Kungl. Maj:ts proposition Nr 193.
1
Nr 193.
Kungl. Majds proposition till riksdagen med förslag till förordning
om vissa ändringar i förordningen den 1 juli 1918 angående
handel med skattefri sprit, m. m.; given Stockholms slott den
14 mars 1924.
Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden
för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen antaga
härvid fogade förslag till
1) förordning om vissa ändringar i förordningen den 1 juli 1918 (nr 508)
angående handel med skattefri sprit;
2) förordning om vissa ändringar i förordningen den 11 oktober 1907 (nr 86)
angående tillverkning av brännvin; samt
3) förordning om ändrad lydelse av 13 § 1 mom. i förordningen den 14
juni 1917 (nr 340) angående försäljning av rusdrycker.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
K. J. Beskow.
Bihang till riksdagens protokoll 1924
I samt.
154 höft. (Nr 193.)
I
2
Kungl. Maj:ts proposition Nr 193.
F ö r s 1 a g
till
förordning om vissa ändringar i förordningen den 1 juli 1918 (nr 508)
angående handel med skattefri sprit.
Härigenom förordnas, att 3 §, 7 § 2 mom., 10 §, 12—14 §§ samt 20 § i
förordningen den 1 juli 1918 angående handel med skattefri sprit skola hava
följande ändrade lydelse:
3 %.
1 mom. Tillverkare av sprit, varför frihet från tillverkningsskatt åtnjutes,
äger försälja av honom framställd sprit
a) till bolag, som, enligt vad i 4 § sägs, erhållit rätt att driva partihandel
med skattefri sprit;
b) för användning till motordrift, då spriten, enligt vad i 7 § 2 mom.
sägs, är att anse såsom motorsprit; samt
c) för export.
På annat sätt än nu är nämnt må tillverkare icke avhända sig dylik sprit.
Önskar tillverkare i egen rörelse använda annan av honom framställd
sprit än motorsprit, skall han därtill söka kontrollstyrelsens tillstånd. Sådant
tillstånd må meddelas allenast under villkor, som trygga mot missbruk av
spriten.
Beträffande rätt till försäljning, som avses under b), skall med tillverkare
vara likställd den, som av tillverkaren eller hans ombud antagits till återförsäljare.
2 mom. Denaturerad sprit — — — fastställd myckenhet.
3 mom. De närmare föreskrifter, som, utöver vad denna förordning innehåller,
kunna finnas erforderliga för tillsyn över handel med motorsprit,
meddelas av kontrollstyrelsen.
7 *.
2 mom. Denaturering — — — än förtäring.
Sprit, som genom dena turer ingen bibringats sådana egenskaper, att, enligt
kontrollstyrelsens beprövande, användning av spriten till förtäring kan betraktas
såsom utesluten, benämnes dubbeldenaturerad. Annan i detta mom.
avsedd denaturerad sprit benämnes enkeldenaturerad.
Kontrollstyrelsen åligger att, allt efter det särskilda ändamål, för vilket
spriten är avsedd, föreskriva sådan denatureringsmetod, som, på samma gång
den tillfredsställer de under a) och b) angivna fordringar, medför minsta
möjliga nedsättning i spritens användbarhet. Dubbeldenaturerad sprit, som
denaturerats på sätt, kontrollstyrelsen föreskrivit beträffande sprit, avsedd för
användning till motordrift, benämnes i denna förordning motorsprit.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 193.
3
10 §.
Detaljhandlare med skattefri sprit skola till erforderligt antal antagas av
kontrollstyrelsen. Med undantag, varom förmäles i 3 § 1 mom., må detaljhandel
utövas allenast av sålunda antagen detaljhandlare.
Till detaljhandlare — — — och nykterhetsnämnd.
12 §.
Kärl, vari denaturerad sprit vid detaljhandel utliimnas, skall vara försett
med etikett, innehållande uppgift å försäljarens namn <V.i varans art, varning
mot användande av spriten till förtäring samt erinran om det straff,
som är stadgat för olovligt förfarande med densamma. Därest spriten är
av beskaffenhet att medföra fara för ohälsa i händelse av förtäring, skall
detta finnas på ett i ögonen fallande sätt särskilt angivet.
Närmare föreskrifter om etikettens innehåll ävensom, där så finnes påkallat,
bestämmelser om dess utseende och anbringande meddelas av kontrollstyrelsen.
Då fråga är om motorsprit, må kontrollstyrelsen, där sådant befinnes
utan olägenhet kunna ske, medgiva undantag från vad sålunda stadgats.
13 §.
Enkeldenaturerad sprit — — — egenhändiga underskrift.
14 §.
Enkeldenaturerad sprit må vid detaljhandel ej utlämnas till mindre myckenhet
än en tredjedels liter för varje gång.
20 §.
1 mom. Därest tillverkare av sprit, varför frihet från tillverkningsskatt
åtnjutes, eller återförsäljare, som i 3 § 1 mom. avses, obehörigen avhänder
sig sprit, varom nu sagts, straffes med böter från och med etthundra till
och med tvåtusen kronor eller fängelse i högst sex månader. Äro omständigheterna
synnerligen försvårande, dömes till straffarbete i högst ett år.
2 mom. Därest tillverkare utan tillstånd, där sådant erfordras, använder
dylik av honom framställd sprit, straffes med böter från och med tjugufem
till och med ettusen kronor eller, i händelse omständigheterna äro synnerligen
försvårande, med fängelse i högst sex månader.
Lag samma vare, därest tillverkare vid tillgodonjutande av tillstånd, som
omförmäles i 3 § 1 mom., icke ställer sig till efterrättelse med tillståndet
förbundet villkor.
Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1924.
4
Kungl. Maj:ts proposition Nr 193.
Förslag
till
förordning om vissa ändringar i förordningen den 11 oktober 1907
(nr 86) angående tillverkning av brännvin.
Härigenom förordnas, att 2 § 2 mom., 12 § 5 mom., 13 § 5 mom., 21 §
2 mom. och 24 § 3 mom. i förordningen den 11 oktober 1907 angående tillverkning
av brännvin skola hava följande ändrade lydelse:
2 §.
2. I sammanhang med pressjästberedning ävensom vid bränneri, där allt
det tillverkade brännvinet försäljes till partihandlare, varom förmäles i förordningen
angående handel med skattefri sprit, eller enligt samma förordning
avyttras som motorsprit eller ut fö res ur riket eller användes i tillverkarens
rörelse, må jämväl under den del av året, då brännvinstillverkning på grund
av 1 mom. i allmänhet icke är tillåten, brännvinstillverkning äga rum under
de särskilda villkor, Kungl. Maj:t prövar erforderliga.
12 $.
5. Skattefrihet må åtnjutas för brännvin, som tillverkas vid bränneri, där
allt det tillverkade brännvinet försäljes till partihandlare, varom i 4 b) sägs,
eller enligt förordningen angående handel med skattefri sprit avyttras som
motorsprit eller utföres ur riket eller användes i tillverkarens egen rörelse;
dock att angående beskattning för försäljning av odenaturerad sprit, framställd
ur avfallslut vid sulfitcellulosatillverkning, gälle vad därom särskilt är stadgat.
13 §.
5. Vad i denna paragraf är stadgat om tilläggsavgift vid brännvinstillverkning
gälle icke i fråga om bränneri, där allt det tillverkade brännvinet
försäljes till partihandlare, varom förmäles i förordningen angående handel
med skattefri sprit, eller enligt samma förordning avyttras som motorsprit
eller utföres ur riket eller användes i tillverkarens egen rörelse.
21 §.
2. Vid bränneri, där allt det tillverkade brännvinet försäljes till partihandlare,
varom förmäles i förordningen angående handel med skattefri sprit,
eller enligt samma förordning avyttras som motorsprit eller utföres ur
riket eller användes i tillverkarens egen rörelse, åligger det tillverkaren att
gottgöra statsverket vad enligt särskilt stadgade grunder utgått i arvode eller
ersättning till kontrollör vid bränneriet.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 193.
5
24 §.
3. Vad i denna och nästföregående paragraf stadgas angående kontrollapparat
gäller icke i avseende å bränneri, där allt det tillverkade brännvinet
försäljes till partihandlare, varom förmäles i förordningen angående handel
med skattefri sprit, eller enligt samma förordning avyttras som motorsprit
eller utföres ur riket eller användes i tillverkarens egen rörelse; ägande
kontrollstyrelsen meddela erforderliga föreskrifter för brännvinets uppmätning
vid dylikt bränneri ävensom beträffande kontrollen i övrigt i de avseenden,
som befinnas erforderliga.
Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1924.
F ö r s 1 «a g
till
förordning om ändrad lydelse av 13 § 1 mom. i förordningen den 14 juni
1917 (nr 340) angående försäljning av rusdrycker.
Härigenom förordnas, att 13 § 1 mom. i förordningen den 14 juni 1917
angående försäljning av rusdrycker skall hava följande ändrade lydelse:
13 %.
1. Den, som till avsalu äger tillverka spritdrycker, vare skyldig att av
det tillverkade till partihandelsbolag försälja vad som icke utföres ur riket
eller försäljes till partihandlare, varom förmäles i förordningen angående
handel med skattefri sprit, eller enligt samma förordning avyttras som motorsprit
eller användes i tillverkarens egen rörelse.
Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1924.
6
Kungl. Maj:ts proposition Nr 193.
Allmänna
synpunkter.
Riksdagens
skrivelse den
30 muj 1323.
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Kungl.
Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms slott
den 14 mars 1924-
Närvarande:
Statsministern Trygger, ministern för utrikes ärendena friherre Marks von
Wurtemberg, statsråden Malm, Ekeberg, Beskow, Malmroth, Hasselrot,
Stridsberg, Lubeck, Clason, Wohlin, Pettersson.
Chefen för finansdepartementet, statsrådet Beskow, anför:
I skrivelse den 30 maj 1923, nr 205, anhöll riksdagen, att Kungl. Maj:t
måtte föranstalta om skyndsam utredning och förslag till sulfitspritens utnyttjande
som motorbränsle. Riksdagens ifrågavarande skrivelse är av följande
lydelse:
»I en inom riksdagen väckt motion har gjorts framställning i syfte att
utredning måtte komma till stånd rörande sulfitspritens utnyttjande såsom
nationellt motorbränsle.
Yttrande i ärendet har av riksdagens vederbörande utskott infordrats från
automobilklubben; och har därjämte till samma utskotts förfogande ställts en
av professorn vid tekniska högskolan E. Hubendick utarbetad promemoria.
Den under senare åren oerhört stegrade användningen av motorer och därav
betingade konsumtion av motorbränsle har givetvis riktat intresset på att söka
utfinna möjligheter att för Sverige bevara de stora belopp, som nu erläggas
till utlandet för inköp av motorer och motorbränsle. Det torde vara obestridligt,
att detta spörsmål är av betydande nationalekonomisk vikt och att, därest
det tillfredsställande kunde lösas, stora värden därigenom skulle tillföras
landet. De undersökningar, som verkställts i detta syfte, hava gått ut på att
tekniskt lösa frågan dels om bensinens ersättande med spritbränsle, som i stora
kvantiteter kan framställas som biprodukt vid de svenska cellulosafabrikerna,
dels om konstruerandet av för spritbränsle lämpade motorer. Enligt vad som
framgår av ovanberörda promemoria, vilken tillställts riksdagens vederbörande
utskott, synes numera vara tillfullo konstaterat, dels att sulfitspriten är ett
fullgott motorbränsle, dels att betingelserna för konstruktion och tillverkning
av spritmotorer äro fullt kända och tillförlitliga, dels ock att vanliga bensinmotorer
genom enkla anordningar kunna omändras till drift med spritbränsle.
Den tekniska delen av ifrågavarande spörsmål torde alltså vara löst. Det
är emellertid tydligt, att därest den svenska motorspriten skall komma att
bliva använd såsom allmänt motorbränsle och effektivt kunna upptaga konkurrensen
med bensinen, motorspriten måste tillhandahållas under lika
betingelser som nu bensinen, varjämte den givetvis måste försäljas till konkurrenskraftiga
priser. För ett rationellt utnyttjande av motorspriten skulle
således fordras fri tillgång till densamma och försäljning efter fullt affärsmässiga
principer. Bleve så förhållandet, skulle en för närvarande nästan
obrukbar inhemsk produkt kunna ekonomiskt utnyttjas och därjämte betingelser
skapas för utveckling av en svensk spritmotorindustri.
Kungl. Maj.ts proposition Nr 193. 7
Mot en utsträckt och friare användning av sulfitsprit hava emellertid som
bekant hittills förelegat starka skäl av social art. Det kan nämligen icke
bestridas, att, så länge sulfitspriten icke kunnat effektivt denatureras, svåra
olägenheter från nykterhetssynpunkt uppstått därigenom att motorsprit använts
till förtäring. Betänkligheterna av denna anledning mot motorspritens användning
synas numera vara på väg att hävas. Vad särskilt den s. k. förspriten
beträffar, synes den, enligt vad riksdagen inhämtat, även utan särskild denaturering
kunna tillhandahållas i allmänna marknaden. Att frigiva denna
och därigenom de med denna som huvudbeståndsdel sammansatta motorspritblandningar,
vilka visat sig vara fullgoda och billiga, synes alltså icke behöva
inge några betänkligheter. Vad därefter användningen av den övriga delen
av sulfitspriten vidkommer, anser sig riksdagen icke kunna utan vidare avgöra,
huruvida de moderna denatureringsmetoder, som på senaste tid uppfunnits,
äro fullt effektiva eller icke. Riksdagen finner det emellertid vara
av synnerligen stor betydelse, att även denna del av frågan blir fullt klarlagd
och att, därest denatureringen skulle visa sig vara fullt betryggande,
åtgärder skyndsamt vidtagas för att även övriga fraktioner av sulfitspriten
må bliva i den allmänna handeln fritt tillgängliga.
Slutligen anser sig riksdagen böra framhålla önskvärdheten av, att statsverket,
i den mån så befinnes lämpligt, understödjer här ifrågavarande industrier
genom användande för statens räkning av motorer för spritbränsle.
Med stöd av vad sålunda anförts får riksdagen anhålla, att Eders Kungl.
Maj:t täcktes föranstalta om skyndsam utredning och förslag till sulfitspritens
utnyttjande som motorbränsle.»
I anledning härav anbefallde Kungl. Maj:t den 8 augusti 1923 kommerskollegium
och kontrollstyrelsen att gemensamt i samråd med ingenjörsvetenskapsakademien
verkställa den begärda utredningen samt att avgiva förslag
i ämnet. Till fullgörande av nämnda uppdrag hava ämbetsverken och akademien
inkommit med dels ett den 30 januari 1924 dagtecknat utlåtande med
förslag till de ändringar i gällande författningar angående handel med
skattefri sprit, vilka ansetts erforderliga och lämpliga för undanröjande av
de författnijigstekniska hinder, som för närvarande begränsa möjligheterna
för sulfitspritens användning såsom motorbränsle, dels ett den 6 mars 1924
dagtecknat utlåtande med utredning angående vissa lagstiftningsåtgärder
med ekonomisk innebörd för främjande av sulfitspritens användning såsom
motorbränsle. Förstnämnda utlåtande torde, med uteslutande av de delar av
detsamma, som avse dels redogörelse för innehållet i riksdagens av mig nyss
återgivna skrivelse, dels den speciella motiveringen för de författningsförslag,
som ämbetsverken utarbetat, dels frågan om motorspritens användning vid
statens verk och inrättningar, få såsom bilaga A fogas till protokollet. Sistnämnda
utlåtande torde, med uteslutande av de delar, som innefatta referat
av vissa framställningar i ämnet, få såsom bilaga B fogas till protokollet.
I utlåtandet den 30 januari 1924 lämna ämbetsverken och akademien till
en början en kortfattad översikt över sulfitspritindustriens hittillsvarande
utveckling och en redogörelse för avsättningsmöjligheterna för sulfitsprit. Av
vad sålunda anförts framgår i huvudsak följande.
8
Kungl. Maj:ts proposition Nr 193.
Ämbetsverken
om sulfitspritin
dust > iåns
utveckling
m. m.
Departements
chefen.
Den första sulfitspritfabriken — den Stora Kopparbergs bergslags aktiebolag
tillhöriga fabriken vid Skutskär — hade igångsatts år 1909. Under de följande
åren till och med 1916 hade färdigbyggts ytterligare tre fabriker. Kristidens
avspärrning från utlandet och särskilt svårigheterna att erhålla bensin samt de
höga prisen därå hade i hög grad stimulerat sulfitindustrien att i forcerat tempo
bygga spritfabriker. År 1918 hade sålunda icke mindre än åtta nya sulfitspritfabriker
blivit färdiga och år 1919 tre. År 1920 hade sex tidigare planerade sulfitspritfabriker
tagits i bruk. År 1921 hade slutligen en fabrik tillkommit. Hela
antalet sulfitspritfabriker uppginge sålunda för närvarande till 22 med en sammanlagd
årlig tillverkningskapacitet under förutsättning av oavbruten tillverkning
i normal omfattning av sulfitmassa av ungefär 21 miljoner liter 95-procentig
sprit. Vid fullt utnyttjande för spritframställning av sulfitluten vid landets
alla härför lämpliga sulfitfabriker skulle under samma förutsättning den årliga
tillverkningskapaciteten kunna beräknas till omkring 35 miljoner liter sprit å
95 procent. För sin tillverkning kunde sulfitspritfabrikerna räkna med avsättning
— förutom såsom bränsle för motordrift — till förtäring, för tekniskt
bruk och för export. För de tre sistnämnda ändamålen kunde emellertid,
såsom framginge av de senaste årens erfarenheter, allenast relativt små spritkvantiteter
disponeras. Sulfitspritfabrikernas tillverkning, som i runda tal
uppgått år 1919 till 10. s miljoner liter sprit av normalstyrka och år 1920
till 15.5 miljoner liter, hade därför åren 1921, 1922 och 1923 varit stadd i
sjunkande. 1921 hade 14. i miljoner liter tillverkats, 1922 11.9 miljoner liter
och år 1923 allenast 3.4 miljoner liter, d. v. s. ungefärligen en femtedel av
tillverkningen år 1920. Någon starkare ökning av avsättningen för förtäringsändamål
och för export vore icke att beräkna under de närmaste åren.
Även om under dessa år en viss icke alldeles obetydlig stegring av avsättningen
för tekniska ändamål kunde förutses, särskilt som en följd av att
sekundaspriten från reningsverken minskats på grund av nedsättningen av
de kvantiteter jästbrännvin, som finge tillverkas, kunde dock denna ökning
aldrig bliva så stor, att den lämnade något avgörande tillskott till sulfitspritfabrikernas
möjligheter att hålla driften i gång.
Mot den framställning av sulfitspritindustriens nuvarande möjligheter att
vinna avsättning för sin tillverkning, som ämbetsverken och ingenjörsvetenskapsakademien
sålunda lämnat, och beträffande vars detaljer jag får hänvisa
till bilaga A, torde enligt min mening knappast några invändningar kunna
göras. Då någon mera betydande ökning av avsättningen för förtäring,
för vanligt tekniskt bruk och för export ej är att emotse under de närmaste
åren, fordras uppenbarligen, därest sulfitspritindustrien skall kunna
hålla driften i gång och fabrikerna ej skola behöva definitivt nedläggas, att
sprit i avsevärt stegrad utsträckning kan komma till användning såsom motorbränsle.
Såsom riksdagen i sin förut av mig återgivna skrivelse framhållit,
lär det också vara obestridligt, att det är ett spörsmål av betydande nationalekonomisk
vikt att för Sverige söka bevara de stora belopp, som nu erläggas
till utlandet för inköp av motorbränsle. Jag vill i detta sammanhang erinra
därom, att importen av bensin och gasolin, som ännu år 1913 utgjorde blott omkring
151 , miljoner kg., år 1920 stigit till nära 43 miljoner kg., och att denna
stegring fortsatt de följande åren, så att den importerade kvantiteten år 1921
uppgick till nära 49 miljoner kg., är 1922 till omkring 56 s/,t miljoner kg.
Kungl. Maj:ts proposition Nr li)3.
!)
och år 1923 slutligen till över 86 miljoner kg. Att denna stegring till allra
största delen är föranledd av den ökade användningen av motorer, är ej heller
tvivel underkastat, lika litet som det torde finnas någon anledning att antaga,
att utvecklingen i detta avseende nu skulle nått sin kulmen. Skulle inom
en icke alltför avlägsen framtid de farhågor för förefintliga bensintillgångars
otillräcklighet — en sammanställning av vissa tillgängliga uppgifter angående
bensintillgångar och bensinbehov, som på mitt uppdrag verkställts, torde
få såsom bilaga C fogas till protokollet —- som å olika håll yppats, visa sig
riktiga och en kraftig stegring av bensinprisen på grund därav inträda, blir
problemet än betydelsefullare. Jag vill ock erinra därom, att de betydande
olägenheter, som den försvårade bensinimporten under krigsåren medförde,
på grund av den sedan dess starkt ökade användningen av motorer skulle
framträda i långt högre grad, därest framdeles av någon anledning tillgången
på bensin skulle komma att bliva knapp, så framt icke tillgång
inom landet funnes till något bränsle som för motorändamål kunde ersätta
bensinen. Det synes mig sålunda vara ett betydande allmänt intresse att
söka skapa gynnsamma betingelser för sulfitspritens utnyttjande som motorbränsle.
För att sådana betingelser skola kunna anses föreligga, böra följande tre
förutsättningar vara för handen, nämligen:
1) att de med sulfitspritens utnyttjande som motorbränsle förknippade
rent tekniska problemen äro lösta;
2) att sulfitspriten kan saluhållas under fria och fullt affärsmässiga former
; samt
3) att sulfitspriten kan tillhandahållas till priser, som göra den konkurrenskraftig
med bensinen.
Den första av de angivna förutsättningarna synes numera kunna anses
föreligga. Såsom i den av mig återgivna riksdagsskrivelsen framhålles, lär
det kunna anses vara tillfullo konstaterat, att sulfitspriten är ett tekniskt
fullgott motorbränsle. Betingelserna för konstruktion och tillverkning av
speciella spritmotorer äro fullt kända och tillförlitliga. De förändringar,
som vanliga bensinmotorer behöva undergå, för att spritbränsle med fördel
skall kunna användas för deras drivande, äro relativt obetydliga. Slutligen
torde en blandning av alkohol och bensin i vissa proportioner med god effekt
kunna utan någon som helst ändring av motorerna användas i vanliga bensinmotorer.
Vad ämbetsverken och akademien rörande detta spörsmål anföra i
sin utredning, är ägnat att bestyrka riktigheten av denna uppfattning.
Jag övergår härefter till att undersöka möjligheterna att tillhandahålla
sulfitsprit för motordrift under fria och affärsmässiga former. Den
rusdrycksförsäljningslagstiftning, som under det senaste decenniet genom
-
Tekniska
problem.
Formerna för
försäljning.
Gällande
bestämmelser.
10
Kungl. Maj:ts proposition Nr 193.
förts och genom vilken försäljningen av rusdrycker för förtäringsändamål
på olika sätt begränsats och reglerats, kräver oundgängligen som komplement,
därest den skall kunna medföra med densamma åsyftade gynnsamma verkningar
i nykter hetsavseende, att de alkoholhaltiga varor, som äro erforderliga
för tekniska och därmed jämförliga ändamål, tillhandahållas på sådant
sätt och under sådana former, att de sociala vådorna för missbruk reduceras
till ett minimum. I överensstämmelse med denna allmänna uppfattning
hava ock statsmakterna på olika sätt reglerande ingripit i fråga om försäljningen
av alkoholhaltiga varor för dylika ändamål. Garantier mot missbruk
hava statsmakterna därvid sökt vinna dels genom föreskrifter om denaturering,
då sådan med hänsyn till syftet med användningen varit möjlig
att företaga, dels genom särskilda försäljningsbestämmelser i egentlig mening.
Då det tidigare icke varit möjligt att finna på samma gång ur nykterhetssynpunkt
betryggande och ur andra synpunkter lämpliga denatureringsmedel,
hava dessa bägge slag av åtgärder måst användas parallellt. Även
försäljningen av den denaturerade spriten, härunder inbegripen jämväl sprit
för motordrift, har sålunda varit underkastad en särskild försälj ningskontroll.
De bestämmelser, som för närvarande reglera försäljningen av motorsprit,
återfinnas i förordningen den 1 juli 1918 angående handel med skattefri
sprit. Enligt förordningen handhaves partihandeln — i huvudsak försäljningen
till återförsäljare och försäljningen för export — av aktiebolag, som
därtill erhållit Kungl. Maj:ts tillstånd, och detaljhandeln av särskilda av kontrollstyrelsen
för detta ändamål antagna handelsidkare. För detaljhandeln
äro stadgade åtskilliga särskilda föreskrifter — mindre stränga då de avse
försäljningen av dubbeldenaturerad sprit, varmed enligt förordningen förstås
sprit, som genom denatureringen bibringats sådana egenskaper, att kontrollstyrelsen
prövar användning av spriten till förtäring utesluten, strängare i
vad de avse försäljningen av enkeldenaturerad sprit. Då ännu intet denatureringsmedel
kunnat utfinnas, som under alla förhållanden, oavsett de
kemiska eller fysikaliska processer, som konsumenten låter spriten undergå,
lämnar full trygghet mot dennas användning för förtäring, har all denaturerad
sprit och sålunda även motorspriten måst följa de försäljningsbestämmelser,
som stadgats för den enkeldenaturerade spriten. I fråga om motorsprit gälla
därjämte ytterligare vissa särskilda bestämmelser. Av försäljningsbestämmelserna,
till vilka jag senare skall återkomma i sammanhang med framläggande
av vissa förslag till författningsändringar, skall jag här endast omnämna
följande. All försäljning av enkeldenaturerad sprit skall ske mot av köparen
egenhändigt underskriven rekvisition. Vid försäljning av sådan sprit skall
vederbörande detaljhandlare i särskild försäljningsbok anteckna när och till
vem försäljning ägt rum samt den försålda varans art och myckenhet. I
fråga om motorsprit gäller därjämte, att i rekvisitionen skall på sätt, som
medgiver identifiering, angivas den eller de motorer, för vilka spriten är avsedd,
varjämte ytterligare stadgas, att enkeldenaturerad motorsprit vid detalj
-
Kunrjl. Maj:ts proposition Nr 133. 11
handel med visst undantag ej må utlämnas till mindre myckenhet än tio
liter. Slutligen har kontrollstyrelsen, för att göra försäljningskontrollen
effektiv, utfärdat vissa tillämpningsföreskrifter dels rörande försäljningen av
denaturerad sprit i allmänhet dels speciellt rörande försäljningen av motorsprit.
Av vad ämbetsverken och akademien i sitt första utlåtande anföra rörande dessa
tillämpningsföreskrifter framgår i huvudsak följande.
På grund av det utbredda missbruk av skattefri sprit, som hade ägt rum
vid tiden för nu gällande lagstiftnings ikraftträdande, hade kontrollstyrelsen
den 10 januari 1919 utfärdat ett särskilt cirkulär, varigenom prövningen av
ansökningar om inköp av denaturerad sprit hade anförtrotts åt rusdrycksförsäljningsbolagen.
Genom denna försäljningskontroll hade man lyckats i
hög grad minska missbruket av vanlig denaturerad sprit, Molorspritförsäljningskontrollen
hade däremot visat sig i hög grad ineffektiv. Då missbruket
av motorsprit på våren och försommaren 1919 hade börjat taga en allt
större omfattning, medan det lojala bruket därav i det närmaste hade upphört,
hade kontrollstyrelsen den 25 juli 1919 sett sig nödsakad att indraga
samtliga tillstånd till detaljhandel med motorsprit. Efter den 1 augusti
1919 hade sålunda försäljning av vanlig molorsprit ägt rum allenast genom
partihandelsbolaget och endast till sådana köpare, som erhållit kontrollstyrelsens
tillstånd till inköp av viss kvantitet motorsprit.
Den 21 oktober 1921 hade kontrollstyrelsen emellertid medgivit försöksförsäljning
av ett motorbränsle, bestående av bensol eller bensin samt sprit,
den senare till en myckenhet av högst 50 viktsprocent i förhållande till
hela blandningen, och med en tillsats av respektive 10 och 25 gram formaldehyd
och tetralin för varje liter sprit av normalstyrka. Denna blandning,
som hade benämnts motyl, hade icke betraktats såsom motorsprit utan försålts
i enlighet med bestämmelserna i förordningen den 1 juli 1918 angående
vissa alkoholhaltiga preparat. Försäljningen hade endast fått äga
rum till köpare, som av kontrollstyrelsen medgivits rätt till inköp av spritblandningen
ifråga.
Den 22 maj 1922 hade kontrollstyrelsen vidare medgivit, att en blandning,
benämnd »bentyl», av så kallad försprit, utgörande högst 20 procent av
sullitråspriten, denaturerad med fem gram formaldehyd för varje liter sprit
av normalstyrka samt tillsatt med minst 25 viktsprocent bensin eller bensol,
räknat på hela blandningen, finge av sulfitspritfabrikanterna såsom
alkoholhaltigt preparat försäljas direkt till förbrukare. Sedermera hade
kontrollstyrelsen dels medgivit, att försprit finge utan denaturering användas
för tillverkning av »bentyl», dels borttagit vissa tidigare gällande kontrollföreskrifter,
dels slutligen medgivit sulfitspritfabrikanterna och deras gemensamma
försäljningsorgan, aktiebolaget Svensk sprit, rätt att även genom av
dem antagna återförsäljare saluhålla »bentylen». Efter dessa åtgärders vidtagande
hade icke något inträffat, som hade kunnat tyda på att försäljningen
av bentyl skulle medfört någon social våda. Emellertid förelåge ännu i detta
avseende ganska ringa erfarenhet, beroende, bland annat, på att den obetydliga
åtgången av annan sulfitsprit även högst avsevärt hade inskränkt
kvantiteterna av tillgänglig försprit.
Av vad sålunda anförts, lärer, såsom ock ämbetsverken och akademien i
sitt första utlåtande med styrka betonat, otvetydigt framgå, att författningsändringar,
som tillåta en friare försäljning av vanlig sulfitsprit
Ämbetsverken
om försäljningskon*
trollen vid
detaljhandeln
med
denaturerad
sprit.
Departe
mentschefen.
12 Kungl. Maj:ts proposition Nr 793.
för motordrift, än som med nuvarande försäljningsbestäimnelser är möjlig,
äro oundgängligen erforderliga, om motorspritfrågan skall kunna få en lösning.
Jag vill emellertid ånyo erinra om att genom fri försäljning ingalunda
någon garanti skapas, för att sulfitspriten verkligen kommer att utnyttjas
såsom motorbränsle, utan att därför även erfordras andra — främst ekonomiska
— förutsättningar.
I överensstämmelse med de sociala synpunkter, som jag tidigare angivit
såsom normerande för den nuvarande lagstiftningen på detta område och
vilka icke få på något sätt skjutas åt sidan, förutsätter emellertid ett lättande
på den egentliga försäljningskontrollen, att ökad garanti mot missbruk
kan vinnas genom en ur sociala synpunkter mera betryggande denaturering
än den hittills tillämpade. Å andra sidan lär det även ur sociala synpunkter
få anses fullt berättigat, att, om dylik ökad garanti mot missbruk kan
vinnas genom mera effektiv denaturering, mildra den egentliga försäljningskontrollen.
I enlighet med dessa synpunkter hava ock ämbetsverken och
akademien ägnat huvuddelen av sitt första utlåtande åt denatureringsfrågan.
Av vad de i detta avseende anfört framgår, med bortseende från
detaljerna, beträffande vilka jag får hänvisa till bilaga A, i huvudsak
följande.
Demture- Det hittillsvarande denatureringsmedlet för motorsprit hade varit bensin
ring-f,ägan. eller bensol, minst fem volymprocent per liter sprit av normalstyrka. Bensin
Ämbets- hade av praktiska skäl icke kunnat användas. Bensol vore däremot ett ur
verken. motorsynpunkt synnerligen lämpligt denatureringsmedel. Erfarenheten hade
dock visat, att bensoldenaturerad sprit med stor lätthet kunde renatureras.
Fri försäljning av vanlig motorsprit, som icke denaturerats med annat än
bensol eller bensin, vore därför icke tillrådlig. Sökandet efter andra, mera
effektiva denatureringsmedel vore emellertid förenat med stora svårigheter.
De fordringar på ett denatureringsmedel, som helst borde vara uppfyllda,
vore nämligen följande:
a) det skulle förhindra den därmed denaturerade spritens förtäring, helst
genom egenskaper, som omöjliggjorde eller väsentligt försvårade nedsväljandet,
b) det borde vara svårt att avskilja från spriten, i synnerhet måste man
fordra, att avskiljande ej kunde ske genom spädning med vatten eller genom
vanlig destination,
c) det borde vara så beskaffat, att det icke i större grad löstes i bensol
eller bensin,
d) det finge icke medföra några olägenheter ur motorsynpunkt, ej förhartsas
i motorn eller eljest smutsa motordelar eller angripa metallen därstädes,
e) det finge icke medföra fara eller nämnvärt obehag för den, som lojalt
handskades med motorspriten,
f) det finge icke medföra fara för livet eller varaktigt men för hälsan
för den, som av misstag råkade nedsvälja en mindre kvantitet därmed denaturerad
sprit, samt
g) det måste vara synnerligen billigt och helst kunna framställas inom
landet.
Ett idealiskt denatureringsmedel, som helt uppfyllde alla dessa fordringar,
Klintjl. Maj.ts proposition Nr 193.
13
hade ännu icke uppfunnits. Man finge nöja sig med ett ämne, som tillnärmelsevis
fyllde de viktigaste kraven.
Såväl inom kontrollstyrelsen som vid det av partihandelsbolaget med
skattefri sprit i enlighet med bestämmelser, som meddelats då nämnda bolag
erhållit rätt till partihandel, upprättade laboratoriet hade under de senast
förflutna åren ett intensivt arbete pågått med undersökningar och utredningar
i denatureringsfrågan. De ämnen, som därvid visat sig biist
fylla de förut uppställda kraven, hade varit formaldehyd och krotonaldehyd.
Bägge dessa ämnen hade vid företagna praktiska prov visat sig fullt
användbara ur motorsynpunkt. Likaså hade medicinalstyrelsen förklarat
dem, förutsatt att de tillsattes i högst viss angiven myckenhet, ur medicinsk
synpunkt tillrådliga. Formaldeliydens och krotonaldehydens denaturerande
verkningar byggde på de smärtverkningar, de framkallade i munhålan.
Därvid vore krotonaldehyden väsentligt överlägsen formaldehyden. Vid
jämförande försök mellan krotonaldehyd och formaldehyd hade nämligen
visat sig, bland annat, att fem kubikcentimeter av en 0.33-procentig krotonaldehydlösning
kunde hållas i munnen sju sekunder, innan smärtan hade
blivit »outhärdlig», medan samma mängd av en enprocentig formaldehydlösning
i brännvin hade kunnat fördragas 25 sekunder. Om en blandning
av formaldehyddenaturerad sprit och bensol utspäddes med vatten till 50
procents alkoholstyrka, avskildes nästan all i blandningen ingående bensol.
Formaldehyden stannade däremot kvar i brännvinet. Genom destination
kunde det formaldehyddenaturerade brännvinet icke göras användbart till
förtäring, varemot genom tillsats av vissa kemikalier förtäringsdugligt
brännvin kunde erhållas. Om en motorspritblandning av 20 viktsprocent
bensol och tre viktsprocent krotonaldehyd (16.3 gram krotonaldehyd pr liter
sprit av normalstyrka) jämte sprit späddes med lika volym vatten och bensolen
frånskildes, innehölle spritblandningen över en volymprocent krotonaldehyd.
Till och med om motorspriten späddes med två volymer vatten,
funnes ännu omkring 0.7 volymprocent krotonaldehyd kvar i densamma.
Kostnaderna för denatureringsmedlet, använt i en myckenhet, som ur
effektivitetssynpunkt vore fullt tillräcklig, kunde pr liter motorsprit, bestående
av 25 viktsprocent bensel och resten sprit, ungefärligen beräknas
för krotonaldehyd till 1.4 öre och för formaldehyd till 4.2 öre per liter
motorsprit. Formaldehyd framställdes redan fabriksmässigt inom landet,
och inga svårigheter finge anses möta att erhålla för denatureringen erforderliga
kvantiteter av denna vara. Av krotonaldehyd kunde omedelbart
erforderliga kvantiteter erhållas från Tyskland. Förberedande undersökningar
hade därjämte ådagalagt, att det vid behov icke mötte svårigheter att
framställa krotonaldehyd vid i Sverige befintliga fabriker.
Ingående undersökningar hade slutligen utförts rörande ett tredje denatureringsmedel,
nämligen metyletylketon, vars denaturerande verkningar vore än
starkare än krotonaldehydens och formaldeliydens. Fysiologiska undersökningar
hade ock ådagalagt, att inga medicinska hinder förelåge för metyletylketonens
användning såsom denatureringsmedel. För närvarande kunde
emellertid icke metyletylketon erhållas till rimligt pris och i tillräckliga
kvantiteter.
Den slutsats rörande denatureringsfrågans nuvarande läge, till vilken Dcpartementsämbetsverken
och akademien kommit, är, att denaturering med antingen chefen''
krotonaldehyd eller formaldehyd med största säkerhet kan förväntas bliva
14
Kungl. Maj:ts proposition Nr 193.
Författnings
ändringar.
Ämbets
verkens
förslag.
Departements
chefen.
av sådan effektivitet, att på grundval av densamma i huvudsak fri försäljning
av motorsprit hör kunna medgivas. De iakttagelser och experimentella
rön, som ämbetsverken och akademien anfört till stöd för denna
sin uppfattning och för vilka jag i det föregående i sammandrag redogjort,
äro också enligt min uppfattning av den art, att de berättiga till denna
slutsats. Ur sociala synpunkter kan ett bibehållande av alla de försäljningsbestämmelser,
som för närvarande reglera motorspritförsäljningen, därför
icke längre motiveras. I sak har jag alltså kunnat godtaga de förslag
till ändrade försäljningsbestämmelser för motorsprit, som ämbetsverken och
ingenjörsvetenskapsakademien framlagt. Däremot finner jag mig böra föredraga
eu annan form för förslagens genomförande än den av ämbetsverken
och akademien föreslagna.
Ämbetsverken och akademien hava föreslagit, att de specialbestämmelser
rörande motorspritförsäljningen, som för närvarande finnas i förordningen
angående handel med skattefri sprit, skulle upphöra att gälla. Att inskränka
sig till en dylik åtgärd vore emellertid enligt deras mening en
halvmesyr utan egentligt värde. Kvar skulle nämligen, framhålla de,
vid sådant förhållande stå, bland annat, bestämmelserna om skriftliga rekvisitioner
och försäljningsbok, vilka tillsammans skulle ställa motorspriten i
en undantagsställning gentemot bensinen och i hög grad försvåra dess konkurrens
med det utländska motorbränslet. Kvar skulle också stå stadgandena
om att försäljningen ej finge ske direkt från fabrikerna utan endast
genom oktrojerad partihandlare och antagna detaljhandlare, varigenom likaledes
en numera onödig inskränkning skulle ske i handeln med motorsprit.
Bland annat av dessa skäl funne ämbetsverken och akademien det olämpligt,
att i själva förordningen om handel med skattefri sprit infördes undantagsbestämmelser
för motorspriten i alla de avseenden, i vilka dylika undantagsbestämmelser
då skulle vara erforderliga. I stället hava ämbetsverken
och akademien föreslagit, att ur förordningen om skattefri sprit skulle utsöndras
specialbestämmelserna om motorsprit, att till förordningens 3 §
skulle göras ett tillägg, som möjliggjorde för tillverkarna att försälja motorsprit
utan iakttagande av förordningens försäljningsbestämmelser, samt att
i förordningen skulle införas en särskild bestämmelse, att angående handel
med motorsprit skulle gälla de särskilda föreskrifter, som Konungen meddelade.
Förslag till kungörelse med dylika bestämmelser har ock av ämbetsverken
och akademien utarbetats. Enligt detta förslag skulle försäljningsrätt
i fråga om motorsprit under vissa angivna villkor tillkomma tillverkare och
av tillverkare eller hans ombud antagna återförsäljare.
Som jag redan framhållit, finner jag mig i sak kunna i allt väsentligt
ansluta mig till vad ämbetsverken och akademien föreslagit. Det har däremot
icke synts mig lämpligt, att handeln med motorsprit skulle regleras
genom en av Kungl. Maj:t utfärdad kungörelse, medan handeln med annan
skattefri sprit skulle regleras genom den av Konungen och riksdagen gemen
-
Kungl. Maj:ts proposition Nr 1U3.
15
samt antagna förordningen angående handel med skattefri sprit. Till denna
uppfattning har ock bidragit den omständigheten, att åtskilliga av de bestämmelser,
som återfinnas i förordningen om''handel med skattefri sprit, allt framgent
böra och, utan att motorspritens möjligheter att konkurrera med bensinen
försvåras, kunna gälla även för handeln med motorsprit. Till denna uppfattning
hava ock ämbetsverken och akademien i realiteten anslutit sig. I
det förslag till kungörelse angående handel med motorsprit, som de utarbetat,
hava nämligen intagits åtskilliga bestämmelser, hämtade från förordningen
angående handel med skattefri sprit. Jag har därför ansett, att
den erforderliga omläggningen av försäljningsbestämmelserna lämpligast
sker genom ändringar i nämnda förordning. De svårigheter, som med
hänsyn till kraven på tydlighet och överskådlighet varit förbundna med ett
dylikt tillvägagångssätt, hava till väsentlig del kunnat övervinnas genom anknytning
till den differentiering i fråga om försäljningsbestämmelserna, som
redan nu i förordningen finnes genomförd mellan sprit, som av kontrollstyrelsen
prövats vara dubbeldenaturerad, och enkeldenaturerad sprit. De ändringar,
som av mig komma att föreslås i förordningen angående handel med
skattefri sprit, komma som en konsekvens att medföra vidtagandet av vissa
ändringar i förordningen den 11 oktober 1907 angående tillverkning av
brännvin och i förordningen den 14 juni 1917 angående försäljning av rusdrycker.
Jag övergår härefter till att paragrafvis redogöra för de ändringar, som
enligt min mening böra vidtagas i de särskilda förordningarna.
I 3 § 1 mom. i förordningen angående handel med skattefri sprit återfinnas
bestämmelserna rörande den försäljningsrätt, som tillkommer tillverkare
av sprit, varför frihet från tillverkningsskatt åtnjutes. Inom landet
har sådan tillverkare för närvarande rätt att sälja endast till bolag, som,
enligt vad i 4 § av förordningen sägs, erhållit rätt att driva partihandel
med skattefri sprit. Såsom jag redan nämnt, hava ämbetsverken och akademien
föreslagit, att sådan tillverkare skulle erhålla rätt att för motordrift
försälja sprit även direkt till förbrukare och till av tillverkaren antagna återförsäljare.
De skäl, som anförts härför, synas mig tala för lämpligheten av
en dylik åtgärd. I överensstämmelse med ämbetsverkens och akademiens
ståndpunkt och med vad jag i det föregående anfört, har jag emellertid givetvis
ansett, att försäljningsrätten borde vara förbunden med det villkoret, att spriten
blivit denaturerad på ett mot missbruk betryggande sätt. Erforderliga bestämmelser
härom har jag ansett böra intagas i förordningens 7 § 2 mom.,
i vilket moment de grundläggande bestämmelserna för denaturering återfinnas.
Sprit, som fyller vissa där angivna villkor, finner jag böra benämnas
motorsprit.
Vidare har jag ansett böra i 3 § 1 mom. intagas bestämmelse om att av
tillverkare eller hans ombud antagen återförsäljare skall äga rätt driva
handel med motorsprit såväl i parti som detalj. Denna ändring sam
-
Speciell
motivering.
Förordningen
anyå*nde
handel med
skattefri sprit.
3 § 1 mom.
16 Kungl. Maj:ts proposition Nr 193.
manfaller i sak med vad ämbetsverken och akademien föreslagit. De
skäl, som föranlett ändringen, torde i huvudsak framgå av vad jag förut
anfört. Här skall endast ytterligare framhållas tvenne synpunkter. Genom
bestämmelsen möjliggöres bland annat, att tillverkarnas gemensamma försäljningsorgan
erhåller rätt att sälja motorsprit direkt till förbrukare och till
andra återförsäljare. Den antydda ändringen torde också vara nödvändig
för möjliggörande av försäljning av en blandning av sprit och bensin genom
de vanliga försäljarna av motorbränsle.
I överensstämmelse med nu angivna synpunkter hava tilläggen till 3 §
1 mom. formulerats.
3 § 3 mom. Ämbetsverken och akademien hade i sitt förslag till kungörelse upptagit
en bestämmelse, varigenom kontrollstyrelsen skulle erhålla rätt att utfärda
de närmare föreskrifter rörande kontrollen över handeln med motorsprit,
som kunde finnas erforderliga. En dylik rätt tillkommer för närvarande
kontrollstyrelsen i fråga om all detaljhandel med skattefri sprit på
den grund, att kontrollstyrelsen har att antaga de försäljare, som skola
driva detaljhandel, varvid kontrollstyrelsen givetvis äger att fastställa de
villkor, som ur kontrollsynpunkt kunna befinnas erforderliga. Enligt förslaget
skall handeln med motorsprit kunna utövas av återförsäljare, som
icke antagits av kontrollstyrelsen. Härav skulle följa, att kontrollstyrelsen
framdeles komme att sakna möjlighet att utfärda några särskilda föreskrifter
i fråga om handeln med motorsprit. Med hänsyn härtill har jag
ansett ett stadgande, som uttryckligen tillerkänner kontrollstyrelsen rätt
att utfärda dylika föreskrifter, erforderligt. Med viss ändring i formellt
. avseende har därför den av ämbetsverken och akademien föreslagna bestämmelsen
fogats som ett nytt moment till 3 §.
7 § 2 mom. Den i 7 § 2 mom. nu lämnade definitionen på dubbeldenaturerad sprit.
är, tolkad efter sin ordalydelse, sådan, att ett denatureringsmedel knappast
torde kunna uppfinnas, som är så effektivt, att med detsamma denaturerad
sprit skulle kunna betecknas såsom dubbeldenaturerad. Jag har därför
föreslagit en mindre jämkning i definitionen, i avsikt att mera anpassa
densamma efter de verkliga förhallandena. Vad som av dubbeldenaturerad
sprit måste fordras äro sådana egenskaper, att spritens missbruk till förtäring
utan vidtagande av mera invecklade och besvärliga kemiska eller
fysikaliska piocesser kan betraktas såsom uteslutet. Såsom jag redan framhållit,
har jag funnit mig böra föreslå, att i 7 § 2 mom. skola intagas bestämmelser
rörande denatureringen av den sprit, som tillverkare och av
tillverkaren antagna återförsäljare jämlikt bestämmelserna i 3 § 1 mom.
skola erhålla rätt att sälja för användning till motordrift. Enligt denna
bestämmelse förstås med motorsprit dubbeldenaturerad sprit, som denaturelats
på sätt kontrollstyrelsen föreskrivit för sprit, avsedd att användas för
drivande av motorer.
io §. Enligt 3 § 1 mom. i den av mig föreslagna lydelsen äger tillverkare
eller av tillverkare eller hans ombud antagen återförsäljare driva detalj
-
17
Kung i. Maj.ts proposition Nr 193.
handel med motorsprit. På grund härav har viss omredigering av 10 §
blivit erforderlig. Därvid har icke ansetts nödigt att införa stadgande om
anmälningsskyldighet beträffande antagande in. m. av återförsäljare av
motorsprit.
I 12 och 20 §§ finner jag sådana ändringar böra vidtagas, att av paragrafernas
formulering framgår, att ej blott tillverkare och av kontrollstyrelsen
antagna detaljhandlare utan även återförsäljare av motorsprit äro
underkastade deras bestämmelser. Av praktiska skäl bör dock kontrollstyrelsen
erhålla rätt att, där så befinnes utan olägenhet kunna ske, medgiva
befrielse från skyldigheten att åsätta kärl, vari motorsprit utlämnas, etikett.
Ur 13 och 14 §§ hava såsom numera överflödiga borttagits specialbestämmelserna
rörande motorsprit. Dessa ändringar äro jämväl nödvändiga
med hänsyn till den definition på begreppet motorsprit, som lämnats i 7 §
2 mom.
Såsom en konsekvens av den föreslagna ändringen i 3 § 1 mom. i förordningen
angående handel med skattefri sprit måste ändringar vidtagas i
2, 12, 13, 21 och 24 §§ i förordningen angående tillverkning av brännvin.
I dessa paragrafer återfinnas nämligen specialbestämmelser rörande de brännerier,
där allt det tillverkade brännvinet försäljes till partihandlare, varom
förmäles i förordningen angående handel med skattefri sprit, utföres ur
riket eller användes i tillverkarens egen rörelse, allt förhållanden, som regleras
i 3 § 1 mom. i förordningen angående handel med skattefri sprit.
När nu ett tillägg göres till detta moment, böra, för att icke de bestämmelser,
som reglera tillverkning och beskattning av brännvin, skola erhålla
ny innebörd, motsvarande tillägg göras i ovannämnda paragrafer.
I 13 § i rusdrycksförsäljningsförordningen finnes stadgat, att den, som
till avsalu äger tillverka spritdrycker, är skyldig att av det tillverkade till
partihandelsbolag försälja vad som icke utföres ur riket eller enligt stadgande
i förordningen angående handel med skattefri sprit användes i tillverkarens
egen rörelse eller enligt samma förordning försäljes till där avsedd
partihandlare. Det föreslagna tillägget till 3 § 1 mom. i sistnämnda
förordning förutsätter, för att icke bestämmelserna skola bliva mot varandra
stridande, motsvarande tillägg till mom. 1 i ovannämnda paragraf i rusdrycksförsäl
jningsförord ni ngen.
Jag övergår härefter till att något beröra de ekonomiska betingelserna
för sulfitspritens utnyttjande som motorbränsle och ser därvid
givetvis frågan ur synpunkten, huruvida av statsmakterna några åtgärder
med ekonomisk innebörd, i lagstiftningsväg eller på annat sätt, kunna och
böra vidtagas i syfte att främja sulfitspritens användning såsom motorbränsle.
Bihang till riksdagens protokoll 1924. 1 samt. 194 höft. (Nr 19S.) 2
12 och 2© w
13 ooh 14
Förordningen
angående
tillverkning
av brännvin.
2, 12, 13, 21
och 24 §§.
Förordningen
angående försäljning
av
rusd ty eker
13 § 1 raom.
De ekonomiska
betingelserna
för
sulfitspriteog
utnyttjande
såsom motorbränsle
-
18
Kungl. Maj:ts proposition Nr 193.
Molorspritens
användning
vid statens
verk och inrättningar.
Ämfceteverken.
Departements
chefen,
Andra lagstiftningsåtgärder
med
ekonomisk
innebörd.
I den av mig tidigare återgivna riksdagsskrivelsen berördes en sida av
denna fråga, i det att riksdagen framhöll önskvärdheten av att statsverket,
i den mån så befunnes lämpligt, understödde sulfitspritindustrien genom
användande för statens räkning av motorer för spritbränsle. Denna synpunkt
har ock beaktats vid den av ämbetsverken och ingenjörsvetenskapsakademien
verkställda utredningen. Med det meranämnda, den 30 januari
1924 dagtecknade utlåtandet överlämnades nämligen från arméförvaltningen,
marinförvaltningen, chefen för generalstaben, generalpoststyrelsen,
generaltullstyrelsen, järnvägsstyrelsen, telegrafstyrelsen, domänstyrelsen,
vattenfallsstyrelsen och lotsstyrelsen infordrade yttranden med upplysningar,
i vilken omfattning motorfordon av olika slag för drift med
flytande bränsle användes inom de olika förvaltningsgrenarna, huruvida
och i vilken utsträckning sulfitsprit för sådant ändamål kommit till bruk
samt vilken ställning förvaltningarna intoge till ökad användning av
sulfitsprit som motorbränsle. På grundval av dessa upplysningar beräknades
i utlåtandet, att förenämnda statens verk och inrättningar för närvarande
årligen förbrukade sammanlagt ungefär 1,000,000 liter sådant
motorbränsle, som skulle kunna ersättas med motorsprit, samt att förbrukningen
av flytande bränsle vore stadd i stark ökning.
Av de överlämnade yttrandena framgår, att samtliga myndigheter hysa
ett livligt intresse för att det inhemska motorbränslet skall kunna komma
till ökad användning. Med hänsyn härtill torde det vara att förvänta, att,
om de ändringar i lagstiftningen rörande handeln med skattefri sprit,
som jag tidigare omförmält, komma att vidtagas, och motorspritförsäljningen
sålunda får drivas under fria former, statens verk och inrättningar
skola låta sig angeläget vara att i största möjliga utsträckning utnyttja
sulfitspriten såsom motorbränsle, förutsatt att detta icke av ekonomiska eller
andra skäl befinnes direkt olämpligt. Vid sådant förhållande finner jag
i överensstämmelse med den uppfattning, åt vilken ämbetsverken och akademien
givit uttryck i utlåtandet den 30 januari 1924, icke några särskilda
åtgärder i detta avseende för närvarande vara erforderliga.
Även om man sålunda torde kunna utgå ifrån att statens verk och inrättningar,
utan att några särskilda åtgärder vidtagas, i stigande grad komma
att använda sulfitsprit såsom motorbränsle, äro dock härigenom ingalunda
sådana avsättningsmöjligheter skapade, att sulfitspritindustriens bestånd
är tryggat. Från industrihåll hava ock framställts förslag med vidare
räckvidd, syftande till att säkerställa avsättningen av verkligt betydande
kvantiteter sulfitsprit såsom motorbränsle. Sålunda har aktiebolaget Svensk
sprit — sulfitspritfabrikernas gemensamma försäljningsorgan — i likalydande
skrivelser till kommerskollegium, kontrollstyrelsen och ingenjörsvetenskapsakademien,
framlagt vissa dylika förslag med hemställan, att
ämbetsverken hos regeringen måtte förorda deras genomförande. Sveriges
industriförbund har i skrivelse till chefen för handelsdepartementet in
-
Kungl. Maj.ls proposition Nr lya.
1 !l
kommit med eu framställning i samma riktning. Nämnda framställning
har överlämnats till ämbetsverken för att tagas under övervägande vid den
hos dem pågående utredningen.
Innan jag övergår till att angiva den ståndpunkt, som ämbetsverken och
akademien funnit sig böra intaga till ifrågavarande spörsmål, och do förslag,
de ansett sig böra framlägga, vill jag i korthet redogöra för de synpunkter,
som framförts av aktiebolaget Svensk sprit och Sveriges industriförbund.
Aktiebolaget Svensk sprits nyss nämnda skrivelse är i huvudsak av följande
innehåll:
På grund av bristande avsättningsmöjligheter vore för närvarande allenast
fyra sulfitspritfabriker i gång. Då flertalet fabriker ej hade varit i gångunder
de senaste åren, måste omedelbart något göras för reglerandet av avsättningen
för fabrikerna; i annat fall måste de definitivt nedläggas. Tidigare
hade bolaget framhållit, att en möjlighet att fä spriten inarbetad såsom
motorbränsle vore, att sulfitspritindustrien finge leverera en viss större
kvantitet sprit till förtäringsändamål. Genom det högre pris, som erhölles
för denna sprit, skulle den för motorsprit avsedda kvantiteten kunna försäljas
till ett pris, möjliggörande konkurrens med bensinen. Aktiebolaget
vin- och spritcentralen hade emellertid ej ansett sig vara i stånd att kontraktera
om Hägra större leveranser av sulfitsprit. Den under namn av
»bentyl» saluförda blandningen av s. k. försprit samt bensol eller bensin
finge visserligen fritt försäljas, men på grund av de ytterligt låga bensinprisen
hade det mött svårigheter att konkurrera med bensinfirmorna. En
av anledningarna härtill hade varit, att den i blandningen ingående bensolen
vore relativt dyr. Bolaget hade med hänsyn till de förhållanden, för
vilka nu redogjorts, undersökt andra utvägar att finna avsättning för sulfitspriten
som motorbränsle. Därvid hade bolaget erfarit, att i Frankrike eu
lag genomförts, enligt vilken bensinimportörerna vore ålagda att inblanda
minst 10 procent sprit i den bensin, som vore avsedd för motordrift. Enligt
Vad bolaget erfarit, arbetade ock regeringarna i Ungern och Tjeckoslovakiet
på genomförandet av dylika lagstadganden. Såsom priserna för närvarande
vore på bensinmarknadén, funnes ej någon möjlighet att erhålla avsättning
för sulfitspriten som motorbränsle, såvida ej ett lagstadgande kunde genomföras,
enligt vilket en viss procentsats sprit måste tillsättas den importerade
bensinen. Bensinens kvalitet bleve härigenom ej sämre, utan effekten ökade
snarare än minskade. Spritfabrikerna vore i stånd att leverera spriten till
så lågt pris, att bränslet åtminstone med nuvarande bensinpris ej behövde
fördyras genom tillsättandet av sprit. Dessutom behövde ej ett dyrbart
distributionssystem för motorsprit upprättas, om bensinfirmorna genom ett
lagstadgande av antydd art föranleddes att taga hand om distributionen av
spriten. Sulfitspritindustrien skulle kunna få full avsättning för sin tillverkning,
och landet skulle av egna bränsletillgångar kunna ersätta ända
till 20 procent av den importerade bensinen. Vid eu eventuell avstängning
av importen till Sverige av bensin funnes minst 20 miljoner liter sulfitsprit
årligen att tillgå inom landet, varigenom åtminstone arméns och flottans
samt andra viktiga verks behov av motorbränsle under tiden för avstängningen
kunde tillfredsställas.
Aktiebolag»-!
Svensk sprits
framställning.
20
K un yl. Maj:ts proposition Nr 103.
Sverige^
industriförbunds
framställning.
Sveriges industriförbund anför i huvudsak följande:
Betydelsen för vårt land av att äga eu leveranskraft ig inhemsk sulfit
spritindustri kunde knappast överskattas. En avstängning av bensinimporten
skulle numera medföra ojämförligt mycket större vådor och svårigheter
för vårt folk än under avspärrningsperioden 1917—1918. Den na
tionalekonomiska vinsten av sprittillverkningen vore ock betydande, och
än större kunde den bliva, om sprittillverkningen utsträcktes till samtliga
större cellulosafabriker i landet. Än viktigare vore, att sprittillverkningen
vore det första steget att tillvarataga och förädla beståndsdelarna i
sulfitluten. Sulfitspritindustriens avsättningsmöjligheter vore emellertid
för närvarande ytterst begränsade, trots att tillverkningskostnaderna
för sulfitspriten hade befunnits vara sådana, att sulfitspriten i prishänseende
vore ungefär jämställd med bensinen. Varken tekniska eller ekonomiska
hinder stode numera i vägen för att ersätta eu avsevärd del av bensinimporten
med sulfitsprit. Vanskligheterna läge fastmer i svårigheten
att förmå allmänheten att begagna sig av bensin- och spritblandningar i
stället för enbart bensin såsom motorbränsle. Konservatismen i vanor
vore alltför starkt rotad, för att detta utan vidare skulle ske på frivillighetens
väg. Man överginge icke till en ny vara bara därför, att det vore
nationalekonomiskt riktigare att begagna den, utan man ville därjämte
hava någon direkt fördel, billigare pris eller dylikt, som komme en själv
till godo. En sänkning av priset å sulfitsprit ända därhän, att blandning
av sulfitsprit och bensin, som i främsta rummet torde ifrågakomma såsom
motorbränsle, ställde sig nämnvärt billigare än ren bensin, vore emellertid
ä andra sidan med nuvarande tillverkningskostnader utesluten. Statsmakterna
måste därför vidtaga sådana åtgärder, som kunde befrämja sill
fitspritens användning såsom tillsats i motorbränsle.
För detta ändamål vore två huvudalternativ tänkbara, nämligen
a) bensinen kunde åsättas eu tull av den storlek, att sulfitspriten bleve
konkurrenskraftig gent emot bensinen.
b) lagbestämmelser kunde utfärdas, genom vilka bensinimportörerna
kunde förmås att i viss utsträckning inblanda sulfitsprit i bensinen.
Det första alternativet vore det enklaste. Genom bensintull vunne man
ock en ur liera synpunkter lämplig form för ökad beskattning av automo
biltrafiken, en fråga, som för närvarande vore synnerligen aktuell, icke
minst med hänsyn till den alltjämt olösta vägfrågan. Mot åtgärden kunde
anföras dels dess fördyrande inverkan på motorbränslet, dels även att åt
gärden knappast — med mindre än att tullsatsen bestämdes tämligen hög
•— kunde verkligen säkerställa eu större avsättning av motorsprit. Ett
införande å motorbränslemarknaden av betydande mängder sulfitsprit
skulle i varje fall sannolikt draga långt ut på tiden. Det andra alternativet
hade den fördelen, att sulfitspritindustrien omedelbart bleve tillförsäkrad
eu bestämd avsättning. Blandningen av bensinen och sulfitspriten förut
sattes ske genom bensinimportörerna, vilkas synnerligen väl utvecklade
distributionsnät för försäljning, med tillhörande apparater m. in., skulle
komma till användning även för sulfitspriten. Härigenom komme ett ur
såväl privat- som nationalekonomisk synpunkt betydelsefullt förbilligande
av försäljningskostnaderna att vinnas. Erforderliga lagbestämmelser
kunde utformas antingen så, att Kungl. Maj:t t. ex. för ett år i sänder
fastställde den procent, varmed sulfitspriten skulle ingå i allt motorbränsle,
eller också så, att det överlätes åt bensinimportören att, sedan han för
måtts inköpa motorsprit i visst förhållande till deri importerade mängden
Kanyl. Maj:In proposition Nr 1!)3.
21
bensin, fritt bestämma angående blandningsprocenten i do partier, han
distribuerade. Man kunde också tillika sig lagbestämmelser av det inne
håll, att bensinimportörerna tillätes, mot erläggande av viss skatteavgift,
försälja oblandad bensin för motorändamål vid sidan av den normala försäljningen
av blandat motorbränsle. Vilketdcra av de bägge föreslagna
alternativen för sulfitspritfrågans lösning man än valde, vore det emellertid
framför allt av vikt, att ärendet bleve föremål för avgörande redan
vid innevarande års riksdag. Detta borde också kunna ske, då alla tekniska
och ekonomiska utredningar förelåge fullt klara. Ett ytterligare
uppskov i saken — om än blott på ett år — skulle medföra ekonomiska
förluster för vårt land på liera miljoner kronor. Tillverkarna kunde näppeligen
— åtminstone icke på alla håll — förväntas vara villiga eller i
stånd till att påtaga sig underhållskostnaderna för sulfitspritfabrikerna,
då ingen sprit kunde tillverkas. Det kunde därför lätt inträffa, att den
ena efter den andra av fabrikerna komme att helt nedläggas.
I nu berörda skrivelser från aktiebolaget Svensk sprit och Sveriges industriförbund
angivas sålunda, såsom framgår av den lämnade redogörelsen,
tvenne utvägar såsom tänkbara, därest man vill säkerställa sulfitspritens
utnyttjande såsom motorbränsle. Antingen skulle det i lag föreskrivas,
att den bensin, som försåldes för motorändamål, skulle vara uppblandad
med sulfitsprit i viss myckenhet, eller också skulle bensinen åsättas eu
tull eller annan skatt av sådan storlek, att sulfitspriten bleve konkurrenskraftig
gentemot densamma. Bägge dessa förslag hava av kommerskollegium
och kontrollstyrelsen samt ingenjörsvetenskapsakademien gjorts till föremål
för ingående utredningar.
Då till stöd för det förstnämnda förslaget, bland annat, åberopats, alt
detsamma genomförts i Frankrike, funno ämbetsverken och akademien
»let önskvärt, att uppgifter införskaffades rörande, bland annat, de erfarenheter
i skilda hänseenden, särskilt av teknisk art, som vunnits under den
tid ifrågavarande lagstiftning tillämpats i nämnda land. Kommerskollegium
hemställde därför i samråd med kontrollstyrelsen och ingenjörsvetenskapsakademien
om uppdrag för tvenne personer, eventuellt tillsammans
med en tredje av aktiebolaget Skattefri sprit utsedd, att i nämnda syfte
företaga eu studieresa till Frankrike. Då dessutom till stöd för förslaget
anförts, att liknande åtgärder planerats i Tjeckoslovakiet, begärde ämbetsverken
tillika, att en av de nyss åsyftade personerna måtte erhålla i uppdrag
att, i samband med annan resa, i Tjeckoslovakiet studera användningen
av sprit såsom motorbränsle. Bägge dessa framställningar biföllos
av Kungl. Maj:t. Ett sammandrag av de avlämnade redogörelserna för
under studieresorna inhämtade upplysningar återfinnes i ämbetsverkens
såsom bilaga B till protokollet fogade utlåtande den 6 mars 1924. Här
skall därför beträffande dessa upplysningar endast anföras, dels att man
i Tjeckoslovakiet icke ansett sig kunna införa någon tvångslagstiftning av
antydd art utan inskränkt sig till att påbjuda en sprit-bensolblandnings
användande för statsförvaltningarnas behov, varjämte sprit-bensolblandningens
konkurrensförmåga gentemot bensinen stötts genom en relativt hög
Lagatadgad
blandning av
sulfitsprit och
bensin, avsedd
att användas
såsom motor*
bränsle.
22
Departements
chefen.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 193.
tull- och omsättningsskatt a bensolen, dels att förenämnda franska
lagstiftning endast i ringa omfattning kunnat effektivt tillämpas. Något
direkt stöd för de ifrågasatta tvångsåtgärderna kunde enligt nämnda ämbetsverks
och ingenjörsvetenskapsakadeiniens uppfattning icke hämtas från
de aberopade utländska förebilderna. Den tekniska utredning, som vore erforderlig
för att man skulle kunna avgöra, vilket blandningsförhållande,
som med hänsyn till den förefintliga risken för separering av sprit och
bensin i en sprit-bensinblandning kunde komma att visa sig praktiskt lämpligt,
förelåge enligt deras mening icke. Likaså kunde endast utförligare
försök och eu längre tids praktisk erfarenhet, än som nu stode till buds, utvisa,
huruvida särskilda åtgärder kunde komma att visa sig erforderliga
föi- att förhindra separering. En lagstiftning av antydd art saknade där
för, framliöllo ämbetsverken och akademien, redan av sålunda anförda
skäl åtminstone för närvarande nödigt faktiskt underlag och tekniska förutsättningar.
Härtill komme, anföra de vidare, afl en dylik lagstiftning
även i andra avseenden skulle medföra högst avsevärda praktiska
svårigheter och betänkligheter i tillämpningen. Då den beräkneliga
tillgången på sulfitsprit ej skulle räcka till för att medgiva en inblandningsprocent,
som ur stabilitetssynpunkt kunde anses tillrådlig, återstode
blott att direkt följa den franska förebilden med importförbud
å bensin samt licensgivning mot åtagande att inköpa viss mängd alkohol
exempelvis 10 procent — av den importerade bensinmängden samt
med skyldighet att använda och försälja denna alkoholkvantitet i form
av spritbensin av viss sammansättning. Det motstånd och den motvilja,
vartill tillämpningen av ett dylikt system och dess konsekvenser säkerligen
måste leda, kunde vändas mot själva det ändamål, man avsett att gagna,
d. v. s. mot sulfitspritens användning såsom motorbränsle, och tillfoga
densamma oberäknelig skada. Ämbetsverken och akademien avstyrkte
därför bestämt för närvarande värjo tvångslagstiftning av ifrågasatt art.
Ur vissa synpunkter skulle vidtagandet av åtgärder av nu senast berörd
art innebära betydande fördelar. Avsättningen såsom motorbränsle av
hela den kvantitet sulfitsprit, som kan disponeras för sådant ändamål, vore
säkerställd och därmed sulfitspritindustriens bestånd tryggat. Förutsatt
att de uppgifter om tillverkningskostnaderna för sulfitsprit, som läm
nats bland annat i Sveriges industriförbunds tidigare berörda framställ
ning, skulle visa sig hållbara och priset å sulfitsprit i den form, i vilken
spriten lämpa)- sig för blandning med bensin, inbegripet denatureringsmedel
sålunda ej komma att överstiga nuvarande bensinpris -- att uppgifterna
med all sannolikhet skulle visa sig hållbara bekräftas av särskilda
uppgifter, som jag låtit införskaffa -— skulle förut angivna gynnsamma
resultat nås utan någon avsevärd fördyring av motorbränslet. I någon måft
skulle väl ock försäljningskostnaderna för sulfitsprit såsom motorbränsle
förminskas, därigenom att bensin firmornas distributionsnät i vissutsträck
-
Kandi. Maj:(a proposition Nr 193. 23
ning kommu att användas även för sillfitspriten. A andra sidan lärår de! icke
kunna förnekas, att sädana tvångsåtgärder som de här ifrågasätta äro
förenade med betydande olägenheter. De kräva ett reglerande ingripande
i näringslivet från det allmännas sida, som icke bör vidtagas utan mycket
starka skäl. Dylika skid lära i vart fall icke kunna sägas föreligga,
förrän det efter genomförandet av de av mig föreslagna ändringarna av
försäljningsbestämmelserna för motorsprit och vissa åtgärder, som jag i
annat sammanhang ämnar föreslå, visat sig omöjligt att finna avsättning
för sulfitspriten såsom motorbränsle. Då jag funnit mig åtminstone för
närvarande böra avstyrka åtgärder av här förevarande art, har en ytterligare
för mig avgörande synpunkt varit, att utredningen av de tekniska
problem, som äro förknippade med lagstiftningen, såsom ock ämbetsverken
och ingenjörsvetenskapsakademien framhållit, icke synes vara tillräckligt
omfattande och djupgående. Finnes icke full visshet, att de tekniska
svårigheterna äro lösta, kan man icke bedöma de verkningar, den ifrågasatta
lagstiftningen skulle medföra, därest den genomfördes i praktiken.
1 fråga om den andra av de bägge åtgärder, som ifrågasatts för säkerställande
av sulfitspritens avsättning som motorbränsle — införande av
bensin tull eller annan bensinskatt — hava kommerskollegium och kontrollstyrelsen
stannat vid olika meningar. Ingenjörsvetenskapsakademien
bär för sin del ansett sig icke böra göra något uttalande i detta avseende.
Med erinran att bensinimporten under senare år starkt stegrats,
framhåller kommerskollegium, att den numera innebure en icke obetydligbelastning
av vårt lands handelsbalans till utlandets favör, en belastning,
som tenderade att ökas i den mån nya bensinmotorer toges i bruk inom
landet. Kommerskollegium erinrar vidare, att den starkt ökade automobiltrafiken
på sina håll medfört eu betydande ökning i väghållningsbesväret,
med hänsyn vartill statsmakterna år 1922 infört en beskattning å
automobilväsendet till förmån för vägväsendet. Ytterligare skattekällor
måste emellertid tagas i anspråk för sådant ändamål, och därvid erbjöde
enligt kommerskollegii mening skatt å importerad bensin en bland de närmast
till hands liggande utvägarna. De betänkligheter, som anförts mot eu
sådan skatt, då den tidigare diskuterats, kunde icke anses avgörande. De
inhemska motorbränslena, framför allt sulfitspriten, borde däremot tills vidare
undantagas från en beskattning å motorväsendets drivmedel. Emellertid
hade man i första hand icke att räkna med avsättning av oblandad sulfitsprit
såsom motorbränsle utan med avsättning av en blandning av sprit
och bensin. Även detta blandbränsle behövde enligt kommerskollegii mening
stödet av en prispremie för att vinna tryggad avsättning i konkurrens
med bensin, varför undantaget från bensinskatt, om man ville verksamt
befrämja det inhemska motorbränslets användning, i viss mån borde utsträckas
till sprit-bensinblandningar. Kommerskollegium föreslår slutligen
som en lämplig skattesats 10 öre för liter bensin. För bensin, som
bensinskatt
med syfte att
säkerställa
avsättningen
av sulfitsprit.
24
Departe
mentschefen.
Kungl. Maj.ts proposition Nr 193.
inginge i sprit-bensinblandning, skulle restitution beviljas, dock ej av
större belopp än som motsvarade skatt å eu lika stor mängd bensin som
den mängd sulfitsprit, vilken inginge i motorbränslet.
Kontrollstyi elsen anser sig icke kunna biträda det av kommerskollegium
framlagda förslaget. Kontrollstyrelsen betonar därvid, att den prövat
förslaget allenast med hänsyn till den effekt, eu dylik skatt skulle medföra
för sulfitspriten i konkurrens med bensinen. Efter att liava konstaterat
att de bästa resultaten ur motorsynpunkt nås med sprit-bensinblandningar,
som innehålla ungefär 25 procent sprit, framhåller styrelsen, att det
funnes göda skäl för eu stark tvekan, om eu liten prisskillnad skulle vara
tillräcklig för att i nämnvärd grad stimulera till användning av spritblandning.
Denna kunde ändock icke distribueras genom bensinfirmornas
fasta distributionsattiralj, utan finge försäljas vid sidan därav. Den
motvilja och impopularitet, som tvångsblandningen framkallat i Frankrike,
komme enligt styrelsens uppfattning att framträda även här, då motorbränsleförbrukarna
och bensinfirmorna komme att betrakta spriten som
orsak till varans fördyring. Skulle man åter tänka sig en hög bensinskatt,
mötte starka ekonomiska betänkligheter gentemot eu väsentlig fördyring
av en förbrukningsartikel, som dock till den alldeles övervägande
delen ginge till nödvändiga transportmedel. Kontrollstyrelsen framhåller
slutligen, att det riktigaste och lämpligaste i frågans nuvarande läge syntes
vara att genomföra de föreslagna lättnaderna i fråga om kontrollen
över motorspritförsäljningen och låta sulfitspritindustrien få tillfälle att
utföra praktiska försök med olika blandningar samt därjämte söka finna
avsättningsmöjligheter för spriten i konkurrens med bensinen efter försäljningsrestriktionernas
avskaffande.
I förevarande sammanhang finner jag mig böra taga ställning till del
av kommerskollegium framlagda förslaget endast med hänsyn till dess
lämplighet och betydelse i syfte att åstadkomma ökad användning av suliitsprit
såsom motorbränsle. Till frågan, huruvida bensinskatt kan vara
befogad och lämplig ur andra synpunkter, särskilt med hänsyn till vägväsendets
behov, skall jag i annat sammanhang återkomma.
Sett ur nu ifrågavarande synpunkt, är det väsentliga i kommerskollegii
förslag bestämmelsen om restitution i viss utsträckning av skatt för bensin,
som ingår i sprit-bensinblandning. De skäl, som kommerskollegium anfört
för förslaget i dess nu berörda del, hava dock icke synts mig övertygande.
En så hög skattesats som den föreslagna å 10 öre för liter bensin
synes mig av flera skäl icke böra ifrågakomma. Väljes å andra sidan eu
lägre skattesats, lärer näppeligen med hänsyn bland annat till kostnaderna
för blandningsförfarandet det föreslagna restitutionsförfarandet lämna något
avgörande tillskott till sulfitspritfabrikernas möjligheter att vinna avsättning
för sulfitspriten. Ett restitutionsförfarande sådant som det föreslagna
synes mig för övrigt såsom förutsättning kräva, att de tekniska
Kungl. Maj:tu proposition Nr 193.
25
problem, som tidigare berörts i samband med frågan om lagstadgad spritbensinblandning,
funnit sin lösning.
Av vad jag nu anfört framgår, att jag i överensstämmelse med vad kommerskollegium,
kontrollstyrelsen och ingenjörsvetenskapsakademien föreslagit
funnit mig böra förorda vidtagandet av författningsändringar i syfte att
möjliggöra försäljning av sulfitsprit för motordrift under fria former, men
att jag icke kunnat förorda föreskrivandet av obligatorisk tillsats av sprit
till bensin, avsedd att användas för motordrift, liksom jag ej heller kunnat
biträda det av kommerskollegium framlagda förslaget om skatt å bensin
med restitution i viss utsträckning för bensin, som ingår i sprit-bensinblandning.
Föredragande departementschefen uppläser härefter förslag till
1) förordning om vissa ändringar i förordningen den 1 juli 1918
(nr 508) angående handel med skattefri sprit;
2) förordning om vissa ändringar i förordningen den 11 oktober
1907 (nr 86) angående tillverkning av brännvin; samt
3) förordning om ändrad lydelse av 13 § 1 mom. i förordningen
den 14 juni 1917 (nr 340) angående försäljning av rusdrycker;
samt
hemställer, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att
antaga berörda förslag.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
behagar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten
bifalla och förordnar, att proposition av den
lydelse, bil. litt.... vid detta protokoll utvisar, skall
avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Gunnar Grip.
26
Kungl. Maj:ts proposition Nr 193.
Sulfltsprit
industrien6
utveckling.
Avsättningsmöjligheterna
för sulfitspriten.
Bilaga A.
Till KONUNGEN.
Till en början torde en kortfattad översikt böra lämnas rörande sulfitspritindustriens
hittillsvarande utveckling och nuvarande läge.
Det sedan länge kiinda förhållandet, att avfallsluten vid sulfitcellulosatillverkningen
innehåller beståndsdelar, som genom jäsning kunna omvandlas
till alkohol, föranledde tekniken att inrikta ansträngningar på
att ekonomiskt utnyttja sulfitluten. Under det första årtiondet på 1900-talet både dessa ansträngningar lett till det resultat, att den första sulfitspritfabriken
år 1909 kunde sättas i gång. Detta skedde vid den Stora
Kopparbergs bergslags aktiebolag tillhöriga sulfitfabriken vid Skutskär.
Under de närmast därefter följande två åren färdigbyggdes ytterligare
tva sulfitspritfabriker samt under år 1916 ännu en sådan fabrik. Kristidens
avspärrning från utlandet och särskilt svårigheterna att erhålla
tillräckliga mängder bensin samt icke minst de höga prisen därå stimulerade
i hög grad sulfitindustrien att i forcerat tempo bygga spritfabriker.
Sålunda blevo icke mindre än åtta nya sulfitspritfabriker färdiga under
år 1918, samt tre sådana fabriker år 1919. Under år 1920 blevo sex tidigare
planerade sulfitspritfabriker tagna i bruk, vartill slutligen kom en år 1921
färdig fabrik. Hela antalet för närvarande utbyggda sulfitspritfabriker
uppgår alltså till 22, för vilka beräknats en årlig tillverkningskapacitet
av ungefär 21 miljoner liter 95-procentig sulfitsprit. Genom den nu befintliga
sulfitspritindustrien har dock icke ägt rum ett fullt utnyttjande
för spint framställ ning av sulfitluten vid landets alla härför lämpliga sulfitfabriker.
Om detta skedde, torde man kunna beräkna den årliga tillverkningskapaciteten
till omkring 35 miljoner liter sprit å 95 procent.
Härvid må emellertid erinras att den tillverkningskapacitet, som här omnämnts,
förutsätter en oavbruten tillverkning i normal omfattning av
sulfitmassa under hela året, och att således en minskad eller hindrad sulfitmasseframställning
givetvis alltid måste medföra en motsvarande inskränkning
i den kvantitet sulfitsprit, som kan tillverkas.
Även med de begränsningar, som sålunda måste göras ifråga om de
spritkvantiteter, vilka teoretiskt sett kunna framställas ur sulfitluten, representerar
emellertid sulfitspriten, om blott samtliga nu färdigbyggda
fabriker kunde hållas i gång, en mycket betydande spritmängd, för vilken
avsättning knappast torde vara möjlig på annat sätt än såsom
bränsle till motorer. För övriga ändamål — till förtäring, för tekniskt
bruk och för export — kunna nämligen disponeras allenast relativt små
spritkvantiteter, såsom närmare framgår av efterföljande tabell.
27
Kungl. Maj:ts proposition Nr W3-
Vid NulHtspritfabriknrna tillverkad och dUrlfrän utliimiiad sprit i liter av
normalstyrka åren 1010 — 1923.
A r |
Tillverkad sprit |
till reningsverk |
U t 1 ii in n a i för export |
1 sprit för motor* |
för andra |
lots |
10,835,027.1 |
502.511.7 |
l,343.0l8.f. |
973,018.2 |
4,055,653. ft |
1020 |
15,483,861.8 |
0,571,422.ii |
7,344,010.8 |
15, |
1,458,915.2 |
1021 |
14,070,297.t; |
1 |
12,190,247.7 |
37,949. |
958,150.2 |
1922 |
11,905,422.0 |
784,215. .7 |
0.314,826.1 |
I86,328.s |
1,180,201.0 |
102!$ |
3.305.020.1 |
1.141.413.(1 |
2.387.181.H |
536,039..h |
1.481.420,1 |
Av tabellen framgår med full tydlighet, att .sulfitspritfabrikerna under
de båda senaste åren haft att kämpa med betydande avsättningssvårigheter.
Varken för export eller till rening hava kunnat avsättas på långt
när så stora kvantiteter som vissa tidigare år, och tillverkningen år
1923 har som eu följd härav sjunkit ned till blott ungefär en femtedel av
vad den var år 1920. Visserligen bär för motorändamål under sista året
använts mera sprit än åren närmast därförut, men denna konsumtion,
som väsentligen omfattat den s. k. förspriten, vilken i blandning med 25
procent bensol försålts under benämningen »bentyl», kan knappast ytterligare
utvecklas, om den ens kan bibehållas vid nuvarande kvantitet,
för den händelse fabrikerna ej erhålla avsättning till annat ändamål för
sin prima sprit. Under åren 1924 och 1925 har aktiebolaget Vin- & spritcentralen
förbundit sig att för rening inköpa sammanlagt cirka tre miljoner
liter sulfitsprit av normalstyrka. Några ytterligare stora, kvantiteter
torde icke kunna beräknas få avsättning för detta ändamål. Med
nuvarande pris på världsmarknaden kan man icke heller beräkna, att
exporten skall kunna giva fabrikerna avsättning till skäligt pris för större
spritkvantiteter. Om övriga avsättningsändamål kan visserligen sägas,
att en icke alldeles obetydlig stegring av hithörande sulfitspritkvantiteter
torde kunna förutses, särskilt som en följd av att sekundaspriten från
reningsverken minskats på grund av nedsättning av de kvantiteter jästbrännvin,
som skola, få tillverkas. Ökningen kan dock aldrig bliva så
stor, att den lämnar något avgörande tillskott till sulfitspritfabrikernas
möjligheter att hålla driften i gång.
För att detta skall kunna ske erfordras därför med nödvändighet, att
sprit i avsevärd utsträckning skall kunna komma till användning såsom
motorbränsle. Riksdagens skrivelse och Kungl. Maj:ts uppdrag till ämbetsverken
och ingenjörsvetenskapsakademien avse ju också enbart en utredning
om sulfitspritens utnyttjande för motorändamål. I
I detta avseende kunna ämbetsverken och akademien till eu början fullt
bekräfta riktigheten av riksdagens uttalande, att de tekniska problem, som
möta vid spritens användning som motorbränsle, hava funnit en åtminstone
för närvarande fullt tillfredsställande lösning. Sulfitspriten är
icke blott användbar såsom ersättningsmedel vid bensinbrist utan kan betraktas
söm ett tekniskt fullgott motorbränsle, som icke fordrar mera
genomgripande eller kostsamma förändringar för att kunna användas i
vanliga,, för bensin byggda motorer. Det är också ådagalagt, att inga tek
-
IJen teknisk»
sidan av mo
torspritpro
blemet
28
Hittillsvarande
hinder
för motorepritförsäljuin^en.
Uenatnreringsf
rågan.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 193.
niska svårigheter möta för tillverkning av speciella spritmotorer, genom
vilkas användning spritens effekt bättre utnyttjas än i bensinmotorer.
Med detta uttalande är givetvis icke sagt, att ej tekniken i framtiden kali
komma att göra sådana framsteg, att ännu gynnsammare förutsättningar
för spritanvändning till motorändamål kunna framträda.
Då således i tekniskt avseende hinder icke möter för sulfitspritens vidsträckta
användning såsom motorbränsle, måste orsakerna till att dylik
användning under de senare åren blivit så inskränkt vara att söka på
annat håll. Eu utbredd mening har i detta avseende gjort gällande, att
de införda restriktionerna ifråga om motorspritförsäljningen skullle ensamma
bära ansvaret för att nämnda försäljning avstannat. Å andra
sidan har hävdats, att huvudanledningen till att motorspriten hittills ej
kunnat upptaga tävlan med bensinen vore att finna i den omständigheten,
att motorspriten hittills icke kunnat försäljas till ett så lågt pris,
att konkurrens med det importerade motorbränslet varit möjlig. Här skall
icke upptagas någon närmare undersökning om huru de olika faktorerna
påverkat utvecklingen. Det må vara nog att omnämna, hurusom sulfitspritfabrikernas
gemensamma försäljningsorgan, aktiebolaget Svensksprit,
i eu till ämbetsverken och akademien ingiven, den 13 december 1923
dagtecknad skrift framhållit, att med nuvarande pris på bensinmarknaden
möjlighet ej förefunnes att erhålla avsättning för sulfitspriten som
motorbränsle i form av vanlig motorsprit. Enligt detta auktoritativa uttalande
har sålunda motorspritförsäljningen på grund av ekonomiska skäl
ännu icke kunnat komma i gång.
Med dessa ekonomiska hinder för motorspritens konkurrens med ben
sinen. må emellertid förhålla sig hur som helst, säkert är, att en förutsättning
för dylik tävlan är införande av förändrade försäljningsbestämtnelser,
vilka på sätt riksdagen angiver tillåta fri tillgång till motorspriten
och försäljning därav under fullt affärsmässiga former. Ämbetsverken
och akademien äro bestämt övertygade därom, att motorspritförsäljningen
icke kan med framgång upptagas, såvida man ej kan lösgiva
denna vara och i huvudsak befria densamma från försäljningsrestriktioner
eller försäljningskontroll.
För att detta skall kunna ske måste emellertid med nödvändighet motorspriten
kunna på sådant sätt denatureras, att de sociala riskerna för
missbruk därav reduceras till minsta möjliga omfattning. Att detta är
eu oundgänglig förutsättning för motorspritens frigivning, framgår även
tydligt av riksdagens ovan återgivna yttrande. Denatureringsfrågan är
därför det spörsmål, som i sakens nuvarande läge framför alla andra
påkallar uppmärksamhet och undersökning.
Denatureringsmedlet för motorsprit liar hittills varit bensin eller bensol.
minst fem volymprocent per liter sprit av normalstyrka. I praktiken har
endast bensol kommit till användning, beroende på att bensin och 95-procentig
sprit icke bilda en homogen blandning. Vanligen har tillsatsen av
bensol utgjort betydligt större procentsats än den föreskrivna, enär detta
ur karbureringssynpunkt ansetts, lämpligt. Bensolen är alltså ur motorsynpunkt
ett synnerligen lämpligt denatureringsmedel, enär densamma
ändock skulle tillsättas spriten för att underlätta tändning i motorer.
Som medel att i största möjliga utsträckning förhindra spritens användning
till förtäring, kan bensolen emellertid -icke sägas motsvara ens myc
-
Kanal. Maj:ts proposition Nr 193.
29
ket mattliga anspråk på effektivitet. Erfarenheten särskilt från åren
1918 och 1919 har nämligen med all tydlighet ådagalagt, att bensoldenaturerad
sprit med stor lätthet renatureras och därefter kan föranleda ett
utbrett missbruk. Det är därför icke tillrådligt att tillåta fri försälj
ning av vanlig motorsprit, som icke denaturerats med annat ämne än
bensol eller bensin.
Vid sökandet efter andra, mera effektiva denatureringsmedel möta
emellertid synnerligen stora svårigheter. De fordringar på ett lämpligt
denatureringsmedel, vilka man helst ville se uppfyllda, skulle nämligen
vara följande:
a) det skall förhindra den därmed denaturerade spritens förtäring,
helst genom egenskaper, som omöjliggöra eller väsentligt försvåra nedsväljandet,
b) det hör vara svårt att avskilja från spriten, i synnerhet måste man
fordra, att avskiljande ej kan ske genom spädning med vatten eller genom
vanlig destination,
c) det bör vara så beskaffat, att det icke i större grad löses i benso]
eller bensin,
d) det får icke medföra några olägenheter ur motorsynpunkt, ej förhartsas
i motorn eller eljest smutsa motordelar eller angripa metaller
därstädes,
e) det får icke medföra fara eller nämnvärt obehag för den, som lojalt
handskas med motorspriten,
f) det får icke medföra fara för livet eller varaktigt men för hälsan
för den, som av misstag råkar nedsvälja en mindre kvantitet därmed
denaturerad sprit, samt
g) det måste vara synnerligen billigt och helst kunna framställas inom
landet.
Redan från början torde det stå klart för var och en, som något studerat
hithörande frågor, att ett idealiskt denatureringsmedel, som helt
uppfyller alla dessa fordringar, ännu icke uppfunnits. Man får därför
nöja sig med att söka finna ett ämne, som tillnärmelsevis fyller de viktigaste
kraven, och ansträngningarna under de närmast förflutna åren
hava också inriktats på att söka finna sådana ämnen.
Vid inrättande av kontrollstyrelsens avdelning för ärenden angående
skattefri sprit m. m. bestämdes, att ett särskilt laboratorium skulle inrättas
och en laborator anställas, varjämte vid styrelsens sida ställdes fyra
sakkunniga med uppgift att biträda styrelsen i synnerhet vid behandling
av denatureringsfrågor. Därjämte föreskrev Kungl. Maj:t vid meddelande
av rätt till partihandel med skattefri sprit för åren 1919—1923,
att det bolag, som erhöll nämnda rättighet, skulle inrätta ett vetenskaplig
och tekniskt väl utrustat laboratorium samt årligen för fortlöpande
undersökningar rörande denatureringsfrågan anslå nödigt belopp intill
femtiotusen kronor. Såväl inom kontrollstyrelsen som vid det av partihandelsbolaget
inrättade laboratoriet, där en vetenskapligt skolad kemist
anställdes såsom föreståndare och vid sin sida erhöll en av framstående
vetenskapsmän sammansatt nämnd, hava under de senast förflutna åren
pågått ett intensivt arbete med undersökningar och utredningar i denatureringsfrågan.
Ett mycket stort antal olika ämnen hava därvid blivit
föremål för undersökningar. Det stora flertalet ämnen hava redan efter
Fordringar på
denaturerings
medel
Verkställda
undersökningar
i den a
turerings
frågan
Formaldehyd.
formaldehydens
lämplighet
ur molornynpunkf.
Formaldehy -dens lämplighet
ur medicinsk
synpunkt.
Froteasot
Santesson s
utredning.
30 Kungl. Maj:ls proposition Nr 193.
eu kort tid av olika anledningar befunnits oanvändbara eller mindre
lämpliga. Blott ifråga om ett litet fåtal ifrågasatta medel har det befunnits
lämpligt att göra undersökningarna mera ingående, och för två
av dem torde här böra redogöras.
Det ena ämnet är formaldehyd (CHäO), som vid en tillsats av tio gram
per liter sprit av normalstyrka gör brännvinet obrukbart till förtäring
Om en blandning av forma! dehyddenaturerad sprit och bensol utspädes
ined vatten till 50 procents alkoholstyrka, avskiljes nästan all i blandningen
ingående bensol, som sedan kan avhällas. Formaldeliyden däremot
stannar fullständigt kvar i brännvinsskiktet. Genom vanlig destillation
kan brännvinet icke göras användbart till förtäring, varemot genom
tillsats av vissa kemikalier förtäringsdugligt brännvin kan erhållas.
Rörande formaldehydens lämplighet såsom denatureringsmedel hava
särskilda undersökningar företagits med hänsyn till dess inverkan på
motorer. Dessa undersökningar verkställdes å tekniska högskolan våren
1921 under ledning av professor E. Hubendick och gåvo till resultat, att
någon som. helst skadlig inverkan på motorn icke kunde förmärkas vid
dessa relativa kortvariga prov. Professor Hubendick kunde också efter
desamma uttala, att det syntes sannolikt, att även långvariga prov skulle
giva samma resultat.
Praktiska körprov med formaldehyddenaturerad sprit gåvo anledning
till det uttalandet, att man kunde konstatera en stickande känsla i näsa
och ögon, om man vid ofullständig förbränning i motorn läte sig omspolas
av avloppsgaserna, men att obehaget härav snabbt försvunne i friska
luften samt att, med den utspädning gaserna genast erhölle vid trafik,
några olägenheter icke kunde förväntas uppkomma vid användning sylf
råga varande bränsle för motordrift.
Sedan det sålunda kunde anses ådagalagt, att ur motorsynpunkt inga
hinder mötte för användning av formaldehyd såsom denatureringsmedel,
anhöll kontrollstyrelsen den ti juni 1921 om medicinalstyrelsens yttrande,
huruvida nämnda denatureringsmedel i en myckenhet av tio gram formaldehyd
för varje liter sprit av normalstyrka kunde anses ur medicinsk
synpunkt tillrådligt.
Medicinalstyrelsen anmodade professor C. G. Santesson att inkomma
med utredning och yttrande i ärendet. Efter en redogörelse för vad facklitteraturen
hade att säga om formaldehydens verkningar och för egna
försök uttalade professor Santesson, att det icke vore att vänta, att vid
användning i tekniken eller i hushållen av det med formaldehyd denaturerade
preparatet den närvarande ringa mängden formaldehyd (omkring
tva procent av den tillsatta spriten) skulle genom inandning eller i övrigt
genom beröring i ångform med kroppens slemhinnor vålla nämnvärda
obehag eller skada för hälsa. Para för resorptionsförgiftning kunde under
inga omständigheter anses uppstå på detta sätt.
Beträffande illojal användning av formaldehyddenaturerad sprit till
förtäring uttalade professor Santesson, att det med visshet kunde sägas,
att den måste vara förenad med mer eller mindre starka obehag och
säkerligen även med fara för hälsan, i den mån densamma över huvud
vore möjlig i nämnvärda kvantiteter. Späddes vätskan med omkring lika
31
Kungl. Maj.ts proposition Nr 193.
volym vatten (varvid ur motorsprit bensolen avskildes) så aterstode eu
av bensolrester och formaldehyd illasmakande sprit ungefär av brännvins
styrka med inemot en procent formaldehyd. Drycker med lika eller
mer motbjudande smak både nog mången gång förtärts av alkoholister
och berusade personer. Irritationen genom formaldehyden i mun, svalg och
mage finge anses befordra inträdandet av kräkningar och därigenom
minska risken för allvarligare lokala och allmänna verkningar, vilka
dessutom med så svag koncentration av formaldehyden, genom dennas
inflytande i och för sig, ej kunde väntas bliva särdeles framträdande. Skulle
stor mängd förtäras, komme verkan av formaldehyden att träda tillbaka
för effekten av den betydande alkoholdosen.
Huru förtärandet av upprepade mindre doser av sådan på enklaste
sätt renaturerad sprit skulle komma att verka, vore icke känt. Men sannolikt
skulle formaldehydens närvaro även i eu koncentration av blot!
en procent väsentligt bidraga att öka alkoholens skadliga verkan främst
på magen och dess förrättningar.
Om genom mer komplicerade reningsprocedurer såväl bensolrester som
formaldehyd till största delen eller helt och hållet avlägsnades, bortfölle
naturligen risken av formaldehydverkan alldeles. Sistnämnda möjlighet
komme väl ytterst sällan och blott i liten skala att realiseras.
Den största faran för hälsofarliga verkningar erbjöde drickandet av
misstag. Emellertid komme väl i så fall just formaldehydens lukt och
brännande »smak» att väcka uppmärksamhet och i de flesta fall förhindra
nedsväljande av en större mängd vätska.
Att finna ett denatureringsmedel, som vore pa en gång effektivt och
billigt och vars användning ej under några omständigheter medförde
fara för hälsan, hade, så vitt det vore professor Santesson bekant, hittills
ej lyckats. Det nu föreslagna medlet, formaldehyd, som i övriga
riktningar fyllde högt ställda anspråk, gåve, då det tillsattes i angiven
koncentration (10 gram 0H20 per liter sprit av normalstyrka) en bland-*
ning, som, om den med behörig varsamhet användes för annat ändamål
än förtäring», vore att anse såsom o farlig, varför sagda användning finge
betraktas såsom fullt tillrådlig.
Även förtärande, om det skedde efter enklare renaturering (med vatten),
vore visserligen förbundet med starkt obehag och hälsofara men
näppeligen med mycket större risk än förtärandet av motsvarande mängd
stark alkohol.
Under åberopande av professor Santessons utredning meddelade medicinalstyrelsen
i skrivelse till kontrollstyrelsen den 25 augusti 1921, att
medicinalstyrelsen ansåge, att nämnda denatureringsmedel i den angivna
myckenheten kunde anses ur medicinsk synpunkt tillrådligt i fråga om
motorsprit och annan sprit, avsedd för tekniskt bruk.
Efter det dessa undersökningar avslutats, har formaldehyden i större
skala använts såsom denatureringsmedel för, bland annat, så kallad försprit,
vilken i blandning med bensol använts såsom motorbränsle. Inga
nämnvärda olägenheter hava härvid framträtt.
Det andra denatureringsmedel, som blivit föremål för mera ingående
undersökningar, är krotonaldehyd, som vid undersökningarna å aktiebolaget
Skattefri sprits laboratorium befunnits besitta sådana egenskaper,
att det syntes kunna bliva ett lämpligt denatureringsmedel.
Medicinal
styrelsens
yttrande.
Krotonal
dehyd.
Fysiologi bka
undersökningar.
Professor
tfantessons
utredning.
•''*2 Kungl. Maj:ts proposition Nr 193.
Sedan det vid motorförsök å tekniska högskolan konstaterats, att krotonaldehyddenaturerad
sprit icke besutte några egenskaper, som kunde
göra den olämplig såsom motorbränsle, uppdrog kontrollstyrelsen åt laboratorn
Einar Hammarsten och docenten Göran Liljestrand att utföra
erforderliga försök med avseende å lämpligheten ur fysiologisk synpunkt
av användandet av krotonaldehyd såsom denatureringsmedel i olika, myckenheter.
Vid de verkställda försöken användes kattor och kaniner såsom försöksdjur,
varjämte vissa smakprov utfördes med fyra försökspersoner.
Undersökningen gav till resultat, att Hammarsten och Liljestrand ansågo
sig kunna uttala, dels att denatureringstillsatsen av krotonaldehyd i
45-procentig etylalkoliollösning icke borde understiga 0.5 procent, om man
ville bygga på verkningarna i munhålan, dels att det förefölle sannolikt,
att man ej behövde räkna med några farliga resorptiva allmänverkningar
genom inverkan av krotonaldehyd vid tillfälligt förtärande av brännvin,
som denaturerats med cirka 0.'', procent av detta medel.
Med överlämnande av redogörelsen för nämnda försök anhöll därefter
kontrollstyrelsen den 2;) maj 1922 om medicinalstyrelsens yttrande, huruvida
och eventuellt i vilken största myckenhet, beräknat efter spritens
Jitertal av normalstyrka, krotonaldehyd kunde anses ur medicinsk synpunkt
tillrådlig såsom denatureringsmedel.
Jämväl beträffande krotonaldehyden anmodade medicinalstyrelsen professor
C. G. Santesson att avgiva yttrande, vilket avläts den 23 november
1922. Häruti uttalades, bland annat, att det vid någorlunda aktsam och
förståndig behandling av motorsprit, som denaturerats med krotonaldehyd,
finge anses uteslutet, att det lojala bruket av densamma skulle kunna
medföra någon fara för hälsan.
Krotonaldehyden hade visserligen såsom denatureringsmedel den stora
fördelen framför kanske alla andra hittills försökta preparat, att den i
ej alltför stark utspädning genast medförde eu så livlig sveda i munnen,
att i de allra flesta fall den drickande ögonblickligen komme att spotta
ut spriten och därefter ej få något bestående svårare obehag av den
samma. Men skulle det oaktat genom någon olycklig omständighet en
avsevärd mängd dylik motorsprit (eller genom måttlig spädning från
bensol och eu del krotonaldehyd befriad sådan) nedsväljas, komme den,
såsom djurexperimenten visade, säkerligen att kunna medföra allvarliga
skador å magslemhinnan och ett farligt sjukdomstillstånd, även om de
uppkomna sårnaderna visade tendens till självläkning efter någon tid.
Om krotonaldehyden skulle användas som denatureringsmedel, måste
därför varan åtföljas av verkligen kraftig varning mot drickande. Det
vore visserligen sant, att densamma skulle hänföras till giftstadgans klass
IT, och att andra ämnen tillhöriga samma klass, såsom starka syror och
lutar, karbolsyra, formalin och träsprit, samtliga finge anses vara farligare
att dricka än den med krotonaldehyd denaturerade bensolspritblandningen.
Men å andra sidan måste framhållas, att — med undantag
möjligen för trä spriten — frestelsen till missbruk av dessa andra varor
vore ringa eller ingen, medan frestelsen att försöka dricka den vederbörligen
utspädda, denaturerade etylalkoholen -— till exempel i kaffe eller
dricka —- måste anses vida större.
Vad då först beträffade risken för drickande av misstag, finge den anses
vara myckel ringa. En sådan olyckshändelse förutsatte givetvis, att
Kungl. Maj.ts proposition Nr 1U3.
33
något fel beginges mot bestämmelsen om motorspritens förvaring. Hade
så skett — varan till exempel slagits upp i en vanlig butelj, som ställts
tillgänglig för obehöriga — kunde möjligen en drucken person eller ett
barn råka i olycka.
lledan den stickande lukten komme härvid säkerligen att varna. Om
emellertid en sådan individ det oaktat råkade få en mun full med i så
fall ospädd, denaturerad bensolspritblandning, vore ett nedsviiljande därav
med visshet uteslutet, och detta vare sig krotonaldehydlialten i blandningen
sattes till tre eller två procent. Vederbörande komme ovillkorligen
att genast spotta ut den enormt retande vätskan. En mer eller mindre
svår skada på munslemhinnnan vore härvid sannolik, särskilt om ej genast
sköljning med vatten företoges.
Emellertid kunde sådan genom misstag uppkommen skada ej anses
sannolikare än dylikt intagande av flertalet andra ämnen till giftstadgans
klass IT — snarare tvärtom, då, såsom framhållits, den krotonaldehyddenaturerade
motorspritens stickande lukt i de flesta fall komme att motverka
sådana olyckshändelser. Denna möjlighet till skada finge därför ej
anses utgöra anledning att förkasta medlet.
Illojal användning av krotonaldehyddenaturerad motorsprit till drickande
måste förutsätta en spädning av motorspriten med vatten, möjligen
förbunden med ytterligare åtgärder. Vid sådan spädning avskildes
största delen av bensolen. Den rest av sådan, som kvarstannade i spriten,
gåve denna en viss oljig bismak, vilken dock lätt kunde döljas genom
blandning med kaffe, dricka eller dylikt.
Av största betydelse vore här frågan om, huru krotonaldehyden vid
sådan spädning fördelade sig mellan den utspädda spriten och bensolen.
Undersökningar, som i detta hänseende verkställts av laboratorn hos kontrollstyrelsen
Otto Holmberg, gåvo vid handen, att med en motorspritblandning,
bestående av 20 viktprocent hensol och tre viktprocent krotonaldehyd
(16.3 gram krotonaldehyd per liter sprit av normalstyrka) jämte
sprit, den sistnämnda efter spädning med lika volym vatten och bensolens
frånskiljande fortfarande innehölle något över en volymprocent krotonaldehyd.
Till och med om motorspriten späddes med två volymer vatten,
funnes ännu omkring O.t volymprocent krotonaldehyd kvar i densamma.
Den ovannämnda krotonaldehydhalten finge anses beteckna en tillåtlig
övre gräns. Om det ur teknisk eller annan synpunkt visade sig erforderligt
att något sänka denna gräns, syntes det kunna ske, dock icke under
två viktprocent krotonaldehyd i bensolspritblandningen, d. v. s. cirka
10.7 gram per liter sprit av normalstyrka. Dock finge det anses vara lämpligare
att inom här angivna gränser sätta halten av krotonaldehyd så
högt, att man fullt utnyttjade det avskräckande moment, som läge i den
stickande lukten och svedan i munnen.
Enligt professor Santessons uppfattning kunde det alltså anses tillrådligt
att använda krotonaldehyd såsom denatureringsmedel för motorsprit,
varvid nämnda medel borde tillsättas i en största myckenhet av
30 gram krotonaldehyd till 770 gram alkohol (96.6 volymprocent) och 200
gram bensol. Till varje liter sprit av normalstyrka (50 volymprocent
alkohol) borde då tillsatsen av krotonaldehyd bliva omkring 16.3 gram.
Medicinalstyrelsen avgav den 4 december 1922 utlåtande i ärendet och
biträdde därvid för egen del ur medicinsk synpunkt professor Santessons
Bihang till riksdagens protokoll 1924. 1 saml. l’>4 höft. (Nr 193.)
Medicinal
styrelsens
yttrande.
3
34
Kungl. Maj:ts proposition Nr 193.
yttrande. På grund av krotonaldehydens starka giftighet och därav beroende
fara för liv och hälsa vid förtäring av med detta ämne denaturerad
sprit ansåge medicinalstyrelsen emellertid synnerligen önskvärt, att motorspriten
såvitt möjligt förutom med det föreslagna denatureringsmedlet
även försattes med något färgämne, som lätt folie i ögonen, och ansåge
medicinalstyrelsen vidare, att för vinnande av praktisk erfarenhet tillstånd
till krotonaldehydens användning för denaturering av motorsprit
borde tillsvidare meddelas endast för ett eller annat år, samt att kärl, i
vilka med krotonaldehyd denaturerad sprit förvarades, skulle förses med
tydlig varning mot förtäring på grund av giftverkan och helst att allmänheten
därjämte på annat lämpligt sätt upplystes om förhållandet.
Då krotonaldehyd föreslagits såsom denatureringsmedel av aktiebolaget
Skattefri sprit, meddelade kontrollstyrelsen den 10 januari 1923 nämnda
bolag resultaten av de företagna undersökningarna samt uttalade därvid,
att det funnes stor sannolikhet för att krotonaldehyd skulle visa sig
vara ett lämpligt och verksamt denatureringsmedel för motorsprit. Innan
styrelsen emellertid ansåge sig kunna föreskriva, att krotonaldehyd skulle
komma till praktisk användning såsom denatureringsmedel, måste undersökningar
verkställas rörande krotonaldehydens framställning i större
skala samt beträffande det pris, som krotonaldehyden kunde komma att
betinga, när den fabriksmässigt framställdes. Styrelsen anmodade därför
bolaget att utreda ifrågavarande spörsmål samt att meddela resultaten
av utredningarna.
Den 5 oktober 1923 överlämnade därefter aktiebolaget Skattefri sprit
till kontrollstyrelsen en av bolagets laborator, filosofie doktor N. Hj. Johansson
upprättad promemoria i ärendet.
Smakprov med I denna promemoria redogöres först för verkställda smakprov med kro''''(Pnåturerad
tonaldehyddenaturerad sprit, vid vilka utom doktor Johansson deltagit
sprit. professorerna Kullgren och Ramberg, laboratorn Hammarsten, laboratorn
Holmberg, ingenjören Alander och licentiaten Platon. De sammandrag,
slutsatser och jämförelser, som de utförda smakproven gåvo anledning
till, uttrycktes sålunda:
Ett gram krotonaldehyd per liter 40-procentigt brännvin förorsakade vid
avsmakning blott ett lindrigt obehag och vore otillräckligt för en effektiv
denaturering.
Två gram krotonaldehyd hade under samma förhållanden en rätt varierande
verkan. Vissa omdömen hade utfallit så, att smärtretningen gränsade
till outhärdlighet, andra så, att smärtförnimmelsen visserligen varit
högst obehaglig men kunnat fördragas och ej ansetts omöjliggöra förtäring.
Det vore sannolikt, att ifrågavarande krotonaldehydmängd skulle medföra
en betydande denatureringseffekt, tillräcklig gentemot de flesta individer,
särskilt om man loge i betraktande, att en nedsväljning troligtvis
ansenligt skulle öka obehaget, men, då det på grund av krotonaldehydens
hälsofarlighet vore angeläget att i möjligaste mån hindra förtäring även
av små mängder, så vore det önskvärt, om halten av krotonaldehyd kunde
ytterligare något ökas.
Tre gram krotonaldehyd per liter 40-procentigt brännvin medförde vid
avsmakningsförsök undantagslöst inom några få sekunder en så stark
smärta, att varningen mot förtäring i regel finge anses vara tillfyllestgörande
och denatureringen fullt effektiv.
De smakförsök, som för jämförelses skull utförts med formaldehyd,
35
Kungl. Maj:ts proposition Nr 193.
hade givit vid handen, att åtta gram formaldehyd per liter 40 procentigt
brännvin medförde en smärtretning, som med avseende å intensitet vanligen
vore svagare än den med tre gram krotonaldehyd, men starkare än
den med två gram krotonaldehyd. Formaldehydens verkan inträdde väsentligt
långsammare än krotonaldehydens men vore betydligt mera ihållande.
Motorförsök hade utförts med en av aktiebolaget Vin- & spritcentralen
till förfogande ställd och efter anvisningar av montör från aktiebolaget
Svensk sprit för ändamålet omändrad mindre lastbil. Bränsleblandningen
utgjordes .av motorbensol från Stockholms gasverk och sulfitråsprit från
Skutskär i proportionen 1: 3 samt krotonaldehyd i tre olika mängder, motsvarande
tre, sex och nio gram per liter sprit av normaistyrka. Försöken
hade omfattat dels körning i vanlig trafik inom Stockholm, dels en del
prov i garage.
Vid försök med den svagaste blandningen kunde icke med visshet konstateras
något obehag utöver de mycket lindriga sådana, som voro förenade
med bensolspritens egen användning.
Blandningen med sex gram krotonaldehyd hade givit ett delvis annat
resultat. Vid utspillande av bränsle kunde temporärt en lindrig sveda
och stickning i ögonen märkas, som vid justering av förgasaren vore
starkare, så att den, som sysslade därmed, visade en tendens att vilja göra
undan arbetet så fort som möjligt, utan att dock hinder för arbetets behöriga
verkställande kunde anses föreligga. Avgaserna vid tomgång och
ofullständig förbränning företedde däremot i likhet med förhållandena
vid den svagare blandningen intet säkert tecken till krotonaldehydånga.
Den mycket obetydliga sveda i ögonen, som kunde förmärkas, vore
sannolikt att tillskriva förbränningsprodukter av spriten, enär en spritlåga,
som starkt avkyldes med ett kallt föremål, utvecklade liknande
ångor.
Vid prov med nio gram krotonaldehyd per liter sprit av normalstyrka
gjorde sig givetvis olägenheterna från föregående försök mera gällande,
och i detta fall kunde även i avgaserna krotonaldehydångor temporärt
förmärkas. Något väsentligt obehag uppstode dock ej därav utom vid
mycket stark bränsletillförsel i tomgång, då tjocka, grågula moln av oförbrända
ångor utpuffades och föranledde en våldsam sveda i ögonen på
den, som omedelbart utsatte sig för dem. En så vårdslös bränslereglering
finge dock ej förekomma vid körning i trafik.
Försök i trafik hade utförts med tre och nio gram krotonaldehyd per
liter sprit av normalstyrka, vardera med en bränslemängd, som räckte
fyra till fem dagar. På förfrågan hade chauffören förklarat, att inga anmärkningar
förekommit vare sig från allmänhetens eller ordningsmaktens
sida, och själv hade han icke märkt något, som kunde förorsaka otrevnad.
På särskild anhållan hade han utfört en annars obehövlig förgasarjustering
i garaget med den starkaste blandningen. Det därmed förenade
obehaget ansåge han av ringa betydelse och att det knappast skulle märkts,
om försöket gjorts i fria luften. Uppgifterna hade bestyrkts av transportchefen,
som varit närvarande vid justeringsförsöket.
Om priset för krotonaldehyd anför doktor Johansson, att uppmärksamheten,
alltsedan förhoppningarna på krotonaldehydens användbarhet som
denatureringsmedel först väcktes, varit inriktad på de vetenskapligt kända
Motorförsök.
Framställningssätt
och
framställningskostnader
för
krotonaldehyd.
36
Kungl. Maj:ts proposition Nr 193.
framställningsmetodernas anpassning för fabriksdrift, och genom ett antal
undersökningar hade även flera modifikationer utexperimenterats, så
att sådana nu förelåge för såväl inskränkt som storindustriell fabriksdrift.
Vad som ännu återstods, vore det rena konstruktionsarbetet, som
behövde stödjas av erfarenheterna från en modellanläggning i liten skala.
Likaså vore en sådan erforderlig för att en tillförlitlig kalkyl över framställningskostnaderna
skulle kunna åstadkommas. Därförutan kunde endast
ett grovt överslagspris erhållas genom jämförelser med andra, något
likartade kemiska fabriksprocesser.
De viktigaste prisbestämmande faktorerna kunde anses vara utgångsmaterialets
pris, framställningsmetodernas större eller mindre fulländning
och omsättningens storlek.
Utgångsmaterialet utgjordes av acetaldehyd, som i sin tur för närvarande
kunde fahriksmässigt framställas på två principiellt skilda sätt,
nämligen dels ur etylalkohol, dels ur acetylén. Vid framställningen ur
alkohol beträffade, förelåge ännu icke någon sådan anläggning intim landet.
Det andra framställningssättet hade däremot under flera år varit
föremål för försöksverksamhet vid Stockholms superfosfatfabriksaktiebolags
fabriksanläggningar vid Månsbo, och i ett svar på en av professor
Kullgren vid årsskiftet 1922—1923 gjord förfrågan hade detta bolag meddelat,
att detsamma troligen under senare hälften av år 1923 skulle komma
att upptaga tillverkning av acetaldehyd, och att priset komme att ställa
sig omkring en krona per kilogram vid fabriken. Senare inhämtade underhandsuppgifter
hade ställt i utsikt någon reduktion av priset.
De erforderliga apparaterna vore av för den moderna tekniken relativt
enkelt slag och bestode av ett par destillationsapparater med helst
elektrisk uppvärmning, ehuru även andra upphettningssätt kunde tänkas,
samt med tillhörande kolonner och kylapparater. Därutöver krävdes endast
cisterner, rörledningar, pumpverk och dylikt. Förbrukningsartiklar
av större betydelse vore endast råmaterialet och den för destillationen behövliga
uppvärmningsenergien. Råmaterialet borde utan svårighet kunna
utnyttjas till 90—95 procent, och, då det teoretiskt beräknade högsta utbytet
utgjorde 79 viktsdelar krotonaldehyd ur 100 viktsdelar acetaldehyd,
skulle det verkliga utbytet utgöra 70—75 viktsdelar krotonaldehyd. Uppvärmningsenergien
borde icke gå till särskilt stort belopp, då vatten
komme att ingå endast i ringa mängd och övriga substansers ångbildningsvärme
vore betydligt mindre än vattnets.
Ur de ovan anförda utbytessiffrorna beräknades, att för framställning
av ett kilogram krotonaldehyd skulle behövas 1.4 kilogram acetaldehyd.
»Materialkostnaden» skulle alltså bliva en krona 40 öre per kilogram,
vartill komme »fabrikationskostnaden». Upplysningar, som ur litteraturen
och andra källor kunnat erhållas angående framställningen av acetaldehyd
ur acetylén, jämförda med nyss relaterade förhållanden beträffande
krotonaldehydframställningen, syntes giva vid handen, att de båda
processerna kunde förväntas bliva ungefär lika kostsamma. Om vid den
förra processen »materialkostnaden» sattes så lågt som till 20 öre per
kilogram, skulle »fabrikationskostnaden» bliva SO öre per kilogram acetaldehyd
och på grund av det gjorda antagandet även för krotonaldehyd.
Priset för krotonaldehyd skulle då bliva två kronor 20 öre per kilogram.
En andra jämförelse kunde göras med fabrikationen av formaldehyd ur
metylalkohol, som även med avseende på apparatur, övervakningspersonal,
utbyte och dylikt finge anses vara ungefär likvärdig med krotonal
-
Kungl. Maj.ts proposition Nr 193. 37
deliydframställningeu ur acetaldehyd och erbjöde den fördelen, att processen
varit i gäng och natt sin fullkomning redan före kriget, så att
man kunde basera jämförelsen på de mera stabila förkrigsprisen. Kemikaliefirman
Kahlbaum, Berlin, angå ve i sin katalog för oktober 1913
följande pris för metylalkohol och formalin:
Metylalkohol, aeetonfrei ..................................................... 100 kg. 195:— mk.
* . I .................................................... » » 1 10: •— »
* . II .................................................... » » 120: •— »
» , roh (Holzgeist).......................................... * » 90: — »
Formaldehyd (c:a 40 Gew. %) .......................................... » » 92: — »
Utbytet vid fabrikationen ställde sig så, att ur ett kilogram acetonfri
metylalkohol erhölles cirka 0.65 kilogram formaldehyd (70 procent av det
teoretiskt beräknade), med mindre ren metylalkohol bleve utbytet lägre.
Ur ett kilogram av Kahlbaums metylalkohol II kunde säkert icke erhållas
mera än O.eo kilogram formaldehyd (100-procentig). Härur beräknades
»materialkostnaden» för ett kilogram formaldehyd till 2.oo mk och ur
katalogpriset för den 40-procentiga varan handelsvärdet till 2.30 mk. »Fabrikationskostnaden»
för ett kilogram formaldehyd skulle alltså före
kriget utgjort 0.30 mk eller omräknat i svenskt mynt 27 öre. Om detta
tal fördubblades och avrundades uppåt till 60 öre, erhölle man en siffra,
som någorlunda väl motsvarade nuvarande förhållanden. Enligt denna
jämförelse skulle man komma till ett pris för krotonaldehyd av två kronor
per kilogram.
På grund av det anförda kunde det med en ganska hög grad av säkerhet
antagas, att priset på krotonaldehyd vid fabriksmässig framställning
icke borde komma att överstiga 2.oo—2.50 kronor per kilogram även med
en måttlig avsättning. Däremot borde en sänkning av priset väl vara
möjlig, synnerligast om produktionen kunde ske i stor skala och i samband
med framställning av acetaldehyd.
Det återstår att ifråga om de båda närmare undersökta denatureringsmedlen,
formaldehyd och krotonaldehyd något utförligare än ovan skett
behandla den denaturerande effekt, som de skulle åstadkomma. Härvid
må erinras om att frågan om de egenskaper, på vilka en denaturerande.
verkan hos ett ämne skall kunna byggas, rätt ingående diskuterats i professor
Thunbergs på uppdrag av nykterhetskommittén utarbetade »utredning
rörande åtgärder mot missbruk av denaturerad sprit m. m.». Samma
sak behandlas också av doktor N. Hj. Johansson i en till kontrollstyrelsen
inlämnad, den 26 september 1922 dagtecknad promemoria angående
krotonaldehyd som denatureringsmedel för motorsprit särskilt i jämförelse
med formaldehyd.
I denna promemoria yttras om effektiviteten hos denatureringsmedlen,
bland annat, att den från förtäring avskräckande effekten kunde grundas
dels på psykologiska motiv, dels på fysiska obehag. De psykologiska motiven
vore dock knappast att räkna med, huvudsakligen därför att känslan
för sådana finge anses vara föga utvecklad hos den kategori av till större
delen andligen lågt stående individer, som det här gällde. De fysiska obehagen
bleve därför de enda av verklig betydelse. De kunde bestå i för
lukt- och smaksinnet obehagliga sensationer, affektion av smärtsinnet,
starkt avförande verkan eller framkallande av kräkning. De tidigare an
-
Den denaturerande
effekten
av formaldehyd
och krotonaldehyd.
38
Kungl. Maj.ts proposition Nr 193.
vända denatureringsmedlen verkade huvudsakligen genom sin för de
flesta vanliga människor motbjudande lukt eller smak, men att detta icke
vore tillfyllest både erfarenheten visat. Bland smak- och luktförnimmelserna
vore de senare de dominerande, och det läte sig icke göra att intensifiera
dem utöver en viss gräns vare sig genom tillgripande av större
koncentration eller vidrigare luktande substanser; detta av hänsyn till
att den denakirerade spriten fortfarande måste vara användbar för sitt
ändamål och icke finge bereda lojala förbrukare eller allmänheten några
nämnvärda obehag. Den gräns, som betingades av dessa synpunkter, vore
emellertid för låg, för att den denaturerade effekten skulle bliva tillräckligt
stor. Härtill samverkade flera orsaker. Smak- och luktsensationer vore
till såväl kvalitet som intensitet högst individuella, så att ett ämne, vars
lukt eller smak vore starkt motbjudande för en individ, vore det i vida
mindre grad för en annan och kunde till och med för en tredje vara rent
av »pikant». Vidare avtrubbades lukt- och smakförnimmelserna ganska
hastigt genom vana, och slutligen kunde dessa förnimmelser mer eller
mindre fullständigt täckas genom tillsats av aromatiserande ämnen. Att
vänta sig något ytterligare framsteg i denatureringshänseende på denna
väg vore därför troligen lönlöst. Annat vore däremot fallet med en
smärtframkallande verkan i munhålan. En sådan kunde icke »överdövas»
genom några smakförbättrande tillsatser. Som professor Thunberg
framhölle, vore även smärtsinnet mera likformigt utvecklat hos alla, varför
effekten, bleve mindre individuell. Även egenskapen att åstadkomma
tarmuttömning kunde troligen anses medföra ganska god denaturerande
effekt, ehuru det kunde invändas, att påföljden inställde sig allt för långt
efter den orsaksbringande handlingen och att det avskräckande momentet
i följd härav åtskilligt försvagades. Bäst skulle otvivelaktigt ett säkert
verkande kräkmedel vara. Med vissa undantag såsom några salter eller
de fåtaliga på uteslutande nervös väg verkande ämnena trädde emellertid
såväl avförings- som kräkmedel i funktion endast i och med en etsverkan
på tarm- respektive magslemhinnan, och effekten uppnåddes
alltså i regel huvudsakligen som reaktion mot redan inträffade skador
på organismen, vilka, för att densamma skulle bliva tillräckligt kraftig
och snabb, ofta nog behövde vara ganska djupgående. Därtill komme
som viktigaste moment, att det övervägande flertalet kända avföringsoch
kräkmedel, däribland alla med kraftig verkan, i fysikaliskt och kemiskt
hänseende hade egenskaper, som gjorde dem olämpliga eller omöjliga
för ändamålet. Exempelvis vore de flesta av dem fasta, icke destillerbara
ämnen. Man vore därför åtminstone tillsvidare nödsakad att hålla
sig till de smärtsinnet affekterande ämnena.
_ Förmågan att affektera smärtsinnet vore emellertid med största sannolikhet
ofrånkomligt förbunden med en etsande verkan. Det gällde därför,
att med bibehållande av kravet på hållbarhet söka finna ett ämne
med så snabb reaktionsförmåga som möjligt. Ty ju snabbare reaktionen
med eu given mängd inträdde, desto kraftigare bleve smärtförnimmelsen
och desto hastigare ginge den över, varför också riskerna för mera
djupgående skador minskades i motsvarande grad. I detta hänseende
hade krotonaldehyden ett bestämt företräde framför formaldehyden. Vid
jämförande försök mellan krotonaldehyd och formaldehyd visade det sig
nämligen, dels att en 0.5-procentig krotonaldehydlösning i brännvin, av
vilken fem kubikcentimeter hållits i munnen fem sekunder, framkallade
en vida starkare smärtförnimmelse än en liknande enprocentig formaide
-
Kungl. Maj:ts proposition Nr 1!)3.
3!)
hydlösning under samma betingelser, dels att lem kubikcentimeter av en
O.a.i-procentig krotonaldehydlösning kundo hållas i munnen sju sekunder,
innan smärtan bleve »outhärdlig», medan samma mängd av den enprocentiga
1''ormaldehydlösningen kunde fördragas i 25 sekunder. Skillnaden
vore alltså verkligt betydande både beträffande intensitet och reaktionssnabbhet.
Med kännedom om formalinets garvande egenskaper kunde
man även förmoda, att vid upprepning slemhinnorna småningom bleve
okänsliga, vartill inga tendenser kunnat förmärkas vid krolonaldehyden.
Det vore därför uppenbart, att krotonaldehyd i avseende på från förtäring
avskräckande egenskaper vore formaldehyd — liksom varje annat
hittills använt denatureringsmedel — väsentligt överlägsen.
Förutom formaldehyd och krotonaldehyd torde under nuvarande förhållanden
knappast något annat ämne kunna allvarligt ifrågasättas såsom
denatureringsmedel för motorsprit, med undantag möjligen för den
råa träspriten. Detta ämne besitter så tillvida egenskaper, vilka kunna
synas göra det särskilt effektivt irr denatureringssynpunkt, som det är
ytterligt svårt att avskilja från etylalkoholen. Knappast något känt
ämne, som i detta avseende kan komma i fråga, torde erbjuda så stora
svårigheter vid försök till renaturering som träspriten, vilken också sedan
gammalt använts och ännu användes såsom denatureringsmedel för
olika slags sprit såväl i vårt land som flerstädes utomlands. Den denaturerande
effekten hos träspriten ligger i den jämförelsevis obehagliga
lukt och smak, den besitter. Dessa egenskaper voro säkerligen tillräckliga
för att hindra förtäring, så länge skillnaden i åtkomstmöjligheter
mellan vanligt brännvin och denaturerad sprit icke var synnerligen stor och
anledningen till missbruk av denaturerad sprit alltså väsentligen var att
finna i att denna kunde köpas till billigare pris än det för förtäring avsedda
brännvinet. Med det stränga restriktionssystem för förtäringsspriten,
som numera är genomfört i Sverige, ligger emellertid denatureringsproblemet
helt annorlunda till. Nu måste man söka hindra, att skaran
av sådana, vilka icke kunna erhålla inköpsrätt till vanligt brännvin,
eller som anse de tilldelade kvantiteterna därav vara för små, använda
den denaturerade spriten som rusdryckssurrogat. Erfarenheten har med
full tydlighet ådagalagt, att dessa personer icke låta avskräcka sig av
en för flertalet människor vidrig lukt och smak, och erfarenheten från
krisåren visar också, att surrogatdrinkarna ingalunda utgöras blott av
ett relativt fåtal mer eller mindre förfallna alkoholister utan att också
eljest jämförelsevis ordentliga människor, ej minst ungdom, kunna förfalla
till missbruk av ofullständigt denaturerad sprit. Skulle träsprit
komma till användning i relativt stor tillsats — utomlands förekommer
ända upp till tio procent — finge man helt säkert icke grunda denatureringseffekten
därav på dess lukt och smak utan i så fall fastmera på den
psykologiskt avskräckande verkan, den måste anses äga. I så stor tillsats
komme säkerligen träspriten att åstadkomma allvarlig hälsofara
för den, som förtärde den därmed denaturerade spriten. Det är nämligen
känt, att träspriten är i hög grad giftig, och att dödsfall av träspritsförgiftning
ej äro sällsynta samt att den därjämte särskilt angriper ögonen
och kan åstadkomma blindhet. Då nu lukt och smak ej äro i och
för sig tillräckligt avskräckande, kan man vid träspritsdenaturering befara,
att spriten förtäres och att efteråt de svåraste verkningar inträda.
Under sådana förhållanden vill det synas ämbetsverken och aka
-
Träsprit.
40
Metjl
etylketon.
Fysiologiska
undersök
ningar.
Kung!. Maj:ts proposition Nr 193.
demien, som om det icke skulle vara tillrådligt att använda träsprit såsom
denatureringsmedel i så stora kvantiteter, som skulle vara erforderliga
för att åstadkomma en tillräckligt effektiv denaturering.
Till detta kommer än ytterligare, att träspriten för närvarande och säkerligen
även i en avsevärd framtid betingar ett så högt pris, att det även
av ekonomiska skäl är alldeles uteslutet att använda densamma som denatureringsmedel
för motorsprit, varjämte det kan sättas i fråga, om en
större tillsats av träsprit skulle vara lämplig ur motorsynpunkt.
Innan redogörelsen för olika tänkbara denatureringsmedel avslutas,
torde emellertid något böra nämnas om ett ämne, .som visserligen för närvarande
icke kan komma i fråga, men som måhända i framtiden kan visa
sig bliva den ur denatureringssynpunkt allra mest lämpliga och effektiva
tillsatsen till motorsprit. Detta ämne är metyletylketon, som skulle kunna
erhållas antingen som en avfallsprodukt vid sulfatcellulosafabrikation enligt
den s. k. Rinmansmetoden eller också ur avfallsluten vid sullitcellulosaf
ranistä] kling, sedan spriten förut utvunnits. Metyletylketonen
skulle, i tillräckligt stor mängd blandad med sprit, bilda ett utmärkt motorbränsle,
som är fullständigt omöjligt att förtära, och som skulle erbjuda
i det närmaste oöverstigliga svårigheter vid försök till frånskiljande
av spriten. Ett dylikt bränsle skulle därför icke erbjuda några
som helst sociala risker. En annan mycket stor fördel vore att vänta
genom fabriksmässig tillverkning av metyletylketon i stor skala, nämligen
ett betydande tillskott till de inhemska motorbränsletillgångarna,
genom vilkas utnyttjande importen av utländska brännoljor kunde avsevärt
minskas. Ur såväl nationalekonomisk som social synpunkt vore det
därför att hälsa med största tillfredsställelse, om man kunde räkna på en
d> lik produktion av metyletylketon. Emellertid torde den svenska industriens
ej minst cellulosaindustriens — för närvarande tryckta läge
tvinga densamma till återhållsamhet i fråga om nyanläggningar, vartill
måhända kommer en viss tveksamhet ur andra synpunkter än de här vidrörda
i fråga om den nämnda sulfatmetodens lämplighet och ekonomiska
värde. Därest till en början metyletylketon skulle komma att framställas i
mera begränsad omfattning enligt Rinmansmetoden, torde detsamma för
övrigt på grund av sina fördelaktiga egenskapi'' såsom lösningsmedel vinna
full användning inom vissa kemiska industrier vid ett prisläge, som utesluter
konkurrens som motorbränsle. Under sådana förhållanden torde det
föreligga små utsikter för att metyletylketonen inom en nära framtid
skall bliva tillgänglig såsom tillsats till sprit. Kontrollstyrelsen har emellertid
ansett ifrågavarande ämne vara av så stort intresse, att styrelsen
nyligen föranstaltat om förberedande fysiologiska undersökningar rörande
detsammas verkningar. Det har nämligen synts vara önskvärt, att man
i god tid förvissade sig om att inga medicinska hinder möta för en eventuell
tillsats av metyletylketon till sprit.
Nämnda undersökningar uppdrogos åt laboratorn Einar Hammarsten
och docenten Göran Liljestrand, vilka därefter den 24 januari 1924 till
kontrollstyrelsen inkommit med redogörelse för de verkställda undersökningarna,
vilka avsett att utröna giftighetsgraden ej blott hos metyletylketon
utan därjämte hos acetonoLa och lättolja, vilka liksom förstnämnda
ämne erhållas som biprodukter vid cellulosatillverkning enligt Rinmansmetoden,
och som visserligen icke skulle hava stor betydelse såsom dena
-
Kunyl. Maj.ts proposition Nr W3.
41
tureringsmedel rneu däremot ur karbureringssynpunkt och av ekonomiska
skal lämpligen borde ingå i det motorbränsle, som dessutom skulle bestå av
sprit oeh metyletylketon.
Vid undersökningen hade för orientering av metyletylketon insprutats
växlande mängder ocli koncentrationer i magsäcken bos grodor. Därvid
hade 50-procentig lösning (5—10 kubikcentimeter per kilogram) visat sig
åstadkomma starka retningssymptom med utbredda blödningar och betydande
svullnad av slemhinnan. Efter 25-procentig lösning (2 kubikcentimeter
per kilogram) hade iakttagits måttliga retningssymptom, medan
10-procentig lösning (0.2—0.:i kubikcentimeter per kilogram) ej tycktes
framkalla sådana. Efter de största prövade doserna av 5 och 10 kubikcentimeter
(d. v. s. 4.2 respektive 8.3 gram) per kilogram hade förefunnits
uttalade symptom på allmän hedövning; likväl hade djuren följande dag
åter hämtat sig.
Vid de definitiva försöken hade använts kaniner, som under sedvanliga
näringsförhållanden med magsond erhållit växlande mängder av preparaten.
Dessa tillfördes beträffande metyletylketon i 10, respektive 15 volymprocentig
vattenlösning, medan av de båda övriga preparaten, som
ej till så stor mängd löstes i vatten, motsvarande skakemulsioner med
vatten gjordes. Nämnda volymprocenttal motsvarade respektive 8.3 och
12.5 viktprocent för metyletylketon och lättolja samt respektive 8.5 och
12.8 viktprocent för acetonolja.
De allmänverkningar, som framkallades av de tre preparaten, vore
eu alltefter dosens storlek olika uttalad narkos. I detta hänseende hade
de alltså en verkan likartad med den, som tillkomme etylalkoholen själv.
Försöken .syntes tala för att denna Åverkan vore något starkare uttalad
hos lättoljan och acetonoljan än hos metyletylketonen, varvid det dock
kunde tänkas, att det spelade en viss roll, att de båda förstnämnda preparaten
hade måst givas i emulsion. Därvid kunde lätt nog starka lokalsymptom
uppkomma, vilka kunde med\rerka till eu bild som av narkos. Dödsdosen
vore för metyletylketon 4—5 kubikcentimeter per kilogram, och för lättoljan
hade erhållits samma dos. Med acetonoljan hade ej erhållits död i
något av försöken, men då djup narkos förefunnits redan av fyra kubikcentimeter
per kilogram, vore det påtagligt, att dödsdosen vore av ungefär
samma storleksordning som för de båda andra preparaten. De
ifrågavarande ATärdena för dödsdoserna — 4—5 kubikcentimeter per kilogram
— vore a a- ungefär samma storleksordning, som dem man funnit
för etylalkohol. Visserligen växlade uppgifterna i litteraturen häröver
rätt väsentligt, de tillförlitligaste vore emellertid omkring 5—10 kubikcentimeter
per kilogram.
Det syntes således berättigat att sluta till att de prövade preparaten ej
hade väsentligt högre allmän giftighet än etylalkohol.
Däremot vore det påtagligt, att metyletylketon hade en kraftigare lokalverkan
än etylalkohol, i det att starka retningssymptom erhölles redan
av 15-procentig lösning. För etylalkoholens vidkommande hade försök
av Kast visat, att lokalretning av magslemhinnan (slema\^söndring)
inträdde först vid 20-procent. För acetonoljan och lättoljan Amre de erhållna
lokalsymptomen mycket framträdande, i det såväl hlödningar som
sår uppkommit. Givet\ris sammanhängde detta förhållande därmed, att
preparaten måst givas i emulsion, varvid alltså preparaten i magsäcken
kunnat i stark koncentration komma i beröring med slemhinnan. Men
även ren alkohol hade långt SAmgare verkningar, varför de erhållna symp
-
Slutsatser av
undersökningarna
i denatureringst
rågan.
Denatureringens
ekonomiska
innebörd.
42 Kungl. Maj:ts proposition Nr 193.
tomen till en del berodde på mera framträdande lokalretande verkan av
preparaten än av etylalkokol.
De fysiologiska undersökningarna hava alltså givit till resultat, att
man med full säkerhet kan säga, att inga medicinska hinder kunna förefinnas
för metyletylketonens användning såsom denatureringsmedel. Så
snart detta ämne till rimligt pris kan erhållas i tillräckliga kvantiteter,
kommer man därför att hava till förfogande ett denatureringsmedel, som
ojämförligt mycket bättre än alla andra hittills prövade eller ifrågasatta
besitter de egenskaper, man önskar att ett sådant medel skall äga.
De företagna undersökningarna i denatureringsfrågan hava alltså givit
vid handen, att för närvarande inga andra denatureringsmedel för
motorsprit kunna tänkas komma i fråga än krotonaldehyd och formaldehyd
men också att båda dessa ämnen besitta en betydande denaturerande
effekt, under alla förhållanden avsevärt större än alla tidigare
använda eller föreslagna denatureringsmedel, som kunna ifrågasättas
för motorsprit. Det är visserligen sant, att båda ämnena kunna frånskiljas
spriten, om man anlitar kemikaliska hjälpmedel jämte destination,
men det må härvid å andra sidan öppet sägas ifrån, att man icke
torde äga rätt att i nämnda avseende ställa alltför stora krav på denatureringsmedlen,
om man eljest vill komma till ett praktiskt resultat i
frågan. Man måste nöja sig med att använda denatureringsmedel, vilkas
frånskiljande möter avsevärda svårigheter för lekmannen. Längre torde
man för närvarande icke kunna komma, och i detta hänseende torde såväl
krotonaldehyden som formaldehyden uppfylla rimliga fordringar.
Om den ekonomiska innebörden av denaturering med dessa ämnen må
sägas, att intetdera ur denna synpunkt torde vara oantagligt, samt att
krotonaldehyden för närvarande ställer sig ej obetydligt billigare än
formaldehyden.
Räknar man med en motorspritblandning, vari bensolen utgör 25 viktprocent,
den vanliga »bentylen», skulle härtill för ernående av tillräckligt
denaturerande verkan behöva tillsättas 10 gram krotonaldehyd eller
50 gram formalin med 35 viktprocent formaldehyd, vilket skulle motsvara
5.8 gram krotonaldehyd och 10.7 gram formaldehyd per liter sprit
av normalstyrka. Vid utspädning med vatten till 50 volymprocents alkoholstyrka
kommer brännvinet att innehålla cirka 0.35 gram krotonaldehyd
eller cirka ett gram formaldehyd per 100 kubikcentimeter. En del
av krotonaldehyden följer vid spädning med bensolen, varemot all formaldehyd
stannar i spriten. Då krotonaldehyd nyligen inköpts från
Tyskland till ett pris av en krona 75 öre per kilogram och den 35-procentiga
formalinen för närvarande kostar en krona per kilogram, skulle alltså
kostnaden för denaturering av ett motorbränsle med nämnda sammansättning
bliva med krotonaldehyd 1.7 öre per kilogram eller 1.4 öre per
liter motorsprit och med formaldehyd 5.o öre per kilogram eller 4.2 öre
per liter mtorsprit. Denna kostnad motsvarar för krotonaldehyd 1.9 öre
och för formaldehyd 5.8 öre per liter 95-procentig sprit. Om man nedsätter
bensolhalten i motorspriten till 10 procent, skulle detta medföra
för krotonaldehyd något minskad men för formaldehyd något ökad denatureringskostnad.
Även ur ekonomisk synpunkt är alltså krotonaldehyden
att föredraga.
Kung!, Maj:ts proposition Nr 193. 43
Skulle man — såsom på sista tiden allvarligt övervägts — komma att
såsom karbureringsmedel använda bensin i stället för bensel, eller skulle
man komma att använda en blandning, i vilken bensin utgjorde den större
och etylalkohol den mindre delen, varvid i båda fallen erfordras att spriten
först göres vattenfri, så kan för sprit, som ingår i dylik blandning, endast
krotonaldehyd förekomma såsom denatureringsmedel, då formaldehyden
är utesluten, på grund av att den icke lämpligen kan tillhandahållas
annat än i vattenlösning.
Formaldehyd framställes redan nu såsom formalin fabriksmässigt inom
landet. Ingå svårigheter torde möta att erhålla för denaturering erforderliga
kvantiteter av denna vara. Krotonaldehyd däiremot torde aldrig
hava framställts i större mängd varken här i landet eller utomlands.
Omedelbart kunna emellertid tillräckliga kvantiteter till ovannämnt pris
erhållas från Tyskland. Förberedande undersökningar hava också ådagalagt,
att det vid behov icke möter svårigheter att framställa krotonaldehyd
vid i Sverige befintliga fabriker.
Såsom inledningsvis nämndes äro ämbetsverken och ingenjörsveten -skapsakademien övertygade om att en allmän försäljning av motorsprit
med framgång kan återupptagas, endast för den händelse detta motorbränsle
får tillhandahållas utan tyngande försäljningsrestriktioner. Förutsättningen
för en sådan försäljning är emellertid att en tillräckligt
effektiv denaturering av motorspriten kan genomföras. Den föregående,
utförliga redogörelsen för denatureringsfrågans nuvarande läge har i
denna utredning närmast medtagits för att utgöra ett stöd för den slutsats,
till vilken ämbetsverken och akademien efter noggrant övervägande
kommit, nämligen att denaturering med antingen krotonaldehyd eller
formaldehyd med största säkerhet kan förväntas medföra sådan effektivitet,
att på grundval av densamma i huvudsak fri försäljning av motorsprit
borde kunna medgivas.
Innan härefter eu motivering lämnas för de förslag till författningsändringar,
som av ämbetsverken och akademien komma att framläggas,
må i korthet omnämnas, att frågan om spritbränsle för motorer nyligen
varit föremål för uppmärksamhet vid den officiella utredning, som
företagits angående regelbunden automobiltrafik samt angående maskinell
vägtrafik i de nordliga länen. I de sakkunnigas den 31 maj 1923
dagtecknade betänkande ägnas nämligen en särskild avdelning åt frågan
om spritbränsle för motorfordon, varvid en redogörelse lämnas för de
tekniska och andra frågor, som sammanhänga med motorspritfrågan,
varefter önskemålen för utvecklingen sammanfattas på följande sätt.
»Först bör fastställas en spritblandning (bensinersättningsmedel), som är
lämplig för motordrift, och som får utsläppas i handeln utan några
restriktioner, varjämte dess ingredienser skola kunna anskaffas inom
landet. För det andra böra för bensinersättningsmedel lämpliga motorer
tillverkas och för det tredje bör staten gå i spetsen för användningen
av såväl ersättningsmedlet som av de nya motorerna.»
De sakkunniga uttalade vidare, bland annat, att då spritpriset under
normala förhållanden före kriget legat mycket nära bensinpriset, och då
efter kriget priset å sprit, särskilt å nu prövad försprit, vissa tider varit
väsentligt lägre än bensinpriset, samt då anledning syntes förefinnas,
att dylikt för motorspriten gynnsamt prisläge även i framtiden skulle
Denatureringsfrågans
nuvarande
lag»1
möjliggör relativt
fri försäljning
av
motorsprit.
Uttalande av
de sakkunniga
för maskinell
vägtrafik.
44
Kungl. Maj:ts proposition Nr 193.
bliva radande, så finge det anses, att de ekonomiska förutsättningarna
för spritens användning som motorbränsle även före funnes.
Denatureringsfragan hade såvitt verkställda prov visat vunnit en antagbar
lösning genom tillsats av bensol eller metyletylketon, vilken lösning
av sakkunniga på området ansåges lova att stå sig i praktiken, samtidigt
som en sådan denaturering med annat motorbränsle medförde järn
väl andra fördelar i avseende å underlättande av motorernas igångsättning.
. Den mekaniska sidan av saken eller byggandet av för sprit fullt lämpliga
motorer ansåges icke heller erbjuda några svårigheter.
Under dessa förhållanden finge det — enligt nämnda sakkunnigas mening
— anses, att grundade förhoppningar förefunnes, att inom en nära
framtid ett ur nationalekonomisk synpunkt synnerligen önskvärt inhemskt
bränsle skulle kunna komma till användning för motorfordonen å
våra vägar. Svårigheten läge varken på det tekniska området eller i priset
utan fastmera i själva övergången, vilken vållade besvärligheter i avseende
på ändring av motorer och för sprithandelns ordnande.
Såsom ovan framhållits, torde såväl denatureringsfrågan som prisfrågan
i verkligheten ligga annorlunda till än nämnda sakkunniga förmodat,
varemot det torde vara obestridligt, att de hittills gällande försäljningsrestriktionernas
avskaffande måste föregå försöken att få i gång
handeln med motorsprit.
Hittills gäl- Motorsprit försäljningen regleras för närvarande genom förordningen
''säljning- 1918 (nr 508) angående handel med skattefri sprit. Enligt denna
bestämmelser förordning handhaves partihandeln med skattefri sprit av aktiebolag, som
för motorsprit, erhållit Kungl. Maj:ts tillstånd därtill, detaljhandeln av handelsidkare,
som härför antagits av kontrollstyrelsen. Om försäljning i detaljhandel
stadgas i allmänhet, bland annat, att sprit får utlämnas endast mot skriftlig
rekvisition (18 §), att kärl, vari den utlämnas, skall vara försett med
etikett med föreskrivet innehåll (12 §), och att handlandena i särskild försäljningsbok
skola anteckna varje försäljning med uppgift om köpare och
försåld kvantitet (15 §). I fråga om motorsprit föreskrives ytterligare,
att i rekvisitionen skall på sätt, som medgiver identifiering, angivas den
eller de motorer, för vilka spriten är avsedd (13 §), varjämte stadgas, att
enkeldenaturerad motorsprit vid detaljhandel ej må utlämnas till mindre
myckenhet än tio liter: dock att till innehavare av motorfordon eller motorfartyg,
som under färd behöver förnya sitt förråd av motorsprit, sådan
sprit må utlämnas jämväl i mindre myckenhet (14 §).
Dessa bestämmelser trädde i kraft den 1 januari 1919. Närmast dessförinnan
tillämpades kungörelsen den 25 september 1917 angående försäljning
av motorsprit med i ovannämnda avseenden likalydande föreskrifter.
På grund av det utbredda missbruk av skattefri sprit, som ägde rum
vid tiden för nu gällande lagstiftnings ikraftträdande, utfärdade kontrollstyrelsen
den 10 januari 1919 ett särskilt cirkulär rörande anordningen
av handeln med skattefri sprit, varigenom prövningen av ansökningar
om inköp av dylik sprit anförtroddes åt rusdrycksförsäljningsbolagen.
Härigenom lyckades man i hög grad minska missbruket av vanlig denaturerad
sprit, varemot motorspritskontrollen visade sig vara i stort sett
ineffektiv. Då sedermera på våren och försommaren 1919 missbruket av
Kungl. Mnj:ts proposition Nr IttS. 45
motorsprit började taga en allt större omfattning, samtidigt som det
lojala bruket därav i det närmaste upphörde, då bensin åter kom i marknaden
och såldes till avsevärt liigre pris iin motorspriten, såg sig kontrollstyrelsen
den 25 juli 1919 nödsakad att indraga samtliga tillstånd till
detaljhandel med motorsprit. Försäljningen av vanlig motorsprit har
efter den 1 augusti 1919 ägt rum allenast genom partihandelsbolaget och
endast till sådana köpare, som erhållit kontrollstyrelsens tillstånd till
inköp av viss kvantitet motorsprit.
Emellertid pågingo under den närmaste tiden härefter försök med
att ^experimentera en motorspritblandning, som utan sociala risker
kunde försäljas. Den 21 oktober 1921 medgav kontrollstyrelsen försöksförsäljning
av ett motorbränsle, bestående av bensol eller bensin samt
sprit, den senare till eu myckenhet av högst 50 viktprocent i förhållande
till hela blandningen, och med en tillsats av respektive 10 och 25 gram
formaldehyd och tetralin för varje liter sprit av normalstyrka. Denna
blandning, som benämndes »motyl», skulle icke betraktas såsom motorsprit
utan försäljas i enlighet med bestämmelserna i förordningen den 1
juli 1918 (nr 564) angående vissa alkoholhaltiga preparat. Eftersom
ifrågavarande försäljning vore att betrakta som ett försök, fick sådan
äga rum endast till sådana köpare, som av kontrollstyrelsen medgivits
rätt till inköp av spritblandningen i fråga.
Den 22 maj 1922 medgav kontrollstyrelsen, att en blandning av så kallad
försprit, utgörande högst 20 procent av sulfitråspriten, denaturerad
med fem gram formaldehyd för varje liter sprit av normalstyrka samt
tillsatt med minst 25 viktprocent bensin eller bensol, räknat på hela blandningen,
finge av sulfitspritfabrikanterna såsom alkoholhaltigt preparat
försäljas till direkta förbrukare, å vilka förteckning skulle ingivas till
kontrollstyreisen. Denna blandning benämndes »bentyl».
Med. hänsyn till förspritens beskaffenhet kunde kontrollstyrelsen den
10 januari 1923 medgiva, att sådan sprit finge utan denaturering användas
för tillverkning av »bentyl».
Slutligen har kontrollstyrelsen den 20 augusti 1923 medgivit såväl de
olika sulfitspritfabrikanterna som deras gemensamma försäljningsorgan,
aktiebolaget Svensk sprit, rätt att även genom av dem antagna återförsäljare
saluhålla »bentyl», varjämte skyldigheten att till kontrollstyrelsen
uppgiva köparnas namn och de inköpta kvantiteternas storlek upphävts.
I fråga om motorsprit, vari försprit ingår, kan man alltså säga, att
en mycket fri försäljning numera är tillåten. Detta har kunnat ske
genom utnyttjande av de möjligheter, som förordningen om vissa alkoholhaltiga
preparat giver att därunder inordna en spritblandning av den
beskaffenhet, som »bentylen» har. Eiksdagens uttalande, att det icke syntes
behöva inge några betänkligheter att frigiva förspriten och därigenom
de med denna som huvudbeståndsdel sammansatta motorspritblandningar,
vilka visat sig vara fullgoda och billiga, har således redan vunnit
tillämpning. Ingenting har heller efter denna frigivning inträffat av sådan
beskaffenhet, att det skulle tyda på att den fria försäljningen av
»bentyl» skulle medföra någon social våda. Emellertid måste samtidigt
erinras om att ganska ringa erfarenhet i detta avseende ännu föreligger,
beroende, bland annat, på att den obetydliga avsättningen av annan sprit
även högst avsevärt inskränkt kvantiteterna av tillgänglig försprit.
Nödvändiga
författnings
ändringar.
Nykterlietskomraittén
om
försal jningsbestämmelserna
för
motorsprit.
Motiv för fri
motorspritf
Qväljning.
46 Kungl. Maj:ts proposition Nr 193.
Såsom ovan i olika sammanhang flera gånger framhållits, måste försäljning
under friare former av vanlig sulfitsprit medgivas, om motorspritfrågan
skall kunna få en lösning. Pörspritens frigivning har för
sulfitspritindustrien blott underordnad betydelse. Om man åsyftar att
lämna möjlighet för motorspritens fria tävlan med bensinen i den allmänna
handeln, måste man därför vidtaga sådana ändringar i förordningen
angående handel med skattefri sprit, att dels därur utsöndras
specialbestämmelserna om motorspriten, dels också öppnas möjlighet för
den myndighet, som handhar förordningens tillämpning, att, när denatureringens
effektivitet medgiver det, för motorsprit meddela undantag
även från flertalet övriga bestämmelser om handeln med skattefri sprit.
Beträffande de särskilda försäljningsbestämmelserna för motorsprit uttalade
nykterhetskommittén i sitt den 31 januari 1916 avgivna betänkande
med förslag till förordning angående tillhandahållande av skattefri sprit
samt alkoholhaltiga varor för andra ändamål än förtäring m. m., att svårigheten
att utan äventyrande av motorspritens duglighet giva den en
effektiv denaturering medförde i fråga om denna sprit, att garantierna
mot missbruk på denatureringsteknikens dåvarande ståndpunkt icke kunde
hyggas på själva denatureringen i samma utsträckning som då det gällde
den vanliga hushållsspriten. Kommittén hade därför, utöver de för hushållsspriten
gällande bestämmelserna, för motorspriten föreslagit, att endast
den, som styrkte sig innehava motor, för vars drift spriten användes,
skulle äga inköpa dylik sprit, men utgått från, att kontrollstyrelsen helt
säkert skulle finna en förnyad reglering av kontrollen över motorspriten
påkallad, när motorspritproblemet bleve tillfredsställande löst. Innan
motorspriten ännu kommit till vidsträcktare användning, finge emellertid
strängare kontrollbestämmelser än de föreslagna knappast anses vara av
behovet påkallade.
Den av nykterhetskommittén förutsedda prövningen av försäljningskontrollen
har nu vidtagits och givit till resultat, att ämbetsverken och
ingenjörsvetenskapsakademien anse sig kunna förorda väsentligt friare
former för motorspritförsäljningen. Det vore helt säkert en halvmesyr
utan egentligt värde, om man inskränkte sig till att ur förordningen utrensa
specialföreskrifterna rörande motorspriten. Kvar skulle då stå,
bland annat, bestämmelserna om skriftliga rekvisitioner och försäljningsbok,
vilka tillsammans skulle ställa motorspriten i en undantagsställning
gentemot bensinen och i hög grad försvåra dess konkurrens med det utländska
motorbränslet. Kvar skulle också stå stadgandena om att försäljningen
ej finge ske direkt från fabrikerna utan endast genom oktrojerad
partihandlare och antagna detaljhandlare, varigenom likaledes en
numera onödig inskränkning skulle ske i handeln med motorsprit. I
I förevarande ärendes handläggning hava deltagit från kommerskollegium
generaldirektör Fryxell samt kommerseråden Sohlman och Sidenvall,
från kontrollstyrelsen överdirektör Svensson samt administrativa
Kungl. Maj.ts proposition Nr 193.
47
ledamoten Lagergren och byråchefen Larsson (föredragande) samt från
ingenjörs vetenskapsakademien dess verkställande direktör Enström.
Stockholm den 30 januari 1924.
Underdånigst
För kommerskoll.
K. A. FRYXELL.
RAGNAR SOHLMAN.
För kontrollstyrelsen
C. E. SVENSSON.
SAM LARSSON.
Ingenjörsvetenskapsakademien.
AXEL F. ENSTRÖM.
Axel Ericson.
48
Kungl. Maj:ts proposition Nr 193.
Bilaga B.
Till Konungen.
För egen del få ämbetsverken och ingenjörsvetenskapsakademien anföra
följande.
Till stöd för det av aktiebolaget svensk sprit framställda yrkandet om
lagstiftningsåtgärder, avseende åläggande för bensinimportörer att försätta
all för motordrift använd bensin med minst 10 procent sprit (i form av
absolut alkohol) har bolaget särskilt åberopat såsom förebild den franska
lagstiftningen på hithörande område, varjämte bolaget hänvisat till planerade
lagstadganden i frågan i Ungern och Tjeekoslovakiet. Åven de
av industriförbundet framställda yrkandena och förslagen synas i väsentlig
mån varit påverkade av franska förebilder.
Med hänsyn till frågans stora betydelse ur skilda synpunkter har det
därför synts önskvärt, att före ärendets slutliga behandling införskaffa
fullständigare uppgifter rörande såväl detaljerna av den åberopade franska
lagstiftningen och sättet för dess tillämpning, som de erfarenheter i
skilda hänseenden, särskilt av teknisk art, vilka vunnits under det ifrågavarande
lagstiftning varit i gällande kraft. Likaså har det synts önskvärt
att inhämta motsvarande upplysningar rörande Tjeekoslovakiet.
Med anledning härav har kommerskollegium i samråd med kontrollstyrelsen
och ingenjörsvetenskapsakademien dels i skrivelse till Kungl. Maj:t
den 31 sistlidna januari hemställt om uppdrag för kommerserådet R.
Sohlman och sprängämnesinspektören G. von Feilitzen att, eventuellt
jämte en av aktiebolaget skattefri sprit utsedd, inom sulfitspritindustrien
sakkunnig person företaga en studieresa till Frankrike för att taga kännedom
om där vunna erfarenheter rörande framställning, lagring, distribution
och användning av motorbränsle, bestående av en blandning av
bensin och absolut alkohol, dels även i skrivelse den 5 nästlidna februari
till Kungl. Maj:t hemställt om uppdrag för Feilitzen att, i samband med
annan resa, i Tjeekoslovakiet studera användningen av sprit såsom motorbränsle.
Sedan Kungl. Makt genom beslut den 1 och 7 nästlidna februari
bifallit nämnda framställningar, hava de föreslagna studieresorna
företagits och har därvid i den till Frankrike utsända studiedelegationen
såsom av aktiebolaget skattefri sprit utsedd sakkunnig deltagit överingenjören
G. Magnuson, Skoghall. Redogörelser för de vid studieresorna
inhämtade upplysningarna m. m. bifogas härmed.1
Såsom av dessa redogörelser framgår, befinner sig i nämnda länder frågan
om ett allmännare införande av sprit i blandning med bensin eller
bensol fortfarande på försöksstadiet. I Tjeekoslovakiet, där en blandning
av 60 volymdelar bensol och 40 volymdelar sprit (av 96—97 procent styrka)
vunnit användning under namn av »dynalkol», har man icke ansett sig
kunna införa någon tvångslagstiftning till förmån för densamma, utan
inskränkt sig till att påbjuda dess användning för statsförvaltningarnas
behov, varjämte dess ekonomiska konkurrensförmåga gentemot bensinen
1 Här ej införda.
49
Kung!. Maj.ts proposition Nr lits.
stödjes genom en relativt Idig tull- och omsättningsskatt (tillhopa cirka
31) procent) å den sistnämnda.
Vad Frankrike angår lärer anledningen till den där genomförda tvångslagstiftningen
närmast vara att söka i eu konkurrens mellan den s. k. naturliga
alkoholen — sprit av vin och cider in. m. — och den s. k. industrispriten,
beredd av betor och melass in. in., samt nödvändigheten att bereda
annan avsättning för sistnämnda sprit, vars bruk till förtäringsändamål
till förmån för vinspritproducenterna förbjudits. (Förhållandet
har för vårt lands del i viss mån sin motsvarighet i det som gäller för
potatis- och jästsprit å ena och sultitspriten å andra sidan.) Emellertid
lärer denna tvångslagstiftning, som dessutom kombinerats med ett det
mest vittgående prisdifferentieringssystem för sprit, avsedd till olika ändamål,
av skäl, som närmare framgå av den lämnade redogörelsen, i
själva verket endast i ringa omfattning kunnat effektivt tillämpas.
Något direkt stöd för de ifrågasatta tvångsåtgärderna torde alltså icke
kunna hämtas från de åberopade utländska förebilderna.
Härtill kommer, att innebörden och tillämpningen av den franska lagstiftningen,
enligt den av aktiebolaget svensk sprit ingivna framställningen,
fullständigt missuppfattats, ävensom att de tekniska svårigheter, som
skulle möta vid ett inslående på den ifrågasatta tvångslagstiftningens
väg, uppenbarligen i båda de ingivna framställningarna i hög grad underskattats.
Av den bifogade redogörelsen framgår sålunda, att den föreställningen
är alldeles oriktig, att spritbensinen i Frankrike försäljes i
form av blandning, innehållande 10 procent absolut alkohol. Tvärtom lärer
en blandning med så låg halt av alkohol hava ansetts tekniskt oanvändbar
på grund av den stora risk för separering av sprit och bensin, som användningen
av densamma skulle medföra vid även den minsta vattentillsats,
som inkomme i blandningen. Av detta skäl har i stället föreskrivits,
att all spritbensin, — den s. k. »le carburant national» eller nationellt
motorbränsle — som försäljes genom bensinimportörernas försorg enligt
de närmare bestämmelser, vilka innefattas i hithörande förordningar,
skall innehålla lika delar absolut alkohol och bensin. Härigenom skulle
således, även om lagbestämmelserna strängt tillämpades, minst 4/s av
det förbrukade motorbränslet fortfarande kommit att utgöras av bensin
i oblandat skick; i verkligheten lärer detta hittills ha blivit fallet med
minst omkring 95 procent av förbrukningen.
Då risken för separering av sprit och bensin, varigenom avsevärda
obehag och förluster skulle kunna förorsakas såväl försäljare som förbrukare
av motorsprit, ökas vid låg temperatur, måste uppenbarligen förhållandena
i detta avseende för vårt lands del anses ännu mera ömtåliga
och krävande än i Frankrike. Vilket blandningsförhållande mellan sprit
och bensin, som med hänsyn härtill kan komma att visa sig praktiskt
lämpligt, samt huruvida särskilda åtgärder kunna komma att visa sig erforderliga
för att förhindra separering, lärer endast kunna framgå av
utförligare försök och en längre tids praktisk erfarenhet, än som nu stå
till buds. Redan med hänsyn härtill lärer en tvångslagstiftning, som
skulle avse obligatorisk inblandning eller inköp av viss mängd alkohol i
förhållande till bensinimporten, åtminstone för närvarande sakna nödigt
faktiskt underlag och tekniska förutsättningar.
Härtill kommer, att en dylik lagstiftning skulle även i andra hänseenden
medföra högst avsevärda praktiska svårigheter och betänkligheter i
tillämpningen. Att föreskriva obligatorisk inblandning av viss mängd
fiihang till riksdagens protokoll 1924. 1 samt. 154 höft. (Nr 193.) 4
50 Kanyl. Maj:ts proposition Nr 193.
absolut alkohol i all till salu hålleu bensin måste, såsom framgår av vad
som anförts, anses fullkomligt uteslutet redan på den grund, att den beräkneliga
tillgången på sulfitsprit ej skulle räcka till för att medgiva en
inblandningsprocent, som ur stabilitetssynpunkt kunde anses tillrådlig,
{sålunda skulle väl blott återstå att direkt iölja den franska förebilden
med importförbud å bensin samt licensgivning mot åtagande att inköpa
viss mängd alkohol — exempelvis 10 procent — av den importerade bensinmängden
— samt med skyldighet att använda och försälja denna alkoholkvantitet
i form av spritbensin av viss sammansättning.
Ett stadgande av denna art skulle emellertid givetvis förutsätta prissättning
av deri erforderliga, inköpta spritkvantiteten genom statens försorg,
samt ovillkorligt solidariskt åtagande från sullitspritindustriens
sida att till det sålunda åsätta priset leverera erforderliga mängder sprit
av godkänd kvalitet. Uppenbart är, att utformandet och tillämpningen
av dylika bestämmelser skulle komma att medföra stora vanskligheter
och manga anledningar till tvister. Systemet skulle i visst avseende
innebära ett återgående till kristidens prisreglerings- och tvångslmshållningsförfarande,
varvid statsmyndigheten skulle på ett föga önskvärt sätt
intaga en mellanställning mellan skilda, delvis rent motsatta intressegrupper.
Det är att befara, att det motstånd och den motvilja, vartill
tillämpningen av ett dylikt system säkerligen måste leda, skulle vändas
mot själva det ändamål, man avsett att gagna, d. v. s. mot sulfitspritens
användning som motorbränsle, och tillfoga densamma oberäknelig skada.
På de grunder, som sålunda anförts, anse sig ämbetsverken och akademien
höra för närvarande bestämt avstyrka varje tvångslagstiftning av
ifrågasatta art.
Beträffande åter det framkomna alternativa yrkandet om viss beskattning
av bensinimporten har kommerskollegium ansett sig böra göra följande
uttalande och förslag:
De motordrivna transportmedlens ökade användning under senare ålkar
medfört eu hastigt stegrad förbrukning av motorbränsle, särskilt
bensin, vilken vara blivit en av landets största importartiklar. Införseln
av bensin, som år 1913 utgjorde omkring 15,000 ton med ett värde av 5
miljoner kronor, hade år 1922 stigit till nära 57,000 ton med ett värde av
20.5 miljoner kronor samt uppgick år 1923 till icke mindre än 86,000 ton
med ett värde av 22 miljoner kronor. Till jämförelse må nämnas, att
Sveriges sammanlagda import av stenkol för värme- och kraftbehov under
år 1923 hade ett värde av omkring 96 miljoner kronor. Vidare torde få
erinras, att under åren 1906—1923 i Sverige officiellt registrerats omkring
68,900 automobiler, varav omkring 40,000 för närvarande anses vara i
bruk, samt att automobilimporten under år 1923 omfattade icke mindre
än 11,726 person- och 2,358 lastbilar med ett sammanlagt värde av nära
36 miljoner kronor. Bensinimporten innebär numera eu icke obetydlig belastning
av vårt lands handelsbalans till utlandets favör, en belastning, som
tenderar att ökas i den män nya bensinmotorer tagas i bruk inom landet.
Då den så starkt ökade automobiltrafiken på sina håll medfört eu betydande
ökning i vägliållningsbesväret, införde statsmakterna år 1922 eu
beskattning å automobilväsendet till förmån för vägväsendet. Av motiven
till hithörande lagstiftningsåtgärder, vilka motiv innehållas i Kung!.
Maj:ts proposition nr 199 till 1922 års riksdag och andra särskilda utskot
-
Kung/. Maj:t.s proposition Nr lita.
51
tets utlåtande nr 2 samma år, framgår, att man företrädesvis önskat lägga
skatten på någon för automoliillraiiken nödvändig förbrukningsartikel,
som kunde utgöra eu mätare på automobilens viigförslitande verkan med
avseende ä den längre eller kortare vägsträcka, densamma ti 11 ryggalagt.
Såsom lämpliga objekt i sällan! avseende anfördes bränslet och gummiringarna.
Bränslet blev emellertid för det dåvarande e.j antaget såsom
skattekälla, emedan man ansåg det möta binder så anordna eu bensinskatt,
att den endast komme att drabba automobildriften. I stället valdes
gummiringarna. Då emellertid en skatt enbart å denna artikel, för
att giva tillräckligt utbyte, hade måst sättas så högt, att den bland annat
blivit för betungande för drosk- och lastautomobiler, valdes ett kombinerat
skatteförfarande genom skattläggning dels av automobilgummiringar,
dels av själva automobilinnehavet, den senare skatten utgående i förhållande
till automobilens vikt. Ifrågavarande skattemedel, som första
gången uppburos för år 1923, beräknades komma att uppgå till 5,000,000
kronor årligen, därav omkring 1,800,000 kronor i skatt å automobilgummiringar.
Att denna beskattning av automobiltrafiken såsom vederlag för genom
densamma fördyrat vägunderhåll icke kan lämna medel för den längre
gående nydaning av landets hela vägväsen, som nämnda nya kommunika
tionsmedel lärer kräva för sin utveckling, ligger i öppen dag. Lika visst
torde vara att för sådant ändamål måste tagas i anspråk nya skattekällor.
Bland sådana skattekällor torde en skatt å importerad bensin erbjuda eu
bland de närmast till hands liggande utvägarna.
Visserligen har, såsom i det föregående omnämnts, mot en beskattning
av bensin anförts, att den skulle komma att drabba även vägväsendet
ovidkommande tekniska användningsändamål. Vidare har i detta samband
framhållits, att en bensinskatt skulle nödvändiggöra särskilda beskatta
ingsformer för automobildrift med sprit, fotogen, elektricitet och
ånga, samt komma att drabba den yrkesmässiga automobiltrafiken hårdare
än nöjes- och lyxtrafiken.
Förenämnda argument torde emellertid icke behöva tilläggas avgörande
betydelse. En närmare undersökning har sålunda givit vid handen, att
det i själva verket icke vore omöjligt att genom restitution av skatt tillgodose
de krav på befrielse från utgörandet av en i vägväsendets intresse
pålagd bensinskatt, som kunna uppställas från vissa näringsgrenar, vilka
använda bensin till fabriksändamål, såsom bland annat fettextraktion,
beredning av färger och tekniska preparat, gummivarutillverkning, maskintvätt.
Beträffande båtmotorer för bensin torde dessa i allmänhet förekomma
å sport- och nöjesfarkoster, under det att fiske-, transport- och
lotsbåtar m. fl. mindre motordrivna farkoster för yrkesmässiga ändamål
i regel drivas med något billigare flytande bränsle. De motorfordon å
land, som näringslivet använder för godstransporter — lastbilerna — eller
som den yrkesmässiga skjutsrörelsen håller till allmänhetens tjänst —
drosk- och hyrbilar, skulle visserligen få sina driftskostnader fördyrade
genom eu besinskatt, men endast i den mån de förbruka bensin som drivmedel
och samtidigt bidraga till slitning av vägarna.
De inhemska motorbränslena, framförallt sulfitspriten, torde böra tills
vidare undantagas från en beskattning å motorväsendets drivmedel. Med
den betydelse inhemska tillgångar av motorbränsle fått för landet både ur
nationalekonomisk och andra synpunkter, lärer det vara fullt berättigat
att på så sätt underlätta användningen av inhemska drivmedel. Särskilt
52
Kungl. Maj:ts proposition Nr 193.
gäller detta sulfitspriten, som genom lagstiftningen utestängts från fri
konkurrens med övriga inom landet tillverkade alkoholslag, potatisbrännvin,
melass- och jästsprit. _ Med den tekniska ståndpunkt, sulfitsprittillverkningen
ernått, skulle tillverkning av sprit, beredd av potatis eller betor
eller i samband med pressjästtillverkning1 för länge sedan hava upphört
att vara en lönande fabrikation, för den händelse icke de äldre bränneriinetodernas
produkter, om ock med viss kvantitativ begränsning, erhålla,
en monopolställning-, dikterad huvudsakligen av hänsyn till jordbruksintressena
inom vissa delar av landet. En viss kompensation för
detta monopols hämsko pa sulfitspritindustrien synes lämpligen kunna
givas i samband med införande av skatt å bensin.
Såsom framgår av vad redan anförts, rör det sig emellertid icke uteslutande
eller ens närmast om en konkurrens på motorområdet mellan ren
bensin och denatux-erad sulfitsprit. Spriten kan icke lämpligen undvara
ett kraftigt karbureringsmedel för att göra tjänst som drivmedel även i
motorer, konstruerade för bensin. För detta ändamål är i värt land bensin
det billigaste ocli lättast atkomliga kolvätet. Vidare bar konsumtionen
av motorbränsle stigit så mycket över den högsta möjliga tillverkningskapaciteten
lios samtliga sullitbrännerier, att man icke kan räkna med
en så allmän övergång till för sprit särskilt konstruerade motorer, som
tidigare må hava utgjort önskemålet. Följaktligen torde ett blandbränsle
av sulfitsprit cell bensin vara den form, i vilken man företrädesvis bör
söka avsättning för sulfitsprit till motordrift.
Men även detta blandbränsle torde behöva stödet av en prispremie för
att vinna betryggad avsättning i konkurrens med bensin. Undantaget
från bensinskatt lärer alltså, om man vill verksamt befrämja det inhemska
motorbränslets användning, även få i viss mån utsträckas till spritbensinblandningar.
Det torde gentemot den inskränkning i bensinskattens effektivitet, som
ovan förutsatts, möjligen komma att göras den invändning, att motorväsendet
b ena sidan och de väghållningsskyldige å andra sidan skulle bliva
lidande i sa matto, att vägförbättringarna i motsvarande grad reducerades,
respektive att väghållningsbördan ökades. Det torde dock icke böra förbises,
att motorväsendet bar ett direkt intresse av att understödja utvecklingen
av den inhemska tillgången till flytande bränsle, samt att väghållningen
till större delen påvilar jordbrukets utövare, till vilkas förmån
hittills upprätthållits monopolartade inskränkningar i sulfitspritens konkurrenstillfällen.
I sitt den 21 april 11115 avgivna betänkande med förslag angående åtgärder
för främjande av sulfitsprittillverkningen bar kommerskollegium på
grundval av den utredning, som kollegium med biträde av tillkallade sakkunniga
då utfört, ansett sig kunna med bestämdhet uttala, att avsättning
av större mängder sulfitsprit endast kunde tänkas erhållas såsom motorbränsle
och då i konkurrens med bensin. Med anledning härav föreslog
kollegium en med hänsyn till då rådande prisförhållanden avpassad tull å
bensin av 14 öre per liter.
Detta förslag om beskattning av bensin lärer på sin tid bland annat hava
väckt handelspolitiska betänkligheter, i det man förmenade, att en sällan
beskattning skulle kunna föranleda tullrepressalier mot landets viktiga
exportvaror, enkannerligen trä och trämassa, från sådana länder, som
samtidigt vore betydande avnämare av dylika svenska produkter och stora
leverantörer av bensin. Med anledning härav hava ämbetsverken före
-
Kungl. Maj:ts proposition Nr 193.
53
tagit en undersökning över i Europas olika länder gällande bestämmelser
angående införsel och bruk av bensin. Det framgår av denna utredning,
om vars resultat bifogade sammanställning 1 lämnar närmare upplysning,
att samtliga europeiska länder utom Storbrittanien, Sverige, Norge och
Danmark hava mer eller mindre höga tullsatser å bensin. Samtidigt hava
åtskilliga länder lagt omsättnings- och andra skatter på bruket av bensin,
skatter som exempelvis i Frankrike innebära en betydande belastning å
denna vara.
Då några handelspolitiska svårigheter till följd av dessa statsfinansiella
åtgöranden icke lära hava uppstått för ifrågavarande länder, som tillgripit
beskattning av bensin, lärer man vara berättigad draga den slutsatsen, att
icke heller för vårt land behövde befaras några mindre önskvärda handelspolitiska
konsekvenser av att skattlägga bensinförbrukningen, så mycket
mindre, som den föreslagna skatten endast i relativt ringa utsträckning
torde komma att verka hämmande på bensinimporten.
På grund av det anförda har kommerskollegium funnit sig böra understödja
förslaget om en beskattning av bensinimporten. Ett förslag till förordning
om skatt å bensin har utarbetats och bifogas jämte ett likaledes
uppgjort förslag till av sagda förordning föranlett tillägg i förordningen
angående fördelning av automobilskattemedel m. in.1
Rörande dessa förslag må anföras följande.
Det har först och främst gällt att fastställa skattesatsen å bensin. Med
hänsyn till dels nu rådande prisläge å bensin i in- och utlandet, dels ock
verkställda undersökningar över framställningskostnaden här i landet för
sulfitsprit och därav framställda, för motordrift lämpliga spritbensinblandningar
har kollegium stannat vid en skattesats av 10 öre för liter
bensin. Skatteuppbörden torde, i likhet med vad fallet är med automobilringskatten,
lämpligen ske vid importen genom tullverkets försorg.
Restitution av skatten torde höra ske i följande fall, nämligen vid återutförsel
ur landet, för användning inom fabriksindustrien och till tekniska
ändamål, samt för viss användning vid beredning av sprit-bensinblandningar,
avsedda till motorbränsle.
I fråga om det första fallet av restitutionstillstånd lärer endast behöva
erinras därom, att enligt den officiella statistiken icke obetydliga mängder
av bensin återutföras ur landet, under år 1922 till en myckenhet av omkring
3 miljoner kilogram bensin, vilket motsvarar omkring 5 procent av
totala importen sagda år. Att försvåra denna handelsrörelse genom beskattning
lärer icke böra ifrågasättas. Beträffande de tekniska industriernas
bensinförbrukning lärer det även få anses lämpligt att bereda möjlighet
till skattefrihet, då det ju här gäller en råvara, som icke för närvarande
tillverkas inom landet. Vidkommande slutligen sprit-bensinblandningarna,
lära desamma komma att till övervägande del bestå av bensin,
varför enbart skattefrihet för den ingående spriten icke skulle medföra
en tillräcklig prismarginal för deras inarbetande i marknaden.
Villkoren för restitutionen och den utsträckning, i vilken restitution i
varje särskilt fall skulle beviljas, torde på grund av skiftande förhållanden
icke lämpligen kunna i en författning med tillräcklig utförlighet fastställas.
För ernående av tillräcklig smidighet i tillämpningen lärer samma
förfaringssätt böra komma till användning som i fråga om beviljande
1 Här ej inf orda.
54
Kanyl. Maj:ts proposition Nr 193.
av tullrestitution jämlikt tulltaxeförordningens § 18 mom. 5, nämligen att
det övei-låtes åt Kungl. Maj:t att efter sig företeende omständigheter bevilja
sådan restitution och att fastställa villkoren för dess åtnjutande inom
ramen av vissa i författningen givna allmänna bestämmelser. För rätt
till restitution vid återutförsel torde dock endast erfordras nödig tullkontroll.
I övrigt har till förebild för författningsförslaget lagts bestämmelserna
i förordningen om särskild skatt å automobilringar.
Körande utgångspunkten för beräkning av den föreslagna bensinskattens
belopp, samt dess verkan till befrämjande av spritens användning såsom
motorbränsle hänvisas till bifogade promemoria.1
Beträffande det omnämnda tillägget till förordningen angående fördelning
av automobilskattemedel avser förslaget endast att till de skatte
medel, som jämlikt 1 § i förordningen äro föremål för fördelning, även
skall läggas bensinskatten.
Vid utredningen av frågan om bensinskatt in. in. hava såsom inom kommerskollegium
tillkallade sakkunniga medverkat byråchefen i generaltullstyrelsen
Tu re Alsén samt t. f. förste kanslisekreteraren i handelsdepartementet,
civilingenjören Hj. Heimburger. En särskild utredning av byråchefen
Alsén rörande den ur tullteknisk synpunkt lämpliga avgräns•
ningen av begreppet bensin samt vissa andra med den praktiska tillämpningen
av den föreslagna bensinskatteförordningen sammanhängande
spörsmål bifogas härjämte. 3
1 fråga om den föreslagna bensinbeskattningen får kontrollstyrelsen
för sin del anföra följande.
Den riksdagsskrivelse, som föranlett Kungl. Maj:ts uppdrag till ämbete
verken och ingenjörsvetenskapsakademien, avser uteslutande utredning
och förslag till sulfitspritens utnyttjande som motorbränsle. Till fullföljande
av det erhållna uppdraget har framlagts förslag om sådana författningsbestämmelser,
att motorspriten skulle få säljas utan tyngande
försal jningskontroll.
Härutöver har nu sulfitspritfabrikanternas gemensamma försåt jningsorgan,
aktiebolaget svensk sprit, till ämbetsverken ingivit framställning
om att sulfitsprit frågan skulle förordas erhålla sin lösning genom en lagstiftning,
som ålade bensinimportörerna att tillsätta bensin, avsedd för
motordrift, med minst tio procent sprit. Samma lösning förordas jämväl
av Sveriges industriförbund, som dock alternativt framför förslag om en
bensintull av den storlek, att sulfitspriten bleve konkurrenskraftig gentemot
bensinen.
Då nu tvångsblandning av sprit och bensin av särskilt tekniska skäl
icke kunnat förordas, har i stället vid utredningen framkommit förslag
om en särskild bensinskatt, från vilken restitution skulle, bland annat,
medgivas, då bensinen användes i blandning med sprit såsom motorbrände.
Prövningen av detta förslag bör i detta sammanhang givetvis
ske allenast med hänsyn till den effekt, en dylik skatt skulle medföra för
sulfitspriten i konkurrens med bensinen. Om bensinskatt ur andra syn
Ilär ej införd.
Kanyl. Maj ds proposition Nr Lita. 53
punkter kali varu önskvärd — för att exempelvis erhålla medel till vägförbättringar
och vägunderhåll — torde vara en fråga, som nu icke föreligger
till prövning. l)å så icke är fallet, har icke heller någon utredning
verkställts rörande storleken av de belopp, som för dylika ändamål kunna
vara erforderliga, eller om de olika utvägar, som kunna tänkas vara möjliga
för att erhålla medel till vägväsendet. Det är icke heller uppvisat,
att just motorbränslet bör skattläggas för att därigenom erhålla lämpligaste
ersättningen för det vägunderhåll, motorismen framtvingar.
Om sålunda det spörsmål, som nu skall upptagas till prövning, bör begränsas
till att omfatta allenast en eventuell bensinbeskattning i syfte att
bereda sulfitspriten möjligheter till ökad användning såsom motorbränsle,
må härom anföras följande.
De verkställda utredningarna hava givit vid handen, att bensin och
vattenfri sulfitsprit för närvarande skulle hava ungefär samma lagervärde.
Om man nu väljer att införa en relativt låg bensinskatt, skulle
denna givetvis medföra, att en blandning av sprit och bensin kunde säljas
några öre per liter billigare än enbart bensin, för den händelse restitution
medgåves för så stor mängd bensin, som motsvarade den för blandning
inköpta sulfitspriten. Prisskillnaden blir större ju mera sprit, som
ingår i blandningen, och uppgår till hela skattesatsen, då man kommer
upp till lika mängder sprit och bensin. Svårigheter möta, vare sig man
väljer stor eller liten sprittillsats. En blandning med mer än 30 procent
sprit kräver sålunda vissa ändringar i motorn samt fordrar också avsevärt
större bränslemängder än bensin för åstadkommande av samma effekt.
Blandningar med liten sprittillsats åter lida av den olägenheten, att spriten
lätt avskiljes, särskilt vid låg temperatur. Bästa resultatet skulle därför
säkerligen uppnås med blandningar, i vilka spriten inginge med ungefär
23 procent.
Med stöd av hittills vunnen erfarenhet torde det finnas mycket goda skäl
för eu stark tvekan, om en liten prisskillnad skulle vara tillräcklig för att
i nämnvärd grad stimulera till användning av spritblandningen. Denna
kunde ändock icke distribueras genom bensinfirmornas fasta distributionsattiralj,
utan finge försäljas vid sidan därav. De tekniska svårigheter
med sprit- och bensinblandningar, som mött de franska försöken, komme
att bliva än större hos oss, på grund av klimatets hårdhet. Den motvilja
och impopularitet, tvångsblandningen framkallat i Frankrike, kommer
säkerligen att framträda även här, då motorbränsleförbrukarna och bensinfirmorna
komme att betrakta spriten som orsaken till varans fördyring.
På så sätt kan resultatet av bensinbeskattningen bliva ett hinder
för ökad motorspritanvändning snarare än ett stöd för densamma.
Skulle man åter tänka sig eu jämförelsevis hög bensinskatt, möta däremot
mycket starka ekonomiska betänkligheter gentemot eu fördyring på
måhända 40 procent eller mera av en förbrukningsartikel, som dock till
den alldeles övervägande delen går till nödvändiga transportmedel.
På de skäl, som sålunda i korthet angivits, hava kontrollstyrelsens representanter
ansett sig icke kunna förorda förslaget om bensinskatt. Det riktigaste
och lämpligaste synes i frågans nuvarande läge vara, att genom
föra de föreslagna lättnaderna ifråga om kontrollen över motorspritförsäljningen
och låta sulfitspritindustrien få tillfälle att utföra praktiska
försök med olika blandningar samt därjämte söka finna avsättningsmöjligheter
för spriten i konkurrens med bensinen efter försäljningsrestriktionernas
avskaffande. Just nu befinna sig bensinpriserna i vårt land lik
-
56
Kungl. Maj:ts proposition Nr 193.
som över hela världen i stigande. Måhända kan denna stegring bliva så
stor, att den ensam öppnar möjligheter för spriten att upptaga en framgångsrik
tävlan med bensinen. Under alla förhållanden är läget så ovisst,
de tekniska frågorna ännu i stor utsträckning så litet utredda och det ekonomiska
läget så svårt att överblicka, att alla skäl synas tala för att statsmakterna
på detta område nöja sig med att avvakta, vad den närmaste
framtiden kan komma att medföra av förändrade förhållanden och nya
uppslag.
Ingenjörsvetenskapsakademien har för sin del icke ansett sig böra göra
något uttalande ifråga om förslaget till bensinskatt.
Ämbetsverken och ingenjörsvetenskapsakademien hemställa, att de
framställda yrkandena om införande av viss tvångslagstiftning i syfte att
befordra avsättningen av sulfitsprit såsom motorbränsle icke måtte föranleda
någon Kungl. Maj:ts åtgärd.
Kommerskollegium hemställer jämväl, att Kungl. Maj:t täcktes för riksdagen
framlägga förslag om beskattning av bensin avsedd för motordrift
i huvudsaklig överensstämmelse med bifogade förslag.1
I behandlingen av detta ärende hava deltagit från kommerskollegium
generaldirektören Fryxell samt kommerseråden Sohlman (föredragande)
och Sidenvall, från kontrollstyrelsen överdirektören Svensson samt administrativa
ledamoten Lagergren och byråchefen Larsson samt från ingenjörsvetenskapsakademien
dess verkställande direktör Enström.
Underdånigst.
För kommerskollegium:
För kontrollstyrelsen:
K. A. FRYXELL.
C. E. SVENSSON.
RAGNAR SOHLMAN.
SAM LARSSON.
För ingenjörsvetenskapsakademien:
AXEL F. ENSTRÖM.
E. Holmberger.
Här ej infört.
Kuugl. Maj:in proposition Nr 193.
57
Bilaga C.
P. M.
rörande världsproduktioueu och förbrukningen av flytande bränsle.
Den utomordentligt stegrade niotordrift, som de senaste årtiondena och
i all synnerhet åren efter världskriget haft att uppvisa, har givit upphov
till farhågor, att det ökade behovet av brännoljor och bensin icke i längden
skulle kunna fyllas och att i varje fall priserna å dessa skulle komma
att stiga kraftigt. Dylika farhågor synas av allt att döma vara fullt berättigade
med hänsyn till det oerhörda utnyttjandet av oljetillgängarna,
som de senaste årens behov medfört.
Storleken av världens oljetillgångar är icke med säkerhet känd, men
uti en officiell rapport, som år 1921 avgavs av inrikesministeriets geologiska
avdelning i Washington återfinnas vissa uppskattningar, som hänföra
sig till den dåtida uppfattningen om läget, och vari följande uttalanden
göras.
»De sista siffrorna, som sammanställts av geologiska avdelningen i in-,
rikesministeriet, visa, att främmande länder konsumera hälften så mycket
petroleum som Förenta staterna, under det att deras areal är sju gånger
så stor.»
»Dessa länder förbruka för närvarande 200 miljoner barrels per år. De
äga tillgångar, som räcka 250 år. Motsatsen är i ögonen fallande beträffande
Förenta staternas produktion, som med en förbrukning av 400 miljoner
barrels per år, icke medgiver säker tillgång för mer än 18 år framåt.
Med andra ord, Förenta staterna uttömma sina tillgångar på olja 18
gånger fortare än den övriga världen.»
»Om man bortser från allt, som kan erhållas genom destination av
skiffer eller på annat sätt, kan sammanlagda mängden av det petroleum,
som i hela världen kan vinnas ur jorden, uppskattas till 60 miljarder
barrels. Härav anses, mer eller mindre definitivt, 43 miljarder kunna
utvinnas genom lyckade borrningar. Resten utgöres av det petroleum,
som man hoppas kunna finna i andra trakter, varest oljekällor, asfaltlager
och gynnsamma geologiska förhållanden hava konstaterats, utan
att man borrat brunnar för att driva effektiv produktion av olja.»
»Av denna enorma totalsumma, som nästan motsvarar 13 gånger så
mycket som hittills utvunnits ur den amerikanska jorden och ungefär
9 gånger så mycket olja, som tills dato frambragts över hela världen, finnes
endast 7 miljarder barrels (i runt tal) i Förenta staterna och på Alaska
De övriga 53 miljarderna finnas utomlands.»
»Denna sista totalsumma är ungefär lika fördelad mellan gamla och
nya världen, i det amerikanarna disponera över en kvantitet, som i det
närmaste motsvarar tillgången i övriga kontinenters fyndigheter. Men,
liksom är fallet med kol, kommer exploateringen att utveckla sig mycket
fortare norr än söder om ekvatorn.»
Bihang till riksdagens protokoll 1924. 1 sand. 154 höft. (Nr 193.)
6
Kungl. Maj:ts proposition Nr 193.
»Lyckligtvis är det omöjligt att utvinna de 7 miljarder barrels, som
ännu finnas i den amerikanska jorden, under en så kort period som 18
år. I stället för att exploatera våra tillgångar så fort, böra vi alltså antingen
införa så mycket petroleum som möjligt från främmande länder
eller minska vår förbrukning av olja. Våra efterkommande måste antagligen
göra båda delarna.»
Då ett fat innehåller 42 gallons eller ungefär 130 kilogram, framgår
av det anförda, att den totala världstillgången av olja i nämnda rapport
uppskattades till 6 a 8 miljarder ton, varav fyndigheterna i U. S. A. beräknades
innehålla cirka 7 miljarder barrels, motsvarande omkring 910
miljoner ton råolja. Av de kända fyndigheterna i olika länder äro många
ännu icke bearbetade och uppskattningen måste redan av denna anledning
anses mycket osäker.
För att lämna ett begrepp om de olika ländernas betydelse såsom oljeproducenter
må följande siffror anföras. De hava sammanställts av uppgifter,
hämtade ur senast tillgängliga årgång av The Mineral Industry,
Käoljeproduktloueii.
1901
1905
1911
1918
1919
1920
1921
1922
Världsproduktionen
i miljoner
ton
.... 21.8
.... 28.0
.... 44.8
.... 65.4
.... 72.2
.... 90.4
.... 99.5
.... 110.5
Andel i världsproduktionen
i miljoner ton
’. S. A. |
Mexiko |
Kyss- land |
Övriga länder |
9.0 |
_ |
11.1 |
1.7 |
17.5 |
0.04 |
7.1 |
3.86 |
28.7 |
1.8 |
8.6 |
5.7 |
46.8 |
8.8 |
3.5 |
7.8 |
49.2 |
11.8 |
4.i |
7.« |
57.6 |
21.8 |
3.8 |
8.2 |
61.4 |
25.1 |
3.8 |
9.2 |
71.7 |
24.o |
4.6 |
10.2 |
Andel i världsproduktionen i %
ir. S. A. |
Mexiko |
Kyss- land |
Övriga länder |
41.8 |
— |
50.9 |
7.8 |
62.5 |
0.1 |
25.4 |
12.o |
64.1 |
4.0 |
19 2 |
12.7 |
70.8 |
12.7 |
5.4 |
ll.i |
68.1 |
15.7 |
5.7 |
10.6 |
63.7 |
23.6 |
3.7 |
9.0 |
61.7 |
25.2 |
3.8 |
9.8 |
64.0 |
21.7 |
4.2 |
9.2 |
De lavinartat ökade siffrorna för världsproduktionen framträda ännu
skarpare, om man betänker, att densamma år 1880 utgjorde icke fullt 4
miljoner ton, år 1890 nära 10, år 1900 nära 20 och år 1913 nära 50 miljoner
ton.
U. S. A. och Ryssland voro före år 1910 de största producenterna. Efter
år 1910 hava även de mexikanska oljefälten bearbetats i större skala. Ett
närmare studium av den utveckling, råoljeproduktionen tagit i olika
länder, visar för U. S. A. en alltjämt fortlöpande stegring, för Ryssland
till tiden omkring sekelskiftet likaledes en stark stegring men därefter
praktiskt taget stagnation under eu lång följd av år, varefter av känd
anledning de senaste åren visa en stark tillbakagång. Ökningen för
övriga länder faller till större delen på Mexiko, vars produktion oavbrutet
ökats sedan tiden omkring sekelskiftet.
För att fylla det svenska behovet av brännolja och bensin har U. S. A.
hittills varit den största leverantören. Det är därför av särskilt intresse
att följa den amerikanska produktionens utveckling, vilken framgår av
nedanstående tabell, likaledes sammanställd av uppgifter, som återfinnas
i The Mineral Industry.
Kungi. Maj.ts proposition Nr 193. 59
Uaoljeproduktioiien i U. 9. A.
i miljoner ton.
A r |
19 In |
1919 |
1920 |
1921 |
1922 |
Varldsproduktion ............................... |
..... 65.4 |
72.2 |
90.4 |
99.s |
110-6 |
lT. S. A. produktion ............................ |
..... 46.» |
19.2 |
57.8 |
61.4 |
71.7 |
„ import .................................. |
..... 4.9 |
6.9 |
13.K |
16.8 |
16.2 |
„ export .................................. |
..... 0.G4 |
0.7» |
1.11 |
1.16 |
1.88 |
export av bensin ................... |
1.12 |
1.98 |
— |
I.co |
1.74 |
„ konsumtion ....................... |
..... 53.(1 |
54.7 |
69.» |
68.4 |
76.2 |
t''. S. A i % av världsproduktionen: produktion ............................ |
..... n% |
»''8 % |
64 % |
62 % |
65 % |
konsumtion............................. |
.... |
76 % |
76 % |
69 % |
70 % |
I ovanstående tabell hava icke in- och utgående lagerbehållningar vid
årsskiftena införts.
Av de anförda siffrorna framgår, att produktionen i U. S. A. år 1922
utgjorde 65 procent och konsumtionen 70 procent av världsproduktionen.
Ett betydande deficit måste alltså detta liksom föregående år täckas
genom import. 1 ett av de senast tillgängliga häftena av Engeneering &
Mining Journal Press uppskattas produktionen i U. S. A. till 94 miljoner
ton för år 1923, alltså en ökning av 31 procent i jämförelse med näst föregående
år, en siffra som är så mycket mera anmärkningsvärd, 6om
den geologiska avdelningen hade uppskattat den totala tillgången för
olja i U. S. A. till blott omkring 910 miljoner ton. Produktionssiffran för
är 1923 skulle alltså representera mera än 10 procent av den uppskattade
totaltillgången i IT. S. x\. Är den anförda uppskattningen av oljetillgångarna
i U. S. A. och produktionssiffran för år 1923 riktig, skulle fyndigheterna
redan inom 10 år vara uttömda, även utan stegring av den nu årligen
ökade konsumtionen. När det blir nödvändigt att fylla detta väldiga
behov genom import från andra länder, förefaller det antagligt, att
en prisstegring måste följa. Det torde nämligen vara otvivelaktigt, att
de hittills bearbetade oljefyndigheterna varit de för världshandeln lättast
tillgängliga, och likväl har man, för att nämna endast ett exempel, fått
tillgripa sådana åtgärder, som att mellan Baku och Batum bygga en dyrbar
rörledning av 900 kilometers längd för att nå skeppningshamn. I den
mån nu bearbetade och relativt lätt tillgängliga fyndorter uttömts, måste
givetvis från kustorter mera avlägsna sådana uppsökas. Härigenom komma
kostnaderna att stegras icke blott för transporterna utan även för de
borrningar, vilka nödvändigtvis måste ske, innan fyndigheterna kunna
bearbetas. Dylika borrningar sluka redan nu stora kapital och få ofta
ske med negativt resultat. Med en prisstegring för råoljan följer en sådan
även för bensinen, som till högst 10 procent kan utvinnas av råoljan.
Men icke nog härmed; den stagnation av produktionen, som uppstått vid
vissa fyndigheter, visar, att förråden icke äro outtömliga. Härtill kommer,
att ett hänsynslöst exploaterande, speciellt av de mexikanska fyndigheterna,
har medfört, att många av de rikaste oljekällorna komma
att sina ut betydligt hastigare, än vad fallet vore, om driften skedde med
tillbörlig försiktighet.
Den prisstegring, som redan under nuvarande driftsförhållanden varit
ofrånkomlig, har man sökt hejda genom att år för år sänka bensinens
kvalitet. Beviset härför ligger i den år från år höjda specifika vikten.
Densamma understeg ännu för få år sedan O.700 men är numera betydligt
högre. Man söker vidare att öka. bensinmängden genom att på artificiell
60
Kungl. Maj:ts proposition Nr 193.
väg framställa bensin genom den s. k. »krackningsmetoden» ur oljor,
vilka i sig själva icke innehålla bensin.
Det starkt ökade kravet på motorbränsle har väl knappast i något land
varit mera allmänt förutsett. Ett talande bevis härför är ju bland annat
den i det föregående omnämnda rapporten från inrikesministeriets geologiska
avdelning i Washington, i vilken antages, att produktionen i U.
S. A. icke skulle förmå att uttömma de uppskattade oljetillgångarna på
kortare tid än 18 år, under det att de nuvarande produktionssiffrorna
snarast tyda på, att mindre än 10 års skattning av fyndigheterna skulle
medföra ett dylikt resultat. I huru ringa grad man i vårt land förmått
att bedöma det framtida behovet, belyses drastiskt av det betänkande, som
skifferoljesakkunnige avlämnade den 1 augusti 1918. Man hade beräknat
den årliga stegringen av bensinförbrukningen inom landet, och behovet antogs
komma att utgöra c:a 25,000 ton år 1958. I själva verket steg importen
av bensin redan påföljande år, 1919, till 23,218 ton och var år 1923 ej
mindre än 86,150 ton.
Enligt de anförda uppskattningarna av världens oljetillgångar återstå
visserligen ännu mycket betydande sådana, men de äro icke outtömliga,
vissa äro svåråtkomliga och andra åter, 17 procent, existera ännu så länge
närmast på papperet; man har på grund av vissa slutsatser anledning att
hoppas, att de skola finnas till. Det måste i varje fall anses föreligga fullt
fog för de uttalade farhågorna, att den våldsamt ökade oljeproduktionen
innebär, att världens oljeförråd inom en icke avlägsen framtid komma att
sina ut, om icke nya och lätt tillgängliga fyndigheter upptäckas.
Stockholm den 14 mars 1924.
Hjalmar Hexmburger.
Stockholm, Isaac Marcus’ Boktryckeri-Aktiebolag, 1924.