Kungl. Maj:ts proposition Nr 207.

1

N r 207.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 11 § och 15 § 4 mom. av förordningen
den 28 oktober 1910 om taxeringsmyndigheter och förfarandet
vid taxering; given Stockholms slott den 21 mars 1924.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
antaga härvid fogade förslag till förordning om ändrad lydelse av 11 § och
15 § 4 mom. av förordningen den 28 oktober 1910 (nr 117) om taxeringsmyndigheter
och förfarandet vid taxering.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

K. J. Beskow.

Bihang iill riksdagens protokoll 1924.

1 samt.

168 höft. (Nr 207.)

1

2

Kungl. Maj:ts proposition Nr 207.

F örslag

till

förordning om ändrad lydelse av 11 § och 15 § 4 mom. av förordningen
den 28 oktober 1910 (nr 117) om taxeringsmyndigheter och
förfarandet vid taxering.

Härigenom förordnas, att stadgandet i 11 § 2:o d) i förordningen den
28 oktober 1910 om taxeringsmyndigheter och förfarandet vid taxering
skall upphöra att gälla, samt att till 15 § 4 mom. i samma förordning
skall fogas ett nytt stycke av följande lydelse:

Vad ovan sagts om ämbetsverk eller inrättning gäller även överförmyndare.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1925.

Kungl. Maj.ts proposition Nr 207.

3

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Kungl.
Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms slott den
21 mars 1924.

N ärvarande:

Statsministern Trygger, ministern för utrikes ärendena friherre Marks von
Wurtemberg, statsråden Malm, Ekeberg, Beskow, Malmroth, Hasselrot,
Stridsberg, Lubeck, Clason, Wohlin, Pettersson.

Departementschefen, statsrådet Beskow, anför:

Uti en från justitiedepartementets lagbyrå till finansdepartementet
överlämnad promemoria har anförts:

»I förordningen den 28 oktober 1910 om taxeringsmyndigheter och förfarandet
vid taxering finnes i 11 § 2:o d) föreskrivet, att till ledning vid
taxeringen skall av förmyndarkammare eller gode män för tillsyn å förmynderskap
årligen lämnas uppgift angående sammanlagda beloppet av
varje omyndigs i förmyndarräkning redovisade inkomst nästföi-egående
år och angående värdet av den omyndiges förmögenhet vid utgången av
samma år, därest inkomsten uppgått till minst 100 kronor eller förmögenheten
uppgått till minst 1,200 kronor.

Enligt ett av lagberedningen utarbetat förslag till lag om förmynderskap,
vilket kommer att framläggas för 1924 års riksdag, skall kontrollen
över förmyndarnas förvaltning av de omyndigas egendom handhavas av
nya organ, de s. k. överförmyndarna, vilka skola utses minst en för varje
tingslag och varje stad med egen jurisdiktion. Genom den föreslagna lagen,
vilken är avsedd att träda i kraft den 1 januari 1925, skulle de nuvarande
granskningsgodemännen upphöra att fungera.

En konsekvens av den nya förmynderskapslagstiftningen blir, att överförmyndarna
skola övertaga den befattning med lämnande av uppgifter
för taxering, som nu åligger gode männen, till den del denna uppgiftsskyldighet
anses fortfarande böra bibehållas.

På grund av åtskilliga omständigheter framstår det såsom ett önskemål,
att andra uppdrag icke åläggas överförmyndarna än sådana, som äro
oundgängligen nödvändiga. Man kan emellertid hysa tvivel, huruvida
ovan angivna skyldighet att lämna uppgifter för taxeringen fyller ett
verkligt ändamål. Förmyndare är själv skyldig deklarera för den omyndige,
och godemännens uppgifter grundas allenast på de räkningar, som
förmyndaren avgiver. Det finnes föga anledning antaga, att en förmyndare,
som i den av honom själv avgivna deklarationen lämnar felaktiga
uppgifter, skulle lämna riktiga uppgifter i sin till godemännen avgivna
årsräkning. Möjligen kan genom godemännens uppgifter vinnas kännedom
om ett eller annat fall, där förmyndare helt underlåter att fullgöra
sin deklarationsskyldighet. Vinsten härav för det allmänna är emellertid
försvinnande liten i jämförelse med den nackdel, som det ur den föreslagna
förmynderskapslagstiftningens synpunkt skulle innebära att betunga
överförmyndarna med ifrågavarande uppgiftsskyldighet.

Frågans

innebörd.

4

Kungl. Maj:ts proposition Nr 207.

Med anledning härav torde det höra tagas i övervägande, huruvida icke
stadgandet i 11 § 2:o d) av förordningen om taxeringsmyndigheter m. m.
hör upphävas. Därest en sådan ändring i förordningen skall genomföras,
bör den komma till stånd samtidigt med genomförandet av förmynderskapslagstiftningen
och -således förslag därom framläggas vid 1924 års
riksdag i samband med förslag om andra ändringar uti ifrågavarande
förordning.»

I ärendet hava utlåtanden avgivits av 1923 års taxeringssakkunniga och
kammarrätten.

Taxerings- Taxeringssakkunniga hava anfört följande:

sakkunniga.

»Intill år 1903 verkställdes den årligen skeende taxeringen till bevillning
av skattskyldigas inkomst huvudsakligen utan att taxeringsmyndigheterna
erhållit av vare sig de skattskyldiga själva eller andra, vilka
horde äga kännedom om deras inkomster, några uppgifter till ledning
för taxeringen. De fall, då uppgiftsskyldighet förelåg, voro endast ett fåtal.

Härutinnan skedde en förändring, då genom förordningen den 21 juli
1902 om inkomstskatt från och med år 1903 i skattesystemet infördes en
ny jämsides med bevillningen utgående direkt skatt, inkomstskatt. Samtidigt
härmed stadgades nämligen en allmän deklarationsplikt eller skyldighet
att avgiva uppgifter till ledning för egen taxering och därjämte
ålades det vissa myndigheter och personer att avlämna uppgifter till ledning
för andras taxering. Bland de då tillkomna stadgandena förekommer
också bestämmelse om skyldighet för förmyndarkammare eller godemän
för tillsyn å förmynderskap att avlämna uppgift angående sammanlagda
beloppet av varje omyndigs inkomst av kapital för nästföregående
år, för så vitt den uppgått till minst 500 kronor.

Inkomstskatten blev från och med år 1911 kombinerad med en förmögenhetsskatt
enligt grunder, som angivas i förordningen den 28 oktober 1910
om inkomst- och förmögenhetsskatt, och stadgades därvid, bland annat,
att skattskyldig skulle taxeras för hemmavarande omyndigt barns förmögenhet,
så framt icke barnet självt borde taxeras till inkomst- och förmögenhetsskatt.
Uppgiftsskyldigheten för förmyndarkammare och godemän
för tillsyn å förmynderskap blev samtidigt genom förordningen om
taxeringsmyndigheter och förfarandet vid taxering utsträckt att avse
sammanlagda beloppet av varje omyndigs i förmyndarräkning redovisade
inkomst nästföregående år, såvitt detsamma uppgått till minst 500 kronor,
och värdet av den omyndiges förmögenhet vid utgången av samma
år, så framt värdet då uppgått till minst 6,000 kronor.

Genom beslut vid 1919 års riksdag, därom förordning utfärdades den
31 oktober 1919, infördes i 1910 års förordning om inkomst- och förmögenhetsskatt
den s. k. familjebeskattningen av innebörd, bland annat, att
skattskyldig, som hade hemmavarande eller av honom helt eller delvis
underhållna barn under 21 år, skulle, därest icke barnen själva borde taxeras
till inkomst- och förmögenhetsskatt, taxeras jämväl för sådana barns
inkomst och förmögenhet. Förslag till berörda ändringar hade utarbetats
av särskilt tillkallade sakkunniga, de s. k. inkomstskattesakkunniga. som
i samma förslag hemställt om ändring även beträffande förmyndarkammares
och granskningsgodemäns uppgiftsplikt och anfördes angående förslaget
i sistnämnda del följande: ’Det synes erforderligt att i samband

5

Kanal. Maj:ts proposition Nr 207.

med införande av den anordningen, att skattskyldig skall taxeras för
hemmavarande eller av honom underhållna barns inkomst och förmögenhet,
utsträcka uppgiftsplikten för förmyndarkammarn eller godemän för
tillsyn ä förmynderskap i fråga om inkomst eller förmögenhet, som lillkommer
omyndig. Man torde dock kunna inskränka sig till att fordra dylika
uppgifter, därest den omyndiges inkomst uppgått till minst 100 kronor
eller hans förmögenhet till minst 1,200 kronor, detta för att bespara
ifrågavarande myndigheter besväret att avlämna uppgifter angående inkomster
och förmögenheter, vilka praktiskt taget sakna betydelse i skattcavseende.
’ Den av inkomstskattesakkunniga sålunda ifrågasatta ändringen
i 11 § 2:o d) av taxeringsförordningen blev, såsom i nyss återgivna
anförande förutsatts, genomförd i samband med införande''! av familjebeskattningen.

Genom beslut vid 1022 års riksdag verkställdes sådana ändringar i familjebeskattningen,
att densamma bibehölls endast beträffande hemmavarande
omyndigt barns förmögenhet, så framt barnet icke självt skulle
taxeras till inkomst- och förmögenhetsskatt, men upphävdes i övrigt. Förordning
härom utfärdades den 3 november 1922. Härigenom skedde alltså
i detta avseende en återgång till bestämmelserna före 1919 års ändringar,
men någon återgång till de tidigare reglerna för förmyndarkammares
och granskningsgodemäns uppgiftsplikt har icke ägt rum.

Såsom i den remitterade promemorian anföres, medför den nya förmynderskapslagstiftningen
i dess föreslagna form, att överförmyndarna böra
övertaga den skyldighet beträffande uppgifter till omyndigas taxering,
som hittills ålegat förmyndarkammare och granskningsgodemän, om och
i den mån denna skyldighet anses böra bibehållas.

Av den redogörelse, som ovan lämnats för tillkomsten av nu gällande
stadganden rörande denna uppgiftsskyldighet, synes i varje fall ett upphävande
av den år 1919 genomförda utvidgningen av uppgiftsskyldigheten
icke kunna möta några som helst betänkligheter, då den beskattningsregel,
vara denna utvidgning grundades, numera bortfallit.

Frågan blir väl då närmast, om den uppgiftsskyldighet, som gällde
före 1919 års ändringar, bör bibehållas eller uppgiftsskyldigheten bör helt
och hållet bortfalla.

De förhållanden, som i den remitterade promemorian åberopats såsom
skäl för det senare av de båda nyssnämnda alternativen, överensstämma
alldeles med de sakkunnigas erfarenhet i förevarande avseende och de sakkunniga
anse dessa förhållanden innebära fullgiltig grund för ett upphävande
av den ifrågavarande uppgiftsskyldigheten.

Emellertid kunna givetvis fall inträffa, då taxeringsmyndigheterna för
en behörig taxering äro i behov av vissa kontrolluppgifter, som överförmyndarna
äro i stånd att lämna ur dem tillhandakomna handlingar. Det
synes därför vara önskligt, att sådan uppgift efter därom framställd begäran
kan bekommas från överförmyndarna, och för överförmyndarna
torde en skyldighet att på begäran av taxeringsmyndighet lämna uppgifter,
som ansetts för taxering erforderliga, icke innebära något betungande.
Enligt 15 § 4 mom. i taxeringsförordningen åvilar liknande skyldighet ämbetsverk
och inrättningar.

De sakkunniga hemställa alltså,

att stadgandet i taxeringsförordningens 11 § 2:o d) upphäves,

att till samma förordnings 15 § 4 mom. fogas ett nytt stycke av följande
innehåll:

Bihami till riksdagens protokoll 1924. 1 sand. 168 höft. (Nr 20''/.)

2

Departements chefen.

6 Kungl. Maj:ts proposition Nr 207.

’Vad ovan sagts om ämbetsverk eller inrättning gäller även överförmyndare.
’

samt att dessa ändringar i taxeringsförordningen må genomföraa och
träda i kraft samtidigt med förmynderskapslagstiftningen.»

Kammarrätten har förklarat sig biträda taxeringssakkunnigas hemställan.

Jag delar de sakkunnigas uppfattning i frågan och har låtit inom departementet
utarbeta ett förslag till förordning om ändring av taxeringsförordningen
i hithörande delar i enlighet härmed.

Genom proposition, nr 53, har Kungl Maj:t förelagt innevarande års
riksdag förut omförmälda förslag till lag om förmynderskap.

Föredragande departementschefen uppläser härefter det inom departementet
utarbetade förslaget till förordning om ändrad lydelse av 11 §
och 15 § 4 mom. av förordningen den 28 oktober 1910 (nr 117) om taxeringsmyndigheter
och förfarandet vid taxering samt hemställer,- att förslaget
måtte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Kegenten
bifalla och förordnar, att proposition av
den lydelse, bil. litt. vid detta protokoll utvisar,
skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:
E. Regnér.

Stockholm, Isaac Marcus’ Boktryckeri-Aktiebolag, 1924-