förverkande, synas bestämmelser lämpligen
böra meddelas i administrativ ordning. Lagrådet hemställer alltså
om uteslutning ur förslaget av förevarande paragraf.
Skall densamma bibehållas, erfordras beträffande det senare av de i
paragrafen avsedda fallen någon ändring i anledning därav att det i
detta fall ej alltid är samma myndighet, som har att ombesörja förverkad
egendoms försäljning och att föranstalta om verkställighet av utslag.
27 §.
Lagrådet:
Till böter, i fråga om vilka fördelningsbestämmelserna i 1 mom. skola
gälla, böra även räknas böter för brott, som avses i 4 och 5 §§ varuinförsellagen,
till vilka lagrum hänvisas i 9 § av förslaget. Härutinnan bör
alltså nämnda moment fullständigas.
Stenberg:
Då förslaget till varuinförsellag år 1923 granskades i lagrådet, hemställde
jag i fråga om de däri upptagna bestämmelserna om fördelning
av böter och värdet av förverkad egendom, att det högsta belopp, beslagaren
finge erhålla, skulle räknas icke särskilt å böterna och särskilt å egendomens
värde utan å det sammanlagda beloppet av böterna och nämnda
värde — ett beräkningssätt, som överensstämde med gällande rusdrycksförfattningars
regler. Skall, i enlighet med vad i förevarande paragraf
föreslås, maximibeloppet fördubblas, synas än större skäl föreligga att
116
Kungl. Maj:ts proposition Nr 223.
tillämpa det av mig förordade beräkningssättet. Jag föranlåtes alltså att
hemställa om ändring i överensstämmelse härmed av föreskrifterna i paragrafen.
Sundberg:
Då större belopp än ettusen kronor icke skäligen bör i något mål utgå
såsom beslå garandel, instämmer jag i den av justitierådet Stenberg gjorda
hemställan.
Thulin:
Under åberopande av vad jag beträffande förevarande förslag i dess
helhet anfört hemställer jag, att förhöjning ej måtte ske i beslagares
andel i böter och förverkad egendom.
Vid granskning av förslaget till varuinförsellag framhöll jag, att
med hänsyn till den införda begränsningen i bötes- och beslagsandelarna
närmare regler erfordrades, huru denna begränsning skulle iakttagas,
där i ett mål förekomme flera åtalade, vilka var för sig dömdes till bötesstraff
som gärningsmän eller delaktiga, eller flera beslag behandlades i
ett sammanhang eller beslagarna vore flera än en. De upplysningar,
som jag från skilda håll bekommit om olägenheterna vid tillämpningen
av de nuvarande bestämmelserna, hava ytterligare styrkt mig i uppfattningen,
att sådana regler äro nödvändiga.
Slutstadgandena.
Lagrådet:
Med hänsyn till den riksdagsbehandling, som måste föregå eventuell
förlängning av lagen, i befintligt eller ändrat skick, synes det mindre
lämpligt att låta tiden för lagens giltighet utlöpa vid ett årsskifte. Det
torde därför böra tagas i övervägande, om ej lagen må göras gällande
även viss del av året 1926, förslagsvis till den 1 juli.
Förslaget till lag angående vissa ändringar i lagen den 8 juni 1923
(nr 147) om straff för olovlig varuinförsel.
1 i
Lagrådet:
Forslingsredskap, som avses under 9 mom. b), bör givetvis för att kunna
dömas förverkat hava använts för transport av just det gods, vilket såsom
olovligen infört blivit förverkat. I början av det med b) betecknade stycket
böra därför orden »olovligen infört gods» utbytas mot »det olovligen
införda godset».
Kungl. Maj:ts proposition Nr 223.
117
9 $.
Lagrådet:
I det hänseende, som berörts i den vid 15 § 3 mom. av spritinförsellagen
framställda erinran angående åklagarens skyldighet att väcka talan
vid domstol, tarvas omformulering även av förevarande paragraf.
10 §.
Thulin:
I 10 § av varuinförsellagen stadgas, att om åklagare förklarat, att verkställt
beslag skall återgå, egendomen, därest beslagare det önskar och tullförvaltningen
finner skäl därtill, må kvarbliva i tullförvaltningens vård
högst sex dagar från dagen för åklagarens beslut, för såvitt ej generaltullstyrelsen
beslutar, att varan längre tid skall kvarbliva hos tullförvaltningen,
dock att i intet fall gods må kvarhållas hos tullförvaltningen
mer än en månad från beslagets verkställande, där ej inom denna tid
för den brottsliga gärning, som föranlett beslaget, åtal väckts eller
framställning, som i lagens 17 § sägs, blivit gjord. I motiven till detta
stadgande har särskilt framhållits, att den rätt, som sålunda inrymts
åt generaltullstyrelsen att låta »beslaget äga bestånd», är på angivna sätt
begränsad. I det nu framlagda förslaget bar denna begränsning bortfallit,
och bar i motiven allenast hänvisats till det korrektiv, som läge däri att,
intill dess saken varit före vid domstol, frågan kunde dragas under generaltullstyrelsens
prövning. Det vill synas, som om detta korrektiv näppeligen
vore tillfyllestgörande, men i varje fall anser jag mig, under åberopande
av vad av mig anförts vid behandling i lagrådet år 1923 av förslaget till
varuinförsellag, böra hemställa, att stadgandet omformuleras så, att därav
tydligt framgår, om generaltullstyrelsens beslut, att varan skall kvarhållas
bos tullförvaltningen även efter sexdagarsperiodens utgång, är att anse såsom
ett beslag. Detta är av dess större vikt, som de nu framlagda förslagen
måste, om än terminologien på sina ställen är oklar, antagas utgå från
den uppfattning, att förverkande endast kan ske av vara, som är under
beslag.
12 §.
Lagrådet:
Då polischef upptagits bland tjänstemän, som skola vara behöriga att
förordna om husrannsakan, avses enligt motiven chef för polisväsendet i
stad, där polisväsendet är skilt från åklagarmyndigheten. Beteckningen
polischef är emellertid mera omfattande än sålunda åsyftats och torde
förty böra utbytas mot någon beteckning, som närmare ansluter sig till
motivens innehåll.
118
Kungl. Maj:ts proposition Nr 223.
Förslaget till förordning angående förverkande i visst fall av
spritdrycker och vin.
Lagrådet:
I den gällande förverkandeförordningen göres i fråga om fördelningen
av vad som erhålles vid föryttring av förbruten vara ej någon skillnad
mellan det i 1 § behandlade fallet och övriga fall, vilka senare torde få
anses såsom de huvudsakliga. Då det förstnämnda fallet nu utbrytes till
reglering i särskild författning, kan frågan om vem nämnda medel skola
tillfalla bedömas fullt oberoende av vad för övriga i den gällande förordningen
behandlade fall är lämpligt. Härvid framstår det onekligen
såsom naturligast, att berörda medel helt tillfalla kronan, i likhet med
böterna för fylleriförseelsen. För en bestämmelse av detta innehåll talar
ock, att de influtna medlen väl i allmänhet äro obetydliga och en fördelning
av desamma sålunda förefaller skäligen onyttig. Lagrådet hemställer
förty, att en sådan bestämmelse får ersätta det nu föreslagna fördelningsstadgandet.
Polismyndighetens åtgärd med avseende å dryckerna är ej att anse som
ett beslag. Bestämmelsen i andra stycket av slutstadgandena synes därför
böra hänföra sig därtill att omhändertagandet av dryckerna skett före
den 1 januari 1926.
I enlighet med numera iakttagen praxis beträffande rättsregler tillkomna
i den ordning § 87 regeringsformen bestämmer torde ifrågavarande
författning böra benämnas lag.
Ur protokollet:
Erik Öländer.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 223.
119
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 9 maj 1924.
Närvarande:
Statsministern Trygger, ministern för utrikes ärendena friherre Marks von
Wurtemberg, statsråden Malm, Ekeberg, Beskow, Malmroth, Hasselrot,
Stridsberg, Lttbeck, Clason, Wohlin, Pettersson.
Chefen för finansdepartementet, statsrådet Beskow, anmäler, efter gemensam
beredning med ministern för utrikes ärendena och chefen för justitiedepartementet,
lagrådets yttrande den 26 april 1924 angående de till lagrådet
den 7 mars 1924 remitterade förslagen till
l:o) lag med särskilda bestämmelser angående olovlig befattning med
spritdrycker och vin;
2:o) lag angående vissa ändringar i lagen den 8 juni 1923 (nr 147) om
straff för olovlig varuinförsel; samt
3:o) förordning angående förverkande i visst fall av spritdrycker och vin.
Föredraganden anför därvid:
Vad först angår förslaget till lag med särskilda bestämmelser angående
olovlig befattning med spritdrycker och vin, hava dels de i slutbehandlingen
av de remitterade förslagen deltagande ledamöterna av lagrådet
gjort vissa allmänna uttalanden, dels ock dessa ledamöter eller lagrådet i
dess helhet i fråga om en del av de speciella föreskrifterna i förslaget
gjort anmärkningar eller andra uttalanden.
En av lagrådets ledamöter har anfört, att med nuvarande restriktionssystem
förslaget icke syntes gå tillräckligt långt, utan att det syntes vara
nödvändigt att göra smuggling av rusdrycker och delaktighet däri till i
regel urbota brott, ävensom att förevarande förslag i själva verket endast
innebure en etapp på vägen till nämnda slutmål. I anledning härav må
till en början anföras följande. Den framställda anmärkningen tager i
främsta rummet sikte på de föreslagna höjningarna i straffskalan. Dessa
höjningar utgöra emellertid endast en — och icke den mest betydelsefulla
— av de ändringar i gällande lagstiftning, som innehållas i
förslaget. Vid frågans tidigare behandling har jag givit uttryck åt den
uppfattningen, att förslaget i dess helhet utgör ett synnerligen välbehövligt
komplement till gällande stadganden. Vidare har jag anfört, att det
vore min förhoppning, att de ifrågasatta åtgärderna skulle medföra goda
resultat; än längre gående åtgärder av liknande art syntes mig knappast
Förslaget till
lag med särskilda
bestämmelser
angående
olovlig befattning
med
spritdrycker
och vin
120
Kungl. Maj:ts proposition Nr 223.
kunna ifrågakomma. Vad jag sålunda uttalat beträffande förslaget i allmänhet,
vidhåller jag fortfarande. I fråga särskilt om höjningarna i
straffskalan bör märkas, att lika viktigt som att införa verksamma straff
måste anses vara att icke stadga straffbestämmelser, så stränga att de
sakna resonnans i det allmänna rättsmedvetandet, något som torde bliva
fallet med obligatoriskt fängelsestraff för normalfallen å förevarande område.
Det bör i denna punkt bland annat beaktas, att flertalet i förslaget
behandlade brott torde avse kvantiteter, vilkas värde är så ringa, att
detsamma, därest dryckerna skulle hava stulits, skulle hava fallit nedanför
den s. k. snatterigränsen, i följd varav straffet för olovligt tillägnande
av samma drycker i allmänhet skulle bliva endast böter. Å andra sidan
bör fasthållas, att redan med den föreslagna straffskalan möjlighet finnes
att, då sådant av omständigheterna kan anses påkallat, döma till fängelse
upp till ett år, och att, då smugglingen skett i större omfattning eller
yrkesmässigt, straffet kan höjas till straffarbete i ett år. En ytterligare
höjning kan enligt min mening icke ifrågakomma. — Såsom framgår av
den redogörelse, jag i det följande torde få lämna, har vid överarbetningen
av förslaget detta väsentligen modifierats i de punkter — rörande åklagares
och andra beslagares andelar i böter och i försäljningssumman för
förverkad egendom samt angående ansvar för andra å fartyg anställda
än befälhavare — som nämnde ledamot av lagrådet anfört till exemplifierande
av yttrande därom, att man med det remitterade förslaget riskerade
att verka demoraliserande på stora folklager.
Då jag nu övergår till att behandla de i anledning av särskilda stadganden
gjorda uttalanden inom lagrådet, anhåller jag att i det följande få omnämna
berörda uttalanden under paragraf numren i det förslag, jag ämnar
förorda till framläggande för riksdagen.
Beträffande 1 § har lagrådet anfört, att det för varje fall, då enligt förslaget
i strafflatitud inginge normerade böter jämte urbota straff, borde
stadgas, att därest det högsta enligt normeringen möjliga bötesbeloppet understege
viss summa, förslagsvis 500 kronor, böterna finge höjas därtill. I
visst fall kunde det nämligen vid tillämpning av de föreslagna straffbestämmelserna
visa sig, att utmätande av ett rättvist straff omöjliggjordes
av den anledning, att i det föreliggande fallet bötesstraffets maximum befunnes
för lågt men urbota straff för strängt. Vad lagrådet sålunda föreslagit
har, ehuru förenat med vissa olägenheter, synts mig böra beaktas.
Då så sker, bör emellertid noga tillses, att en regel, sådan som den av
lagrådet förordade, icke får bryta själva systemet med straffets utmätande
efter myckenheten av de smugglade eller eljest »olovliga» dryckerna, och
att regeln sålunda bör få tillämpas allenast då särskilda förhållanden föreligga,
vilka, ehuru fängelsestraff anses för strängt, göra det önskvärt att
kunna utmäta ett bötesstraff, fallande utom den skala, vilken bör tillämpas
K linål. Maj:ts proposition Nr 223.
121
för de normala fallen. På sätt lagrådet anfört, böra vid bifall till lagrådets
hemställan i denna punkt motsvarande regler gälla såväl ifråga om iterationsstraff
vid olovlig varuinförsel enligt 1 § 3 mom. i det remitterade förslaget
som beträffande bestraffning av s. k. innehavarbrott enligt 5 eller 10 §.
Detta har även iakttagits vid överarbetningen av nämnda stadganden.
Vad lagrådet i övrigt föreslagit beträffande 1 § har jag jämväl ansett böra
beaktas. Därutinnan må allenast anföras, att det befunnits lämpligt att i stället
för att, såsom lagrådet ifrågasatt, i vissa delar ersätta hänvisningen till
2—5 mom. i 1 § av varuinförsellagen med utförliga stadgande!! dela upp
2 mom. av 1 § i det remitterade förslaget i två moment, det ena innehållande
hänvisning till nämnda moment i varuinförsellagen, och det andra,
3 mom., innehållande hänvisningarna beträffande försök och delaktighet och
avfattat i överensstämmelse med motsvarande stadganden i 5 och 10 §§ i
förslaget. Av denna ändring följer, att iterationsbestämmelserna i 3 mom.
av förevarande paragraf böra flyttas till ett nytt 4 mom.
Beträffande 2 § har av en ledamot av lagrådet yttrats, att bestämmelsen i a och 3 §§
1 mom. andra stycket om rätt för Konungen att utvidga förbudet mot införsel
av rusdrycker till svenskt territorialvatten till att gälla även farkoster
av över tvåhundrafemtio tons nettodräktighet lämpligast syntes böra helt
utgå. Därest så ansåges icke kunna ske, borde stadgandet omredigeras sålunda,
att den förutsättning för dess användning, som läge i ett uttalande
vid förslagets remitterande till lagrådet om att sådant förordnande
förutsattes komma att meddelas blott beträffande områden, som saknade
nämnvärd betydelse för den lojala internationella trafiken, bleve klart uttalad
i lagtexten. En annan ledamot av lagrådet har hemställt, att, därest
stadgandet bibehölles, de omständigheter, under vilka detsamma finge komma
i tillämpning, måtte närmare angivas i lagen.
De farhågor, som synas ligga till grund för yrkandet om uteslutande av
berörda stadgande, torde knappast vara berättigade. Bestämmelsen om
att särskilda omständigheter skola föreligga för tillämpning av stadgandet
lärer nämligen icke kunna tolkas annorlunda, än att beträffande visst område
speciella förhållanden med avseende å smuggeltrafikens utbredning eller
sättet för dess bedrivande skola föreligga, vilka icke förefinnas beträffande
kusten i dess helhet eller större delen därav. Något ytterligare preciserande
av stadgandet torde sålunda icke vara erforderligt. Att bestämmelse i ämnet
är påkallad framgår enligt mitt förmenande av förhållandena inom vissa
särkilda områden av det svenska territorialvattnet, och det har från vederbörande
tullpersonal liksom ock från representanter för ortsbefolkningen i
åsyftade trakter framhållits såsom i hög grad ägnat att försvåra samhällets
reaktion mot smugglingen samt såra den allmänna rättskänslan att, medan
de smärre spritfartygen icke få inkomma till territorialvattnet, de större
utan påföljd kunna besöka svensk hamn.
Vad inom lagrådet anförts angående behovet av uttryckligt stadgande
122
Kungl. Maj:ts proposition Nr 223.
om rätt för generaltullstyrelsen att dispensera från av Konungen meddelat
utsträckt territorialvattensförbud samt om formuleringen av det
under b) i 2 mom. upptagna undantaget bar jag funnit böra beaktas.
Bestämmelse i förstnämnda hänseende torde lämpligen böra upptagas som
mom. 3 i förevarande paragraf.
Vid 2 § hava vidare lagrådets ledamöter med skilda motiveringar
hemställt, att det i den nuvarande territorialvattenslagen upptagna men
i det remitterade förslaget uteslutna undantaget från territorialvattensförbudet
för det fall, att farkost, med vilken spritdrycker och vin forslas,
av trängande nöd tvingas att inkomma till svenskt territorialvatten,
måtte upptagas i förslaget.
Grunden till att omförmälda stadgande tidigare synts mig böra utelämnas
har varit, att detsamma missbrukats och i praktiken lett till att personer,
som enligt territorialvattenslagens mening bort vara straffbara, undgått
bestraffning. Uteslutandet av det uttryckliga stadgandet ansågs dock,
enligt vad jag yttrade vid förslagets remitterande till lagrådet, icke skola
förhindra, att på grund av allmänna rättsprinciper ett överskridande av
förbudet, som föranleddes av verklig trängande nöd, skulle bliva fritt från
påföljd av straff och förverkande. Såsom exempel på nödtillfällen med
dylik verkan anförde jag fara för förlust av liv eller fartyg.
Visserligen har jag av vad inom lagrådet anförts knappast blivit till
fullo övertygad om att förslaget i förevarande del i dess till lagrådet
remitterade lydelse icke skulle komma att tillämpas på det sätt som,
enligt vad sålunda anförts, varit avsett. Till undanröjande av varje
osäkerhet i frågan synes mig dock, på sätt lagrådet hemställt, bestämmelse
i ämnet böra meddelas. På grund av de av mig förut åberopade olägenheterna
av stadgandet i dess nuvarande form anser jag mig emellertid
därvid icke kunna förorda lagrådets förslag att återinföra stadgandet, sådant
det nu gäller. Mindre betänklighet möter mot en bestämmelse om straffrihet i
fall av sjönöd. Även med sådant stadgande synes dock området för undantagsbestämmelsens
tillämplighet böra inskränkas, dels så att ej blott överskridandet
av territorialvattensgränsen utan även det fortsatta uppehållet innanför
nämnda gräns skall, för att straffrihet skall inträda, hava nödvändiggjorts
av sjönöden, dels ock så att det uttryckligen stadgas skyldighet för den,
som åberopar sjönöd såsom straffrihetsgrund, att bevisa sitt påstående
därom. Till understrykande av att avsiktligt åstadkommen sjönöd givetvis
icke kan beaktas, synes lämpligen uttrycket »verklig sjönöd» böra användas.
Ett stadgande av nu antydd innebörd torde hava sin plats som ett nytt
stycke i 3 § 1 mom. i förslaget. I de fall, då bevisning om verklig sjönöd
kan förebringas, lärer alltid »av omständigheterna uppenbarligen framgå»,
att avsikten med dryckernas ifrågavarande införande över territorialgränsen
icke varit att insmuggla dem i riket. Vid sådant förhållande
synes det utan ytterligare stadgande vara klart, att bestämmelserna i
Kungl. Maj:ts proposition Nr 223.
123
7 § och 8 § 1 mom. angående undantag från förverkandepåföljd, då sådana
omständigheter föreligga, bliva tillämpliga för sjönödsfallen. Med hänsyn
bland annat till besluten å den av mig vid förslagets remitterande
till lagrådet omförmälda s. k. Kristianiakonferensen, är det emellertid
önskvärt att, vad angår fartyg, undantaget från förverkandepåföljd uttryckligen
framgår av lagtexten. Ett tillägg av sådan innebörd torde
därför böra göras till 8 § 1 mom. första stycket.
Den av lagrådet förordade formella ändringen av avfattningen av 4 §
torde böra vidtagas.
Vad lagrådet anfört rörande jämkning av lydelsen av 1 mom. av 5 §
torde böra föranleda omformulering av stadgandet, i ändamål att därav fullt
tydligt skall framgå, att vad som säges om subjektiva omständigheter å den
tilltalades sida hänför sig till tiden för gärningens begående. I samband
med denna omformulering lärer momentet i dess helhet böra underkastas
viss formell omarbetning.
Beträffande förevarande paragraf, liksom i fråga om 10 §, bar lagrådet
vidare anfört, att stadgandena i 2 mom. om straff för försök till och delaktighet
i innebavarbrott syntes lämpligen kunna uteslutas, detta, vad försöksstraffet
angår, på den grund att stadgandet därom skulle kunna leda till straff,
där sådant icke varit avsett, och vad angår bestämmelsen om delaktighetsansvar,
enär densamma syntes sakna egentlig betydelse. Till vad sålunda
uttalats kan jag icke ansluta mig. Vad först angår delaktighetsansvaret,
torde med hänsyn till de metoder, som för närvarande användas vid
spritsmuggling, utan svårighet kunna uppvisas exempel på fall, då personer,
vilka böra anses såsom lika brottsliga som de verkligen handlande,
skulle i brist på dylikt stadgande undgå straff. I den kedja av transaktioner,
som ligger mellan den tidpunkt, då smuggelspriten inskeppas i en
utländsk hamn, och den, då spriten kommer konsumenterna i de stora städerna
till banda, deltaga ofta ett betydande antal personer, av vilka många endast
fungera såsom mellanhänder utan att någonsin hava dryckerna i sin besittning.
Anledning synes icke förefinnas att utesluta dylika personer
från straffbarhet, därför att de icke kunna överbevisas om förvärvande,
forsling, döljande eller förvaring av smuggelsprit. Såsom framgår av vad
som anförts i motiveringen till det remitterade förslaget, hava med hänsyn
till dylika fall bestämmelser om delaktighetsansvar ansetts som ett behövligt
komplement till huvudbestämmelserna om innebavaransvar. En av
anledningarna till att dylik olovlig befattning konstruerats som ett självständigt
brott har just varit, att man velat stadga ansvar för delaktighet
däri. Ej heller de, vilka äro behjälpliga vid trafiken med olovligen införda
drycker genom signalering, in- och urlastning i båtar och automobiler,
navigerande av fartyg och dylikt, synas böra gå fria från ansvar. Härtill
kommer, att det kan förväntas, att, därest straff för innehavarbrott införes
124
Katigt. Maj:ts proposition Nr 223.
utan att samtidigt delaktigheten i sådant brott bestraffas, de verkliga
smugglarna och langarna skulle sätta i system ett förfaringssätt, varigenom
de skulle undvika att själva taga direkt befattning med smuggelgodset.
Straffbestämmelsen angående försök torde näppeligen kunna äga avsevärd
betydelse annat än beträffande forsling. Då de av lagrådet uttalade
farhågorna för att stadgandet i praktiken skulle kunna leda till straff,
då sådant icke vore avsett, knappast kunna anses hava praktisk betydelse,
och då fördenskull anledning icke synes föreligga att inskränka försöksstraffet
till att avse allenast forsling, finner jag mig dock böra förorda, att
stadgandet i dess nuvarande lydelse bibehålies i förslaget.
Endast i ett särskilt, mindre betydande hänseende synes modifikation
böra ske i de nu berörda stadgandena. Av hänvisningen till 7 § första
stycket i varuinförsellagen följer formellt, att vad i nämnda stycke innehålles
i tredje punkten om ansvar för den, som är gärningsmannen behjälplig
att dölja, förbyta eller föryttra smuggelgods, bliver tillämpligt
även i förevarande fall. Då straffbarhet, vad angår döljande och förbytande,
följer redan av huvudstadgandet i 5 § 1 mom. av förslaget och då föryttring
är straffbar enligt rusdrycksförsäljningsförordningen, samt det icke
varit avsett att här stadga konkurrerande ansvar för sådan gärning, synes
för undvikande av möjligt missförstånd hänvisningen till 7 § första stycket
varuinförsellagen lämpligen böra inskränkas till att avse de två första
punkterna därav.
Beträffande det i 3 mom. av 6 § i förslaget införda stadgandet om ansvar
i visst fall för andra å fartyg anställda personer än befälhavaren
har lagrådet tillstyrkt, att stadgandet måtte göras gällande endast beträffande
dem, som å fartyg tjänstgöra i befälhavarens ställe. Om och i
den mån å fartyg anställd person hade att utöva befälhavares funktion i
fråga om tillsynen över fartyget eller del därav, borde han, enligt lagrådet,
i förevarande hänseende vara likställd med befälhavaren och sålunda
underkastad nyss avsett ansvar.
Förnämsta skälet till lagrådets nämnda förslag synes hava varit hänsyn
till olägenheter, vilka skulle kunna föranledas av den anmälningsplikt,
som genom stadgandet ålades å fartyg anställda personer. Vad i sådant
hänseende anförts torde vara värt beaktande. Det synes emellertid vara
möjligt att vinna en väsentlig del av syftet med det föreslagna stadgandet,
även om, till undvikande av dylika olägenheter, området för ansvarigheten
inskränkes. En lämplig gräns lärer erhållas, därest stadgandet avfattas
så, att det avser alla å fartyg anställda av befälsgrad, d. v. s., enligt inom
sjölagstiftningen vedertagen terminologi, jämte befälhavaren, styrmän och
maskinister. Dessa hava nämligen enligt samma lagstiftning sig ålagd
viss tillsynsskyldighet. Av särskild betydelse synes vara, att ansvarig
-
Kungl. Maj:ts proposition Nr 223.
125
heten kommer att omfatta jämväl styrmännen, då de i allmänhet å fartyg
hava godset om hand.
I anledning av uttalande från lagrådet rörande avfattningen av 2 mom.
första stycket anser jag detta höra undergå viss ändring i formellt avseende.
Lagrådet har avstyrkt upptagande i förslaget av stadgande i det avseende,
som behandlas i sista stycket av 1 mom. av 8 §. De skäl, som föranlett
detta avstyrkande, synas förtjäna beaktande.
I fråga om stadgandet i 2 mom. av förevarande paragraf att farkoster
av viss mindre dräktighet skola kunna vara förverkade, då de uppehålla
förbindelse mellan smuggelfartyg och land, hava lagrådets ledamöter i
särskilda anföranden hemställt, att de i momentet angivna förutsättningarna
för förverkande måtte skärpas sålunda, att påföljden skulle inträda,
allenast i händelse farkosten skäligen finge antagas vara använd i
syfte att främja smuggling från fartyget. Enär, såsom lärer framgå av
vad jag yttrat vid förslagets remitterande till lagrådet, en dylik förutsättning
torde överensstämma med vad som varit syftet med det föreslagna
stadgandet, finner jag hinder icke möta mot att biträda vad inom
lagrådet sålunda hemställts.
Lagrådets anmärkning beträffande 3 mom. bör föranleda visst förtydligande.
Vid 8 § har slutligen i de inom lagrådet avgivna yttrandena berörts
frågan angående verkningarna beträffande sjöpanträtter och inteckningar
därav att ett fartyg blir förverkat. Vid den förberedande behandlingen
inom finansdepartementet av förevarande förslag har man utgått från att,
om intet uttryckligt stadgande meddelades om att sjöpanträtter och inteckningar
i fartyg skulle förfalla, då fartyget blivit förverkat, nämnda
rättigheter icke som följd av förverkandet skulle förlora sin giltighet.
Visserligen förbisågs därvid ej — vad nu inom lagrådet framhållits —
att det förhållandet, att inteckningar bleve bestående, skulle kunna av
fartygsägare missbrukas till att göra en kommande förverkandedom ekonomiskt
verkningslös. Vådorna och olägenheterna av att införa något stadgande,
som verkade rubbning i nu avsedda slags rättigheter, befunnos
emellertid så stora, att man icke ansåg sig böra upptaga bestämmelse i
ämnet, så mycket mindre som antydda missbruk, såvitt känt, dittills icke
förekommit i praktiken. Även med sådan diskretionär prövningsrätt för
domstolarna, som även inom lagrådet förutsatts som ett komplement till stadgande
om att inteckningar och sjöpanträtter förfölle i och med fartygets
förverkande och på grund varav rättigheterna icke skulle förfalla, då
sådant vore uppenbart oskäligt, skulle ju beträffande varje fartyg under
250 ton införas ett osäkerhetsmoment, som kunde inverka på fartygskrediten
och hava ogynnsamma verkningar vida utanför den krets av
personer, vilka rättigheternas förverkande närmast vore avsett att träffa.
126
Kungl. Maj:ts proposition Nr 223.
De nyss antydda skälen för att icke införa bestämmelser om förverkande
av sjöpanträtter och inteckningar synas mig vara av den betydelse, att
jag icke finner mig kunna biträda den inom lagrådet uttalade uppfattningen
om att sådana bestämmelser i viss utsträckning borde givas. Enär jag
alltjämt är av den uppfattning, att, om icke uttrycklig bestämmelse i annan
riktning gives, nu berörda rättigheter trots fartygets förverkande bliva
bestående, och då alltså införande av en bestämmelse härom icke synes
betingad av hänsyn till rättssäkerheten, har jag icke utav vad i förevarande
avseende inom lagrådet anförts funnit anledning vidtaga någon
ändring i det remitterade förslaget.
10—13 §§. Vad i formellt hänseende av lagrådet anförts beträffande 10, 11 och 12
§§ torde böra föranleda viss omformulering av nämnda paragrafer. 110 §
synas vidare böra vidtagas ändringar, motsvarande dem som i det föregående
förordats beträffande 5 §.
13 §. De av lagrådet eller ledamöter därav i fråga om 1 och 2 mom. av 13 §
gjorda erinringarna, vilka huvudsakligen äro av redaktionell natur, torde
böra iakttagas.
I enlighet med vad en ledamot av lagrådet utvecklat, avse de i 3 mom. av
förevarande paragraf givna reglerna dels det fall, att mål, som enligt förslaget
anhängiggjorts vid tullmålsdomstol, befinnes avse sådant brott, att målet enligt
samma eller annan lag rätteligen tillhört allmän domstols upptagande, eller
tvärtom, och dels det fall, att mål, enligt förslaget tillhörande tullmålsdomstol,
äger så nära samband med mål, som enligt förslaget eller annan
lag hörer under allmän domstol, att de båda målen böra i ett sammanhang
bedömas, eller tvärtom. Såsom av samma ledamot av lagrådet anmärkts,
innehåller momentet icke några föreskrifter till vinnande av gemensamt
bedömande i mål, som enligt forumreglerna tillhöra olika tullmålsdomstolar
eller två eller flera allmänna underrätter. Detta förhållande sammanhänger
därmed, att det föreslagna stadgandet såsom förutsättning för tilllämpning
av de däri innehållna speciella forumreglerna bygger på att den
tilltalade i de särskilda målen eller beträffande de olika slagen av brottslighet
är en och samma person. Under sådan förutsättning kan det nämligen
icke inträffa, att mål angående olovlig befattning med samma drycker skulle
kunna rätteligen förekomma vid flera tullmålsdomstolar, eller vid flera allmänna
domstolar såvitt ej åtminstone något av de olika målen eller slagen
av brottslighet falla under annan författning. Då nu samtliga vid slutbehandlingen
deltagande ledamöter av lagrådet enat sig i erinran om att
ifrågavarande forumregler borde utvidgas att gälla inbördes mellan särskilda
tullmålsdomstolar och mellan särskilda allmänna underrätter, får uttalandet
härom följaktligen förutsättas bygga på den uppfattningen, att forumreglerna
böra kunna göras gällande, även då olika personer äro tilltalade för olovlig
befattning med samma drycker; och då flertalet av lagrådets ledamöter icke
Kungl. Maj.ts proposition Nr 223.
127
förorda någon inskränkning i principens tillämpning, torde därav kunna
slutas, att regeln ansetts kunna gälla iiven i det fall, att intet av målen är
direkt hänförligt under förslaget. Det är tydligt, att en sådan utvidgning
av tillämplighetsområdet för forumreglerna, som nu berörts, skulle i stor
utsträckning vidga deras användbarhet och främja det syfte, som ligger till
grund för bestämmelserna. Jag anser mig fördenskull böra förorda ändring
av förslaget i överensstämmelse med vad sålunda antytts.
Därest nu fråga vore om en lagstiftning av permanent natur, borde givetvis
av lagtekniska skäl de bestämmelser, som i förevarande sammanhang ansåges
lämpliga beträffande forum för handläggning av mål rörande brott, som bestraffas
enligt rusdrycksförfattningarna, införas i nämnda författningar. Så
kan emellertid icke lämpligen ske i sammanhang med förevarande, provisoriska
lagstiftning, och då en begränsning av forumreglerna till allenast mål, som
avses i den nu föreslagna lagen, skulle kunna medföra en ojämnhet i rättstillämpningen,
som icke vore sakligt grundad, synas mig avgörande binder icke
höra möta mot att i förevarande förslag införa forumbestämmelser av den nyss
antydda, av lagrådets övriga ledamöter förordade omfattningen. Förebilder
till ett sådant förfaringssätt saknas för övrigt icke i lagstiftningen; jag vill
endast erinra om att såväl i vattenlagen som i lagen om krigsdomstolar och rättegången
därstädes förekomma bestämmelser, innehållande särskilda forumregler
rörande mål, som enligt annan författning — vilken icke i det sammanhanget
ändrats — skulle hava handlagts i annan väg. Slutligen må erinras, att de
föreslagna forumbestämmelserna endast innebära en möjlighet till viss annan
ordning än den normala för handläggning av berörda mål, och att de sålunda
icke innebära upphävande av eller inskränkning i den kompetens,
som i rusdrycksförfattningarna tillagts de allmänna domstolarna.
Jämte införande, på sätt lagrådet hemställt, av hänvisning till 3 § 2 mom.
i förslaget torde i 14 § böra göras ett tillägg i överensstämmelse med visst
yrkande av lagrådet vid behandling av 15 §. Jag återkommer härtill i
mitt yttrande vid sistnämnda paragraf.
På sätt lagrådet hemställt, torde 2 mom. av 15 §> böra omformuleras till
överensstämmelse med 1 mom. i paragrafen. Jämväl i övrigt föreslagen
redaktionell ändring i momentet synes höra vidtagas. Vad lagrådet anfört
därom att bestämmelserna i 2 mom. om vittnens närvaro vid beslag och om
underrättelse angående beslagsåtgärden lämpligen syntes böra göras gällande
även beträffande beslag, som avsåges i 1 mom., synes mig däremot icke böra
föranleda ändring i förslaget. Ifrågavarande bestämmelser i 2 mom. hava
införts på grund av befintligheten av motsvarande stadganden i rusdrycksförfattningarna.
I varuinförsellagen finnas däremot icke stadganden av sådant
innehåll. I stället finnas i sistnämnda lag bestämmelser om vittnens närvaro
vid husrannsakan och kroppsundersökning. Vittnesförfarandet är sålunda
i nämnda lagstiftning ordnat efter andra linjer än som följts i rusdrycksför
-
128
Kungl. Maj:ts proposition Nr 223.
fattningarna — vilka för övrigt icke innehålla utförliga regler angående husrannsakan
och kroppsundersökning. Med hänsyn till berörda bestämmelser
i varuinförsellagen, vilka på grund av den i 9 § av förevarande förslag införda
hänvisningen till 11—14 §§ i sistnämnda lag skola vara gällande även
beträffande spritsmuggling, torde det icke vara lämpligt eller möjligt att införa
särskilda regler om vittnens närvaro vid själva beslagsåtgärden.
Såsom lagrådet anfört, är givetvis åklagarens skyldighet att väcka talan
vid domstol om beslagtagen egendoms förverkande eller företaga viss annan
åtgärd densamma, vare sig han själv verkställt beslaget eller ej. Av lagrådet
påyrkat förtydligande av denna innebörd av stadgandet i 3 mom.
av 15 § torde alltså böra vidtagas.
Ifråga om 3 mom. har lagrådet vidare hemställt, att bestämmelse måtte
intagas om skyldighet för åklagaren att pröva jämväl beslag, som verkställts
med stöd av 2 mom., och om rätt för den, som drabbats av dylikt beslag,
att underställa detsamma högre myndighets prövning. Såsom lagrådet
anfört, torde sådan prövning och rätt till underställning vara lika behövliga
i dessa fall som beträffande beslag enligt 1 mom. av förevarande paragraf.
Att sådan bestämmelse, som av lagrådet förordats, det oaktat icke upptagits
i det remitterade förslaget har föranletts därav, att motsvarande stadganden
icke heller finnas beträffande beslag enligt rusdrycksförfattningarna. Ehuru
på denna gränd vissa ojämnheter kunna vid bifall till lagrådets hemställan
uppstå beträffande likartade beslag, beroende på huruvida till grund för
beslaget åberopas exempelvis den olovliga tillverkningen eller efterföljande
olovlig befattning med olovligen tillverkade drycker, kan det ifrågasättas,
huruvida icke olägenheten härav är mindre än den olägenhet, som
skulle följa av att olika bestämmelser gällde beträffande beslag på grund
av innehavarbrott, allt eftersom beslaget grundades på antagande om att dryckerna
varit olovligen införda eller olovligen tillverkade. På grund härav
bör omformulering verkställas av 3 mom. av förevarande paragraf, i samband
varmed andra stycket av momentet bör uppflyttas till 1 mom. På sätt lagrådet
antytt, torde härjämte — med hänsyn till det bestående sambandet mellan
nu behandlade underställningsrätt beträffande beslaget och den beslagare tillerkända
rätten att, då åklagare vägrar åtala, underställa frågan om åtal
högre myndighets prövning — i samband med den sålunda förordade ändringen
böra vidtagas sådan jämkning i 14 §, att beslagare erhåller rättighet
till hänskjutande av åtalsfrågan även i de fall, då talan i målet icke skall
utföras av tullåklagare.
16—18 §§ i Det till lagrådet remitterade förslaget innehöll i 16—18 §>§ bestämmelser
iem. orsi. ()m g> j.. strafföreläggande. Lagrådet har hemställt, att berörda stadganden
måtte utgå ur förslaget. De skäl, som föranlett denna hemställan,
äro i huvudsak följande. Strafföreläggandets värde såsom medel
till bekämpande av olovlig rusdryckshantering syntes på angivna grunder
vara skäligen ringa. I övrigt inskränkte sig fördelarna med strafföreläg
-
129
Kungl. Maj:ts proposition Nr 223.
gande till att detsainmas tillämpning skulle komma att medföra en viss
minskning i arbetet för domstolarna, vilken minskning dock ej syntes vara
avsevärd och motvägdes av ökade åligganden för åklagarna. Vidare mötte
givetvis betänkligheter mot att i processordningen upptaga ett institut, varom
man ännu icke visste, huruvida detsamma en gång komme att införlivas
med den svenska rätten; i varje fall komme föreläggandet då att utgöra ett
led i en rättegångsordning av annan gestaltning än den nuvarande. Detta
principiella skäl borde tillerkännas väsentlig betydelse, oaktat att den normering
av bötesstraffet, som förekomme i förslaget, gjorde tillämpningen av
institutet lättare än på vissa andra områden, och ehuru det redan befintliga
och i förslaget bibehållna särskilda förfarandet med avseende å rusdryckers
förverkande vore ganska likartat med proceduren med strafföreläggande.
Betänklighet mötte vidare i den omständigheten, att frågan om brottets
verklighet och straffets storlek underkastades dispositionsprincipen, något
som vår processlagstiftning hittills icke velat godkänna, och denna betänklighet
växte i styrka därigenom, att de personer, som skulle handhava institutet,
knappast kunde anses i varje fall härför kompetenta. Institutet
kunde även i visst avseende för åklagare innebära en farlig frestelse till
missbruk. Ytterligare kunde i vissa närmare angivna hänseenden vid tilllämpning
av de föreslagna stadgandena yppa sig ganska svårlösta spörsmål.
Lagrådet har slutligen yttrat, att ifrågasättas kunde, om icke det åsyftade
målet bättre än på sätt föreslagits kunnat vinnas genom stadgande!! i vissa
andra riktningar.
I anledning av vad lagrådet sålunda yttrat må framhållas, att strafföreläggande
kunnat komma till användning för det stora flertalet smuggelmål
och innehavarbrott, särskilt vid besättningsmäns smuggling av smärre kvantiteter
eller då personer befinnas innehava smuggelsprit eller olovligen tillverkad
sprit i mindre omfattning. Fördelen av att domstolarna genom avlastning
av en del bagatellmål skulle erhålla kompensation för det ökade arbetet på
grund av kriminaliseringen av olovligt innehav skulle säkerligen icke heller
bliva obetydlig. Att det är möjligt att utan olägenheter av avgörande beskaffenhet
införliva strafföreläggande även med vårt gällande rättssystem
synes mig framgå av processkommissionens av mig vid ärendets föregående
behandling återgivna uttalande i frågan. De av lagrådet framställda
detaljanmärkningarna angående de föreslagna bestämmelserna lära
icke vara av allvarligare beskaffenhet, än att de påvisade olägenheterna
utan svårighet skulle kunna avhjälpas. Emellertid kan, såsom av mig redan
vid ärendets tidigare behandling framhållits, i vissa avseenden tvekan råda om
lämpligheten av införande av de föreslagnabestämmelsernaomstrafföreläggande.
En nytillkommande omständighet att i detta hänseende beakta är vad i det
föregående anförts om att i överensstämmelse med lagrådets hemställan böterna
i de flesta i förslaget behandlade brottsfallen skola kunna höjas till 500
kronor, även om enligt normeringen bötesmaximum skulle hava varit lägre.
Den större frihet vid straffutmätning, som ett sådant stadgande komme
Bihang till riksdagens protokoll 1924. 1 samt. 184 höft. (Nr 223.) 9
16 §.
(19 § i det
rem. först.)
17 och 18 §§.
(20 och 21 §§
i det rem.
fors].)
25 § i det
rem. först.
23 §.
,27 § i det
rem. först.)
130 Kungl. Majits proposition Nr 223.
att medföra och varigenom det skulle läggas i åklagarens hand att träffa
avgörande om straff inom en vidare skala än enligt remissförslaget, ökar
naturligen nyss åsyftade betänkligheter.
I viss mån synes det bliva en omdömessak, huruvida fördelarna eller
nackdelarna med strafföreläggande på förevarande område skola anses övervägande.
Av lagrådets yttrande har framgått, att lagrådet vid dylikt bedömande
funnit nackdelarna vara de större. Angivna förhållanden tala naturligen
mot att i en provisorisk lagstiftning införa en så pass genomgripande
nyhet som strafföreläggande. Jag finner mig fördenskull i frågans nuvarande
läge icke böra vidhålla min tidigare uppfattning, att bestämmelser om straffföreläggande
nu böra meddelas. Mot företagande i samma syfte av andra
åtgärder i någon av de av lagrådet avgivna riktningarna talar å ena sidan,
att sådana bestämmelser endast delvis skulle medföra de fördelar, som skolat
följa av strafföreläggande, och å andra sidan, att vissa av de av lagrådet
mot det remitterade förslaget i denna del framställda anmärkningarna kunna
riktas även mot de av lagrådet antydda åtgärderna. Ehuru det torde kunna
befaras, att vissa olägenheter komma att uppstå genom den ökade tillströmning
av mål till domstolarna, som får antagas bliva en följd av förevarande lagstiftning,
därest icke några åtgärder i motsatt riktning vidtagas, synas mig
alltså för närvarande, med uteslutande av strafföreläggande, några andra
åtgärder icke kunna ifrågakomma.
Av lagrådet föreslagen omformulering av 19 § i det remitterade förslaget
torde böra vidtagas.
Under 20 och 21 §§ i det remitterade förslaget har lagrådet anfört, att en
ovillkorlig förutsättning för att fatalietid skulle börja löpa från och med i
nämnda paragrafer föreskrivet förordnande vore att vederbörande bereddes
tillfälle att erhålla kännedom om förordnandet. Denna erinran synes mig
emellertid knappast kunna tillmötesgås. Det måste ihågkommas, att de fall,
det här rör sig om, äro sådana, där den beslagtagna egendomens värde icke
uppgår till trettio kronor, och att bestämmelsen om att i dessa fall delgivning
eller kungörande icke behövdes, ursprungligen föranletts av att det icke ansetts
lämpligt att i dessa fall påbjuda ett med kostnader förenat förfarande.
Erinras må även, att vederbörande i varje fall utan särskild bestämmelse
äger möjlighet att få kännedom om meddelat förordnande genom att taga
del av de av vederbörande åklagare förda diarier.
1 överensstämmelse med vad lagrådet anfört synas mig bestämmelserna i
25 § i det remitterade förslaget lämpligen kunna meddelas i administrativ
ordning. Stadgandet torde därför böra uteslutas ur förevarande förslag.
Bland böter, i fråga om vilka fördelningsbestämmelserna i 1 mom. av
förevarande paragraf skola gälla, torde, på sätt lagrådet anfört, böra upp
-
Kunrjl. Maj:ts proposition Nr 223.
131
tagas även böter för brott, som avses i 4 och 5 §§ i varuinförsellagen. Härav
föranledes viss omformulering av omförmälda moment.
I fråga om metoden för begränsning av beslagares andelar i böter, ådömda
enligt förevarande förslag, och värdet av enligt förslaget beslagtagen egendom har
man att välja mellan å ena sidan det i varuinförsellagen tillämpade systemet,
enligt vilket särskilda begränsningar stadgats för andelen i böterna och andelen
i beslagsgodset, och å andra sidan den i rusdrycksförfattningarna följda
principen att räkna ett gemensamt maximum å båda beloppen. Förstnämnda
väg följdes i remissförslaget; flertalet ledamöter inom lagrådet hava åter
förordat anslutning till rusdrycksförfattningarnas system. Det har även ifrågasatts,
att det sammanlagda maximum borde fastställas till ettusen kronor.
Med anledning av vad sålunda förekommit och då sistnämnda system erbjuder
vissa fördelar, anser jag mig kunna biträda förslaget, att ett gemensamt
maximum bestämmes för bötesandel och del i försäljningssumman för
eller värdet av förverkad egendom. Ehuru med viss tvekan har jag även
funnit mig kunna godtaga det inom lagrådet ifrågasatta sammanlagda maximibeloppet
ettusen kronor.
Därav att bestämmelserna om strafföreläggande samt 8 § 1 mom. tredje
stycket uteslutas ur förslaget föranledes viss jämkning i avfattningen av 2
och 3 mom. i förevarande paragraf.
Med bifall till vad lagrådet därutinnan föreslagit, synes mig den föreslagna övergångslagens
giltighetstid lämpligen kunna utsträckas till den 1 juli 1926. Genom lämmel
sevncL
en
sådan förlängning vinnes bland annat, att avgörandet, huruvida lagstiftningen
bör, i oförändrad eller omarbetad form, förlängas, kan anstå till sistnämnda
års riksdag.
Vid förevarande förslag hava av lagrådet framställts endast smärre anmärkningar
av huvudsakligen redaktionell innebörd. I anledning av vad
sålunda anförts torde jämkningar böra vidtagas i de berörda stadgandena,
nämligen 1 § 9 mom., 9 och 12 §§.
Vad lagrådet anfört angående fördelningen av värdet av egendom, som
Förslaget till
lag angående
vissa ändringar
i lagen
den 8 juni
1923 (nr 147)
om straff för
olovlig varuinförsel.
enligt förevarande förslag förklaras förverkad, synes böra beaktas. Det från- Förslaget till
gående från den s. k. förverkandeförordningens fördelningsregler, som lag- förordning
rådets förslag innebär, torde vara tillräckligt betingat av hänsyn till de 3 verkand/T
ringa belopp, som här kunna ifrågakomma, och det nära sambandet med v''sst fa|l av
böterna för fylleriförseelsen, vilka ju tillfalla kronan. ^ochTin^
I anledning av lagrådets hemställan torde författningens beteckning böra
ändras till »lag».
Vad av lagrådet i formellt hänseende anförts synes böra föranleda jämkning
i stadgandenas avfattning.
I överensstämmelse med vad som föreslås beträffande det här först behand -
lade lagförslaget torde giltighetstiden för nu förevarande författning böra
utsträckas till den 1 juli 1926.
132
Kungl. Maj:ts proposition Nr 223.
I samband med den överarbetning av förslagen, som föranledes av lagrådets
granskning av desamma, torde böra företagas vissa jämkningar i lagtexten
av rent formell natur. Uteslutandet av bestämmelserna om straffföreläggande
bör vidare föranleda en del i det föregående ej berörda redaktionella
jämkningar i särskilda stadganden, framför allt i fråga om paragrafhänvisningar.
Föredraganden uppläser härefter, under förmälan, att han låtit vidtaga de
av honom förordade ändringarna i de ifrågavarande författningsförslagen, de
sålunda omarbetade förslagen, varefter föredraganden hemställer, att förslagen
måtte, jämlikt § 87 regeringsformen, genom proposition föreläggas riksdagen
till antagande.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
behagar Hans Maj:t Konungen bifalla och förordnar,
att proposition av den lydelse, bilagan litt. . . .
vid detta protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
E. Regnér.
Stockholm, Isaac Marcus’ Boktryckeri-Aktiebolag, 1924.