Kungl. Maj:ts proposition Nr 218.

1

Nr 218.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
om ändring i vissa delar av förordningen den 19 november
1914 angående stämpelavgiften; given Stockholms slott den 2
maj 1924.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av
statsrådsprotokollet över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till förordning om ändring i vissa delar
av förordningen den 19 november 1914 (nr 383) angående stämpelavgiften.

GUSTAF.

K. J. Beskow.

Förslag

till

förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 19 november
1914 (nr 383) angående stämpelavgiften.

Härigenom förordnas, att 3, 7 och 8 §§ i förordningen den 19 november
1914 angående stämpelavgiften skola i nedan angivna delar erhålla följande
ändrade lydelse:

3 §.

I avseende på expeditionernas förseende med stämpel gäller, med de här
nedan i 7 § nämnda undantag, denna tariff:

Bihang till riksdagens protokoll 1924. 1 samt. 179 höft. (Nr 218.)

1

2

Kungl. Maj:ts proposition Nr 218.

1

Avd.

2

Avd.

3

Avd.

4

Avd.

'' 1

5

Avd. !

Kr. ö.

Kr.

ö.

Kr.

ö.

Kr.

ö.

KrJ ö.

I

[ Avskrift av lantmätares eller med honom i avseende å
behörighet till vissa förrättningar likställd tjänstemans
förrättningshandlingar:

när densamma utgives från lantmäterikontoren i
länen eller lantmäteristyrelsen, varje sida ............

annan, varje ark •

Bevis angående domstols beslut om ersättning av allmänna
medel åt vittnen och upplysningsvis hörda personer
åt den, som enligt särskilda lagar förordnats till
rättegångsbiträde, åt personer, till vilka jämlikt lagen
om handräckning åt utländsk domstol sådan ersättning
må utgå, eller åt den, som enligt lagen om
tolks anlitande vid domstol biträtt såsom tolk utan
att vara till allmän tolk förordnad ..................

av chefen för justitiedepartementet på anmälan om

tidnings utgivande ..........................................

av chefen för utrikesdepartementets rättsavdelning

angående innehållet i utländsk lag ..................

dock skall bevis om äktenskapshinder enligt utländsk
lag förses med stämpel till belopp av allenast 2 kronorrörande
anmälan om idkande av handel eller annat
näringsvrke ...................................................

om uppvisning av pass.......................................

om visering av pass för utlänning........................

i uppehållsbok, innefattande tillstånd för utlänning''

att vistas i riket................................................

som erfordras för utbekommande av belöning för
rovdjurs dödande ..........................................

» ; se även Intyg.

Pass, fartygs-:

tullpass:

för fartyg, vars nettodräktighet icke överstiger
10 ton ...................................................

för annat fartyg

6 — —! —

fritt

7 5

6:— e

fritt

fritt

4 50

Kungl. Maj:ts proposition Nr 218.

3

4

Avd.

5

Avd.

Kr.

ö.

Kr. k

1

—

4 —

i

! Avd.

3

alppass

| Kr.: ö. Kr. ö. Kr. ö

1 - -U,

annat

Protokoll, varigenom----- 1,000 kronor ...................i

» över ärenden angående förmynderskap och godman-]

skap, vid underdomstol, utdrag därav....................L

» vid underdomstol, om föreläggande för dödsbodel-j

ägare att ingiva bouppteckning ...........................L

» vid underdomstol, om förordnande av gode män)
eller likvidatorer enligt lagen om aktiebolag eller]
lagen om registrerade föreningar för ekonomisk]
verksamhet ......................................................1

som eljest utgives; lika med Avskrift.

t

— ] fritt -

— fritt

i

I fritt

I

,

fritt

Prästebrev..................................................................

Redovisningshandling beträffande arvsmedel, som genom
utrikesdepartementets försorg indrivits å utrikes ort,
för varje fulla 100 kronor av den redovisade kvar låtenskapens

behållning ...................................

dock skall stämpel icke utgöras, då redovisningen
avser kvarlåtenskap efter svenskt sjöfolk.

Resolution, vilostånds-, — — — Utslag med rubrik.
Se för övrigt 6 §.

7 §.

Från stämpelavgift enligt detta kap. är kronan befriad.
Dessutom äro från stämpelavgift enligt detta kap. befriade:
akademier och — — — sådan domstol;
ämbets- eller tjänsteman — — — eller tjänsten; och
överförmyndare.

Frihet från — — — inom yrkesinspektionen.

Konungen äger---utländska hamnar.

8 §.

Följande enskilda handlingar skola, även där de äro utfärdade av offentlig
myndighet, förses med stämpel på sätt här nedan stadgas.

Aktiebrev i inländskt aktiebolag skall, innan brevet av bolaget utgives,
förses med stämpel av 10 öre för varje fulla 10 kronor av det belopp, varå

4

Kungl. Maj:ts proposition Nr 218.

den i brevet avsedda aktie lyder, eller, om brevet utfärdats å två eller flera
aktier, av det belopp, varå aktierna sammanlagt lyda; dock att, ifall enligt
bolagets beslut för aktie skall erläggas betalning med högre belopp än det,
varå aktien lyder, stämpeln skall beräknas i förhållande till det högre beloppet.
Aktiebrev skall anses såsom av bolaget utgivet, då aktieägaren äger
att sådant hos bolaget utbekomma. Ej må till grund för befrielse från
skyldighet att erlägga stämpelavgift göras gällande, att aktiebrev på grund
av avtal eller eljest icke behöver upprättas.

Varda aktiebrev — — — mellan beloppen.

Aktiebrev, som — — — orsaken härtill.

För aktiebrevs — — — dessa ledamöter.

Se för övrigt 27 §.

Lottbrev, andelsbevis eller delaktighetsbevis i inländskt solidariskt bankbolag
eller annat inländskt bolag, som driver bankrörelse, så ock i kommanditbolag
skall, innan brevet eller beviset av bolaget utgives, förses med stämpel
av 10 öre för varje fulla 10 kronor av det belopp, varå den i brevet
eller beviset avsedda lott eller andel lyder, eller, om brevet eller beviset
utfärdats å två eller flera lotter eller andelar, av det belopp, varå lotterna
eller andelarna sammanlagt lyda; dock att, ifall enligt bolagets beslut för
lott eller andel skall erläggas betalning med högre belopp än det, varå lotten
eller andelen lyder, stämpeln skall beräknas i förhållande till det högre
beloppet. Lottbrev skall anses såsom av bolaget utgivet, då lottägaren äger
att sådant hos bolaget utbekomma. Ej må till grund för befrielse från
skyldighet att erlägga stämpelavgift göras gällande, att lottbrev på grund
av avtal eller eljest icke behöver upprättas.

Varda lottbrev, — — — mellan beloppen.

Lottbrev eller — — — orsaken härtill.

För den — — — dessa ledamöter.

Vad sålunda — — — i sparbanker.

Se för övrigt 27 §.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1924 utom i vad den avser
ändringarna i 3 § rubrikerna Bevis angående domstols beslut om ersättning
av allmänna medel åt vittnen m. fl. och Protokoll ävensom i 7 §, i vilka
delar förordningen träder i kraft den 1 januari 1925.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 218.

.r>

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 2 maj 1924.

Närvarande:

Statsministern Trygger, ministern för utrikes ärendena friherre Marks von
Wurtemberg, statsråden Malm, Ekeberg, Beskow, Malmroth, Hasselrot,
Stridsberg, Lubeck, Clason, Wohlin, Pettersson.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie-, utrikes-, social-,
jordbruks- och handelsdepartementen anför chefen för finansdepartementet,
statsrådet Beskow:

Jag anhåller nu att få underställa Kungl. Maj:ts prövning vissa förslag
till ändringar i förordningen den 19 november 1914 (nr 383) angående
stämpelavgiften. Ändringsförslagen, vilka avse skilda ämnen, hänföra sig
till den i 3 § intagna tariffen ävensom till 7 och 8 §§ av förordningen.

Enligt 8 § stämpelförordningen skola aktiebrev i inländskt aktiebolag Ordningen
samt lottbrev, andelsbevis eller delaktighetsbevis i inländskt solidariskt beläggnin^av
bankbolag eller annat inländskt bolag, som driver bankrörelse, så ock i aktie- och
kommanditbolag förses med stämpel till visst belopp, innan brevet eller l0^tfl^ev
beviset av bolaget utgives. Upprättat aktiebrev eller lottbrev skall, ändock
att det icke blivit av aktieägaren eller lottägaren mottaget, anses såsom
av bolaget utgivet, då aktieägaren eller lottägaren äger att detsamma hos
bolaget utbekomma. Enligt 27 § samma förordning skall stämpling av
blanketterna till aktie- eller lottbrev samt andels- eller delaktighetsbevis
ske genom generalpoststyrelsens försorg. I andra stycket av sistnämnda
paragraf meddelas vidare bestämmelser om stämpelavgift för interimsbevis
eller interimskvitton å nämnda brev och bevis samt om det särskilda förfarande
för stämpelavgiftens erläggande, som vid utfärdande av dylikt bevis
eller kvitto kommer till användning. Slutligen innehåller 47 § stämpelförordningen
bestämmelser om ansvar och skadeståndsskyldighet för den,
som åsidosätter givna föreskrifter om stämpelbeläggning av nämnda handlingar,
m. m.

I skrivelse den 28 mars 1924 har generalpoststyrelsen hemställt, att
Kungl. Maj:t ville till innevarande års riksdag avlåta proposition med
förslag till vissa ändringar i nu berörda bestämmelser av stämpelförord -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 218.

Departement

chefen.

ningen. Framställningen bär närmast föranletts av ett utav Kungl. Maj:t
i högsta domstolen den 21 mars 1924 meddelat utslag i mål angående underlåten
stämpelbeläggning av aktier, enligt vilket utslag i målet förd
talan icke kunnat bifallas, enär vid tiden för åtalets anhängiggörande
aktiebrev icke varit upprättade. Generalpoststyrelsen bar framhållit, att
det redan nu nästan dagligen förekomme, att bolag sökte frånkomma stämpelskyldigheten,
och att, sedan högsta domstolens utslag bleve bekant, givetvis
än flera bolag komme att göra detsamma. Det av generalpoststyrelsen
framlagda ändringsförslaget avser att lämna ett klart stadgande om tidpunkten
för stämpelpliktens inträde. I sådant hänseende föreslås i huvudsak,
att stämpelavgift skall inbetalas inom två månader efter det patentoch
registreringsverket i post- och inrikestidningar kungjort, att tecknat
belopp inbetalts eller gratisemission ägt rum. Det särskilda stämpelförfarandet
vid utfärdande av interimsbevis eller interimskvitto skulle därvid
kunna upphöra.

över framställningen hava statskontoret samt patent- och registreringsverket
avgivit utlåtanden och därvid huvudsakligen tillstyrkt ändringsförslaget,
patent- och registreringsverket dock under framhållande att med
förslaget vore förenade jämväl åtskilliga olägenheter.

Vid prövning av förevarande ärende har jag kommit till den uppfattningen,
att den nuvarande ordningen för stämpelbeläggning av aktiebrev
m. m. icke är tillfredsställande. Trots gång efter annan vidtagna ändringar
uti hithörande bestämmelser kvarstår alltjämt i ej ringa grad
möjligheten till stämpelpliktens kringgående. Därtill kommer, att de
givna stadgandena icke lämna säker utgångspunkt för bedömandet av
frågan, vid vilken tid stämpelplikt skall anses inträda, en brist som bereder
såväl den stämpelpliktige som vederbörande myndighet kännbara
olägenheter. Slutligen synes kontrollen över stämpelskattens behöriga utgörande
föranleda icke obetydliga kostnader.

Vid nu angivna förhållanden och då flera uppslag till en fullständig
revision av förfarandet vid stämpelbeläggning av aktie- och lottbrev framkommit,
synes mig ett slutligt ställningstagande till generalpoststyrelsens
framställning icke böra ske, innan en allsidig utredning av hithörande
spörsmål företagits. Uppdrag att verkställa denna utredning torde, såvitt
nu kan bedömas, böra lämnas åt statskontoret, patent- och registreringsverket
samt generalpoststyrelsen.

Utgången i högsta domstolen av det i generalpoststyrelsens framställning
omförmälda mål synes mig likväl nödvändiggöra, att redan nu åstadkommes
en provisorisk lösning till förekommande av att icke den enskilde
genom blotta underlåtenheten att upprätta aktiebrev undandrager
statsverket stämpelskatt. Denna fråga torde enklast kunna lösas genom
ändring av tilläggsbestämmelsen i 8 § stämpelförordningen under rubriken
»Aktiebrev i inländskt aktiebolag» så, att däri utsäges, att aktiebrev skall

Kungl. Maj.ts proposition Nr 218. 7

anses såsom av bolaget utgivet, då aktieägaren äger att sådant hos bolaget
utbekomma, vartill — då någon plikt att upprätta aktiebrev icke är uttalad
vare sig i aktiebolagslagen eller i stämpelförordningen — bör fogas det
tillägg, att till grund för befrielse från skyldighet att erlägga stämpelavgift
ej må göras gällande, att aktiebrev på grund av avtal eller eljest
icke behöver upprättas. Mot ett dylikt stadgande skulle möjligen kunna
invändas, att detsamma i verkligheten innebure en föreskrift om skyldighet
att upprätta aktiebrev, ett påbud som, ehuru påkallat av stämpelhänsyn,
snarare borde hava sin plats i aktiebolagslagen. Så lärer emellertid
stadgandet icke med nödvändighet behöva uppfattas, och för det fall, att
aktiebrevs upprättande icke skulle fylla annat ändamål än att bereda
möjlighet till stämpelbeläggning, synes vederbörande myndighet vara oförhindrad
att stämpelbelägga — i stället för aktiebrev — ett i ärendet utfärdat
protokollsutdrag. Ett sådant förfaringssätt har redan tillämpats av generalpoststyrelsen,
och vid prövning av däröver anförda besvär har detsamma av
regeringsrätten lämnats utan anmärkning (regeringsrättens årsbok 1923 s. 40).

Motsvarande ändringar torde böra göras i föreskrifterna om stämpelavgift
å lottbrev.

Genom proposition nr 53 har Kungl. Maj:t för innevarande års riksdag
framlagt förslag till lag om förmynderskap jämte andra därav betingade
lagförslag.

De sålunda framlagda förslagen torde, därest de vinna riksdagens bifall,
böra föranleda ändring i vissa delar av förordningen angående stämpelavgiften.

I den tariff, som finnes intagen i 3 § av ifrågavarande förordning, upptages,
bland annat, en rubrik avseende bevis angående domstols beslut om
ersättning av allmänna medel åt vissa närmare angivna kategorier av personer.
Sådant bevis är fritt från stämpelavgift. Bland dem, som kunna
komma i åtnjutande av förmånen av ersättning av allmänna medel och därom
kunna erhålla bevis av nu ifrågavarande slag, angivas för närvarande vittnen
och upplysningsvis hörda personer i brottmål eller i mål, där fri rättegång
åtnjutes. Denna rubricering är redan nu icke fullt tillfredsställande, enär
i nyare lagar på familjerättens område föreskrivits, att om någon i mål,
som avses i nämnda lagar, enligt rättens förordnande blir inkallad såsom
vittne eller för att upplysningsvis höras, skall beträffande ersättning av allmänna
medel för inställelsen i tillämpliga delar gälla vad i avseende å brottmål
är stadgat. Då nu ytterligare en sådan föreskrift upptagits i det framlagda
förmynderskapslagförslaget, synes en ändring av rubrikens avfattning
lämpligen böra äga rum. En fullständig uppräkning av samtliga de lagar,
som här komma i fråga, skulle emellertid vara allt för tyngande, och någon
svårighet vid tillämpningen torde ej vara att befara, därest i den nya avfattningen
endast angives, att beslutet skall avse ersättning »åt vittnen och
upplysningsvis hörda personer». Bland de personer, åt vilka i övrigt bevis

Ändringar i
stämpelförordningen,

föranledda av
Kungl. Maj:ts
förslag till
lag om förmynderskap

m. m.

Bevis ang. domstols
beslut
om ersättning
av allmänna
medel åt vittnen
m. fi.

8

Kungl. Maj:ts proposition Nr 218.

Protokoll vid
underdomstol
över ärenden
ang. förmynderskap
och
godmanskap,
om föreläggande
för dödsbodelägare
att
ingiva bouppteckning.

av ifrågavarande slag kan utfärdas, namnes den, som enligt lagen angående
förordnande av rättegångsbiträde åt häktad eller enligt lagen om fri rättegång
förordnats till rättegångsbiträde. Enligt det framlagda förslaget till
lag om förmynderskap, 12 kap. 6 §, kan rättegångsbiträde förordnas jämväl
åt person, som ifrågasatts skola förklaras omyndig på grund av sinnessjukdom,
sinnesslöhet eller annan rubbning av själsverksamheten, samt åt person,
som på sådan grund försatts i omyndighetstillstånd men begär att åter bliva
förklarad myndig. Då även ett rättegångsbiträde, som sålunda förordnas,
skall åtnjuta ersättning av allmänna medel, erfordras även i denna del ändrad
avfattning av rubriken, vilken ändring lämpligen synes kunna ske på
sådant sätt, att där helt allmänt angives »rättegångsbiträde» utan hänvisning
till de särskilda lagar, enligt vilka biträde kan förordnas.

Under rubriken »protokoll» upptagas i tariffen, bland annat, dels utdrag
av förmynderskapsprotokoll vid underdomstol, dels protokoll vid underdomstol
om förordnande eller entledigande av god man för frånvarande dödsbodelägare
eller om föreläggande för förmyndare eller sådan god man att ingiva
bevis om avlämnande av årsräkning över sin förvaltning eller om föreläggande
för dödsbodelägare att ingiva bouppteckning och dels protokoll vid
underdomstol om förordnande eller entledigande av god man för hustru, som
är ur stånd att vårda sitt gods eller om föreläggande för sådan god man att
ingiva bevis om avlämnande av årsräkning över sin förvaltning. Protokollet
är i samtliga nu angivna fall fritt från stämpel. I sist angivna del är rubriken
så till vida föråldrad, som genom lagen den 12 november 1915 (nr 429)
den ändring vidtagits i 19 kap. 4 § ärvdabalken, att även för gift kvinna, som
är ur stånd att vårda sitt gods, förmyndare och icke endast god man skall
förordnas. Även i övrigt är på grund av de framlagda lagförslagen ändring
påkallad i nu ifrågavarande delar av rubriken. Meningen är nämligen,
att protokollet angående förmyndares tillsättande och entledigande skall
under beteckningen protokoll över ärenden angående förmynderskap och godmanskap
omfatta alla ärenden, med vilka rätten kan komma att taga befattning
såsom förmynderskapsdomstol. I nämnda protokoll skola sålunda upptagas
icke blott ärenden rörande förmynderskap utan även ärenden rörande
sådana godmanskap, som finnas angivna i 11 kap. av förslaget till lag om
förmynderskap, däribland godmanskap för bortovarande personer. Ändringen
innebär tillika, att till förmynderskapsprotokollet skola överflyttas
vissa ärenden, som nu pläga behandlas i domboken, nämligen frågor om
tillstånd till särskilda förvaltningsåtgärder och förelägganden för förmyndare
och gode män att avgiva årsräkning eller fullgöra andra förpliktelser.
Med anledning härav torde rubriken »protokoll» i förut angivna delar
kunna förenklas på så sätt, att däri omnämnes endast protokoll över ärenden
angående förmynderskap och godmanskap, varjämte särskilt måste upptagas
protokoll om föreläggande för dödsbodelägare att ingiva bouppteckning,
enär ärende av sistnämnda slag icke inflyter i det nya förmynderskapsprotokollet.
Genom den sålunda föreslagna ändringen blir protokollet

Kungl. Maj.ts proposition Nr 218. 9

fritt från stämpel, till .skillnad från vad nu gäller, jämväl i fråga om de
ärenden om tillstånd till särskilda förvaltningsåtgärder, vilka överflyttas
från domboken till förmynderskapsprotokollet. Med hänsyn därtill, att skyldigheten
att i vissa fall inhämta dylikt tillstånd ingår som ett led i förmynderskapskontrollen,
hör denna utvidgade stämpelfrihet icke möta betänkligheter.

Enligt förslaget till lag om förmynderskap skall kontrollen över förmyndarnas
förvaltning överlämnas åt ett nyinrättat kontrollorgan, överförmyndaren.
Denne överförmyndare förutsattes komma att vid rätten föra talan
i åtskilliga fall rörande ingripande mot förmyndaren, varjämte han beklätts
med behörighet att föra talan om personers försättande i omyndighetstillstånd.
I förslaget har visserligen upptagits ett stadgande att vad i 25 kap. strafflagen
finnes stadgat om ämbets- och tjänstemän jämväl skall gälla om överförmyndare,
men synes det oaktat för tydlighets skull böra i 7 § av stämpelförordningen
särskilt angivas, att överförmyndare är befriad från stämpelavgift
enligt I kap. av förordningen.

Vid anmälan i statsrådet den 14 mars 1924 av frågan om proposition
(nr 160 s. 22—27) till riksdagen angående vissa anslag till utrikesförvaltningen
framhöll ministern för utrikes ärendena, att framställning till
innevarande års riksdag förbereddes i syfte, att vissa nu utgående expeditionsavgifter,
som upptogos i utrikesdepartementet, måtte höjas.

I det betänkande, som statens besparingskommitté den 8 december 1923
avgivit innefattande utredning och förslag rörande vissa organisationsförändringar
i avseende å utrikesdepartementet med underlydande organ
m. m., hava kommitterade framhållit, att anordningar borde vidtagas för
täckande av kostnaderna för utrikesdepartementets verksamhet, i vad densamma
avsåge att tillhandagå allmänheten med tjänster.

Särskilt hava kommitterade fäst uppmärksamheten på att så borde ske
i fråga om departementets befattning med ärenden angående indrivande
av arvsmedel i utlandet ävensom, i större utsträckning än vad som hitintills
varit fallet, i fråga om utredningar i juridiska ämnen, som genom
departementets försorg verkställas för enskildas räkning. Kommitterade
anföra härutinnan:

»Det är också uppenbart, att en verksamhet, som åsyftar att gratis tillhandagå
allmänheten med tjänster, för vilka den eljest skulle få betala dryg
ersättning, ej kan undgå att tendera till en allt större omfattning. I den
mån praktiserande jurister å avdelningen inhämta upplysningar, lära de
dessutom i regel ej underlåta att i sin tur uttaga arvode av de riittssökande.
Under sådana omständigheter lärer det ej kunna anses såsom annat än skäligt,
om någon anordning träffas i syfte att en måttlig ersättning betalas
för rättsavdelningens tjänster, givetvis i den mån ej ett särskilt samhällsintresse
och hänsyn till mindre bemedlade kräver undantag. Utan större
svårighet lärer en sådan anordning kunna träffas i fråga om arvsmålen.
Genom eu lämpligt avvägd skala, med lägre procenttal för små och frihet
från avgift för de minsta arvsbeloppen, synes en viss anpassning kunna ske

Överförmyndare,
befriad
från stämpelavgift.

Ersättning
i form av
stämpelavgift
för utförandet
av viss verksamhet
å
utrikesdepartementets

rättsavdelning.

10

Kungl. Maj:ts proposition Nr 218.

efter de rättssökandes ekonomiska förhållanden. Under förutsättning att
under ett år 1,500,000 kronor inkomma i arvsmedel och att en medelersättning
av 3 procent uttages, skulle sammanlagt erhållas ett belopp av 45,000
kronor, varigenom en stor del av kostnaden för arvsmålens behandling skulle
ersättas, medan allt fortfarande kostnaden för allmänheten måste betecknas
som synnerligen ringa. I fråga om andra spörsmål än arvsfrågor torde ersättningsfrågan
i allmänhet icke vara lika lätt ordnad. Det synes emellertid
ej uteslutet, att i större utsträckning än vad som hittills torde hava
skett upplysningar eller utredningar kunna meddelas i form av bevis eller
dylikt, för vilka vederbörande finge betala skälig avgift, som rimligen borde
sättas högre, i den mån verkligt utredningsarbete förekommit. Kommittén
anser för sin del, att det kan överlåtas åt avdelningschefen att inom viss
taxa med t. ex. ett minimum av 10 och ett maximum av 50 kronor bestämma
sådan avgift.»

Indrivning
av arvsmedel
i utlandet.

Utredningar
i juridiska
ämnen.

Till vad kommitterade sålunda anfört anser jag mig böra framhålla
följande.

Vad först angår utrikesrepresentationens befattning med ärenden angående
indrivning av arvsmedel i utlandet, torde böra erinras om att
jämlikt förordningen den 28 maj 1920 (nr 402) angående expeditionsavgifter
vid beskickningar och konsulat utgår av arvsmedel, som
genom försorg av beskickningar och konsulat indrivits i utlandet, i expeditionsavgift
ett belopp, vilket beroende på omfattningen av de i det särskilda
fallet vidtagna åtgärderna växlar mellan 1 till 5 procent å behållningen
av kvarlåtenskapen. Ifrågavarande expeditionsavgift tillfaller, i
vad angår beskickningarna och de lönade konsulaten, statsverket, under
det att densamma i fråga om de olönade konsulaten tillfaller konsuln
personligen såsom ersättning för det å ärendet nedlagda arbetet.

Någon särskild ersättning för departementets befattning med dessa ärenden
har däremot hitintills icke uttagits. Då det emellertid torde vara
en principiellt riktig tanke, att även det av departementet nedlagda arbetet
å dessa ärenden ersättes av den, som detsamma kommer till godo,
anser jag mig böra föreslå, att en särskild avgift upptages i detta syfte.
Det synes härvid, som om det skulle vara skäligt, att denna avgift fastställdes
att utgå med ett belopp av 2 kronor för varje fulla 100 kronor
av den redovisade kvarlåtenskapens behållning. Därigenom skulle kostnanaderna
för departementets befattning med ifrågavarande ärenden, så vitt
kan beräknas, komma att täckas. Då avgiften kan sättas så låg, torde det
icke vara erforderligt att införa allt efter den behållna kvarlåtenskapens
storlek eller indrivningsarbetets omfattning växlande procentsatser, helst
som ett dylikt system i tillämpningen skulle medföra åtskilliga praktiska
olägenheter. I enlighet med de principer, som kommit till uttryck i förut
omnämnda expeditionsavgiftsförordning, synes emellertid icke någon avgift
böra utgå av kvarlåtenskap efter sjöfolk.

Vidkommande därefter departementets befattning med tillhandahållande
av utredningar i juridiska ämnen må erinras om, att denna verksamhet
i huvudsak avser att förebringa upplysning angående innehållet i ut -

Kunrjl. Maj:ts proposition Nr 218. 11

ländsk lag, vars tillämpning kan komma i fråga beträffande spörsmål, som
äro föremål för prövning av svensk domstol. För så vitt icke särskilda
skäl härifrån föranleda undantag, lämnas dylika upplysningar i form av
bevis, för vilka upptages en sammanlagd avgift av 5 kronor, nämligen
dels 2 kronor enligt rubriken »bevis, annat» i förordningen den 19 november
1914 (nr 383) angående stämpelavgiften, sådan denna rubrik lyder
enligt förordningen den 15 juni 1922 (nr 317), dels 3 kronor enligt
rubriken »bevis, annat, då det särskilt utfärdas» i förordningen den 7
december 1883 (nr 64) angående expeditionslösen, sådan denna rubrik lyder
enligt kungörelsen den 21 juni 1922 (nr 345), vilket sistnämnda
belopp jämlikt kungörelsen den 22 december 1922 (nr 594) angående
redovisning till statsverket av viss expeditionslösen jämväl tillfaller statsverket.
Det torde emellertid vara uppenbart, att denna avgift icke
kan anses utgöra en skälig ersättning för det ofta synnerligen omfattande
utredningsarbete, som i regel måste föregå utfärdande av bevis
i dessa ämnen. En icke obetydlig förhöjning av den avgift, som utgår
för bevis, som avser innehållet i utländsk lag, synes mig därför väl motiverad.
Även i föreliggande fall lärer av praktiska hänsyn en fix ersättning
äga företräde framför en efter utredningens omfattning bestämd
avgift. Ett belopp av sammanlagt 20 kronor för dylikt bevis torde härvid
kunna anses skäligt. Då förhöjningen tydligen bör avse den för beviset
utgående stämpelavgiften, bör denna sålunda höjas från 2 till 17
kronor. Särskilda skäl, vilka icke torde behöva närmare utvecklas, synas
emellertid tala för att någon förhöjning icke kommer till stånd i fråga
om avgiften för sådana intyg, som utfärdas jämlikt kungörelsen den 3
december 1915 (nr 512) angående uppdrag åt chefen för utrikesdepartementets
rättsavdelning att utfärda intyg om äktenskapshinder enligt utländsk
lag. Beträffande ifrågavarande intyg synes sålunda den nuvarande
avgiften av 5 kronor böra bibehållas.

I sammanhang med de av mig nu för utrikesdepartementets vidkommande
förordade ändringarna i vissa expeditionsavgifter har jag ansett
mig böra föreslå en höjning för vissa fall av den avgift, som för närvarande
utgår vid visering av utländska medborgares pass. I enlighet
med bestämmelserna i § 5 av kungörelsen den 22 december 1922 (nr 577)
om övervakande av utlänningar i riket, sådan denna paragraf lyder
enligt kungörelsen den 7 december 1923 (nr 405), meddelas visering
för tillstånd att inkomma i riket av beskickning eller konsulat ävensom
i vissa fall, efter Kungl. Maj:ts bemyndigande, i svensk gräns- eller
kustort av polismyndighet eller passkontrollör. Därjämte äger länsstyrelsen
i Norrbottens län eller av denna myndighet därtill förordnad tjänsteman
rätt att i vissa fall visera pass för utlänning, tillhörande befolkningen
å finskt område nära gränsen mot Sverige. När fråga är om
meddelande av förlängt vistelsetillstånd för här i landet vistande utlän -

Siämpelavgift
för bevis om
visering av
pass samt för
bevis i uppehållsbok.

12

Kungl. Maj:ts proposition Nr 218.

ningar, verkställes visering av utrikesdepartementet. Avgiften för visering
meddelad av beskickning eller konsulat utgår jämlikt kungörelsen
den 8 december 1922 (nr 582) angående ändrade bestämmelser om avgifter
för visering av pass enligt reciprocitetsgrundsatsen, så att utlänning är
skyldig att för visering av pass erlägga avgift till enahanda belopp, som
det åligger svensk undersåte att gälda vid visering i Sverige av pass för
resa till utlänningens hemland. Avgiften för visering meddelad av övriga
förutnämnda myndigheter utgår dels med stämpel enligt rubriken
»bevis, annat» i stämpelförordningen, utgörande 2 kronor för utrikesdepartementets
viseringar och 1 krona för andra myndigheters viseringar,
dels ock, utom för visst fall vid visering i utrikesdepartementet,
med lösen 50 öre enligt § 36 i förutnämnda kungörelse om övervakande
av utlänningar i riket (1922: 577), vilket sistnämnda belopp för utrikesdepartementets
vidkommande såsom stämpel redovisas till statsverket.
Viseringsavgiften utgör alltså i dessa fall resp. 2 kronor 50 öre och 1
krona 50 öre.

Vad angår de viseringar, som genom länsstyrelsen i Norrbottens län m. fl.
kunna meddelas åt den finska gränsbefolkningen torde en avgiftshöjning
vilken lätteligen kunde bliva till olägenhet för gränstrafiken — icke
böra ifrågakomma. Ej heller synas mig tillräckliga skäl föreligga för en
höjning av avgifterna för de av polismyndighet eller passkontrollör i
gränsort meddelade viseringar, s. k. nödfallsviseringar. Dessa viseringar,
som icke äro vidare talrika, avse endast en tid av högst åtta dagar, på
grund varav utlänningen måste för erhållande av tillstånd att även efter
denna tids utgång kvarstanna i landet, söka ny visering i utrikesdepartementet.
Därvid har utlänningen att enligt § 36 i kungörelsen om övervakande
av utlänningar i riket erlägga samma avgift, som om han, såsom
sig bort, hade sökt visering i utlandet hos svensk beskickning eller konsul.
Däremot synes mig icke någon erinran kunna göras mot en höjning av
stämpelavgiften vid meddelande i utrikesdepartementet av förlängt vistelsetillstånd
för här i landet vistande utlänningar. Denna avgift, såsom
nämnt för närvarande utgående med 2 kronor i stämpel och 50 öre i
lösen, torde utan att kunna verka betungande för de utlänningar, som
vilja uppehålla sig härstädes, kunna höjas till sammanlagt 5 kronor. I
enlighet härmed får jag föreslå, att stämpelavgiften för visering i utrikesdepartementet
av pass för utlänning fastställes till 4 kronor 50 öre, i
sammanhang varmed i förordningen angående stämpelavgiften bör införas
en särskild rubrik för visering av dylika pass.

Enligt § 11 i kungörelsen den 22 december 1922 om övervakande av
utlänningar i riket skall här i riket vistande utlänning, som önskar fortfarande
uppehålla sig här och ej kan förskaffa sig viserat pass, vara försedd
med uppehållsbok, innefattande tillstånd att vistas i riket. Uppehållsbok
utfärdas av vederbörande polismyndighet, som tillika meddelar förlängning
av sådant tillstånd. Avgiften för dylika tillståndsbevis utgår dels

Kungl. Maj:ts proposition Nr 218.

13

med stämpel 1 krona enligt rubriken »bevis, annat» i stämpelförordningen,
dels med lösen 50 öre enligt förutnämnda kungörelse. Den föreslagna höjningen
av stämpelavgiften för vissa viseringar av pass torde påkalla, att
jämväl stämpelavgiften för tillståndsbevis i uppehållsbok höjes; och får jag
i sådant hänseende föreslå, att avgiften bestämmes till 2 kronor. Även för
nämnda bevis erfordras en särskild rubrik i stämpelförordningen.

I skrivelse till Kungl. Maj:t den 21 december 1922 anför lantmäteristyrelsen: Genom

förordningen den 15 juni 1922 (nr 317) om ändring i vissa
delar av förordningen den 19 november 1914 (nr 383) angående stämpelavgiften
höjdes denna avgift vad angår avskrift av lantmätares eller med
honom i avseende å behörighet till vissa förrättningar likställd tjänstemans
förrättningshandlingar, när densamma utgives från lantmäterikontoren i
länen eller lantmäteristyrelsen, från 75 öre till 1 krona 50 öre för varje
sida (6 kronor arket). Härvid torde icke hava uppmärksammats, att stämpelavgiften
för handling av ifrågavarande slag bestämts så sent som genom
förordning den 22 juni 1920 (nr 338) och då höjts vad lantmäteristyrelsen
angår från 1 krona 25 öre arket. Före den 1 januari 1921, då sistberörda
förordning (1920 : 338) trädde i kraft, utgick beträffande ifrågavarande handlingar
ingen stämpelavgift vid utgivande från lantmäterikontoren i länen,
men förekom däremot lösen till belopp av 1 krona 25 öre arket.

Genom förstberörda förordning (1922:317) bestämdes stämpelavgiften för
avskrift av vanlig expeditionshandling till 1 krona arket vid utgivande från
lantmäterikontor och till 2 kronor arket vid utgivande från lantmäteristyrelsen.
Det kan vara befogat att göra någon skillnad emellan lantmätares
förrättningshandlingar och vanliga expeditionshandlingar i så måtto, att de
förra i regel äro indelade i ett flertal kolumner och därigenom kräva mer
tid vid avskrivandet, varjämte därvid användes blankett, som är dyrare än
vanligt skrivpapper. Att emellertid uttaga en ersättning av 6 kronor för
ark synes lantmäteristyrelsen uppenbart oskäligt.

På grund av vad sålunda anförts har lantmäteristyrelsen hemställt, att
Kungl. Maj:t ville vidtaga åtgärder för ändring av stämpelavgiften i fråga
om avskrift av lantmätares eller med honom i avseende å behörighet till
vissa förrättningar likställd tjänstemans förrättningshandlingar till vad som
gällde före utfärdandet av förut omförmälda förordning den 15 juni 1922,
innebärande en sänkning från 1 krona 50 öre till 75 öre för sidan.

I häröver infordrat utlåtande yttrar statskontoret:

»På sätt framgår av statsrådsprotokollet till den proposition (1922:224),
vari förslag till de sedermera genom förordningen den 15 juni 1922 (nr 317)
fastställda ändringarna i 3 § av stämpelförordningen för riksdagen framlades,
ansågos de ifrågasatta förhöjningarna av stämpelsatserna vara påkallade
dels av det statsfinansiella läget och dels av det sjunkande penningvärdet.
Någon anledning till det av lantmäteristyrelsen gjorda antagandet
att vid beslutet om berörda förhöjningar icke skulle hava uppmärksammats,
att stämpelbeloppen under de nu ifrågavarande rubrikerna höjts år 1920,
lärer icke förefinnas. Vid sådant förhållande kan statskontoret icke till -

Stämpelavgift
för avskrift av
lantmätares
förrättningshandlingar

m. m.

Lantmäteristyrelsen
1922.

Statskontoret

1923.

14

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 218.

Kungl. Maj:t
1923.

Lantmäteristyrelsen
1923.

Statskontoret

1924.

styrka, att förslag nu förelägges riksdagen om ett återgående till de före
den 1 juli 1922 gällande stämpelsatserna.»

Statskontoret har förty hemställt, att lantmäteristyrelsens framställning
ej måtte föranleda någon Kungl. Maj:ts vidare åtgärd.

I beslut den 10 mars 1923 fann Kungl. Maj:t förevarande, av lantmäteristyrelsen
gjorda framställning icke föranleda någon Kungl. Majrts vidare åtgärd.

I förnyad framställning till Kungl. Maj:t den 12 december 1923 anför
lantmäteristyrelsen:

»Vare sig nu ett förbiseende ägt rum eller icke, kan lantmäteristyrelsen
icke finna annat än att det är uppenbart oskäligt att uttaga en ersättning
av 6 kronor arket för avskrifter av ovannämnda slag, som utlämnas från
lantmäteristyrelsen och lantmäterikontoren i länen. Vid det möte, som nyligen
hållits med rikets överlantmätare för överläggning inför lantmäteristyrelsen
om en del tjänsteangelägenheter, framhölls detta kraftigt av överlantmätare
från landets skilda delar. Åtskilliga överlantmätare meddelade
därvid, att de i regel före utförandet av begärda avskrifter ansett sig böra
underrätta rekvirenten om den blivande kostnaden, varav följden ofta blivit,
att beställningen kontramanderats. Av i anslutning härtill lämnade uppgifter
framgick, att totala beloppet av stämpelavgifter å lantmäterikontoren
i länen icke ökats efter den senaste förhöjningen. Det synes jämväl böra
tagas i betraktande, att rikets jordägare till allra största delen bekostat de
kartor med därtill hörande handlingar, varom hittills i ärendet varit fråga.
Slutligen finner lantmäteristyrelsen sig böra fästa upppmärksamheten på att
för avskrifter från statsdepartementen utgår lösen med 3 kronor för första
arket och 1 krona 50 öre för övriga, vartill kommer stämpel 2 kronor för
varje ark. Totalkostnaden blir i detta fall alltså 5 kronor för första arket
och 3 kronor 50 öre för övriga.

Enligt lantmäteristyrelsens mening blir statsverket fullt ersatt med det
stämpelbelopp, som gällde jämlikt förordningen den 22 juni 1920 (nr 338)
eller 75 öre för sida eller 3 kronor arket.

Emellertid anser styrelsen det icke motiverat att uppehålla någon större
skillnad mellan avskrifter av lantmätares eller med honom i avseende å
behörighet till vissa förrättningar likställd tjänstemans förrättningshandlingar
samt avskrifter av andra handlingar, som utlämnas från lantmäteristyrelsen
eller lantmäterikontoren i länen. Då lantmäteristyrelsen här ämnar föreslå
ändring beträffande avskrifter av förstberörda slag av handlingar, synes
styrelsen goda skäl tala för att på samma gång ändring vidtages beträffande
stämpel även för avskrifter av det senare slaget och att stämpelbeloppet bestämmes
lika för samtliga avskrifter, varom här är fråga.»

Med stöd av det sålunda anförda har lantmäteristyrelsen hemställt, att
Kungl. Maj:t ville vidtaga åtgärder för att stämpelavgiften för avskrifter,
som utlämnas från lantmäteristyrelsen eller lantmäterikontoren i länen, måtte
bestämmas till 75 öre för varje sida.

Statskontoret, som avgivit utlåtande jämväl över sistnämnda framställning,
anför:

»Då det numera blivit upplyst, att den höga stämpelavgiften för ifrågavarande
avskrifter i många fall avskräckt vederbörande från att begära

Kungl. May.ts proposition Nr 218.

15

dylika avskrifter samt att därför statsverkets inkomst av denna stämpel,
trots höjningen av stämpel satsen, icke ökats, vill statskontoret — med erinran
dels, att, när vid 1920 års riksdag frågan om ifrågavarande stämpelavgift
förevar, det framhölls såsom önskvärt, att avskrifter av ifrågavarande
slag betingade samma avgift, från vilken myndighet de än utlämnades, dels
ock att lösen för sådana avskrifter, när de utlämnas av lantmätare, fortfarande
utgår med samma belopp, som av nyssnämnda riksdag fastställdes,
och att alltså den som önskvärd ansedda likheten i avgifter nu icke förefinnes
— icke motsätta sig den ifrågasatta nedsättningen av stämpelavgiften
för avskrifter av lantmätares förrättningshandlingar.

I sin förevarande skrivelse har lantmäteristyrelsen tillika förklarat sig
anse, att det icke vore motiverat att uppehålla någon större skillnad mellan
stämpelavgifterna för avskrifter av lantmätares förrättningshandlingar och
avskrifter av andra handlingar och i anslutning härtill föreslagit införande
av lika stämpelsats för dessa avskrifter. I detta avseende vill statskontoret
erinra, dels att stämpelavgiften, på samma gång den utgör en form av beskattning,
jämväl innefattar ersättning för kostnaderna för expeditionen, dels
ock att lantmäteristyrelsen i sin tidigare skrivelse i ämnet upplyst, att avskrifter
av förrättningshandlingar droge högre kostnad än avskrifter av
andra handlingar. Statskontoret anser därför för sin del en skillnad i
ifrågavarande stämpelsatser berättigad. Härtill kommer, att styrelsens förslag
i denna del skulle innebära, att avskrifter av andra handlingar än
lantmätares förrättningshandlingar skulle draga vida högre avgift, när de
utlämnades från lantmäteristyrelsen eller lantmäterikontoren än när de utgåves
av med dem jämställda myndigheter, en anordning, som synes statskontoret
både olämplig och omotiverad. Framställningen i denna del får
statskontoret därför avstyrka.»

Vid övervägande av vad som i ärendet förekommit finner jag mig böra Departementsbiträda
lantmäteristyrelsens, av statskontoret tillstyrkta framställning i vad chefenden
avser sänkning av stämpelavgiften för avskrifter av lantmätares eller
med honom i avseende å behörighet till vissa förrättningar likställd tjänstemans
förrättningshandlingar från 1 krona 50 öre till 75 öre för varje sidaDäremot
anser jag mig i anslutning till vad statskontoret anfört icke kunna
förorda bifall till lantmäteristyrelsens framställning i övrigt, innebärande
ett likställande i stämpelavgiftshänseende mellan avskrifter av lantmätares
förrättningshandlingar och av andra handlingar, eller en höjning av stämpelavgiften
för dessa senare från 25 öre och i vissa fall 50 öre till 75 öre för
sida räknat.

I en till Kungl. Maj:t ställd, den 26 februari 1923 dagtecknad skrift hava
åtskilliga personer i Saltbacken och Lervik hemställt, att stämpelavgiften för
tullpass, som för närvarande utgår med 50 öre för öppen båt och 2 kronor
för annan farkost, måtte bestämmas till 50 öre för båtar under 10 ton, öppna
eller däckade, samt till 2 kronor för annan farkost.

I häröver infordrat utlåtande yttrar kommerskollegium:

»Det stämpelbelopp, varmed tullpass å fartyg jämte innehavande last skall
vara belagt, är tidigare och senast i förordningen den 15 juni 1922 (nr 317)
om ändring i vissa delar av förordningen den 19 november 1914 (nr 383)

Stämpelavgiften
för
tullpass.

Kommers kollegium.

16

Kungl. Maj:ts proposition Nr 218.

angående stämpelavgiften satt till olika storlek för öppen båt och för annan
(däckad) farkost. Med en dylik uppdelning torde vid tiden för denna bestämmelses
tillkomst hava avsetts att göra denna stämpelavgift beroende av
fartygens storlek. De öppna båtarna motsvarade nämligen efter då gängse
byggnadssätt mindre farkoster och de övriga, däckade fartygen större sådana.

Det lärer allt fortfarande få anses skäligt, att vid fastställandet av den till
staten utgående ersättningen för nu ifrågavarande legitimationshandling nödig
hänsyn tages till fartygets storlek. Det torde nämligen i allmänhet icke vara
lämpligt att för de mindre fartygen, vilkas ägare merendels torde besitta
ringare förmåga att erlägga sjöfarten påvilande avgifter, dylika avgifter
skola utgå med lika belopp som för de större. Kollegium anser ovannämnda
syfte i ifrågavarande bestämmelse allt fortfarande böra upprätthållas.

I nu föreliggande ansökan har framhållits, att tullpassavgiften för i gränsfarvattnen
sysselsatta mindre farkoster, vilka användas för korta och ofta
återkommande färder över tullgränsen, med bestämmelsens nuvarande avfattning
blivit alltför betungande. I sådant hänseende hava sökandena anfört,
att de båttyper, som numera företrädesvis användas av kustbefolkningen,
undergått en icke oväsentlig förändring, som bland annat medfört, att även
relativt små farkoster och båtar numera äro försedda med däck, så att för
desamma måste erläggas den högre avgiften för tullpass.

Kollegium kan vitsorda, att båtbyggeriet efter det allmänna införandet av
oljemotorer för fartygsdrift kommit att inrikta sig på nya båttyper, vilka
ofta äro försedda med däck i den utsträckning, att de enligt gällande skeppsmätningsförfattningar
måste behandlas som helt däckade fartyg. Det kan
därigenom inträffa, att en relativt stor båt kan komma att räknas för öppen
farkost och följaktligen erhålla tullpass mot lägre avgift än en annan faktiskt
mindre båt. Ett sådant sakförhållande innebär onekligen en viss oegentlighet,
som synes böra undanröjas genom en tidsenligare avfattning av berörda
föreskrift.

Med bibehållande av förenämnda förordnings principiella innebörd synes
det kollegium därför lämpligt, att den nuvarande gruppindelningen i öppna
båtar och andra farkoster utbytes mot en ny sådan. Sökandena hava för
sin del föreslagit, att fartygen med avseende på storleken av stämpelavgiften för
tullpass borde uppdelas i två efter dräktigheten bestämda grupper, nämligen
den ena omfattande fartyg, vilkas dräktighet understiger 10 ton, och den
andra omfattande övriga fartyg och farkoster.

Kollegium vill härom anföra följande. Ett värde om 10 nettoton betecknar
den undre storleksgränsen för handelsfartyg, som med vissa undantag
författningsenligt äro underkastade mätning i och för utrönande av fartygets
avgiftspliktiga tontal. Fartyg, icke överstigande denna gräns, hava
icke ansetts vara av den betydelse, att de för avgiftsberäkningen borde ovillkorligen
underkastas mätningsplikt. Sistnämnda slag av fartyg, vilka pläga
benämnas ’underdräktiga’, åtnjuta en viss avgiftsfrihet, motiverad företrädesvis
av fartygens ifråga ringa storlek och enkla transportuppgifter.
Kollegium har för sin del icke funnit anledning till erinran mot att samma
gränsvärde fastställes även ifråga om skyldigheten att erlägga den högre tullpassavgiften,
och detta desto mera, som härigenom en exakt åtskillnad skulle
vinnas i berörda avseende i stället för den mera otillfredsställande regel,
som nu gäller.

Praktiskt taget skulle en föreskrift, sådan som den av sökandena föreslagna,
innebära, att fartyg, som äro skyldiga att föra mätbrev, debiteras efter den
högre taxan för tullpass, medan övriga betala efter den lägre. Vederbörande

Kungl. Maj:ts proposition Nr 218.

17

tullmyndighet torde härigenom vinna lättnad vid avgörande av debiteringsgrunden
för utställande av tullpass särskilt ifråga om vissa underdräktiga
fartyg.»

Under åberopande av det anförda har kollegium hemställt, att Kungl. Maj:t
ville, med föranledande av den gjorda framställningen, vidtaga åtgärder för
ändring i stämpelförordningen, samt i sådant avseende beträffande nedannämnda
del av den i 3 § av förordningen införda tariffen föreslagit följande

ändrade lydelse:

Pass, fartygs-: i Avd.

— — — — — — Kronor öre

tullpass:

för fartyg, vars nettodräktighet icke överstiger 10 ton ... 50

för annat fartyg..................................... 2

Statskontoret har tillstyrkt framställningen. Statskontoret.

Vad kommerskollegium sålunda föreslagit synes mig ändamålsenligt och Departcmentslämpligt,
och torde fördenskull i detta sammanhang erforderlig ändring böra chefenvidtagas
av den i 3 § stämpelförordningen intagna tariffen.

4

Föredragande departementschefen uppläser härefter ett inom finansdepartementet
upprättat förslag till förordning om ändring i vissa delar av förordningen
den 19 november 1914 (nr 383) angående stämpelavgiften samt hemställer,
att Kungl. Maj:t måtte i proposition till riksdagen föreslå riksdagen
att antaga nämnda förslag.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
behagar Hans Maj:t Konungen bifalla och förordnar,
att proposition av den lydelse, bil. litt. vid
detta protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Gunnar Grip.

Bihang till riksdagens protokoll 192t. 1 samt. 179 höft.

(Nr 218.)