Kungl. Maj:ta proposition nr 217.
1
Nr 217.
Kungl. Majtts proposition till riksdagen angående bemyndigande
för vattenfallsstyrelsen ''att träffa förlikning
i tvister med Lilla Édetspappersbruksaktiebolag in. fl.;
given Stockholms slott den 2 maj 1924.
^ Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden för denna dag, föreslå riksdagen
bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.
GUSTAF.
Sven Liibeck.
Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 2 maj 1924.
Närvarande:
Statsministern Trygger, ministern för utrikes ärendena friherre Marks von
Wurtembeeg, statsråden Malm, Ekeberg, Beskow, Malmroth, Hasselrot,
Stridsberg, Lubeck, Clason, Wohlin, Pettersson.
Departementschefen, statsrådet Liibeck anför:
Med bifall till Kungl. Maj.ts förslag i ämnet (proposition nr 169) god- statens inköp
kände 1908 års riksdag tre särskilda köpeavtal, varigenom kronan förvärvade är *908 av
vissa fastigheter med tillhörande vattenrätt i Göta älv. Avsikten med de ''“ÄLt*
sålunda beslutade köpen var, att staten genom desamma skulle komma i
tillfälle att medelst reglering av avrinningen i Göta älv bereda sig väsentligen
ökat utbyte av den vattenkraft, staten redan då ägde i älven, samt få
frihet att på lämpligt sätt ordna en förbättrad farled från Vänern till
Kattegatt.
Enligt ett av berörda köpeavtal, dagtecknat den 29 februari 1908 och
försett med tillägg av den 7 april 1908, försålde Lilla Edets pappersbruksBitiang
till riksdagens protokoll 1924. 1 samt. 178 höft. (Nr 217.) 951 24
2
Kungl. Maj-.ts proposition nr 217.
aktiebolag till Kungl. Maj:t och kronan, bland andra vid östra sidan av Göta
älv belägna områden, dels Lilla Edet nr 1, ett laxfiske och åtta sågkvarnar
eller sågverken nr 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7 och 8, Lilla Edet nr 2, ett laxfiske eller
sågverken nr 11 och 12, samt Lilla Edet nr 3, en sågkvarn eller sågverken
nr 9 och 10, å vilka fastigheter lagfart för bolaget beviljats den 11 februari
1907, § 44, dels ock den vid en den 20 november 1799 påbörjad fördelning
av tomterna till Lilla Edet, varöver då upprättad karta blivit den 27 maj 1803
fastställd, med litt. Q betecknade »Spånkajen till Brukets spånavföringsplats»,
vilket område, såsom tillhörande nyssnämnda sågverk nr 1—12, inbegrepes
i den lagfart, som för bolaget å sågverken beviljats den 11 februari 1907,
§ 44. I köpet inbegreps all till de försålda fastigheterna hörande grund,
öar, vattenfall, vatten och fiske i Göta älv. Köpeskillingen utgjorde 5 miljoner
kronor. De försålda fastigheterna med tillbehör skulle bolaget arrendera
av kronan på 10 år, räknade från den 10 juni 1908, och skulle samtliga
årliga arrendebelopp av bolaget betalas i förskott genom avdrag på angivet
sätt vid likviden av köpeskillingen.
Lina Edecs Sedan riksdagen beviljat medel för anläggning av eu ny farled mellan
11 aktfeboiagaS" Vänersborg och Göteborg, utfördes arbeten för farleden vid, bland andra
ersättnings- platser, Lida Edet. Sedermera instämde Lilla Edets pappersbruksaktiet“1“onn“ot
bolag år 1918 Kungl. Maj:t och kronan till Elundre, Väne och Bjärke häradsrätt
med yrkande om ersättning för skada och olägenhet, som av anläggningar
och åtgärder för den nya farleden i Göta älv och i samband därmed
utförda arbeten orsakats ellei^ komme att orsakas bolaget, och fastställde
bolaget under rättegången sitt ersättningsanspråk till omkring 1,160,000
kronor. I utslag den 5 juli 1922 har häradsrätten tillerkänt bolaget ersättning
dels för mistning av de delar av de utav bolaget till den 10 juni 1918
arrenderade fabriksområdena, vilka vattenfallsstyrelsen under åren 1915 och
1916 tagit i besittning, med 2,500 kronor, dels för den ökning i bolagets
kostnad för maskinreparationer, som kunde antagas hava uppkommit av
vattnets förorening genom arbetena å den nya farleden, med 1,000 kronor,
dels för ökning i arbetskostnaden för rörelsens bedrivande under tiden till
arrendets upphörande med 4,000 kronor, dels och för förlust till följd av inskränkning
under omkring ett och ett hälft år i driften vid de av bolaget
arrenderade fabrikerna för tillverkning av sulfitmassa, slipmassa och papper
med 290,000 kronor, eller med tillhopa 297,500 kronor jämte fem procent ränta
därå från stämningsdagen den 9 april 1918, tills betalning skedde, ävensom
ersättning för rättegångskostnaderna med 19,300 kronor. Sedan parterna å
ömse sidor vädjat mot utslaget, är målet för närvarande beroende på Göta
hovrätts prövning.
Fuxerna bya- Därefter hava ett flertal byamän i Fuxerna by år 1922 till förenämnda
mans talan mot häradsrätt instämt Kungl. Maj:t och kronan med yrkande, att kärandena såendTbättrerätt
som delägare i Fuxerna by måtte för sina hemmantal förklaras vara dels
till vissa ägare till halva vattenkraften i Göta älv utmed byns strand med avdrag för
vattenkraft vid den vattenkraft, som kunde prövas tillkomma de regala sågarna vid Lilla
Lina Edet. Edet, dels ock ägare och besittningshavare ej mindre till det område, som
Kiimjl. Maj:ts proposition nr 217.
.''i
förut såsom utmål använts för lulla Edets sluss och kanal, samt det områdo,
som benämnes gamla spånkajen, än även till de efter storskiftet å Lilla
Edets tomter utanför vissa angivna områden och gamla spånkajen gjorda utfyllningar.
Vidare hava kärandena yrkat ersättning för dem tillhörig vattenkraft
och fast mark, som för kronans anläggningar vid Lilla Edet tagas i
anspråk, ävensom för skada och intrång å Fuxerna bys hela fiskerätt. För
det fall att yrkandena beträffande gamla spånkajen icke skulle bifallas, har
yrkats utbekommande av lösen för byamännen tillkommande rätt till försågning
vid verken vid Tulla Edet.
Med anledning härav har vattenfallsstyrelsen till samma häradsrätt in- Kronans talan
stämt Lilla Edets pappersbruksaktiebolag och stärbhusdelägarna efter bruks- m°t Lina Edets
ägaren C. Emil theger med yrkande, att de måtte värja köpet eller eljest aktiewtg^fl.
till Kung! Maj it och kronan utgiva motsvarande del av köpeskillingen jämte angående
ränta ävensom hålla kronan skadeslös för all skada, kostnad eller förlust, skyldighet,
som kunde tillskyndas kronan därigenom, att Fuxerna byamäns klandertalan
i sin helhet eller delvis bifölles.
I enlighet med parternas hemställan har häradsrätten besluta, att båda
dessa mål skulle handläggas gemensamt.
I målen, som ännu äro beroende på häradsrättens prövning, hava parterna Parternas
i huvudsak anfört följande: andragande!!
Fuxerna lyamän hava anfört, att Fuxerna bys ägovälde, i den mån det- angående
samma icke delats mellan byamännen genom laga skiftesförrättningar eller fastigheter
icke upplåtits åt enskilda personer av byamännen gemensamt, fortfarande och Tatten ''id
vore samfällt för byamännen, och vore detta särskilt fallet med byns område Lllla Edeti
Göta älv. Vid det å Fuxerna by förrättade laga skiftet hade ock »halva
Göta älv» uttryckligen förklarats vara byns gemensamma egendom. För
uppförande av Lilla Edets kraftverk men även för därvarande trafikkanals
behov hade emellertid kronan, praktiskt taget, tagit i anspråk byns hela vattenomrade
i Göta älv samt vissa delar av byns gemensamma jordområde vid
älven. Sin rätt till vatten och land vid Lilla Edet grundade kronan dels
på 1904 års köp av Nya Trollhätte kanalbolags egendom och på den rätt,
kronan förut haft till den gamla slusskanalen med utmål vid Lilla Edet,
dels ock på 1908 års köpeavtal med Lilla Edets pappersbruksaktiebolag.
Medan från början av 1600-talet hade kronan förfogat över vissa områden
av Fuxerna bys land och vatten dels för anordnande av farled förbi Lilla
Edet, dels ock för inrättande därstädes av sågverk och fisken. Beträffande
farleden anordnades sådan under 1600-talets första år medelst anläggande
av slussverk mellan Göta älvs östra strand vid Fuxerna bv och den utanför
befintliga holmen. Slussverket hade av kronan mestadels upplåtits på
arrende, först åt Göteborgs stad, vidare åt Trollhätte gamla kanalbolag,
under vars tid verket förflyttades till västra stranden av Göta älv vid Ström
(1832), samt efter år 1838 åt Nya Trollhätte kanalbolag. Medelst kronans
inköp år 1904 av sistnämnda bolags egendom hade slussverket kommit tillbaka
till kronans besittning. Den rätt, som kronan utövat gentemot Fuxerna
by över för farleden använda områden i land och vatten, grundade sig på
regalrätten: kronan hade icke haft äganderätt utan allenast ständig besittningsrätt,
d. v. s. rätt att nyttja berörda områden, så länge de varit för
ändamålet erforderliga. Yad anginge sågverken och fiskena, hade kronan
redan från början av 1600-talet förfogat över en eller flera sågkvarnar vid
Lilla Edet, vilka kronan utarrenderade till enskilda personer ävensom till
4
Kungl. May.ts proposition nr 217.
Göteborgs stad, oftast i sammanhang med slussverket. År 1681 erhöll
emellertid Hans von Gerde besittningsrätt för sig och^sina arvingar till »sågkvarnen»
vid Lilla Edet mot viss årlig avgäld. År 1698 befunnos von
Gerdes kvarnar vid Lilla Edet vara till antalet 8. År 1720 meddelades
skatteköp för von Gerde och hans meddelägare å en holme, 8 sågkvarnar
och ett laxfiske. I 1825 års jordebok betecknades ifrågavarande egendom
sålunda: «Lilla Edet, eu holme nr 1, 8 sågar och 1 laxfiske». Därutöver upptoge
nämnda jordebok vid Lilla Edet dels en sågqvarn, vilken jämlikt år
1771 lämnat vederbörligt medgivande flyttats dit från Lilla Jösseforsen i
Yärmland och motsvarade vad som senare benämnts sågarna nr 9 och 10,
dels ock ett laxfiske, & vilket jämlikt år 1855 meddelat tillstånd uppsatts ett
sågverk, motsvarande vad som senare benämnts sågarna nr 11 och 12. Nu
omförmälda sågar och fisken hade gått i köp och försäljning mellan enskilda
samt slutligen samlats på en hand av ingenjören C. Emil Hseger och av
honom försålts till Lilla Edets pappersbruksaktiebolag, som i sin tur år
1908 försålt dem till kronan. Enligt byamännens förmenande kunde till
dessa kvarnar icke anses höra mera vatten än det, som prövades hava varit
behövligt för deras drift i det skick och till den omfattning, som vid deras
legalisering avsetts.
Då den gamla kanalen vid Lilla Edet redan år 1832 förflyttats till västra
stranden av Göta älv och för densamma förut använda vatten- och jordområden
numera helt komme att tillgodogöras ej för trafikkanalen utan för
Lilla Edets kraftverk, hade följaktligen rätten att nyttja Fuxerna bys land
och vatten upphört och kronan vore pliktig att till byn återställa den för
kanalen använda egendomen. Då vidare de 12 regula sågarna icke hade rätt
till mera vattenkraft än den, för vilken de blivit legaliserade, måste Fuxerna
by anses vara ägare till hälften av Göta älvs vattenkraft utmed sin strand,
allenast med avdrag av berörda vattenkraft till de 12 sågarna. Byn ägde
ock rätt till den vattengrund, som för kraftverket toges i anspråk med avdrag
för de områden, som förut tillhört sågarna.
Beträffande den s. k. gamla spånkajen hade till stöd för kronans och
dess fångesmäns rätt därtill allenast kunnat åberopas en vid storskiftet av
Lilla Edets tomter år 1800 träffad överenskommelse mellan sågverksägarna
och närvarande skiftesdelägare. Medelst denna handling hade spånkajen till
sågverksägaren försålts »till sågbrukets särskilda behov av spåns u tf öring»
mot viss försågningsskyldighet. Då spånkajen sålunda upplåtits för ett bestämt
ändamål, kunde köparna icke hava till densamma förvärvat äganderätt
utan allenast ständig besittningsrätt, och då sågbruket för länge sedan upphört
att existera och sålunda behov av spånavstjälpningsplats icke vidare
förefunnes, måste Fuxerna by vara berättigad att återfå besittningsrätten
till spånkajen. Till vissa utfvllningar utanför, bland andra områden, gamla
spånkajen måste också Fuxerna by hava äganderätt.
Vattenfallsstyrelsen har bestritt byamännens talan samt framhållit, att
enligt styrelsens förmenande på grund av förordningen den 22 april 1881 om
tjuguårig hävd laga hävd förelåge beträffande ifrågavarande sågverkslägenheter
och laxfisken samt grund, Öar, vattenfall, vatten och fiske utanför desamma
intill den gräns, som bestämdes av stadgandet i 12 kap. 4 § jordabalken,
d. v. s. intill vattendragets mitt, samt att därför något klander mot den sålunda
åkomna hävden lagligen ej kunde göras gällande.
Beträffande gamla spånkajen har vattenfallsstyrelsen framhållit, att den år
1800 träffade föreningen innefattade en bekräftelse på en redan 1757 skedd
försäljning av spånkajen till sågbruksägarna samt att under alla förhållanden
hävd jämlikt kungl. förklaringen den 14 maj 1805 måste föreligga.
Kungl. Maj:ts proposition nr 217. 5
Lilla Edets pappershruksaktieholag liar bestritt vattenfallsstyrelsens liemulstalan
beträffande alla i köpet ingående fastigheter med undantag av gamla
spånkajen, enär Euxerna byamäns talan icke avsåge klander av åtkomsten
till berörda fastigheter utan allenast omfånget av den med samma fastigheter
förenade vattenrätten, i vilket avseende bolaget icke gjort några utfästelser.
Beträffande spånkajen vore däremot bolaget berett att värja fånget
och hänvisade i sådant avseende till de av vattenfallsstyrelsen åberopade
åtkomsthandlingarna.
Vidare hava stärbhusdelägarna efter bruksägaren C. Emil Häger yrkat,
att de måtte skiljas från målet, enär Häger i det köpeavtal av den 6 juni
11106, varigenom han till bolaget försålt ifrågavarande fastigheter, fritagit sig
från liemulsskyldighet.
Gentemot vattenfallsstyrelsens påstående om hävd hava Fuxerna byamän
framhållit, att de regala vattenverken vid Lilla Edet, vilka endast hade rätt
till så mycket vatten, som erfordrades för verken, icke kunde genom hävd
förvandlas till vattenverk med strandrätt, d. v. s. med rätt jämväl till befintligt,
icke tillgodogjort vatten. Beträffande spånkajen hava byamännen
framhållit, att densamma upplåtits icke med äganderätt utan allenast med
ständig besittningsrätt, vadan bestämmelserna om hävd icke kunde äga tilllämpligliet
i förevarande fall.
Till bemötande av byamännens invändning, att verken vid Lilla Edet tillgodogjorde
sig vattnet på grund av regalrätt och icke på grund av strandrätt
har vattenfallsstyrelsen åberopat en på föranledande av byamännen av professorn
B. H. Dahlberg i Uppsala den 10 juli 1909 avgiven promemoria i ämnet,
däri uttalas, att han dels icke funnit särskilt stöd för en Euxerna byamäns
rätt till vattnet vid Lilla Edet eller till det område, som läge utanför den
gamla slusskanalen, dels funnit väsentliga skäl tala för att kronan, sedan
den förvärvat den rätt, som på grund av upplåtelse eller särskilt tillstånd
tillkommit enskilda, finge anses äga samma vatten och område.
I skrivelse den 29 mars 1924 har vattenfallsstyrelsen anfört, bland annat:
Styrelsen hade i en den 14 februari 1924 till länsstyrelsen i Älvsborgs län
ingiven ansökning anhållit, att länsstyrelsen måtte meddela kvarstad å eller,
om sådan funnes ej kunna beviljas, förbud för Lilla Edets pappersbruksaktiebolag
att sälja eller förskingra så mycket av bolaget tillhörig egendom,
som svarade mot det av byamännen i rättegången mot Kungl. Maj:t och
kronan yrkade ersättningsbeloppet, 2,419,000 kronor. I avgiven förklaring hade
bolaget bestritt, att vattenfallsstyrelsens yrkande kunde lagligen bifallas. Bolaget
hade vidare framhållit, att Euxerna byamäns skadeståndsberäkningar
under alla förhållanden vore synnerligen överdrivna samt, även om grunden
för käromålet gillades, rimligen icke kunde väntas bliva bifallna till högre
belopp än cirka 500,000 kronor. Slutligen hade bolaget förbehållit sig ersättning
för all den skada och förlust, som kunde drabba bolaget, därest vattenfallsstyrelsens
yrkande om kvarstad eller skingringsförbud vunne länsstyrelsens
bifall. Vattenfallsstyrelsen, som förhandlat med representanter för bolaget
i detta ärende, hade funnit, att eu uppgörelse med bolaget angående
ifrågavarande mellanhavande vore tänkbar och lämplig. Bolaget hade jämväl
till vattenfallsstyrelsen inkommit med ett den 11 mars 1924 dagtecknat
anbud om förlikning, i hithörande delar så lydande:
Vattenfallsstyrelsens
förslag till
förlikning med
Lilla Edets
pappersbruksaktiebolag.
6
Bolagets
förliknings
anbud.
Kungl. Maj:ts proposition nr 217.
«Bolaget förklarar sig villigt avstå från varje anspråk mot Kungl. Maj:t
ock kronan, grundat å de förhållanden, som utgjort anledningen till ovanberörda,
genom häradsrättens dom den 5 juli 1922 avgjorda rättegång, och
förty återkalla sin härutinnan anliängiggjorda talan däri inbegripet rättegångskostnaden.
Såsom villkor för att denna bolagets förklaring skall bliva
för bolaget bindande uppställer bolaget, att bolaget före innevarande mars
månads utgång från Kungl. Maj:t och kronans sida mottager såväl dess utfästelse
att återkalla sina i nyssnämnda rättegång mot bolaget framställda
yrkanden som ock dess gent emot bolaget och dess fångesmans, avlidne ingenjören
C. Emil Hseger, stärbhusdelägare avgivna förklaring, att Kungl. Maj:t
och kronan dels erhållit vad genom 1908 års ovanberörda köp blivit av bolaget
avyttrat, och dels avstår från varje ytterligare anspråk, grundat å eller
sammanhängande med samma köp, samt förty nedlägger sin mot bolaget
och dess fångesmans, avlidne ingenjören C. Emil ILeger, stärbliusdelägare
enligt stämningsansökning den 16 april 1923 vid Flundre, Väne och Bjärke
häradsrätt anliängiggjorda talan och återkallar den hos Konungens befallningshavande
i Älvborgs län den 14 februari 1924 gjorda ansökning om
kvarstad eller skingringsförbud. Skulle ifrågavarande förklaring från Kungl.
Maj:t och kronans sida icke kunna avgivas utan riksdagens medverkan, står
bolaget fast vid sin ovan angivna förklaring intill instundande maj månads
utgång, under förutsättning att före samma tidpunkt bolaget fått mottaga en
förklaring från Kungl. Maj:t och kronan av nyss angivna innehåll.»
Vattenfallsstyrelsen anför vidare:
Vid övervägande av de nackdelar och fördelar, som en dylik uppgörelse
skulle medföra för vattenfallsstyrelsen såsom affärsdrivande verk, hade styrelsen
kommit till den uppfattning, att fördelarna vore avgjort övervägande.
Den utredning, som i samband med kronans köp år 1908 av bolagets egendom
vid Lilla Edet ägde rum och som till största delen återfunnes i riksdagshandlingarna
i ärendet nämnda år (proposition nr 169 och statsutskottets
utlåtande nr 169), finge anses utvisa, att Fuxerna byamän icke ägde
någon andel i Lilla Edets vattenfall i Göta älv. Styrelsen vore följaktligen
livligen övertygad därom, att någon fara icke förelåge för att de i stämningen
framställda yrkandena rättsligen skulle kunna bifallas. Beträffande slutligen
den av bolaget mot vattenfallsstyrelsen väckta, i Göta hovrätt vilande
skadeståndstalan måste man räkna med den möjligheten, att, även om nedsättning
skulle kunna i hovrätten eller högsta domstolen vinnas, vattenfallsstyrelsen
likväl finge vara beredd att till bolaget gälda ett icke obetydligt
ersättningsbelopp. Då härtill komme, att ett bifall till vattenfallsstyrelsens
yrkande om kvarstad eller skingringsförbud beträffande bolagets egendom
alltid för kronan kunde medföra en risk för skadestånd, vars storlek man
icke kunde överblicka, men att å andra sidan ett eftergivande utan vidare
av kronans anspråk på säkerhet för sin eventuella fordran mot bolaget icke
heller borde ifrågakomma, syntes det vattenfallsstyrelsen, som om övervägande
skäl talade för lämpligheten av en förlikning efter huvudsakligen de
linjer, som ovan antytts.
Vattenfallsstyrelsen, som av personer med framstående juridisk sakkunskap
erhållit det uttalandet, att byamännens talan icke kunde anses hava utsikt
att vinna bifall, hemställer därför om bemyndigande för styrelsen att med
Lilla Edets pappersbruksaktiebolag ingå förlikning i huvudsaklig överensstämmelse
med det framlagda förslaget.
7
Kung!,. Maj:ts proposition nr ‘217.
Det framlagda förlikningsförslaget innebär, att kronan avsäger sig rätt till
hemulstalan mot bolaget och stärbhusdelägarna beträffande de år 1908 inköpta
fastigheterna jämte tillhörigheter vid Lilla Edet icke blott i förevarande
av Fuxerna byamän anhängiggjorda tvist utan jämväl i fråga om varje klandertalan,
som kan komma att riktas mot kronan angående ifrågavarande
fastighetsköp. Emellertid lärer någon klandertalan i anledning av berörda
köp av annan än delägare i Fuxerna by icke rimligen kunna ifrågakomma.
I gengäld befrias kronan från en genom dom, som dock ännu icke vunnit
laga kraft, ålagd skyldighet att utgiva ett belopp, som jämte upplupen ränta
uppgår till något över 400,000 kronor. Att märka är, att, då parterna å ömse
sidor fullföljt talan mot berörda dom, omförmälda ersättningsbelopp icke
ännu är definitivt fastslaget, utan kan av domstolarna höjas eller sänkas.
Som vattenfallsstyrelsen medgivit, att bolaget genom ifrågavarande arbeten
lidit intrång, skall under alla omständigheter ersättning utgå.
Av den i ärendet förebragta utredningen framgår, att man icke synes hava
anledning befara en för kronan ogynnsam utgång av den av Fuxerna byamän
mot kronan anhängiggjorda rättegången. De affärsdrivande verken böra i
fråga om träffande av en sådan uppgörelse som den nu föreslagna, där fråga
ej är om uppgivande av någon ståndpunkt av principiell betydelse, bedöma
saken affärsmässigt. Från denna utgångspunkt synas mig skäl föreligga
för kronan att, med tillmötesgående av bolagets framställning om ett snabbt
ordnande av dess tvistiga mellanhavanden med kronan, ingå förlikning med
bolaget och stärbhusdelägarna på de av bolaget erbjudna villkor.
På grund av vad sålunda anförts får jag hemställa, att Kungl. Maj:t måtte
föreslå riksdagen medgiva,
att Kungl. Maj:t må bemyndiga vattenfallsstyrelsen att i
föreliggande tvister med Lilla Edets pappersbruksaktiebolag och
delägarna i stärbhuset efter bruksägaren C. Emil Hseger träffa
förlikning i huvudsaklig överensstämmelse med förut omförmälda
förslag.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
behagar Hans Maj:t Konungen lämna bifall samt förordnar,
att proposition i ämnet av den lydelse, bilaga till detta
protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Fredric Hawerman.
Departomonts
chofen.