Kurujl. Maj:ts proposition nr 8.
1
Nr 2.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändrad lydelse av 22 kap. 12 § strafflagen; given Stockholms
slott den 21 december 1923.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Ivungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att
antaga härvid fogat förslag till lag om ändrad lydelse av 22 kap. 12 §
strafflagen.
GUSTAF.
Birger Ekeberg.
Bihang till riksdagens protokoll 1924. 1 samt. 2 käft.
1
2
KungI. Maj:ts proposition nr 2.
Förslag
till
Lag om ändrad lydelse av 22 kap. 12 § strafflagen.
Härigenom förordnas, att 22 kap. 12 § strafflagen skall erhålla följande
ändrade lydelse:
Brnkar man eller låter bruka, utan lov, annans lösa gods, evad man det
förut i besittning hade eller icke; straffes med böter eller, där omständigheterna
äro synnerligen försvårande, med fängelse i högst sex månader.
Denna lag skall träda i kraft den 1 juli 1924.
Kungl. Maj:ts proposition nr 2.
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
den 30 november 1923.
Närvarande: statsministern TRYGGER, ministern för utrikes ärendena friherre MARKS
von Wörtemberg, statsråden Malm, Ekeberg, Beskow, Malmroth, Hasselrot,
Stridsberg, LObeck, Clason, Wohlin, Pettersson.
Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Ekeberg, anför:
»Olovligt nyttjande av annans egendom är belagt med straff enligt 22 kap.
12 § strafflagen, vilket lagrum har följande lydelse:
Brukar man eller låter bruka, utan lov, vad annan tillhörer och det man
i besittning haver; böte högst tjugufem riksdaler. Tager någon eljest och
brukar, utan lov, vad annan tillhörer; vare bot högst femtio riksdaler.
I två särskilda till Kungl. Maj:t ingivna skrifter har hemställts om sådan
ändring av detta lagrum, att för ifrågavarande brott må kunna ådömas
strängare straff än den nuvarande straffskalan upptager.
Den ena av dessa framställningar har avgivits av Sveriges Åkeriidkareförbund,
Sveriges Trafikbilägares Riksförbund, Kungl. Automobilklubben,
Kungl. Motorbåtklubben, Svenska Motorcykelklubbens centralstyrelse ochv
Kungl. Svenska Aeroklubben. I den av dem ingivna skriften, dagtecknad
den 5 september 1921, har anförts huvudsakligen följande: Såsom av ofta
förekommande tidningsnotiser kunde inhämtas, vore det mycket vanligt, att
personer »lånade» automobiler, motorcyklar och motorbåtar, både sådana,
som för någon kortare tid stode utan tillsyn, och sådana, som förvarades
i garage eller vid kajer. Detta hade börjat taga en sådan omfattning,
att det vore hög tid att något gjordes för dess stävjande. Belysande
för dessa förhållanden vore ett av Stockholms rådhusrätt den 22 december
1920 avgjort mål, därav framgått, att ett »lån» av en på gatan stående
automobil medfört, att bilen körts i sjön i Edsviken vid Stocksund, att
skador för betydande belopp anställts, att ersättning för dessa skador till
de belopp, som ansetts styrkta, utdömts, samt att straffet för det olovliga
»lånet» utgjort 50 kronors böter. De tillgångar, vilka förövarna innehaft
vid tillfället ifråga och vilka från början varit tillräckliga att täcka en del
av ersättningsbeloppet, hade, när det kommit till domens verkställande, ej
längre förefunnits. Det syntes ligga i öppen dag, att en straffsats av femtio
kronors böter måste uppmuntra till att på en eller annan dag »låna» ifrågavarande
slag av fortskaffningsmedel, då förövaren av »lånet» alltid kunde
Framställning
av
Sveriges
IkeriidkarefUrband
m. fl.
4
Framställning
av
vissa försäkringsbolag.
Kungl. Maj:ts proposition nr 2.
ordna så, att han icke hade tillgång att betala konsumerat bränsle, eventuellt
inträffade skador samt övriga förluster för ägaren. Då vådorna av
att behålla berörda, oproportionerligt låga straffsats vore uppenbara, syntes
det icke vara nödvändigt att i vidare mån motivera en framställning om
straffsatsens ändring, än att uppmärksamheten fästes på risken för den enskildes
liv genom att berörda fortskaffningsmedel, vilka ju i allmänhet fordrade
särskild utbildning för att framföras, komme i händerna på personer,
som saknade därför nödiga kvalifikationer och givetvis icke ägde kännedom
om att det lånade fordonet eventuellt i växling, styrning, bromsning, m. m.
fordrade helt annan skötsel och manövrering än t. o. m. fordon av samma
fabrikat. Det vore numera en vanlig företeelse att skador å liv och lem
inträffade just under sådana förhållanden som de nu berörda. Sålunda hade
förekommit, att en poliskonstapel på Strandvägen i Stockholm nattetid överkörts
och svårt skadats av en automobil, som under ägarens utrikes resa
olovligen »lånats» ur ett garage. Med hänsyn till de stora värden, som
genom angivna missförhållanden stode på spel, icke blott med hänsyn till
risken för den enskildes liv och lem utan även för ägare av olika slag av
motordrivna fortskaffningsmedel och för försäkringsgivare, vilka ofta hade stora
ekonomiska intressen att bevaka, hemställdes om sådan ändring av 22 kap.
12 § strafflagen, att straffet för dylikt olovligt brukande komme att utgöras
av fängelse eller straffarbete.
Den andra framställningen, vilken är dagtecknad den 10 april 1922, är
avgiven av aderton försäkringsbolag och har följande lydelse:
»Undertecknade försäkringsbolag, som här i landet meddela automobilförsäkring,
varigenom ägare av motorfordon skyddas för de ekonomiska följderna
av skador, som kunna uppstå å eller tillfogas av sadant fordon, få
härmed i underdånighet hemställa, det Eders Kungl. Maj:t ville taga under
omprövning, huruvida ej ändring av bestämmelserna i Strafflagens 22 kap.
12 § angående ansvar för olovligt begagnande är av de ändrade tidsförhälllandena
påkallad, och fasta vi härvid särskilt Eders Kungl. Maj:ts uppmärksamhet
å olovligt begagnande av motorfordon.
Dessa fordon, som numera mäste anses utgöra ett behov för alla samhällsklasser,
ha allt mera blivit utsatta för dylikt begagnande, och vilja vi tillskriva
detta förhållande det ringa ansvar, som vederbörande genom det
olovliga begagnandet ädrager sig. Under det att förhyrning av en automobil
under exempelvis en dag drager en kostnad av i genomsnitt 100
kronor, riskerar den, som under lika lång tid olovligen begagnar annan tillhörig
automobil, ett ansvar av högst 50 kronors böter, d. v. s. brottet medför
en förtjänst av 50 kronor.
Vid bedömandet av frågan, huruvida en förändring av bestämmelserna i
ovan angivna lagrum kan anses vara av behovet påkallad, torde hänsyn
böra tagas även till en annan omständighet. Vid den tid då ansvarsbestämmelserna
i Strafflagens 22 kap. 12 § avfattades voro förhållandena sådana,
att ett olovligt begagnande av annan tillhörig egendom medförde ringa fara
för tredje mans liv eller egendom. Den som exempelvis olovligt begagnade
en annans häst och åkdon förutsattes vara. och var väl också, i allmänhet
förtrogen med användningen av de brukade föremålen, och den fara som det
olovliga begagnandet medförde för tredje man personligen eller för hans
Kungl. Maj:ts proposition nr 2. •>
egendom var således icke avsevärt större än vid lovligt brukande. Förtrogenheten
med handhavandet av den olovligt begagnade egendomen gjorde också att
i allmänhet icke större risk förelåg för skadegörelse ä själva det brukade
föremålet, än om detsamma lifligen begagnats. 1 ovan angivna hänseende
bär emellertid förhållandet numera blivit ett helt annat och utvecklingen
har i detta fall gått med väsentligt snabbare steg än lagstiftningen, korandet
av automobil förutsätter en ingående kännedom såväl om gällande trafikregler
som ock framför allt om beskaffenheten och egenskaperna hos automobilen
ifråga. Automobiler av olika fabrikat uppvisa i regel störa olikheter
ifråga om sättet för styrning, bromsning, växling o. s. v., t. o. in. automobiler
av samma fabrikat förete sins emellan sådana egenarter, som fora ren
bör studera för att kunna med säkerhet hava herravälde över automobiien.
Eu sådan ingående kännedom saknas nästan utan undantag hos deri, som
oLovligen begagnar en automobil, vilket givetvis har till följd att vid det
olovliga begagnandet särskilt stor risk föreligger såväl för tredje mans liv
och egendom som ock för skadegörelse å den utan lov brukade automobiien.
Vad sistnämnda omständighet angår, har erfarenheten visat, att i regel
skadegörelse äger rum å den »lånade» automobiien, och att skadorna otta
uppgå till högst betydande belopp. Då enkel skadegörelse är straffbar endast0
under förutsättning att den skett uppsåt igen, men skadegörande uppsåt
så gott som aldrig kan påvisas, blir följden, att den, som under olovligt
beväpnande av automobil åstadkommit skadegörelse å densamma, alltid undgå?
straff härför. Det torde emellertid vara tydligt, att den, som olovligen
sätter sig i besittning av en automobil, utan att äga kännedom om densamma,
ja ofta ens utan att vara berättigad att föra automobil, med eu nästan till
visshet gränsande sannolikhet måste förutsätta, att. skada å automobiien skall
uppstå. Under sådana omständigheter kan det ifrågasättas huruvida icke
dolus indirectus eventualis med avseende å skadegörelse föreligger hos den,
som satt sig i besittning av automobiien, till följd varav uppkommen skadegörelse
bör vara straffbar, och även om dolus. icke kan anses föreligga, synes
dock det olovliga begagnandet av automobiien innebära ett tangerande av
dolusbegreppet. Under sådana förhållanden och då betydliga skador i de
flesta fall uppkomma å automobiien, är det för rättskänslan synnerligen
stötande, att skadegörelsen icke bestraffas, utan den skyldige slipper undan
med högst 50 kronors böter för olovligt begagnande. Ett sadant ringa
straff är ändamålslöst, om med straffet avses att avskräcka den brottslige
från att uppreua sitt brott, och med hänsyn till de svara följder, som ett
olovligt begagnande av automobiien i de flesta fall medför, kan det icke
anses motsvara det allmänna rättsmedvetandets krav på att straffet skall
stå i rimlig proportion till brottet.
För försäkringsbolagen bär det olovliga begagnandet av automobil, som
under de sista åren allt mer och mer gripit omkring sig, medfört, att belägen
fått utbetala stora summor till automobilagare för skador a automobi°en.
Möjlighet för försäkringsbolagen att utfå ersättning för sina utlägg av
den som under olovligt begagnande av automobiien orsakat skadorna, kan
icke förutsättas; det har alltid eller .nästan alltid visat sig, att flen, som
vållat skadorna, även om ban ursprungligen haft tillgångar till gäldande av
ersättningsbeloppet, vetat att undanskaffa dessa tillgångar.
I Tyskland, som i så många avseenden lämnat oss förebilder för nya lagar,
straffas ofovligt begagnande av annan tillhörig automobil på grund av innehållet
i Reichsstrafgesetzbucb § *242 med fängelse. Nämnda paragraf lyder.
»Wer eine fremde bewegliche Sache einem Anderen in.der Absicht wegnimmt,
dieselbe sich rechtswidrig zuzueignen, wird wegen Diebstahls mit betängnis
bestråla. Der Versuch ist strafbar.» Såsom framgår av bilagda brev tran
Yttrande
professo»
J. G. H’
Thyrén.
av
•re
6 Kungl. Maj-.ts proposition nr S.
Allianz Versicherungs-Aktien-Gesellschaft till Försäkrings-Aktiebolag Fylgia
ar grunden till det olovliga begagnandets straffbarhet den, att vid sådant
begagnande alltid bensin och olja förbrukas, beträffande vilka förbrukningsartiklar
tillägnelseavsikt måste förefinnas hos den, som begagnar automobilen.
Om de svenska domstolarna anlade samma synpunkt, vilket de oss
veterligen ej hittills hava gjort, skulle likväl härmed icke mycket vara vunnet,
da i varliga fall vid olovligt begagnande av annans automobil endast
Sdi!f\.mä"Sder bensin och olja förbrukas, vadan tillgreppet av desamma
bleve att hänföra till snatteri och således kunde sonas med böter.
1 detta sammanhang vilja vi slutligen påpeka det orimliga i att under
det att det i och för sig självt jämförelsevis ringa brottet att förbruka annans
bensin eller olja möjligen skulle kunna straffas till och med med fängeise,
den, som olovhgen begagnar annans automobil, vilkens värdekan
uppgå till åtskilliga 10,000-tal kronor, och under begagnandet åsamkar automobilen
skador, sa att den blir väsentligt nedsatt i värde, ådrager sig ett
straff av högst 50 kronors böter, och detta för olovligt begagnande, icke för
skadegörelse. Visserligen kan skadeståndsplikt åläggas den skyldige, men
möjligheten att av honom utfå ersättning för skadorna är, såsom vi förut
angivit, enligt var erfarenhet nästan alltid utesluten.
På grund av vad vi ovan anfört, hemställa vi i underdånighet, att 12 8
22 kap. ötrafflagen matte erhålla sådan lydelse att straffet för olovligt bruk
av annans egendom blir böter eller fängelse.»
Yttrande över dessa framställningar har inhämtats från professorn J. C.
W. Thyrén i hans egenskap av förordnad sakkunnig för revision av strafflagen.
Uti ett den 5 juli 1923 dagtecknat yttrande har Thyrén, efter att hava
återgivit den i nämnda framställningar gjorda hemställan, anfört följande:
»Petitionerna hava båda utgått från ett visst praktiskt fall, nämligen olovligt
användande av annans automobil, och hemställan om straffandring stödes
dels pa den betydliga skada, som under det olovliga brukandet ofta
uppstår tur automobilens ägare och vilken skada oftast icke kan ersättas av
brottslingen, dels pa den särskilda fara för tredje man, som i detta fall kan
uppstå därigenom att brottslingen ofta saknar varje kompetens att föra
automobil och i allt fall vanligen saknar den speciella kännedom om den till
famieasättt0in0bllen’
^ ^ n°dig f°r att kunna sköta den På tiilfredsstäl
Det.
framgår icke av de underdåniga petitionerna, huruvida petitionärerna
tagit i betraktande bestämmelserna i K. F. so/« 191(1 sådan den numera lyder
etter andringarna genom K. F. »/» 1920. Vid jämförelse mellan § 1 fi mom
1 och 3 samt § 31 i denna K. F. visar sig, att den, som underlåtit att, innan
korning börjar förvissa sig om, att alla apparater, särskilt styr-, broms- och
andra säkerhetsanordningar, äro i fullgott skick och verka säkert, eller som
vid korning brustit i den omsorg och varsamhet, som till förekommande av
olyckshändelse av omständigheterna betingas, närmast gör sig förfallen till
bötesstraff a 2o —1.000 kronor; straffet kan emellertid höjas tilltro månaders
fängelse vid synnerligen försvårande omständigheter, varibland särskilt namnes
grov vårdslöshet eller uppenbar likgiltighet för andra människors liv
eller egendom. Uppenbarligen kommer sistnämnda höjning att gälla även
den, som under olovligt brukande av främmande automobil ådagalagt »uppenbar
likgiltighet» för den skada, som hotar automobilen. Straffet kan således
uven om ingen skada sker, gå upp till tre månaders fängelse i det fall, som
pe ltionärerna närmast synas avse. Skulle den olovlige brukaren icke ens
vara personligen berättigad att föra automobil, tillkommer enligt § 29 sär
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 2.
skilt bötesansvar (50-1,000 kronor). Därtill kommer det visserligen i och
för siff ringa straffansvaret enligt strafflagen 22:12. .
Sådana fall åter, dä det olovliga brukandet icke kan anses bava inneburi
någon lära vare sig för automobilen eller för tredje mans liv e]ler *6“^™
och som icke heller ur annan synpunkt leda till särskilt strafff(t. ex. enlig
strafflao-en 11-15 andra st.), kunna endast straffas enligt strafflagen 22. Yl.
Det lärer icke''kunna förnekas, att detta straff är för lågt, såväl med hänsyn
till det av petitionärerna framhållna fall (där särskilt avseende bor fästas
vid möilio-beten av orättmätig vinning genom automobilens olovliga begag
nande) som över huvud; bland annat bör beaktas, att åtskilliga typer av olovligt
brukande (t. ex. då brukandet innefattar ett partiellt konsumerande av
saken! utan skarp gräns glida över i tjuvnads-resp. forskmgnngsbrott. Det
torde således vara befogat att borttaga båda inskränkningarna med hänsyn
till straffmaximi^m, så att straffet inom hela §:ns område bestämmes till
»böter,, I betraktande av penningvärdets fall vore ju i och for sig ganska
rimligt, att maximum höides från 500 kronor till 1,000 kronor eller mer
Men Sdå denna reflexion lika väl kunde gälla åtskilliga andra, fall i strå
lagen och däribland sådana, som för det närvarande äro väsentligt slängare
bestraffade än brottet enligt 22:12, torde vara försiktigast att stanna vid
det allmänna bötesmaximum. „ , flen sär
Att
vid 22: 12 ifrågasätta svarare straffart an böter pa
ek i IH a fara för nerson eller egendom, som i detta och andra fall kan före
ligffa torde innebära en mindre lämplig sammanblandning av straffrättsligen
sladda synpunkter. Utan tvivel kan gällande strafflag tarva komplettering
med hänsyn till varjehanda för liv eller egendom farliga — aven a1''manfarliga
— handlingar. Men rätta platsen för dylika fyllnadsbestammel. er
är icke institutet olovligt brukande; det bör ske i sammanhang med-häftning
om brott mot kroppslig integritet, om skadegörelse eller allmänfarliga
brott Exempelvis må erinras därom, att varjehanda handlingar, åtgärder
med ångpannor, maskiner o. s. v., som kanske medfört mycket stor tara för
liv ellerEgendom men icke svårare skada a person, gemenligen bliva fr a
frän varje Straffansvar, såvida handlingen icke kan visas hava innefattat
uppsåtligJ skadegörelse å främmande egendom eller utgjort något av de i ,
kap särskilt uppräknade fall: eldåsättande, förödelse genom sprängämne (men
icke annan explosion), angrepp & järnväg m. m. I sja va verket är ärligt
hanterande av automobil i denna stund hos oss allvarligare kriminaliserat
ailpå agrundD härav får jag i underdånighet hemställa, att de bada petitionerna
i så måtto vinna avseende, att straffet enligt strafflagen 22 kap.
12 § bestämmes till böter.»
Till de jämförelsevis fåtaliga stadganden i vår nuvarande strafflag, vilka
alltifrån lagens tillkomst för snart sextio år sedan bibehållits vid den ursprungliga
lydelsen, hör bestämmelsen i 22 kap. 12 § om straff för olovligt
nyttjande av annans lösa egendom. Att något behov av ändring i detta
lagrum icke tidigare gjorts gällande är så till vida anmärkningsvart, som
den däri upptagna straffskalan erhållit en långt starkare begränsning an
med det i lagen använda latitudsystemet i regel förekommit. Det all bekanta
inflytande, penningvärdets sjunkande utövat på tillämpningen av strafflagens
bötesstraff, kommer mest påtagligt att framträda i sådana fall, där ett lag
bötesmaximum kan utesluta en efter penningvärdets förändringar anpassad
straffmätning. Vad angår här ifrågavarande lagrum med dess straffmaximum
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 2.
av böter till 25 resp. 50 kronor, är tydligt, att denna trånga straffskala numera
icke lämnar det vid stadgandets tillkomst avsedda utrymmet för straffets
anpassande etter omständigheterna i det särskilda fallet." Nedan ur denna
synpunkt kan eu utvidgning av straffskalan sägas vara påkallad. Behovet
av en skärpning framstår emellertid än tydligare, om man tager i betraktande
den ökade betydelse, brott av bär ifrågavarande art enligt erfarenhetens
vittnesbörd aga i det moderna samhället.
Eu jämförelse mellan 22 kap. 12 § och allmänna strafflagens bestämmelser
..“vrist giver vid handen, att det rättsstridiga förfarande, som avses i det
namnda lagrummet, uppfattats såsom ett brott av ringa beskaffenhet och
förutsatts icke förekomma under omständigheter, vilka ådagalägga en svårare
grad av brottslig vilja eller samhällsfarlighet. Straffbestämmelsens verkningskraft
— redan från början föga betydande — är i varje fall numera
icke större an att brottet ur synpunkten av dess rättsliga påföljd är att
jamstalla med ordningsförseelser av mer eller mindre utpräglad bagatell-araktar.
Lagens ståndpunkt i detta avseende torde få antagas vila på den
uppfattning, att här närmast är fråga om vissa i allmänhet föga avsevärda
förseelser inom det rena privatlivets område, vilka mera sällan kräva en
uppgörelse i brottmålsväg. Huruvida det på sin tid varit befogat att på
dylikt sätt bedöma brottsområdet, må här lämnas därhän. Numera synes
sta utom tvekan, att under stadgandets tillämpning komma även rättskränkn
in gar av allvarligare slag. I dylika fäll lärer det straff, som kan utmätas
enligt den gällande lydelsen, icke kunna på mera verksamt sätt fylla uppgiften
att återhålla från brottets begående. Den erfarenhet, som i detta
avseen(ff föreligger, har synts mig innefatta skäl att bringa under övervägande
fragan om en utvidgning av straffskalan i 22 kap. 12 § strafflagen.
Under senare tid har uppmärksamheten särskilt riktats å talrika fall av
olovligt begagnande av automobiler och andra motorfordon. I de av mmnu
anmälda framställningarna åberopas uteslutande såsom skäl för en lag*
ändring det nuvarande straffets otillräcklighet i dylika fall. Även om frågan
uppenbarligen bör bedömas från något vidare synpunkter än sålunda
skett, torde dessa framställningar dock vara ägnade att ganska skarpt belysa
behovet av en strängare straffpåföljd. Det har ej sällan inträffat, att automobiler,
som tillfälligt för någon stund lämnats utan tillsyn å gator och
vagar eller i öppna förvaringsrum, tagits i besittning och använts av obehonga
personer. Har tillägnelseuppsåt ej varit för handen, blir ett dylikt
fa 1 att bedöma enligt 22 kap. 12 § strafflagen, och straffet kan således"icke
sattas högre an till femtio kronors böter, oavsett om gärningsmannen handlat
av okynne eller illvilja och utan hänsyn till den längre eller kortare tid,
automobilen varit frånhänd den rättmätige innehavaren. Visserligen utsätter
sig gärningsmännen under vissa omständigheter även för andra påföljder än
sträft enligt nu berörda lagrum. Om, såsom ofta är förhållandet,''ägaren
i iskyndas skada genom det olovliga användandet av automobilen, inträder
skadestandsskyldighet. Den rätt till ersättning, som kan bliva ägaren tillerkänd,
lärer emellertid i de flesta fall för honom vara utan värde på grund
Kuntjl. Maj\ts proposition nr 2
9
av den brottsliges medellöshet, och i medvetande härom torde den senare
ej heller betrakta skadeståndsplikten såsom synnerligt avskräckande. Det
olovliga förfogandet över automobilen är understundom förenat med vissa
handlingar, som kunna medföra särskilt straffansvar. Sålunda kan konsumerandet
av ett till automobilen hörande bensinförråd vara att anse såsom
tjuvnadsbrott, vanligen snatteri. Det sätt, på vilket automobilen under dylika
otillåtna färder hanteras, kan också vara sådant, att det leder till sakfällande
för uppsåtlig skadegörelse. Än vanligare torde vara, att vid automobilens
framförande åsidosättas de speciella föreskrifter, vilka finnas meddelade
angående automobiltrafik. Jag hänvisar i detta avseende till vad
professor Thyrén därom anfört i sitt utlåtande, därvid jag erinrar, att bestämmelserna
i detta ämne numera i utvidgad och delvis skärpt form äro
upptagna i kungl. förordningen den 15 juni 1928 (nr 281) om motorfordon,
vilken träder i kraft den 1 januari 1924. Möjlighet är alltså icke utesluten,
att den, som är förfallen till ansvar för olovligt brukande av annans automobil,
kan på grund av lagföring för brott eller förseelse, vartill han gjort
sig skyldig i samband med det otillåtna begagnandet av automobilen, komma
att fällas till ett strängare straff än som följer av 22 kap. 12 § strafflagen.
Denna omständighet synes mig emellertid icke äga någon avgörande betydelse
för prövningen av den föreliggande frågan om en lämpligt avvägd
straffskala i sistnämnda lagrum. Huruvida av nyss antydda orsaker det
sammanlagda straffet i ett eller annat fall kan komma att överstiga det för
olovligt brukande stadgade högsta måttet, är beroende av tillfälligheter, och
det är icke antagligt, att en dylik skärpning av straffansvaret kommer att
inträda i varje fall, där den skulle befinnas vara befogad. Då det gäller
att i lagen bestämma gränserna för ett skäligt straffmått, måste varje brott
bedömas för sig; att låta ett straffmaximum, som erkännes vara för lågt,
kvarstå av det skäl, att gärningsmannen stundom på grund av brottets kombination
med andra brott ändock erhåller ett tillräckligt straff, vore att söka
rättvisan på en omväg.
Vad nu anförts i fråga om ett specialfall av olovligt brukande av
annans egendom synes mig i och för sig utgöra tillräcklig motivering
för en utvidgning av straffskalan i 22 kap. 12 § strafflagen. Det gäller
nämligen här ett ganska ofta förekommande missbruk med påtagliga olägenheter
i olika avseenden samt egendom av betydande värde. Men även i fråga
om åtskilliga andra hithörande fall torde en lagändring vara behövlig.
Exempel skulle kunna framdragas på olovligt begagnande av egendom, å
vilken kan i väsentliga avseenden tillämpas vad nu framhållits beträffande
automobiler, även om dylika fall icke framträda såsom lika skarpt utpräglade
eller uppmärksammade grupper. Det må vara tillräckligt att här erinra om
olovligt bortförande och användande av hästar, som befunnit sig på bete.
Ytterligare en anledning att utvidga straffskalan ligger enligt min uppfattning
däri, att, på sätt professor Thyrén i sitt utlåtande erinrat, nu ifrågavarande
brott i vissa fall står så nära tjuvnads- och förskingringsbrotten,
att gränserna dem emellan icke alltid kunna klart urskiljas. Rättspraxis
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 2.
erbjuder exempel på fall, där samma handling i en domstolsinstans bedömts
såsom tjuvnadsbrott med frihetsstraff såsom påföljd och i en annan såsom
olovligt brukande av främmande egendom med därav följande lågt bötesstraff.
En alltför stor åtskillnad mellan straffskalorna för brott, vilka under
vissa omständigheter förete väsentligen likartade kännetecken, kan näppeligen
vara lämplig. Över huvud torde en straffbestämmelse, vilken leder
till att straffmaximum i det övervägande antalet fall ådömes, icke stå i
god överensstämmelse med vår nuvarande straffrätt; den utgör faktiskt en
avvikelse från latitudsystemets grundsats, att domstolen skall äga möjlighet
att utöva en verklig straffmätning.
I fråga om det närmare bestämmandet av den straffskala, som alltså enligt
min mening bör ersätta den nuvarande, erinrar jag, att i båda de i
detta ärende från enskilt håll inkomna framställningarna påyrkats, att i
straffskalan skall ingå frihetsstraff. Till stöd härför har hänvisats till
den särskilda fara för person eller egendom, som ofta förelåge uti det i
nämnda framställningar behandlade fallet, nämligen olovligt begagnande av
automobiler. Häremot har professor Thyrén i sitt utlåtande anmärkt, att
det sålunda åberopade skälet icke kan gälla för införande av frihetsstraff i
denna paragrafs straffskala, och han har icke ansett sig böra förorda annan
åtgärd i anledning av dessa framställningar än att straffet enligt förevarande
lagrum bestämmes till böter, eller alltså, att strafflagens allmänna bötesmaximum
av 500 kronor här skall vinna tillämpning. För min del biträder
jag obetingat den av professor Thyrén uttalade uppfattningen, såvitt den
riktat sig emot tanken att lägga den med vissa speciella handlingar förenade
farligheten till grund för fastställande av straffskalan i 22 kap. 12 § strafflagen.
Men jag kan icke anse härav följa, att frihetsstraff bör helt och
hållet uteslutas från en ny straffskala. Brott enligt detta lagrum kan, åtminstone
i undantagsfall, vara begånget under sådana omständigheter, att
ett högre straff än böter icke bör vara ovillkorligen uteslutet, exempelvis
då handlingen — även om den icke innefattar en materiell skadegörelse —
företagits i syfte att tillskynda ägaren stor och betydande skada genom att
undanhålla honom hans egendom. Någon anledning att alltför starkt beskära
domstolens prövningsfrihet med avseende å straffmätningen synes mig icke
föreligga. Böter upp till 500 kronor torde för ordinära fall utgöra tillräckligt
straff, men då brottet blivit begånget under synnerligen försvårande omständigheter,
bör fängelse i högst sex månader kunna inträda såsom påföljd.
I sin nuvarande lydelse skiljer 22 kap. 12 § mellan två fall av olovligt
brukande, nämligen om gärningsmannen vid handlingens företagande redan
haft godset i sin besittning eller om handlingen innefattat även ett besittningstagande.
För dessa fall äro uppställda olika straffskalor, en lägre för
det förra fallet och en högre för det senare. För min del anser jag, därutinnan
i anslutning till professor Thyrén, att om lagrummet nu ändras i
förut angiven riktning, en gemensam straffskala bör fastställas för alla hithörande
brottsfall. Det lindrigare bedömande, som från den gällande lagens
ståndpunkt anses böra komma brott av det förstnämnda slaget till del, lärer
Kungl. Maj:ts proposition nr 2.
11
kunna i tillbörlig mån iakttagas vid straffmätningen. Att gå längre och
genom olika straffskalor draga en bestämd skiljelinje mellan de båda grupperna
synes mig knappast vara befogat. De fall, då brottet består i ett
missbruk av en lovligt förvärvad besittning, torde stundom vara av icke mindre
svår beskaffenhet än de, vilka inbegripa ett olovligt besittningstagande. Det
lärer vara tillräckligt att i detta avseende hänvisa till det fall, att någon i
förvaltningen av värdefull egendom, som lämnats i hans vård, missbrukar ägarens
förtroende och till dennes skada på ett otillåtet sätt använder egendomen.
Vid den omformulering av paragrafen, vilken blir en följd av att åtskillnaden
i straff för olika slag av hithörande brottsfall skulle avlägsnas, har
avsetts att angiva, att lagrummet endast med avseende å straffskalan erhållit
förändrat innehåll.
I enlighet med de av mig nu angivna grunder har jag låtit inom justitiedepartementet
upprätta förslag till lag om ändrad hjdelse av 22 kap. 12 §
strafflag en.»
Föredraganden uppläser härefter berörda förslag av den lydelse, bilaga1
till detta protokoll utvisar, samt hemställer, att lagrådets yttrande över
förslaget måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas
genom utdrag av protokollet.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj:t Konungen.
Ur protokollet:
N. Gervin.
1 Denna bilaga, vilken är lika lydande med det vid propositionen fogade lagförslaget, har här
uteslutits.
12
Kungl. Maj:ts proposition nr ?..
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 14 december
1023.
Närvarande: justitierådet SUNDBERG, regeringsrådet Thulin, justitierådet Stenberg,
justitierådet KÖERSNER.
Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,
hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 30 november
1923, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets yttrande skulle för
det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas över upprättat
förslag till lag om ändrad lydelse av 22 kap. 12 § strafflagen.
Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av chefen för justitiedepartementets lagavdelning, hovrättsrådet
Axel Afzelius.
Lagrådet lämnade förslaget utan anmärkning.
Ur protokollet:
Erik Öländer.
Kungl. Maj:ts proposition nr 2.
13
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
den 21 december 1923.
Närvarande: statsministern TRYGGER, ministern för utrikes ärendena friherre Marks
von Wurtemberg, statsråden Malm, Ekeberg, Beskow, Malmroth, Hasselrot,
Stridsberg, Ldbeck, Clason, Wohlin, Pettersson.
Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Ekeberg, anmäler lagrådets
den 14 december 1923 avgivDa utlåtande över det den 30 november 1923 till
lagrådet remitterade förslaget till lag om ändrad lydelse av 22 kap. 12 §
strafflagen; därvid föredraganden hemställer, att förslaget, som av lagrådet
lämnats utan anmärkning, måtte, jämlikt § 87 regeringsformen, genom proposition
föreläggas nästkommande års riksdag till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse, bilaga vid
detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Oskar Adelsohn.