Kuugl. Maj:ts proposition Nr 20ö.
I
Nr 206.
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
om ändring i vissa delar av förordningen den 2 juni 1922 om
automobilskatt, m. m.: given Stockholms slott den 21 mars 1924.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
dels antaga härvid fogade förslag till
l:o) förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 2 juni
1922 (nr 260) om automobilskatt,
2:o) förordning om särskild skatt å bensin,
dels ock bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen därjämte hemställt.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF,
K. J. Beskow.
Bihang till riksdagens protokoll 1924.
1 samt. 167 höft. (Nr 206.)
t
2
Kungl. May.ts proposition Nr 206.
Förslag
till
förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 2 juni 1922
(nr 260) om automobilskatt.
Härigenom förordnas, att 3 §, 5—9 §§ samt 11,13 och 15 §§ i förordningen
den 2 juni 1922 om automobilskatt skola hava följande ändrade lydelse:
3§.
Skatteplikt för automobil inträder med det kalenderkvartal, under vilket
automobilen första gången i automobilregister införes, samt upphör med
utgången av det kalendeidcvartal, under vilket automobilen ur automobilregister
avförts utan att hava blivit i annat sådant register införd.
Inträffar i — — — registret intagen.
5
Skatt utgår för helt kalenderår räknat med följande belopp:
a) för motorcykel utan bivagn med tjugu kronor;
b) för motorcykel med bivagn med trettio kronor;
c) för annan automobil, med ringar av mjuk kautschuk, med dels eu
grundavgift av trettiotvå kronor, dels därutöver åtta kronor för varje påbörjat
tal av etthundra kilogram av automobilens egen vikt vid användning
av tyngsta till automobilen hörande karosseri; samt
d) för annan automobil, med ringar av annat ämne än mjuk kautschuk,
med dels en grundavgift av trettiotvå kronor, dels därutöver femtio kronor
för varje påbörjat tal av etthundra kilogram av automobilens egen vikt
vid användning av tyngsta till automobilen hörande karosseri.
Om frihet i vissa fall från grundavgift, som avses i c) och d), för automobiler,
som tillhöra i det allmännas tjänst anställda personer och av dessa
begagnas huvudsakligen i tjänsteärenden, förordnar Konungen.
6 §.
Inträder skatteplikt under löpande kalenderår, skall för det året skatten
utgå med belopp, motsvarande vad av skatten för helt kalenderår belöper
å det eller de kalenderkvartal, skatteplikten gäller.
Ändras automobils beskaffenhet under löpande kalenderår, skall därav
föranledd höjning av skatten beräknas från och med det kalenderkvartal,
under vilket ändringen skett. Av enahanda anledning föranledd sänkning
av skatten beräknas från och med nästföljande kalenderkvartal.
7 $.
Anteckning om skattskyldighet för viss automobil skall genom tjänsteman
hos vederbörande länsstyrelse, som av länsstyrelsen därtill förordnas,
verkställas i det inom länet förda automobilregistret.
Kungl. Maj:ts proposition Nr ''206.
3
Uppstår fråga om frihet från skatt, skall länsstyrelsen meddela beslut
i frågan. Förmenar någon, att genom anteckning i automobilregistret
skatt blivit honom oriktigt påförd, äger han inom tid, som av Konungen
bestämmes, påkalla beslut av länsstyrelsen angående skattskyldigheten.
De närmare föreskrifter, som erfordras för tillämpning av vad i denna
paragraf stadgas, meddelas av Konungen.
8 *.
I fråga om inbetalning och indrivning av automobilskatt samt om ersättning
för indrivning av dylik skatt meddelar Konungen erforderliga föreskrifter.
9 *.
A inbetalt skattebelopp erlialles behörigt kvitto.
Det å skatt för viss automobil senast bekomna kvitto skall under färd
medföras å automobilen för att på tillsägelse av polisman för denne uppvisas.
11 §.
Den, som---femhundra kronor.
Där någon, som eljest brukar skattepliktig automobil, ej på begäran av
polisman företer kvitto, som enligt 9 § skall medföras å automobilen, straffes
med böter från och med tio till och med femtio kronor.
Har förseelse---— till ansvar.
Böter, som---tillfalla kronan.
Saknas tillgång--— allmän strafflag.
13 $.
Där skatteplikt —--skattefriheten inträtt.
Äger under — —- — av skatten.
15 §.
Är någon missnöjd med länsstyrelses beslut, som avses i 7 § andra
stycket, äger han hos kammarrätten anföra besvär, vilka skola ingivas till
länsstyrelsen före klockan tolv å trettionde dagen från den, då han erhållit
del av beslutet; dock må icke den omständigheten, att besvären i stället
för till länsstyrelsen ingivits eller insänts till kammarrätten, utgöra hinder
för deras upptagande till prövning, därest besvären dit inkommit inom
den stadgade besvärstiden. I sådant fall skola besvären av kammarrätten
omedelbart överlämnas till vederbörande länsstyrelse.
Sedan vid inkomna besvär fogats utdrag av automobilregistret, i vad
angår den automobil, som avses med beslutet, skall länsstyrelsen skyndsamt
till kammarrätten insända handlingarna med de upplysningar och
erinringar, som besvären anses påkalla.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1925.
4
Kungl. Maj:ts proposition Nr 206.
Förslag
till
förordniug om särskild skatt å bensin.
Härigenom förordnas som följer:
1 *.
För bensin, som till riket införes och för vilken icke enligt särskilda
bestämmelser tullfrihet åtnjutes, skall i den ordning nedan stadgas erläggas
särskild skatt av 4 öre för liter.
Med bensin förstås i denna förordning mineraloljor, vilka enligt gällande
tulltaxa hänföras till petroleumbensin och gasolin.
2 §.
Särskild skatt å bensin skall samtidigt med tullen till tullverket erläggas.
Om betalningsanstånd, ställande av säkerhet samt påföljd för fördröjd
eller utebliven betalning gäller beträffande skatt, som i denna förordning
avses, vad rörande tullavgifter finnes stadgat.
3 *.
Restitution av särskild skatt å bensin må åtnjutas:
a) för bensin, som i oförändrat skick till myckenhet av minst femhundra
liter på en gång återutföres till utrikes ort eller svensk frihamn; samt
b) för bensin, som med eller utan tillsats av annat ämne användes för
annat tekniskt ändamål än motordrift.
4 *.
Restitution enligt 3 § b) må tillgodokomma allenast den, som erhållit
förhandstillstånd att åtnjuta sådan förmån.
Meddelande av tillstånd, som nu är sagt, ankommer på Kungl. Maj:t,
som jämväl bestämmer de närmare villkoren för tillståndets åtnjutande.
Tillstånd må icke meddelas annan än den, som är känd såsom redbar och i
övrigt prövas lämplig.
5 $.
Fråga om restitution av erlagt skattebelopp prövas av generaltullstyrelsen.
Därest restitution medgivits, skall styrelsen av medel, som influtit
genom särskild skatt å bensin, till vederbörande utbetala vad som sålunda
skall restitueras.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 20b. 5
6 *.
De närmare bestämmelser angående utgörande av särskild skatt å bensin
samt angående restitution av erlagd skatt, som utöver vad i denna förordning
föreskrives må finnas erforderliga, meddelas av Konungen.
7 §.
Angående fördelning av influten skatt är särskilt stadgat.
Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1924.
6
Kungl. Maj:ts proposition Nr 206.
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Kungl.
Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms slott
den 21 mars 1924.
Närvarande:
statsministern Tryggek, ministern för utrikes ärendena friherre Marks vok
Wurtemberg, statsråden Malm, Ekeberg, Beskow, Malmroth, Hasselrot,
Stridsberg, Lubeck, Clason, Wohlin, Pettersson.
Efter gemensam beredning med chefen för kommunikationsdepartementet
anför chefen för finansdepartementet, statsrådet Beskow:
När min företrädare i ämbetet den 17 mars 1922 i statsrådet anmälde
frågan om framläggande för riksdagen av förslag till införande av eu
beskattning av automobiler, framhöll han, bland annat, vikten av att till
en början gå fram med ganska stor försiktighet, så att skatten ej bleve
alltför tung och därigenom komme att verka hämmande på automobilismens
utveckling.
Erfarenheten bär visat, att den automobilbeskattning, som infördes att
gälla från och med år 1923, icke haft någon sådan hämmande verkan.
Fastmera har användandet av motorfordon trots skatten i hög grad ökats,
så att antalet i bruk varande sådana fordon, vilket vid ingången av år
1922 torde hava utgjort cirka 45,000, nu uppskattas till omkring 65,000,
därvid märkes, att hela ökningen faller på egentliga automobiler. Motorcyklarnas
antal synes nämligen i själva verket hava nedgått från i runt
tal 19,000 till omkring 17,000. Under år 1923 importerades omkring 12,000
personautomobiler, 2,500 lastautomobiTer och 2,150 motorcyklar. Värdet
av hela denna import har uppgått till omkring 36 miljoner kronor, medan
värdet av importen utav bensin och olja för motorfordon uppskattats till
35 miljoner kronor och av automobilgummi till i runt tal 8 miljoner
kronor.
De anförda siffrorna representera så höga belopp, att ifrågavarande
införsel äger eu avsevärd betydelse för rikets handelsbalans. Denna
betydelse är ej enbart tillfällig, då en given följd av den automobilimport,
som ägt rum, måste bliva en stor införsel under kommande år
av förbrukningsartiklar för automobiler, särskilt gummiringar och motorbränsle.
Kunde det göras gällande, att automobiler toges i anspråk allenast
för nyttig och nödvändig trafik, kunde måhända mot den starka automobilimporten
ej böra resas några invändningar. Nu förhåller det sig emellertid
otvivelaktigt så, att mycken automobiltrafik, som ej är att hänföra
till ren lyxtrafik, är så till vida oekonomisk, att den träder i stället för användandet
av andra kommunikationsmedel, vilka i varje fall, åtminstone
för närvarande, ej kunna undvaras och vilkas fulla utnyttjande skulle
Kungl. Maj:ts proposition Nr 20b. 7
ställa sig för landet förmånligare än ett partiellt utnyttjande av desamma
vid sidan av en — privat eller yrkesmässig — automobiltrafik. Synnerligast
i vårt nuvarande ekonomiska läge håller jag alltså före, att med hänsyn
till vår handelsbalans en viss begränsning av importen av automobiler
är önskvärd.
Även ur en annan synpunkt synes emellertid automobilismens utveckling
hava skett alltför hastigt. Beskaffenheten av vägarna i riket är icke
sådan, att dessa kunna tåla den synnerligen starka påfrestning, som måste
bliva en följd av en fortsatt utveckling av liknande grad. Vägarna skulle
därigenom kunna lida skador, vilkas avhjälpande i framtiden kunde komma
att ställa sig särdeles kostsamt.
Av det nu anförda framgår, att det för närvarande icke kan anses vara
ur vägen att vidtaga åtgärder, som verka i viss mån hindrande på importen
och användningen av motorfordon.
De skäl, som vid automobilskattens införande på sin tid anfördes för att
till en början iakttaga viss försiktighet, hava sålunda förlorat i betydelse.
Ur de anförda synpunkterna föreligger nu i stället direkt anledning att
höja beskattningen å automobilväsendet.
En sådan höjning av skatten är emellertid också motiverad av andra
skäl, vilka i och för sig torde få tillerkännas en avgörande betydelse. Det
torde nämligen vara ställt utom tvivel, att nu gällande beskattning å automobilväsendet
icke inbringar tillnärmelsevis tillräckliga medel för att ersätta
hela den slitning, som för närvarande förorsakas vägarna i riket av
automobiltrafiken. Den beklagliga följden härav torde bliva, att vägarna
ej erhålla ens det underhåll, som är nödvändigt för att de skola vidmakthållas
i sitt nuvarande, tämligen bristfälliga skick. Ytterligare medel
torde därför böra ställas till förfogande för dylikt ändamål. Men även till
vissa förbättringar av vägarna, omläggning av backiga och krokiga vägar,
förstärkningar av broar och dylikt, synes det rimligt, att automobilismen
får lämna ett särskilt bidrag. De kostnader, som nedläggas för sådana ändamål,
bliva nämligen för automobilismen lönande så till vida, som därigenom
automobilernas slitning minskas och en sänkning av underhållskostnaden
i framtiden blir möjlig. Redan i min företrädares motivering för
införande av eu automobilbeskattning anfördes, att det finge anses rimligt,
att automobilägarna finge sig ålagt att i skatteväg särskilt bidraga till
erhållandet av för automobiltrafik lämpade, väl byggda och underhållna
vägar. De av mig i det föregående anförda synpunkterna hava ytterligare
utvecklats i en inom kommunikationsdepartementet utarbetad promemoria,
vilken torde få såsom bilaga (1) fogas vid statsrådsprotokollet.
Förslag att införa en automobilbeskattning hava i vårt land vid olika tillfällen
motiverats på skilda sätt. Än har man tänkt sig skatten såsom eu
lyxskatt, än har man velat utforma densamma som en avgift till vägväsendet.
Vår gällande automobilbeskattning har tillkommit allenast ur sist
-
8
Kung!. Maj:ts proposition Nr 206.
nämnda synpunkt, I huvudsak hav man därvid utgått från att automobilskatten
skulle utgöra en avgift för slitningen av vägarna, men, såsom
framgår av vad jag nyss anfört, har även betonats, att skatten vore motiverad
såsom ett bidrag till erhållande av förbättrade vägar.
I fråga om skattens anordning har man också tänkt sig olika möjligheter.
En orienterande redogörelse för denna fråga synes lämpligen kunna lämnas
i form av ett kortfattat referat av den argumentering, som anfördes,
när den nuvarande skatten infördes år 1922.
Den s. k. vägkommissionen, vars förslag kan sägas hava utgjort den
direkta impulsen till automobilskattens införande, hade på sin tid förordat
en skatt på själva automobilerna med dels ett visst grundbelopp för varje
automobil, dels ock ett belopp, som vore proportionellt till motorernas på
visst sätt uträknade liästkraftantal. Hänsynstagandet till hästkraftantalet
hade motiverats därmed, att detsamma utgjorde en god mätare på automobilernas
vägförslitande förmåga, som huvudsakligen bestämdes av två
faktorer, nämligen automobilens tyngd och dess körhastighet. Mot en be
skattning å själva automobilerna kunde emellertid enligt departementschefens
mening resas den invändningen, att därigenom skulle tagas hänsyn
endast till den vägförslitande förmågan men ej till den faktiska vägslitningen,
vilken givetvis vore beroende även av huru mycket automobilen
användes. Och att till grund för en skatt å själva automobilen lägga
en så svårberäknelig och omtvistad norm som hästkraftantalet ansågs
mindre riktigt, då automobiler i vårt land endast finge framföras med
begränsad hastighet samt i regel även automobiler med motorer av mindre
hästkraftantal kunde framföras med maximihastigheten. För våi''a förhållanden
finge därför tyngden anses utgöra en i huvudsak lika rättvis
norm som hästkraftantalet, varförutom en beräkning av skatten efter vik
ten erbjöde fördelen av en påtaglig enkelhet.
Emellertid toge en skatt a själva automobilen, såsom nyss nämnts, hänsyn
endast till automobilens vägförslitande förmåga men ej till den faktiska
vägslitningen. Det vore ej möjligt att taga i betraktande denna
faktor genom att söka er-liålla direkta uppgifter om den körda vägen. Ett
deklarationsförfarande i sådant hänseende vore förenat med stora svårigheter
samt skulle för övrigt ställa sig oförmånligt med hänsyn till kontrollmöjligheterna.
Automatiska vägmätare av tillräcklig tillförlitlighet full
nes ej att tillgå. Möjlighet funnes däremot att lägga skatt på någon för
automobilen nödig förbrukningsartikel, såsom bensinen eller gummiringarna.
Genom en sådan beskattning skulle i huvudsak de faktorer, som
vore av betydelse för bestämmandet av en automobils vägförslitande inverkan,
nämligen tyngd, körhastighet och tillryggalagd vägsträcka, komma
att beaktas. Åtgången av bensin och gummiringar vore nämligen
beroende på såväl tyngden och körhastigheten som vägsträckan. Närmast
läge i sådant hänseende att tänka på en skatt på motorbränsle. Då emellertid,
såsom från åtskilliga håll framhållits, bensin användes ej allenast
Kanal. Maj:ts proposition Nr 20ti.
9
för drivande uv automobiler utan jämväl för andra ändamål samt det
torde möta oöverstigliga hinder att anordna eu bensinskatt så, att den endast
komme att drabba automobildriften, kunde departementschefen ej förorda
en dylik beskattningsform. Genom en skatt å gummiringarna syntes däremot
en lämplig form för automobilbeskattningen kunna erhållas. Vissa
anmärkningar hade emellertid framställts även mot en sådan form av
beskattning. I synnerhet hade anmärkts, att eu skatt på gummiringarna
skulle kunna medföra, att automobilägarna begagnade sina ringar under
längre tid, än som vore förenligt med klok omsorg om motorfordonens
hållbarhet och trafiksäkerheten. Om de skäl, som anförts emot en gummiringsbeskattning,
icke vore av den bärighet, att de borde utesluta en sådan
beskattning, finge de dock anses äga den vikt, att skatten å gummiringarna
begränsades. Skatten ansåges ej böra beräknas till högre belopp än
1 krona 50 öre för ett kilogram av ringarnas vikt. Då emellertid genom
en dylik skatt icke skulle erhållas tillräckliga belopp, återstode endast
att å innehavet av automobilerna lägga en skatt, beräknad efter den nyss
angivna normen, automobilernas tyngd.
Skatten å automobiler bestämdes i den av riksdagen antagna automobilskatteförorduingen
till 15 kronor för varje motorcykel med ett tilläggav
10 kronor för bivagn samt för annan automobil än motorcykel till 8
kronor för varje påbörjat tal av 100 kilogram av automobilens egen vikt.
För automobiler utan gummiringar — vilka ej träffades av gummiringsskatten
— skulle skatten utgöra 50 kronor per 100 kilogram av automobilernas
vikt.
Skatten å automobiler skulle uttagas en gång om året men beräknas för
varje kvartal. I förordningen finnas införda dels bestämmelser angående
innehållet i den s. k. automobilskattelängden, dels ock föreskrifter angående
skatteuppbörden. Gummiringsskatten skulle upptagas dels, för importerade
ringar, av tullverket i samband med tullbehandlingen, dels, beträffande
inhemska ringar, i form av en accis å tillverkningen.
När det nu gäller att företaga eu höjning av automobilbeskattningen,
uppkommer ånyo frågan, efter vilken norm denna lämpligast bör läggas.
Detta spörsmål befinner sig nu så till vida i ett annat läge än tillförene,
som vissa slag av beskattningsföremål redan äro i större eller mindre
grad utnyttjade.
Vad då först beträffar frågan om eu ökning av beskattningen å gummiringar,
synes mig ett ytterligare utnyttjande av denna skatteform ej
gärna böra nu ifrågakomma. De skäl, som på sin tid föranledde, att
man stannade för det nu gällande skattebeloppet, synas mig allt fortfarande
böra beaktas. Den särskilda skatten representerar redan nu en så
avsevärd del av ringarnas värde, att genom en skattehöjning — åtminstone
om denna skulle bliva av någon betydenhet — en alltför stark belastning
Höjning av
automobilskatt
ev.
10
Kungl. Maj:ts proposition Nr 206.
av ringarna skulle uppstå. I varje fall synes mig alltså något mara avsevärt
belopp ej kunna på denna väg uttagas.
En förhöjning av skatten å själva fordonen synes mig däremot kunna
företagas. Emellertid är jag av den uppfattningen, att denna förhöjning
ej lämpligen bör erhålla formen av en ökning av den mot vikten proportionella
skatten, utan att i stället en viss, för alla egentliga automobiler gemensam
grundavgift bör stadgas. Med den starkare betoning, som enligt
min mening numera bör läggas på automobilskattemedlens användande för
vägförbättringar, vilka komma automobilismen till godo, synes mig en dylik
norm vara den riktigaste.
Jag föreslår sålunda för egentliga automobiler, utöver den redan utgående
proportionella skatten, en grundavgift av 32 kronor, d. v. s. 8 kronor
i kvartalet, för varje åkdon. Då skatten för t. ex. en Fordautomobil för
närvarande lärer utgöra 56 kronor, torde eu större ökning knappast böra
ifrågakomma. Beträffande motorcyklar, för vilka för närvarande enhetliga
avgifter utgå oberoende av tyngden, synes mig en skatteökning av
5 kronor för varje åkdon vara lämplig. Någon särskild grundavgift skulle
ej utgå för motorcyklar.
Vissa tjänsteautomobiler, som tillhöra och i tjänsten nyttjas av landsfiskaler,
präster m. fl., synas mig böra bliva fria från grundavgift. Närmare
föreskrifter angående omfattningen av denna skattefrihet torde det
med hänsyn till svårigheten att nu uppdraga fullt klara gränslinjer böra
överlämnas åt Kungl. Maj:t att meddela.
Genom den nu ifrågasatta skatteförhöjningen torde kunna förväntas inflyta
ett belopp av omkring l.s miljoner kronor.
Bensinskatt. En skatt av antydd storlek på automobiler lämnar emellertid ej i önskvärd
utsträckning medel för vägväsendet. En ytterligare form för beskattning
måste fördenskull enligt min uppfattning sökas. Såsom norm för en
sådan skatt synes det mig nödvändigt att upptaga det år 1922 avvisade
uppslaget att lägga skatt å motorbränslet. Att en skatt å motorbränsle,
som användes för automobiler, utgör ett ganska tillförlitligt mått på vägslitningen,
lärer ej kunna bestridas. Denna beskattningsform erbjuder
även den fördelen, att skatten är lätt för konsumenterna att betala och
alltså mindre kännbar med hänsyn till att den erlägges i många småposter.
Jag förordar emellertid av skäl, till vilka jag i det följande kommer, ej
skatt på allt motorbränsle utan endast skatt på bensin.
Mot eu skatt å bensin kan givetvis invändas, att den träffar även bensin,
som användes för annat ändamål än för automobildrift, såsom för industri,
för motorbåtar o. d. Vad angår bensin, som användes för industriella
ändamål må till en början anmärkas, att bensindrivna fasta motorer för dylikt
ändamål endast undantagsvis torde förekomma. I fråga om bensin, som
nyttjas för annat tekniskt ändamål än motordrift, synas mig olägenheterna
Kungl. Maj:ts proposition Nr 20b.
11
kunna undanröjas genom att restitution beviljas. Motsvarande möjlighet
erbjuder sig däremot ej i fråga om bensin, som förbrukas för motorbåtsdrift.
Det torde nämligen ställa sig praktiskt taget omöjligt att verkställa
restitution av för sådan bensin erlagd skatt. I och för sig synes emellertid
icke något vara att erinra mot en skatt å nyttjandet av bensindrivna motorbåtar,
då dylika för det mesta användas för ändamål, som komma lyxförbrakningen
nära. Fiskebåtar träffas i allmänhet icke av en skatt å bensin,
då de i regel drivas med fotogen eller råolja. Skatten blir för övrigt
ej synnerligen betungande. Därest det nu av rent praktiska skäl visar sig
lämpligt att låta motorbåtstrafiken träffas av skatten, torde därför en invändning,
att just motorbåtarna bliva särskilt oförmånligt ställda, ej böra
tillmätas större betydelse. Den oegentlighet, som det onekligen skulle innebära,
om skatten komme att användas till förmån för vägväsendet, synes
mig kunna undanröjas genom en anordning, till vilken jag i det följande
återkommer.
Vad storleken av skatten på bensin beträffar, synes den mig skäligen
böra bestämmas till 5 öre per liter. Härav torde 1 öre böra utgå i form
av tullavgift för att tillsammans med övriga tullar tillfalla statsverket,
medan återstående 4 öre böra uttagas i form av en särskild skatt, vilken
i analogi med den särskilda skatten å gummiringar tillfaller vägväsendet.
Då hela konsumtionen av bensin för andra än industriella ändamål torde
uppgå till omkring 100 miljoner liter, skulle skatten sammanlagt kunna
beräknas uppgå till cirka 5 miljoner kronor, därav 1 miljon kronor till
statskassan och 4 miljoner kronor till vägväsendet. Den särskilda skattens
utskiljande i formellt hänseende från tullmedlen motiveras — likasom i
fråga om den särskilda skatten å gummiringar — förnämligast just därav,
att den skulle anslås för ett speciellt ändamål. Genom att å andra sidan
ej endast särskild skatt utan även tull uttages, erhålles en lämplig form
för avskiljande av ett visst belopp för andra ändamål än vägväsendet.
Genom nämnda anordning vinnas även vissa fördelar av rent teknisk natur,
såsom exempelvis att olovlig införsel av bensin utan vidare blir straffbar
enligt lagen om olovlig varuinförsel, som avser tullpliktiga men ej
andra varor.
Vid mitt ställningstagande till frågan, huruvida vid en utökning av
beskattningen å automobilväsendet jämte skatten å själva fordonen borde
uttagas ytterligare skatt å gummiringarna eller en skatt å bensin, har ett
skäl, som för mig haft betydelse — om ock ej i och för sig avgörande —
varit hänsyn till sulfitsprittillverkningen i landet. Såsom jag i annat
sammanhang haft tillfälle framhålla, tala enligt min mening starka skäl
för att existensmöjligheter beredas sulfitspritindustrien, då denna kan
väntas i framtiden få en stor betydelse för landet. Med den ställning,
som statsmakterna intagit till sulfitspritfrågan, synes det mig knappast
kunna ifrågakomma att med skatt belägga även sulfitspriten, vars användning
för motordrift än så länge förekommer i endast obetydlig utsträck
-
12
Förordningen
om automobilskatt.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 206.
ning. Om den föreslagna differentieringen i beskattningshänseende också
knappast kan väntas medföra något verkligt nppsving för sulfitspritindustrien,
så har dock genom densamma statsmakternas intresse för sulfitspritfrågan
än en gång betonats.
Beträffande verkan av en bensinskatt på automobiltrafiken torde få
framhållas, att för en personautomobil i regel nyttjas 1 å 2 liter bensin per
tillryggalagd mil samt att för lastautomobiler erfordras omkring 3 liter
bensin för varje mil. Bensinskatten — inklusive tullen — för en personautomobil
skulle alltså komma att utgöra från 5 till 10 öre per tillryggalagd
mil samt för en lastautomobil omkring 15 öre per mil. Vad särskilt
beträffar automobiler i drosktrafik, torde en skatt av nämnda storlek innebära
en belastning av ungefär 114—2 ''A procent av bruttointäkten å körningarna.
Hänsyn har vid denna beräkning tagits även till de sträckor,
som måste tillryggaläggas för hämtning och hemkörning o. s. v., utan att
någon avgift erhålles. I vissa fall torde den i denna form utgående skatten
för yrkesmässig körning komma att — absolut taget — uppgå till ej ringa
belopp. Att märka är emellertid härvidlag, att ju mer automobilen användes
i trafik, desto större blir i regel nettoförtjänsten, och att de avgifter, varom
här är fråga, äga endast föga betydelse i jämförelse med de övriga kostnader,
som äro förenade med trafiken, samt att fluktuationer i bensinpriset
av större betydelse än den ifrågasatta bensinbeskattningen ofta förekommit
inom korta tidrymder.
När frågan om införande av en automobilbeskattning första gången
förelädes riksdagen, framlades på föredragning av dåvarande chefen för
finansdepartementet jämväl förslag till en förordning om fördelning av
automobilskattemedel m. m. Sedan de huvudsakliga grunderna för automobilskattemedlens
användning en gång blivit av riksdagen antagna, torde
det få ankomma på chefen för kommunikationsdepartementet att för
Kungl. Maj:t anmäla frågan om de ändringar i berörda förordning, vilka
med hänsyn till vägväsendets utveckling äro påkallade.
I anslutning till de huvudsynpunkter, för vilka jag nu redogjort, hava
inom finansdepartementet utarbetats vissa förslag till författningar m. m. I
dessa hava upptagits jämväl vissa andra ändringar såsom resultat av erfarenheter
från tillämpningen av gällande författningar. Jag skall tillåta
mig i specialmotiveringen redogöra för dessa.
Förslagen hava remitterats till generaltullstyrelsen, som lämnat desamma
utan erinran. Styrelsens yttrande torde få fogas vid statsrådsprotokollet
(bilaga 2).
Jag övergår härefter till att redogöra för nu förevarande förslags innebörd,
därvid jag till en början vill genomgå de föreslagna ändringarna i
förordningen om automobilskatt.
Kanal. Maj:ts proposition Nr 20ti.
18
8 $.
8 § i gällande förordning innehåller, bland annat, bestämmelse om
tiden för inträdandet av skatteplikt för viss automobil, och stadgas i så
dant hänseende, att skatteplikt inträder med kalenderkvartalet näst efter
det, under vilket automobilen blivit första gången i automobilregister
införd. I denna bestämmelse föreslås — helt oberoende av ändringen i
själva skattebestämmelserna — den jämkningen, att skatteplikten skall
inträda redan med det kvartal, under vilket registrering skett. Förslaget
har föranletts främst av vissa olägenheter, som visat sig vara förenade
därmed, att under årets sista kvartal ett ganska stort antal automobiler
varit i trafik utan att skatt för dem skolat erläggas, i följd varav de icke
varit försedda med skattekvitton, något som föranlett ej ringa besvär. I
ordningens intresse synes därför en sådan anordning befogad, att — med
frånseende av den första tiden under varje år — ingen automobil skall
kunna brukas under tid, för vilken skatt ej erlagts. Något obilligt kan
knappast anses ligga i eu sådan ändring. Frågan äger betydelse endast
då nyregistrering äger rum.
I § 10 mom. 3 i förordningen den 15 juni 1923 (nr 281) om motorfordon
stadgas såsom villkor för att automobil skall kunna tillfälligt avföras ur
automobilregistret, att en avgift, motsvarande skatten för ett kvartal, skall
erläggas. Detta villkor bör nu borttagas, då avgiften ersättes med skatt
i egentlig mening och den fara för missbruk med möjligheten att få automobil
avförd ur registret, som föranlett införandet av bei''örda avgift,
sålunda undanröjes.
5 $.
I 5 § har, jämte föreskrifter om den förut berörda höjningen av skatten
för motorcyklar och om grundavgift för egentliga automobiler, införts
stadgande därom, att Konungen skall äga att utfärda bestämmelser angående
frikallande från erläggande av grundavgift för automobiler, som
tillhöx*a i det allmännas tjänst anställda personer och av dessa begagnas
huvudsakligen i tjänsteärenden.
Beträffande sistnämnda fråga bör i detta sammanhang omnämnas, att
min företrädare i ämbetet haft under omprövning, huruvida och i vad
mån tjänstemäns i tjänsten använda automobiler över huvud taget boi''de
vara underkastade skatteplikt. Med anledning av vägkommissionens förut
omnämnda förslag till förordning om automobilskatt hade från åtskilliga
tjänstemannahåll påyrkats skattefrihet eller skattelindring för automobi
ler, tillhörande vissa grupper av tjänstemän. Så hade medicinalstyrelsen
till finansdepartementet översänt en skrivelse från en förste provinsialläkare,
däri ifrågasatts, om icke skattefrihet eller skattelindring kunde
erhållas för, bland andra, tjänsteläkares automobiler. Allmänna svenska
prästföreningens centralstyrelse hade påpekat, att det för prästerna
14 Kungl. Maj:ts proposition Nr 206.
ofta mötte svårigheter att anskaffa hästskjuts, varför på sina håll
enda utvägen för prästerna att över huvud taget kunna bestrida
med tjänsten förenade skjutsar varit att skaffa sig motorfordon. Då
den i löneresolutionerna bestämda skjutsersättningen på ett flertal ställen
vore allt för obetydlig för att motsvara utgifterna för tjänsteresor, särskilt
sedan den allmänna prisförhöjningen inträtt, kunde det icke vara
med billighet överensstämmande, att utgifterna för tjänsteresor skulle
ytterligare ökas genom beskattning å för tjänstens upprätthållande erforderliga
motorfordon. Styrelsen hemställde därför, att motorfordon, som
användes för prästerlig tjänsts upprätthållande, icke skulle vara underkastade
skatteplikt. Föreningen Sveriges landsfiskaler hade hemställt,
att landsfiskal måtte befrias från erläggande av skatt för automobil eller
motorcykel, som han begagnade vid utförandet av tjänstegöromål. Föreningen
hade till stöd för sin hemställan framhållit, bland annat, följande.
I de fall, då landsfiskal vore i tillfälle att inköpa automobil eller motorcykel,
vore det staten, som droge största fördelen därav, särskilt då det
gällde dylika fordons användande för resor i polisärenden, vilka i regel
fordrade större skyndsamhet. Men jämväl i fråga om andra tjänsteresor
innebure användande av automobil eller motorcykel ett statligt intresse, i
det att en landsfiskal därigenom finge mera tid över för det krävande
kontorsarbete, som påvilade honom.
Dåvarande departementschefen fann icke tillräckliga skäl hava förekommit
att medgiva skattefrihet för tjänstemäns i tjänsteärenden använda
automobiler. Såväl med hänsyn till skattens natur och avsikten med densamma
som på grund av att en för visst syfte anskaffad automobil ofta
komme till användning för andra ändamål, borde skattskyldigheten upprätthållas
i största möjliga utsträckning.
Jag delar de betänkligheter, som sålunda framhållits emot att tjänstemäns
i tjänsten använda automobiler helt frikallas från skatt. Emellertid
kan det näppeligen förnekas, att det ur vissa synpunkter är ett allmänt
intresse, att de tjänstemän, som på grund av sin tjänst äro hänvisade att i
stor utsträckning göra resor, på egen bekostnad anskaffa motorfordon.
Det synes därför vara en rimlig lösning, att beträffande dylika automobiler
sådan skattelindring medgives, att de frikallas från den grundavgift,
varom nu är fråga. Då grundavgiften är tänkt mera som ett bidrag till
åstadkommande av vägförbättringar än som en direkt ersättning för förorsakad
vägslitning, synes mig frågan om befrielse från sagda avgift i viss
mån ligga på ett annat plan än den fråga om befrielse från den mot vägslitningens
storlek svarande skatten, som var under behandling År 1922.
6 §.
De två sista styckena i nu gällande 5 §, vilka behandla tiden för inträdande
av skatteplikt samt av höjning eller sänkning av skatten, hava ut
-
Kungl. Maj.ts proposition Nr 206. 15
brutits och motsvaras nu av (i § i förslaget. Härvidlag har viss jämkning
skett i gällande regler, i anslutning till den ändring, som förordats i 3
7 %.
Denna paragraf motsvarar nu gällande 6 §. Paragrafen har genomgått
eu fullständig omarbetning, i det att dels bestämmelserna om en automobilskattelängd
ändrats och dels paragrafens tre sista stycken uteslutits.
I stället för bestämmelserna i nuvarande G § första stycket om antomo
bilskattelängd och vad i densamma skall intagas föreslås en föreskrift, att
genom tjänsteman, som av vederbörande länsstyrelse därtill förordnas,
skall i det inom länet förda automobilregistret verkställas anteckningom
skattskyldighet för varje automobil. Redan nu skola enligt kungörelse
den 14 december 1923 (nr 453) automobilregister och automobilskattelängd
föras i en gemensam liggare. Det har ansetts lämpligt,
att även i förordningen om automobilskatt användes en formulering,
som bättre än den nuvarande lydelsen giver uttryck åt detta förfarande,
vilket ur förenklingssynpunkt medför bestämda företräden.
De enda anteckningar, som utöver dem, vilka enligt allmänna bestämmelser
skola inflyta i automobilregistret, skulle erfordras vid ett sådant
förfarande, äro de, som direkt röra skattens storlek, dess inbetalning o. d.
De i nuvarande 6 § ävensom i 7 § innehållna specialbestämmelserna äro
i övrigt av administrativ natur och hava utbrutits ur förordningen. En
smidig anpassning efter de praktiska förhållandena synes nämligen lättare
kunna vinnas, om det överlämnas åt Konungen att utfärda föreskrifter
i förevarande avseenden. Bestämmelse i dylikt syfte har intagits i tredje
stycket av 7 §.
Andra stycket i 7 § innehåller i viss mån en nyhet. Sedan det under
våren 1923 visat sig, att automobilregistren, vilka legat till grund för
automobilskattelängderna, varit i hög grad otillförlitliga, varav följt bland
annat, att i många fall personer krävts på skatt för automobiler, som de .sedan
lång tid ej hade i behåll, utfärdade Kungl. Maj:t den 2 februari 1923
kungörelse (nr 10) angående rättelse av automobilskattelängd m. m. Enligt
denna kungörelse skulle, där någon, som upptagits i längd, inom angiven tid
visade, att han på grund av omständighet av visst slag ej vid årets början
varit att anse såsom skattskyldig för automobil, länsstyrelsen ofördröjligen
vidtaga ändring i längden samt verkställa den avkortning av påförd
skatt, som därav kunde föranledas.
Även efter den omläggning av automobilregistren, vilken skett såsom en
följd av den nya motorfordonsförordningen, kan det givetvis ej undvikas,
att någon felaktigt uppföres som skattskyldig för viss automobil. Ett enkelt
förfarande, varigenom rättelse kan verkställas av länsstyrelsen, utan
att klagan behöver ske till högre rätt, lärer alltså alltjämt vara erforderligt.
Ett sådant förfarande synes emellertid böra närmare regleras och på
ett naturligare sätt inpassas i systemet, än som kunnat ske genom nämnda
Förordning
om särskild
skatt & bensin,
16 Kungl. Maj:ts proposition Nr 206.
kungörelse. I anslutning till bestämmelser, som för liknande fall finnas
på andra områden, synes mig förfarandet böra konstrueras på i huvudsak
följande sätt. Genom länsstyrelsens försorg verkställes av därtill förordnad
tjänsteman i automobilregistret anteckning för varje automobil om
skattebelopp och skattskyldig. Sådan anteckning innebär icke något läns
styrelsens beslut. Eänsstyrelsen undersöker emellertid, huruvida full
skattefrihet eller frihet från grundavgift bör äga rum, och dess åtgärder
därutinnan få karaktären av beslut. Ett motsvarande beslut
kan oek av enskild påfordras, om han förmenar, att genom sådan anteckning
i automobilregisteret, som nyss nämnts, skatt blivit honom oriktigt
påförd. Dylikt påkallande av beslut skall ske i den ordning och
inom den tid, som Konungen bestämmer, och skall kunna medföra, att länsstyrelsen
ändrar den påtalade anteckningen i registret. Först i och med
att länsstyrelsen tagit ställning till sålunda väckt fråga, skulle i förevarande
fall föreligga ett beslut av länsstyrelsen, som skulle kunna överklagas
hos kammarrätten. Såväl i detta fall som då klagan föres över
beslut angående skattefrihet bör besvärstiden vara 30 dagar från det vederbörande
erhållit del av länsstyrelsens ifrågavarande beslut.
En anordning, sådan som den nu föreslagna, synes mig vara ägnad att
på ett snabbt och enkelt sätt bereda möjlighet till rättelse i felaktig påföring
av automobilskatt. Erforderliga bestämmelser i angivet syfte hava
införts, utom i 7 § andra stycket, jämväl i 15 §.
8 §.
Av liknande skäl som dem, vilka jag nyss berört vid behandlingen av
7 §, synes det böra ankomma på Konungen att utfärda föreskrifter även
angående debitering och uppbörd av automobilskatt. Stadgande av sådan
inneböi''d har införts i 8 §.
9 §.
9 § motsvarar de två sista styckena i nu gällande 8 §.
Då de två första styckena i sistnämnda paragraf liksom nu gällande 9 §
innehålla uppbördsbestämmelser, föreslår jag, i anslutning till vad förut
anförts, att nämnda stycken och paragraf uteslutas ur förordningen.
11 §•
Nyheten i 11 § består endast i en ändrad paragrafhänvisning.
13 och 15 §§.
Sista stycket i 13 § torde böra uteslutas i anslutning till ändringarna i
6 och 7 §§.
Ändringen i 15 § är även en direkt följd av sistnämnda ändringar.
Jag övergår härefter till att redogöra för bestämmelserna i förslaget
till förordning om särskild skatt å bensin.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 206.
17
1 §•
Av skäl, som jag icke torde behöva utveckla, har det ansetts lämpligt,
att i de fall, då enligt särskilda bestämmelser tullfrihet för bensin åtnjutes,
ej heller den särskilda skatten skall utgå. Jag vill emellertid här erinra
om ett särskilt fall av tullfrihet, som jag i det följande kommer att beröra,
nämligen i fråga om bensin, som medföres å fortskaffningsmedel såsom
driftmateriel för detta.
Vid utarbetandet av 1 § har tagits i övervägande, huruvida man icke
kunde utfinna en fullt tillförlitlig definition av begreppet bensin. Tanken
har varit uppe att i paragrafen införa en definition av innehåll, att med
bensin skulle förstås varje destillat av råpetroleum, som vid fraktionerad
destination intill 150 grader Celsius lämnade ett destillat av minst 30
volymprocent. Även om man får antaga, att denna definition från skattesynpunkt
skulle innebära en fullt tillräcklig marginal, har jag likväl ej
velat föreslå dess införande i lagtexten utan ansett det lämpligare, att
därstädes endast göres en hänvisning till i tulltaxan använda benämningar
å de varor, som här avses. Sker en dylik hänvisning, torde det ej
möta några svårigheter för tullverket att, ehuru någon bestämdare definition
ej givits, lösa frågan om vad som menas med bensin. Med hänsyn
till de föreslagna restitutionsbestämmelserna i fråga om industrisprit, lära
för övrigt olägenheterna av ett felaktigt bedömande vara högst väsentligt
reducerade.
2 i
. 2 § innehåller formella bestämmelser angående erläggande av den särskilda
skatten m. m. Motsvarande bestämmelser finnas i förordningen om
särskild skatt å automobilgummiringar beträffande tullverkets handhavande
av uppbörden av skatten för sådana ringar.
3-6 §§.
3_6 §§ innehålla bestämmelserna angående restitution av särskild ben
sinskatt.
Restitution skall enligt förslaget kunna förekomma i första rummet,
då bensin, för vilken skatt erlagts, i större partier utförts ur riket.
Som villkor för restitution har i detta fall, i anslutning till vad som är
vanligt i andra tullförfattningar, blott uppställts, att bensinen skall vara
oförändrad, d. v. s. att den ej uppblandats e. d.
Av väsentligt större betydelse lärer det andra fallet av restitution vara,
nämligen restitution för s. k. industribensin. Såsom jag anfört redan i den
allmänna motiveringen, följer av hela syftet med förevarande beskattning,
att industribensinen i en eller annan form bör erhålla skattefrihet. Vad
beträffar området för restitutionsmöjligheten, eller med andra ord de
fall, då restitution bör kunna få ske, har det visat sig möta de största svårigheter
att i författningen fastställa en lämplig gräns. På grund härav, och
Bihang till riksdagens protokoll 1924. 1 samt. 167 höft. (Nr 206.> 2
18
Kungl. Maj:ts proposition Nr 206.
då beträffande kontrollen i avseende å restitution av bensinskatt torde
erfordras ganska detaljerade föreskrifter, har jag ansett mig böra föreslå,
att det överlämnas åt Kungl. Maj:t att från fall till fall pröva, huruvida
enligt skatteförordningens andemening restitution bör ske eller ej, samt
föreskriva villkor för restitutionens åtnjutande. Denna prövning
hos Kungl. Maj:t synes lämpligast böra ske på så sätt, att viss
person eller visst företag på förhand begär tillstånd till restitution av
bensinskatt, varefter generaltullstyrelsen med ledning av lämnat tillstånd
och därvid stadgade villkor medger restitution för de särskilda bensinpartierna.
Jag förutsätter, att de närmare bestämmelser angående restitution
av industribensin, som det torde böra ankomma på Konungen att
meddela, erhålla en sådan utformning, att ej restitution kommer i fråga,
när det gäller alltför obetydliga partier.
I överensstämmelse med nu angivna grunder hava förevarande paragrafer
utarbetats.
7 i
Skattemedlen skola fördelas enligt de i förordningen den 2 juni 1922
om fördelning av automobilskattemedel givna bestämmelser. Såsom jag
redan antytt, torde emellertid chefen för kommunikationsdepartementet
komma att föreslå vissa modifikationer i dessa bestämmelser.
Ändringi tull- Införandet av tull å bensin medför ändring i rubriken nr 1099 i gällande
taxan m~ VK tulltaxa.
De skäl, som tala för restitution av särskild skatt å bensin, tala i lika
mån för restitution av tull i motsvarande fall. Rätt till sådan restitution
synes enklast kunna åstadkommas genom att föreskrift meddelas, att, når
restitution enligt förordningen om särskild skatt å bensin sker, tillika skall
restitueras den å bensinen belöpande tull.
Enligt 4 § h) i gällande tulltaxeförordning ätnjutes under vissa villkor
tullfrihet för skeppsförnödenheter. Av de allmänna grunderna för nu
ifrågavarande förslag lärer följa, att tullfrihet — och därmed frihet från
särskild skatt — icke bör i sådan omfattning förekomma vid införsel av
bensin. I stället synes man utan olägenhet kunna, i syfte att undvika att
lägga hinder i vägen för turisttrafiken, i begränsad omfattning medgiva
undantag från tull, och alltså även från skatt, för bensin, som för
att användas till driftmateriel medföres ej blott i motorfartyg utan även
å automobil. Förslag angående beslut av sådan innebörd torde böra föreläggas
riksdagen.
Föredragande departementschefen uppläser härefter inom finansdepartementet
upprättade förslag till dels förordning om ändring i vissa delar
av förordningen den 2 juni 1922 (nr 260) om automobilskatt, dels förord
-
Kungl. Maj:t8 proposition Nr 206.
19
nin«: om särskild skutt ä bensin samt hemställer, att Kungl. Maj:t måtte i
proposition föreslå riksdagen att
dels antaga berörda författningsförslag;
dels besluta, att rubriken 1099 i gällande tulltaxa skall från och med
den 1 juli 1924 erhålla följande ändrade lydelse:
i Kvantitet i
för tullbe- ! Tullsats.
| räkningen, j
1 Kronor öre
Mineraloljor, nativa eller råa ävensom renade :|
10911 peti’oleumbensin och gasolin...........................| 1 lit. — o i
1099 Va andra slag, såsom lysoljor och smörjoljor £
ävensom paraffin, rå eller renad, jordvax
(ozokerit) samt ceresin ................................ — fria.
dels förklara, att vad i § 4 h) i förordningen den 9 juni 1911 (nr 80) med
tulltaxa för inkommande varor är stadgat i fråga om tullfrihet för skeppsförnödenheter
från och med den 1 juli 1924 icke skall hava avseende å till
tulltaxerubriken 1099 hänförlig vara, då den medföres å farkost såsom
driftmateriel för denna;
dels besluta, att från och med den 1 juli 1924 tullfrihet må åtnjutas för
sådan vara, då den till riket medföres å fortskaffningsmedel såsom driftmateriel
för detta, dock endast för den myckenhet, som vederbörande tullmyndighet
prövar icke överstiga behovet under resan;
dels ock besluta, att vid restitution jämlikt 3 § i förordningen om särskild
skatt å bensin av sådan skatt tillika skall restitueras den å bensinen
belöpande tull.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hem-,
ställan behagar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten
bifalla och förordnar, att till riksdagen skall
avlåtas proposition av den lydelse, bil. litt. vid detta
protokoll utvisar.
Ur protokollet:
E. Regnér.
20
Kungl. Maj:ts proposition Nr 206.
Bilaga 1.
P. M.
angående automobilskatten och väsfrågan.
Enligt föreliggande uppgifter uppgår den nu för sista året inbetalda
automobilskatten till omkring 6,600,000 kronor, varav 80 procent eller
sålunda 5,280,000 kronor komma landsbygden tillgodo.
Sammanlagda längden av de allmänna vägarna utgör omkring 65,000
kilometer, varav 19,000 kilometer äro landsvägar. Utgår man från att
hela bilskattebeloppet för år 1923 skulle användas för förbättring av
vägarna, så att de bliva fullt lämpliga för automobiltrafik, och att den
genomsnittliga kostnaden härför, med hänsynstagande till att å ett stort
antal vägar inga eller endast smärre förbättringsarbeten erfordras, utgör
15 kronor per meter väg, kan för den angivna summan av automobilskattemedel
iordningställas cirka 350 kilometer vägar per år.
Då vårt landsvägsnät är 19,000 kilometer långt, skulle det sålunda
kräva en tid av cirka 55 år, innan enbart landsvägarna blivit genomgående
förstärkta. Här bör även anmärkas, att bland landets för automobiltrafik
nödvändiga vägar finnes ett stort antal bygdevägar. Den
gängse uppdelningen i landsvägar och bygdevägar, som till större delen
är mycket gammal, torde nämligen icke sammanfalla med nutida krav
på å ena sidan huvudvägar och å andra sidan lokala vägar.
Med det ovan angivna ombyggnadssättet skulle således ombyggnadstiden
55 år med säkerhet komma aitt avsevärt överskridas. Säkerligen
skulle denna förlängning av tiden bliva större än att den motverkas av
den ökning i tillgängliga medel, som uppstår därigenom, att vägdistrikten
skola bidraga med minst en tredjedel av kostnaden.
Härtill kommer, att landsbygdens hela anpart i automobilskatten med
säkerhet icke blir tillgänglig för förbättring av vägarna, då en del medel
i varje fall under den närmaste tiden måste användas till underhåll
av vägarna. Den angivna tiden 55 år för vägarnas förstärkning kan således
anses som ett minimum. De nu utgående automobilskattemedlen
måste sålunda anses otillräckliga att tillgodose vägförstärkningsbehovet
inom rimlig tid.
Otillräckliga medel för vägarnas förbättring måste medföra, att dessa
i otid förstöras och därefter komma att draga avsevärt större kostnader
för ett nöjaktigt iståndsättande och vidare att den på grund av vägarnas
försämring inträdande begränsningen i automobiltrafiken kommer att
verka hämmande på utvecklingen av vägtrafiken i allmänhet.
För automobiltrafiken medföra de sämre vägarna ökade omkostnader
med avseende på bränsle- och oljeförbrukning, ringslitage, slitning av
motor m. m., med andra ord minskad livslängd på vagnarna. Det måste
därför för automobiltrafiken vara ett intresse av allra största betydelse
att snarast få goda vägar. Dessa äro ju även som allmänt känt en mäktig
hävstång för odlingens höjande.
Kanyl. May.ts proposition Nr 206.
21
1 alldeles särskild grad är det dock nödvändigt att i första hand vid
vägförbättringarna tillgodose de tyngst trafikerade delarna av dessa huvudvägar,
nämligen infartsvägarna till städerna, där det gäller att ombesörja
icke blott persontrafik av stort omfång utan även viktiga godstransporter.
Dessa vägdelar utgöra nu mångenstädes talande exempel på
den dåliga ekonomien att under nuvarande trafikförhållanden uppskjuta
genomgripande vägförbättringar. Under senare år har det mångenstädes
inträffat, att städernas infartsvägar varit i ett sådant skick, att även vid
långsamma transporter alla slags fordon utsatts för mycket stora påfrestningar
och att trafikekonomien blivit mycket dålig.
På andra håll har vägförstöringen kunnat hindras endast tack vare mycket
stora årliga underhållskostnader, som flerstädes närmat sig eller överskridit
5 kronor per meter väg.
Då å andra sidan trafiken är mycket starkt koncentrerad på dessa vägar
endast å jämförelsevis korta vägsträckor, som i regel icke överskrida en
halv mil i längd, kan en mycket stor trafikmängd tillgodoses med vägförbättringar
för jämförelsevis små kostnadsbelopp, även om arbetena betinga
fyra eller fem gånger högre kostnad per meter väg än som ovan uppgivits
som en medelkostnad för vägförbättringarna.
En del av här omhandlade infartsvägar till städerna ligga innanför
stadsgränserna och komma att utbyggas med städernas andel i automobilskatten.
I många och flertalet fall däremot tillkommer det de till städerna
angränsande vägdistrikten att underhålla vägarna för den stora trafiken
till och från städerna. Såsom ovan framhållits, finnes mer än tillräcklig
användning för den nu utgående automobilskatten för de egentliga
landsvägarnas underhåll och förbättring. För de ur ekonomisk synpunkt
i första hand önskvärda förstärkningarna genom stensättning och
annorledes av städernas infartsvägar, genom vilka arbeten stora direkta
besparingar i årliga underhållskostnaden och ännu mycket större vinster
för trafikekonomien kunna vinnas, kunna emellertid nu knappast några
medel vara att räkna med.
Det framgår således, att en skälig höjning av automobilskatten är ett
synnerligen viktigt önskemål såväl för tillgodoseende av bygdetrafikens
krav som ock särskilt med hänsyn till den koncentrerade trafiken vid städerna
och de större samhällena. Sker icke en höjning av automobilskatten
i tid, har man att senare befara mycket större uppoffringar i form av
ökade skatter.
I samma mån som ytterligare medel komma att bliva tillgängliga för
vägarnas förbättrande är det emellertid en angelägenhet av största betydelse,
att vägväsendet verkligen står rustat att på bästa möjliga sätt använda
dessa medel. Föreliggande förslag till ny väglag avse tillgodoseende
av enhetligare och effektivare organisation av vägväsendet.
Då genomförandet av ny väglag synes låta vänta på sig, gäller det att
med de möjligheter, som nu finnas, söka utvinna eu tillfredsställande ordning
för vägarbetet. Att så kan ske torde vara ådagalagt genom vad som
redan härutinnan åtgjorts eller planerats. Genom de lagändringar, som
redan vidtagits eller äro avsedda att framläggas, underlättas för vägdistrikten
åtgärden att övertaga vägunderhållet, varigenom grunden erhålles
till ett modernt väghållningssätt.
Tack vare den upplysningsverksamhet i vägfrågan, som bedrivits från
icke blott statliga och kommunala myndigheter utan även från enskilda
sammanslutningar, har också intresset för sådant övertagande av väg
-
22
Kungi. Maj:ts proposition Nr 206.
underhållet hos de väghallningsskyldiga för varje dag vuxit. Den under
sistlidne höst anordnade vagkonferensen torde också kraftigt hava bidragit
till frågans förande framåt. Resultatet hittills har också blivitr att av
landets samtliga väghållningsdistrikt ungefär en tredjedel redan övertagit
eller beslutat sig för att. i de flesta fall helt och i några fall delvis, övertaga
sitt distrikts vägar.
Kommunikationsdepartementet i mars T924.
A. B. Gärde.
Kanal. Muj:ts proposition Nr 206.
28
Bilaga 2.
Till KONUNGEN.
1 anledning av förevarande remiss får generaltullstyrelsen, som förutsätter,
att styrelsens yttrande icke påkallas över föreliggande förslag till
förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 2 juni 1922 om
antomobilskatt, med remiss aktens återställande, i underdånighet anföra
följande.
Enligt 1 § i den föreslagna förordningen om särskild skatt å bensin förstås
med bensin mineraloljor, vilka enligt gällande tulltaxa hänföras till
petroleumbensin och gasolin. Dessa varuslag äro i den statistiska varuförteckningen
upptagna under nr 1099 F.
Det skulle möjligen kunna ifrågasättas, huruvida icke, genom att anknyta
förordningen, i vad den avser beskattningsobjektets definiering, till
ovannämnda statistiska rubrik, andra varor än sådana, som kunna tjäna
som bränsle för motorfordon, komma att träffas av skatten. Så torde kunna
erinras, att petroleumeter och gasolin, i den bemärkelse sistnämnda varubeteckning
ursprungligen fattades, vilka båda artiklar äro hänförliga till
nr 1099 F, företrädesvis användas såsom lösningsmedel för hartser och
kautschuk, till lösning av oljor ur frön eller för annat tekniskt bruk. Någon
skada torde emellertid denna utsträckning av begreppet bensin ej medföra,
då möjlighet beretts till restitution av skatt och tull för all bensin
för annat tekniskt ändamål än motordrift. I varje fall lärer olägenheten
härav bliva obetydlig i förhållande till de svårigheter, som skulle uppstå,
därest man nu fastsloge eu definition, som i tillämpningen visade sig leda
till ett ur beskattningssynpunkt oriktigt resultat. Vad särskilt gasolin
beträffar, synes denna benämning även användas å fraktioner, lämpliga för
motordrift, vadan ett uteslutande av nämnda varuslag icke synes tillrådligt.
Skulle efter någon tids vunnen erfarenhet en strängare definiering av
begreppet bensin visa sig av behovet påkallad, lärer styrelsen bliva i tillfälle
att inkomma med förslag i sådant avseende.
Närmare föreskrifter angående sättet för utrönandet av den skattepliktiga
kvantiteten vid olika former för införseln torde eventuellt kunna befinnas
erforderliga, vilka föreskrifter lämpligen synas kunna ingå i de bestämmelser,
som, enligt vad i 6 § sägs, av Eders Kungl. Maj:t komma att
meddelas.
I fråga om de föreslagna restitutionsbestämmelserna anser sig styrelsen
böra förutsätta, att beträffande den närmare innebörden av i 3 % a) förekommande
orden »i oförändrat skick» samt den bevisning, som för ådagaläggande
av detta förhållande skall vara erforderlig, föreskrifter ävenledes
komma att inflyta i de bestämmelser, som enligt 6 § skola meddelas
av Konungen. Då förslaget icke angiver graden av eller formen för identitetsbevisningen,
måste nämligen i dessa hänseenden, liksom rörande
andra på författningens säkra tillämpning inverkande frågor, i berörda bestämmelser
givas otvetydiga föreskrifter, något som särskilt betingas
därav, att för erhållande av restitution icke skulle erfordras vare sig förhandstillstånd
eller särskilda personliga kvalifikationer.
24
Kungl. Maj:ts proposition Nr 206.
Beträffande bestämmelsen i 3 § b) i förordningen saknar styrelsen för
närvarande, innan närmare utredning åvägabragts, möjlighet att överblicka
innebörden av denna bestämmelse och omfattningen av den kontroll,
som skulle erfordras till förekommande av missbruk. Då emellertid
medgivande av sådan restitutionsförmån, varom nu är fråga, skulle
ankomma på prövning av Eders Kungl. Maj:t i varje särskilt fall, bär
styrelsen icke funnit anledning till erinran mot samma bestämmelse, vilken i
fråga om rätt till restitution av tull för närvarande icke har någon motsvarighet.
Såsom i andra stycket av 4 § föreslagits synes det vara lämpligt, att
meddelande av tillstånd till restitution enligt 3 § b), åtminstone till en början,
skall ankomma på Konungen. Sedan genom någon tids praktisk tilllämpning
av en sådan ordning riktlinjerna blivit av Kungl. Maj:t angivna,
torde emellertid kunna tagas under övervägande, huruvida icke
prövningen av frågor om meddelande av sådant tillstånd skulle kunna
överlåtas å generaltullstyrelsen efter samråd med kommerskollegium.
Mot bestämmelserna i övrigt i den föreslagna förordningen har styrelsen
icke något att erinra.
I ärendets handläggning hava deltagit, förutom undertecknad generaltulldirektör,
byråcheferna Beyer, Ewerlöf, Alsén, föredragande, och Nordström
samt tjänstförrättande byråchefen, kamreraren Schönaich. Stockholm
den 21 mars 1924.
Underdånigst
H. THEMPTANDER,
./. F. G. Hilding.
Stockholm, Isaac Marcus’ Boktryckeri-Aktiebolag, 1924.