Kungl. Maj:ts proposition nr 188.
1
Nr 188.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
landsting m. m.; given Stockholms slott den 19 mars
1924.
Under åberopande av bilagda i statsrådet förda protokoll vill Kungl. Maj:t
härmed föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till
lag om landsting och
lag om ändrad lydelse av 6 § i lagen den 20 maj 1921 med vissa föreskrifter
i fråga om val av kommunal-, municipal- och stadsfullmäktige samt av landstingsmän.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
G. Malm.
Bihang till riksdagens protokoll 19Z4. 1 sand.
149 höft. (Nr 188.)
1
2
Eungl. Maj:ts proposition nr 188.
Förslag
till
Lag
om landsting.
Härigenom förordnas som följer:
1 KAP.
Om landstingsområde och landstingets uppgift.
1 §•
I varje län skall finnas ett landsting, sammansatt av ombud för länets landsbygd
och de städer i länet, som deltaga i landsting.
Där i anseende till läge eller andra skiljaktiga förhållanden ett för hela länet
gemensamt landsting icke anses medföra de med denna lag avsedda fördelar,
må Konungen, sedan länsstyrelsen och landstinget blivit hörda, kunna förordna,
att mer än ett landsting skall finnas inom länet.
Hava inom ett län flera landsting bildats, må Konungen, där omständigheterna
därtill föranleda, kunna efter länsstyrelsens och landstingens hörande förordna,
att antalet landsting inom länet skall minskas.
De delar av ett län, som deltaga i samma landsting, utgöra ett landstingsområde.
2§.
1 mom. Har stad, som deltager i landsting, uppnått en folkmängd av minst
en etthundrafemtiondel av rikets hela invånarantal, äger staden utträda ur
landstinget.
Vill stad, som enligt vad nyss sagts är berättigad till utträde, ej vidare deltaga
i landstinget, skall staden delgiva landstinget sitt beslut att utträda. Sker
delgivningen inom två år från det årsskifte, vid vilket staden uppnått nämnda
folkmängd, skall utträdet äga rum vid utgången av kalenderåret närmast efter
det, under vilket landstinget erhållit del av stadens beslut, men eljest vid utgången
av andra kalenderåret efter det, varunder delgivning skett.
Beslut att utträda ur landsting skall av staden underställas Konungen, som,
därest staden finnes till utträde berättigad, efter landstingets hörande meddelar
de närmare föreskrifter, som för beslutets genomförande äro erforderliga.
Kungl. Maj:ts proposition nr 188.
3
2 mom. Sådan i landsting icke deltagande stad, vars invånarantal minskats
under det, som berättigat staden till utträde ur landsting, må inträda i landsting,
sedan staden delgivit landstinget sitt beslut att inträda.
Annan stad, som icke deltager i landsting, äger inträda i landsting, såvida
samstämmande beslut därom fattats av staden och landstinget.
Beslut, som angår stads inträde i landsting, skall underställas Konungen, som,
där staden finnes berättigad till inträde, efter vederbörandes hörande bestämmer
tiden för inträdet samt meddelar de övriga föreskrifter, som för beslutets
genomförande äro erforderliga.
3 §.
Landstinget tillkommer att, i den ordning denna lag stadgar, rådslå och besluta
om för landstingsområdet gemensamma angelägenheter, vilka avse allmänna
hushållningen, jordbrukets och andra näringars utveckling, anstalter för
kommunikationsväsendets befordrande, hälso- och sjukvård, undervisning, allmän
ordning och säkerhet med mera dylikt, såvitt dessa angelägenheter icke enligt
gällande författningar tillhöra offentlig myndighets ämbetsåtgärd, ävensom
att handhava de ärenden i övrigt, som enligt beslut av Konung och riksdag
skola ankomma på landstinget.
4 §•
Landstingsmän jämte suppleanter för dem utses inom landstingsområdet genom
val i den ordning, som i denna lag stadgas.
Landstingsmännen och deras suppleanter äro i utövningen av sitt uppdrag
icke bundna av väljarnas föreskrifter.
2 KAP.
Om val av landstingsmän.
5 §.
Rätt att deltaga i val av landstingsmän jämte suppleanter tillkommer en var
inom landstingsområdet i kommuns gemensamma angelägenheter röstberättigad
man eller kvinna, som senast under nästföregående kalenderår uppnått tjugusju
års ålder.
Vid valet skall den för vederbörande kommun å landet eller för stad senast
fastställda röstlängd ligga till grund, och ankomme på Konungen att i fråga
om sådan längd meddela de särskilda föreskrifter, som erfordras för iakttagande
av vad nyss stadgats om viss särskild ålder såsom villkor för rösträtt vid landstingsmannaval.
6 §.
1 mom. Valbar till landstingsman eller suppleant för landstingsman är eu
var inom landstingsområdet vid landstingsmannaval röstberättigad man eller
k\inna.
4
Kungl. Maj:ts propositiön nr 188.
Landstingsman eller suppleant för landstingsman kan ej vara:
a) den som icke råder över sig och sitt gods;
b) den som är förklarad ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas eller eljest
på grund av honom ådömd straffpåföljd icke må utöva allmän befattning eller
genom utslag, vilket ännu icke vunnit laga kraft, är dömd till straffpåföljd,
varom sist förmäles, eller den som är ställd under framtiden för brott, vilket kan
medföra sådan påföljd;
c) den som är förklarad ovärdig, att inför rätta föra ändras talan.
Landshövding, landssekreterare, landskamrerare och länsassessör kunna med
hänsyn till sin tjänsteställning icke vara landstingsman.
Hustru vare ej på den grund, att äldre giftermålsbalken är tillämplig i fråga
om makarnas förmögenhetsförhållanden, obehörig att utöva uppdrag, varom nu
är fråga.
2 mom. Landstingsman eller suppleant må ej kunna avsäga sig uppdraget,
såvida han ej är bosatt utom landstingsområdet eller i fyra år tjänstgjort såsom
landstingsman eller uppnått sextio års ålder eller eljest uppgiver hinder, som av
landstinget godkännes.
Väljes kvinna till landstingsman eller suppleant, äger hon när som helst
avsäga sig uppdraget.
7 §•
Landstingsmän jämte suppleanter väljas med de undantag, som i 8 § 7 mom.
andra stycket och 8 mom. tredje stycket omförmälas, för fyra år, räknat från
och med den 1 januari året efter det, då valet skett.
Landstingsman och suppleant, som utsetts vid val jämlikt nyss åberopade bestämmelser
i 8 § 7 och 8 mom., skola tjänstgöra från och med den 1 januari året
efter det, då valet skett, och till utgången av tjänstgöringstiden för övriga landstingsman
och suppleanter.
Rörande upphörande i vissa fall tidigare än ovan sägs av uppdrag att vara
landstingsman eller suppleant stadgas i 8 § 7 mom. tredje stycket och 8 inom.
fjärde stycket.
8 §.
1 mom. För val av landstingsmän indelas landstingsområdet i valkretsar.
För varje valkrets utses, oavsett dess folkmängd, en landstingsman och därutöver
efter folkmängden en landstingsman för varje fullt tal av 5,000.
2 mom. Vid landstingsområdes indelning i valkretsar skall med undantag,
varom nedan i denna paragraf förmäles, iakttagas, att för varje valkrets komma
att utses minst fem, högst nio landstingsmän.
Stad, vars folkmängd utgör minst 20,000, bildar en valkrets, även om flera
än nio landstingsmän skola för staden utses.
Stad med mindre folkmängd än 20,000 förenas med annan stad eller andra
städer eller med angränsande landsbygd till en valkrets. Delar av samma
stad må icke ingå i olika valkretsar.
Kungl. Maj:ts proposition nr 188.
5
Vid valkretsindelningen iakttages i övrigt, att området för annan valkrets
än den, i vilken två eller flera städer ingå, skall kunna omslutas med en sammanhängande
gränslinje, samt att delningen i vad angår landsbygden verkställes,
där så lämpligen kan ske, efter domsaga, tingslag eller härad, men eljest
efter kommuner. Med tingslag förstås sådan del av domsaga, som utgör egen
domkrets.
3 mom. Där iakttagande av ovan givna bestämmelser angående minsta invånarantal
för valkrets medför synnerlig olägenhet, må område med minst
10,000 invånare utgöra egen valkrets. Sådan valkrets skall dock på landet utgöras
av domsaga eller av ett eller flera tingslag eller härad.
A morr)i. Därest det antal landstingsmän, som med tillämpning av nu meddelade
föreskrifter bör utses inom ett landstingsområde, icke uppgår till tjugu, skall
såsom grund för rättigheten att efter folkmängden välja landstingsmän bestämmas
lägre tal än det uti 1 mom. angivna, på det att landstingsmannens antal
för hela landstingsområdet må uppgå till minst tjugu; och skalk med tillämpning
av häremot svarande reduktion av folkmängdssiffrorna, i övrigt gälla vad
ovan i 2 och 3 mom. är stadgat.
5 mom. Indelningen i valkretsar jämte det antal landstingsmän, som skall
för varje valkrets utses, fastställes efter ovan angivna grunder av landstinget.
Förslag till cmförrnälda indelning skall till landstinget avgivas av länsstyrelsen.
För landsting, som enligt 1 § andra stycket nybildats, skall efter förslag av
länsstyrelsen indelning, varom i detta moment förmäles, fastställas av det äldre
landstinget vid dess sista lagtima möte.
6 mom. Varda de förhållanden, vilka legat till grund för den fastställda indelningen,
så ändrade, att jämkning däri till följd av stadgandena i 1—4
mom. här ovan påkallas, eller finnes eljest sådan jämkning nödig, äger lands-,
tinget, på länsstyrelsens förslag eller efter inhämtande av dess yttrande, verkställa
jämkningen; och skall, där ej sådant fall är för handen, som i 7 mom.
första stycket och 8 mom. andra stycket avses, jämkningen ske året innan val
av landstingsman nästa gång äger rum.
7 mom. Om genom stads inträde i landsting eller genom ändring i den territoriella
indelningen landstingsområde utvidgas, äger nästa lagtima landsting.
på länsstyrelsens förslag eller efter inhämtande av dess yttrande, verkställa
den jämkning i valkretsindelningen, som därav må föranledas.
Om folkmängden i det område, varmed landstingsområdet utvidgats, uppgår
minst till tal, som enligt 1 eller 4 mom. berättigar till att utse en landstingsman,
eller om det antal landstingsmän, som efter sådan jämkning, som i nästföregående
stycke sägs, skall utses för den eller de av jämkningen berörda valkretsar,
är högre än det antal landstingsmän, som före jämkningen utsetts för
den eller de äldre valkretsar, jämkningen omfattat, skall å den för landstingsmannaval
stadgade tid året efter det jämkningen verkställts val företagas inom
den eller de valkretsar, som må hava vid jämkningen nybildats av det överförda
området eller del därav eller ock eljest berörts av jämkningen, ändå att val av
landstingsmän därstädes eljest icke det året skulle äga rum.
Därest val på grund av bestämmelserna i nästföregående stycke företages,
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 188.
äga de landstingsman och suppleanter, som före jämkningen utsetts för den
eller de äldre valkretsar, jämkningen omfattat, icke med sina befattningar fortfara
längre än till början av tjänstgöringstiden för de vid berörda val utsedda
landstingsmän och suppleanter.
I fall, som i första stycket av detta moment avses, skall det förslag till jämkning
i valkretsindelning, som av länsstyrelsen avgives, tillika innehålla uppgift
å de val, som med anledning av jämkningen skola enligt andra stjmket företagas,
ävensom å de landstingsmän och suppleanter, för vilka enligt tredje stycket
tjänstgöringstiden inskränkes.
8 mom. Utträder stad ur landsting eller upphör på grund av ändring i den
territoriella indelningen område, som bildar egen valkrets, att deltaga i visst
landsting, äga de för staden eller valkretsen utsedda landstingsmän och suppleanter
icke fortfara med sina befattningar.
Om genom ändring i den territoriella indelningen område, som utgör del av
en eller flera valkretsar, upphör att deltaga i visst landsting, äger nästa lagtima
landsting, på länsstyrelsens förslag eller efter inhämtande av dess yttrande,
verkställa den jämkning i valkretsindelningen, som därav må föranledas.
Om folkmängden i område, som upphört att deltaga i visst landsting, uppgår
minst till tal, som enligt 1 eller 4 mom. berättigar till att utse en landstingsman,
eller om det antal landstingsmän, som efter sådan jämkning, som i
nästföregående stycke sägs, skall utses för den eller de av jämkningen berörda
valkretsar, är lägre än det antal landstingsmän, som före jämkningen utsetts
för den eller de äldre valkretsar, jämkningen omfattat, skall å den för landstingsmannaval
stadgade tid året efter det jämkningen verkställts val företagas inom
den eller de valkretsar, som berörts av jämkningen, ändå att val av landstingsmän
därstädes eljest icke det året skulle äga rum.
Därest val på grund av bestämmelserna i nästföregående stycke företages,
äga de landstingsmän och suppleanter, som före jämkningen utsetts för den
eller de äldre valkretsar, jämkningen omfattat, icke med sina befattningar fortfara
längre än till början av tjänstgöringstiden för de vid berörda val utsedda
landstingsmän och suppleanter.
I fall, som i andra stycket av detta moment avses, skall det förslag till jämkning
i valkretsindelning, som av länsstyrelsen avgives, tillika innehålla uppgift
å de val, som med anledning av jämkningen skola enligt tredje stycket företagas,
ävensom å de landstingsmän och suppleanter, för vilka enligt fjärde stycket
tjänstgöringstiden inskränkes.
9§.
Val av landstingsmän skall förrättas tredje söndagen i september månad eller
i stad, där magistraten så beslutar, närmast därförut infallande lördag.
Valet ma dock utsättas till annan dag i september månad, därest samma år
valet skall äga rum, på landet kommunalfullmäktige eller, där sådana icke finnas,
kommunalstämma å ordinarie sammankomst i mars månad och i stad stads
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 188.
7
fullmäktige eller, där sådana icke finnas, allmänna rådstugan å ordinarie sammankomst
i maj månad sådant beslutar med minst två tredjedelar av de vid
omröstningen deltagandes röster.
Beslutas, på sätt i denna paragraf sägs, annan dag än tredje söndagen i september,
skall underrättelse därom meddelas länsstyrelsen före juli månads utgång
det år valet äger rum.
10 §.
Valen av landstingsmän och suppleanter äro omedelbara och ske med slutna
sedlar.
Vid valen skola begagnas valsedlar av vitt papper utan kännetecken.
Ä valsedel skall ovanför namnen utsättas partibeteckning (partinamn eller
annan beteckning i ord för viss grupp av valmän eller för viss meningsriktning).
Valsedeln skall antingen upptaga namnen i en följd, det ena under det andra,
eller ock avfattas på sätt formulär 1 vid denna lag utvisar.
I förra fallet må namnen å valsedeln vara högst dubbelt så många som det
antal landstingsmän, vilka skola utses för valkretsen; skall endast en landstingsman
utses för valkretsen, må dock valsedel innehålla tre namn. Namnen gälla
själva landstingsmannavalet samt, i den mån de därvid icke tagas i anspråk,
val av suppleant för avgången landstingsman.
I senare fallet må å sedelns vänstra sida upptagas högst två namn utöver det
antal landstingsmän valet avser. Dessa namn skola uppföras vart för sig i de
särskilda rummen och gälla själva landstingsmannavalet samt, i den mån namnen
därvid icke tagas i anspråk, val av suppleant för avgången landstingsman.
För suppleantvalet må dessutom i motsvarande rum å sedelns högra sida uppföras
högst två namn för vart och ett av de för själva landstingsmannavalet upptagna
namnen. Upptager rum å sedelns högra sida två namn, skola de förekomma
det ena under det andra.
Valsedel bör innehålla tydlig uppgift på den eller de utseddas namn, titel
eller yrke och hemvist, så ock den beteckning i övrigt, som kan vara nödig för
att fullt otvetydigt utmärka, vem eller vilka åsyftas.
Ogill är valsedel:
till vilken använts annat än vitt papper;
å vilken finnes något kännetecken, som kan antagas vara med avsikt dag
anbragt;
vilken saknar partibeteckning eller upptager sådan å annat ställe än ovanför
namnen;
vilken icke upptager något giltigt namn.
Är något namn å valsedeln överstruket, eller framgår med avseende å något
där förekommande namn ej fullt otvetydigt, vem som därmed åsyftas, eller
upptager valsedel namn på någon, som ej är valbar, anses sådant namn såsom
obefintligt.
Äro å valsedel upptagna flera namn än ovan är medgivet, eller äro namn, som
särskilt upptagits för val av suppleant för landstingsman, flera än två, anses
det eller de sista övertaliga namnen såsom obefintliga. För val av suppleant sär
-
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 188.
skilt upptaget namn, som saknar motsvarande namn för själva landstingsmannavalet,
anses såsom obefintligt.
Finnas i ett valkuvert två eller flera valsedlar, vare de alla ogilla.
11 §.
1 mom. Val av landstingsman skall å landet förrättas distriktsvis.
Höra delar av samma kommun till olika valkretsar för landstingsmannaval.
bildar varje del ett valdistrikt, såvida icke i enlighet med vad nedan sägs
ytterligare delning i valdistrikt förekommer.
Kommun, som icke är delad i valdistrikt på sätt nyss är sagt eller i valkretsar
för val av kommunalfullmäktige, så ock valkrets, som nu nämnts, bilda
var för sig ett valdistrikt, där icke på grund av bestämmelserna i lagen om val
till riksdagen del av kommun eller del av sådan valkrets utgör valdistrikt vid
val till riksdagens andra kammare, i vilket fall sådan del bildar eget valdistrikt
jämväl vid landstingsmannaval.
Enligt lagen om val till riksdagen meddelat beslut om distriktsindelning skall,
där det icke på anförda besvär undanröjts, träda i tillämpning beträffande landstingsmannaval,
som förrättas enligt den under nästpåföljande år upprättade
röstlängden.
2 mom. Å landet skall, med avseende å valets förrättande, i övrigt iakttagas
följande:
a) Valförrättare är i varje valdistrikt den valnämnd, som enligt lagen om
val till riksdagen utses för val till riksdagens andra kammare.
b) Förrättningslokal och de tider på dagen, under vilka valförrättningen
skall äga rum, bestämmas av valförrättaren med iakttagande av att valet skall
fortgå minst två timmar före klockan tre eftermiddagen och minst två timmar
efter klockan fem eftermiddagen, samt att, där allmän gudstjänst å valdagen
hålles inom kommunen, uppehåll skall göras för den tid gudstjänsten pågår.
Om valförrättarens beslut skall underrättelse meddelas länsstyrelsen före juli
månads utgång det år valet äger rum.
c) Om valet utfärdar länsstyrelsen i god tid förut kungörelse, som uppläses
i kyrkorna och införes i ortstidningar. I kungörelsen upptages antalet landstingsmän,
som skola väljas inom varje valkrets, och angivas noggrant för varje
valdistrikt förrättningslokalen och tiden för valet.
d) Med iakttagande av vad i 5 § är stadgat om rösträtt gäller beträffande
rösträttens utövning vad om kommunalfullmäktigval är föreskrivet.
e) Ej må vid valet tal hållas eller tryckta eller skrivna upprop till de väljande
tillåtas inom vallokalen.
Vid förrättningen skola kuvert av ogenomskinligt papper, lika till storlek
och beskaffenhet, tillhandahållas för det ändamål, varom här nedan förmäles.
Innan valkuvert utlämnas, skall därå intryckas en stämpel, utvisande det valdistrikt,
för vilket förrättningen äger rum. Blanketter till valsedlar skola
jämväl å vallokalen tillhandahållas. Omedelbart före röstningens början skall
ordföranden visa de närvarande, att valurnan är torn.
Kungl. Maj:ts proposition nr 188.
9
Valmännen äga avgiva sina röster i den tur, de anmäla sig hos ordföranden.
Till varje valman utlämnas ett valkuvert.
I vallokalen skola till lämpligt antal finnas avskilda platser, avsedda att
möjliggöra för en var att med valhemlighetens bevarande kunna inlägga sin valsedel
i kuvertet. För sådant ändamål skola dessa platser vara inrättade med
skärmar eller annat dylikt, dock så anordnat, att för såväl valförrättaren som
allmänheten är synligt, när en plats är upptagen; och åligger det valförrättaren
att vaka över att valmans förehavande där ej må av någon kunna iakttagas.
Valmannen har att vid någon av omförmälda särskilda platser inlägga sin
valsedel i kuvertet. Sedan valkuvertet tillslutits, överlämnar valmannen utan
dröjsmål personligen detsamma till ordföranden. Efter det ordföranden förvissat
sig om att den, vilken avlämnar valkuvertet, är i röstlängden upptagen
såsom röstberättigad, ävensom tillsett, att kuvertet är behörigen stämplat, men
eljest på utsidan omärkt, nedlägger ordföranden kuvertet i valurnan, i sammanhang
varmed i röstlängden vid namnet på den, vars rösträtt utövats, göres anteckning
att rösträtten begagnats. Valman, som på grund av kroppsligt fel
är oförmögen att i föreskriven ordning avgiva sin röst, äger att till biträde vid
röstningen anlita den han själv därtill utser.
Valkuvert, som saknar behörig stämpel eller är å utsidan märkt med annat
kännetecken, varde ej mottaget.
Om behandlingen av valsedelsförsändelse, som äkta make är berättigad avlämna
vid valförrättningen, är särskilt stadgat.
Då uppehåll i valförrättningen sker, skall valurnan omsorgsfullt förseglas
under minst två närvarandes sigill samt därefter sättas i säkert förvar; och bör,
innan förseglingen vid förrättningens fortsättande borttages, valförrättaren inför
öppna dörrar förvissa sig om, att sigillen äro obrutna.
De valmän, som, då uppehåll för gudstjänst eller eljest göres i valet eller
valet skall sluta, äro tillstädes i vallokalen eller, om utrymme där saknas, å
anvisad plats derintill, men ej då hunnit deltaga i valet, äga rätt att i den ordning
de anmäla sig avlämna sina valsedlar. När alla, som vid det för valets
slut fastställda klockslag äga tillträde till valet, avlämnat sina valsedlar, förklare
ordföranden röstningen avslutad.
Omedelbart därefter uttagas valkuverten ur valurnorna och räknas oöppnade.
I det protokoll, som skall föras vid förrättningen, antecknas antalet valkuvert.
Vid. avfattande av protokollet bör till ledning tjäna formulär, som av Konungen
fastställes. Valkuverten inläggas härefter i ett eller flera hållfasta omslag,
som omsorgsfullt förseglas under minst två närvarandes sigill. De sålunda
åsätta sigillen skola därefter i protokollet avtryckas. Därjämte skall i protokollet
angivas antalet omslag, vari valkuverten inlagts.
Sedan valprotokollet upplästs och dess riktighet bekräftats av ordföranden
och två av de närvarande, avslutas förrättningen. Ordföranden insände därefter
ofördröjligen till den myndighet, som har ätt sammanräkna de avgivna
rösterna, dels det eller de förseglade omslag, vari valkuverten äro inlagda, dels
ock valprotokollet och röstlängden. Sker insändandet med allmänna posten,
skall försändelsen assureras.
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 188.
3 mom.. I stad är magistraten valförrättare och skall beträffande rösträttens
utövning, med iakttagande av vad i 5 § är stadgat om rösträtt, samt beträffande
de tider pa dagen, under vilka valförrättningen skall fortgå, gälla vad om stadsfullmäktigval
är föreskrivet. I övrigt skall med avseende å valets förrättande
i tillämpliga delar lända till efterrättelse vad ovan i 2 mom. b), c) och e) sägs.
12 §.
1 mom. För valkrets, som består av enbart landsbygd eller av landsbygd och
stad, skall länsstyrelsen vid offentlig, i en eller flera av ortens mest spridda tidningar
minst sex dagar förut kungjord förrättning sammanräkna de avgivna
i östernas Denna förrättning skall verkställas, så snart omständigheterna det
medgiva.
Valets utgång kungöres omedelbart genom uppläsning av det vid förrättningen
förda protokoll. Med protokollets uppläsning är valet avslutat, varefter
länsstyrelsen genast skall till vederbörande återställa den röstlängd, som för
sammanräkningen insänts.
2 mom. I stad, som bildar egen valkrets, skall magistraten sammanräkna
rösterna. Där sammanräkningen ej äger rum omedelbart efter röstningens avslutande,
skall vid valförrättningen tid och ställe för sammanräkningen tillkännagivas.
För annan stadsvalkrets sammanräknas rösterna av magistraten i den folkrikaste
staden. Tid och ställe för sammanräkningen skall minst tre dagar därförut
kungöras i en eller flera av ortens mest spridda tidningar.
Sammanräkning av rösterna skall påbörjas inom sju dagar från valförrättningarnas
avslutande.
Valets utgång kungöres omedelbart genom uppläsning av protokoll över
sammanräkningen. Med protokollets uppläsning är valet avslutat, varefter från
annan magistrat inkommen röstlängd genast återställes.
3 mom. Om behandlingen av valsedelsförsändelse, som till länsstyrelsen
eller magistraten inkommit, är särskilt stadgat.
4 mom. Vid rösternas sammanräknande användas av Konungen fastställda
blanketter med anvisningar, och bör vid avfattande av protokoll över röstsammanräkningen
till ledning tjäna formulär, som av Konungen fastställes.
Samtliga valsedlar inläggas, de godkända och de underkända var för sig, i
omslag, vilka, innan förrättningen avslutas, förses med minst två närvarandes
sigill. De sålunda inlagda valsedlarna skola förvaras, till dess valet vunnit laga
kraft eller, i händelse av besvär, dessa blivit avgjorda.
5 mom. Länsstyrelse eller magistrat, som verkställt röstsammanräkning,
äligger att utan lösen skyndsamt låta tillställa var och en landstingsman och
suppleant ett utdrag av valprotokollet, i vad det den ene eller den andre röiter;
gällande detta protokollsutdråg såsom fullmakt för den valde. Magistraten skall
ock inom tre dagar efter röstsammanräkningen till länsstyrelsen insända protokoll
över förrättningen, upptagande de personers namn och boningsort, som
blivit till landstingsmän och suppleanter utsedda, med angivande tillika av den
Kungl. Maj:ts proposition nr 188.
11
ordning, i vilken suppleanterna skola i stället för varje särskild landstingsman
till tjänstgöring inkallas.
Länsstyrelsen låter i länskungörelserna meddela underrättelse -om samtliga
valens utgång.
13 §.
Vid förrättning för rösternas sammanräknande skall förfaras på följande
sätt:
1 mom. a) Sedan valsedlarna ordnats efter partibeteckning, skall inom varje
parti, till den utsträckning, som för utseendet av stadgat antal landstingsmän
är nödig, genom särskilda sammanräkningar bestämmas ordning mellan de
namn å partiets valsedlar, vilka, enligt vad i 10 § sägs, avse själva landstingsmannavalet.
Vid varje sammanräkning gäller valsedel allenast för ett namn.
b) Vid första sammanräkningen gäller valsedel för det namn, som står först
å sedeln.
Partiets valsedlar ordnas i grupper så, att sedlar med samma första namn
bilda en grupp.
Valsedlarna inom varje grupp räknas, och deras antal utgör gruppens rösttal.
Samma tal är också jämförelsetal för det namn, som står först på gruppens
valsedlar.
Det namn, vars jämförelsetal är störst, erhåller första platsen i ordningen.
c) Vid varje följande sammanräkning gäller valsedel för det namn, vilket,
bortsett från namn, som redan erhållit plats i ordningen, står främst å sedeln.
Den eller de grupper, vilkas valsedlar vid närmast föregående sammanräkning
gällde för det namn, som erhöll plats i ordningen, upplösas, och nämnda
valsedlar ordnas i nya grupper så, att sedlar, som vid den pågående sammanräkningen
gälla för ett och samma namn, bilda en grupp; däremot bibehållas
övriga befintliga grupper oförändrade.
Valsedlarna inom varje nybildad grupp räknas, och deras antal utgör gruppens
rösttal.
För de namn, för vilka finnas gällande valsedlar, beräknas rösttal och jämförelsetal.
Rösttalet för ett namn är lika med rösttalet för den grupp eller sammanlagda
rösttalet för de grupper, vilkas valsedlar gälla för namnet.
Jämförelsetalet för ett namn är lika med dess rösttal, där icke grupp av
valsedlar, som gälla för namnet, deltagit i besättandet av förut utdelad plats.
Har så skett, erhålles namnets jämförelsetal genom att dela dess rösttal med det
tal, som motsvarar den del, gruppen tagit i besättandet av plats eller platser,
som utdelats (gruppens platstal), ökat med 1, eller, om flera grupper av valsedlar,
som gälla för namnet, deltagit i besättandet av förut utdelad plats, med
dessa gruppers sammanlagda platstal, ökat med 1. Platstalet för en grupp beräknas
sålunda, att gruppens rösttal delas med största jämförelsetalet vid
sammanräkningen närmast före gruppens bildande.
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 188.
Det namn, vars jämförelsetal är störst, erhåller plats i ordningen.
d) Bråktal, som uppkommer vid delning, beräknas i decimaler, två till antalet.
Höjning av den sista decimalsiffran må ej äga rum.
2 mcnn. a) Skola två eller flera landstingsmannaplatser besättas, fördelas de
mellan de olika partierna sålunda, att platserna, en efter annan, tilldelas det
parti, vilket för varje gång uppvisar det största av nedan angivna jämförelsetal.
Plats, som blivit ett parti tilldelad, besättes genast så, att partiets första plats
tillerkännes den, vars namn är det första i ordningen inom partiet, partiets andra
plats den, som bär andra namnet i ordningen, partiets tredje plats den, som bär
tredje namnet i ordningen, och så vidare efter samma grund, ändå att den, som
är berättigad till platsen, redan fått sig tillerkänd plats från ett eller flera andra
partier.
Jämförelsetalet är lika med partiets rösttal, så länge partiet ännu icke fått
sig någon plats tilldelad. Därefter beräknas jämförelsetalet för varje gång så.
att partiets rösttal delas med det tal, som motsvarar antalet av partiet tilldelade
platser, ökat med 1. Har samma person erhållit platser från två partier, skall
dock, vid beräkning av det antal platser, som utdelats, vardera platsen anses
blott såsom en halv plats; har någon erhållit platser från tre partier, anses
varje sådan plats såsom en tredjedels plats; och så vidare efter samma grund.
Har ett parti redan fatt sig tilldelad plats så många gånger, som motsvarar
antalet namn a partiets valsedlar, varde det från vidare jämförelse uteslutet.
b) Skall blott en plats besättas, tillfaller platsen den, vars namn står främst
i ordningen inom det parti, som enligt vad ovan under a) sägs, har största jämförelsetalet.
3 niom. a) Sedan valet av landstingsmän blivit avslutat, skola suppleanter utses
sålunda, att för landstingsman, vald för parti, som endast tilldelats en plats,
företagas två nya sammanräkningar inom detta parti, samt att för varje annan
landstingsman företages en ny sammanräkning inom det parti, för vilket han
blivit vald. Har landstingsman fått sig tillerkänd plats från flera partier, anses
han vald för det parti, från vilket plats först tilldelades honom.
De nya sammanräkningarna skola ske i den ordning, vari landstingsmannen
blivit valda.
Vid varje ny sammanräkning tages hänsyn blott till de valsedlar, vilka gällde
för landstingsmannens namn vid den sammanräkning, då namnet tilldelades
plats i ordningen. Varje valsedel gäller såsom hel röst. Med iakttagande av
att namn å någon, som blivit genom valet utsedd till landstingsman, anses såsom
obefintligt, skall röstvärdet tillgodoräknas det namn, som står främst av
de för den ifrågavarande landstingsmannen särskilt upptagna suppleantnamnen
eller, om sådant namn ej finnes, det namn för själva landstingsmannavalet,
som står främst å sedel, eller, om ej heller sådant namn finnes, det namn, som
står främst bland samtliga suppleantnamnen å sedeln.
Den, som erhållit högsta rösttalet, är vald till suppleant.
b) Vid valtillfället skall, särskilt för varje landstingsman, bestämmas den
ordning, i vilken suppleanterna från det parti, för vilket han valts, skola i hans
Kungl. Maj:ts proposition nr 188.
13
ställe inkallas. Härvid iakttages, beträffande landstingsman, vald för parti,
som tilldelats endast en landstingsmannaplats, att företräde tillkommer den av
suppleanterna, som blivit tidigare vald, samt beträffande annan landstingsman,
att suppleant, som utsetts genom den för landstingsmannen) företagna sammanräkning,
intager plats framför annan suppleant, och att i övrigt företräde
tillkommer suppleant, som blivit tidigare vald.
4 mom. Mellan lika rösttal eller jämförelsetal skall, där så erfordras, skiljas
genom lottning.
5 mom. Hava landstingsmän icke blivit till föreskrivet antal valda, skall,
för utseende av felande antal landstingsmän järnte suppleanter, nytt val ofördröjligen
anställas.
Äro landstingsmän men ej suppleanter valda till vederbörligt antal, skall
vid valet bero.
14 §.
Är någon missnöjd med valet, må han däröver hos Konungen anföra
besvär; och skall han, vid förlust av talan, sist inom en månad efter den
dag, då valet avslutats, ingiva sina till Konungen ställda besvär till länsstyrelsen,
som genom kungörelse, vilken i en eller flera av ortens mest spridda tidningar
införes, utsätter viss kort tid, inom vilken förklaring över besvären
må avlämnas till länsstyrelsen, varjämte länsstyrelsen, om röstsammanräkningen
verkställts av magistrat, från denna infordrar de avgivna valsedlarna
samt övriga valet rörande handlingar. Sedan den för förklarings avgivande
bestämda tid tilländagått, har länsstyrelsen att besvären jämte de förklaringar,
som må hava inkommit, ävensom protokoll över valet, valsedlarna och
övriga valet rörande handlingar ofördröjligen till Konungen insända för att i
regeringsrätten skyndsamt föredragas och avgöras.
Skiljes den valde från uppdraget, skall länsstyrelsen ofördröjligen underrättas.
Länsstyrelsen låter sådan underrättelse i länskungörelserna införa samt
inkallar, om ieke i följd av besvär över valet annan person förklarats vara vald,
till ordinarie landstingsman den suppleant, som enligt den vid valtillfället bestämda
ordning bör i stället inträda.
Förklaras hela valförrättningen olaglig, förordnar länsstyrelsen om ofördröjlig!
företagande av nytt val samt om tid och ställe för valet. I övrigt gäller
vid det nya valet i tillämpliga delar vad här ovan är stadgat om de allmänna
valen.
15 §.
I stad, där magistrat icke finnes, skall vad i detta kapitel är stadgat i avseende
å magistrat gälla om den för sådan stad särskilt tillsatta styrelse.
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 188.
3 KAP.
Om landstingets möten och om förslagsrätt till landstinget samt om
ersättning åt landstingsman.
16 §.
Till lagtima möte sammanträder utan särskild kallelse landstinget i länets
residensstad varje år den första måndagen i september månad; dock må, på
därom av föregående landsting gjord framställning eller i anseende till inträffade
utomordentliga händelser, länsstyrelsen kunna utsätta annan samlingsort.
17 §.
1 mom. Rättighet att vid lagtima möte väcka förslag tillkommer länsstyrelsen
samt medlem av landstinget och landstingets i 39 § omförmälda förvaltningsutskott.
Förslag bör, för att kunna komma under behandling, innefatta ett ämne inom
landstingets befogenhet, vara skriftligen uppsatt och senast den 1 augusti avlämnat
till landstingets expedition; dock må förvaltningsutskott jämväl efter
nämnda tid men ej senare än fjorton dagar före början av landstingets möte
väcka dylikt förslag.
Vad nu är stadgat angående tiden för förslags avlämnande utgör icke hinder
för landstinget att, da synnerligen viktiga skäl därtill föranleda, genom särskilt
beslut medgiva upptagande till behandling av förslag, som blivit väckt
senare, dock sist första dagen av landstingets möte.
Ej må i annan ordning än nu nämnts förslag komma under landstingets överläggning,
såvida icke förslaget av Konungen hänskjutits till landstinget eller
härleder sig från och star i sammanhang med förut i behörig ordning väckt
förslag.
2 mom. Till landstinget i behörig ordning inkomna förslag skola tryckas och,
såvitt ske kan, minst åtta dagar före mötets början översändas till länsstyrelsen
ävensom till samtliga landstingsmän.
över de ärenden, som skola förekomma å mötet, skall av förvaltningsutskottet
upprättas en föredragningslista, som skall tryckas och utdelas på sätt nyss
är sagt.
18 §.
Till urtima möte sammanträder landstinget endast i de fall, att Konungen
omedelbart eller på framställning av länsstyrelsen därom förordnar, eller att
sådant möte för handläggning av vissa bestämda ärenden beslutas av tre fjärdedelar
av landstingets på lagtima möte såsom närvarande antecknade medlemmar.
Urtima möte, som av landstinget beslutas, må ej äga rum förr än minst två
månader efter det lagtima möte avslutats.
Kungl. Maj:ts proposition nr 188.
15
19 §.
Kungörelse om urtima möte skall utfärdas av länsstyrelsen, och böra de
ärenden, som därvid skola handläggas, uppgivas i kungörelsen. Kungörelsen
skall av länsstyrelsen i god tid avsändas för intagande minst fjorton dagar före
mötet i en eller flera av länets mest spridda tidningar, varjämte samtliga landstingsmän
skola särskilt underrättas om mötet.
20 §.
Vid urtima möte må ej förhandlas eller beslutas över andra ärenden än
dem, för vilkas handläggning landstinget blivit sammankallat, eller som länsstyrelsen
enligt den om urtima mötet utfärdade kungörelsen särskilt hänskjuta
till landstingets prövning.
21 §.
Landstingsman, som ej bor å den ort, där landstinget hålles, åtnjuter under
landstingets möte samt under resan fram och åter av landstingets medel dagtraktamente
med tolv kronor ävensom reseersättning, beräknad efter lägsta
skjuts- och åkdonslega, där icke järnväg är att tillgå eller fartygslägenhet begagnas,
samt avgiften i andra klassens vagn på järnväg, där sådan finnes, och
för en hyttplats eller, när hyttplats ej förekommer, en salongsplats på fartyg,
där resan såmedelst sker.
Landstingsman, som bor i den ort, där landstinget hålles, åtnjuter under
landstingets möte av landstingets medel dagtraktamente med nio kronor.
Traktamente under landstingets möte må icke utgå för längre tid än tio dagar
i följd, räknat från mötets början.
Till den, som under pågående möte inträtt i tjänstgöring, sedan av honom anmält
hinder av landstinget underkänts, må för resan till och från mötet icke
utgå traktamente eller reseersättning, såvida sådan gottgörelse utgått till annan,
som på sätt nedan i 22 § sägs inkallats i hans ställe.
22 §.
Avgår landstingsman under den för honom bestämda tjänstgöringstiden, låter
länsstyrelsen sådant i länskungörelserna införa och inkallar till ordinarie
landstingsman den suppleant, som enligt den mellan suppleanterna bestämda
ordning bör i stället inträda.
Inträffar för landstingsman eller behörigen kallad suppleant sådant hinder,
att han ej kan vid landstinget sig inställa, åligger det honom att därom ofördröjligen
underrätta länsstyrelsen, som till tjänstgöring vid det landsting inkallar
suppleant efter vad nyss är sagt. Den, för vilken hinder uppkommit,
åligger tillika att, så fort ske kan, till landstingets expedition insända skriftlig
anmälan om det inträffade hindret och dess beskaffenhet.
Uppkommer för landstingsman eller suppleant, som inställt sig vid landstinget,
sådant hinder, att han ej vidare kan tjänstgöra vid det landsting, skall han
ofördröjligen anmäla hindret hos landstingets ordförande, å vilken det ankom
-
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 188.
mer att skyndsamt underrätta länsstyrelsen. Det ankommer därefter på länsstyrelsen
att ofördröjligen inkalla suppleant efter vad förut är sagt.
23 §.
Landstingsman eller behörigen kallad suppleant, som utan anmält, av landstinget
godkänt hinder uteblir, skall bota till landstingskassan för varje dag,
han är frånvarande, fem kronor, men dubbelt, om han i fall, som i 22 § andra
stycket avses, underlåter att underrätta länsstyrelsen eller göra anmälan till
landstingets expedition, eller om landstinget måste i anseende till de närvarandes
fåtalighet inställas eller upplösas.
4 KAP.
Om landstingets förhandlingar.
24 §.
Vid varje landstings första sammanträde företages upprop av landstingsmännen
för samtliga valkretsar.
Den, som första gången efter förrättat val inställer sig till tjänstgöring såsom
landstingsman, bör förete sin fullmakt.
25 §.
Efter upprop och företeende av fullmakter, där sådant jämlikt 24 § vid uppropet
ägt rum, utser landstinget a lagtima möte bland tingets ordinarie ledamöter
en ordförande och en vice ordförande för tiden intill nästa lagtima möte.
Upphör under nämnda tid Ordföranden eller vice ordföranden att vara landstingsman,
upphör jämväl befattningen som ordförande eller vice ordförande.
26 §.
Den landstingsman, som bevistat de flesta landstingsmöten, eller, där två
eller flera landstingsmän deltagit i lika många möten, den av dem, som är till
levnadsåren äldst, för ordet till dess ordförande blivit vald. Inträffar under
landstingets möte samtidigt förfall för både ordförande och vice Ordförande,
utses under ordförandeskap av den ledamot, som enligt vad nsrss sagts skall
anses såsom äldst, en av landstingets ordinarie ledamöter att tjänstgöra som
ordförande till dess förfallet upphört.
Vid samtidigt förfall för både ordförande och vice ordförande under den
tid, då landstinget éj är samlat till möte, skall landstingets äldste ledamot
tjänstgöra som ordförande till dess förfallet upphört.
Därest under tiden mellan landstingets lagtima möten ordföranden avgår eller
hans befattning eljest upphör, skall vice ordföranden tjänstgöra som ordförande
intill nästa lagtima möte. Skulle under samma tid jämväl vice ordföranden
Kungl. Maj:ts proposition nr 188. 17
avgå eller hans befattning upphöra, skall landstingets äldste ledamot tjänstgöra
som ordförande.
Länsstyrelsen kallar äldste ledamoten till tjänstgöring, varom ovan är stadgat.
27 §.
Landstinget må ej överlägga eller fatta beslut, därest icke minst två tredjedelar
av dess ledamöter äro tillstädes.
28 §.
Landstingets förhandlingar skola vara offentliga: dock må landstinget för
någon särskild fråga kunna besluta, att överläggning skall hållas inom lyckta
dörrar.
29 §.
Ordföranden vakar över ordningen vid landstingets förhandlingar, lämnar
•ordet åt landstingets ledamöter i den ordning de anmält sig därtill, och kan,
efter varning, utvisa åhörare, som förhåller sig oskickligt.
30 §.
Landstinget meddelar i en arbetsordning de föreskrifter, som utöver vad ovan
nämnts för landstingets sammanträden och ärendenas behandling anses nödiga.
31 §.
Framställes under landstingets möte av minst två ledamöter yrkande om bordläggning
av ärende, vilket förut icke blivit uppskjutet, eller som uppskjutits
allenast för beredning, varom i 42 § förmäles, dä skall med ärendets slutliga
avgörande anstå så länge som påyrkats, dock icke utan landstingets medgivande
längre än till nästa dag, då sammanträde hålles.
32 §.
Val av ledamöter och suppleanter i landstingets förvaltningsutskott samt av
personer för sådan beredning, varom förmäles i 42 §, skall, där två eller flera
personer skola utses, ske proportionellt på sätt därom särskilt är stadgat, därest
sådant äskas av minst så många väljande, som motsvara det tal, vilket erhålles,
om samtliga väljandes antal delas med det tal, som uppkommer, när antalet personer
valet avser ökas med 1.
33 §. ''
1 mom. Där fråga icke är om val, som enligt 32 § skall verkställas proportionellt,
framställer ordföranden, sedan överläggningen förklarats avslutad, i
varje ärende proposition, så avfattad, att den må kunna med ja eller nej besvaras.
Ordföranden tillkännagiver därefter, huru enligt hans uppfattning beslutet
utfallit, och befäster detsamma, där omröstning ej begäres, med klubbslag.
Bihang till riksdagens protokoll 192Jt. 1 samt. lJt9 käft. (Nr 188.) 2
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 188.
Äskas omröstning, skall den verkställas öppet, utom vid val, då den skall ske
med slutna sedlar. Rösterna avlämnas efter upprop; och äger varje landstingsman
en röst. Där ej för särskilda fall, som avses i 18 § här ovan eller nedan i
2 mom., annorlunda är stadgat, bestämmes utgången genom enkel röstpluralitet.
Utfalla vid öppen omröstning rösterna lika å bägge sidor, gäller den mening,
som ordföranden biträder. Genom lottning bestämmes företrädet emellan dem,
som vid val erhålla lika antal röster.
Vägrar ordföranden att framställa proposition å gjort yrkande, skall han,
såvida någon ledamot det äskar, till landstingets avgörande hänskjuta frågan,
om yrkandet må till prövning upptagas.
2 mom. Till beslut erfordras två tredjedelar av de i omröstningen deltagandes
röster, då beslutet avser följande ämnen:
a) beslut enligt 8 § 3 mom., att för landstingsmannaval skall bildas valkrets
med mindre folkmängd än 20,000;
b) medgivande, varom i 17 § 1 mom. tredje stycket sägs;
c) beslut enligt 46 § 2 mom. om befrielse från eller lindring i skyldighet att
till visst företag bidraga och om beviljande av anslag för dylikt företag;
d) påläggande av avgifter, som erfordra uttaxering för längre tid än fem år;
e) beviljande av anslag till nya ändamål eller behov;
f) beviljande av anslag, vartill medel skola anskaffas genom upplåning;
g) upptagande av lån, ställt på längre återbetalningstid än fem år, eller ingående
av borgen;
h) avhändande av fast egendom eller därifrån härflytande rättighet.
34 §.
Beslut om beviljande av anslag skall tillika innefatta, huruvida anslaget skall
utgå av tillgängliga medel eller erforderligt belopp uttaxeras eller upplåning
därav ske.
35 §.
Landshövding må i kraft av sitt ämbete landstingets sammanträden övervara
och i dess överläggningar men ej i besluten deltaga. Är ej landshövding
i länet tillsatt eller förordnad, äger den i tjänsten äldste avdelningschefen i
länsstyrelsen den rätt nu är sagd. Har landshövdingen förhinder utövas samma
rätt av den avdelningschef, landshövdingen därtill förordnar, eller, därest sådant
förordnande icke meddelats, av den i tjänsten äldste avdelningschefen.
36 §.
Finner landstinget sig vid behandlingen av något ärende vara i behov av
upplysningar från ämbets- eller tjänstemän inom länet, må landstinget vända
sig till länsstyrelsen med begäran om infordrande av sådana upplysningar.
37 §.
Vid landstingets möte skall föras protokoll. Detta skall innehålla förteckning
å de vid varje sammanträde närvarande ledamöterna samt för varje föredraget
ämne, efter en kortfattad redogörelse för dess beskaffenhet, angiva däri
Kungl. Maj:ts proposition nr 188.
19
framställda förslag och yrkanden, som ej återkallats, samt det av landstinget
i ärendet fattade beslut, ävensom, där omröstning ägt rum, redogörelse för
propositionsordningen och uppgift om huru många röstat för eller emot.
I vidare mån än nu sagts må muntliga yttranden icke inflyta i protokollet;
dock äger ledamot, som vid ett besluts fattande tillhört minoriteten, rätt att
få sådant till protokollet antecknat. I övrigt är det varje ledamot öppet, att
senast vid protokollets justering skriftligen anföra de skäl, på vilka han stöder
sin mening. Sådana anföranden skola såsom bilagor åtfölja protokollet, och,
där de blivit avgivna uti ärende, varom beslutet skall underställas, jämte beslutet
insändas.
Varje dags protokoll skall vid början av påföljande dags sammanträde justeras.
Protokollet för sista sammanträdesdagen skall vara justerat, innan landstinget
åtskiljes.
38 §.
Landstingets framställningar till Konungen skola inlämnas till länsstyrelsen,
som ombesörjer deras avsändande.
5 KAP.
Om landstingets förvaltningsutskott, särskilda beredningar och
tjänstepersonal samt om ersättning åt innehavare av landstingets
förtroendeuppdrag.
39 §.
Landstinget skall å lagtima möte för tiden intill slutet av nästa lagtima
möte utse ett förvaltningsutskott.
Förvaltningsutskottet tillkommer :
att handhava landstingets penningväsende;
att hava överinseende över de för särskilda verkställighetsbestyr utsedda styrelsers
eller personers ekonomiska förvaltning och därjämte utöva den befattning
med förvaltningen av landstingets anstalter och inrättningar, som enligt
lag eller författning ankommer å förvaltningsutskottet;
samt att avgiva förslag till utgifts- och inkomststat för landstinget.
I den mån annorlunda icke genom lag eller författning eller landstingets beslut
föreskrives, tillkommer vidare förvaltningsutskottet:
att verkställa beredning av övriga på landstingets handläggning ankommande
ärenden;
att ombesörja verkställigheten av landstingets beslut;
att, där skäl därtill föreligga, anföra besvär över länsstyrelsens vägran att
godkänna av landstinget fattat beslut;
att avgiva förklaring i anledning av besvär över landstingets beslut;
samt att i andra hänseenden företräda landstinget mellan dess möten.
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 188.
40 §.
Landstinget antager reglemente för förvaltningsutskottet. I reglementet bestämmer
landstinget det antal ledamöter jämte suppleanter för dem, varav utskottet
skall vara sammansatt ; dock må antalet ledamöter icke vara under fem
eller över femton och antalet suppleanter icke utgöra mindre än hälften av ledamöternas
antal.
I reglementet äger landstinget tillika bestämma, huruvida och i vilken omfattning
de utskottet tillkommande bestyren skola fördelas å två eller flera
särskilda avdelningar av utskottet. Där utskottet skall vara uppdelat på avdelningar,
må landstinget i reglementet kunna föreskriva, att dessa avdelningar
skola av landstinget utses genom särskilda val. Har uppdelning skett, ankommer
dock å utskottet samfällt att uppgöra det förslag till utgifts- och inkomststat,
som skall föreläggas landstinget.
Utskottet och avdelning inom utskottet utse inom sig ordförande och vice
ordförande.
I övrigt skall genom reglementet bestämmas den ordning, i vilken utskottet’
har att fatta beslut samt eljest utöva sin befogenhet och fullgöra sina åligganden.
41 §.
Till ledamot eller suppleant i förvaltningsutskottet må kunna utses annan än
landstingsman.
I avseende på villkoren för valbarhet till ledamot eller suppleant i utskottet
ävensom angående befogenhet att innehava sådant uppdrag och rättighet att
avsäga sig detsamma gäller i motsvarande tillämpning vad i 6 § är stadgat om
landstingsman.
42 §.
Där ett eller flera ärenden äro av den beskaffenhet, att de fordra beredning
utöver den, som genom förvaltningsutskottet eller eljest kan hava verkställts,
må landstinget till särskilt utsedda personer inom eller utom landstinget överlämna
dem för sådan beredning under landstingsmötet eller mellan landstingen.
43 §.
1 mom. Landstinget äger rätt besluta, att ledamot av förvaltningsutskottet
samt utsedd ledamot av annan landstingets styrelse eller nämnd eller av styrelse
för landstingets inrättning eller av särskild beredning mellan landstingets
möten ävensom revisor för granskning av landstingets eller sådan inrättnings
förvaltning skall för deltagande i sammanträde eller förrättning i landstingets
angelägenhet inom landstingsområdet av landstingets medel åtnjuta dagtraktamente
och reseersättning. Ej må dagtraktamente eller reseersättning sättas till
högre belopp än som i motsvarande fall skulle till landstingsman utgå enligt
de i 21 § angivna grunder.
Ersättning för resa, som enligt uppdrag i landstingets angelägenhet företages
utom landstingsområdet av person, som i första stycket sägs, må, om landstinget
så beslutar, utgå efter annan grund än nu är sagt.
Kungl. Maj:ts proposition nr 188.
21
2 mom. Jämte gottgörelse, som enligt 1 mom. beslutas, samt ersättning för
kostnader för skrivmaterialier, postporton och annan dylik utgift, som för uppdragets
fullgörande kräves, må efter landstingets bestämmande för det med uppdraget
förenade besvär utgå arvode till sådan ledamot av förvaltningsutskottet
eller av annan i 1 mom. omförmäld styrelse, nämnd eller beredning, som utsetts
till ordförande, sekreterare, räkenskapsförare, kassaförvaltare, föredragande eller
verkställande ledamot eller till innehavare av annan motsvarande befattning
inom utskottet, styrelsen, nämnden eller beredningen, så ock till revisor, varom
i 1 mom. sägs. Arvodet skall till beloppet bestämmas för högst ett år i sänder
och må icke överstiga vad på grund av göromålens omfattning och art kan anses
skäligt, ej heller bestämmas med hänsyn till en inkomst av tjänst, yrke eller
näring, som uppdragets innehavare genom dess fullgörande går förlustig.
3 mom. Där eljest i lag eller författning föreskrift meddelas om arvode eller
annan ersättning åt innehavare av landstingets uppdrag, skall vad sålunda
finnes särskilt stadgat lända till efterrättelse.
44 §.
Landstinget skall anställa eller låta anställa tjänsteman eller tjänstemän med
åliggande att föra landstingets protokoll och expediera dess beslut, att föra
landstingets räkenskaper och handhava dess kassa samt att ombesörja i sammanhang
därmed förekommande göromål på sätt och i den omfattning landstinget
föreskriver. Landstinget må i övrigt för landstingets samfällda förvaltning
kunna anställa eller låta anställa de befattningshavare, som finnas erforderliga.
Om göromålens fördelning mellan tjänstemännen samt om dessas antagande
och entledigande skola föreskrifter meddelas i reglementet för förvaltningsutskottet
eller i instruktion för tjänstemännen.
15 KAP. .
Om utgifts- och inkomststat, landstingsskatt och revision.
45 §.
Med ledning av det av förvaltningsutskottet framlagda förslag till utgiftsoch
inkomststat samt de av landstinget fattade beslut skall landstinget, innan
det åtskiljes, upprätta fullständig utgifts- och inkomststat för det nästföljande
året, utvisande, å ena sidan, de särskilda utgiftsposterna och, å den andra, de
inkomster, som äro att påräkna, samt det belopp, vilket skall hos landstingsområdets
skattskyldiga invånare uttaxeras.
46 §.
1 mom. Där i lag eller författning icke finnes stadgat, att skatt eller avgift
till täckande av landstingets utgifter skall utgå efter annan grund, skola sådana
utgifter täckas med landstingsskatt. Skyldighet att erlägga landstingsskatt
22
Kungl. Maj:ts proposition nr 188.
skall, med den inskränkning, som må föranledas av stadgandet i 2 mom., åligga
en var, som jämlikt senast fastställda taxeringslängder skall inom landstingsområdet
påföras allmän bevillning av fast egendom eller av inkomst. Landstingsskatten
utgår för fastighet i förhållande till beräknad inkomst, utgörande för
jordbruksfastighet sex kronor och för annan fastighet fem kronor för varje fulla
etthundra kronor av taxeringsvärdet, samt för inkomst i förhållande till det beskattningsbara
belopp, för vilket bevillning av inkomst skall erläggas jämlikt
senast fastställda taxeringslängd.
2 mom. Där företag, varom förslag hos landstinget blivit väckt, är av den
beskaffenhet, att endast viss eller vissa kommuner inom landstingsområdet kunna
av företaget hava huvudsaklig nytta, äger landstinget besluta, att den eller de
kommuner, som icke hava sådan nytta, skola från bidrag till företaget befrias
eller med sådant bidrag i jämförelsevis mindre mån betungas. Framställes
inom landsting yrkande om sådan befrielse från eller lindring i landstingsskatt,
som nyss sagts, då skall över det yrkande beslutas, innan huvudfrågan till avgörande
företages, och äga landstingets samtliga ledamöter att i beslut härom
deltaga, men i överläggning och beslut i huvudfrågan må icke andra deltaga än
landstingsmän för de valkretsar, från vilka bidrag till företaget skall lämnas.
47 §.
Till ledning för landstingsskattens bestämmande skola häradsskrivarna och
magistraterna varje år efter slutade taxeringsförrättningar så fort ske kan
till landstingets förvaltningsutskott genom länsstyrelsen insända förteckning,
som för varje kommun summariskt upptager såväl taxeringsvärdet å fastighet,
särskilt för jordbruksfastighet och särskilt för annan fastighet, som ock beloppet
av inkomst av fast egendom, kapital eller arbete. Förvaltningsutskottet låter
däröver upprätta sammandrag, upptagande summan för hela landstingsområdet,
samt huru mycket sig belöper å varje kommun.
48 §.
Länsstyrelsen ombesörjer, på landstingets därom framställda begäran, att
de av landstinget till uttaxering beslutade medel under benämning landstingsmedel
varda genom vederbörande, i sammanhang med kronoskatterna, debiterade
och indrivna samt i riksbanken insatta inom den tid och med det ansvar, som är
för kronans uppbörd stadgat.
Ersättning för härmed förbundna kostnader och arbete skall av landstinget
gäldas i enlighet med vad därom är särskilt stadgat.
49 §.
Genom länsstyrelsen skall senast den 15 februari till landstingets förvaltningsutskott
överlämnas av landskontoret för nästföregående år upprättad fullständig
redovisning över de i sammanhang med kronoskatterna debiterade och uppburna
landstingsmedlen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 188.
23
Förvaltningsutskottet låter däröver upprätta sammandrag att föreläggas
landstinget vid dess första sammanträde.
50 §.
Där debitering ock uppbörd av landstingsmedel sker i sammanhang med
kroiroskatterna, beslutar länsstyrelsen om avkortning och avskrivning av landstingsmedel
under de förutsättningar och i den ordning, som stadgas om avkortning
och avskrivning av kronoutskylder.
Öl §.
Landstingsmedel, som uppbäras i sammanhang med kronoskatterna, skola
av länsstyrelsen på skriftlig rekvisition av förvaltningsutskottet ofördröjligen
utanordnas till utskottet.
52 §.
Landstingets räkenskaper skola ställas på kalenderår.
53 §.
Landstinget skall vid lagtima möte utse minst tre revisorer jämte erforderligt
antal suppleanter för dem för granskning av det nästföljande årets räkenskaper
och den från landstingets beslut härflytande förvaltning. Före juni
månads utgång året efter det revisionen omfattar, skall berättelse över revisionen
tillställas förvaltningsutskottet, genom vars försorg densamma skyndsamt
befordras till trycket och, om sådant anses påkallat, överlämnas till vederbörande
förvaltningsstyrelser för yttrande.
Berättelsen förelägges det lagtima möte, vartill landstinget sammanträder
året näst efter det revisionen omfattar och skall landstinget vid samma möte
besluta i fråga om ansvarsfrihet.
Den som är redovisningsskyldig till landstinget må icke väljas till revisor av
förvaltning, för vilken han har att redovisa, ej heller deltaga i val av revisor för
sådan förvaltning eller i beslut i anledning av revisorernas granskning av sagda
förvaltning.
7 KAP.
Om underställning och offentliggörande av samt besvär över landstingets
beslut.
54 §.
Konungens godkännande erfordras för att giva bindande kraft åt beslut,
som avse:
a) påläggande av avgifter, vilka erfordra uttaxering för längre tid än fem år;
b) upptagande av lån, ställt på längre återbetalningstid än fem år;
24
Kungl. Maj:ts proposition nr 188.
c) försäljning, pantförskrivning eller utbyte av någon sådan länskommunen
tillhörig fastighet, som för något dess gemensamma nytta avseende ändamål
genom gåva eller testamente tillfallit länskommunen, ävensom överenskommelse,
som medför förändring i de rättigheter länskommunen äger till sådan fastighet;
d)
landstingsområdes indelning i valkretsar för val av landstingsmän.
55 §.
Länsstyrelsens godkännande erfordras för att giva bindande kraft åt landstingets
beslut i alla övriga ämnen, med undantag likväl för följande, som ankomma
ensamt på landstingets avgörande, nämligen:
a) tillämpning av de i 23 § stadgade bötesbestämmelser;
b) fråga om medgivande, varom i 17 § 1 mom. tredje stycket sägs;
c) arbetsordning för landstinget och ordningsregler till efterrättelse vid landstingets
sammankomster ävensom reglemente för landstingets förvaltningsutskott;
d)
till- och avsättning av landstingets befattningshavare samt instruktioner
för deras tjänstgöring;
e) framställningar till Konungen; och
f) beslut om sådan på landstinget beroende verkställighetsåtgärd, som är
en ovillkorlig följd av landstingets förut fattade, fastställda beslut.
56 §.
De beslut, som erfordra länsstyrelsens godkännande, skola genast efter det
de blivit justerade anmälas hos länsstyrelsen, som bör varje särskilt beslut
antingen oförändrat godkänna eller ogilla. Länsstyrelsens svar skall, så vitt
ske kan, påföljande dag meddelas landstinget, men eljest offentliggöras i länskungörelserna,
senast fjorton dagar efter landstingets avslutande.
Vägrar länsstyrelsen sitt godkännande, bör skäl därtill uppgivas; och äger
landstinget, om det är tillsammans, men i annat fall landstingets förvaltningsutskott
att avgöra, huruvida frågan skall underställas Konungens prövning.
57 §.
Landstingets protokoll tillika med den fastställda utgifts- och inkomststaten
bör på landstingskassans bekostnad skyndsamt tryckas och, jämte de till landstinget
inkomna handlingar, vilka befordras till trycket, utdelas till kommunerna
inom landstingsområdet med ett exemplar till en var av dem i så god tid,
att samtliga dessa tryckta handlingar må kunna inom fyrtiofem dagar efter
landstingets avslutande genom vederbörande kommun alnämnd sordförandes,
magistrats eller stadsstyrelses försorg hållas tillgängliga å ställe, som för kommunalstämmas
eller allmän rådstugas hållande är bestämt.
I denna paragraf omförmälda tryckta handlingar skola i den mån tryckningen
fortskrider skyndsamt i tre exemplar överlämnas till länsstyrelsen.
25
Kungl. Maj:ts proposition nr 188.
58 §.
Medlem av kommun inom landstingsområdet, som icke nöjes åt landstingets
beslut, äger rätt att, där lian tilltror sig kunna visa, att beslutet kränker hans
enskilda rätt eller att detsamma strider emot de i denna lag stadgade grunder,
söka rättelse i beslutet; och skola i ty fall hans till Konungen ställda besvär
ingivas till länsstyrelsen inom sextio dagar från den dag, landstinget avslutats.
Vad nu sagts gäller i motsvarande tillämpning för kommun inom) landstingsområdet,
som icke åtnöjes med landstingets beslut.
Länsstyrelsen skall efter landstingets avslutande ofördröjligen i länskungörelserna
ävensom i en eller flera av länets mest spridda tidningar införa tillkännagivande
ej mindre om dagen för landstingets avslutande än även underrättelse
om den tid, inom vilken de till Konungen ställda besvären böra till länsstyrelsen
ingivas, ävensom därom, att landstingets protokoll och övriga handlingar
komma att, på sätt i 57 § sägs, inom kommunerna hållas tillgängliga.
Landstings beslut, som angår landstingsskatten, må oansett besvär gå i verkställighet.
Vinnes ändring i landstings beslut, gäller ändringen till förmån för den,
som klagat, men beslutet står i övrigt fast, såvida icke Konungen tillika finner
skäligt att upphäva beslutet i dess helhet.
Över landstings beslut, som avses i 8 § 5, 6, 7 och 8 mom., må ej klagas.
8 KAP.
Övergångsbestämmelser.
'' 59 §.
Denna lag skall lända till efterrättelse från och med den 1 januari 1925.
60 §.
Har landsting före den 1 januari 1925 med stöd av -17 § i förordningen om
landsting den 21 mars 1862 med avseende å visst företags beskaffenhet beslutat
särskild grund för uttaxering av medel, som för företagets utförande erfordrats,
må sådant beslut tillämpas jämväl efter den 1 januari 1925.
61 §.
I fråga om offentliggörande, underställning och godkännande av beslut, som
av landsting fattats, innan lagen om landsting trätt i kraft, skall gälla vad
härom är stadgat i förordningen om landsting den 21 mars 1862.
62 §.
Landsting skall vid lagtima möte år 1924 dels, med tillämpning av vad i
40 § i denna lag är stadgat i fråga om antalet ledamöter och suppleanter i
landstings förvaltningsutskott, utse ledamöter och suppleanter i sådant utskott
26
Kungl. Maj-ts proposition nr 188.
för tiden intill slutet av nästa lagtima möte, dels ock utse, förutom revisorer
och suppleanter jämlikt 56 § i landstingsförordningen för granskning av det
löpande årets räkenskaper och den från landstingets beslut härflytande förvaltning,
jämväl i enlighet med 53 § i lagen om landsting revisorer och suppleanter
för granskning av nästföljande års räkenskaper och förvaltning.
63 §.
Vid lagtima landstingsmötet år 1925 skall för val av landstingsmän och
suppleanter för dem landstingsområdet indelas i valkretsar med tillämpning
av de i denna lag härom meddelade nya bestämmelser.
64 §.
Genom denna lag upphäves förordningen om landsting den 21 mars 1862,
sådan den lyder efter de ändringar i eller tillägg till densamma, som innehållas
i senare utfärdade författningar.
65 §.
Där i lag eller författning förekommer hänvisning till förordningen om landsting
den 21 mars 1862 eller till lagrum i nämnda förordning, som ersatts genom
bestämmelse i lagen om landsting, skall denna i stället tillämpas.
F ordlag
till
Lag
om ändrad lydelse av 6 § i lagen den 20 maj 1921 med vissa föreskrifter
i fråga om val av kommunal-, municipal- och stadsfullmäktige samt
av landstingsmän (nr 252).
Härigenom förordnas, att 6 § i lagen den 20 maj 1921 med vissa föreskrifter
i fråga om val av kommunal-, municipal- och stadsfullmäktige samt av landstingsmän
skall erhålla följande ändrade lydelse:
6 §.
I den kungörelse, som angående valförrättningen utfärdas, skall tydligt angivas,
vilka dagar förrättningen skall hållas samt å vilken lokal förrättningen
skall för varje särskild förrättningsdag äga rum. För detta ändamål erforderliga
underrättelser skola i fråga om landstingsmannaval av valförrättaren
meddelas länsstyrelsen före juli månads utgång det år, då valet sker.
I kungörelsen skall ock meddelas innehållet av 5 § av denna lag.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1925.
Kungl. Maj:ts proposition nr 188.
27
Formulär 1.
Formulär till valsedel vid landstingsmannaval.
Plats för partibeteckning. |
|
....................................................«................. |
|
Valsedelns storlek och antalet ram å sedeln må lämpas efter behovet.
Vänstra sidan är avsedd för landstingsmanna- och suppleantnamn; högra sidan är avsedd för
särskilda suppleantnamn.
28
Kungl. Maj:ts proposition nr 188.
De sakkunnigas
uppdrag.
Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Kungl.
Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms
slott den 19 mars 192i.
N ärvarande:
Statsministern Trygger, ministern för utrikes ärendena friherre Marks von
Wurtemberg, statsråden Malm, Ekeberg, Beskow, Malmroth, Hasselrot,
Stridsberg, Lubeck, Clason, Wohlin, Pettersson.
Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anmäler chefen
för socialdepartementet, statsrådet Malm, kommunalförfattningssakkunnigas
betänkande IV med förslag till lag om landsting med mera. Därvid anför
föredraganden:
Frågan om ändrad lagstiftning rörande landsting föredrogs inför Kungl.
Maj:t den 21 maj 1920 av dåvarande chefen för civildepartementet. Denne yttrade
därvid bl. a. följande: ,
»Landstingens verksamhet har som bekant under senare tid, och särskilt under
de allra sista åren, varit stadd i en mycket livlig utveckling. Berörda förhållande,
som framgår bland annat av den betydande stegringen av landstingsutgifterna,
har sin grund ej blott i en snabbt fortgående utveckling inom de redan
vid landstingsinstitutionens inrättande landstingen tilldelade arbetsområden,
utan även, och särskilt under de senaste åren, däri, att landstingen fått sig
anförtrodda ett flertal särdeles krävande arbetsuppgifter, vilka ej förut ålegat
dem. Delvis äro dessa uppgifter helt nya och betingade av de senare årens lagstiftning,
delvis äro de sådana, som förut handhafts av lägre kommunala enheter.
Och utvecklingen tenderar otvivelaktigt alltjämt till ett utvidgande av
landstingens arbetsområde. Icke blott ur skatteutjämningens synpunkt utan
även med hänsyn därtill, att landstingens handhavande av vissa uppgifter är
ägnat att befordra en effektiv förvaltning, torde den antydda tendensen få anses
innebära en utveckling i rätt riktning.
Emellertid är det uppenbart, att de senare årens ökning av landstingens arbetsuppgifter
medfört behovet av en helt annan organisation av landstingsförvaltningen
än den, som vid landstingsinstitutionens tillkomst var till fyllest. Under
årens lopp hava även åtskilliga reformer i detta hänseende vidtagits, bland
annat genom inrättandet av landstingens permanenta förvaltningsutskott, och
inom vissa landsting hava under de senaste åren försök gjorts att inom gällande
lagstiftnings ram åstadkomma större planmässighet och enhetlighet i verksamheten.
På sätt framhölls vid den diskussion rörande landstingsförvaltningens organisationsfrågor,
som förekom vid landstingens ombudsmöte i Stockholm den 11
och 12 mars 1920, torde de brister, vilka vidlåda landstingens organisation,
Kungl. Maj:ts proposition nr 188.
29
väsentligen bestå dels i ärendenas mindre tillfredsställande beredning samt dels
i saknaden av en enhetlig ledning.
Till avhjälpande av förstberörda missförhållande har man, enligt vad vid mötet
upplystes, i ett par landsting sökt göra förvaltningsutskottet till ett organ
för förberedande utredning av de på landstingets handläggning ankommande
ärenden, varjämte man verkställt en arbetsfördelning inom förvaltningsutskottet
för att detsamma skulle kunna på tillfredsställande sätt fylla sin uppgift. För
åstadkommandet av en enhetlig ledning av landstingens angelägenheter har man
vidare inom några landsting tillsatt s. k. landstingsdirektörer, vilka hava att,
bland annat, utöva tillsyn över förvaltningens alla grenar samt taga initiativ
till åtgärder i ekonomiserande syfte och eljest till förvaltningens ändamålsenliga
ordnande. Jämväl andra utvägar påpekades vid nämnda ombudsmöte för
att åstadkomma större planmässighet beträffande landstingsarbetet..
Ehuru således redan nu på vissa håll åtgärder vidtagits för avhjälpande av
de förut antydda bristerna beträffande landstingens organisation, lärer det dock
vara allmänt erkänt, att 1862 års landstingsförordning knappast lämnar möjlighet
öppen för en så vittgående omläggning av formerna för landstingens verksamhet,
som numera måste anses vara av utvecklingen oundgängligen påkallad.
Det torde därför vara för en önskvärd utveckling på förevarande område nödvändigt,
att bestämmelserna i landstingsförordningen underkastas revision i
syfte att bereda utrymme och stöd åt mera rationell organisation av landstingens
arbetssätt och förvaltning. Därvid bör uppmärksamhet ägnas icke blott
åt de i det föregående berörda synpunkterna utan även tagas under övervägande,
i vad mån eljest åtgärder böra genom ändringar i lagstiftningen vidtagas för
främjande av landstingens verksamhet. Särskilt bör därvid tillses, att landstingens
organisation gör dem skickade att, därest sådant skulle åt dem uppdragas,
fungera såsom organ för utjämning av skattetrycket mellan de olika
primärkommunerna inom respektive landstingsområden.
Vid den ifrågasatta revisionen av landstingsförordningen synes man böra
eftersträva att åt lagbestämmelserna giva en avfattning, som för de olika landstingen
möjliggör att välja sådana organisationsformer, som lämpa sig för förhållandena
inom de särskilda länen.»
Vid samma tillfälle anmälde chefen för civildepartementet även tre av riksdagen
hos Kungl. Maj:t gjorda framställningar, berörande lagstiftningen
om landsting, nämligen dels riksdagens skrivelse den 19 mars 1920, nr 83,
med anhållan om utarbetande av förslag angående rätt för landstingsman att
erhålla dagtraktamente även under resdagar, dels riksdagens skrivelse den 24
mars 1920, nr 103, med anhållan om utredning och förslag i frågan, huruvida
och under vilka förhållanden gällande bestämmelser om städs rättighet och skyldighet
att utträda ur landsting kunde ändras därhän, att i de fall, då såväl
stad som landsting önskade fortsatt samarbete i landstinget, oaktat stad uppnått
den storlek, som berättigade till utträde, den bestående gemensamheten kunde
för viss tid framåt fortfara, dels ock riksdagens skrivelse den 24 mars 1920,
nr 104, med anhållan om utredning och förslag om sådana ändringar i landstingsförordningen,
att stad, som icke utgjorde egen valkrets och ej utan olägenhet
kunde förenas med annan eller andra städer, kunde förenas med den domsaga-,
vari eller varintill den vore belägen.
Att verkställa utredning och avgiva förslag i de .sålunda av riksdagen väckta
frågorna ävensom i de av chefen för civildepartementet i hans här förut åter
-
30
Kungl. Maj:ts proposition nr 188.
Förslagens
formella be
handling.
givna anförande till statsrådsprotokollet den 21 maj 1920 angivna hänseenden
uppdrogs åt de s. k. kommunalförfattningssakkunniga, nämligen ledamöterna av
riksdagens första kammare radmannen Ernst Eyberg och häradsskrivaren Axel
Rooth, lantbrukaren P. Lidström, ledamoten av riksdagens andra kammare
parkvaktmästaren K. E. Magnusson, häradsdomaren P. J. Persson och förste
aktuarien Sven Odén, varjämte borgmästaren Gunnar Fant och kommunalborgmästaren
Axel Sterne tillkallades att jämte de övriga sakkunniga deltaga i
utredningen. De sakkunniga hava den 31 januari 1923 avgivit sitt betänkande
IV, innefattande förslag till
lag om landsting,
lag om vad iakttagas skall i avseende å införande av lagen om landsting
samt
lag om ändrad lydelse av 6 § i lagen med vissa föreskrifter i fråga om val
av kommunal-, municipal- och stadsfullmäktige samt av landstingsmän den 20
maj 1921.
Beträffande den av riksdagen väckta frågan om rätt för landstingsman att
erhålla dagtraktamente även under resdag hava kommunalförfattningssakkunniga
avgivit förslag redan i sitt den 18 januari 1922 avlämnade betänkande III,
och har denna fråga, som i sammanhang med andra frågor rörande ersättning
åt kommunala förtroendemän förelädes riksdagen genom Kungl. Maj :ts proposition
den 9 mars 1923, nr 130, föranlett beslut av riksdagen.
över de av de sakkunniga i betänkandet IV framlagda förslagen hava utlåtanden
infordrats av medicinalstyrelsen, riksräkenskapsverket och länsstyrelserna,
varjämte landstingen, stadsfullmäktige i vissa medelstora städer samt
Svenska landstingsförbundet och Svenska stadsförbundet lämnats tillfälle att
yttra sig i ärendet. Dylika utlåtanden och yttranden över de sakkunnigas förslag
i dess helhet eller delar därav hava inkommit från förstnämnda båda myndigheter
samt från 24 länsstyrelser, från samtliga 25 landsting, från stadsfullmäktige
i Uppsala, Eskilstuna, Linköping, Jönköping, Karlskrona, Örebro,
Västerås, Borås och Skellefteå samt från ovannämnda förbundsstyrelser.
De sakkunnigas uppdrag avsåg, såsom av det föregående framgår, att
verkställa utredning och avgiva förslag rörande ändringar i landstingsförordningen
i vissa angivna hänseenden. De sakkunniga hava emellertid funnit
sig föranlåtna att verkställa en mera fullständig revision av nämnda förordning
än sålunda åt dem uppdragits. Föråldrade eller eljest olämpliga bestämmelser
hava, även om de icke direkt berörts av uppdraget, utmönstrats eller
underkastats jämkning, och hava de sakkunniga därjämte efter mönster från de
för primärkommunerna gällande förordningarna uppdelat landstingsförfattningen
i särskilda kapitel med genomlöpande numrering av paragraferna, varvid
de föreskrifter, »om röra ett och samma ämne, i görligaste mån sammanförts
under gemensam kapitelrubrik. Författningen har med tillämpning av
numera vedertaget bruk benämnts lag i stället för förordning. I lagens andra
kapitel hava samtliga bestämmelser, som angå landstingsmannaval, upptagits.
Detta har, enligt vad de sakkunniga anföra, skett i syfte att underlätta bestäm
-
Kungl. Maj ds proposition nr 188,
31
melsernas utbrytande framdeles ur landstingslagen och överförande till en tilltänkt
för kommunala val gemensam vallag. I samma syfte och för att undgå
att, därest en sådan utbrytning vidtages, paragrafföljden i lagen skall behöva
rubbas, hava de sakkunniga, såsom vidare i motiveringen anföres, ansett sig
böra, med åsidosättande i viss mån av eljest önskvärd större överskådlighet, sammantränga
valbestämmelserna under det antal paragrafer, som även efter deras
utbrytande ur lagen skulle vara erforderligt för vissa med landstingsmannavalen
sammanhängande nödvändiga föreskrifter.
Av mig företagen undersökning har givit vid handen att en sådan revision
av landstingsförvaltningen, som kan anses betingad av genomförandet av de
riktlinjer, som innefattas i det till de sakkunniga lämnade uppdraget, skulle,
om den nuvarande landstingsförordningen bibehölles, kräva ändring av ett
mycket stort antal av där förekommande paragrafer förutom eu del omkastningar
beträffande paragrafernas ordningsföljd. Under sådana förhållanden
och med hänsyn jämväl till de formella brister, som i följd av tid efter annan
i förordningen vidtagna ändringar kommit att vidlåda densamma, anser jag mig
i likhet med det övervägande flertalet av i ärendet hörda myndigheter och korporationer
höra godkänna de sakkunnigas förslag att utbyta den nuvarande förordningen
mot en ny lag om landsting, så mycket mera som genom den förändrade
uppställningen hithörande bestämmelser betydligt vunnit i överskådlighet
och ett överförande framdeles av valbestämmelserna till en tilltänkt för kommunala
val gemensam vallag i hög grad underlättas.
Beträffande den av de sakkunniga föreslagna särskilda promulgationslagen
anser jag, i motsats till de sakkunniga, lämpligare att där upptagna övergångsbestämmelser
sammanföras under ett särskilt kapitel i själva landstingslagen.
Vad den formella behandlingen i övrigt beträffar har jag ansett åtskilliga
redaktionella jämkningar påkallade i formuleringen av vissa paragrafer i Se
sakkunnigas förslag, varjämte jag funnit lämpligt att inom de särskilda kapitlen
vidtaga en del ändringar i paragrafföljden ävensom i andra hänseenden.
Jag övergår nu till den sakliga behandlingen av förslaget till
Lag om landsting.
1 kap. Om landstingsområde och landstingets uppgift (1—4 §§).
Första paragrafen i det av mig framlagda lagförslaget motsvaras av 1 och
3 §§ i de sakkunnigas förslag, med vissa jämkningar i redaktionellt hänseende,
som jag funnit påkallade. Sistnämnda paragrafer äro vad deras sakliga innehåll
beträffar upptagna från 1 och 63 §§ i landstingsförordningen, med ett tilllägg
likväl, avsett att bereda möjlighet att inom ett län, där flera landsting
bildats, minska deras antal.
Kung!,. Maj:ts proposition nr 188.
2§-
Hiksdagsbe
handling.
2
Stadgandet om läns uppdelning på två eller flera landsting har, såsom de
sakkunniga erinrat, bibehållits uteslutande med hänsyn till det'' enda fall, där
detsamma hittills kommit i tillämpning, nämligen i Kalmar län. Någon ytterligare
tillämpning av ifrågavarande stadgande torde, såvitt förhållandena nu
kunna överskådas, icke komma i fråga.
Vad angår tillägget till förevarande paragraf, avsett att bereda möjlighet att
inom ett län, där flera landsting bildats, minska deras antal, anvisar, som bekant,
landstingsförordningen icke någon utväg att i län, som uppdelats på
flera landsting, vidtaga någon förändring i angiven riktning. Tillägget torde
visserligen icke gärna, kunna tänkas få annan praktisk betydelse än att möjliggöra
en sammanslagning av de två landstingsområdena i Kalmar län. Enligt
vad de sakkunniga anfört, har yrkande på sin tid, ehuru utan framgång, framställts
härom av länets södra landsting. Om man emellertid, såsom föreslagits,
från landstingsförordningen upptager stadgandet om läns uppdelning på flera,
landsting, anser jag det även vara önskvärt, att i lagen meddela anvisning om
huruledes en minskning i landstingens antal kan åstadkommas.
Andra paragrafen innehåller stadganden rörande stads utträde ur och inträde
i landsting.
T landstingsförordningens 1 § enligt dess ursprungliga lydelse stadgades att
förordningen icke skulle äga tillämpning å stad, som hade mera än 25,000 invånare.
Detta stadgande ställde redan från begynnelsen Göteborgs stad utanför
länsrepresentationen, varefter till följd av samma stadgande städerna Malmö,
Norrköping och Gävle sedermera utträtt ur respektive landsting.
År 1894 erhöll 1 § i landstingsförordningen den lydelse i förevarande hänseende,
som ännu gäller, nämligen att förordningen icke skall äga tillämplighet
å stad, som har en folkmängd av minst en etthundrafemtiondedel av rikets hela
invånarantal eller a stad, som utträtt ur landsting och vars invånarantal ej
nfinskats under det, som berättigat staden till utträde. Med tillämpning av
stadgandet i dess sålunda ändrade lydelse har Hälsingborgs stad utträtt ur
vederbörande landsting.
År 1920 väcktes likalydande motioner i båda kamrarna (n:r 171 i första
och n:r 143 i andra kammaren) med yrkande, dels att i landstingsförordningens
1 § orden »dock att detta stadgande etc.» till och med »utträde» skulle ur
paragrafen utgå, och dels att beträffande städer, som redan utträtt ur landsting,
måtte vid vad sålunda ägt rum bero. Till stöd för dessa yrkanden anfördes
följande:
»Den uti landstingsförordningens § 1 gällande grundsats, att stad, som har
ett invånarantal av minst en etthundrafemtiondedel av rikets hela invånarantal
etc., icke längre skall tillhöra länets landsting, torde numera i stort sett
kunna anses föråldrad och framför allt i sin nuvarande form otidsenlig.
De praktiska skäl, som från städernas sida talat för ett särskiljande av stad
som nått en viss storlek, torde ävenledes hava förlorat väsentligt i betydelse.
Ty vilka äro de största uppgifterna, som tillkomma landstinget? Jo, sjukvård
av olika slag, undervisningsfrågor, skydds- och uppfostringsfrågor, fattigvårdsuppgifter
m. m.
Kung!,. Maj:ts proposition nr 188.
33
I alla eller de flesta av dessa frågor torde intressena för staden som sådan
och länets landsbygd plus småstäderna vara sammanfallande, och med få undantag
torde också efter en skilsmässa gemensamt ägda anstalter av olika slag
utgöra regeln.
Samhörigheten i stort upphör således icke i och med en skilsmässa utan äger
alltfort rum, och då därtill kommer, att enligt § 4-7 mom. 3 redan nu kan i fråga
om uttaxering skiljas på olika företag, synes ingen anledning förefinnas ens
ur intressesynpunkt för den större staden, att nu gällande grund för utträde
ur landsting bibehålies.»
Konstitutionsutskottet föreslog i anledning av dessa motioner (i utlåtande n :r
10), att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, »det täcktes
Kungl. Ma-j:t låta verkställa utredning av frågan, huruvida och på vad sätt
ändring i gällande bestämmelser om stads utträde ur landsting må kunna ske,
samt till riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen giver anledning.»
Båda kamrarna stannade emellertid för ett något annorlunda beskaffat skrivelseförslag,
som inom utskottet framförts av nio reservanter, och riksdagen anhöll
sålunda genom sin förut omförmälda skrivelse n:r 103, att Kungl. Maj:t
ville »låta utreda, huruvida och under vilka förhållanden de gällande bestämmelserna
om stads rättighet och skyldighet att utträda ur landsting må kunna
ändras därhän, att i de fall, då såväl stad som landsting önska fortsatt samarbete
i landstinget, oaktat stad uppnått den storlek som berättigar till utträde,
den beståndande gemensamheten må kunna för viss tid framåt fortfara,
ävensom för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen kan föranleda».
I samband med denna anhållan anförde riksdagen följande, efter att förut
hava lämnat en kortare historik över frågans föregående behandling:
»Såvitt hittills varit bekant, hava gällande bestämmelser rörande stads rättighet
och skyldighet att utträda ur landsting icke förorsakat någon nämnvärd
olägenhet. För städer med omkring 40,000 invånare och därutöver skulle det
säkerligen i de flesta fall kännas såsom ett obehörigt tvång att icke få sj''älva
fritt ordna för dem betydelsefulla angelägenheter, särskilt på sjukvårdens
och fattigvårdens m. fl. områden. Riksdagen har därför icke kunnat anse
befogat att beröva dylika städer mot deras vilja en sådan författningsenligt
dem tillkommande frihet. Emellertid vill riksdagen icke förneka,
att omständigheter i vissa fall kunna tänkas vara sådana att upprätthållande
för viss tid framåt av den inom ett landstingsområde mellan stad och land bestående
gemenskapen skulle kunna vara önskvärt för såväl staden i fråga som
landstinget i övrigt. I sådant fall borde det stå staden och landstinget fritt att
genom en överenskommelse, om vilken båda parterna voro ense, besluta, att
den dittillsvarande gemenskapen skulle för viss tid framåt fortfara. Denna
tid bolde därvid fixeras till sådan längd, att alltför täta förändringar i förhållandena
undvekes.»
De sakkunniga, vilka i sitt betänkande likaledes lämnat en historisk redo- De sakkungörelse
i frågan, hava anfört, hurusom landstingsförordningens stadgande om mSade
större städernas särställning i förhållande till länet såsom landstingsområde
tillkommit i dessa stadssamhällens intresse, ett förhållande, som de sakkunniga
anse utgöra förklaringen till att stads utträde ur landsting icke gjorts beroende
Bihang till riksdagens protokoll 1021}. 1 samt. 140 höft. (Nr 188). 3
34
Kungl. Maj:ts proposition nr 188.
av städernas fria val. Fördelarna för staden att utträda ur landsting hade
ansetts så påtagliga, att någon obenägenhet från stadens sida icke varit att
räkna med. De skäl, som sålunda ursprungligen motiverat bestämmelsen om
de större städernas särställning, måste, säga de sakkunniga, emellertid numera
anses hava bortfallit i vad angår stadssamhälle, som ännu icke uppnått, men
hädanefter uppnår den folkmängdssiffra, som enligt gällande lag medför dess
utträde ur landsting.
»Ty», heter det i betänkandet, »i den mån landstingsförvaltningen utvecklats
och utsträckts över nya områden, kan om densamma med allt mindre fog
sägas, att den tillgodoser landsbygdens speciella behov i större omfattning än
städernas. Endast i jämförelsevis ringa omfattning är landstingens verksamhet
i vår tid av den art, att den kommer uteslutande landsbygden till godo. Och
ju längre den tidrymd varit, under vilken en stad utgjort del av länskommunen,
ju större gemenskapen mellan staden och det övriga landstingsområdet blivit
med avseende å sjukvårdsinrättningar samt andra vårdanstalter och inrättningar,
desto mindre blir upphävandet av denna gemenskap förknippat med fördelar
för staden. Då stad vid utträde ur landsting måste avstå från sin andel
i dessa inrättningar och i landstingets överskott i tillgångar utan att erhålla
lösen för denna andels värde, lärer det tvärtom kunna betraktas såsom ekonomiskt
olägligt för staden att utbrytas ur länskommunen. I allt fall kan det från
allmän ekonomisk synpunkt icke vara välbetänkt att genom lagstiftning medverka
till upplösningen av en dylik gemenskap och såmedelst giva upphov till de
större utgifter, som i regel förorsakas, om stad och landsbygd skola var för sig
i stället för gemensamt uppföra och administrera t. ex. anstalter för tillgodoseende
av sitt behov av sjukvård.
Sedan efter 1921 års grundlagsändring stad, som icke deltager i landsting,
i allmänhet icke vidare får välja egen ledamot av riksdagens första
utan har att företaga val tillsammans med landsting, har slutligen bortfallit
även det intresse, som i sådant hänseende tidigare varit förknippat med stadens
utträde ur landsting.»
De sakkunniga hava på grund av dessa ändrade förhållanden ansett starka
skäl tala för att helt borttaga det stadgande i landstingsförordningen, som avhandlar
stads utträde ur landsting. Med hänsyn till den ståndpunkt, som riksdagen
år 1920 intagit till frågan, och då historiska skäl kunde åberopas för ett
bibehållande i begränsad omfattning av stadgandet, hava de sakkunniga emellertid
stannat vid en omarbetning av detsamma.
Av de sakkunniga härutinnan föreslagna ändrade bestämmelser innebära, att
stads utträde ur landsting vid uppnående av viss folkmängd icke såsom nu blir
obligatoriskt utan beroende av stadens beslut, att sådant beslut skall fattas och
delgivas landstinget inom två år efter det årsskifte, vid vilket folkmängden uppnått
en etthundrafemtiondedel av rikets folkmängd, att i sådant fall utträdet
skall ske vid utgången av det kalenderår närmast efter det under vilket delgivning
skett, att, där sådant beslut icke delgivits landstinget inom stadgad tid,
stad icke är berättigad att utträda ur landstinget, förrän fem år förflutit, sedan
landstinget delgivits beslut om utträde, att i sistnämnda fall utträdet skall
ske vid slutet av det kalenderår, under vilket femårsperioden utgått, att stad,
som icke deltager i landsting, äger i landstinget inträda, därest samstämmande
beslut därom fattas av staden och landstinget, samt att beslut om utträde ur
Kungl. Maj:ts proposition nr 188.
35
eller inträde i landsting skall underställas Konungen, som meddelar de närmare
bestämmelser, vilka för beslutets genomförande kunna vara erforderliga.
Med hänsyn till den eventualitet, att en av rikets städer (Örebro) före lagens
ikraftträdande skulle hava uppnått den folkmängd, som för närvarande tvingar
stad till utträde ur landsting, hava de sakkunniga i 2 § av sitt förslag till
promulgationslag intagit en bestämmelse, att i dylikt fall den nya lagen skall
tillämpas, såvida Konungen icke före densammas trädande i kraft förordnat
om stadens utträde ur landsting. Skulle vid tidpunkten för lagens antagande
visa sig, att anledning icke funnes att räkna med något fall av ifrågavarande
beskaffenhet, behöver, säga de sakkunniga, bestämmelsen givetvis icke ingå.
Slutligen hava de sakkunniga i sin motivering till ifrågavarande stadganden
anfört, hurusom den nuvarande lagstiftningen vid stads utträde ur landstingsförvaltning
icke ansetts medgiva någon utskiftning på parterna av de förut
gemensamma tillgångarna och skulderna.
De sakkunnigas förslag beträffande stads utträde ur eller inträde i lands- utlåtanden,
ting hava i det stora hela godtagits av samtliga länsstyrelser, landsting och
stadsfullmäktige, som avgivit yttrande, ävensom av Svenska stadsförbundets
och Svenska landstingsförbundets styrelser. Vissa invändningar mot förslaget
i dessa delar hava dock förekommit.
Örebro läns landsting framhåller sålunda följande:
»I sin motivering synes de sakkunniga utgå från den uppfattningen, att enligt
nu gällande lagstiftning vid stads utträde ur landsting utskiftning av
landstingets tillgångar och skulder icke skulle lagligen kunna ske.
Den av de sakkunniga härför förebragta bevisningen verkar dock icke övertygande,
helst som med fog torde kunna ifrågasättas, huruvida icke, särskilt
med hänsyn till borgenärers rätt, frågan om dylik utskiftning är av civilrättslig
natur och alltså, i händelse av bristande överenskommelse mellan staden och
landstinget, kan bliva föremål för prövning vid annat forum än Kungl. Maj:t i
statsrådet eller regeringsrätten.
Därmed må nu vara huru som helst, men, då-------det vore orik
tigt
och orimligt, att en ur landsting utträdande stad icke skulle tillerkännas
rätt till viss andel i landstingets tillgångar, liksom den skulle befrias från all
ansvarighet för landstingets gäld, bör dock i den nya lagstiftningen uttrydkligen
stadgas, att vid stads utträde ur landstingen utskiftning av landstingets
tillgångar och skulder skall ske, och tillika riktlinjerna för en dylik utskiftning
angivas.»
Liknande synpunkter anföras av stadsfullmäktige i Örebro, som tillika finna,
att stadgandet, att stad, som underlåtit att inom föreskriven tid delgiva landstinget
beslut om utträde, icke är berättigad till utträde ur landstingen, förrän
fem år förflutit efter delgivningen, vore obilligt gent emot städerna. Vid fastställandet
av denna tid av fem år syntes de sakkunniga hava uteslutande tagit
hänsyn till landstingets intressen. Det torde emellertid kunna förekomma fullt
motiverade skäl för stad att dröja med sitt utträde ur landstinget längre tid
än två år från det de lagstadgade förutsättningarna för utträde inträffat. Att
i sådant fall binda staden längre tid än två år, innan rätt till utträde kunde
tillerkännas staden, torde kunna bliva ytterst betungande särskilt ur ekonomisk
synpunkt, medan å andra sidan landstinget icke, om tiden inskränktes, torde
komma att tillskyndas någon orätt. Stadsfullmäktige ansåge därför, att de
föreslagna fem åren borde inskränkas till två år.
36
Kungl. Maj:ts proposition nr 188.
Samma uppfattning uttalas jämväl av stadsfullmäktige i Linköping och av
Svenska stadsförbundets styrelse.
I sistnämnda utlåtande heter det bland annat:
»Förstnämnda bestämmelser (de om stads utträde ur landsting)---sy
nas
i det väsentliga motsvara de önskemål, som på förevarande område gjort sig
gällande från såväl landstingens som städernas sida. I en detaljfråga är styrelsen
dock av annan mening än de sakkunniga.
Sålunda håller styrelsen före, att jämkning tarvas beträffande tidpunkten för
genomförandet av stads utträde ur landsting för det fall att stad senare än två år
efter den för utträde stadgade folkmängdssiffrans uppnående vill begagna sin
rätt att vinna skilsmässa från landstinget. Enligt förslaget får under sådana
omständigheter utträde icke ske, förrän fem år förflutit, sedan landstinget delgivits
stadens utträdesbeslut.
Önskvärdheten av att en i sak avgjord utbrytning icke uppskjutes längre än
oundgängligen kräves torde från alla sidor erkännas. Sedan en stad bestämt sig
för att utträda ur landstinget, kan svårligen en gemenskap av verkligt värde
för någondera parten längre upprätthållas. Meningsskiljaktigheter och slitningar,
som ogynnsamt inverka på förvaltningens gång, torde icke helt kunna undvikas.
Onekligen föreligger vidare en viss risk för att landstinget under väntetiden
skall söka obehörigen utnyttja stadens skattekraft för ändamål, som blott
komma det återstående landstingsområdet till godo. Att neutralisera antydda
olägenhet genom särskilda garantiföreskrifter motsvarande dem som för liknande
fall meddelas i 23 § nybildningslagen (lagen den 13 juni 1919 om ordning
och villkor för ändring i kommunal och ecklesiastik indelning) kan av nära till
hands liggande skäl ej gärna ifrågakomma. För att icke överhövan försämra
städernas läge synes en väsentlig förkortning av uppsägningstiden vara nödvändig.
Om denna bestämmes till två eller allra högst tre år, skulle enligt styrelsens
förmenande landstingens befogade anspråk på stabilitet i hithörande förhållanden
bliva fullt ut tillgodosedda.»
Stadsfullmäktige i Karlskrona uttala i denna punkt, att bestämmelserna om
tiden för utträde böra göras något mera elastiska, om parterna äro överens om
densamma och Konungen finner den överenskomna tidpunkten lämplig.
Vidare hava mot den av de sakkunniga föreslagna avfattningen av ifrågavarande
stadganden framförts vissa erinringar av mera. formell beskaffenhet.
Länsstyrelsen i TJppsala län erinrar följande:
»Första stycket av 1 mom. i de sakkunnigas förslag till 2 § förefaller efter
ordalydelsen uttömmande med avseende å stad, vars folkmängdssiffra utgör
minst en etthundrafemtiondedel av rikets invånarantal, men av andra stycket
framgår, i negativ form, att sådan stad även i visst annat fall står utanför landstingsområde.
Det riktiga är att i första stycket blott upptaga ungefär följande:
’I landstingsområde ingår .... hela invånarantal och som i nedan stadgad ordning
fattat och delgivit landstinget beslut att ur landstinget utträda. Första
stycket av 2 mom. giver anledning därtill, att sådan stad, som där avses, är
berättigad att även utan landstingets samtycke och Konungens medgivande inträda
i landsting. Att stad, vars folkmängd minskats under det tal, som berättigat
staden till utträde, är skyldig att i landsting inträda, överensstämmer
visserligen med gällande lag, men synes icke desto mindre vara omotiverat och
olämpligt; förbehållet kan för övrigt anses sakna praktisk betydelse. Andra
stycket bör förtydligas därhän, att beslutets verkställande är beroende av Konungens
fria lämplighetsprövning.»
Kungl. Maj:ts proposition nr 188.
37
Länsstyrelsen i Stockholms län gör följande uttalande:
»Av ordalagen i 2 § 2 mom. första, stycket i de sakkunnigas förslag torde
den slutsats böra dragas, att stad, som icke ingår i landstingsområde, är skyldig
att i landsting inträda, därest stadens folkmängd understiger en etthundrafemtiondedel
av rikets hela invånarantal och tillika minskats under det tal, som
berättigat staden till utträde.
Att denna uppfattning delas av de sakkunniga, framgår av de sakkunnigas
uttalande härutinnan å sid. 75.
Under sådana förhållanden bör enligt länsstyrelsens mening i lagtexten införas
bestämmelse ej mindre härom än även om huru ett sådant inträde i landsting
skall åvägabringas. Länsstyrelsen föreställer sig att detta bör ske på det sätt,
att, efter anmälan av vederbörande länsstyrelse, Konungen förordnar om inträdet
och i sammanhang därmed meddelar de närmare bestämmelser, som för förordnandets
genomförande äro erforderliga.»
De yttranden, som avgivits över de sakkunnigas förslag i denna del, giva vid
handen, att de av de sakkunniga föreslagna huvudbestämmelserna angående stads
utträde ur och inträde i landsting i det stora hela motsvara de önskemål, som
härutinnan gjort sig gällande från såväl landstingens som städernas sida, och
förslaget synes även stå i god överensstämmelse med riksdagens i dess av mig
förut åberopade skrivelse uttalade uppfattning. Den förutsättning, på vilket
förslaget bygger, nämligen att upprätthållandet av gemenskapen mellan landstinget
och staden är det för båda parterna önskvärda, synes mig riktig. Då förslaget
därtill lämnar stadens självbestämmanderätt oförkränkt, har jag ingen
väsentligare erinran att göra mot de principiella bestämmelserna om stads utträde
ur och inträde i landsting.
Jag kan sålunda icke godtaga den utav Örebro läns landsting och stadsfullmäktige
i Örebro hävdade ståndpunkten, att vid stads utträde ur landsting en
utskiftning på de båda parterna av landstingets tillgångar och skulder skall
ske. En sådan utskiftning skulle förutsätta en ömsesidig uppgörelse mellan
de båda parterna, och utträdet måste följaktligen åtminstone i viss mån bero
jämväl av landstingets ståndpunkt i frågan. Redan med hänsyn till att stad
icke måtte berövas den rätt till utträde ur landsting, den nu äger och enligt de
sakkunnigas förslag allt framgent skulle bibehålla, torde sålunda det från Örebro
läns landsting och Örebro stad framförda kravet icke kunna godkännas.
Härtill kommer, att ett tillmötesgående av ett dylikt krav skulle kunna medföra
oöverskådliga och icke önskvärda ekonomiska konsekvenser för landstingen.
Däremot torde man böra tillmötesgå det i några utlåtanden framförda
önskemålet om en jämkning beträffande tidpunkten för genomförandet av stads
utträde ur landstinget för det fall, att stad senare än två år efter den för utträde
stadgade folkmängdssiffrans uppnående vill begagna sin rätt att vinna skilsmässa
från landstinget. Med godtagande av de motiv, som härutinnan anförts
av bland andra Svenska stadsförbundets styrelse, anser jag, att i så,dant fall
utträdet må ske efter det att två år förflutit, sedan landstinget delgivits beslutet.
I anslutning till de, som mig synes i det stora hela berättigade invändningar,
som framförts av länsstyrelserna i Uppsala och Stockholms län, har jag vidare
ansett, att av de sakkunniga föreslagna bestämmelser i förevarande paragraf
Departe
mentschefen.
38
Kungl. Maj:ts proposition nr 188.
Övriga §§.
De sakkunniga.
Utlåtanden.
höra omredigeras. Såväl enligt nu gällande lag, som enligt vad av de sakkunniga
föreslagits, är tydligen stad skyldig att inträda i landsting, därest stadens
folkmängd understigit en etthundrafemtiondedel av rikets hela invånarantal och
tillika minskats under det tal, som berättigat staden till utträde, och det måste
under sadana förhållanden, även om det ifrågasätta fallet icke inom överskådlig
tidrymd torde komma att inträffa, betecknas såsom en lucka i såväl den nuvarande
som den föreslagna lagstiftningen, att det saknas direkt stadgande härom
och om huru sådant inträde i landsting skall ske. Emellertid torde det, sedan
möjlighet i allmänhet beretts för stad att inträda i landsting, icke vara erforderligt
att införa ett speciellt stadgande därom, att stad, som står utanför landsting
och ordnat sin förvaltning härefter, ovillkorligen skall inträda i landstinget, blott
därför att stadens folkmängd minskats på angivet sätt, utan torde inträde i landsting
i sådant liksom i andra fall lämpligen kunna bero av vederbörandes beslut.
Att i sådant fall fordra samstämmiga beslut av staden och landstinget torde
emellertid icke vara riktigt, eftersom det för en dylik stad med sjunkande folkmängd
möjligen kan utgöra ett ekonomiskt trängande krav att icke längre stå
utanför landsting. Jag har därför ansett inträdet böra bero allenast av stadens
beslut.
I tredje stycket av 2 mom. i denna paragraf har intagits en förtydligande bestämmelse,
enligt vilken det skall ankomma på Konungen att vid prövning av
beslut om stads inträde i landsting fastställa tidpunkten för inträdet.
Den eventualitet, som de sakkunniga räknat med vid införandet av bestämmelsen
i 2 § av promulgationslagen, nämligen att Örebro stad före landstingslagens
ikraftträdande skulle uppnå en folkmängdssiffra, som med nuvarandb
bestämmelser skulle tvinga staden att utträda ur landsting, torde, efter vad nu
med säkerhet kan avgöras, icke komma att inträffa, vadan nyssnämnda bestämmelse
torde kunna utgå.
I fråga om övriga §§ i detta kapitel hava de sakkunniga icke föreslagit
några sakliga ändringar.
Västernorrlands läns landsting anmärker, att med hänsyn till kvinnas ledamotskap
av landsting benämningen landstingsman borde ändras till landstingsfullmäktig.
Medicinalstyrelsen ifrågasätter ett par smärre tillägg i bestämmelserna om
landstingets arbetsuppgifter. Uttrycket »hälsovård» borde sålunda utbytas mot
»hälso- och sjukvård», och vidare borde i paragrafen uttryckligen angivas, att
veterinärväsendet tillhörde de frågor, med vilka landstinget hade att taga befattning.
Begreppet hälsovård syntes enligt styrelsens uppfattning hava en mera
inskränkt betydelse, än vad i förevarande sammanhang torde hava avsetts, och
innebära allenast åtgärder för förhindrande av sjukdomars uppkomst och
spridning, men icke åtgärder för sjukdomars behandling. Dessa sistnämnda
åtgärder borde lämpligen betecknas med ordet sjukvård, som i stor omfattning
folie inom landstingets behörighetsområde. Beträffande veterinärväsendet medgiver
styrelsen, att detsamma i huvudsak kunde hänföras till begreppet »jordbruk
och andra näringar» samt, i vad det avser köttbesiktning, till »hälsovård».
Kungl. Maj:ts proposition nr 188.
39
Länsstyrelsen i Uppsala län anmärker beträffande bestämmelserna om landstingets
arbetsuppgifter, att det från gällande förordning upptagna uttrycket
»med mera dylikt», om länsstyrelsens prövningsrätt avskaffades, torde vara
alltför obestämt och kunna föranleda betänkliga missbruk.
Förslaget att ledamöterna i landsting hädanefter med hänsyn till kvinnas [mentg^hefen.
iedamotskap skola benämnas »landstingsfullmäktige», har jag icke kunnat godtaga.
Skulle härutinnan någon ändring ske i benämningen, så borde den väl,
såsom av de sakkunniga ifrågasatts, böra gå ut på att kalla landstingsledamöterna
icke för »landstingsfullmäktige» men väl för »länsfullmäktige» i
analogi med benämningarna för primärkommunernas representanter. Då emellertid
ett flertal yrkes- och förtroendeuppdrags beteckningar av enahanda anledning
kunna sägas tarva justering, har jag i likhet med de sakkunniga ansett
onödigt att göra någon ändring av antydd art beträffande ledamotskapet i
landsting, så mycket mindre som jämväl historiska skäl kunna åberopas för
bibehållandet av benämningen landstingsman.
Vad angår de utav medicinalstyrelsen framförda synpunkterna har jag
ansett, att det med »hälsovård» i nuvarande landstingsförordning samt i förslagets
3 § betecknade området för landstingets verksamhet lämpligen bör benämnas
»hälso- och sjukvård». Däremot bör enligt min mening veterinärväsendet
icke särskilt nämnas såsom föremål för landstingets verksamhet, enär
detsamma, såsom även medicinalstyrelsen anfört, kan hänföras under redan
i lagrummet nämnda begrepp.
Av länsstyrelsen i Uppsala län framförd anmärkning i fråga om uttrycket
»med mera dylikt» i 3 § har tydligen fog för sig endast under förutsättning
att länsstyrelsens prövning av landstingets beslut avskaffas. Då jag emellertid,
såsom jag vid behandlingen av 7 kapitlet kommer att närmare angiva, ansett
länsstyrelsens prövningsrätt böra bibehållas i sin nuvarande omfattning,
torde ifrågavarande anmärkning förfalla.
2 Kap. Om val av landstingsman (5—15 §§).
Beträffande 5 och 7 §§ i förslaget, som i allt väsentligt överensstämma med 5 och 7 §§■
de delar av landstingsförordningen, där motsvarande bestämmelser äro upptagna,
har jag intet att erinra.
I fråga om diskvalifikationsgrunderna för landstingsmannaskap hava de sak- 6 §.
kunniga föreslagit sådan ändring i gällande bestämmelser, att landstingets egna De ®iaorkkn,l‘
tjänstemän och betjänte skulle i motsats till vad nu är fallet kunna vara landstingsmän.
De sakkunniga erinra i denna punkt bl. a. dels därom, att i kommunalförordningen
för landet inga motsvarande diskvalifikationsgrunder finnas
stadgade för kommunalfullmäktige, dels därom, att i kommunalförordningen för
stad från behörighet att innehava stadsfullmäktigeuppdrag undantagas »de
tjänstemän och betjänte, vilka äro vid stadens drätsel- eller andra dess förvaltande
verk anställda och för sin befattning redo skyldiga». Därest landstingsförordningens
bestämmelse i denna punkt över huvud taget skall upprätthållas, bör den
-
40
Kungl. Maj:ts proposition nr 188.
Utlåtanden.
samma, säga de sakkunniga, lämpligen till innehållet överensstämma med förbelörda
stadganden i fråga om utövande av stadsfullmäktiguppdrag. Men därigenom
skulle från behörighet att vara landstingsman uteslutas t. ex. syssloman,
ehuru för närvarande fall finnas, då sådana tjänstemän äro ledamöter av landsting
och i denna egenskap intaga en framskjuten ställning, utan att några praktiska.
olägenheter yppats på grund därav, att landstinget samtidigt är deras
principal. Med hänsyn härtill har det synts de sakkunniga riktigast att i
landstingslagen helt stryka den omförmälda diskvalifikationsgrunden.
Vidare hava de sakkunniga ansett omotiverat att utestänga allmän åklagare
från möjligheten att vara ledamot av landstinget, vadan stadgandet om tjänsteställning
såsom diskvalifikationsgrund kommit att omfatta endast landshövding,
landssekreterare och landskamrerare.
I övrigt hava de sakkunniga i fråga om diskvalifikationsgrunderna. föreslagit
atskilhga andra avvikelser från nu gällande lag, på sätt närmare framgår av
deras förslag, jämfört med landstingsförordningens 10 §, där motsvarande bestämmelser
återfinnas.
Mot vad de sakkunniga föreslagit i fråga om landstingets egna tjänstemän
och betjänte har erinran framförts allenast från länsstyrelsen i Göteborgs
och Bohus län, som finner det principiellt betänkligt, att nämnda befattningshavare
skulle kunna utses till landstingsman. Detta gällde särskilt i fråga
om de tjänstemän, som vore redovisningsskyldiga i förhållande till landstinget.
Skulle de sakkunnigas förslag bliva lag, borde i varje fall, enligt
länsstyrelsens mening, i 53 § i förslaget inflyta en bestämmelse därom, att
landstingsman, som vore redovisningsskyldig inför landstinget, ej finge deltaga
i beslut om ansvarsfrihet för hans förvaltning.
I fråga om paragrafens bestämmelser i övrigt erinrar länsstyrelsen i Södermanlands
län, att länsassessorn i allmänhet vore självskriven att vid förfall
uppehålla landssekreterarens och landskamrerarens tjänster, samt att han dessutom
enligt för ärendenas fördelning givna föreskrifter kunde hava att föredraga
frågor, som anginge landsting. Om det föreskreves, att landssekreterare
och landskamrerare med hänsyn till sin tjänsteställning icke kunde vara landstingsman,
syntes för den skull enahanda bestämmelser böra meddelas angående
länsassessor.
Norrbottens läns landsting förmenar, att en sådan ändring av 2 mom. vore
erforderlig, att samma rätt att avsäga sig representantskapet. medgåves landstingsman,
som genom de senare årens lagändringar tillagts riksdagsman. Det
funnes alltså, enligt landstingets uppfattning, anledning att giva mannen samma
rätt, som medgivits kvinna, nämligen att utan undantag avsäga sig landstingsmannauppdrag.
T-'' ästernorrlands läns landsting anser, att såsom nytt moment borde införas
bestämmelse därom, att »landstingsfullmäktige», som avflyttat från landstingsområdet,
skulle i och med mantalsskrivning utom området vara tvungen att avgå
ur landstinget.
Kungl. Maj:ts proposition nr 188.
41
Mot de sakkunnigas motiv för och förslag till att med ändring av hittills gällande
bestämmelser landstingets egna tjänstemän och betjänte skola kunna vara
landstingsman har jag intet att erinra, dock bör, såsom framhållits av länsstyrelsen
i Göteborgs och Bohus län, ovillkorligen i 53 § inflyta en bestämmelse
därom, att landstingsman, som är redovisningsskyldig inför landstinget, ej får
deltaga i beslut om ansvarsfrihet för hans förvaltning och ej heller väljas till
revisor för sådan förvaltning eller deltaga i sådant revisorsval.
Även förslaget att ej utestänga allmän åklagare från möjlighet att vara ledamot
av landstinget anser jag mig böra godtaga.
Av länsstyrelsen i Södermanlands lön framförda skäl för att länsassessor
med hänsyn till sin tjänsteställning i likhet med landshövding, landssekreterare
och landskamrerare ej bör få väljas till landstingsman synas mig övertygande
och böra föranleda ett motsvarande tillägg i paragrafen.
Beträffande övriga med avseende å diskvalifikationsgrunderna föreslagna
bestämmelser, i vad de avvika från gällande stadganden, har jag ansett lämpligt
att i landstingslagen upptaga hithörande föreskrifter i den lydelse, de erhållit
genom lag den 23 december 1918; dock med en mindre av nya giftermålsbalkens
antagande föranledd jämkning i fråga om gift kvinna.
Då landstingsmannaskapet är ett kommunalt förtroendeuppdrag, bör enligt
mitt förmenande för avsägelse av detsamma i stort sett gälla enahanda grunder
som i fråga om avsägelse av andra kommunala förtroendeuppdrag. Följaktligen
kan jag icke biträda den mening, som framförts från Norrbottens läns landsting,
att för avsägelse av ledamotskap i landsting skulle stipuleras samma bestämmelser,
som för närvarande gälla i fråga om riksdagsmannauppdrag. Däremot
synes det mig lämpligt, att i analogi med vad som för närvarande gäller
i fråga om avsägelse av ledamotskap i stadsrepresentation stadga rätt för landstingsman,
att, om han avflyttar ur landstingsområdet, avsäga sig uppdraget att
vara landstingsman.
Att härutinnan gå så långt, som föreslagits från Västernorrlands läns landsting,
nämligen att landstingsman i och med mantalsskrivning utom området skall
gå förlustig sitt ledamotskap i landstinget, kan jag däremot icke anse befogat.
Att representant i och med sin avflyttning skulle förlora förmåga och vilja att
med ansvar och nät handhava sitt uppdrag, bekräftas på intet sätt av hittills
gjorda erfarenheter. Möjligheten att efter avflyttning fortfarande deltaga i
landstinget, vars sammanträden vanligen pågå allenast en vecka under året, är
tydligen långt större än att under enahanda förhållande fortfara med utövande
av stadsfullmäktigeskap, som innebär deltagande i åtskilliga representantmöten
under olika tider på året.
De nuvarande bestämmelserna i landstingsförordningens 2 § om valkretsindelning
vid landstingsmannaval innebära i huvudsak, att länet för val av landstingsmän
skall indelas i valkretsar särskilt för landsbygden och särskilt för
städerna; att för varje valkrets skall utses, oavsett dess folkmängd, en landstingsman
och därutöver efter folkmängden en landstingsman för varje fullt tal
av 5,000; att domsaga med en folkmängd av 40,000 eller däröver skall delas i
Departe
mentschefen.
8 §■
Nuvarande bestämmelser
och riksdagsbehandling.
42
Kungl. Maj:ts proposition nr 188.
valkretsar under iakttagande, att för varje valkrets utses minst fem, högst åtta
landstingsman, att området för varje valkrets skall kunna omslutas med en sammanhängande
gränslinje, att delning av domsaga, som utgöres av flera
tingslag eller härad, verkställes, där sådant utan avvikelse från redan givna
regler kan ske, efter tingslag eller härad, samt att eljest delning i valkretsar
sker efter kommuner; att utan hinder av vad nu är sagt av tingslag
må bildas valkrets med mindre folkmängd än 20,000, då synnerliga skäl därtill
äro; att domsaga, vars folkmängd ej uppgår till 40,000, skall utgöra en valkrets,
att om delar av samma domsaga höra till olika landstingsområden, varje
del skall bilda en valkrets; att stad, vars folkmängd utgör minst 10,000, skall
bilda egen valkrets; att stad med mindre folkmängd än 10,000 skall förenas
med annan eller andra sådana städer till en valkrets med minst 10,000, högst
20,000 invånare samt att, om förening ej sålunda kan ske eller om den skulle
medföra synnerlig olägenhet, stad eller städer må bilda en valkrets, ändå att
folkmängden däri ej uppgår till 10,000.
1 fråga om tillkomsten av dessa bestämmelser hänvisas till den av de sakkunniga
meddelade historiken å sid. 77 o. ff. i betänkandet. I förevarande
sammanhang må endast erinras, att bestämmelserna i fråga fått sin nuvarande
utformning dels i samband med det proportionella valsättets införande år 1907
och dels genom de vid 1918 års urtima riksdag genomförda ändringarna, varigenom
den från landstmgsförordnmgens tillkomst gällande regeln om en i förhållande
till folkmängden dubbelt så stark representation för städerna som för
landsbygden upphävdes samt kravet pa större valkretsar i proportionalismens
intresse delvis tillfredsställdes.
Vid 1920 års riksdag upptogs frågan om valkretsindelning vid landstingsmannaval
till förnyad behandling pa grund av en i andra kammaren väckt motion,
n:r 58. I denna hemställdes »att riksdagen för sin del måtte besluta sådan
ändring i förordningen om landsting, att stad, som icke utgör egen valkrets,
och som icke utan olägenhet kan förenas med annan eller andra städer, må
förenas med den domsaga, vari eller varintill den är belägen». Till stöd för
denna hemställan anförde motionären följande:
»Enligt 2 § i förordningen om landsting skall, för utseende av landstingsman,
länet indelas i valkretsar särskilt för landsbygden och särskilt för städerna.
Bestämmelsen om att städer och landsbygd skola utgöra särskilda valkretsar
var nödvändig, så länge de hade att utse landstingsmän efter olika grunder,
men sedan denna bestämmelse upphört, torde det böra tagas under övervägande,
huruvida något skäl vidare förefinnes för att bibehålla den nu gällande åtskillnaden
mellan land och stad i avseende å valkretsindelningen.
. Bestämmelsen i fråga tillkom otvivelaktigt under intryck av den uppfattningen,
att stad och land hade skilda intressen att bevaka i landstingen, många
ansago till och med, att tingen huvudsakligen skulle komma att syssla med
landsbygdens angelägenheter, så att det kunde sättas i fråga, huruvida städerna
alls skulle deltaga i desamma. De år som gått sedan 1862, då landstingen infördes,
ha dock givit en helt annan erfarenhet. Någon intressemotsättning mellan
stad och land har ej förmärkts, åtminstone icke på senare tiden, och den
proportionellt starkare representation, som städerna haft gentemot landsbygden,
har därför också ansetts, utan fara för landsbygdens övervikt, kunna av
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 188.
43
skaffas. Däremot har bestämmelsen om, att stad och land skola utgöra särskilda
valkretsar, bibehållits, utan att något annat skäl därför kunnat åberopas,
än att bestämmelsen vunnit hävd, och att dess avskaffande måhända skulle
synas städerna ägnat att medföra en ytterligare förskjutning till deras nackdel.
Bestämmelsen medför emellertid ganska stora olägenheter, bland annat därigenom,
att en valkrets, omfattande småstäder, får en mycket spridd form, och
detta blir i ännu högre grad fallet genom den utökning av valkretsarnas storlek,
som beslutades i samband med rösträttsreformen vid urtima riksdagen
1918. I detta fall kan Stockholms län giva ett exempel. Där äro länets alla
städer, utom Södertälje, sammanförda till en valkrets, således omfattar denna
valkrets 6 städer, spridda över hela länet. Frånsett omöjligheten för valmännen
i de olika städerna att lära känna de kandidater, som skola väljas, medför
denna valkretsindelning många praktiska svårigheter såväl vid uppsättande
av kandidater som vid förberedande av valet i övrigt.
Den största olägenheten är dock den, att stadsvalkretsarna bli alltför små
för att någon proportionell rättvisa skall kunna åstadkommas. Enligt den valkretsindelning,
som verkställdes föregående år, utse 34 valkretsar eller 60 % av
samtliga, 3 landstingsmän eller därunder, 9 valkretsar utse två landstingsmän,
oph en valkrets utser endast en landstingsman. Att proportionalismen i dessa
fall ej kan komma till sin rätt är uppenbart.
Då, enligt mitt förmenande, städerna ha mera gemensamma intressen med de
bygder, vari de äro belägna, än med varandra, tager jag mig friheten föreslå
sådan ändring i förordningen om landsting, att städer, som ej bilda egen valkrets,
må kunna förenas med den domsaga, vari eller varintill de äro belägna.
Samtidigt kunde tagas under övervägande, huruvida stadsvalkretsarna borde
göras lika stora som landsvalkretsarna, eller med en minimifolkmängd av
20,000. Då emellertid en sådan förändring skulle innebära, att flertalet städer
skulle komma att tillföras landsvalkretsar, och då något skäl möjligen kan finnas
att bibehålla stad och land åtskilda, då ej särskilda olägenheter därav uppstå,
bär jag ej velat föreslå någon ändring i detta hänseende. Likaledes anser
jag, att städer fortfarande må kunna förenas, då detta utan olägenhet kan ske.»
I sitt utlåtande (n:r 8) i anledning av denna motion ägnade konstitutionsutskottet
först en kortare återblick åt den föregående utvecklingen av frågan om
stads och landsbygds olika representationsrätt i landstingen, därvid uppmärksamhet
särskilt fästes vid ett uttalande av tredje särskilda utskottet vid 1918
års urtima riksdag rörande en reform av sådan beskaffenhet, som i den förevarande
motionen påyrkades.
Sagda utskott hade föreslagit, att på landet minimiantalet landstingsmän per
valkrets skulle höjas från tre till fem. En motsvarande anordning för städernas
vidkommande hade utskottet däremot med hänsyn till därmed förenade
praktiska svårigheter och den knappa tid, som stått till utskottets förfogande,
ej kunnat föreslå. Emellertid ansåge utskottet denna fråga vara värd all uppmärksamhet,
varvid särskilt borde tagas under övervägande, huruvida icke för
vinnande av det angivna syftemålet mindre städer lämpligen kunde förenas med
kringliggande landsbygd i gemensamma valkretsar.
Efter att hava anfört detta uttalande från 1918 års urtima riksdag fortsatte
konstitutionsutskottet sålunda:
»En förändring i den riktning, som i det nämnda utskottsutlåtandet antydes
och i förevarande motion föreslås, synes ur flera synpunkter vill motiverad.
De vid landstingsförordningens tillkomst framkomna farhågorna för en stark
44
Kungl. Maj:ts proposition nr 188.
intressemotsättning mellan stad och landsbygd inom landstingen hava, så vitt
utskottet har sig bekant, icke besannats och därmed hade bestämmelsen om
skilda, valkretsar lika väl som det 1918 borttagna stadgandet om olika representationssätt
förlorat sitt väsentliga berättigande. Det torde vara otvivelaktigt,
att de smärre städer, varom bär är fråga, ur intressesynpunkt i regel stå
närmare kringliggande landsbygd än de städer, med vilka de för närvarande äro
förenade till landstingsvalkretsar. Särskilt starkt framträder den berörda bristen
i nuvarande ordning i de icke sällsynta fall, då ett flertal småstäder i skilda
delar av ett län äro förenade till en landstingsvalkrets. Härtill kommer att,
såsom i det citerade utskottsutlåtandet framhålles, genom en förändring i föreslagen
riktning större valkretsar skulle kunna erhållas, vilket ur proportionalismens
synpunkt måste anses önskvärt; de flesta stadsvalkretsarna äro enligt nu
gällande ordning så små, att det proportionella valsättet alls icke, eller blott i
ringa grad,, kommer till sin rätt. På grund av dessa skäl anser utskottet en
förändring i den av motionären föreslagna riktningen önskvärd.
Utskottet anser sig ej kunna, såsom i motionen påyrkats, omedelbart föreslå
de ändringar i landstingsförordningen, som för tillgodoseende av motionens
syftemål äro behövliga. En begäran hos Kungl. Maj:t om utarbetandet av behövliga
stadganden synes så mycket mera befogad, som möjligen, i samband
med pågående, utredning om reformering av det proportionella valsättet, även
andra förändringar i hithörande delar av landstingsförordningen kunna visa
sig behövliga. Därjämte bör, enligt utskottets mening, vid utarbetandet av
dessa bestämmelser den frågan komma under prövning, huruvida icke i fall,
då städerna i en landstingsvalkrets fortfarande önska bilda gemensam valkrets,
detta fortfarande utan hinder av de ifrågasatta nya bestämmelserna må kunna
ske.»
Utskottet hemställde på grund av vad sålunda anförts, »att riksdagen i anledning
av förevarande motion ville i skrivelse till Kungl. Ma.j:t anhålla, det
täcktes Kungl. Maj:t låta utarbeta och för riksdagen framlägga förslag om sådana
ändringar i förordningen om landsting, att stad, som icke utgör egen valkrets
och ej utan olägenhet kan förenas med annan eller andra städer, må förenas
med den domsaga, vari eller varintill den är belägen». Denna hemställan
bifölls av riksdagen, som i sin i överensstämmelse härmed avlåtna skrivelse n :r
104 såsom eget utlåtande återgiver, vad utskottet i ämnet anfört.
Det med anledning av sagda riksdagsskrivelse åt de sakkunniga uppdragna
utredningsarbetet har resulterat i framläggande i 8 § av ett förslag till fullständig
omläggning av bestämmelserna om valkretsindelning vid landstingsmannaval.
De föreslagna ändringarna avse i huvudsak följande: Bestämmelsen att land
och stad ovillkorligen skola välja var för sig upphäves. En generell bestämmelse
införes därom, att för varje valkrets i stad som på landet i allmänhet skola utses
minst fem högst nio landstingsmän. Stad med mindre folkmängd än 20,000
förenas med annan stad eller andra städer eller med angränsande landsbygd
till valkrets med minst 20,000 och högst 44,999 invånare. Stad, vars folkmängd
utgör minst 20,000, bildar en valkrets, även om flera än nio landstingsmän
skola för staden utses. Landsbygden delas för sig eller, i fall som nyss
är sagt, tillsammans med angränsande stad eller städer i valkretsar med minst
20,000 och högst 44,999 invånare; och få därvid delar av samma stad icke
Kungl. Maj:ts proposition nr 188.
45
ingå i olika valkretsar. Vid valkretsindelningen iakttages i övrigt, att området
för valkrets, som icke består enbart av två eller flera städer, skall kunna
omslutas med en sammanhängande gränslinje, samt att delningen i vad angår
landsbygden verkställes, däT så lämpligen kan ske, efter domsaga, tingslag eller
härad, men eljest efter kommuner. Där med iakttagande av ovan givna bestämmelser
valkrets med minst 20,000 invånare icke kan bildas eller bildandet av
sådan valkrets medför synnerlig olägenhet, må område med minst 10,000 invånare
utgöra egen valkrets, dock får i sådant fall valkretsindelningen, så vitt
angår landsbygden, icke ske annorledes än efter domsaga, tingslag eller härad.
De sålunda föreslagna ändringarna hava i första hand förestavats av en
strävan att genom förstoring av valkretsarna i allmänhet och framför allt genom
förhindrande av alltför små stadsvalkretsar bättre utnyttja det proportionella
valsystemet. För den utförliga av de sakkunniga förebragta motiveringen för
förslaget hänvisas till betänkandet sid. 84—92.
För åskådliggörande vad de föreslagna bestämmelserna skulle innebära i
praktiken hava de sakkunniga uppgjort förslag till valkretsindelning med
tillämpning av de nya bestämmelserna. Därvid hava i regel för varje landstingsområde
upptagits två alternativ, av vilka det första inriktats på städernas
sammanförande med angränsande landsbygd och det senare mera allmänt sammanfört
städerna med varandra.
Vidare har i promulgationslagens 5 § intagits en övergångsbestämmelse, enligt
vilken valkretsindelning med tillämpning av den nya lagens bestämmelser
skall företagas vid 1925 års lagtima möten, och att, om jämkning i valkretsindelningen
dessförinnan blir nödig, den gamla lagens stadgande om minsta
antalet landstingsmän för valkrets, men i övrigt den nya lagens bestämmelser
skola lända till efterrättelse.
De föreslagna bestämmelserna om valkretsindelning hava i stort sett godtagits
av de myndigheter och korporationer, som avgivit utlåtande över betänkandet,
och i ett flertal av dessa utlåtanden framhålles uttryckligen, att den
föreslagna reformen erbjuder betydande fördelar samt att de för densamma
framlagda motiven äro övertygande.
Länsstyrelsen och landstinget i Södermanlands län ävensom Kalmar läns
norra och Skaraborgs läns landsting samt stadsfullmäktige i Skellefteå anse
emellertid, att länets indelning i valkretsar för val av landstingsmän fortfarande
bör ske särskilt för landsbygden och särskilt för städerna. Några bland dessa
myndigheter och korporationer göra jämväl invändningar mot förslaget att höja
nuvarande mandatsminimum för stadsvalkrets såsom ägnat att äventyra stadsintressena
i landstinget.
Även länsstyrelsen och landstinget i Kristianstads län ifrågasätta lämpligheten
av att införa blandade städs- och landsvalkretsar.
I yttrande från Kristianstads läns landsting, i vilket länsstyrelsen instämmer,
heter det sålunda bl. a.:
»De skäl, som föranlett krav å avskaffande av de rena stadsvalkretsarna, ha
varit dels önskan att bättre tillgodose proportionell rättvisa än som kunnat ske
med valkretsar av enbart städer, vilka kretsar måst i stor utsträckning bildas
Utlåtanden.
46
Kung!. Maj:ts proposition nr 188.
med tillämpning av minimum av landstingsman och understundom därunder,
dels förmenandet, att länets ej sällan avlägset från varandra belägna städer
ägde ringare gemenskap i intressen än stad och närliggande landsbygd.
Det förra skälet torde ej kunna underkännas, men det senares giltighet lär
knappast såsom regel kunna godtagas.
Även om det må vara riktigt, att samarbetet emellan landsbygdens och städernas
representanter inom landstingen i allmänhet präglas av den bästa förståelse
och gemensamheten i intressen vida överväger de ringa motsättningarna,
sa lärer det ej kunna förnekas, att det alltjämt för städerna framstår såsom en
god och synnerligt önskvärd anordning, att de äga trygghet, att deras gentemot
landsbygden till numerären så ringa representation besattes ur stadsbefolkningens
krets. De sakkunniga ha ej kunnat helt underkänna de farhågor, som
uttalats, att vid bildning av blandade valkretsar åt stadsrepresentanter, om än
sa skickade för landstingsarbetet, med större svårighet skall beredas plats. Det
är givet, att vid uppdelning av länets städer å skilda blandade kretsar, städernas
valmansstyrka i förhållande till den anslutna landsbygden blir ringa. Att
icke desto mindre en för landstingsarbetet särskilt önskvärd stadsbo skulle av
landsbygdens väljare godtagas, vore visserligen ett lyckligt uttryck för gott
medborgarsmne, men innefattar ej en sannolikhet, som äger stöd av vunnen erfarenhet
av samfällda val.
Utöver den inskränkning i städernas representation, som får antagas bliva
följden av städernas sammanförande med landsbygd, innefattar höjningen i
mandatminimum för städerna en legal, med nödvändighet verkande beskärning
av städernas representation. Det ringa företräde, som bibehållandet för städerna
medelst lägre mandatminimum och därav följande möjligheter till ökning
i antalet av valkretsar, varigenom vinnes ökat antal av de mandat, som
oavsett _ folkmängden’ beräknas __ ett för varje valkrets, medför, torde i själva
verket ej rimligen kunna anses såsom en överrepresentation, den där, vare sig
politiskt eller länskommunalt, innebär olägenhet.
Det torde alltså kunna ifrågasättas om förslaget i nu berörda avseende bör
vinna stadfästelse.»
Liknande synpunkter anföras av stadsfullmäktige i Skellefteå:
»Det ledande motivet för de sakkunniga har varit att få till stånd en valkretsindelning,
däri största möjliga proportionella rättvisa kunde förefinnas.
IN ar nuvarande bestämmelser såsom mandatminimum för en normal stadsvalkrets
uppställt siffran 3, medan motsvarande tal på landsbygden är 5, avses
härigenom att det proportionella valsystemet hindras från att göra sig gällande
V] rr n^Sj1»n®»mannaVa^en * städerna. Detta hinder kan så mycket lättare bortskaffas,
da nagra sakliga intressemotsättningar mellan stad och landsbygd icke
finnas. Man kan förutsätta, att de olika väljaregrupperna såväl i stad som på
landet torr eller senare finna det för sig angeläget att söka föra fram de inom
respektive grupper för sin uppgift bäst kvalificerade personer, vare sig dessa
hava sin verksamhet i stad eller på landsbygden.
Påståendet, att sakliga intressemotsättningar mellan stad och landsbygd icke
,nas, torde väl fa så tolkas, att dylika motsättningar icke framträda vid
landstingens förhandlingar och arbete, men även så tolkat, är det icke sant.
JJe finnas dar, även om de där hållas inom vederbörande skrankor och ej så
hjärt framträda. Påståendet kan omöjligen så tolkas, att allmänheten i stad
och pa närliggande landsbygd ha så gemensamma intressen, att det vore för
densamma likgiltigt^ om dess representant i landstinget vore stads- eller landspåstående
skulle vittna om allt för stor obekantskap med verkhga
förhållanden. ^ Dessa intressemotsättningar äro bland allmänheten i stad
och pa landsbygd sa stora och starka, att man tryggt kan påstå, att en lantman
Eungl. Maj:ts proposition nr 188.
47
i regel aldrig skall förmås rösta på en stadsbo och tvärtom aldrig en stadsbo
på en landsbo av blott det skälet, att de tillhöra samma politiska åskådning.
Vid nominering av valorganisationernas kandidater kommer därför, därest
sakkunnigas förslag blir lag, alltid strid att uppstå mellan lands- och stadsintressena,
vilket måste anses i hög grad olyckligt och böra undvikas. Visserligen
kan det sägas, att intressena icke äro så skarpt begränsade i nyskapade
städer och den landsbygd, varur de vuxit upp, men med åren komma särintressena,
och det förefinnes under alla förhållanden ej något rimligt skäl att låta
förhållandena i dessa nybildade städer bilda underlaget för bestämmelser, som
jämväl skola gälla äldre städer.
Skellefteå och Umeå ha en sammanlagd folkmängd av över 10,000 invånare,
varför enligt förslaget det ligger i landstingets hand att besluta, om dessa städer
skola bilda en valkrets eller förenas med närliggande landsbygd. Skulle
förslaget upphöjas till lag och landstinget besluta, att städerna skulle förenas
med närliggande landsbygd, så skulle Skellefteå stad med all säkerhet icke få
någon representant i landstinget och Umeå stad möjligen en. Dessa städer, som
tillsammans erlägga mer än 20 % av hela landstingsskatten, skulle då av nuvarande
42 landstingsmän ha insatt en. Detta vore varken proportionell rättvisa
eller rättvisa i något avseende.
Vi vilja vidare uttala som vår mening, att det icke bör ankomma på landstinget
att besluta i frågan, om stad skall förenas med annan stad eller städer
till en valkrets eller om den skall läggas till närliggande landsbygd. Först
och främst är detta icke en landstingsfråga. och vidare komma på grund därav
onödiga strider att uppväckas inom landstinget.
På grund av vad vi anfört få vi i underdånighet hemställa, att vid en blivande
lagändring rörande landstingen städer och landsbygd fortfarande må bilda
egna valkretsar, eller att åtminstone stad icke mot sin vilja må förenas med
närliggande landsbygd till en valkrets.»
Jönköpings läns landsting, med instämmande från länsstyrelsen i samma län,
samt Norrbottens läns landsting anföra vissa erinringar mot den av de sakkunniga
från nuvarande landstingsförordning hämtade bestämmelse i 6 mom., enligt
vilken, då stad utträder ur valkrets, däri den förut ingått, extra val efter
jämkning av valkretsindelningen skall företagas. De anse, att utträdet eller valet
av det nya antalet landstingsmän bör ske först vid nästa allmänna val till
landstinget.
I utlåtandet från sistnämnda landsting, som avgivits av landstingets förvaltningsutskott,
heter det sålunda i denna punkt:
»Med avseende på kap. 2 i lagen har förvaltningsutskottet fäst sig vid de
enligt utskottets uppfattning synnerligen invecklade bestämmelserna om ändring
av valkretsar samt val av landstingsmän vid de tillfällen, då landstingsvalkrets
ändras till sin omfattning, speciellt då stadsvalkrets utgår ur landsting
m. m.. Förvaltningsutskottet håller före, att i sådana fall den nya valkretsindelningen
och det nya antalet landstingsmän må få väljas först vid nästa allmänna
val till landstinget. Mot en sådan anordning, som alldeles givet skulle
betydligt förenkla de tämligen invecklade bestämmelserna bl. a. i lagens § 8,
kan visserligen invändas, att det under några år skulle komma att sitta i ett
landsting representanter för ett samhälle, som utträtt ur landstinget, men torde
denna anordning vara mera att föredraga än ovan nämnda invecklade bestämmelser,
som för övrigt resultera i flera val med kanske ganska kort mellanrum,
något som lagstiftningen nu strävat att komma ifrån. I övrigt kan ju i detta
sammanhang erinras därom, att ingen bestämmelse finnes varken i nu gällande
48
Kungl. Maj:ts proposition nr 188.
Departe
mentschefen.
förordning eller i det föreliggande förslaget för den ännu oftare inträffade
eventualiteten, att en landstingsman, som valts för en valkrets, flyttar bort
från länet, i vilket fall han kan, mot lagstiftningens anda och mening, fortsätta
att inom landstinget representera valkretsen.»
I utlåtandet från länsstyrelsen i Uppsala län förekommer ett flertal erinringar
emot paragrafens avfattning. Utlåtandet i dessa delar är av följande lydelse:
»Bestämmelserna
i 8 § om valkretsindelningen torde kunna förenklas. Andra
punkten i andra stycket av 2 mom. utgör ett undantag från första stycket
bör förenas med detta. Uttrycken ''med minst 20,000 och högst 44,999
invånare’ äro överflödiga, då saken följer av reglerna i 1 mom. och första
stycket av 2 mom. Överflödigt är även att uttryckligen förbjuda stads fördelning
på olika valkretsar.
Det synes onödigt och olämpligt att upprätthålla regeln om sammanhängande
gränslinje, när jämte två eller flera städer landsbygd ingår i valkrets. Tillräckligt
är, om denna landsbygd gränsar till någon av valkretsens städer. Den
föreslagna bestämmelsen kan föranleda städernas förbindande genom så kallade
halsar eller eljest omöjliggöra en rationell valkretsindelning.
J 3 mom. torde endast avses, att valkrets med mindre än 20,000 invånare
måste utgöras av domsaga eller av tingslag eller härad (ett eller flera), icke
att valkretsindelningen över huvud skall ske efter sådana enheter.
Det måste anses oegentligt, när i 7 mom., liksom av gällande lagtext, förordnande
om städs inträde i landsting och beslut om utvidgning av stads område
hänföras_ till beslut, som föranleda, ’att område överföres från ett landstingsområde
till ett annat’. Meningen torde vara, att, när ett landstingsområde
utvidgats genom stads inträde eller genom ändring i den territoriella
indelningen, avsedda åtgärder skola inom detta utvidgade landstingsområde vidtagas.
I 8 mom., som också överensstämmer med gällande lag, bör klargöras, att det
där avses, jämte stad, som upphört att deltaga i något landsting, område, som
upphört att tillhöra visst landstingområde.» I
I likhet med flertalet länsstyrelser och landsting ansluter jag mig i stort
sett till de sakkunnigas förslag till bestämmelser om valkretsindelning. Desamma
motsvara i fråga om höjning av mandatsminimum för stadsvalkrets
samt möjlighet för bildande av blandad stads- och landshygdsvalkrets de önskemål,
som härutinnan kommit till uttryck såväl hos 1918 års urtima som ock
vid 1920 års lagtima riksdag. Att såväl den ena som den andra av dessa bestämmelser
är ägnad att minska antalet stadsrepresentanter i landstingen är ett
faktum, som delvis kan avläsas i det av de sakkunniga meddelade förslaget till
valkretsindelning, som uppgjorts med tillämpning av de nya bestämmelserna.
Men, då bestämmelserna, synnerligast genom avskaffandet av samtliga 1—3-mans- och på ett undantag när även 4-mansvalkretsarna, innebära en följdriktig
tillämpning av det en gång införda proportionella valsystemet samt bestämmelserna
dessutom kunna sägas utgöra en konsekvens av avskaffandet av den
i förhållande till folkmängden starkare representationen för stad än för landsbygd
och i viss mån även en konsekvens av den lika, av skatteprestanda oberoende
rösträtten, anser jag mig sakna anledning att motsätta mig vad de sakkunniga
härutinnan föreslagit.
Kungl. Maj:ts proposition nr 188.
49
Det tillbakasättande av städernas speciella intressen, som särskilt bestämmelsen
om möjligheten av stads sammanförande med kringliggande landsbygd
kan sägas vara ägnad att medföra, har åberopats såsom motiv för att stadens
eller rättare stadsrepresentanternas i landstinget uppfattning vid beslut om
valkretsindelning i enlighet med denna bestämmelse borde göras gällande i
större omfattning än som betingas av antalet stadsrepresentanter i tinget. Att
därvid tänka sig en sådan lösning, som i viss mån ifrågasatts av stadsfullmäktige
i Skellefteå, och enligt vilken det skulle ankomma på staden att besluta,
huruvida den skulle förenas med kringliggande landsbygd, är givetvis
uteslutet redan av den anledningen, att det oftast finnes flera städer inom ett och
samma landstingsområde, och att valkretsindelningen för landstingsmannaval
är en angelägenhet, som måste avgöras av landstinget och icke av de däri ingående
primärkommunerna. Aven en lösning av frågan på sådant sätt, att
för beslut om stads förening med kringliggande landsbygd skulle fordras
kvalificerad majoritet, torde icke vara lämplig. På grund av stadsrepresentanternas
fåtalighet i landstingen, i medeltal allenast 18 % av samtliga landstingsmän,
skulle ett dylikt stadgande i själva verket icke erbjuda åsyftad
garanti. När härtill kommer, att det, såsom framgår av det utav de sakkunniga
upprättade förslaget till valkretsindelning, icke är möjligt att utan att
låta stad välja samman med kringliggande landsbygd upprätthålla kravet
på tre landstingsman såsom minimum per valkrets, torde man böra avstå från
det beträffande valkretsindelning för övrigt helt främmande kravet på kvalificerad
majoritet för omförmälda beslut.
För övrigt torde det väl, även om städer och landsbygd allt fortfarande i
vissa avseenden hava motsatta intressen, dock ofta förhålla sig så, att i fråga
om de ärenden, som förekomma inom ett landsting, städerna hava gemensamma
intressen mera med den bygd, där de äro belägna, än med länets övriga städer.
Det torde härutinnan vara tillfyllest att erinra, hurusom i fråga om de ärenden,
där för närvarande meningarna inom ett landsting bryta sig skarpast, nämligen
dem angående förläggningsorten för den ena eller den andra sjukvårdsinrättningen,
anstalten eller skolan ävensom i fråga om trafikärenden, åsiktsgrupperingen
inom landstinget icke bestämmes av huruvida den ena eller den andra
landstingsmannen är stadsrepresentant eller landsbygdsrepresentant. Utan härvid
liksom i ett flertal andra frågor stå vanligen landsbygds- och stadsrepresentanterna
från den ena länsdelen mot representanterna från den andra, och,
om en gång vägväsendet blir en landstingsangelägenhet, så torde dylika ineningsfördelningar
inom landstinget bliva än vanligare. Jag anser fördenskull,
att under angivna förutsättningar stad bör kunna förenas till en valkrets med
angränsande landsbygd. Å andra sidan kunna givetvis förhållandena vara sådana,
att stad och landsbygd lämpligen böra, liksom hittills, få välja var för
sig. Enligt mitt förmenande bör man därför, såsom de sakkunniga föreslagit,
hava möjlighet att efter omständigheterna tillämpa den ena eller andra formen
för valkretsindelning. Då det emellertid, om landstinget ensamt har avgörandet
i fråga om valkretsindelningen, kan tänkas, att städernas intressen härvid icke
Bihang till riksdagens protokoll lOHJf. 1 samt. lJ/0 höft. (Nr 188). 4
50
Kungl. Maj:ts proposition nr 188.
9 §■
De sakkunniga.
Utlåtande.
Departe
mentschefen.
10—13 §§.
De sakkunniga.
bliva vederbörligen tillgodosedda, bär jag ansett, att såsom en garanti i detta
avseende bör stadgas, att landstings beslut härutinnan skall underställas Konungens
prövning. |$
De av Jönköpings läns landsting m. fl. anförda yrkandena, att stadgandet i
8 mom. måtte ändras därhän, att vid stads utträde ur landsting stadens representanter
fortfarande måtte hava säte i landstinget intill nästa allmänna nyval,
kan jag icke biträda. Det av de sakkunniga föreslagna stadgandet, att vid
dylikt utträde extra val med jämkning av valkretsindelningen skall företagas,
gäller även nu och torde böra bibehållas. Däremot synas mig de från länsstyrelsen
i Uppsala län gjorda erinringarna hava fog för sig och böra föranleda
vissa smärre jämkningar, dock att i fråga om blandade stads- och landsbygdsvalkretsar
förbudet mot stads uppdelning på olika valkretsar bör kvarstå.
Den av de sakkunniga i promulgationslagen under 5 § andra, stycket upptagna
bestämmelsen angående jämkning i valkretsindelningen torde, med den ändring
beträffande landstingslagens ikraftträdande, som jag i det följande kommer att
föreslå, icke vara behövlig, varför jag ansett densamma böra utgå. Däremot
har jag funnit lämpligt att bibehålla första stycket av samma paragraf, enligt
vilket vid 1925 års lagtima landsting indelning i valkretsar för val av landstingsmän
skall ske med tillämpning av de nya bestämmelserna.
Under 9 § hava de sakkunniga upptagit de bestämmelser angående valdag,
som för närvarande ingå i 5 § i landstingsförordningen. Därvid har gjorts
ett tillägg, som betingas av ifrågasatt ändring enligt förslagets 11 § beträffande
den, som det skall åligga att utfärda kungörelse om valförrättningen.
Vid denna § erinrar länsstyrelsen i Uppsala lån, att den här från landstingsförordningen
upptagna bestämmelsen, att beslut om att valet skall hållas å annan
dag än den i lagen eljest fastställda skall fattas av kommunen medför, att valet
inom en och samma valkrets kan komma att förrättas på flera olika dagar.
Att med anledning av den sålunda av länsstyrelsen gjorda erinringen företaga
ändring i en bestämmelse, som med full insikt om dess konsekvenser införts
så sent som år 1920, synes mig icke tillrådligt, utan godtager jag vad de
sakkunniga under förevarande paragraf föreslagit.
I 10 § hava de sakkunniga i oförändrad form upptagit i landstingsförordningens
4 § förekommande bestämmelser angående valsedlar och deras beskaffenhet,
däribland jämväl de stadganden, som avse att bereda möjlighet för väljarna
att, om de så önska, å valsedel upptaga särskilda suppleantnamn för vart
och ett av de namn, som avse själva landstingsmannavalet.
II och 12 §§ motsvara 5 § mom. 2—5 i landstingsförordningen och reglera
ordningen för valets förrättande. Härutinnan hava vissa ändringar föreslagits.
De huvudsakligaste bland dem angå sammanräknande myndighet och
kallelse till valförrättning.
I förra hänseendet har jämkning nödvändiggjorts på grund av det föreslagna
stadgandet, att stad skall kunna under vissa förutsättningar förenas med angränsande
landsbygd. Röstsammanräkningen för sådana valkretsar hava de
sakkunniga velat anförtro åt länsstyrelsen, som för närvarande har att förrätta
röstsammanräkningen för landsbygden.
Kungl. Maj:ts proposition nr 188. 51
I det senare hänseendet har föreslagits, att den för närvarande på valnämndsordförande
samt magistrater och stadsstyrelser ankommande skyldigheten att
kungöra valet skall överflyttas på länsstyrelsen, och att kungörandet skall ske
i huvudsakligen samma ordning, som gäller i fråga om val till riksdagens andra
kammare, ävensom att för ändamålet behövliga uppgifter skola av valförrättaren
insändas till länsstyrelsen före viss angiven tid.
Om kungörandet av valförrättningarna sålunda skall ombesörjas av länsstyrelsen,
lärer det, säga de sakkunniga, vara överflödigt stadga, att särskild kungörelse
skall i god tid före valet utgå om antalet landstingsmän och suppleanter
för varje valkrets, varom föreskrift hittills varit meddelad i 3 § av landstingsförordningen.
Motsvarighet till denna föreskrift har för den skull i lagförslaget
upptagits bland anvisningarna om vad kungörelsen om valförrättningen skall
innehålla. Därvid har dock talats endast om antalet landsting smän, enär det
efter det proportionella valsättets införande icke är möjligt att, såsom tydligen
i det nuvarande stadgandet avses, på förhand med ledning av valkretsindelningen
fixera antalet suppleanter, som skola utses.
Beträffande 11 § är vidare att anteckna, att de sakkunniga uteslutit den hittillsvarande
föreskriften, att vid valförrättning rösterna skola avlämnas efter
upprop, därest kommunalstämman (kommunalfullmäktige) sådant besluta.
Föreskriften står, enligt vad de sakkunniga anföra, i uppenbar strid med de
strävanden att för väljarna underlätta röstavgivningen, vilka strävanden tagit
sig uttryck bland annat i bestämmelserna om valförrättningens uppdelning på
olika tider under dagen. Ytterst sällan, om ens någonsin, ifrågasättes numera
röstavgivning efter upprop.
Tredje mom. i 11 § innehåller bland annat den bestämmelsen, att i fråga om
rösträttens utövning, med iakttagande av vad i 5 § är stadgat om rösträtt, samt
beträffande de tider på dagen, under vilka förrättningen skall fortgå, skall gälla
vad om stadsfullmäktigeval är föreskrivet. I landstingsförordningen stadgas
däremot, att om rösträtt och dess utövning skall gälla vad för allmänna rådstugan
är föreskrivet. Den ändring, som av de sakkunniga härutinnan föreslagits,
har skett framförallt med hänsyn därtill att den nuvarande hänvisningen
till allmänna rådstugan icke är fullt riktig, emedan enligt lagen om röstning
genom valsedelsförsändelse vid landstingsmannaval för röstning utan personlig
inställelse skola gälla samma regler som vid stadsfullmäktigeval.
I 13 § hava inrymts de i landstingsförordningen under 6—9 §§ förekommande
reglerna angående metoden för rösternas sammanräkning, däribland jämväl
bestämmelserna om sammanräkning för suppleantval, där särskilda suppleantnamn
upptagits å valsedlarna. Under denna § har även upptagits den i 9 § i
landstingsförordningen förekommande bestämmelsen om anställande av kompletteringsval
i visst fall, dock med viss jämkning med hänsyn till den år 1913
vidtagna ändringen i fråga om det antal suppleanter, som vid landstingsmannaval
skall utses.
Den i 11 § föreslagna bestämmelsen, att länsstyrelserna skola ombesörja röstsammanräkningen,
har godtagits av samtliga myndigheter och korporationer,
som avgivit utlåtande, och mot förslaget att överflytta valkungörandet till läns
-
Utlåtamlen.
52
Kungl. Maj:ts proposition nr 188.
styrelsen har erinran framförts allenast från länsstyrelsen i Södermanlands län,
som i denna punkt anfört följande:
»Det arbete, som kungörande av landstingsvalen för länets såväl städer som
landsbygd skulle medföra för länsstyrelserna, komme helt visst att bliva långt
mera betungande än de sakkunniga synas förmoda. Mest tidsödande därvidlag
bleve att från de många valnämndsordförandena införskaffa för kungörelsens
uppsättande erforderliga uppgifter om vallokaler, valtider o. s. v. Bestämmelse
saknas, huruvida staten eller landstinget skall vidkännas kostnaderna för den
föreslagna kungörelsen och för dess införande i ortstidningar. Som kungörande
av landstingsmannaval visat sig hittills kunna utan olägenheter ombesörjas
av vederbörande magistrater, stadsstyrelser och valnämndsordförande,
synes det Eders Kungl. Haj:ts Befallningshavande ej nödvändigt att med
detta arbete betunga länsstyrelserna, vilkas arbetsbörda snarare, i den mån ske
kan, bör lättas, än ökas.»
Länsstyrelsen i Stockholms län gör följande uttalande i fråga om den av de
sakkunniga från landstingsförordningen bibehållna bestämmelsen i 11 § 1 mom.,
andra stycket, enligt vilket lagrum, då delar av samma kommun höra till
olika valkretsar, varje del — med visst angivet undantag -— skall bilda ett valdistrikt
:
»Då, såsom förhållandet är enligt landstingsförordningen, domsaga utgör
enhet vid bildande av valkretsar på landet, måste, där kommun är delad mellan
två eller flera domsagor, kommunen uppdelas på olika valkretsar. I detta fall
kommer § 5 mom. 2 a), andra stycket, i landstingsförordningen i tillämpning.
Enligt föreliggande lagförslag skulle denna domsagans ställning till valkretsbildningen
komma att upphöra. På grund härav kan ett uppdelande av en
landskommun — och här är endast fråga om sådana kommuner — på två eller
flera valkretsar icke vidare bliva en nödvändig följd av lagens föreskrift. Teoretiskt
sett, låter det visserligen tänka sig att i det fall, som omförmäles i 8 §
3 mom. i lagförslaget och avser bildandet av valkrets med mindre invånarantal
än 20,000, i vilket fall valkretsindelningen, så vitt angår landsbygden, icke
får ske annorledes än efter domsaga, tingslag eller härad, således icke efter
kommun, det kan bliva nödvändigt att uppdela en landskommun på olika valkretsar,
om nämligen kommunen är uppdelad på olika domsagor, tingslag eller
härad och tillika de valkretsar, på vilka kommunen skulle uppdelas, var för
sig äro sådana, som avses i 8 § 3 mom. i lagförslaget, men då bildandet av
dylika lantvalkretsar måste räknas till sällsynta undantagsfall — vilket också
framgår av det i betänkandet intagna förslaget till valkretsindelning — synes
man knappast behöva räkna med den antydda möjligheten. Vid sådant förhållande,
och då det givetvis bör i möjligaste mån undvikas att vid valkretsindelning
dela upp en kommun på flera valkretsar, anser sig länsstyrelsen böra
ifrågasätta att andra stycket i 11 § 1 mom. utgår. Detta skulle föranleda en
jämkning i nästpåföljande stycket i samma moment och måhända jämväl i
31 § 4 mom. vallagen.»
Erinran beträffande 13 § har framförts allenast från Kristianstads läns
landsting, som i fråga om bestämmelsen angående suppleants inträde gör följande
uttalande:
»I fråga om val av suppleanter beslöts 1922 sådan förändring att genom uppdelning
av valsedeln och uppförande av suppleanter, motsvarande de särskilda
landstingsmännen, trygghet skulle vinnas för att valmännens avsikt beträffande
ersättare skulle tillgodoses bättre än dittills skett. Emellertid har den
tidigare föreskriften om suppleanternas successiva inträde efter landstingsman
Kungl. Maj:ts proposition nr 188.
53
bibehållits. Därest vid förfall för landstingsmannen den för honom valde
suppleanten jämväl är förhindrad, inträder den av partiets övriga suppleanter,
som ''blivit tidigare vald’. Då nu — såsom ofta händer — grupper med väsentligt
skilda åsikter i särskilda frågor gå fram under gemensam partibeteckning,
kan lätteligen inträffa, att en landstingsman kommer att ersättas av en suppleant,
som ej avsetts. Därest suppleantspalten upptagit två namn borde väl
även det senare av dessa namn äga företräde framför andra suppleanter. En
dylik ordning torde överensstämma med syftet av den 1922 vidtagna ändringen
i suppleantvalbestämmelserna. Eu jämkning i förevarande bestämmelser synes
alltså önskvärd.»
De i landstingsförordningen under 4, 6, 7 och 8 §§ upptagna bestämmelserna, m^epartevilka
erhållit sin nuvarande lydelse genom lag den 9 juni 1922, och som av de
sakkunniga i oförändrad form upptagits under 10 och 13 §§ i lagförslaget, hava
i vad de avse val av särkilda suppleanter visat sig i tillämpningen medföra vissa
oväntade svårigheter. Jag har dock icke ansett mig böra för närvarande föreslå •
någon ändring i bestämmelserna, enär landstingsmannaval skola äga rum först
under år 1926, och frågan om rättelse i berörda avseende torde böra upptagas
till behandling vid nästa års riksdag i samband med vissa andra spörsmål rörande
kommunala val, som då väntas bliva föremål för prövning.
Å.tt röstsammanräkningen för blandade landsbygds- och stadsvalkretsar skall,
liksom för närvarande sker i fråga om landsbygdsvalkretsar, ombesörjas av
länsstyrelsen, synes mig uppenbart.
Förslaget, att valkungörandet skall ombesörjas av länsstyrelsen, förestavas,
såsom de sakkunniga framhållit, av de synnerligen betänkliga konsekvenser,
som en av glömska beroende underlåtenhet att utfärda sådan kungörelse eller
felaktigt kungörande har för hela valet. Dessa konsekvenser ökas till sin omfattning
i samma mån, som önskemålet av större valkretsar tillgodoses. Och
sannolikheten för underlåtenhet eller felaktighet från någon valnämndsordförandes
sida inom en valkrets bliver givetvis större i samma mån, som antalet
valdistrikt ökas. Lägges skyldigheten att svara för kungörelsen på länsstyrelsen,
vinnes därjämte en avsevärd besparing av kostnader för kungörandet,
vilket, om en och samma myndighet har att ombesörja detsamma, kan ske gemensamt
för samtliga valkretsar inom landstingsområdet.
Gent emot de invändningar mot förslaget i denna punkt, som framförts av
länsstyrelsen i Södermanlands län, får jag åberopa följande uttalande av de
sakkunniga:
»Dessa olägenheter och faror hava dock icke synts uppväga de fördelar, som
den ifrågasatta överflyttningen skulle medföra. Besväret med kungörandet
bör bliva jämförelsevis litet, eftersom motsvarande åliggande beträffande valen
till riksdagens andra kammare förut åvilar länsstyrelserna samt distriktsindelningen
vidi de olika valen sammanfaller. Därigenom bör varje länsstyrelse för
sitt län redan hava tillgång till ett valschema, vilket givetvis i allt väsentligt
blir användbart även vid landstingsmannavalen, och som är ägnat att förebygga
misstag. Beträffande den ökning i länsstyrelsernas arbete, som blir en
följd av den föreslagna anordningen, kan för övrigt framhållas, att denna
ökning torde kompenseras av den minskning i detsamma, som uppkommer,
därest av de sakkunniga ifrågasatta ändringar beträffande länsstyrelsernas
befattning med framställningar till landstinget och verkställigheten av dess
beslut bliva genomförda.»
54
Kungl. Maj:ts proposition nr 188.
Saknaden av bestämmelser, huruvida staten eller landstinget skall vidkännas
kostnaderna för det föreslagna kungörandet, vilka, som sagt, komma att bliva
väsentligt lägre än de för närvarande av kommunerna bestridda utgifterna för
samma ändamål, innebär givetvis, att sagda kostnader skola drabba staten.
Och detta torde väl också vara i överensstämmelse med det förhållandet, att
staten för närvarande bestrider kostnaderna för röstsammanräkningen å landsbygden,
varemot inga som helst kostnader för valen ankomma på landstingen.
Att i enlighet med det från länsstyrelsen i Stockholms län framförda yrkandet
utmönstra andra stycket i 11 § 1 mom. synes mig knappast tillrådligt,
eftersom, såsom länsstyrelsen själv medgiver, sådana fall, som i stadgandet
avses, alltjämt kunna inträffa.
Ijj heller i övrigt har jag något att erinra mot de av de sakkunniga under
10—13 §§ föreslagna bestämmelser.
§§• Angående 14 och 15 §§ i förslaget, som i allt väsentligt överensstämma med
motsvarande stadganden i landstingsförordningen, är från min sida intet att
erinra.
Utmönstrad j detta sammanhang må anmärkas, att bestämmelsen i 15 § i landstingsförordningen,
enligt vilken länsstyrelsen skall till Kungl. Maj:t insända förteckning
över de valda landstingsmännen, numera torde sakna praktisk betydelse
och fördenskull icke upptagits vare sig i de sakkunnigas eller i föreliggande
lagförslag.
3 kap. Om landstingets möten ock cm förslagsrätt till landstinget
samt om ersättning åt landstingsman (§§ 16—23).
Dessa §§ motsvara 17 och 32 §§ i landstingsförordningen samt 16 och 22 §§ i
niga. de sakkunnigas förslag.
Med hänsyn till vikten av att landstingets förvaltningsutskott, varom särskilda
stadganden intagits i 39 § i förslaget, erhåller nödigt tidsutrymme för ärendenas
beredning, hava de sakkunniga övervägt dels frågan om tidpunkten, före
vilken motioner och framställningar skola inkomma till landstingets lagtima
möte, dels frågan om tiden för början av sådant möte. I förra fallet
hava de sakkunniga ungefärligen fördubblat den tidrymd, som enligt hittillsvarande
stadgande står till förfogande. I ''Sammanhang härmed har det,
särskilt till undvikande av misstag från förslagsställarens sida, av de sakkunniga
ansetts lämpligt, att den hittills använda tidsbestämningen —
tjugonde dagen före mötet —- ersättes med viss, av den något variera
nde tidpunkten för mötets början oberoende dag, och hava de sakkunniga i
sådant hänseende föreslagit den 25 juli såsom sista dag, då förslag senast skola
hava avlämnats. Härvid hava de sakkunniga utgått ifrån, att en framflyttning
av tiden för mötets början till en senare tidpunkt än nu är föreskriven icke, trots
det att starka skäl tala för en sådan ändring, för närvarande kan genomföras.
Sammanträdestidens förläggande till oktober maste, enligt vad de sakkunniga
framhålla, medföra, antingen att landstingsskatten icke kan såsom hittills debiteras
och uppbäras i sammanhang med kronoskatten, eller ock att debitering och
uppbörd av denna skatt skall verkställas cirka en månad senare än nu. Efter
Kungl. Maj:ts proposition nr 188.
55
en undersökning (betänkandet sid. 125—134) av de olika utvägar, som i förevarande
hänseende äro tänkbara, stanna de sakkunniga för den meningen, att,
innan frågan om ändring i tiden för början av lagtima landstingsmöte upptages
till slutligt avgörande, utredning — med beaktande jämväl av statsfinansiella
synpunkter — bör verkställas angående möjligheten av en lösning enligt det senare
alternativet på det sättet, att samtliga direkta skatter — statsskatt, landstingsskatt
och kommunalskatt — debiteras å samma debetsedel och uppbäras
efter i viss mån enhetliga, för hela riket gällande bestämmelser. De sakkunniga
anse, att därigenom samtidigt skulle vinnas åtskilliga andra fördelar, bland annat
avsevärda besparingar i arbete och kostnader för skatternas uttagande,
samt föreslå, att utredningen därom igångsättes och slutföres under den närmaste
framtiden.
De sakkunniga föreslå vidare den ändringen i gällande bestämmelser angående
motionsrätten vid landstingsmötena, att den rätt att vid lagtima landsting
väcka frågor eller förslag, som enligt nuvarande landstingsförordning —• 32 §
— är förbehållen länsstyrelsen och enskild landstingsman, skall tilläggas jämväl
förvaltningsutskottet och eventuellt förefintliga avdelningar inom detsamma
samt de för särskilda förvaltningsgrenar tillsatta styrelser. Förvaltningsutskottets
förslagsrätt skulle sträcka sig över landstingets hela verksamhetsområde,
medan utskottsavdelningarnas och de särskilda förvaltningsstyrelsernas
initiativrätt skulle inskränkas till de speciella frågor inom nämnda verksamhetsområde,
vartill deras funktioner i övrigt äro begränsade. Vidare föreslås
av de sakkunniga, att av förvaltningsutskottet väckta förslag icke såsom
övriga förslag skulle behöva inkomma till landstinget före den 25 juli utan att
därmed skulle kunna anstå till fjorton dagar före mötets början.
I nära samband med frågan om förvaltningsutskottets och vissa styrelsers
initiativrätt vid landstingsmöten står en av de sakkunniga föreslagen bestämmelse,
som intagits i 7 § av förslaget till promulgationslag. De sakkunniga
framhålla härutinnan vid behandling av frågan om förvaltningsutskottets budgetsberedning,
att det av dem förutsattes, att framställningar och motioner,
vilka ju enligt förslaget, innan de komma inför landstinget, skola behandlas
av förvaltningsutskottet, skola avlämnas direkt till landstingets expedition.
I vissa författningar, såsom de fyra stadgorna angående sjukhusvården, föreskrives
emellertid för närvarande, att respektive sjukhusdirektioner eller sjukstugustyrelser
skola till länsstyrelsen överlämna till direktionerna eller styrelserna
inkomna revisionsberättelser ävensom förslag till utgifts- och inkomststat för
att vidare befordras till landstinget. Någon anledning att bibehålla länsstyrelsen
såsom förmedlare av anstalternas framställningar till landstinget anse
de sakkunniga icke förefinnas, enär från länsstyrelsens sida annat yttrande
över dem än ett kort tillstyrkande ytterst sällan förekomma. Bleve förvaltningsutskottet
ett beredande organ med avseende å budgeten, skulle enligt de
sakkunnigas mening en beredning jämväl av länsstyrelsen vara överflödig.
Sina insatser på sjukvårdens, likasom på andra områden av landstingets förvaltning,
kunde länsstyrelsen i allt fall göra med stöd av sin framställningsrätt
och den landshövdingen tillförsäkrade rätten att deltaga i tingets överläggningar.
För vinnande av överensstämmelse med lagen om landsting
56
Kungl. Maj:ts proposition nr 188.
Utstånden.
hava de sakkunniga för den skull — att gälla, intill dess de olika stadgorna
(eller författningarna) varit föremål för omarbetning — föreslagit införandet
av en sådan generell föreskrift i 7 § av promulgationslagen, att vad i äldre författningar
är stadgat därom, att framställning till lagtima landsting skall göras
före viss tid, eller att framställning skall avlämnas till länsstyrelse, skall upphöra
att gälla och att i stället skall iakttagas vad därom stadgas i lagen om
landsting.
Vad de sakkunniga i sin motivering framhållit angående vikten av att förvaltningsutskottet
får tillräcklig tid för beredningsarbetet och angående önskvärdheten
av att för den skull landstingens sammanträdestid kunde förläggas till
en senare tidpunkt av året än för närvarande är föreskrivet, har i allmänhet i de
inkomna yttrandena vunnit understöd. De sakkunnigas yrkande på utredning an -gående möjligheten av att de direkta skatterna debiteras å samma debetsedel och
uppbäras efter i viss mån enhetliga, för hela riket gällande bestämmelser, varigenom
bl. a. en framflyttning av landstingsmötenas början skulle möjliggöras,
understödjes också i flertalet utlåtanden, både från länsstyrelserna och landstingen.
Länsstyrelsen i Västerbottens län meddelar i sitt utlåtande ett förslag till
denna frågas lösande, varvid i stort sett enahanda principer tillämpats, som av
de sakkunniga förordats.
Länsstyrelsen i Stockholms län förklarar sig dela det av de sakkunniga och
av länets landsting uttalade önskemålet av ett framflyttande av dagen för
lagtima landstings sammanträde och har ansett sig böra förslagsvis framlägga
två alternativa riktlinjer, av vilka enligt länsstyrelsens mening den ena eller den
andra, om ej vid närmare granskning särskilda omständigheter lägga hinder i
vägen för godtagande av någon av dem, måhända skulle kunna vara ägnad att
läggas till grund för frågans ordnande utan större omgång och tidsutdräkt.
»I sådant avseende skulle länsstyrelsen», heter det i utlåtandet i fråga, »vilja
ifrågasätta antingen att valdagen flyttas tillbaka till första söndagen i september
och dagen för landstingets sammanträde utsättes till tredje måndagen i samma
månad eller ock att, med bibehållande av valdagen oförändrad, landstingets
sammanträde framflyttas till första mandagen i oktober, i vilket fall uppbördsterminen
skulle förläggas till första hälften av januari. Båda förslagen lida
av den olägenhet, att valet är förlagt till sådan tid i förhållande till landstingets
sammanträde, att landstingsman kan komma att såsom sådan fungera även sedan
det blivit genom valet fastslaget att han ej kommer att tjänstgöra under påföljande
mandatsperiod.»
Länsstyrelsen i Kalmar län påyrkar, för att bereda landshövdingen tillfälle
att närvara vid länets båda landsting, att länets norra landsting måtte få äga
sammanträda till lagtima möte sista måndagen i augusti månad.
Mot den starka begränsning av motionstiden, som de sakkunniga med bibehållande
av nuvarande sammanträdestid ansett nödvändig för en tillfredsställande
beredning, har det stora flertalet bland såväl länsstyrelser som landsting
ävensom Svenska landstingsförbundets styrelse uttalat betänkligheter och i
allmänhet förklarat, att dagen, före vilken motioner och förslag skola hava inkommit,
icke kan sättas tidigare än till den 1 augusti.
Kungl. Maj:is proposition nr 188.
57
Länsstyrelsen i Malmöhus län framhåller däremot, att det enligt länsstyrelsens
mening icke läte sig göra att fastställa en senare tidpunkt, före
vilken förslag till landstinget skulle väckas, än den 25 juli. Väl måste
det anses mindre lämpligt att under landstinget lydande förvaltningsstyrelser
skulle nödgas uppgöra sina statförslag för nästföljande år på grundval av^ förhållandena
sådana de förelåge och kunde överblickas i början av juli månad
föregående år, men detta syntes med hänsyn till vikten av en grundlig beredning
genom förvaltningsutskottet vara ofrånkomligt, så länge landstingen vore
hänvisade att sammanträda så tidigt som i början av september månad.
Värmlands läns landsting, som icke vill låta förslagstiden utgå senare än den
1 augusti, framhåller, att enligt dess förmenande »bör den av de sakkunniga
åsyftade möjligheten för förvaltningsutskottet att erhålla tillräcklig tid för
ärendenas beredning i väsentlig mån vinnas därigenom, att förslagen ingivas i
två exemplar. Härigenom undvikes, att den i samma § föreskrivna tryckningen
av de inkomna förslagen fördröjer förvaltningsutskottets granskningsarbete.
Förfaringssättet har beträffande sjukvårdsinrättningarnas statförslag
redan några år med gott resultat tillämpats vid Värmlands läns landsting.
Landstinget får därför hemställa, att i förevarande lagrum föreskrives, att nytt
förslag skall senast den 1 augusti i två exemplar avlämnas till landstingets
expedition.»
Beträffande förvaltningsutskottets och andra förvaltningsstyrelsers initiativrätt
och den härmed nära sammanhängande frågan om sådan ändring av gällande
bestämmelser, att sjukhusstyrelsernas budgetsförslag m. m., skola insändas
icke till länsstyrelsen utan direkt till landstingets expedition, hava erinringar
gjorts från några länsstyrelser och ett landsting, under framhållande av att dylika
bestämmelser äro ägnade att på ett icke önskvärt sätt minska länsstyrelsens
inflytande på landstingsärendena.
I utlåtandet från länsstyrelsen i Skaraborgs län heter det sålunda bl. a.:
»Länsstyrelsen kan icke underlåta att framhålla, hurusom — — •— länsstyrelsernas
inflytande avsevärt kringskurits och skjutits åt sidan i de sakkunnigas
förslag. Till åtgärder av sådan innebörd äro huvudsakligen att hänföra
dels bestämmelserna om den förslagsrätt, som tillerkänts landstingets förvaltningsutskott,
avdelningar av utskottet och under landstinget lydande förvaltningsstyrelser,
samt den i samma syfte i § 7 av förslaget till promulgationslag
meddelade allmänna bestämmelsen av innebörd att framställning till lagtima
landsting, som enligt stadgande i äldre lag och författning skulle avlämnas
till länsstyrelsen, i stället skall ingivas till landstingets expedition, dels
ock det nästan totala upphävandet av stadgandet om landstingsbesluts underställande
hos länsstyrelsen. Förklaringsgrunden härtill är att söka i de sakkunnigas
på flera ställen i betänkandet markerade uppfattning om den bety''-delselösa ställning, länsstyrelserna numera ansåges intaga till landstingsarbetet.
De sakkunniga anföra nämligen i sådant hänseende, bland annat, på sid.
4(1 o. ff. att ''allt eftersom landstingets verksamhet utsträckts över nya områden.
delvis vitt skilda från det område, inom vilket länsstyrelsens ämbetsutövning
rör sig, hava länsstyrelsens funktioner i förhållande till landstinget blivit
i allt högre grad av rent formell beskaffenhet och bestå väsentligen i att utan
vidare åtgärd förmedla förslags ingivande till landstinget samt att i länskungörelserna
lämna tillkännagivande om fastställelse av landstingets beslut’.
Vad de sakkunniga sålunda a.ndragit äger icke giltighet för detta läns vidkommande,
där länsstyrelsen låtit sig angeläget vara att förebringa i möjligaste
mån fullständig utredning i de ärenden, som av länsstyrelsen befordrats till landstinget,
och att taga initiativ i flera landstingets verksamhet sområde berörande
frågor, och enligt vad länsstyrelsen har sig bekant, nedlägges även annorstädes
58
Kung!. Maj:ts proposition nr 188.
?ida ^tresserat arbete för landstingsuppgifternas utredande
ch andamalsenJiga Ilande. I iorslaget angives såsom föremål för landstingets
omvårdnad: allmänna hushållningen, jordbrukets och andra näringars utvfeknnstaUer
för kommunikationsväsendets befordrande, hälsovård undervis
befolkninTdiuutn-mS
°Ch f ker,!iet ™ed mera dylikt- -Dessa för länet och dess
belolkmng djupt ingripande och omfattande angelägenheter höra även till området
ior länsstyrelsens ämbetsutövning, och alldeles uppenbart är, att det
bliva i tiUfäfll Jff 13 !StÖrSta be+tydelse’.å ena sidaih för länsstyrelsen att
t. 1 , , ,Pd forkand noggrant sätta sig in i de förslag, som i dessa han
del^^vnsink''noUnde?
iandstlnSets handläggning, samt giva landstinget
St Vn 1 uPPfattmn£ av frågornas lösande, och, å andra sidan, för landstinftvrelSn
uAaurnnyde^Isen erha;Ila den utredning och de upplysningar, som läns7
“ Pa grund av sitt standiga sysslande med likartade frågor är särskilt
till'' båtnadSörTn t D?na an?fsfldiehet mellan länsstyrelsen och landstinget
ernås därL 1 1 S"* ^ T ^.vetvls lcke Pa tillfredsställande sätt
gå intill landsting” förbi Sn^yrel^ ochlnTstySen bhvtl Ä Ä
Detta åsidosättande av lansstyrelserna inom viktiga områden av deras tjänste
verksam het finner lansstyrelsen synnerligt betänkligt. Det synes länsstv
SvrTlsen^och1
T-™ “ ange,lägenhet av st,örsta vikt, att kontakten mellan länsstyrelsen
och lansrepresentationen uppehälles och utvecklas beträffande de
ärenden, som tillhöra landstingets omvårdnad och samtidigt beröra länsstyrelse^
tjänsteverksamhet, samt att denna samverkan av lagstiftningen främjas
Syftet . torde aven utan större svårighet kunna ernås exempelvis härigenom “t
beredningstiden något utsträckes och i samband därmed länsstyrelsens rS åt
därunder fa del av och yttra sig över inkomna förslag lagfästes Någon allt
h )ver rpir:1lnskplnt,nfn” 1 h?en f°r förvaltningsutskottets beredningsarbete behöver
darav icke befaras. Länsstyrelsen finner sig alltså föranlåten att i ,
derdamghet hemställa om lagförslagets ändrande i sådant syfte.»
b Umbargs lans landsting vitsordar o-kså att de utredningar och yttranden
som av lansstyrelsen tillförts landstinget, ej blott för landstingets arbete varit
u-J5”°“bgen_stort värde utan ock mången gång inneburit initiativ, som vitt„i
Ll • j11 mt0rejse for landstingets verksamhet och varit ägnade att fördel
stvSsenT
H f 1 6n’ ett ^kärande eller undanskjutande av fäns
styrelsens
inflytande maste anses beklagligt.
Den utökade motionsrätten finner landstinget ei av behovet uåknllnrl
de »ty^Iser. » t», förslaget skulle få^Sdan lätt SantoSS’Se
orfoga over landstingsman, genom vilka framställningen i laga form kunde
framföras till landstinget Vidare uttalar landstinget att den nu gä not ut
^fäns^Lreheni ''cltl^df* lnglva arande tiH landstinget borde bibehållas,
vn ! ! T Gotlands lan anser riktigt, att under landstinget lydande för-VA“_SjfyTels,
!.r beredas ratf att inkomma med förslag till landstinget. Dock
sjntes sadana förslag hora ingivas till länsstyrelsen, som ofta vore i tillfälle
slag tnehölfe1! ySmngar ^ ytt°rIlgare utrednin2 utöver vad styrelsernas för
utskottef
tet D *1 Vä^manjands län yttrar sig i fråga om den förvaltningsundå
»T 1 landstl^ets.fojvaltnmgsstyrelser tillerkända förslagsrätten så!
maf; il]1, st1od. fol“ ändringsförslaget har i motiveringen anförts att
vitt ]andst,lngets0 verksamhet utsträckts över nya områden, delvis
1“ k da/ran det område, inom vilket länsstyrelsens ämbetsutövning rör
™''rln dfnaas funktioner i förhållande till landstinget blivit i allt högre
grad av rent forman beskaffenhet och de bestå i våra (lagar väsentligen i att
utan vidare åtgärd förmedla förslags ingivande till landstinget.’ Då enligt
Kungl. Uaj:ts proposition nr 188.
59
gällande landshövdingeinstruktion det tillkommer befallningshavanden att hava
noggrann akt uppå länets tillstånd och behov och i allt söka främja länets utveckling
och dess befolknings bästa, kan man undra, vilken verksamhet landstinget
utövar, som skulle vara ''vitt skild från det område, inom vilket länsstyrelsens
ämbetsutövning rör sig’. Det förefaller, som om de sakkunniga vid utformandet
av sitt berörda uttalande mera haft i tankarna de löpande ärendenas
beredning och handläggning inom länsstyrelsen än det som är och bör vara det
centrala i befallningshavandens ämbetsutövning, nämligen strävandet för länets
lyftning i alla avseenden.
Påståendet, att länsstyrelsens funktioner i våra dagar väsentligen bestå i att
utan vidare åtgärd förmedla förslags ingivande till landstinget torde också tåla
vid åtskillig avprutning. Den länsstyrelse, som verkligen intresserar sig för
de frågor, som skola avgöras av landstinget, inskränker sig säkerligen icke
härtill, utan bemödar sig att giva spörsmålen den utredning och belysning, som
synes erforderlig. Länsstyrelsens utredningsmöjligheter äro för övrigt ej så
obetydliga, att man kan helt bortse från desamma. De torde, genomsnittligt
sett, väl mäta sig med vad som därutinnan kan åstadkommas inom landstingets
expedition.
Att de såväl ekonomiskt som ock ur många andra synpunkter synnerligen
betydelsefulla frågor, vilka angå exempelvis lasarett, sjukstugor, arbets- och
skyddshem med mera dylikt, skola kunna komma under landstingets prövning,
utan att befallningshavanden blivit i tillfälle att i något hänseende giva uttryck
för sin mening, synes så mycket mindre lämpligt, som någon olägenhet av nu
gällande ordning veterligen aldrig försports och ej heller av de sakkunniga
antytts. Den självstyrelse, som ingen vill förmena landstinget, synes näppeligen
taga någon skada av att befallningshavanden får framlägga den utredning
och de förslag, som för en myndighet utom landstingets krets kunna framställa
sig vid behandlingen av de ifrågavarande anstalternas framställningar
och önskemål. Och ur befallningshavandens egen synpunkt måste det framstå
som en oegentlighet och brist, om befallningshavanden icke uppfordras att alltjämt
hålla sig au niveau med förhållandena på här berörda centrala områden.
Den befattning, landshövdingen såsom självskriven ordförande i lasaretts- och
tuberkulossjukhusdirektioner kan taga med sådana anstalter, inskränker sig ju
till just dessa och kan för övrigt till följd av förhållandena icke allsidigt beröra
andra än dem, som äro förlagda i residensstaden. Granskningen av statförslagen
och motiven härför ger en överblick, som av intet annat kan ersättas.
Det synes sålunda befallningshavanden, som om den initiativrätt, vilken i
förslaget tillerkänts under landstinget lydande förvaltningsstyrelser, borde
borttagas. Kvar står då förvaltningsutskottets initiativrätt, och via denna
skulle berörda styrelser jämväl kunna gå länsstyrelsen förbi. Befallningshavanden
vill ingalunda bestrida, att förvaltningsutskottet och dess avdelningar
böra tillerkännas rätt att väcka förslag, men förmenar, att denna rätt utan
åsidosättande av något praktiskt behov kan inskränkas till frågor, som föranledas
av eller stå i nära sammanhang med i behörig ordning väckta förslag.
I överensstämmelse härmed synes förevarande lagrum böra jämkas.»
Länsstyrelsen i Kristianstads län anser, att avdelningar inom förvaltningsutskott
icke böra tillerkännas initiativrätt gentemot landstinget, enär en dylik
ordning icke vore iignad att främja sammanhållningen i utskottet och den
gemensamhet i ansvar för utskottets åtgärder, som dess medlemmar böra känna.
De framställningar, vartill utskottets avdelningar kunde finna skäl, borde
föredragas i plenum och av utskottet i dess helhet beslutas.
Stockholms läns landsting påyrkar en sådan modifiering av första stycket i
paragrafen, att utskottets avdelningar skulle äga rättighet att vid lagtima möte
väcka nya frågor eller förslag »allenast beträffande sådana ärenden, i vilka
avdelningarna enligt reglementet äga självständig beslutanderätt».
60
Eungl. Maj:ts proposition nr 188.
Det föreslagna stadgandet att den normala tidsbegränsningen för förslags ingivande
icke skall gälla av förvaltningsutskottet eller dess avdelningar väckta
förslag, utan att dylika skulle kunna avlämnas så sent som fjorton dagar före
mötets början, har i allmänhet icke rönt motstånd från myndigheterna och korporationerna.
I vissa utlåtanden förekomma t. o. m. yrkanden, att förvaltningsutskottets
förslag icke skulle behöva vara avlämnade förrän »en eller annan
dag» före mötet (länsstyrelsen i Västmanlands län), eller att för sådant förslags
framläggande ingen som helst tidsbegränsning borde ifrågakomma (länsstyrelsen
och landstinget i Örebro län).
Länsstyrelsen i Jönköpings län ifrågasätter dock, om icke ifrågavarande tid
av fjorton dagar vore för knapp med hänsyn till att förslagen skola tryckas
och distribueras till landstingsmännen samt att dessa skola något hinna sätta
sig in i frågorna.
I utlåtanden från länsstyrelserna i Älvsborgs och Jämtlands län påyrkas,
att länsstyrelsen med avseende å sista dagen för förslags ingivande bör tillerkännas
samma rätt som förvaltningsutskottet. Länsstyrelsen i Jönköpings
län föreslår att landstinget skulle vara skyldigt att till behandling upptaga
jämväl fråga, som blivit av länsstyrelsen till landstinget hänskjuten efter utgången
av den för förslags framställande till landstinget föreskrivna tid. Förhållandena
kunde nämligen understundom vara sådana, att länsstyrelsen först
omedelbart före landstinget kunde framlägga visst förslag, och länsstyrelsen i
Ur^sala län framhåller, att den av de sakkunniga föreslagna tiden, före vilken
förslag skulle avlämnas, vore för lång. Särskilt gällde detta om länsstyrelsens
framställningar, vilka finge antagas vara i avsevärd mån beredda.
Det av de sakkunniga från landstingsförordningen upptagna stadgandet, att
landstinget, då synnerligen viktiga skäl därtill föranleda, genom särskilt beslut
skulle kunna medgiva upptagande till behandling av ny fråga, som blivit
väckt senare än som eljest är stadgat, dock sist första dagen av landstingets
möte, har från några håll föranlett erinringar.
Älvsborgs läns landsting framhåller sålunda, att avfattningen av ifrågavarande
stadgande syntes kunna föranleda tvekan, huruvida förslag, som icke upptoges
i föredragningslistan, skulle för att komma under landstingets behandling
vara avlämnade vid landstingets första sammanträde under första mötesdagen,
eller om de jämväl kunde avlämnas vid något senare sammanträde samma
dag, därest sådant hölles. Landstinget påyrkar att paragrafens text ändras
därhän, att av densamma otvetydigt framginge, att ny fråga kunde väckas
även vid sammanträde, som hölles senare under första mötesdagen.
Norrbottens läns landsting föreslår en sådan ändring av paragrafen, att punkten
i näst sista stycket: »dock sist första dagen av landstingets möte» borttages.
Erfarenheten inom Norrbottens läns landsting hade nämligen visat, att
det många gånger varit nödvändigt att till behandling upptaga frågor, som
under landstingsveckan inkommit från institutioner och inrättningar, som lyda
under landstinget.
Vid behandling av förevarande paragraf uttalar till slut länsstyrelsen i Uppsala
län, att det vid en revision av landstingsförordningen vore önskvärt att angiva,
vad som förstås med nya frågor och förslag, och Örebro läns landsting
framhåller, att de i denna paragraf förekommande uttrycken »nya frågor eller
förslag» och »nytt förslag», vilka även förekomma i 32 § av nu gällande lands
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 188
61
tings förordning, till förebyggande av tveksamhet vid tolkningen borde utbytas
mot »frågor och förslag».
Vad de sakkunniga anfört såväl angående önskvärdheten av landstingens men^c"efen
framflyttande till oktober månad som angående hindren mot en sådan framflyttning
under nuvarande förhållanden, synes mig vara välgrundat, och jag anser
sålunda i likhet med de sakkunniga, att, åtminstone innan en utredning angående
en omläggning av debitering och uppbörd företagits, tidpunkten för landstingens
sammanträde såsom för närvarande bör sättas till första måndagen i september.
De av länsstyrelsen i Stockholms län ifrågasatta alternativa lösningarna
av förevarande spörsmål kan jag sålunda icke biträda. Utan alt ingå på en
närmare prövning av de båda förslagen, torde det vara tillfyllest att påpeka, hurusom
det ena förutsätter en tillbakaflyttning av valdagen och följaktligen ett
upprivande av den svåra frågan om en för andrakammarvalen och landstingsmannavalen
gemensam valdag, vilken helt nyligen fått sin lösning. Det andra
alternativet förutsätter en omläggning av uppbördsterminerna, en fråga, som är
synnerligen omfattande och berör hela vårt uppbördsväsende, och som följaktligen
icke utan ett vidlyftigt utredningsarbete kan tänkas få sin lösning. När härtill
kommer, att båda förslagen, såsom länsstyrelsen själv framhållit, lida av den
olägenheten, att valet bleve förlagt till sådan tid i förhållande till landstingets
sammanträde att landstingsman kan komma att såsom sådan fungera, även sedan
det blivit genom valet fastslaget, att han ej kommer att tjänstgöra under
följande mandatsperiod, torde tillräckliga skäl föreligga för att icke omedelbart
företaga den av länsstyrelsen ifrågasatta förändringen med avseende på dagen
för landstingets sammanträde.
Det från länsstyrelsen i Kalmar län gjorda yrkandet att tiden för det lagtima
mötet med länets norra landsting måtte förläggas till sista måndagen i augusti
torde icke böra föranleda någon åtgärd. Liknande i riksdagen motionsvis framförda
yrkanden hava såväl ar 1922 som ar 1923 avslagits. Nödvändigheten av
att förvaltningsutskottet erhåller tillräcklig tid för beredning utgör ytterligare
ett synnerligen viktigt skäl mot att tillmötesgå omförmälda yrkande.
Då jag i likhet med de sakkunniga och samtliga myndigheter och korporationer,
som avgivit utlåtande över förslaget, till fullo beaktar vikten av att förvaltningsutskottet
får tillräcklig tid för beredningsarbetets fullgörande, ansluter
jag mig till förslaget att öka den tidrymd, som härutinnan för närvarande står
till buds. Emellertid delar jag de betänkligheter, som i så gott som samtliga
utlåtanden kommit till synes mot det föreslagna stadgandet att motionstiden
skulle utgå redan den 25 juli, och jag har ansett, att den 1 augusti bör bestämmas
såsom den dag, före vilken motioner och förslag skola hava inkommit. Även
med en dylik ändring bör förvaltningsutskottet med ett intensivt arbete kunna
hinna med en tillfredsställande beredning, varvid för tidens fullständiga utnyttjande
kunna tänkas särskilda anordningar, exempelvis i den form, som föreslagits
av Värmlands läns landsting. Men föreskrifter om dylika särskilda anordningar
torde lämpligen böra meddelas icke i lagen, såsom sagda landsting
ifrågasatt, utan i de arbetsordningar, som av de olika landstingen uppgöras och
antagas.
I fråga om det av de sakkunniga framlagda förslaget att utsträcka initiativ -
62
Kungl. Maj:ts proposition nr 188.
rätten till landstinget till att omfatta jämväl förvaltningsutskottet och dess
avdelningar samt de för särskilda förvaltningsgrenar tillsatta styrelser och den
härmed nära sammanhängande bestämmelsen i promulgationslagens 7 § har jag
en från de sakkunniga delvis avvikande mening. Sagda förslag beröra, såsom
i flera utstånden kommit till synes, synnerligen nära länsstyrelsens ställning
till landstinget och innebära en tendens till minskning av länsstyrelsens möjlighet
att i samverkan med den valda länsrepresentationen verka till länets bästa,
ett förhållande, som jag för min del icke finner välbetänkt. Enligt min mening
bör tvärtom länsstyrelsen, som, på sätt länsstyrelsen i Västmanlands län erinrat,
enligt landshövdingeinstruktionen har till uppgift »att hava akt uppå
länets tillstånd och behov och i allt söka främja länets utveckling och dess befolknings
bästa», i möjligaste mån beredas tillfälle att taga del av och medverka
till utformande av inkomna förslag till länets utveckling på de områden, som
falla under landstingets behandling. Största möjliga samverkan mellan länsstyrelse
och landsting bör således i lagstiftningen på allt sätt främjas eller i
varje fall icke motverkas. Även om, såsom de sakkunniga framhållit, länsstyrelsen
allt fortfarande bl. a. på grund av landshövdingens medlems- och ordförandeskap
i sjukvårdsinrättningarnas styrelser och genom landshövdingens
eller under vissa förhållanden landssekreterarens eller landskamrerarens rätt att
deltaga i tingets överläggningar allt fortfarande kan göra sitt inflytande på
landstingsförvaltningen gällande, så skulle dock, därest de sakkunnigas förslag
härutinnan bifölles, möjligheterna för länsstyrelsen minskas att till fromma
för landstingsarbetet öva inflytande vid landstingsärendenas beredning.
Genom rätten till direkt initiativ för de olika förvaltningsstyrelserna och upphävande
av de olika sjukhusstadgornas bestämmelser, att budgetsförslag och
andra framställningar från sjukhusens styrelser skola insändas till länsstyrelsen
för att av denna befordras vidare till landstinget, skulle nämligen länsstyrelsen
delvis berövas möjligheten att på förhand sätta sig in i förevarande framställningar
samt att avgiva utlåtanden över desamma och eventuellt föranstalta om
de ytterligt re utredningar, som för de olika frågornas bedömande kunna anses
erforderliga. De sakkunniga göra det generella uttalandet, att länsstyrelsens
yttranden i dylika fall innebära allenast nakna tillstyrkanden. Att en dylik
generaliseiing icke är riktig, framgår tydligt nog av vissa i det föregående anförda
utlåtanden, och även om länsstyrelsen stundom nöjer sig med att utan
vidare eller med ett naket tillstyrkande befordra omförmälda framställningar
till landstinget, innebär dock det förhållandet, att desamma alltid skola passera
länsstyrelsen, en möjlighet för denna att före landstingsmötet grundligt sätta
sig in i frågan, en möjlighet, som exempelvis i de fall, där landshövdingen icke
varit i tillfälle att deltaga i styrelsens sammanträde, skulle omintetgöras, om de
sakkunnigas förslag i dessa delar utan vidare upphöjdes till lag.
Härtill kommer, att det kan anses i viss mån betänkligt, att så länge sjukhusförvaltningens
organisation väntar på sin lösning, företaga en mera genomgripande
förändring i de bestämmelser, som reglera sjukhusstyrelsernas verksamhet.
Jag anser således, att de under landstinget hörande förvaltningsstyrelserna icke
böra tillerkännas rätt att göra framställningar direkt hos landstinget, utan att
desamma fortfarande, liksom hittills, böra insända dylika framställningar till
Kungl. Maj:ts proposition nr 188. 63
länsstyrelsen. Bestämmelserna i 7 § i förslaget till promulgationslag böra för
den skull utgå.
Å andra sidan måste förvaltningsutskottets rätt av direkt initiativ till landstinget
anses såsom en nödvändig förutsättning för och konsekvens av dess ställning
som landstingets speciella centralorgan. Denna rätt har även ansetts ofrånkomlig,
så att framför allt i de landsting, som nyorganiserat sin förvaltning, men
även inom flera av de övriga, förvaltningsutskottet faktiskt inkommit med direkta
framställningar till landstinget, trots att den nuvarande landstingsförordningen
icke torde hava givit stöd för ett dylikt förfarande.
Under sådana förhållanden har jag ansett mig böra biträda förslaget i vad
det tillerkänner förvaltningsutskottet rätt att inkomma med förslag till landstinget.
Däremot har jag, med hänsyn särskilt till önskvärdheten av att enhetligheten
i ärendenas beredning inom förvaltningsutskottet i största möjliga utsträckning
bevaras, icke ansett lämpligt, att utskottets avdelningar tillerkännas
egen motionsrätt hos landstinget.
Jag har intet att erinra mot att, såsom de sakkunniga föreslagit, tiden, inom
vilken förvaltningsutskottet senast må väcka förslag hos landstinget, utsträckes
till fjorton dagar före mötets början. Däremot anser jag det praktiskt taget
icke möjligt, hur önskligt det än skulle vara, att, såsom från några håll yrkats,
på liknande sätt utsträcka tiden, inom vilken förslag från länsstyrelserna senast
skola vara avlämnade. Jag förväntar emellertid att, därest något viktigare
förslag från länsstyrelsen inkommer, sedan den för förslags avlämnande
stadgade tiden tilländagått, landstinget med tillämpande av bestämmelsen i paragrafens
1 mom. näst sista stycke likväl skall upptaga frågan till behandling.
Det av länsstyrelsen i Älvsborgs län framförda yrkandet om förtydligande i
visst avseende, synes mig icke böra föranleda någon åtgärd, eftersom redan den
av de sakkunniga från landstingsförordningen upptagna bestämmelsen, att landstinget
genom särskilt beslut kan medgiva upptagande till behandling av viktigare
fråga, som blivit väckt först efter motionstidens utgång, dock sist första
dagen av landstingets möte, tillräckligt tydligt angiver, att härmed innefattas
jämväl fråga, som blivit väckt under ett eventuellt andra eller senare sammanträde
under första mötesdagen. Det av Norrbottens läns landsting framförda
önskemålet att utsträcka nyssnämnda bestämmelse till att avse jämväl frågor,
som väckas senare än under första mötesdagen, kan jag icke biträda, enär med ett
dylikt stadgande måste befaras, antingen att frågans utskottsbehandling i landstinget
bleve mindre noggrann, eller att mötestiden bleve i avsevärdare mån förlängd.
Med hänsyn till vad av länsstyrelsen i Uppsala län och av Örebro läns landsting
anförts i fråga om uttrycken »nya frågor och förslag» och »nytt förslag»,
har jag ansett dessa uttryck böra underkastas viss jämkning.
Redan nu är det inom flera län brukligt, att till landstinget inkomna förslag
efter hand som de utkomma från trycket överlämnas till länsstyrelsen. Denna
praxis finner jag fördelaktig och har fördenskull ansett densamma böra lagfästas.
I enlighet härmed har jag under 2 mom. i förevarande paragraf upptagit
ett motsvarande tillägg.
64
Kungl. Maj:ts proposition nr 188.
18 §.
De sakkunniga.
Utlåtanden.
Departe
mentschefen.
19 §.
De sakkunniga.
Utlåtande.
Departe
mentschefen.
Enligt landstingsförordningens 19 § kan landstinget sammanträda till urtima
möte endast i de fall, att sådant för handläggning av vissa bestämda ärenden
beslutas av tre fjärdedelar av landstingets på lagtima möte såsom närvarande
antecknade medlemmar eller ock Kungl. Maj:t omedelbart eller på framställning
av länsstyrelsen därom förordnar. I denna bestämmelse föreslå de sakkunniga
under 17 § i sitt förslag ett sådant tillägg, att jämväl förvaltningsutskottet
skulle för vissa bestämda ärenden kunna besluta urtima mötes sammankallande,
dock endast under förutsättning att utskottets beslut härom vore
enhälligt. Såsom ytterligare säkerhet mot ett otillbörligt utnyttjande av
den för förvaltningsutskottet sålunda föreslagna rätten har föreskriften kompletterats
med en bestämmelse, att till behandling av förslag om dylikt möte
samtliga utskottsledamöter skola kallas med angivande, att vid utskottets sammanträde
sådan fråga förekommer. Utskottets beslut om urtima möte skall jämte
protokoll i ämnet överlämnas till länsstyrelsen. Beträffande de sakkunnigas
motivering i förevarande fråga hänvisas till betänkandet sid. 135 o. ff.
I fråga om de sakkunnigas förslag att tillerkänna ett enhälligt förvaltningsutskott
befogenhet att besluta om urtima landstings sammankallande hava erinringar
framförts från fyra länsstyrelser och ett landsting.
Länsstyrelsen i Stockholms län säger sig icke kunna finna, att de sakkunniga
till stöd för en sådan befogenhet anfört tillräckliga grunder. Skulle förvaltningsutskottet
anse anledning föreligga till urtima landstings inkallande, syntes
sådant lämpligast kunna åvägabringas på det sätt, att förvaltningsutskottet
därom gjorde framställning antingen direkt hos Kungl. Maj :t eller ock till länsstyrelsen
med begäran, att denna måtte utverka Kungl. Maj:ts förordnande om
urtima landstings inkallande. Härigenom skulle frågan om behövligheten av
inkallandet bliva underkastad en mera allsidig prövning. Länsstyrelsen ansåge
sålunda, att förevarande lagrum borde omarbetas så att vad den innehölle om
befogenhet för förvaltningsutskottet att påkalla urtima landsting utginge.
Liknande synpunkter anföras av länsstyrelserna i Uppsala och Jämtlands
län samt av Jämtlands läns landsting och länsstyrelsen i Jönköpings län.
Jag ansluter mig till vad sålunda anförts mot de sakkunnigas förslag i denna
punkt och anser följaktligen, att bestämmelserna om rätt för förvaltningsutskottet
att påkalla urtima landsting bör utgå ur paragrafen.
Stadgandet i 19 § har upptagits från 20 § i landstingsförordningen med det
tillägg, att samtliga landstingsmän — ej blott såsom för närvarande landstingets
ordförande — genom länsstyrelsens försorg skola underrättas om urtima
landstingssammanträde. Paragrafen motsvarar 18 § i de sakkunnigas förslag.
Mot denna bestämmelse har erinran framförts från länsstyrelsen i Kristianstads
län, som håller före, att uppgiften att meddela sådan underrättelse näppeligen
bör åläggas länsstyrelsen utan landstingets expedition, men att den länsstyrelsen
nu åliggande skyldigheten att om sammanträdet underrätta landstingets
ordförande lämpligen borde utsträckas till att avse jämväl landstingets
sekreterare.
Då jag finner riktigt, att samtliga landstingsmän särskilt underrättas om
urtima möte, och vidare anser, att dylika underrättelser enklast och säkrast ombesörjas
av länsstyrelsen, godtager jag vad de sakkunniga härutinnan föreslagit.
Påpekandet, att jämväl landstingets sekreterare borde särskilt underrättas, kan
Kungl. Maj:ts proposition nr 188.
G5
väl hava visst fog för sig, men, då det icke torde kunna befaras, att denne, även
om han icke särskilt underrättas, skall sväva i okunnighet om elt i ortens mest
spridda tidningar kungjort urtima möte, har jag icke ansett nödigt, att de sakkunnigas
förslag i denna punkt kompletteras.
Denna § motsvarar 19 § sista stycket i landstingsförordningen och 19 § i de
sakkunnigas förslag. Emellertid hava de sakkunniga, å ena sidan, föreslagit
ett tillägg till paragrafen i syfte att bereda länsstyrelsen möjlighet att få även
andra ärenden än dem, för vilka ett urtima möte beslutats eller förordnats, upptagna
till behandling vid detsamma, nämligen sådana frågor, som länsstyrelsen
enligt den om mötet utfärdade kungörelsen särskilt hänskjutit till landstingets
prövning, samt, å andra sidan, ur paragrafen uteslutit bestämmelsen, att på urtima
möte alltid må kunna till behandling företagas frågor om besvärs anförande
över länsstyrelsens vägran att godkänna av föregående landsting fattat beslut.
Uteslutandet av nyssnämnda bestämmelse sammanhänger med den för förvaltningsutskottet
föreslagna rätten att besluta om dylikt besvär.
Mot vad de sakkunniga sålunda föreslagit har icke från något håll framställts
anmärkning, och för egen del har jag ej heller något att erinra däremot.
I 21 §, motsvarande 24 § i landstingsförordningen samt 23 § i de sakkunnigas
förslag, hava upptagits bestämmelser om landstingsmans rätt till ersättning
för deltagande i landstingsmöte. I de sakkunnigas förslag har såsom huvudföreskrift
upptagits ett stadgande överensstämmande med den lydelse, som de
sakkunniga i sitt den 18 januari 1922 avgivna betänkande III föreslagit beträffande
24 § i landstingsförordningen.
Ny är däremot en av de sakkunniga föreslagen bestämmelse, varigenom landstingsmans
rätt att erhålla traktamente under landstingets möte skulle begränsas
i så måtto, att dylikt traktamente icke får utgå för längre tid än
fjorton dagar i följd, räknat från landstingets början. Denna bestämmelse har
närmast föranletts därav, att de sakkunniga i sitt förslag icke upptagit nu gällande
stadgande i 18 § landstingsförordningen, enligt vilket lagtima landstingsmöte
i regel icke får fortfara under längre tid än sex helgfria dagar.
De sakkunniga erinra i fråga om nu gällande stadgande angående maximitiden
för ett lagtima möte, att detsamma på sina håll givit anledning till en
alltför hastig arbetstakt under mötet, ett förhållande, som i sin mån menligt
inverkat på mötets arbetsresultat. Den efter mönster från riksdagsordningen
föreslagna begränsningen av tiden för representantarvodes utgående hava de
ansett å ena sidan råda bot mot ett dylikt missförhållande och å andra sidan
utgöra en garanti mot cn onödig förlängning av landstingsmötena.
I förevarande lagrum har vidare införts ett stadgande, avsett att reglera rätten
till ersättning för det under 22 § angivna fall, att anmält hinder för deltagande
i landstingets möte icke godkännes av mötet såsom förfall och den,
vars hinder sålunda underkänts, under mötet insläller sig till tjänstgöring.
Stadgandet har, såsom de sakkunniga anföra, till syfte att förhindra att landstinget
får vidkännas dubbla kostnader i förevarande hänseende, nämligen dels
för suppleant, som i anledning av det anmälda hindret inkallats till mötet, och
Bihang till riksdagens protokoll 192Jt. 1 saml. lJi9 käft. (Nr 188.) 5
20 §.
De sakkunniga.
Departe
mentschefen.
21 §.
De sakkunniga.
66
Kungl. Maj:is proposition nr 188.
Utlåtanden.
Departe
mentschefen.
dels till den, vilken, efter det hans hinder underkänts, där inställer sig. Den
sistnämnde har i detta fall icke ansetts äga uppbära ersättning för inställelsen.
I fråga om de av de sakkunniga i förevarande § föreslagna huvudbestämmelserna
om landstingsmans traktamentsersättning hava i de inkomna utlåtandena
framhållits, att denna fråga redan fått sin lösning vid 1923 års riksdag,
och att bestämmelserna i fråga förty borde upptagas i den form, de erhållit
genom lag den 15 juni 1923.
De sakkunnigas förslag att ersätta den nuvarande tidsbegränsningen för lagtima
möte mot en bestämmelse, att landstingsman finge åtnjuta dagtraktamente
allenast under viss i lagen fastslagen tid har godtagits av så gott som samtliga
länsstyrelser och landsting ävensom av Svenska landstingsförbundets
styrelse.
Länsstyrelsen i Uppsala lön finner emellertid den föreslagna tidsbestämmelsen
för åtnjutande av traktamentsersättning i och för sig för vid och i alla händelser
olämplig såsom medel att begränsa landstingets varaktighet. Länsstyrelsen
framhåller dessutom, att i förevarande § borde upptagas bestämmelse om
suppleants rätt till dagtraktamente, och att det även för landstingsman vore
riktigare att säga, att traktamentet åtnjötes under den tid han bevistar landstingets
möte eller dylikt.
Kristianstads läns landsting framhåller med instämmande från länsstyrelsen
i länet, att det torde kunna ifrågasättas, om en utsträckning av sammanträdestiden
utöver nu gällande maximum av tio dagar vore erforderlig, särskilt i beaktande
därav, att den omsorgsfullare beredning av ärenden, som genom förvaltningsutskottets
handläggning vore att förvänta, borde underlätta och förkorta
landstingets arbete.
Samma uppfattning uttalas jämväl av länsstyrelsen i Södermanlands lån,
som i enlighet härmed gör det uttalandet, att det dagantal, för vilket dagtraktamente
må kunna av landstingsman uppbäras, kunde väsentligen avkortas.
I likhet med vad som framhållits i de inkomna utlåtandena, anser även jag,
att paragrafens huvudstadgande bör omformuleras till överensstämmelse med
den lydelse motsvarande paragraf i landstingsförordningen erhållit genom lag
den 15 juli 1923.
Att därvid företaga någon jämkning i den vid fjolårets riksdag antagna bestämmelsen
i enlighet med utlåtandet från länsstyrelsen i Uppsala län, kan jag
icke finna lämpligt. Ehuru bestämmelserna i denna punkt alltid varit formulerade
i analogi med den nuvarande lydelsen, har, såvitt jag kunnat finna,
hittills ingen ovisshet rått vare sig därom, att bestämmelserna avse även till
landstinget inkallad suppleant eller att traktamentet åtnjutes under den tid vederbörande
bevistar mötet, eller eljest beträffande den rätta tillämpningen av
ifrågavarande bestämmelse.
Såsom de sakkunniga framhållit, kan det uppenbarligen endast vara till fromma
för en grundlig och allsidig behandling av de på landstingets prövning ankommande
ärendena, om landstingen övergå till en mindre hastig arbetstakt än
den, som hittills på sina håll förekommit. Mötenas varaktighet bör dock givetvis
icke förlängas utöver vad som härutinnan är ofrånkomligt. Jag anser att
den föregående beredning av ärendena, som förutsättes skola äga rum, innan de
föreläggas landstinget, i och för sig är ägnad att förkorta landstingets arbete,
men finner därutöver en viss garanti vara erforderlig mot ett onödigt förlängan
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 188.
67
de av landstingsmötena. I sistnämnda hänseende ansluter jag mig till den av
de sakkunniga efter mönster från riksdagsordningen föreslagna begränsningen
av tiden, under vilken representantarvodet må utgå; dock anser jag i likhet med
länsstyrelsen i Södermanlands län med flera, som härutinnan haft en från de
sakkunniga avvikande mening, att tiden bör begränsas till högst tio dagar.
Med avseende å hittills meddelade föreskrifter rörande hinder för landstingsman
att deltaga i landstingsmöte hava vissa smärre ändringar och kompletteringar
av de sakkunniga ansetts påkallade, såsom närmare framgår av en jämförelse
mellan 20 § i de sakkunnigas förslag och motsvarande 21 § i landstingsförordningen.
Särskilt torde därvid böra framhållas den komplettering av lagrummet,
som kommer till synes i tredje stycket av paragrafen och som avser det
i landstingsförordningen icke beaktade fallet, att hinder påkommer för landstingsman
eller suppleant, sedan han inställt sig vid landstinget. De sakkunniga
föreslå, att hindret i dylikt fall skall anmälas till landstingets ordförande, och
att denne efter sådan anmälan skyndsamt medelst hänvändelse till länsstyrelsen
eller annorledes skall föranstalta om vederbörande suppleants inkallande.
Länsstyrelsen i Uppsala län har mot sistnämnda förslag anmärkt bl. a., att
den officiella kallelsen syntes alltid böra ske genom länsstyrelsen.
Jag har mot de av de sakkunniga under förevarande paragraf föreslagna bestämmelserna
intet annat att erinra än att jag ansett länsstyrelsens anmärkning
böra beaktas och paragrafen således i enlighet härmed ändras.
Nu gällande i 22 och 23 §§ i landstingsförordningen intagna bestämmelser i
fråga om landstingets prövning av anmält hinders giltighet såsom förfall för
utevaro samt beträffande bötesplikt vid förfallolös utevaro hava de sakkunniga
ansett böra helt och hållet omredigeras. Skäl hava de sakkunniga
icke synts föreligga för bibehållande av hittillsvarande uppdelning
av nämnda bestämmelser på två paragrafer, en i fråga om ordinarie
ledamot och en angående suppleant. Suppleanterna hava i nu förevarande avseende
likställts med ordinarie ledamöter. I stället för de nuvarande bötesbeloppen,
två och fyra kronor, för uteblivande utan giltigt förfall, hava föreslagits
fem och tio kronor. Slutligen har en sådan komplettering av lagrummet
föreslagits, att suppleant, som i anledning av anmält hinder på kallelse inställt
sig, skall, om hindret icke godkänts, tjänstgöra som landstingsman endast intill
dess den, vars hinder underkänts, infinner sig till tjänstgöring vid landstinget.
Mot de i förevarande paragraf föreslagna bestämmelserna har länsstyrelsen i
Stockholms län framfört följande erinringar:
»I 6 § 2 mom. av de sakkunnigas förslag finnas bestämmelser rörande avsägelse,
bestämmelser, vilka hava sin motsvarighet i § 10 landstingsförordningen.
Enligt dessa bestämmelser, såväl de föreslagna som de för närvarande
gällande, äger landstingsman under vissa, särskilt angivna betingelser ovillkorlig
rätt att avsäga sig uppdraget. I dessa fall kan frågan icke komma under
landstingets prövning. Sådan avsägelse kan göras vid valtillfället. Sker den
vid en senare tidpunkt, bör den göras hos länsstyrelsen, som då har att förfara
enligt första stycket i 20 § i de sakkunnigas förslag. Det är endast i sådana
fall, där avsägelsen icke grundar sig på någon av nyss antydda betingelser, som
landstinget har att pröva skälen för avsägelsen. Men detta utsäges redan i
22 §.
De giikknnniga.
Utlåtande.
Departe mentschefen -
33 §.
De sakkunniga.
Utlåtanden.
68
Kung!. Maj:ts proposition nr 188.
Departe
mentschefen.
24 §.
De sakknn
niga.
Utlåtanden.
6 § 2 mom. i de sakkunnigas förslag och bör följaktligen icke ånyo omtalas i nu
förevarande lagrum.----Mot § 22 i landstingsförordningen kan an
märkas,
att den genom orden ''sålunda anmält’ ansluter sig så omedelbart till
den nästföregående paragrafen, att den knappast kan tillämpas på det fall, att
landstingsman, som enligt § 10 samma förordning avsagt sig uppdraget under
åberopande av hinder, som landstinget funnit sig icke kunna godkänna, uteblir
från landstinget. Denna brist bör naturligtvis vid en omredigering av
paragrafen avhjälpas.
Det i de sakkunnigas förslag nytillkomma andra stycket i paragrafen anser
länsstyrelsen böra såsom obehövligt utgå. Till stöd härför får länsstyrelsen
anföra följande. Den enda påföljd, som förutsättes för uteblivande, är böter,
som utgå för varje dag landstingsmannen är frånvarande. Inställer sig landstingsmannen,
upphör av sig själv dagaboten från och med inställelsedagen.
Det kan icke råda någon tvekan om att han då omedelbart inträder i sina rättigheter
såsom landstingsman, d. v. s. tager säte i landstinget, eljest bleve påföljden
utom böter även suspension. Då en suppleant icke kan tjänstgöra samtidigt
med den ordinarie, upphör följaktligen i och med den ordinaries inträde suppleanten
att fungera. Detta ligger i sakens natur och behöver icke särskilt angivas
i lagtexten.
Med hänsyn till det ovan anförda anser länsstyrelsen, som icke kan biträda
de sakkunnigas förslag till avfattning av förevarande paragraf, densamma
lämpligen kunna erhålla följande lydelse:
Landstingsman eller inkallad suppleant, som utan anmält, av landstinget godkänt
hinder uteblir, skall bota till landstingskassan för varje dag, han är frånvarande,
fem kronor, men dubbelt, om han i fall, som i 20 § andra stycket
i de sakkunnigas förslag avses, underlåter att underrätta länsstyrelsen eller göra
anmälan hos landstinget, eller om landstinget måste i anseende till de närvarandes
fåtalighet inställas eller upplösas.»
De av länsstyrelsen sålunda framförda erinringarna finner jag befogade
och har i enlighet härmed låtit omarbeta paragrafen.
4 kap. Om landstingets förhan Lingar (24—38§§).
I de nuvarande bestämmelserna angående upprop och fullmaktsgranskning
vid landstinget, landstingsförordningens 25 §, hava de sakkunniga föreslagit
vissa sakliga ändringar. Enligt de nya bestämmelserna skall sålunda uppropet
äga rum icke blott såsom nu vid lagtima möte utan jämväl vid urtima möte och
gälla icke valkretsarna utan landstingsmännen. Stadgandet att fullmaktsgranskning
skall ske vid varje lagtima landstings första sammanträde har ändrats
därhän, att den, som första gången efter val inställer sig till tjänstgöring såsom
landstingsman, skall förete fullmakt.
Mot de föreslagna bestämmelserna hava i de inkomna utlåtandena framförts
en del anmärkningar.
Länsstyrelsen i Uppsala län anför sålunda, att den från landstingsförordningen
lånade bestämmelsen om fullmaktsgranskning icke motsvarar något praktiskt
behov, och i händelse av missbruk kan framkalla de mest stötande resultat,
bland annat, att landstinget icke kan bliva fulltaligt eller ens beslutfört.
Denna uppfattning delas av Östergötlands läns landsting, som anser förfarandet
skäligen betydelselöst och ägnat att vålla onödig tidsutdräkt. Det borde
Eungl. Maj:ts proposition nr 188.
69
för den skull kunna avskaffas och ersältas med ett förfaringssätt, liknande det,
som tillämpas i fråga om riksdagsmannens fullmakter, i vilket fall avskrifter
av fullmakterna lämpligen borde av länsstyrelsen såsom sammanräknande myndighet
översändas till förvaltningsutskottet för att av detsamma granskas.
Länsstyrelsen i Östergötlands län instämmer med landstinget, under framhållande
av att förvaltningsutskottet bör för landstinget anmäla^, vad vid fullmaktsgranskningen
förekommit, på det att tvistiga frågor matte kunna av
landstinget självt avgöras.
Västernorrland s läns landsting anser, att länsstyrelsens kungörelse om landstingsval
borde kunna gälla såsom »fullmakt» och att länsstyrelsen genom utdrag
ur valprotokollet borde delgiva landstinget valresultaten.
Norrbottens läns landsting framhåller, att det icke av i paragrafen givna
bestämmelser framginge. huru efter nyval, då alla landstingsmän lör första
gången inställde sig vid landstinget, godkännande av den först framlämnade
fullmakten skulle kunna ske, eller vem som skulle äga förklara vederbörande
berättigad att taga inträde i landstinget. Tidigare, då, endast halva landstinget
vid varje nyval förnyades, hade denna svårighet icke förefunnits. Möjligen
kunde frågan lösas på så sätt, att ålderspresidentens fullmakt i förväg
granskades och godkändes av länsstyrelsen, varefter ålderspresidenten skulle
äga att ensam förklara nästa man behörig att inträda o. s. v._
Jönköpings läns landsting, i vars uttalande länsstyrelsen i länet instämmer,
vänder sig mot den av de sakkunniga föreslagna bestämmelsen, att klagan icke
må föras mot landstingets beslut beträffande behörigheten för nyvald landstingsman
att taga inträde i landstinget. Sådan klagorätt borde medgivas så väl
den landstingsman, vars fullmakt underkänts, som vederbörande valmän.
I likhet med länsstyrelser och landsting, som yttrat sig i frågan, finner jag
den från landstingsförordningen upptagna bestämmelsen om fullmaktsgranskning
vid landstingen skäligen betydelselös och i själva verket, efter den successiva
förnyelsens avskaffande, icke möjlig att tillämpa. Fullmaktsgranskning
eller över huvud taget fullmakt å representantskapet förekommer, som bekant,
icke vare sig för stadsfullmäktige eller kommunalfullmäktige, och några särskilda
olägenheter härav hava, mig veterligen, icke försports. Landstingsmännens
och suppleanternas fullmakter äro ingenting annat än utdrag ur valprotokollet,
och detta är fallet även med den eller de länskungörelser, efter vilka
uppropet förrättas. Under alla förhållanden torde vara uppenbart, dels att en
person, som icke företer fullmakt, men vars behörighet framgår av sagda länskungörelse,
rätteligen icke bör förvägras deltaga i landstingets förhandlingar,
dels att, om på grund av bristande överensstämmelse mellan länskungörelsen
och fullmakten eller annan uppgift angående en person, som gör anspråk på
att tjänstgöra såsom landstingsman, ovisshet uppstår angående hans behörighet,
frågan lämpligen bör avgöras genom att gå tillbaka till originalhandlingen,
d. v. s. sammanräkningsprotokollet, som i vanliga fall torde finnas tillgängligt
hos länsstyrelsen.
.Tåg anser följaktligen, att bestämmelsen om fullmaktsgranskning bör utgå
ur paragrafen. I övrigt har jag intet att erinra mot densamma.
Bestämmelserna i dessa §§ äro upptagna från resp. 26, 27, 34, 33 och 35 §§ i
landstingsförordningen och motsvara resp. 25, 26, 31, 28, 29 och 30 §§ i de
sakkunnigas förslag. De giva icke anledning till någon erinran från min sida.
Departe
mentschefen.
2.1-30 §§.
70
Kungl. Maj:ts proposition nr 188.
31 §.
De sakkunniga.
Utlåtanden.
Denna § motsvarar 27 § i de sakkunnigas förslag.
Borttagandet av den begränsning av tiden, inom vilken landstinget skall slutföra
sitt arbete, som av de sakkunniga föreslagits, har av dem icke ansetts ensamt
kunna, såsom förhållandena utvecklat sig, medföra en önskvärd garanti
mot ett alltför forcerat landstingsarbete. För att ytterligare garantera en allsidig
och grundlig behandling inom landstinget av där förekommande ärenden
hava de sakkunniga därför, efter förebild även här från riksdagsarbetet, i 27 §
i sitt förslag intagit bestämmelser dels därom, att å lagtima möte annat ärende
än val icke må företagas till slutligt avgörande tidigare än å mötets tredje dag,
såvida landstinget icke för visst ärende på förvaltningsutskottets hemställan
eller genom enhälligt beslut annorlunda bestämmer, dels ock därom, att på två
ledamöters yrkande högst en dags bordläggning kan framtvingas beträffande
ärende, vilket förut icke blivit uppskjutet, eller som uppskjutits för beredning.
Mot den förstnämnda bestämmelsen hava två av de sakkunniga anmält reservation
och därjämte i fråga om den andra bestämmelsen ansett, att densamma
borde vara tillämplig jämväl å ärende, som förekommer å urtima landstingsmöte.
Beträffande de sakkunnigas och reservanternas motivering i förevarande hänseenden
hänvisar jag till betänkandet sid. 145 och ff. samt sid. 207.
Den av de sakkunniga föreslagna bestämmelsen, att väckt fråga i regel icke
skulle få företagas till slutligt avgörande förr än å tredje dagen av landstingets
möte, har rönt motstånd från så gott som samtliga de myndigheter och korporationer,
som yttrat sig över förslaget. De invändningar, som framställts, sammanfalla
i allmänhet med dem, som framförts av reservanterna bland de sakkunniga.
Bestämmelserna i paragrafens andra stycke utgjorde, har man ansett,
tillräckligt skydd gent emot en alltför forcerad arbetstakt. Då vissa landsting
redan nu funnit fördelaktigt att tillämpa en förhandlingsordning, enligt
vilken landstinget tidigare än å tredje mötesdagen avgjorde en hel del ärenden
av mindre vikt, skulle stadgandet i första stycket innebära ett onödigt ingrepp
i landstingens frihet att själva bestämma sitt arbetssätt. I åtskilliga utlåtanden,
bl. a. det, som avgivits av Svenska landstingsförbundets styrelse, framhålles
dessutom, att bestämmelsen om enhälligt beslut kan inbjuda till obstruktion.
Många länsstyrelser och landsting vilja i likhet med reservanterna helt utmönstra
stadgandet i fråga, medan sagda förbundsstyrelse med instämmande
från ett flertal länsstyrelser och landsting är böjt för att ersätta stadgandet
med en bestämmelse av innehåll, att landstinget, om det så finner lämpligt, i
sin arbetsordning kan intaga föreskrift om att å lagtima möte annat ärende än
val ej må företagas till slutligt avgörande tidigare än å mötets tredje dag,
såvida icke landstinget i särskilt fall annorlunda beslutar.
Gent emot en dylik formulering av lagrummet i fråga framhåller länsstyrelsen
i Stockholms län, att, då i 30 § i lagförslaget sägs, att landstinget i en arbetsordning
meddelar de föreskrifter som för landstingets sammanträden och ärendenas
behandling ansåges nödiga, så torde landstinget redan på den grund vara
oförhindrat att i sin arbetsordning intaga en bestämmelse, motsvarande stad
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 188.
71
gandet i första stycket. Länsstyrelsen ansåge sålunda för sin del, att paragrafen
borde avfattas i enlighet med reservanternas förslag.
Länsstyrelsen i Älvsborgs län anser däremot bestämmelserna i förevarande
paragraf fullt befogade. Länsstyrelsen framhåller, att den för sin del hyste
farhågor, vilka, att döma av förloppet vid vissa landsting under de senaste åren
ej syntes alldeles ogrundade, att ärendena, sedan de komme att presenteras landstinget
i redan tillrättalagd form, komme att passera tinget med än större
hastighet än för närvarande och kanske i ett för somliga av tingets ledamöter
tämligen osmält skick.
Länsstyrelsen i Jönköpings län anser, att första stycket lämpligen kunde
bibehållas, såsom det av de sakkunniga föreslagits, blott ordet »enhälligt» utginge,
och samma uppfattning uttalar Kopparbergs läns landsting.
Mot stadgandet angående ärendens bordläggning till nästa dag hava rätt få
invändningar framförts. Länsstyrelserna / Gotlands, Kristianstads och Jämtlands
län samt Kristianstads, Skaraborgs och Jämtlands läns landsting hysa
emellertid betänkligheter emot att införa ett dylikt stadgande i lagen och synas
i allmänhet anse, att detsamma rätteligen hör hemma i landstingens arbetsordningar.
Länsstyrelsen i Kristianstads län anser vidare, att det med skäl sjmtes kunna
fordras, att ett uppskovsyrkande understöddes av ett större antal ledamöter än
som föreslagits. _ .
Länsstyrelsen i XJppsala län gör anmärkning mot stadgandets formulering.
Det i slutet på stycket förekommande uttrycket »till påföljande dag» borde utbytas
mot »till nästa dag, då sammanträde hålles». Eljest skulle särskilt medgivande
av landstinget erfordras, för att ej sammanträde kunde komma att
framtvingas å dag, som hellre borde helt ägnas åt utskottsarbete.
De sakkunnigas strävanden att åstadkomma garantier mot förhastade beslut
anser jag i och för sig vara fullt berättigade, men i likhet med så gott som samtliga
länsstyrelser och landsting kan jag icke tillstyrka det föreslagna stadgandet
att väckt fråga i regel icke skulle fa företagas till slutligt avgörande förr än a
tredje dagen av landstingets möte. Ett sådant stadgande skulle enligt min mening
innebära ett alltför kraftigt intrång på landstingens rätt att själva bestämma
sin arbetsordning och skulle i själva verket medföra, att ett flertal landsting
måste omlägga den ordning, som av dem för närvarande tillämpas. Att
ärenden slutbehandlas redan under första dagen kan visserligen medföra en viss
risk för att åt ärendena icke ägnas tillräcklig prövning, men om den av de sakkunniga
föreslagna bestämmelsen angående ärendes bordläggning lagfästes,
torde denna risk bliva så gott som fullständigt undanröjd. Att, såsom i vissa utlåtanden
föreslagits, stadga, att landstinget, om det så finner lämpligt, i sin arbetsordning
kunde intaga en motsvarande föreskrift, finner jag av skäl, som
länsstyrelsen i Stockholms län anfört, vara onödigt.
Jag godtager paragrafen i den form, som av de tva reservanterna föreslagits,
dock mod ett mindre förtydligande i enlighet med yrkandet från länsstyrelsen i
Uppsala län.
Departe
mentschefen.
72
Kungl. Maj:ts proposition nr 188.
32—34 §§.
De sakkunniga.
Utlåtanden.
Bestämmelserna angående formerna för träffande av avgörande vid landstingens
möten meddelas för närvarande dels i 39 § i landstingsförordningen,
vilket lagrum avhandlar den normala propositions- och omröstningsordningen,
dels i 40 §, som giver föreskrifter i fråga om de fall, då kvalificerad majoritet
är erforderlig för besluts fattande, dels ock i 30 och 38 §§, vilka var för sig
i samband med stadgande om att landstinget må välja förvaltningsutskott
respektive särskilda beredningar föreskriva, att dessa val under vissa villkor
skola ske proportionellt. De sakkunniga föreslå nu, att hithörande bestämmelser
för vinnande av större översiktlighet i den nya lagen upptagas i ett sammanhang,
fördelade på två §§, nämligen 35 och 36 i de sakkunnigas förslag.
Bland de sakliga ändringar, som föreslagits, är främst att nämna övergången
från den hittills beträffande omröstningsförfarandet inom landstingen gällande
slutna voteringsformen till öppen omröstning, då det gäller annan fråga än val,
varigenom överensstämmelse skulle vinnas med motsvarande bestämmelse i de
övriga kommunallagarna, särskilt den för stad.
Vidare hava beträffande ärenden, som för avgörande fordra kvalificerad majoritet,
det nuvarande stadgandet, i vad det angår bildandet av valkretsar med
folkmängd understigande eljest iöreskrivet minimum, underkastats viss ändring,
betingad av de av de sakkunniga föreslagna nya stadgandena angående
valkretsindelningen vid landstingsmannaval. Ämnena »förlängning av landstings
lagtima möte utöver sex helgfria dagar» och »uppskov till nästa landsting
av väckta frågor» hava uteslutits. Att det förstnämnda av dessa ämnen uteslutits,
är en naturlig följd av den av de sakkunniga i annat sammanhang föreslagna
ändringen med avseende å mötestidens längd. Vad det andra beträffar,
har dess bibehållande synts de sakkunniga fullständigt ändamålslöst, emedan
ett med uppskov likvärdigt resultat även med stadgandets bibehållande kan
åstadkommas på annat sätt, nämligen genom ett enkelt pluralitetsbeslut, som
avslår det ifrågavarande förslaget med avsikt att framföra det ånyo vid påföljande
landsting.
Bestämmelsen, att vid propositionsvägran frågan, huruvida proposition å det
ifrågavarande förslaget må framställas eller ej, skall, därest så påyrkas, liänskjutas
till landstingets särskilda avgörande, är ny.
Stadgandet i 32 § har icke föranlett någon anmärkning från myndigheter
eller korporationer.
Mot införandet av öppen omröstning i landstinget hava erinringar framförts
från länsstyrelsen i Uppsala län, som icke finner några från erfarenheten hämtade
skäl kunna anföras för sådan omröstning, ävensom från Gotlands läns
landsting, som befarar att den öppna voteringen kommer att menligt inverka på
de röstandes självständighet, varjämte inom Skaraborgs läns landsting några
reservanter förordat bibehållande av den nuvarande ordningen, enär olägenheter
därav icke försports. Även länsstyrelsen i Kristianstads län är tveksam
beträffande nyttan av den öppna omröstningen.
Det föreslagna stadgandet angående landstingets prövning av propositionsvägran
har föranlett en erinran från Skaraborgs läns landsting, som ifrågasät
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 188.
73
Departe
mentschefen.
ter, huruvida icke för att ändra ordförandens beslut att vägra proposition borde
fordras kvalificerad majoritet.
Länsstyrelsen i Stockholms län har framställt vissa formella anmärkningar
mot uppställningen av 36 § i de sakkunnigas förslag.
I fråga om nu omförmälda paragrafer vill jag i anslutning till de sakkunniga
till en början framhålla, att tillämpande i regel av öppen i stället för
sluten omröstning redan påyrkades vid landstingsförordningens tillkomst av
ett av de då hörda riksstånden, nämligen borgarståndet, varvid samma stånd
även uttalade sig i enahanda riktning beträffande omröstningsförfarandet inom
stadsfullmäktige. I sistnämnda hänseende vann också borgarståndets mening
beaktande vid kommunalförordningarnas utfärdande, och alltsedan dess har sålunda
i fråga om stadsfullmäktige gällt den föreskriften, att omröstning, utom
vid val, skall verkställas öppet. Även beträffande beslut å allmän rådstuga, å
kommunalstämma eller inom kommunalfullmäktige har den öppna omröstningen
stadgats såsom det regelmässiga förfarandet, ehuru därvid tillika föréskrivits,
att sluten votering i större eller mindre mån skall komma till användning,
därest sådant påyrkas. Jag kan icke finna att för landstingens vidkommande
särskilda skäl föreligga att bibehålla den slutna voteringsformen.
Beträffande propositionsvägran torde det få ligga i sakens natur, att ordföranden
bör hava både rättighet och skyldighet, att, när han så finner påkallat,
vägra proposition å framställt yrkande, ävensom att landstinget bör äga befogenhet
att särskilt pröva sådan vägran. Att härvid för att omintetgöra ordförandens
vägran att framställa proposition, såsom i ett utlåtande ifrågasatts,
fordra kvalificerad majoritet, varigenom landstingets ordförande skulle ställas
i en särskild privilegierad ställning i jämförelse med ordförandena i andra beslutande
korporationer, kan jag icke anse påkallat.
Åven i fråga om det sakliga innehållet i övrigt i nu avhandlade paragrafer
godtager jag de sakkunnigas förslag, dock att av skäl, som jag redan berört,
det under 36 § 2 mom. b) i de sakkunnigas förslag upptagna stadgandet angående
landstingets prövning av behörigheten att taga inträde i landstinget, uteslutits,
varjämte jag ansett mig, med beaktande av de av länsstyrelsen i Stockholms
län gjorda formella anmärkningar, böra bland annat ur 36 § i de sakkunnigas
förslag utbryta sista stycket i 2 mom. till en särskild paragraf med
nummer 34.
Stadgandena i 35 och 36 §§ kunna även de sägas i viss mån avse att garantera 35 och 36 §§.
en allsidig behandling av frågor inom landstinget, så till vida nämligen, att De sakkunman
med dessa stadganden velat möjliggöra dels för landshövdingen eller länsstyrelsens
avdelningschefer att genom deltagande i landstingets förhandlingar
med sin auktoritet och sakkunskap främja landstingsarbetet, dels för landstinget
att under olika former tillgodogöra sig den inom länet eljest förefintliga sakkunskapen
på olika områden.
Stadgandena hava i huvudsak upptagits ur den nuvarande landstingsförordningen
och motsvara med vissa jämkningar och tillägg 32 och 33 §§ i de sakkunnigas
förslag. Enligt 17 § i landstingsförordningen äger landshövdingen,
niga.
74
Kungl. Maj:ts proposition nr 188.
Utlåtanden.
Departeme
ntschefen.
eller om sådan ej är tillsatt eller förordnad, eller om han har förhinder, den i
tjänsten äldste ledamoten i landshövdingämbetet rätt att övervara landstingets
sammanträden och deltaga i överläggningarna men ej i besluten. I 32 § i de
sakkunnigas förslag har nu för det fall, att landshövding är tillsatt eller förordnad,
men för honom hinder möter att närvara i landstinget, föreslagits, att rätten
att närvara skall utövas icke av den äldste avdelningschefen utan av den, landshövdingen
därtill förordnar. 33 § i de sakkunnigas förslag är oförändrat upptagen
från landstingsförordningens 42 §.
I fråga om det i 35 § upptagna stadgandet angående rätt för landshövding
eller avdelningschef inom länsstyrelse att övervara landstingets sammanträden
yttrar Jämtlands läns landsting, »att fråga torde kunna uppstå, huruvida icke åt
landshövdingen eller dennes ställföreträdare befogenhet borde inrymmas att i
landstinget framställa yrkanden, som i vederbörlig ordning upptagas till provning
och föranleda landstingets beslut. Ehuruväl invändningar kunna göras mot
tillerkännande åt landshövding av denna rätt, torde till förmån för denna mening
kunna framhållas bland annat, att landshövdingen såsom chef för länsstyrelsen
har rätt att göra framställningar till landstinget, att landshövdingen mer än
någon annan i landstinget äger ingående kännedom om länet och landstingets
särskilda institutioner, samt att han därjämte mera opartiskt och lidelsefritt
än landstingets ledamöter i gemen torde kunna bedöma vissa framställningar.
Någon fara för missbruk eller utövande av trjmk på landstingets beslut torde
väl knappast vara att befara genom införande av en bestämmelse i föreslagen
riktning.»
Länsstyrelsen instämmer med landstinget i denna punkt.
Länsstyrelsen i Östergötlands lön erinrar mot 35 §, att däri icke gives »någon
regel för det fall, att landshövdingen är förhindrad övervara landstingets förhandlingar
av sådan anledning — t. ex. en hastigt påkommen sjukdom — som
omöjliggör för honom att i sitt ställe förordna avdelningschef. För sådant fall
borde väl utan särskilt förordnande den i tjänsten äldste avdelningschefen inträda
i landshövdingens ställe. Fråga kan emellertid vara, huruvida det icke
rent principiellt vore riktigast, att vid förfall för landshövdingen bägge avdelningscheferna
ägde närvara med rätt för vardera av dem att yttra sig i frågor,
som beröra hans förvaltningsområde».
Samma spörsmål upptages av länsstyrelsen i Stockholms län.
Länsstyrelsen i VÖsterbottens län yrkar en sådan ändring av bestämmelserna,
att, då landshövding i länet ej är tillsatt eller förordnad, eller vid förhinder
för landshövdingen, den avdelningschef i länsstyrelsen, till vars föredragning
under behandling varande ärende hörer, må övervara landstingets förhandlingar
och i dess överläggningar, men ej i besluten deltaga.
I övriga utlåtanden hava inga erinringar framförts mot förevarande §.
Yad angår stadgandet i 36 § angående rätt för landstinget att vid behov
genom hänvändelse till länsstyrelsen erhålla upplysningar från ämbets- och
tjänstemän inom länet framhåller Västernorrlands läns landsting, att sådan rätt
borde tillkomma även förvaltningsutskottet och beredningsnämnderna.
Mot de i stort sett från nuvarande landstingsförordning upptagna bestämmelserna
i 35 § torde intet vara att erinra, dock att jag ansett dem böra kompletteras
i syfte och på sätt, som angivits i utlåtandet från länsstyrelsen
i Östergötlands län in. fl. Enär väl redan den landshövdingen eller hans ställföreträdare
medgivna rätten att deltaga i landstingets förhandlingar torde inne
-
Kungl. Ma,j:ts proposition nr 188.
75
bära befogenhet för dem att i landstinget framföra yrkanden, torde i denna
punkt från landstinget och länsstyrelsen i Jämtlands län framförda erinringar
icke böra föranleda någon åtgärd.
Ej heller mot de redan nu gällande i 36 § intagna bestämmelser torde vara
något att erinra. I fråga om yrkandet från Yästernorrlands läns landsting,
att jämväl förvaltningsutskottet och övriga beredningsnämnder skulle erhålla
rätt att genom länsstyrelsen inhämta upplysningar från ämbets- och tjänstemän
inom länet, må framhållas, att förvaltningsutskottet, om det i enlighet med de
sakkunnigas av mig i denna punkt godkända förslag får till uppgift att vara
verkställande organ och företräda landstinget mellan dess möten, på grund av
denna sin ställning torde få sådan rätt. Övriga beredningsnämnder torde
i detta avseende ej böra likställas med landstinget eller dess förvaltningsutskott,
utan vid behov genom landstinget eller förvaltningsutskottet hänvända sig till
länsstyrelsen för att genom dess försorg erhålla önskade upplysningar.
De sakkunniga hava i sitt förslag under 34 § upptagit er. bestämmelse, enligt
vilken landstinget i särskilt fall skulle kunna besluta, att ledamot av
förvaltningsutskottet eller landstingets tjänsteman eller läkare vid landstingets
sjukvårdsinrättning äger, ehuru icke ledamot av landstinget, under
dess överläggningar för upplysningars lämnande yttra sig i ärende, varmed
han i följd av sitt uppdrag eller å tjänstens vägnar förut tagit befattning.
Såsom skäl för denna bestämmelse hava de sakkunniga bl. a. anfört,
att, trots beredning före och under mötet samt de upplysningar, som
från denna beredning inflyta i protokoll och utlåtanden och lämnas de
beslutande landstingsmännen, det icke sällan inträffar, att en fråga är av
sådan beskaffenhet eller omfattning, att den icke utan stor svårighet låter
sig på ett uttömmande sätt skriftligen belysas. Ett alltför tidsödande arbete
kan därmed vara förknippat. Nya uppslag, som icke under beredningen varit
föremål för undersökning eller kritik, kunna därefter framföras. Och till synes
vägande invändningar, som, så vitt av den skriftliga utredningen framgår, icke
därunder blivit beaktade eller bemötta, göras måhända i landstinget. Av betänkandet
framgår emellertid tydligt, att viss tveksamhet i fråga om denna nyhets
införande förefunnits hos de sakkunniga.
Till detta stadgande har länsstyrelsen i Älvsborgs län, under erinran att stadgandet,
i vad det angår rätt för landstinget att vid överläggningarna höra sina
tjänstemän, väckt motstånd på en del håll, emellertid anslutit sig, enär dylika
offentliga meddelanden, som kunde bemötas, vore långt att föredraga framför
okontrollerbara underhandsmeddelanden, som icke kunde undvikas och även av
fullt legitima skäl alltid komme att inhämtas. Länsstyrelsen i Västmanlands
län anser, att i annat sammanhang föreslagna åtgärder för utredning av på
landstinget ankommande frågor syntes innebära tillräckliga möjligheter att inhämta
sakkunnigas mening, och lutar därför åt den uppfattningen, att stadgandet
borde kunna bortfalla. Värmlands läns landsting vill ur stadgandet
utmönstra sjukhusläkarna. Landstinget yttrar i denna punkt följande:
»Erkännas måste, att ett stadgande av det innehåll, som de sakkunniga föreslagit,
innebär en viss fara för att landstingets överläggningar övergå till me
-
TJr de sakkunnigas
förslag ej
upptagen §.
De sakkunniga.
Utlåtanden.
Kungl. Maj:ts proposition nr 188.
76
ningsutbyten mellan utomstående personer. Ifrågavarande förtroendemän och
tjänstemän skulle visserligen endast tillerkännas rätt att, efter landstingets
medgivande, yttra sig för upplysningars lämnande i en viss fråga. I realiteten
torde emellertid ett dylikt medgivande komma att betyda fri yttranderätt för
vederbörande i den förevarande frågan. De av de sakkunniga anförda skälen
synas likväl vara sa bärande, att betänkligheterna böra vika, åtminstone vad
beträffar sådana ledamöter av förvaltningsutskottet, som icke äro landstingsmän.
. Det låter sig ju väl tänkas att landstinget anser önskvärt att i sitt förvaltningsutskott
invälja en person med vissa kvalifikationer, som icke finnas
att tillgå inom landstingsmännens egna led. Enligt landstingets förmenande
måste, det anses lämpligt att landstinget har möjlighet att även under sina överläggningar
inhämta upplysningar från en dylik sakkunnig ledamot av dess förvaltningsutskott.
Landstinget vill för sin del föreslå, att denna möjlighet utsträckes
även till landstingets egna tjänstemän. Särskilt landstiugskamrerarna
intaga i vissa fall -— beroende på förvaltningens organisation — en ställning
likartad med förvaltningsutskottets ledamöter och komma ofta att förvärva en
sådan omfattande detaljkännedom, som kan göra deras hörande synnerligen
önskvärt. En helt annan ställning gent emot landstinget intager däremot läkarna
vid landstingets sjukvårdsinrättningar. Dessa äro i motsats till landstingets
egna tjänstemän icke utsedda av landstinget och företräda alltid ett mer
eller mindre speciellt intresse. Då de sakkunniga i motiveringen anföra, att ett
inskränkande av stadgandet till att avse endast landstingets egna tjänstemän
skulle kunna medverka till de speciella sjukvårdsintressenas undanskjutande,
torde liknande skäl kunna anföras mot uteslutande av t. ex. lärarna vid landstingets
folkhögskolor. Landstinget. får därför föreslå, att ur förslagets 34 §
utgå orden ''eller läkare vid landstingets sjukvårdsinrättningar’.»
. Länsstyrelsen i Södermanlands län anser, att stadgandet ej syntes böra utgöra
hinder för att landstinget lämnade även sakkunniga personer av andra kategorier
än de i paragrafen angivna tillfälle att i särskild fråga yttra sig inför landstinget.
Möjligen kunde för den skull hela denna paragraf anses onödig och
böra utgå.
Övervägande flertalet bland länsstyrelserna och landstingen ävensom Svenska
landstingsförbundets styrelse hava föreslagit, att omförmälda stadgande
måtte helt utgå. Såsom skäl härför hava huvudsakligen åberopats de betänkligheter,
som av de sakkunniga själva framförts mot förslaget i fråga,
och som delvis kommit till uttryck jämväl i det nyss anförda utlåtandet
från Värmlands läns landsting. Stadgandet skulle sålunda, menar man,
kunna förvandla landstingets överläggningar till meningsutbyten mellan
tjänstemän, leda till betydande förlängning av överläggningarna, förorsaka
kontroverser mellan representanter och utanför landstinget stående fackmän
och giva de sistnämnda tillfälle att genom sin auktoritet otillbörligt influera
på representanternas ställningstagande samt i viss mån verka ett försvagande
av landstingsmännens ansvarskänsla inför besluten. De upplysningar, som
kunde erfordras från tjänstemännen, syntes lämpligen kunna lämnas under ärendenas
förberedande behandling och följaktligen böra avgivas inför landstingets
förvaltningsnämnder eller utskott. Skulle i något fall landstinget vilja upplysningsvis
höra någon av sina funktionärer, torde landstinget vara oförhindrat
att sammanträda till enskilt möte.
En motsatt ståndpunkt hävdas av medicinalstyrelsen, som anser lämpligt,
Kung!,. Maj:ts proposition nr 188. 77
att stadgandet utvidgas till att omfatta jämväl förste provinsialläkare och länsveterinär.
Medicinalstyrelsens uppfattning i frågan understödjes av en så gott som
enhällig mening bland förste provinsialläkare och länsveterinärer.
Att i lagen intaga en bestämmelse av den innebörd, som av de sakkunniga
föreslagits, har jag i likhet med flertalet länsstyrelser och landsting icke kunnat
godtaga. Om överhuvud taget ledamöter av förvaltningsutskottet, som
ej äro landstingsmän, eller landstingets egna tjänstemän tillerkännas rätt att
under vissa betingelser yttra sig i landsting, så måste givetvis, såsom de
sakkunniga också förmenat, samma rätt tillkomma läkare vid landstingets
sjukvårdsinrättningar. Ty om stadgandet inbegriper endast den förra
gruppen, som kan antagas behandla de viktiga sjukvårdsfrågorna närmast
ur mera allmänna förvaltnings- och ekonomiska synpunkter, torde detsamma
med fog träffas av anmärkningen, att lagstiftningen medverkade till
de speciella sjukvårdssynpunkternas undanskjutande vid sjukvårdsärendenas behandling
i landstinget. För samarbete mellan landstinget och de speciellt sakkunniga
inom landstingets ojämförligt förnämsta verksamhetsområde skulle det
för övrigt icke vara lyckligt, om dessa hade befogad anledning till den uppfattningen,
att lagstiftningen beredde väg för ett underskattande av deras
sakkunskap och uppgift. Men utdrages konsekvenserna av ett dylikt betraktelsesätt,
så kan givetvis sägas, att under sådana förhållanden jämväl exempelvis
förste provinsialläkaren bör beredas samma rätt. Sagda tjänsteläkare
har även han synnerligen viktiga uppgifter att fylla i landstingens hälsovårdande
verksamhet, och då dennes och anstaltsläkarnas åsikter i hälso- och sjukvårdsfrågor
ej sällan divergera, så är det av förste provinsialläkarna allmänt uttalade
missnöje, att de genom det av de sakkunniga föreslagna stadgande skulle
komma i en sämre ställning än anstaltsläkarna, i ej ringa mån berättigat;
och man torde sålunda ej gärna kunna undgå att, såsom av medicinalstyrelsen
och förste provinsialläkarna yrkats, utsträcka den föreslagna bestämmelsen till
att omfatta jämväl sagda tjänsteläkare. Men detsamma gäller i stort sett även
i fråga om länsveterinärer och samtliga andra tjänstemän, som i en eller annan
form medverka i landstingsförvaltningens olika grenar.
Att utvidga den föreslagna bestämmelsen till att omfatta samtliga dessa
tjänstemannagrupper, torde uppenbarligen icke vara lämpligt, och även de
skäl, som i flertalet yttranden anförts mot stadgandet i den begränsade omfattning,
de sakkunniga givit åt detsamma, synas mig övertygande. Då härtill
kommer, att de upplysningar, som kunna erfordras frun förvaltningsutskottsledamöter,
som icke äro landstingsmän, och från de olika tjänstemännen, hädanefter
som hittills torde kunna lämnas under ärendenas förberedande behandling,
anser jag, att 34 § bör helt utgå ur de sakkunnigas förslag. I
I landstingsförordningens 44 § meddelade föreskrifter angående landstingets
protokoll hava med smärre jämkningar upptagits i 37 §. motsvarande 38 § i de
sakkunnigas förslag. Jämkningarna hava delvis betingats därav, att de sakkunniga
föreslagit upphävande av de för närvarande i G1 § av landslingsför
-
Departe
mentschefen.
37 §
De sakkunniga.
78
Kungl. Maj:ts proposition nr 188.
Utlåtanden.
Departe
mentschefen.
ordningen ingående bestämmelserna om skyldighet för landstinget att ombesörja
visst sammandrag av protokollen och om beskaffenheten av delta. Nu
gällande föreskrift om sättet för protokollets justering har av de sakkunniga
ansetts olämplig och har ersatts med en föreskrift, att protokollet skall i den
ordning landstinget beslutar justeras sist fjorton dagar efter landstingets avslutande.
Mot ifrågavarande bestämmelser hava i utlåtandena från Örebro, Skaraborgs
och Stockholms lems landsting framförts vissa erinringar, vilka emellertid i det
stora hela icke avse av de sakkunniga föreslagna nyheter utan stadganden, som
upptagits från den nuvarande landstingsförordningen.
Örebro läns landsting riktar sig sålunda mot stadgandet att i protokollet skall
upptagas förteckning å de vid varje sammanträde närvarande ledamöterna. Enligt
landstingets asikt borde det vara tillräckligt, om en dylik förteckning intages
i protokollet vid landstingets första sammanträde, under det att i protokollen
vid de följande sammanträdena intages allenast en uppgift å antalet
närvarande med angivande av de landstingsledamöter, som av en eller annan
anledning utevarit vid uppropet.
Skaraborgs läns landsting påtalar, att lagförslaget utesluter möjligheten till
diskussionsprotokoll. Landstinget hade sig bekant, att dylika f. n. på sina håll
förekomme. Med hänsyn till att landstinget i allmänhet sammanträdde allenast
en gång om året och att därvid stundom förekomme frågor, vilkas utförliga
behandling protokollet borde bevara, ansåge landstinget, att förbudet mot diskussionsprotokoll
borde utgå ur förslaget.
En liknande uppfattning omfattas av Stockholms läns landsting, som uttalar,
att bestämmelsen, att muntliga yttranden icke må inflyta i protokollet, lämpligen
borde utgå och ersättas med ett stadgande, att landstinget i sin arbetsordning
må intaga bestämmelse, huruvida och i vad mån muntliga yttranden
må inflyta i protokollet.
Vad sålunda erinrats, torde icke vara av den art, att det bör föranleda ändring
i sakkunnigförslaget. Sekreterarens arbete med uppgörande av förteckning över
de vid landstingssainmanträde närvarande ledamöterna kan icke vara så betungande,
att man på den grund bör frångå hittills gällande bestämmelse. Att
införa diskussionsprotokoll vid landstingssammanträdena anser jag olämpligt.
Det skulle, om fordran på opartiskhet och fullständighet skulle kunna upprätthållas,
givetvis förutsätta stenografiska referat, vilka sedermera skulle justeras
av de olika talarna o. s. v., och landstingsprotokollet skulle svälla ut i avsevärd
mån och härmed förlora i överskådlighet samt icke heller med önskvärd
snabbhet kunna utkomma i tryck. Diskussionsprotokoll för landstinget bör för
den skull enligt mitt förmenande undvikas. Allt fortfarande skulle det stå
dem som tillhört minoriteten fritt att få sådant till protokollet antecknat, ävensom
envar landstingsman, att senast vid protokollets justering i bilaga till detsamma
skriftligen anföra de skäl, på vilka han grundat sin mening. Med hänsyn
till att jag i motsats till de sakkunniga föreslagit att bibehålla länsstyrelsens
prövning av landstingets beslut, har jag ansett nödigt återföra bestämmelserna
rörande justering av landstingets protokoll till vad härutinnan för närvarande
gäller.
• Kungl. Maj:ts proposition nr 188.
70
38 § är oförändrad upptagen från landstingsförordningen och motsvarar 37 § 38 §■
i de sakkunnigas förslag. Stadgandet torde icke giva anledning till någon erinran.
Slutligen är att nämna, att de sakkunniga såsom onödiga eller olämpliga utmönstrat
i landstingsförordningen upptagna stadganden, att ordföranden äger
att deltaga i landstingets överläggningar och beslut, att, om någon landstingsman
vid föredragning av väckt förslag yrkar, att det i anseende till sin vikt
eller outredda beskaffenhet skall till nästa landsting uppskjutas, över denna
begäran först skall beslutas samt att förslag, som av Kungl. Maj:t framställes
till landstinget, skall vid samma landsting oförändrat antagas eller avslås. Angående
de sakkunnigas motivering i dessa hänseenden hänvisar jag till betänkandet
sid. 143 och 144.
Mot utelämnandet av nu nämnda stadganden hava ingå erinringar gjorts i de
inkomna utlåtandena, och även jag anser lämpligt, att desamma ej intagas i
landstingslagen.
Utmönstrade
sälle
sakkunniga.
Departe
mentschefen.
5 kap. Om landstingets förvaltningsutskott, särskilda beredningar
och tjänstepersonal samt om ersättning åt innehavare av landstingets
förtroendeuppdrag (39—44 §§).
Sitt huvuduppdrag att genom en revision av landstingsförordningen söka be- 39 och 40 §§.
reda utrymme och stöd åt en mera rationell organisation av landstingens arbets- De sakknnsätt
och förvaltning hava de sakkunniga fullgjort på det sätt, att de på grund av
erfarenheter, som vunnits inom landsting med reformerad förvaltning, åt landstingets
förvaltningsutskott givit ställning och befogenhet såsom landstingets
centrala berednings- och förvaltningsorgan.
Huvudbestämmelserna återfinnas under 39 och 40 §§ i lagförslaget. Under
det att enligt gällande lag landstingen väl äro berättigade, men ej skyldiga att
utse ett förvaltningsutskott, skall det hädanefter vara obligatoriskt för landstingen
att tillsätta ett dylikt utskott. Förslaget förutsätter, att vissa i lagen
angivna funktioner alltid skola tillkomma utskottet, men överlåter åt vederbörande
landsting att i ett reglemente för utskottet meddela närmare bestämmelser
för dessa funktioners fullgörande ävensom att i reglementet föreskriva de
arbetsuppgifter i övrigt, som skola ankomma på utskottet. De funktioner, som
enligt lagen alltid skola ankomma på förvaltningsutskottet äro följande: handhavande
av landstingets penningväsende, överinseende över de för särskilda
verkställighetsbestyr utsedda styrelsers eller personers ekonomiska förvaltning
och därutöver den befattning med landstingets anstalter och inrättningar, som
enligt lag eller författning ankommer å utskottet, samt upprättande av fullständigt
förslag till utgifts- och inkomststat för landstinget. I den mån icke
annorlunda stadgas i lag eller författning eller föreskrives av landstinget, skulle
på förvaltningsutskottet ankomma att bereda övriga landstingsärenden, att verkställa
landstingets beslut, att anföra besvär över länsstyrelsens vägran att god
-
80
Kungl. Maj:ts proposition nr 188.
känna av landstinget fattat beslut, att avgiva förklaring i anledning av besvär
över landstingets beslut samt att i allmänhet företräda landstinget mellan mötena.
I fråga om förvaltningsutskottets obligatoriska åliggande att hava »överinseende
över de för särskilda verkställighetsbestyr utsedda styrelsers eller personers
ekonomiska förvaltning» betona de sakkunniga angelägenheten av att
det nuvarande decentralisationssystemet inom landstingsförvaltningen vidmakthålles.
Härmed läte sig enligt deras mening väl förenas, att en central kontrollapparat
anordnades, varmedelst landstingen genom sina förtroendemän
kunde öva uppsikt över den ekonomiska förvaltningen vid de under landstinget
lydande anstalterna. Kravet därå från det anslagsbeviljande landstingets sida
torde vara väl befogat och kontrollens behövlighet hade framträtt i skarpare
dager, i den mån förvaltningen tillvuxit. Erfarenheten från redan genomförda
nyorganisationer syntes ock giva vid handen, att väsentliga besparingar härigenom
kunde åstadkommas. I vad mån önskemålen å ena sidan om kontrollens
effektivitet och å den andra om tillbörlig handlingsfrihet för de lokala förvaltningarna
komme att tillgodoses, vore en fråga, för vars lösande landstingslagen
icke kunde giva närmare direktiv. Detta ankomme dels å de reglementen,
som de särskilda landstingen komme att utfärda, dels ock å gestaltningen av
den blivande lagstiftningen rörande sjukvårdsanstalterna. Tyngdpunkten av
sjukvårdsanstalternas ekonomiska, förvaltning borde alltfort ligga hos de lokala
styrelserna, vilka jämväl utan inblandning från någon central landstingsmyndighet
borde omhänderhava de rena sjukvårdsangelägenheterna. Någon centralisering
av den ekonomiska förvaltningen vid sidan av eller under förvaltningsutskottet
borde ej heller få förekomma. Inrättande för dessa anstalter av en
särskild överstyrelse skulle kringskära förvaltningsutskottets befogenhet och
allvarligt äventyra den enhetliga överblick över och ledning av förvaltningsapparaten,
som man velat ernå genom att inrätta ett obligatoriskt förvaltningsutskott.
I 40 § av förslaget föreskrives, att antalet ledamöter i förvaltningsutskottet
skall vara minst fem och högst femton. Maximisiffran har tilltagits relativt
hög av den anledning, att det av de sakkunniga förutsättes, att utskottet oftast
kommer att uppdelas på två, tre eller kanske flera avdelningar. I landstingens
organisationsfrihet föreslås endast två begränsningar, nämligen att statförslaget
skall uppgöras av det samfällda utskottet och att den befattning med hälsooch
sjukvårdsärenden, som enligt allmänna sjukhusstadgan tillkommer utskottet,
icke får uppdelas på olika avdelningar. Den förra utgör en ytterligare
konsekvens av önskemålet om enhetlighet i budgetsberedningen. Den andra är
på sätt och vis jämväl en dylik konsekvens, enär sjukvårdsärendenas behandling
inom olika avdelningar lätt skulle kunna bidraga till att sönderbryta vad till
sin natur vore ett helt. Stadgandet anteciperar förefintligheten av en ny sjukhusstadga
med bestämmelse, att utskottet eller avdelning av detsamma men
icke en självständig sjukvårdsnämnd skall handhava viss befattning med landstingets
hälso- och sjukvårdsfrågor. I 40 § föreskrives vidare, att i reglementet
kan stadgas, att landstinget väljer varje avdelning av utskottet för sig. samt att
det ankommer på det samfällda utskottet att besluta om urtima landsting.
Eungl. Maj:ts proposition nr 188.
81
De myndigheter och korporationer, som avgivit utlåtande över kommittéför- utlåtanden,
slaget, hava så gott som enhälligt anslutit sig till vad de sakkunniga i förevarande
hänsende anfört och föreslagit. Av länstyrelserna hava sålunda åtminstone
20 och av landstingen 24 ävensom Svenska landstingsförbundets styrelse
uttalat sig för, att de sakkunnigas förslag i dessa delar lagfästes. Allmänt
gives erkännande åt de sakkunniga för att de sökt åstadkomma den erforderliga
reformen med utnyttjande av den nuvarande förvaltningsorganisationen
och med beaktande av de olika förhållandena i olika län samt att de åt
landstingen förbehållit en vidsträckt organisationsfrihet. Såsom typiskt för
den riktning, i vilken dessa utlåtanden gå, må ur det av styrelsen för Svenska
landstingsförbundet avgivna utlåtandet, som av fem länsstyrelser och fjorton
landsting åberopas såsom eget yttrande, anföras följande:
»Genom dessa bestämmelser (de i 89 och 40 §§) hava de sakkunniga på ett
lyckligt sätt och utan att rubba den decentralisation och fördelning av själva
förvaltningsuppgifterna, som är utmärkande för det länskommunala arbetssystemet,
löst den viktigaste av sina uppgifter, den att genom en obligatorisk beredning
av ärendena och en enhetlig finansiell ledning skapa en rationell landstingsorganisation.
Styrelsen vill till en början understryka behovet av en reformering
av landstingens centralorganisation. Den nuvarande landstingsförordningens
bestämmelser eller brist på bestämmelser angående ett verkligt, centralt
berednings- och »regerings»-organ hade föga att betyda på den tid, då
landstingens verksamhet hade en relativt blygsam omfattning och de sammanlagda
utgifterna belöpte sig till ett par miljoner kronor per år, men med den
väldiga expansion, som förvaltningen undergått, med den mångfald av ärenden,
som numera, delvis ur skatteutjämningssyfte, överflyttas på landstingen, och
med en sammanlagd utgiftsstat av 80 ä 100 miljoner kronor per år, duga ej
längre de gamla bestämmelserna. Den nuvarande landstingsförordningen har
så att saga blivit för trång för våra dagars landstingsförvaltning. Ett belägg
på riktigheten av detta påstående utgör det faktum, att ett flertal landsting,
delvis vid sidan av lagen, på egen hand omlagt sin centralförvaltning, och att
detta skett just på sätt, kommittén nu föreslagit, nämligen genom att ombilda
förvaltningsutskottet till ett centralt berednings- och förvaltningsorgan. Förhandlingarna
vid landstingens ombudsmöte i Stockholm den 11 och 12 mars
1920, däribland annat landstingsförvaltningens omorganisation diskuterades av
ombud från samtliga landsting, torde också ådagalägga en i landstingskretsar
synnerligt allmänt omfattad mening angående behovet av en på antytt sätt omorganiserad
förvaltning. Styrelsen får för sin del livligt tillstyrka'' att de sakkunnigas
förslag, i vad det angår tillskapandet av ett obligatoriskt förvaltningsutskott
med ovan angivna i § 39 omförmälda befogenheter bliver lagfästa!.»
Det förtjänar särskilt framhållas, att de två landsting, Älvsborgs och Stockholms
läns, som redan omorganiserat sin centralförvaltning på sådant sätt, att
vid förvaltningsutskottets sida inskjutits en särskild nämnd för sjukvårdsärendenas
behandling, icke gjort några erinringar mot de sakkunnigas förslag att
låta förvaltningsutskottet fungera såsom centralorgan för samtliga frågor, således
även dem angående sjukvården. Sistnämnda landsting synes härutinnan
vilja gå längre än de sakkunniga. I utlåtandet heter det sålunda bl. a.:
»Den måhända viktigaste förändring, vilken kommitterade föreslagit, innefattas
i §§ 39 och 40 och gäller förvaltningsutskottets sammansättning och verk
Bihang
till riksdagens protokoll 10SJt. 1 samt. lhl) höft. (Nr 188.) 6
82
Kungl. Maj:ts proposition nr 188.
samhet. Bestämmelserna härom avse uppenbarligen att legalisera och reglera
vissa organ, vilka åtminstone å flera håll redan, ehuru vid sidan av landstingsförordningens
bestämmelser, tillskapats på grund av landstingens växande arbetsuppgifter.
Härvid åsyftas främst de av landstingen inrättade institutioner, vilka
benämnas sjukvårdsnämnd, sjukhusnämnd, sjukvårdsutskott och dylikt. Det
synes välbetänkt att, såsom kommitterade föreslagit, giva dessa organ ställningen
av särskilda avdelningar av förvaltningsutskottet. Den befogenhet,
som skall tillkomma en sådan underavdelning i förhållande till utskottet i dess
helhet, framgår icke fullt tydligt av förslaget. Det tcrde emellertid vara principiellt
riktigt, att den förvaltningsutskottet tillkommande beslutanderätten
skall utövas av utskottet in pleno, vederbörande landsting dock obetaget att genom
det för utskottet utfärdade reglemente uppdraga beslutanderätten i mindre
viktiga frågor åt de olika avdelningarna av utskottet. Endast under denna förutsättning
kan det nämligen förväntas, att erforderlig enhetlighet i arbetet skall
vinnas och att förvaltningsutskottet skall få den överblick, som är nödvändig för
att utskottet vid anslagsfrågornas förberedande skall kunna taga vederbörlig
hänsyn till landstingets ekonomi.»
Endast från länsstyrelserna i Uppsala, Jämtlands, Älvsborgs och Skaraborgs
län samt från Gotlands läns landsting hava mer principiella invändningar framförts
mot de anförda förslagen. Dessa invändningar innebära i det stora hela,
att sagda förslag äro ägnade att giva förvaltningsutskottet alltför stor makt
och befogenhet. Även nu omförmälda länsstyrelser och landsting förorda emellertid
ett obligatoriskt förvaltningsutskott.
I utlåtandet från länsstyrelsen i Uppsala län heter det sålunda bl. a.:
»Att mellan landstings sammanträden ett förvaltningsutskott är verksamt,
måste anses nödigt och nyttigt. Som bekant har inrättandet av ett sådant utskott
med ganska vidsträckta befogenheter ansetts förenligt med nu gällande
landstingsförordning. När förslaget, på sätt som skett, lagfäster förvaltningsutskottet,
är det fara värt, att därigenom kommer att i praktiken förryckas
det rätta förhållandet mellan landstinget och utskottet samt åt detta givas en
ställning motsvarande en bolagsstyrelses. Tillika kommer tillvaron av en
ständig delegation med sådan maktfullkomlighet lätteligen att inkräkta på
den offentliga myndighetens område. Emellertid finnes givetvis icke något
att erinra däremot, att förvaltningsutskott göres obligatoriskt och erhåller till
uppgift att handhava landstingets penningväsende och utföra andra särskilda
uppdrag, som genom reglemente eller eljest bliva det anförtrodda. Av praktiska
skäl är det lämpligt, att förvaltningsutskottet äger avgiva förklaring i
anledning av besvär över landstingets beslut och anföra besvär över länsstyrelsens
efter landstingssammanträdets slut meddelade vägran att godkänna ett
av landstinget fattat beslut. Däremot bör utskottet icke ens kunna bemyndigas
att i allmänhet företräda landstinget mellan dess möten.»
Sagda länsstyrelse framhåller dessutom, att av de sakkunniga i 39 § föreslagen
lagtext bör omredigeras därhän, att därav med tydlighet framgår, att
förvaltningsutskottets mandat varar icke blott till nästa lagtima sammankomst,
utan åtminstone till dess nytt förvaltningsutskott blivit valt, samt att uttrycket
i förslagets 40 § »allmänna sjukhusstadgan» icke hänvisar till någon nu eller med
säkerhet i framtiden existerande. Hänvisningen kunde för övrigt komma att
utan riksdagens medverkan få en helt annan innebörd än som torde vara åsyftat.
Av länsstyrelsen i Jämtlands län framhålles bl. a. följande:
»Den i 39 och 40 §§ behandlade frågan om landstingets förvaltningsutskott
och dess befogenhet innebär en av de väsentligaste och enligt länsstyrelsens
Kungl. Maj:ts proposition nr 188.
8.3
mening följdrikaste nyheterna i förslaget. Utan tvivel innehåller förslaget i
denna del beaktansvärda fördelar. Ett större och rationellare användande av
förvaltningsutskottet och en viss därmed förbunden utsträckning av dess befogenhet
är tydligen väl ägnat att giva ryggrad åt och stärka landstingsorganisationen
i sin helhet. Men den omfattning, varuti förslaget gjort en dylik utsträckning,
synes länsstyrelsen innebära en fara att förvaltningsutskottet blir
det egentliga landstinget, vilket kommer att i regel leda och därigenom bestämma
dess beslut samt sätta de utanför utskottet stående ledamöterna i landstinget
ur stånd att i regel kunna mot utskottet inverka bestämmande i fråga om
besluten. Faran härför ökas än mera genom den tillökning av utskottsledamöternas
antal, som av förslagets genomförande i många fall skulle bliva följden.
I regel torde utskottsmedlemmarna komma att utses inom landstinget; utskottets
majoritet kommer då att bliva en kompakt stomme inom tinget, som
genom större insikt i ärendena och med stöd av partibundenheten komme att
regera tinget; någon självständighet hos tingets ledamöter hade svårt att göra
sig gällande åtminstone innanför det parti, som majoriteten företrädde. Faran
härav komme icke heller att väsentligen förminskas, om i utskottet skulle insättas
ledamöter utanför landstinget, men detta skulle än ytterligare förhöja
oegentligheten av den föreslagna maktutvidgningen.
De förvaltningsutskottets nya befogenheter, som härvid äro avgörande, äro
dess åliggande att avgiva förslag till utgifts- och inkomststat för landstinget
samt den befogenhet att verkställa beredning av övriga på landstingets handläggning
ankommande ärenden, som fakultativt tillagts detsamma. Vad det
förra angår är det utan tvivel gagneligt, att till landstingets sammanträde en
sammanställning göres av redan beslutade och till tinget föreslagna utgifter
samt beräknade inkomster. Det har visat sig, att utan en sådan sammanställning
landstinget under den första tiden av sitt sammanträde kan sväva i ovisshet
om vad det har råd till eller ej; särskilt framträder olägenheten härav i tider,
då angelägenhet föreligger att inskränka utgifterna. En sådan sammanställning
bör alltså av förvaltningsutskottet göras. Men helt annorlunda verkar
ett på prövning av de framställda förslagen grundat förslag till utgiftsoch
inkomststat. En sådan prövning kommer att med omständigheternas makt
väsentligen i förvaltningsutskottets hand överflytta beslutandemakten över de
framställningar till landstinget, som hava ekonomisk innebörd. Enahanda blir
förhållandet med andra framställningar genom en utskottet tillagd beredningsbefogenhet
av icke ekonomiska frågor. Alldeles särskilt måste detta bliva
fallet med till landstingets yttrande remitterade lagförslag och andra mera omfattande
framställningar; det kunde då vara lika så gott att redan från början
inhämta förvaltningsutskottets yttrande.»
Länsstyrelsen i Älvsborgs län erinrar om, att några landsting vid sidan av
förvaltningsutskottet tillsatt andra mellan landstingen fungerande nämnder för
utförande av vissa uppgifter eller beredande av vissa ärenden. »Särskilt har»,
säger styrelsen, »på sina håll behov känts att tillsätta en nämnd med lämpad
sammansättning för den speciella uppgiften att ägna sig åt de viktiga sjukvårdsfrågorna.
Detta uppfatta de sakkunniga som en oformlighet. Hos förvaltningsutskottet
skall hela budgetsbehandlingen koncentreras och detta medför
enligt sakkunnigas uppfattning, att sjukvårdsfrågor eller andra frågor av
ekonomisk innebörd ej i något avseende få av annan nämnd behandlas.
Förvaltningsutskottet har under utvecklingens gång fått en allt mer central
och ledande ställning inom landstingen. Sakkunniga vilja nu utesluta möjligheten
för landstingen att, om de så önska, åstadkomma något som kan försvaga
denna förvaltningsutskottets ställning.
Under intrycket av det starka behovet av en uttryckligen lagstadgad ledande
84
Kungl. Maj:ts proposition nr 188.
och sammanhållande kraft inom landstingets omfattande arbetsfält och under
påverkan av nuvarande allmänna benägenhet för förvaltningscentralisation ha
alltför teoretiska spekulationer över för de olika förvaltningsorganen lämpade
uppgifter lett till förslag, som äventyra att vågskålen kommer att slå över till
motsatta ytterligheten och att landstinget bekommer en densamma alldeles övermäktig
ledning. Emellertid skulle länsstyrelsen av den föreslagna lagtextens
formulering (§ 39 i förslaget) ej funnit anledning till dessa erinringar. Sakkunnigas
på denna punkt särskilt omsorgsfulla motivering, vilken är resultatet
av en ingående principstrid med den samtidigt arbetande lasarettskommittén,
utesluter emellertid en för länsstyrelsen tillfredsställande tolkning av ifrågavarande
lagtext. Enligt sakkunnigas förklaring innebär nämligen förvaltningsutskottets
uppgift att ''avgiva förslag till inkomst- och utgiftsstat för
landstinget’ att förvaltningsutskottet och det ensamt tillkommer att bereda
''sådana ärenden, som hava ekonomisk innebörd’. Uppgifter sådana som att
bereda underdåniga yttranden får landstinget rätt att överlämna till andra personer
än dem, som sitta i förvaltningsutskottet. Så snart det däremot gäller
pengar — mycket eller litet — får en ingående detaljgranskning ej överlämnas
åt härför speciellt tränade krafter.---Enligt länsstyrelsens
mening bör förvaltningsutskottet framlägga fullständigt förslag till budget,
men det vore säkerligen nyttigt, om exempelvis en självständigt arbetande sjukhusnämnd
finge spela det centrala ämbetsverkets roll i förhållande till riksbudgeten
och dess efter ingående granskning avgivna yttrande finge åtfölja
den av förvaltningsutskottet slutligen prövade och i budgetens ram inpassade
sjukhusbudgeten. Det kan härvidlag ej bli mer tal om ett överflödigt dubbelarbete
än vid sakkunnigas förslag, enligt vilket sjukhusärendena först skola
behandlas av en särskild avdelning av utskottet och sedan utskottet i dess helhet.
Men en självständigt arbetande sjukhusnämnd efter mönster från vissa
landsting skulle otvivelaktigt verka i riktning av en förnuftig arbets- och maktfördelning.
I varje fall bör ej landstinget förbjudas att på så sätt organisera
sin förvaltning, om det skulle finna en sådan anordning fördelaktig. Länsstyrelsen
vill därför förorda en sådan avfattning av 39 §. att därav otvetydigt
framgår, att ärenden av ekonomisk innebörd kunna beredas av annan nämnd
än förvaltningsutskottet.
Länsstyrelsen vill tillägga, att den med det sagda ingalunda tagit ställning
till frågan om en sjukhusnämnd, sådan som den av lasarettskommittén föreslagna.
Skulle emellertid en så beskaffad sjukhusnämnds maktbefogenheter
överflyttas till förvaltningsutskottet, finner länsstyrelsen givetvis vid sådant
förhållande ökad anledning till sina nu gjorda erinringar.»
Länsstyrelsen i Skaraborgs län framhåller den motsättning, som förefinnes
mellan de sakkunnigas förslag i vad det avser förvaltningsutskottets befattning
med sjukvårdsfrågorna och den s. k. lasarettskommitténs förslag, och hänvisar
beträffande sin uppfattning i dessa frågor till det utlåtande över sagda betänkande,
som länsstyrelsen inom den närmaste tiden komme att avgiva.
Gotlands läns landsting gör i fråga om de föreslagna bestämmelserna om förvaltningsutskottet
följande uttalande:
»Att förvaltningsutskotten göras obligatoriska och icke, såsom hittills, beroende
av de enskilda landstingens beslut torde icke kunna föranleda någon erinran,
så mycket mindre som samtliga landsting redan hava dylika utskott. Förslaget
innebär emellertid även att vissa — i § 39 uppräknade — funktioner alltid
skola tillkomma detta utskott samt andra i den mån annorlunda icke föreskrives
genom lag eller författning eller genom landstingets beslut.
Landstinget håller före, att det för de större landstingen, vilkas budgeter röra
sig om åtskilliga miljoner kronor, väl kan vara nödvändigt att hava ett enhetligt
Kungl. Maj:ts proposition nr ISS.
85
organ för utövande av kontroll över användningen av de av tingen beviljade
anslag. För de mindre landstingen torde detta däremot icke vara av behovet
påkallat. Det synes åtminstone för Gotlands läns landstings vidkommande tillräckligt,
att det fåtal direktioner och styrelser, som äro redovisningsskyldiga för
erhållna landstingsanslag, underkastas den kontroll, som innebäres i den årliga
revisionen genom av landstinget utsedda revisorer.
Det torde dessutom bliva svårt att erhålla lämpliga personer, vilka kunna utan
men för sin borgerliga verksamhet ägna sig åt en dylik uppgift. Landstinget
skulle på grund härav sannolikt bliva nödsakat att anställa en för förvaltningsutskottet
föredragande avlönad tjänsteman (landstingsdirektör) en utväg, som
synes landstinget så mycket mindre önskvärd att beträda, som kostnaderna för
avlönande av en dylik tjänsteman torde bliva rätt avsevärda och säkerligen
för stora i förhållande till det gagn, som kan vinnas av en dylik anordning.
På grund av vad sålunda anförts anser landstinget, att den blivande lagen
om landsting icke bör tillägga landstingens förvaltningsutskott några obligatoriska
funktioner utan att åt landstingen bör lämnas frihet att vart för sig bestämma
de uppgifter, som skola tillkomma nämnda utskott. Behovet av bestämmelser
i detta avseende, vilket, såsom ovan anförts, torde vara olika för de
skilda landstingen, beroende på storleken av deras budget och andra omständigheter,
synes böra vara avgörande.»
Medicinalstyrelsen, som granskat det föreliggande förslaget med hänsyn till
landstingens sjukvårdande verksamhet, har i stort sett godtagit de principer, på
vilka förslaget bygger och framför i övrigt önskemål, att den medicinska sakkunskapen
måtte komma till sin rätt vid sjukvårdsärendenas förberedande behandling.
Styrelsens utlåtande i hithörande delar är av följande lydelse:
»För landstingets verksamhet på hälso- och sjukvårdens område synes en
permanent fungerande myndighet, som året om företräder landstinget, vara av
behovet synnerligen påkallad. Huruvida densamma, såsom de sakkunniga föreslagit,
skall handhava ifrågavarande verksamhet i samma omfattning, som lasarettskommittén
i sitt år 1922 avgivna betänkande föreslagit beträffande den
s. k. sjukvårdsnämnden, torde emellertid kunna vara föremål för tvekan. Att
ärenden, som för närvarande handhavas av epideminämnden, fortfarande höra
handhavas av samma nämnd, synes medicinalstyrelsen synnerligen lämpligt.
De uppdrag, som enligt epidemilagen tillkomma denna nämnd, äro nämligen i
flera avseenden av den art, att de icke kunna tillfredsställande lösas utan förste
provinsialläkarens intima deltagande i ärendenas behandling. Epidemilagen
har också i riktig insikt härav gjort förste provinsialläkaren till självskriven ledamot
av denna nämnd, en ställning, som icke lärer beredas honom i förvaltningsutskottets
avdelning för hälso- och sjukvårdsärenden. Styrelsen förutsätter,
att någon ändring i barnmorskestyrelsens och distriktssköterskestyrelsens
befogenheter icke skulle vidtagas.
Därest landstinget bestämmer, att förvaltningsutskottet skall arbeta på olika
avdelningar, synes vikten av att den avdelning, som handhar hälso- och sjukvårdsärendena,
tillgodoses med tillbörlig sakkunskap, vara så stor, att ledamöterna
av denna avdelning i varje fall böra utses genom särskilt val av landstinget.
Såsom synes framgå av ordalydelsen i 34 § i de sakkunnigas förslag
och i motiveringen till denna paragraf uttryckligen angives hava varit avsett,
kunna till ledamöter av förvaltningsutskottet utses även personer.utom landstinget.
Derigenom synes möjlighet fiirefinnas att, därest ej medicinsk sakkunskap
redan förefinnes inom landstinget, tillförsäkra utskottets sjukvårdsavdelning
sådan sakkunskap, vilket otvivelaktigt skulle vara till stor fördel för avdelningens
arbete.
8(3
Kungl. Maj:ts proposition nr 188.
o Under alla förhållanden synes förvaltningsutskottet, respektive dess sjukvårdsavdelning
vid behandling av frågor rörande länets hälso- och sjukvård höra
hava tillfälle att rådfråga förste provinsialläkaren i länet, vilken därför bör äga
rätt att närvara vid utskottets respektive avdelningens sammanträden i frågor,
som falla inom hans verksamhetsområde, och därvid avgiva yttrande. Bestämmelse
härom synes höra intagas i förslagts V. kapitel. Den rätt, som styrelsen
sålunda anser böra tillerkännas förste provinsialläkaren i frågor angående
hälso- och sjukvård, synes styrelsen böra medgivas vederbörande länsveterinär
i frågor rörande veterinärväsendet.»
Vad angar länsstyrelsernas och landstingens ävensom landstingsförbundets
ställning till de i 39 och 40 §§ föreslagna detaljbestämmelserna med avseende
pa förvaltningsutskottet och dess befogenhet är att anteckna, hurusom erinringarna
äro ganska få och på några undantag när mindre väsentliga.
Länsstyrelsen i Gotlands län framför betänkligheter i fråga om bestämmelsen
att förvaltningsutskottet skulle hava överinseende över de för särskilda verkställighetsbestyr
utsedda styrelsers och personers ekonomiska förvaltning. Detta
överinseende skulle, anför länsstyrelsen, enligt de sakkunnigas motivering icke
innebära att utskottet skulle kunna taga sig beslutanderätt över de uppdragsinnehavare,
varom fråga vore. För att undvika all fara för olämplig inblandning,
vartill ett stadgande om överinseende möjligen kunde leda, syntes detta
stadgande böra utbytas mot en bestämmelse, hämtad från de sakkunnigas motivering,
att förvaltningsutskottet skulle hava obehindrat tillträde till vederbörande
inrättningar och företag jämte allt vad till dem hörde och vara berättigat att
från funktionär vid dem erhålla önskade upplysningar, för att med ledning
bland annat därav verkställa budgetsberedningen samt eventuellt hos landstinget
anmäla förhållanden, som kräva dess uppmärksamhet.
Blekinge läns landsting framhåller, att den starka centralisationen och de
ökade kostnader, som den inom vissa landsting företagna omorganisationen av
landstingens förvaltning medfört, torde utgöra skäl för de smärre länen att
ställa sig tveksamma till en dylik organisation. Det nu framlagda förslaget
stadgade emellertid icke något direkt tvång för landstinget att beträda denna
väg, ehuru visserligen föreskriften i 39 § om förvaltningsutskottets obligatoriska
överinseende över de särskilda styrelsernas och organens ekonomiska förvaltning
lätteligen kunde giva uppslag till en sådan utveckling. Landstinget
ansåge att det borde ankomma på landstinget självt att pröva och avgöra, huruvida
och i vilken omfattning ett sådant överinseende över förvaltningen borde
uppdragas åt förvaltningsutskottet.
Örebro låns landsting erinrar:
»Ett dylikt övervakande kan väl teoretiskt bestämmas, men huru skall väl i
praktiken ett ansvarsfullt och effektivt överinseende över alla ett landsting underlydande
institutioner och personer kunna utövas? Genomgående av kassarapporter
och skriftliga redogörelser i både det ena och andra ämnet kan visserligen
giva förvaltningsutskottet en ungefärlig föreställning om den ekonomiska
förvaltningen, men denna kännedom måste, om förvaltningsutskottet icke
skall göra sig skyldigt till bristande noggrannhet i övervakningen och därigenom
ådraga sig ansvar, utan tvivel vidgas och fördjupas genom å vederbörlig ort
måhända flera gånger om året gjorda sorgfälliga iakttagelser och undersökningar;
och vilket besvär och kostnad dylika inspektionsresor skulle
förorsaka förvaltningsutskottets ledamöter i t. ex. Örebro län, kan man lätt göra
sig en föreställning om, då här finnes ett länslasarett, 7 sjukstugor, ett tuberkulossjukhus,
tre tuberkulossjukstugor, ett skyddshem för gossar med ett ganska
vidlyftigt jordbruk, en uppfostringsanstalt för sinnesslöa barn, ett småskole
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 188.
87
seminarium, ett barnhem, 2 barnkolonier och 7 dispensärer, vartill komma länets
samtliga epidemisjukhus och därjämte ett ganska stort antal institutioner, bl. a.
tre folkhögskolor, som åtnjuta anslag av landstinget och därför äro redovisningsskyldiga.
Härtill kommer att ett dylikt överinseende lätteligen medför
divisionsansvar och hos den övervakade styrelsen eller personen mången gångväcker
olust och förlamar initiativkraften.
Det är alltså otvivelaktigt bäst, att landstinget självt får bestämma, huruvida
och i vad mån någon ytterligare kontroll genom förvaltningsutskott, utöver
den som bestrides av vederbörande revisorer, skall ifrågakomma med avseende å
de landstinget underlydande styrelsers och personers ekonomiska förvaltning.
I detta sammanhang vill landstinget såsom sin bestämda åsikt uttala, att i det
statförslag, som av förvaltningsutskottet framlägges för landstinget, samtliga
anslagskrav böra upptagas, förvaltningsutskottet dock obetaget att i motiveringen
till staten avsts^rka dem utskottet av en eller annan anledning anser böra
avslås eller föreslå de ändringar med avseende å framställda yrkanden, som utskottet
anser böra vidtagas.
Slutligen vill landstinget framhålla, att en befogenhet, som sakkunniga^ synes
hava förbigått, men som med allt skäl bör genom lag kunna inrymmas åt förvaltningsutskottet,
är att å landstingets vägnar pröva och fatta beslut beträffande
av fattigvårdssamhällen framställda krav på ersättning för sjukvårdskostnader
för fattiga enligt 40—42 paragraferna fattigvårdslagen samt att å landstingets
vägnar anföra besvär och avgiva förklaring i dylika ärenden.»
Jämtlands läns landsting, som i det stora hela förklarar sig instämma i det
yttrande, som av Svenska landstingsförbundets styrelse avgivits över förslaget,
påyrkar en sådan omarbetning av förslagets 40 §, att något minimiantal ledamöter
i förvaltningsutskottet icke fixeras, eller, därest så anses böra ske,
detta antal bestämmes till tre, att maximiantalet minskas, att rätt icke tillerkännes
landstinget att åt särskilda avdelningar av förvaltningsutskottet uppdraga
vissa bestj^r, samt att i stället införes bestämmelser av innebörd, att utskottet
äger att åt vissa av utskottet utsedda delegationer uppdraga handhavandet
av vissa bestyr, dock med ansvaret och överinseendet över delegationernas
verksamhet åvilande utskottet. Dessa yrkanden, i vilka länsstyrelsen
instämmer, motiveras av landstinget sålunda:
»I 40 § av förslaget har bestämmelse intagits därom, att antalet ledamöter i
förvaltningsutskottet skall utgöra minst fem och högst femton. Ehuruväl den
av de sakkunniga förebragta motivering för fastställande av dessa antal såsom
minimum och maximum torde hava skäl för sig, synes oss emellertid de sakkunniga
hava förbisett, att i de mindre landstingen något behov av ett, av flera
eller många personer bestående förvaltningsutskott icke förefinnes, och att en
bestämmelse särskilt om fixerande av minimiantalet till fem ledamöter kan
komma att vålla avsevärda olägenheter. Vad särskilt de norrländska länen beträffar,
måste de väldiga avstånd och de svåra kommunikationsförhållanden,
som alltfort förefinnas, medföra stora svårigheter att få sammanträden till
stånd med förvaltningsutskott, då detsamma består av flera ledamöter. Det är
ju så, att landstingen vid utseende av ledamöter mera taga hänsyn till dessas
duglighet och förmåga än deras boningsort, och därvid kan och har vid upprepade
tillfällen inträffat inom vårt län, att till ledamöter utsetts personer, som
varit bosatta på avsevärda avstånd från sammanträdesorten. Någon som helst
olägenhet har icke försports genom att såsom i vårt län antalet ledamöter i förvaltningsutskottet
utgjort ett så litet antal som tre. Däremot synes oss som
om avsevärda olägenheter skulle uppstå genom höjande av minimiantalet till
fem, enär därvid utskottets smidighet — åtminstone vad de nordliga länen beträffar
— avsevärt förminskas och dess enhetlighet löper fara att rubbas därigenom,
att suppleanter ofta måste inkallas, vartill kommer, att kostnaderna
88
Kungl. Maj:ts proposition nr 188.
för förvaltningsutskottet onödigt ökas. Därest föreskrift angående minimiantalet
ledamöter skall anses vara av behovet påkallad — vilket vi för vår del
icke kunna finna — synes oss detta minimiantal lämpligen böra sättas till tre.
Vad betrallar fragan om fastställande av ett maximiantal ledamöter i förvaltningsutskottet
sammanhänger denna med den landstingen enligt förslaget
ti erkända rätt att uppdela vissa bestyr å två eller flera särskilda avdelningar
av utskottet. Denna föreslagna rätt synes oss icke lycklig eller ändamålsenlig.
e??IL enhetlighet i utskottets beslut och arbete samt ansvarskänslan hos de särskilda
ledamöterna, i utskottet därigenom löper allvarlig fara att rubbas. För
det tall att hjälpkrafter behövas, torde enligt vårt förmenande detta böra ske
i den iorm, att förvaltningsutskottet — eller möjligen i visst fall landstinget —
åt vissa personer eller delegationer uppdrager handhavande av vissa bestyr,
dock med bibehållande för förvaltningsutskottet av överinseendet över delegationernas
verksamhet och ansvaret därför.»
Norr bottens läns landstings förvaltningsutskott, som erhållit uppdrag av
landstinget att å dess vägnar avgiva yttrande över sakkunnigförslaget, uttalar
c^en.1?''Ppta^ningen detsamma »i sina huvudgrunder är väl avvägt och fortast
möjligt bör komma till tillämpning», men påyrkar i fråga om 39 § en sådan
omiormulermg att efter orden »samt att ingiva förslag till utgifts- och inkomststat
för landstinget» insattes följande passus: »vilket förslag bör föreligga senast
vid landstingets öppnande _ och vara uppgjort på grundvalen av de till
landstinget inkomna framställningarna m. m. ävensom innehålla en uppgift
om den landstmgs-bevillning, som kan beräknas uppstå vid ett bifall till de
föreliggande framställningarna». Erfarenheten från Norrbottens läns landsting
hade nämligen visat, att det varit synnerligen fördelaktigt för landstingsmännen,
då de skolat taga ställning till de framlagda anslagsframställningarna
av olika slag, att de haft föreliggande redan från början en utredning om storleken
av den landstingsskatt, som skulle bliva en följd av ett bifall till samtliga
de framställningar, som inkommit till landstinget.
Skaraborgs läns landsting betonar, att de mångskiftande angelägenheter,
som folie under tingets prövning och beslut, krävde mångsidig förvaltningserfarenhet
hos förvaltningsutskottets ledamöter och erinrar därvid främst om
sjukvårdsangelägenheter av skilda slag. Med hänsyn härtill borde förvaltningsutskottet
uppdelas på åtminstone två avdelningar, av vilka en finge ägna
sitt arbete åt sjukvården, medan övriga ärenden folie under övriga ledamöters
beslutanderätt. . Lämpligt vore dock under häri frågasatta förutsättningar, att
de olika avdelningarnas förhandlingar leddes av gemensam ordförande.
Förslaget till sjukhusstadga innebure bl. a. föreskrifter om en för hela länets
sjukvård gemensam sjukvårdsnämnd. Landstinget ville framhålla, att denna
sak borde i förevarande sammanhang beaktas, samt funne lämpligt uttala att
denna nämnd, vars förvaltning komme att omsluta högst betydande ekonomiska
värden, bleve. en avdelning av förvaltningsutskottet, vars ledamöter borde väljas
ur landstingsmännens egna led.
Länsstyrelsen i Kristianstads län ifrågasätter lämpligheten av bestämmelsen,
att, där utskottet skall vara uppdelat på avdelningar, dessa skola kunna av
landstinget utses genom särskilda val. Det syntes länsstyrelsen naturligare
och för vinnande av önskvärd fasthet i organisationen fördelaktigare att ledamöterna
av förvaltningsutskottet utsages vid samma val och att uppdelningen
på avdelningar finge verkställas av utskottet självt. Den föreslagna anordningen
torde icke heller enligt länsstyrelsens förmenande väl tjäna det syfte, som
läge till grund för stadgandet om proportionellt val av ledamöter i utskott och
styrelser.
Kungl. Maj:ts proposition nr 188.
89
En grundlig beredning av de kommunala frågorna och en enhetlig finansiell
ledning anses numera av envar såsom nödvändiga garantier för en sund kommunal
finanspolitik och mot förhastade och okloka kommunala beslut. Ärendenas
obligatoriska beredning genom ett kommunalt centralorgan har också för
stadskommunens och den kyrkliga kommunens vidkommande alltsedan kommunallagarnas
tillkomst varit föreskriven, och för den borgerliga kommunen på
landet infördes en dylik obligatorisk beredning i samband med rösträttsreformen
och med klar insikt om dess betydelse ur garantisynpunkt.
Länskommunen är nu ensam bland kommunenheterna i saknad av ett i lag
föreskrivet administrativt och beredande centralorgan. Den omständigheten,
att landstingen till skillnad från primärkommunernas beslutande församlingar
i allmänhet sammanträda allenast en gång om året och följaktligen i än högre
grad än dessa torde hava behov av ett centralt berednings- och förvaltningsorgan
ävensom och framför allt landstingsförvaltningens stora expansion torde giva
än större anledning till att snarast möjligt avhjälpa denna brist.
Jag ansluter mig i denna fråga till det av de sakkunniga med ledning av
lämnade direktiv och på grundvalen av inom landstingen på olika håll vunnen
erfarenhet härutinnan uppgjorda förslaget att låta förvaltningsutskottet bliva
landstingets centrala berednings- och förvaltningsorgan med vissa i lagen föreskrivna
obligatoriska åligganden och andra, som efter landstingets beslut kunna
tilldelas detsamma. Jag kan sålunda icke biträda i ett par utlåtanden framförda
önskemål att giva landstingen full frihet att själva besluta, vilka uppgifter
skola tillkomma utskottet, eller att från förvaltningsutskottets finansiella
kontroll och ledning undandraga landstingets viktigaste och största frågor,
de angående hälso- och sjukvård, och anförtro dessa åt en särskild styrelse.
Ty i länskommunen bör enligt min mening lika litet som i primärkommunen
en så viktig fråga som en betryggande beredning och en enhetlig förvaltning
bero uteslutande på kommunens goda vilja; och ett inskjutande av en särskild
sjukvårdsstyrelse vid sidan av förvaltningsutskottet skulle givetvis komma att,
såsom de sakkunniga framhållit och från flera håll vitsordats, allvarligt äventyra
den enhetliga överblick över och ledning av förvaltningsapparaten, som
man velat ernå.
Sistnämnda fråga sammanhänger i viss mån med frågan om sjukhusförvaltningens
omorganisation. Ett förslag till en dylik omorganisation föreligger för
närvarande i det av 1920 års lasarettsstadgekommitté den 18 oktober 1922 avgivna
betänkandet med förslag till allmän sjukhusstadga.
En jämförelse mellan det nu framlagda förslaget till landstingslag, särskilt
i delar, som angå förvaltningsutskottets ställning, med nuvarande sjukhusstadgor
ävensom med förslaget till allmän sjukhusstadga giver emellertid
vid handen, att en lösning av landstingens förvaltningsfråga i huvudsaklig överensstämmelse
med de av de sakkunniga angivna riktlinjerna, enligt vilka de olika
sjukhusstyrelserna i allt väsentligt bibehållas vid dem nu tillkommande befogenheter,
på intet obehörigt sätt föregriper sjukhusförvaltningens omorganisation.
Det kan t. o. in. med fog påstås, att det provisorium i fråga om förhållandet
mellan de olika sjukhusstyrelserna och landstingets centralorgan, som
Departe
mentschefen.
90
Kungl. Maj:ts proposition nr 188.
i viss mån åstadkommes, därest den nya landstingslagen antages, medan de
nuvarande sjukhusstadgorna lämnas orubbade, kan bliva till fördel så till vida,
att man därmed far tillfälle att sa att säga pröva sig fram till en lösning av
den mycket omdebatterade frågan, huru de olika sjukhusstyrelsernas och centralorganets
kompetensområden skola i detalj avvägas.
Den närmare utformning, som i 39 § givits åt förvaltningsutskottets åligganden,
finner jag i likhet med flertalet myndigheter och korporationer, som yttrat
sig över förslaget, väl avvägd, och jag kan icke dela den uppfattning, som i
nagra utlåtanden kommit till synes, att genom hithörande bestämmelser förvaltningsutskottet
skulle gent emot landstinget erhålla en alltför stor makt. En
jämförelse mellan de av de sakkunniga föreslagna bestämmelserna till reglering
av förvaltningsutskottets obligatoriska åligganden med motsvarande bestämmelser
i kommunalförordningen för landet ådagalägger klart och tydligt,
hurusom de sakkunniga, som i det stora hela finna det nuvarande decentralisationssystemet
inom landstingsförvaltningen vara av godo och följaktligen böra
i möjligaste mån bibehållas, icke velat tillerkänna förvaltningsutskottet samma
stora befogenheter gent emot landstinget, som kommunalnämnden äger gent emot
landskommunens beslutande församling. »Att handhava penningväsendet» och
»avgiva förslag till utgifts- och inkomststat» äro åligganden, som ovillkorligen
i länskommunen liksom i primärkommunen måste tillkomma det finansiella
centralorganet, och vad angår överinseendet över de olika förvaltningsgrenarna,
som enligt förslaget skulle tillkomma förvaltningsutskottet, så avser detta —-till skillnad från vad som härutinnan gäller för kommunalnämnd och till skillnad
från vad lasarettsstadgekommittén föreslagit i fråga om landstingets sjukvårdsnämnd
— allenast den ekonomiska förvaltningen. Påståendet, att de föreslagna
bestämmelserna skulle utgöra hinder för landstinget att för beredning av
eu ekonomisk fråga tillsätta en särskild delegation utanför förvaltningsutskottet,
är icke riktigt. Såsom för närvarande är fallet i landskommunen, skulle enligt
det förevarande förslaget — 42 § — jämväl inom länskommunen sådan beredningsdelegation
kunna tillsättas, men i båda fallen skulle kommunens ekonomiska
centralorgan, i förra fallet kommunalnämnden, i det senare förvaltningsutskottet,
lämnas tillfälle att, innan delegationens utredning eller förslag upptoges
till behandling i den beslutande församlingen, avgiva utlåtande i frågan.
Stadgandet att förvaltningsutskottet därjämte skall »utöva den befattning
med förvaltningen av landstingets anstalter och inrättningar, som enligt lag eller
författning ankomm,er å förvaltningsutskottet» får, såsom de sakkunniga framhållit,
praktisk betydelse allenast i den mån, som annan lag eller författning
tilldelar förvaltningsutskottet sådan befattning.
Så länge frågan om sjukhusförvaltningens omorganisation är olöst, har jag
icke ansett mig böra i fråga om den befattning, som förvaltningsutskottet eventuellt
skall taga med de särskilda lasaretten, sjukstugorna och tuberkulosanstalterna
samt deras direktioner, föreslå någon ändring i annan mån än vad
som i landstingslagen angives.
Vid sådant förhållande, och då, som sagt, utskottets överinseende över de
olika sjukhusstyrelsernas och andra lokala styrelsers förvaltning enligt 39 §
Kungl. Maj:ts proposition nr 188.
91
i lagförslaget skall inskränka sig till den ekonomiska sidan av förvaltningen,
medan däremot sagda styrelser i liuvudsak allt fortfarande skola ensamma
handhava dem nu anförtrodd sjukhusförvaltning in. m., har jag icke funnit tillräckliga
skäl föreligga att, såsom medicinalstyrelsen påyrkat, bereda förste provinsialläkare
och länsveterinär ovillkorlig rätt att närvara i utskottet vid behandling
av frågor, som angå respektive sjukvård och veterinärväsende.
Att en beslutande representation, som sammanträder allenast en gång om året
har behov av ett ställföreträdande organ förefaller mig uppenbart. Eftersom
utskottet är ansvarigt inför landstinget och landstinget äger befogenhet att
genom reglemente eller beslut i särskilda fall göra inskränkningar i förvaltningsutskottets
ställföreträdande verksamhet, synes mig tillbörlig trygghet
föreligga för att förvaltningsutskottet icke obehörigen inkräktar på landstingets
egen ställning.
Det av Örebro läns landsting gjorda uttalandet, att de sakkunniga förbigått
en befogenhet, som i lagen borde inrymmas, nämligen att »å landstingets vägnar
pröva och fatta beslut beträffande av fattigvårdssamhällen framställda
krav på ersättning för sjukvårdskostnader åt fattiga enligt 40—42 §§ fattigvårdslagen
samt att å landstingets vägnar anföra besvär och avgiva förklaringar
i dylika ärenden», torde icke föranleda någon åtgärd, enär omförmälda
ärenden tydligen, så vitt icke landstinget annorlunda beslutat, skola ankomma
på utskottet såsom verkställande organ.
En ändring i de sakkunnigas förslag till 39 §, som jag funnit erforderlig,
hänför sig till en av länsstyrelsen i Uppsala län framförd anmärkning, att det
i förevarande paragraf bör utsägas, att förvaltningsutskottet skall utses för
tiden till nästa lagtima mötes avslutande.
Mot de av de sakkunniga i 40 § intagna bestämmelser angående antalet ledamöter
i förvaltningsutskottet och rätt för landstinget att i reglementet för utskottet
fastställa, huruvida och i vilken omfattning de utskottet tillkommande
bestyren skola fördelas å två eller flera avdelningar, ävensom stadgandena att,
där utskottet skall vara uppdelat på avdelningar, landstinget i reglementet må
kunna föreskriva, att dessa avdelningar skola av landstinget utses genom särskilda
val, samt att det alltid skall ankomma på det samfällda utskottet att
uppgöra förslaget till utgifts- och inkomststat, har jag ingen erinran att göra.
Att, såsom föreslagits av Jämtlands läns landsting, sätta minimiantalet ledamöter
till tre eller således under det antal, som gäller i fråga om kommunalnämnd
och flertalet andra kommunala nämnder, och att minska maximiantalet
väsentligen under det av de sakkunniga föreslagna kan jag icke anse välbetänkt
med hänsyn till den betydande uppgift, som enligt förslaget skall åvila förvaltningsutskottet.
En någorlunda fyllig utskottssammansättning är önskvärd
även av den anledningen, att de ärenden, som ankomma på utskottets handläggning,
äro av så skiftande innehall och, vad angar större landstings(mråden,
ofta fordra kännedom om så skilda lokala förhållanden, att olika
sakintressen och olika delar av området böra vara inom utskottet företrädda.
Det relativt höga maximiantal ledamöter, som av de sakkunniga föreslagits,
sammanhänger för övrigt med medgivandet om en uppdelning pa avdel
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 188,
92
ningar, och det ma härvid framhallas, hurusom inom de landstingsområden, där
man sökt ordna landstingsförvaltningen efter tidens krav, tolv ä fjorton ledamöter
ansetts behövliga. Att, såsom nyssnämnda landsting föreslagit, i avsikt
att komma ifrån detta höga maximum och garantera »enhetligheten» i utskottets
beslut, vilken genom det stora antalet ledamöter och uppdelningen på avdelningar
föimenades löpa fara, förbjuda dylik uppdelning och i stället införa bestämmelser
av innebörd, att utskottet äger att åt särskilda av utskottet utsedda
delegationer uppdraga handhavandet av vissa bestyr, dock med ansvaret och
överinseendet över delegationernas verksamhet åvilande utskottet, kan jag icke
finna lämpligt. Särskilda beredningar kunna enligt de sakkunnigas förslag -—
42 § — liksom för närvarande tillsättas, men detta tillsättande bör hädanefter
som hittills ankomma på landstinget, och de sakkunnigas förslag innebär icke
något tvång för landstinget att uppdela förvaltningsutskottet på två eller flera
avdelningar.
Framställda yrkanden, att de olika avdelningarna inom utskottet ovillkorligen
skola utses genom skilda val samt att utskottets uppdelning på avdelningar likaledes
ovillkorligen skall företagas av utskottet självt, har jag icke kunnat biträda,
utan har ansett, att det bör ankomma på landstingen själva att i reglementen
fastställa den ordning, som i förevarande hänseenden anses lämplig med
hänsyn till de olika lokala förhållandena och åskådningarna inom landstingsområdet.
Bestämmelsen, att den befattning med hälso- och sjukvårdsärenden, som enligt
allmänna sjukhusstadgan tillkommer utskottet, icke må på olika avdelningar
uppdelas, har tillkommit under förutsättning, ati en sådan stadga skulle
antagas samtidigt med landstingslagen. Då så ej är fallet, bör denna bestämmelse
utgå ur de sakkunnigas förslag. Likaledes bör av skäl, som jag tidigare
angivit, det i 40 § förekommande stadgandet, att beslut om urtima möte skall
fattas av samfällt förvaltningsutskott, utgå ur samma förslag.
41 och 42 §§■ I 41 § angivas diskvalifikationsgrunderna för ledamotskap eller suppleantDe
saktom- skap i förvaltningsutskottet och i 42 § de beredande organ i förtroendeställning,
vilka landstinget är berättigat anlita jämte förvaltningsutskottet.
Utlåtanden. Under förstnämnda § yrkar länsstyrelsen i Södermanlands län, att i lagen
måtte tydligt angivas,^ huruvida till medlemmar av förvaltningsutskottet (och
särskild beredning) må kunna väljas personer, som ej äro ledamöter av landstinget.
Om meningen vore, att endast landstingsman skulle kunna väljas till
ledamöter i förvaltningsutskottet, syntes bestämmelserna i 41 § i de sakkunnigas
förslag om villkor för valbarhet m. m. onödiga.
o Stockholms läns landsting föreslår en utvidgning av paragrafen och anför i
sådant avseende, att det stundom inträffade, att till landstinget för yttrande remitterades
frågor av den vidlyftiga beskaffenhet, att landstinget vid sitt sammanträde
icke kunde avgiva de begärda yttrandena, utan nödgades uppdraga
åt en delegation att å landstingets vägnar avgiva dessa. Landstinget ansåge
det därför vara ^ensidigt, att en uttrycklig befogenhet i sådant hänseende tillerkändes
landstinget, och att 42 § erhölle den vidsträcktare avfattning, som
härav betingades.
Mot detta landstingets uttalande genmäler länsstyrelsen i Stockholms län följande:
»Enligt 42 §, sådan den lyder i de sakkunnigas förslag, äger landstinget
Kungl. Mai:ts proposition nr 188.
93
att för beredning överlämna visst ärende åt särskilt utsedda personer. Verkställes
beredningen medan landstinget är samlat, avlämnas det betänkande, vari
beredningen resulterat, till landstinget, som fattar sitt beslut i frågan. Om
beredningen verkställes å annan tid, inträder i regel förvaltningsutskottet, vilket
enligt 39 § företräder landstinget mellan dess möten, i landstingets befogenhet
i förhållande till beredningens arbete. Denna förvaltningsutskottets ställning
såsom landstingets representant mellan mötena är dock icke ovillkorlig. Den
är beroende av att annorlunda icke genom lag eller författning eller landstingets
beslut finnes föreskrivet. Landstinget är sålunda redan på grund av 39 § oförhindrat
att uppdraga åt de personer, vilka beredningen anförtrotts, att vid uppdragets
fullgörande handla å landstingets vägnar. Den av landstinget föreslagna
utvidgningen av 42 § är sålunda icke behövlig.»
Länsstyrelsens i Södermanlands län ovan omförmälda erinran mot 41 § har Departesynts
mig böra föranleda en tilläggsbestämmelse till de sakkunnigas förslag, mentschefensom
tydligt angiver, att ledamotskap av landstinget icke utgör villkor för att
kunna väljas till ledamot av förvaltningsutskott.
Även 42 § har jag ansett böra i liknande syfte förtydligas. Den av Stockholms
läns landsting påyrkade utvidgningen av paragrafens bestämmelser anser jag
i likhet med länsstyrelsen i länet obehövlig.
Till förslagets bestämmelser om landstingsförvaltningens organisation ansluta 43 och 44 §§.
sig stadgandena dels i 43 § om personer i förtroendeställning — bland andra De sakkunföredragande
ledamöter i förvaltningsutskottet — åt vilka landstinget må nlga''
inom vissa gränser kunna besluta ersättning för uppdragets utförande, och
dels i 44 § om tjänstemän, som antingen måste eller kunna av landstinget anställas.
Stadgandet i 43 § är i de sakkunnigas förslag avfattat i enlighet med vad
av dem härutinnan föreslagits i deras betänkande III den 18 januari 1922.
44 § motsvarar 28 § i landstingsförordningen och vissa därpå följande §§ i
samma förordning. Under det emellertid landstingsförordningens 28 § i förevarande
hänseende är formulerad så, att varje landsting skall antaga sekreterare
och kamrerare med vissa för vardera av dem i de två därpå följande §§ angivna
åligganden, upprätthåller visserligen även 44 § i förslaget kravet på att
samma åligganden skola handhavas av personer i tjänsteställning, men lagrummet
utsäger tillika, att även andra förvaltningsbestyr kunna överlämnas åt
tjänstemän, och giver icke några som helst bindande föreskrifter angående göromålens
fördelning mellan de olika tjänsteinnehavama.
Landstingen skulle alltså få full frihet att ordna med avlönade hjälporgan på
sätt de finna för sig mest passande med den inskränkningen endast, att tjänstemän
skola anställas för protokollsföringen och expedieringen av landstingets
beslut samt för räkenskapsföringen och kassans omhänderhavande. För att
dock full klarhet skall bliva rådande beträffande göromålens och ansvarets fördelning
inom varje landsting stadgas slutligen i 44 §, att föreskrifter i sådant
hänseende skola meddelas i reglementet för förvaltningsutskottet eller i särskild
instruktion för tjänstemännen.
De sakkunnigas förslag till lösning av den omdiskuterade frågan, huruvida uu&tan(jfin
landstingsförvaltningens omorganisation borde innebära ett obligatoriskt över
-
94
Eungl. Maj:ts proposition nr 188.
Departe
mentschefen.
gående till systemet med avlönade tjänstemän, eller om förtroendemannasystemet
skulle kunna tillämpas i samma omfattning som hittills, har, såsom tydligt
framgår av de inkomna utlåtandena, mottagits med allmän tillfredsställelse.
I utlåtande från Svenska landstingsförbundets styrelse heter det sålunda
bl. a.:
_ »Att de sakkunniga härvid (i fråga om bestämmelserna med avseende på
hjälpmedel för utförandet av förvaltningsutskottets arbete) beträtt den riktiga
och över huvud taget enda framkomliga vägen för frågans lösning, därom vittna
ej minst förhandlingarna både vid landstingsombudsmötet 1920 och konferensen
nu i år. Vid den förra bröto sig meningarna skarpt angående landstingsdirektörslinjens
fördelar och nackdelar, och det konstaterades, att hela denna fråga
hängde intimt samman med personförhållanden och lokala förhållanden, samt
att en tvångsbestämmelse till fördel för den ena eller andra linjen vore till
skada. —• — Styrelsen kan under sådana förhållanden i allo tillstyrka kommittéförslaget
jämväl vad angår de nu senast omförmälda bestämmelserna.»
I fråga om 43 § har i de inkomna utlåtandena anmärkts, att där avhandlade
fråga redan fått sin lösning genom lag den 15 juni 1923, och att följaktligen
paragrafens bestämmelser borde bringas till överensstämmelse med motsvarande
stadgande i sagda lag.
Göteborgs och Bohus läns landsting anser emellertid, att förevarande § bör
erhålla den utformning, som av de sakkunniga föreslagits. Förslagets bestämmelse
om dagtraktamente enligt tredje klassen i resereglemente! vore nämligen
med hänsyn till de ofta förekommande ändringarna i detta reglemente i enlighet
med penningvärdets växlingar uppenbarligen mer anpassbara än den antagna
lagen, varigenom dagtraktamentet fixerats till visst belopp.
Vad angår 44 §, framhåller Örebro läns landsting, att, enär en del landsting
hädanefter såsom hittills torde önska anställa allenast en tjänsteman, för
tydlighetens skull framför ordet »tjänstemän» borde inskjutas orden »tjänsteman
eller», och länsstyrelsen i Södermanlands län uttalar, att i denna § borde
bland tjänstemännens skyldigheter angivas även den att föra landstingets
diarier.
Jag anser, att 43 § bör bringas till överensstämmelse med motsvarande stadganden
i landstingsförordningens 31 § i den lydelse den erhållit genom lagen
den 15 juni 1923 och att i 44 § bör införas det av Örebro läns landsting påyrkade
tillägget. Däremot synes mig icke vara nödvändigt eller lämpligt att, såsom påyrkats
från länsstyrelsen i Södermanlands län, i lagen föreskriva, att landstingets
diarieföring ovillkorligen skall handhavas av tjänsteman.
Med de ändringar och jämkningar, som sålunda av mig ansetts erforderliga,
godtager jag de i förevarande lagrum föreslagna bestämmelserna.
6 kap. Om utgifts- och inkomststat, landstingsskatt och revision
(45-53 §§).
De i sjätte kapitlet intagna lagrummen, 45—53 §§, äro avsedda att ersätta
de nuvarande stadgandena i 45—57 §§ i landstingsförordningen i fråga om
landstingets utgifts- och inkomststat, landstingets beskattningsrätt och revision
av landstingets förvaltning.
Kungl. Maj:ts proposition nr 188.
95
Beträffande denna §, som med vissa av den föreslagna omläggningen av
landstingsförvaltningen föranledda jämkningar upptagits från 45 och 46 §§ i
landstingsförordningen, har jag intet att erinra.
Denna § motsvarar 47 § i landstingsförordningen och avser i likhet med sistnämnda
lagrum att reglera sättet för täckande av landstingets utgifter eller med
andra ord att reglera landstingets beskattningsrätt.
I fråga om grunderna för denna beskattningsrätt hava de sakkunniga i sitt
betänkande, sid. 164—188, lämnat en ingående historisk framställning, till vilken
jag hänvisar.
De sakkunniga hava, med ett undantag, till vilket jag strax återkommer, bibehållit
nu gällande grunder i sak oförändrade.
Den sakliga ändring, som föreslagits, berör landstingets rätt enligt 47 § i
landstingsförordningen att besluta om annan grund för uttaxeringen än den,
som erhålles med ledning av bevillningstaxeringen. Denna rätt hava de sakkunniga
ansett icke vidare böra tillkomma landstinget. Densamma vilar, enligt
vad de sakkunniga erinra, på historiska grunder, som numera bortfallit, och lägger
enligt de sakkunnigas mening i landstingets händer en alltför obegränsad
makt, som i händelse av missbruk skulle kunna leda till en orättfärdig fördelning
av skattetungan mellan olika samhälls- och yrkesklasser.
För att emellertid undvika rubbning i de förhållanden, med vilka landstinget
räknat på grund av redan fattat beslut om differentiering efter skatteobjekt hava
de sakkunniga ansett lämpligt att genom en bestämmelse i promulgationslagens
3 § giva bindande verkan åt dylika beslut även för tiden efter landstingslagens
ikraftträdande.
Däremot hava de sakkunniga, om än med viss tvekan, bibehållit det i landstingsförordningen
meddelade stadgandet om rätt för landstinget att besluta
skattedifferentiering i territoriellt hänseende utan frångående inom de skilda områdena
av skattens lagstadgade relation till inkomstsiffran. Stadgandet i ämnet
har emellertid undergått jämkning i syfte att närmare precisera detsamma
och förebygga en oegentlig tillämpning (betänkandet sid. 188). I sist angivna
syfte hava de sakkunniga, såsom jag vid behandlingen av 32 § i förslaget erinrat,
bland beslut, som kräva kvalificerad majoritet, upptagit även beslut i fråga
om territoriell skattedifferentiering, varjämte de sakkunniga i sitt förslag till
55 § upptagit den bestämmelse, att dylikt beslut för att få bindande kraft
skall underställas länsstyrelsens godkännande. En av de sakkunniga har i
avgiven reservation uttalat sig för att jämväl stadgandet om territoriell differentiering
måtte ur lagstiftningen om landsting utmönstras.
De sakkunniga hava icke föreslagit någon ändring i den särskilda författningen
angående den personliga sjukvårdsavgiften, men uttala sig i sin motivering
till förevarande lagrum för avskaffande snarast möjligt av denna avgift
och hava i syfte att icke behöva rubba texten i lagrummet, i händelse den särskilda
författningen angående avgiften framdeles skulle upphävas, icke uttryckligen
omnämnt sjukvårdsavgiften i 46 §. Angående de närmare skälen för denna
mening hänvisar jag till betänkandet.
45 §.
46 §.
De sakkunniga.
96
Kungl. Maj:ts proposition nr 188.
Utlåtanden.
Mot de sakkunnigas under 46 § anförda motiv för den personliga sjukvårdsavgiftens
avskaffande hava erinringar framförts från länsstyrelsen i Jönköpings
län samt från Uppsala och Blekinge läns landsting. Någon närmare
redogörelse för vad härutinnan förekommit torde icke här vara påkallad.
I örslaget att borttaga den nuvarande rätten för landstinget att besluta annan
grund för uttaxeringen än den i enlighet med bevillningstaxeringen har icke
framkallat några erinringar. Flertalet länsstyrelser och landsting ävensom
Svenska landstingsförbundets styrelse hava t. o. m. velat gå längre än de sakkunniga
och i enlighet med reservantens förslag beröva landstinget jämväl rätten
att besluta skattedifferentiering i territoriellt hänseende. Motiven härför sammanfalla
i allmänhet med dem, som anförts av reservanten bland de sakkunniga
och i viss mån även av majoriteten bland de sakkunniga. Särskilt framhålles,
hurusom både staten och primärkommunerna sakna dylik rätt till territoriell
differentiering, och hurusom denna rätt är ägnad att äventyra landstingets
stora betydelse såsom ett skatteutjämnande led i den kommunala självförvaltningen.
Länsstyrelsen i Gotlands län anför följande exempel på huru rätten till territoriell
skattedifferentiering kan missbrukas:
»Inom ett provinsialläkaredistrikt har förslag yäckts att inköpa bostad åt
provinsialläkaren. Samtliga kommuner utom den, inom vilken läkaren är bosatt,
hava avslagit detta förslag. Vid landstinget väckes motion av en medlem
från den kommun, där stationen för läkaren är förlagd, om sådant inköp.
Ingen av de Övriga kommunerna inom distriktet är direkt representerad i landstinget.
Detta bifaller motionen och bestämmer, att den för ändamålet nödvändiga
uttaxeringen skall drabba de läkaredistriktet tillhörande kommunerna.
Ilitt sadant beslut torde icke sta i god överensstämmelse med kommunernas rätt
att själva besluta i sina ekonomiska angelägenheter.»
Direkta uttalanden för ett bibehållande av rätten till territoriell skattedifferentiering
förekomma i utlåtandena från länsstyrelserna i Malmöhus och Norrbottens
län samt från Blekinge, Örebro och Norrbottens läns landsting.
Förstnämnda länsstyrelse framhåller, att, vad som för länsstyrelsen vid ställningstagande
till förevarande fråga varit utslagsgivande, vore den omständigheten,
att det visat sig, att, tack vare nu gällande bestämmelse i detta avseende,
betydelsefulla företag kommit till stånd, företag som eljest icke kunde
antagas hava blivit förverkligade. Att för framtiden avskära de praktiska
utvägar till främjande av gagneliga företag, som sålunda rätten till skattediffeii(rntl.
ermg anölvet s.lag visat sig innebära, kunde länsstyrelsen icke finna
välbetänkt, så mycket mindre som faran av missbruk finge anses utesluten genom
de föreslagna bestämmelserna om länsstyrelsens godkännande såsom förutsättning
för beslut enligt 46 § 2 mom. om befrielse från eller lindring i skyldighet
att till visst företag bidraga samt om dubbelt flertal såsom villkor för beslut
i dylikt avseende.
Länsstyrelsen i Norrbottens lön anför följande:
»Otvivelaktigt torde vägande principiella skäl, på sätt anföres av reservanten
i detta stycke, kunna åberopas mot bibehållande av skattedifferentieringen.
Fmellertid torde och detta gäller i särskild grad det vidsträckta Norrbottens
län — betydande praktiska fördelar vara förbundna med bibehållande åt landstinget
av den handlingsfrihet, som möjligheten till skattedifferentiering innebär.
Kungl. Maj:ts proposition nr 188.
97
Manga från vissa ortssynpunkter som rent lokala betecknade kommunikationsoch
andra frågor, vilka sedermera visat sig betydelsefulla för hela länskommunens
utveckling, hava genomdrivits, tack vare denna rätt i landstingets hand, och
erfarenheten rörande dess användande talar icke för dess slopande. Det lärer
icke vara troligt, med den erfarenhet som föreligger om den behandling dylika
frågor kunna röna i kommunrepresentationerna och om den mänskliga avunden,
att enighet skall kunna åvägabringas bland alla kommuner i ett vidsträckt
landstingsområde om bidrag till ett företag, som icke för dem samtliga kan
sägas vara av lika intresse, detta ej ens om landstinget föregår med beslut om
ett anslag för sin del. De skilda ortsintressenas företrädare, sammanförda i
landstinget, torde besitta eller åtminstone beredas möjlighet att få en vidare
syn pa frågor av hithörande art än som i primärkommunerna kan förväntas
komma till uttryck. Enligt de sakkunnigas utredning begagna sig för närvarande
endast sju landsting — däribland Västerbottens läns och Norrbottens
läns — av rätten att gorå avvikelse från den allmänna regeln om sättet för
landstingsskattens utgörande. På sätt framhålles i yttrande från detta läns
landsting skulle borttagande av denna rätt vara synnerligen olämpligt här, varest
tillampas och är avsett att tillämpas skattedifferentiering i fråga om ert flertal
anslag för inköp av mark till järnvägsanläggningar. Då rätten ifråga
synes hava brukats med urskiljning och densamma, ehuru jämförelsevis sparsamt
använd pa sina håll tages i anspråk, och då vidare beslut i ämnet skola
erhålla länsstyrelsens godkännande för att vinna bindande kraft, anser länsstyrelsen
betänkligheter icke böra möta mot anslutning till vad i detta avseende
iöreslagits.»
Norrbottens läns landstings förvaltningsutskott anför i sitt till landstinget
avgivna yttrande:
»I en annan punkt, där olika meningar varit rådande inom kommittén, vill
iorvaltmngsutskottet däremot obetingat mot en reservant inom kommittén, herr
r ! ; f.f.1®30,11- understryka kommittémajoritetens framhållande av att möjlg
let till lokal eller territoriell skattedifferentiering gives för ett landsting.
Ett motsatt stadgande skall vara synnerligen olämpligt, särskilt för Norrbottens
P?’ ,1.1}10m V1 ^ tillämpats och antagligen även kommer under kommande år
att tillampas _ dylik territoriell skattedifferentiering särskilt vid beviljande
-aİr w?P aV Järnvägsanläggning. Det torde, särskilt i ett
lan med Norrbottens utsträckning, vara ganska naturligt, att man låter de
dnT™™ H ^ narilla1re en beslutad järnvägsanläggning, betala en något
drj gare .katt till sadana ändamål som ha sammanhang med järnvägen i fråga.
^n eventuellt tillkommande ny bestämmelse rörande landstingsskatten skulle
\ ov^1?t ,vaP opP.p3 mot. kommuner, som redan fått erlägga skatt efter
den högsta skattedifi erentieringsklassen men som sedan skulle dessutom få för
en längre bort belägen järnvägsanläggning erlägga lika hög uttaxering som
^PPpuner, som direkt berördes av den nya järnvägsanläggningen och vilka
hittills kanske erlagt skatt efter lägsta differentieringsklassen.»
Då frågan om de personliga skatternas avskaffande för närvarande är under
utredning och de sakkunnigas formulering av 40 § i lagförslaget icke innebär
att sjukvurdsavgiftcn .skulle avskaffas, utan allenast att ett sådant avskaffande
i framtiden skall kunna ske utan ändring i landstingslagen, har jag icke ansett
fi forderlig-): eller lämpligt att r förevarande sammanhang göra något uttalande
om, huruvida sagda skatt bör bibehållas eller icke, utan tillstyrker allenast att
densamma, såsom av de sakkunniga föreslagits, icke vidare särskilt omnämnas
i landstingslagen.
Bihang till riksdagens protokoll 192.'',. 1 samt. lJ,Hhaft.. (AV 188 ) 7
Departe
mentschefen.
98
Kungl. Maj:ts proposition nr 188.
47 §.
De sakkunniga.
Utlåtanden.
Vad de sakkunniga anfört såsom motiv för avskaffande av landstingens rätt
att besluta om annan grund för uttaxering än den, som erhålles med ledning av
bevillningstaxeringen, synes mig övertygande, och biträder jag i likhet med
samtliga länsstyrelser och det övervägande flertalet landsting de sakkunnigas
uppfattning härutinnan.
Svårare är givetvis att taga ställning till frågan om landstingets rätt att allt
fortfarande besluta skattedifferentiering i territoriellt hänseende. Härvid bör
mot varandra vägas å ena sidan, att eu dylik rätt till territoriell skattedifferentiering
är något okänt för såväl statens som primärkommunernas skattepåläggning,
och att rätten i fråga givetvis kan leda till betänkliga missbruk
och äventyra landstingets uppgift såsom skatteutjämnande led i den kommunala
självförvaltningen, samt å andra sidan, att allenast genom denna rätt för
länen synnerligen betydelsefulla landstingsåtgärder, framför allt på järnvägstrafikens
område, möjliggjorts, ävensom att sagda rätt hittills, så vitt jag vet,
icke av landstingen missbrukats. Vid övervägande av dessa omständigheter har
jag, särskilt med hänsyn tagen till de uttalanden för differentieringens bibehållande,
som anförts från länsstyrelsen och landstinget i Norrbottens län, kommit
till den bestämda uppfattningen, att landstinget fortfarande bör bibehållas
vid rätten att besluta skattedifferentiering i territoriellt hänseende. Till denna
min uppfattning har jämväl bidragit dels den omständigheten, att epidemilagens
medgivande, att stad, som utgör del av landstingsområde, under vissa betingelser
kan utgöra eget epidemidistrikt, faktiskt innebär, att under alla förhållanden en
olika landstingsbeskattning för land och stad kan äga rum, dels att, om vägväsendet
en gång i framtiden blir en landstingsangelägenhet, omförmälda rätt
till skattedifferentiering kan bliva ett nödvändigt instrument för en smidig och
rättvis fördelning av vissa vägkostnader. De krav på kvalificerad majoritet och
på länsstyrelsens prövning, som de sakkunniga uppställt för beslut om territoriell
skattedifferentiering, anser jag vara ägnade att förebygga missbruk.
Till frågan om lämpligheten av att i allmänhet låta landstingets beslut bliva
beroende av länsstyrelsens godkännande återkommer jag vid behandlingen av
55 § i förslaget.
Paragrafen, sådan den av de sakkunniga förslagits, har av mig ansetts böra
underkastas omredigering i formellt hänseende.
Mot den i promulgationslagens 3 § intagna bestämmelsen har jag ingen annan
saklig erinran att göra än att den bör jämkas i anslutning till vad jag i det
följande kommer att föreslå i fråga om tiden för den nya landstingslagens
ikraftträdande.
Lagförslagets 47 § meddelar liksom nu 48 § i landstingsförordningen föreskrifter
angående insändande till landstinget av vissa taxeringsuppgifter att
tjäna till ledning för landstingsskattens bestämmande. Andra sakliga ändringar
än sådana, som direkt äro betingade av den förvaltningsutskottet tilldelade befattning
med avseende på utgifts- och inkomststaten, hava icke av de sakkunniga
föreslagits.
Under denna §, sådan den lyder i de sakkunnigas förslag, framhålla länsstyrelsen
och landstinget i Jönköpings län lämpligheten av att för den häradsskri
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 188.
99
vare och magistrater åliggande skyldigheten att varje år efter slutade taxeringsförrättningar
till landstingets förvaltningsutskott genom länsstyrelsen insända
angivna förteckningar bestämmes viss dag, före vilken skyldigheten skall vara
fullgjord, förslagsvis före den 1 juli.
Vad länsstyrelsen och landstinget i Jönköpings län ifrågasatt har jag icke
ansett mig kunna beakta i vidare mån än att jag i förevarande paragraf gjort
det tillägget att förteckningarna skola efter slutade taxeringsförrättningar insändas
»så fort ske kan».
De föreskrifter angående landstingsmedlens debitering och indrivning i sammanhang
med kronoskatterna, som för närvarande innehållas i 49 § i landstingsförordningen,
återfinnas i första stycket av de sakkunnigas förslag till 48 §. Allenast
i vad desamma stadga, att de inflytande medlen skola insättas i lantränteriet,
har ändring vidtagits för att befria det ifrågavarande lagrummet från den
bristande överensstämmelsen mellan ordalag och innebörd, som förefunnits alltsedan
ikraftträdandet av kungörelsen den 4 december 1908 med föreskrifter i
anledning av lantränteriernas indragning från och med 1909 års ingång.
Bestämmelsen i 48 § innebär enligt de sakkunnigas mening, att landstinget
är oförhindrat att ordna landstingsmedlens debitering och uppbörd på annat
vis, än bestämmelserna förutsätta såsom det regelmässiga.
Såsom ett andra stycke i denna paragraf upptar förslaget vidare föreskrift
angående ersättning för landstingsmedlens debitering och uppbörd ävensom för
upprättande av den i 47 § omförmälda förteckning. Då det hittills i landstingsförordningens
53 § meddelade stadgandet beträffande dylik ersättning numera
bragts ur tillämpning genom den år 1922 utfärdade förordningen med särskilda
föreskrifter angående ersättning för debitering och uppbörd av landstingsskatt
m. m., har givetvis anledning icke förefunnits att ånyo upptaga detta
stadgande i den nya lagen. I detta sammanhang hava de sakkunniga ansett
nödvändigt att i 9 § i promulgationslagen intaga bestämmelser om viss ändring
beträffande ingressen till förordningen den 15 juni 1922 med särskilda föreskrifter
angående ersättning för debitering och uppbörd av landstingsskatt m. m.
Gentemot de i denna § föreslagna bestämmelserna erinrar Örebro läns landsting,
att någon ersättning från landstingets sida icke bör utgå för upprättandet
av den i 47 § omförmälda förteckningen, då sådan ersättning hittills icke
utgått och det med förteckningens upprättande förenade arbetet icke vore av
»särdeles vidlyftig beskaffenhet».
Vad de sakkunniga under denna § föreslagit föranleder ingen annan erinran
från min sida än att jag i likhet med Örebro läns landsting icke finner skäl att
föreskriva särskild gottgörelse för den omförmälda förteckningens upprättande,
och ej heller anser påkallat att vidtaga någon ändring i ingressen till nyssnämnda
förordning, enär vad de sakkunniga under 8 § i sitt förslag till promulgationslag
stadgat torde vara tillräckligt i förevarande hänseende.
I anslutning till vad för närvarande finnes stadgat i 50—52 §§ av landstingsförordningen
hava i lagförslagets 49 § intagits bestämmelser om länsstyrelsens
redovisning av uppburna landstingsmedel och om upprättandet av sammandrag
däröver att föreläggas landstinget, samt i 50 § föreskrifter angående
Departe
mentschefen.
18 §.
De sakkunnig»- -
Utlåtanden.
Departe
mentschefen.
19-50 §§.
De sakkunniga.
100
Kungl. Maj:ts proposition nr 188.
Utlåtanden.
Departe
mentschefen.
befogenhet för länsstyrelsen att besluta om avkortning och avskrivning av
landstingsmedel. Nu gällande stadganden i dessa hänseenden äro, säga de
sakkunniga, så avfattade, att de måste anses äga giltighet icke blott för det
fall, att debiteringen och uppbörden försiggår på det i lagen anvisade sättet
genom länsstyrelsens försorg, utan även därest landstinget beslutar att uttaga
landstingsmedlen i annan ordning. Påtagligt är emellertid, att någon sådan
redovisningsskyldighet, varom här är fråga, icke kan åläggas länsstyrelsen, för
såvitt denna ej tagit befattning med landstingsmedlens uppbärande. Och om
ett landsting föredrar att på egen hand ombesörja debiteringen och uppbörden,
torde det naturliga vara, att landstinget självt och ej länsstyrelsen skall äga
besluta om avkortning och avskrivning. För den skull har vid bestämmelsernas
upptagande i den nya lagen föreslagits en formulering, varav uttryckligen
framgår, att de gälla, blott för såvitt debitering och uppbörd ske i sammanhang
med kronoskattema.
I fråga om de i 50 § föreslagna bestämmelserna gör länsstyrelsen i Södermanlands
län följande uttalande:
»I denna paragraf föreskrives, att där debitering och uppbörd av landstingsmedel
sker på sätt i 48 § sägs, länsstyrelsen skall besluta om avkortning och
avskrivning av landstingsmedel i förekommande fall. Här förutsättes alltså,
att debitering och uppbörd kan ske på annat sätt än 48 § stadgar. Av motiven
framgår att, enligt de sakkunnigas mening, redan 48 §:s med nu gällande förordning
överensstämmande formulering- skulle innebära, att landstinget vore
oförhindrat att ordna landstingsmedlens debitering och uppbörd på annat vis
än bestämmelserna förutsätta såsom det regelmässiga. Enligt Eders Kungl.
Maj:ts befallningshavandes uppfattning föreligga ej tillräckliga skäl att ur
nuvarande stadganden utläsa en sådan mening, utan anser Eders Kungl. Maj :ts
Befallningshavande, att landstingsskattens debitering och uppbörd ovillkorligen
skall ske genom länsstyrelsens försorg. Denna ordning anser Eders Kungl.
Maj :ts Befallningshavande också böra bibehållas, och bör därför enligt Eders
Kungl. Maj ds Befallningshavandes åsikt första raden i förslagets 50 § bortfalla
och stadgandet börja: ''Länsstyrelsen beslutar etc.’
I händelse debitering och uppbörd verkligen skola kunna av landstinget ordnas
på annat sätt, än nu förutsatts, kunna reglerande föreskrifter om huru därvid
skall tillgå efter Eders Kungl. Maj ds Befallningshavandes mening ej undvaras.
»
I överensstämmelse med den uppfattning, som av de sakkunniga hävdats, och
som tidigare utan invändning från konstitutionsutskottet gjort sig gällande i motioner
till 1921 års riksdag — n:r 137 i första kammaren och n:r 179 i andra
kammaren —, håller jag före, att den formulering av 49 § i landstingsförordningen,
som även återfinnes i 48 § i lagförslaget, kan giva stöd för sådan tolkning,
att landstingsmedlens debitering och uppbörd icke ovillkorligen skola ske i sammanhang
med kronoskatten, utan att landstinget är oförhindrat att ordna landstingsskattens
debitering och uppbörd på annat vis än bestämmelserna förutsätta
såsom det regelmässiga. Det kunde under sådant förhållande ifrågasättas
— såsom nu skett från länsstyrelsen i Södermanlands län —, om icke lagstiftningen
i förevarande sammanhang borde meddela närmare föreskrifter angående
vad som är att iakttaga för det fall, att ett landsting väljer att självt ombe
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 188.
101
sörja sina skattemedels upptagande. Särskilt kunde måhända dylika föreskrifter
finnas behövliga till förekommande av att ett landsting förlägger skatteuppbörden
till en olämplig tidpunkt. Som ovan framhållits, hava emellertid de
sakkunniga ansett sig böra förorda en utredning angående reformerande av den
nu tillämpade ordningen för landstingsmedlens debitering och uppbörd med
undvikande om möjligt att landstingen hänvisas till att anordna självständigt
debiterings- och uppbördssystem. Vid sådant förhållande har jag, som i likhet
med de sakkunniga och omförmälda länsstyrelse anser ett dylikt självständigt
system icke vara att förorda, icke funnit skäl föreligga att i lagen inarbeta några
nya bestämmelser i det av länsstyrelsen angivna hänseende.
Det föreslagna allmänna åliggandet för förvaltningsutskottet att förvalta
landstingets penningväsende har av de sakkunniga ansetts böra föranleda ändring
jämväl av de nuvarande bestämmelserna i landstingsförordningens 54 § angående
de till länsstyrelsen inflytande landstingsmedlens utanordning till landstinget
och deras handhavande efter utanordningen. Om åt förvaltningsutskottet
gives nyssnämnda åliggande, hava de sakkunniga ansett landstingets ordförande
böra fritagas från sin hittillsvarande befattning med ifrågavarande medels
utanordning. Det skulle givetvis åligga utskottet att på bästa sätt söka
fruktbargöra de mottagna medlen, till dess de bliva behövliga för avsedda ändamål.
Då det vidare läge vikt uppå, att dessa inkomster fortast möjligt ställdes
till förfogande för landstingsförvaltningens behov, hava de sakkunniga ansett,
att åt berörda bestämmelser borde givas sådan formulering, att därav uttryckligen
framginge, att landstingsjnedlen skola utan dröjsmål utanordnas allt eftersom
de inflyta. I förevarande hänseende har alltså föreslagits ett stadgande
av innehåll, att till länsstyrelsen inflytande landstingsmedel skola ofördröjligen
utanordnas till landstingets förvaltningsutskott.
Vad de sakkunniga sålunda anfört och föreslagit har icke föranlett något uttalande
från länsstyrelser eller landsting, och jag har intet annat att erinra
härutinnan än att utanordningen av landstingsmedlen enligt min uppfattning
bör ske först efter rekvisition av förvaltningsutskottet. Paragrafen har i enlighet
härmed omredigerats.
Landstingsförordningens föreskrift i 55 §, att landstingets räkenskaper skola
ställas på kalenderår, har oförändrad intagits såsom 52 § i lagförslaget.
Beträffande denna föreskrift erinrar riksräkenskapsverket, huru — såsom
ämbetsverket framhållit i sitt underdåniga yttrande den 13 september 1922
angående räkenskapsårets sammanförande med budgetsåret — några länsstyrelser
i då infordrade yttranden beträffande kommunala myndigheter, försäkringsanstalter
samt enskilda fonder och inrättningar tillhörande medel
föreslagit, att räkenskapsåret för samtliga sådana inrättningar, vilkas medel
uppbures i samband med kronoutskylder, bringades i överensstämmelse med statens
budgetsår. I denna fråga anförde statsrådet och chefen för finansdepartementet
till statsrådsprotokollet den 9 mars 1923 (prop. n:r 182 angående omläggning
av statsverkets räkenskapsår, sid. 18), att han då utan att uttala
någon mening om en dylik omläggnings ändamålsenlighet ville framhålla,
att den icke stode i sådant samband med frågan om statens räkenskapsår,
att anledning förelåge att i nämnda sammanhang närmare ingå därpå.
Öl §.
De sakkunniga.
Departe
mentschefen.
52 §.
De sakkunniga.
Utlåtande^
102
Kungl. Maj:ts proposition nr 188.
Departe
mentschefen.
53 §.
De sakkunniga.
Utlåtanden.
Då det nu föresloges, att i en ny lag fastställa räkenskapsår för landstingen,
ville riksräkenskapsverket ifrågasätta, om icke i detta sammanhang nyssnämnda
av några länsstyrelser framförda synpunkter måtte, efter föregående utredning,
upptagas till prövning och avgörande. Riksräkenskapsverket anslöte sig
till nämnda länsstyrelsers uppfattning särskilt med hänsyn till kontrollen å statens
mellanhavanden med antydda myndigheter, anstalter, fonder och inrättningar.
Åtskilliga omständigheter kunna givetvis anföras, som tala för att man om
möjligt borde söka realisera det sålunda av riksräkenskapsverket framförda
önskemålet av en överensstämmelse mellan landstingets och statens budgetsår.
En sådan överensstämmelse kan tänkas särskilt vara till fördel vid reglerande av
de till landstingen utgående statsanslagen för olika ändamål, såsom tuberkulossjukvård,
sinnesslövård,, epidemisjukvård och polisväsen. Emellertid är det enligt
mitt förmenande även av vikt, att landstingen och primärkommunerna, såsom
nu är fallet, hava sammanfallande budgetsår, och detta på grund av de ekonomiska
mellanhavanden, som förefinnas mellan de båda kommungrupperna,
exempelvis i fråga om barnmorskeväsende, distriktssjukvård, extra provinsialläkare,
sjukstugor, fattigvård och vägväsende. Även från statens sida sett, torde
någon verklig fördel icke kunna vinnas genom en omläggning av allenast landstingets
budgetsår, utan härtill skulle fordras, att samtidigt även primärkommunernas,
framför allt landstingsstädernas, finansår samtidigt bringades till överensstämmelse
med det statliga. Härtill kommer, att en sådan omläggning för
landstingens vidkommande ovillkorligen förutsätter en omläggning av tiden för
landstingens sammanträde, då det icke gärna kan anses lämpligt eller ens möjligt,
att landstinget i början av september skall uppgöra ett budgetförslag,
som skulle börja tillämpas först den första juli året därpå. Men, då det å andra
sidan, såsom nogsamt konstaterats vid tidigare behandling av frågan om
tiden för landstingsammanträdena, icke är möjligt att förlägga dessa till årets
förra hälft — bland annat på den grund att riksdag och landsting ej gärna
kunna pågå samtidigt —, så torde det vara tydligt, att man måste avstå från att
omlägga landstingets budgetsår till likhet med statens.
Förevarande § bör sålunda behållas oförändrad. I
I 53 § hava de sakkunniga sammanfört bestämmelser motsvarande dem, som
för närvarande inrymmas i 56 och 57 §§ av landstingsförordningen. Bestämmelserna
avse revision av landstingsförvaltningen. Vid avfattandet av dessa bestämmelser
hava de sakkunniga till en början beträffande revisorernas och deras
suppleanters antal ansett, att möjlighet bör beredas landstingen att i mån av
behov överskrida den i bägge fallen hittills stadgade siffran tre, och vidare föreslagit
den ändringen, att revisorerna skola utses icke såsom nu för det löpande
årets utan för det nästföljande årets räkenskaper och förvaltning. I promulgationslagens
4 § har intagits en härav föranledd övergångsbestämmelse.
I fråga om de i 53 § upptagna bestämmelserna angående revisorsval föreslår
Norrbottens läns landsting viss ändring. Landstinget anser hinder icke böra
uppställas mot att, där särskilda skäl föreligga, exempelvis för anlitande av
auktoriserad revisor, utse person, som är bosatt utom länet. I utlåtandet från
Kungl. Maj:ts proposition nr 188.
103
sagda landsting erinras vidare därom, att utöver revisorer för granskning av
landstingets huvudräkenskaper även särskilda revisorer utses för granskande av
en del olika förvaltningsgrenar och anstalter, lydande under landstinget. Lagparagrafen
borde därför lämpligen förtydligas därhän, att av densamma framginge,
att val av dylika revisorer även kunde ske.
Vad Norrbottens läns landsting anfört i fråga om visst förtydligande av lagrummet
beträffande revisor för de under landstinget hörande anstalterna m. in.,
bar jag icke ansett böra föranleda någon åtgärd. Val av särskilda revisorer för
granskning av en del olika förvaltningsgrenar och anstalter böra nämligen hädanefter
som hittills företagas med stöd av bestämmelser i de respektive specialförfattningar,
som reglera de olika förvaltningsgrenarnas och anstalternas verksamhet,
eller på grund av vad landstinget självt därom beslutat. Däremot biträder
jag landstingets erinran i fråga om lämpligheten av att kunna till revisorer för
landstingsförvaltningen utse även personer utanför landstingsområdet, vadan
orden »inom landstingsområdet» böra utgå ur förevarande lagrum. Till lagrummet
har fogats ett tillägg av den innebörd, varom jag talat vid behandlingen av
6 §, eller att den, som är redovisningsskyldig till landstinget, icke må väljas till
revisor av förvaltning, för vilken han har att redovisa, ej heller deltaga i val av
revisor för sådan förvaltning eller i beslut i anledning av revisorernas granskning
av sagda förvaltning.
Den i promulgationslagen, 4 §, intagna övergångsbestämmelsen bör
underkastas viss jämkning i anslutning till vad jag i det följande kommer att
föreslå med avseende å tiden för den nya landstingslagens ikraftträdande.
7 kap. Om underställning och offentliggörande av samt besvär över
landstingets beslut (54—58 §§). I
I de nuvarande bestämmelserna om Kungl. Maj ds prövning och fastställelse
av vissa landstingsbeslut, vilka bestämmelser äro intagna i 54 §, hava de sakkunniga
icke föreslagit någon saklig ändring.
Länsstyrelsen i Södermanlands län anser, att beslut om territoriell skattedif- Utstånden,
ferentiering, som de sakkunniga funnit böra prövas av länsstyrelsen, i stället
borde underställas Kungl. Maj ds prövning. En dylik anordning vore mera
överensstämmande såväl med länsstyrelsens och landstingets inbördes ställning
som med den omständigheten, att besvär över landstingsbeslut skola anföras hos
Kungl. Majd. 55 och 56 §§ i de sakkunnigas förslag borde sålunda helt och
hållet utgå och i stället 54 § utökas med en littera.
I fråga om sistnämnda § — och motsvarande lagrum i de övriga kommunallagarna
— ifrågasätter sagda länsstyrelse vidare, huruvida icke landstings,
kommuners och församlingars beslut om ingående av borgen, såsom för närvarande
gäller i fråga om lån, borde, åtminstone i vissa fall, för att vinna
bindande kraft, fastställas av Kungl. Majd. Därtill syntes enligt länsstyrelsens
mening desto större skäl förefinnas, som vid upptagande av lan valuta er
-
54 §■
De sakkunniga.
104
Kungl. Maj:ts proposition nr 188.
holles, medan däremot vid borgens ingående detta icke eller åtminstone icke
alltid vore fallet.
mentschefen. c*?n sakkunnigas mening avvikande ståndpunkt, som jag, enligt
vad jag i det följande kommer att närmare angiva, har i fråga om länsstyrelsens
provning av landstingsbeslut i allmänhet, har jag ansett den av länsstyrelsen
i bodermanlands län gjorda erinran i fråga om underställning av beslut om
territoriell skattedifferentienng icke böra föranleda någon ändring i de sakkunnigas
förslag till 54 §.
Ehuru det från sagda länsstyrelse framförda förslaget att utsträcka kravet
pa vungl. Maj:ts fastställelse till att avse jämväl beslut i vissa fall angående
borgen kan hava visst fog för sig, anser jag, att man, i saknad av nödig utredmng
angående de ekonomiska verkningarna av ett dylikt stadgande, som i så
iaH, pa satt lansstyrelsen erinrat, borde avse samtliga kommunenheter, åtminstone
tillsvidare icke bör göra något tillägg till de nuvarande bestämmelserna.
Ej heller mot paragrafens Övriga bestämmelser, sådana de av de sakkunniga
föreslagits, har jag något att erinra; dock att jag av skäl, som av mig anförts
vid behandlingen av 8 § angående landstingsområdes indelning i valkretsar, funnit
nödigt att dels gorå ett tillägg till förevarande paragraf, enligt vilket''även
beslut om valkretsindelning skall underställas Konungen, dels utesluta sista
stycket av samma paragraf.
rj;>och^§§. Vad angår den underställning hos länsstyrelsen, som enligt landstingsför
en?ga.
nn °rJningien erfordras for att giva bindande kraft åt flertalet landstingsbeslut,
hava . de sakkunniga under 55 § föreslagit, att någon sådan underställning
icke vidare skall förekomma, med undantag dock för beslut enligt 46 §
2 mom. om territoriell skattedifferentiering. Till motivering av sin ståndpunkt
i denna fråga erinra de sakkunniga bland annat därom, att, såsom tydligt framginge
av förarbetena till landstingsförordningen, föreskriften om att landstingsesluten
skulle underställas länsstyrelsens prövning hade sin grund därutinnan
att gränserna för landstingens verksamhet vore i landstingsförordningen angivna
i så allmänna ordalag, att denna verksamhet, ju mera omfattande och mångsidig
den av sin egen natur måste bliva, lätt kunde komma i kollision med den
allmänna ekonomiska lagstiftningen, och att det för undvikande av en dylik
kollision ansetts påkallat att landstingens beslut underställdes prövning. Men
denna grund hade, säga de sakkunniga, numera bortfallit, sedan gränserna för
andstmgens verksamhet genom praxis och i betydande mån även genom särskild
lagstiftning så noggrant fixerats, att någon orsak att befara osäkerhet eller
missförstånd från landstingens sida angående räckvidden av deras befogenheter
icke syntes vara för handen. Härutinnan torde en generell underställningsbestämmelse
i varje fall icke vara mera påkallad beträffande landstingen
ån i fråga om primärkommunernas beslutande församlingar, för vilka dylik generell
bestämmelse ej förefunnes. Ej heller vore numera faran för att besluten
skulle stå i strid med lag och författning eller vila på orättvis grund större
i fråga om landstingen än i fråga om primärkommunerna, varför ej heller ur
denna synpunkt något särskilt skäl förelage att för de förras vidkommande bi
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 188.
105
behålla underställningsbestämmelsen. Länsstyrelsens prövning hade i allmänhet
blivit en rent formell expeditionsåtgärd utan reell betydelse. Till ytterligare
stöd för sin ståndpunkt i denna fråga hänvisa de sakkunniga till vad länsstyrelsen
i Södermanlands län i ämnet anfört uti ett till Kungl. Maj :t den 7 mars
1921 avgivet utlåtande, vilket överlämnats till de sakkunniga, för att tagas i
övervägande vid fullgörandet av deras uppdrag.
Beträffande de sakkunnigas förslag att borttaga bestämmelsen om att landstingsbeslut
skola underställas länsstyrelsens prövning hava flera länsstyrelser
och landsting, vilka yttrat sig i frågan, biträtt de sakkunnigas uppfattning,
medan andra icke gjort något direkt uttalande i denna punkt eller, med eller
utan erinringar mot andra delar av förslaget, i övrigt instämt med de sakkunniga.
Även de länsstyrelser och landsting, som i enlighet med vad förut anförts
— sid. 57 och ff. — motsatt sig bestämmelsen om förvaltningsutskottets och övriga
förvaltningsstyrelsers direkta förslagsrätt till landstinget med förbigående
av länsstyrelsen, hava i allmänhet icke invänt något mot underställningens
borttagande.
I utlåtande från länsstyrelsen i Kristianstads län heter det sålunda:
»På de skäl, som av de sakkunniga anförts och som jämväl angivits i länsstyrelsens
i Södermanlands län i betänkandet återgivna utlåtande, anser länsstyrelsen
någon anledning till bibehållande av skyldigheten att underställa besluten
länsstyrelsens prövning knappast föreligga.»
Och motsvarande punkt i utlåtandet från länsstyrelsen i Västmanlands län
är av följande lydelse:
»Vad befallningshavanden angår innehåller förslaget slutligen den nyheten,
att befallningshavandens godkännande av landstingets beslut icke vidare skulle
erfordras. Det nu gällande stadgandet är så avfattat, att befallningshavanden
torde äga behörighet att ingå på en saklig prövning av besluts lämplighet.
Veterligen har så aldrig skett, utan lära länsstyrelserna hava inskränkt
sig till en prövning av beslutens formella laglighet. Givetvis innebär
en prövning av sistberörda beskaffenhet för landstingets vidkommande en uppfordran
till varsamhet, som kan vara av ett visst värde. Befallningshavanden
vill emellertid icke motsätta sig, att stadgandet även i antydda modifierade
form helt bortfaller, då ju åtskilliga skäl kunna anföras till stöd härför.»
Länsstyrelsen i Uppsala län och, av tidigare åberopat yttrande att döma, även
länsstyrelsen i Skaraborgs län hava dock uttalat en annan uppfattning i denna
fråga än de sakkunniga. Förstnämnda länsstyrelse anför:
»Det förhåller sig visserligen så, att länsstyrelserna icke ofta haft anledning
att vägra godkännande av beslut, som landsting fattat. Men härav följer ingalunda,
att nu gällande bestämmelse om underställning saknar praktisk betydelse.
Det lärer nämligen kunna förväntas, att, liksom man i beslutande församlingar
plägar vara angelägen att undvika propositionsvägran från ordförandens
sida, på samma sätt ett landsting fäster avseende vid vetskapen därom, att
ett visst beslut, om det fattas, icke kommer att fastställas. Det lärer vara av
stor vikt att icke mera än nödigt är upplösa sambandet mellan länsstyrelsen
och landstinget, särskilt när den förras inflytande snart sagt oundvikligen minskas
genom utskottsväsendets utveckling.»
Skaraborgs läns landsting är det enda landsting, som yttrat sig för att bibehålla
underställningen.
Utlåtanden
106
Kungl. Maj:ts proposition nr 188.
Departe mentschefen -
57 §.
De sakkunniga.
I det föregående liar jag vid behandlingen av 17 § betonat vikten av att vid en
reform av landstingsförvaltningen samverkan mellan länsstyrelse och landsting
främjas samt att en dylik reform så vitt möjligt icke finge innebära ett undanskjutande
av länsstyrelsen, utan att denna borde bibehålla sina nuvarande möjligheter
att till fromma för länet öva inflytande på landstingsförvaltningen,
och jag har därvid i motsats till de sakkunniga hävdat, att den nuvarande
bestämmelsen om att sjukvårdsinrättningarnas framställningar, budgetförslag
in. in. skulle befordras till landstinget genom länsstyrelsen icke vore att betrakta
såsom allenast en tom form, utan att densamma hade verklig reell betydelse och
för den skull borde bibehållas.
Med denna uppfattning i fråga om länsstyrelsens betydelse för landstingsförvaltningen
kan jag icke heller biträda de sakkunnigas förslag att i allmänhet
upphäva länsstyrelsernas rätt att pröva landstingets beslut. Jag .anser härutinnan
i likhet med länsstyrelsen i Uppsala län det vara av synnerlig vikt att
sambandet mellan länsstyrelsen och landstinget i görligaste mån upprätthålles,
detta särskilt med hänsyn därtill att det eljest torde bliva vanskligt för länsstyrelsen
att rätt fylla de åligganden, som enligt landshövdingeinstruktionen
och andra författningar ankomma på densamma. Behovet av länsstyrelsens
prövning är enligt min mening desto mera nödvändig som den motionsrätt,
vilken enligt föreliggande förslag tillerkännes förvaltningsutskottet, torde komma
att verka därhän, att länsstyrelsen icke skulle bliva i tillfälle att bereda eller
på förhand pröva åtskilliga frågor, som kunna vara nog så betydelsefulla. Jag
har därför funnit lämpligt att i landstingslagen bibehålla nu gällande bestämmelser
angående länsstyrelsens prövning av landstingets beslut, med en saklig
ändring likväl, betingad därav att landstingsbeslut beträffande landstingsområdes
indelning i valkretsar, såsom jag nyss erinrat, enligt min mening böra underställas
Konungen.
Bland de frågor, som det enligt gällande förordning ankommer på landstinget
att ensamt avgöra, upptages även frågan om instruktion (reglemente) för landstingets
förvaltningsutskott. Med hänsyn till den maktbefogenhet, som i förslaget
tillagts utskottet och som genom reglementet bör närmare regleras, och då,
såsom jag i det föregående erinrat, på sina håll förekommit att landstinget åt
förvaltningsutskottet uppdragit befogenheter, vartill landstingsförordningen
knappast givit stöd, kan ifrågasättas, huruvida icke landstings beslut angående
reglementet borde underställas länsstyrelsens prövning. Som emellertid vad i
sistnämnda hänseende förekommit torde hava haft sin grund däri, att landstingsförordningen
icke lämnat tillräckligt utrymme för en efter förändrade förhållanden
anpassad förvaltning, och då man har anledning förvänta, att, sedan
lagstiftningen på hithörande område reviderats, landstingen även utan särskilda
garantier skola låta sig angeläget vara att vid reglementets fastställande icke
överskrida i lagstiftningen angivna gränser, har jag icke ansett mig böra föreslå
någon ändring i vad i förevarande hänseende nu gäller. I
I fråga om offentliggörandet av landstingets beslut hava de sakkunniga borttagit
bestämmelsen i 61 § i landstingsförordningen om protokollsamin andraga
Kungl. Maj:ts proposition nr 188.
107
Departe
mentschefen.
uppgörande, tryckning och utdelning till kommunerna. Dessa skulle i stället i
enlighet med sakkunnigförslagets 57 § erhålla tryckt exemplar av protokollet
jämte den fastställda utgifts- och inkomststaten ävensom samtliga de till landstinget
inkomna handlingar, vilka befordrades till trycket. Beträffande primärkommunernas
skyldighet att offentliggöra landstingens beslut hava sådana bestämmelser
föreslagits, att dylik skyldighet skall åligga i stad magistrat eller
st.adsstyrelse och på landet kommunalnämndsordförande. Den tid, inom vilken
iandstingshandlingarna skola göras tillgängliga för kommunerna, har utsträckts
från nu stadgade trettio till fyrtiofem dagar.
Sålunda föreslagna bestämmelser hava i de inkomna utlåtandena varit före- utlåtanden,
mål för erinran allenast från Örebro läns landsting, som finner utdelandet till
kommunerna inom landstingsområdet av tryckta exemplar av de till landstinget
inkomna handlingarna vara föga påkallat och för landstingen medföra onödiga,
ej obetydliga kostnader, varför orden »jämte de till landstinget inkomna handlingar,
vilka befordras till trycket» borde utgå. Dessa handlingar kunde ju
efter rekvisition översändas till vederbörande.
De sakkunniga hava med sitt förslag, att visst landstingstryck skall tillställas
primärkommunerna, tydligen avsett, att dessa och landstingsområdets
invånare skola kunna erhålla, full kännedom om landstingens beslut. Såsom landstingsprotokollen
äro avfattade med talrika hänvisningar till inkomna handlingar,
som jämte protokollet befordras till trycket, kan dylik kunskap icke
erhållas med mindre än att protokollet åtföljes av sagda handlingar. Under
sådant förhållande torde det från Örebro läns landsting framförda yrkandet
icke böra föranleda någon ändring i de sakkunnigas förslag.
De i landstingsförordningens 62 § givna föreskrifterna angående besvär över 58 §.
landstingens beslut hava av de sakkunniga delvis med anledning av det av dem De sakkunföreslagna
upphävandet av stadgandet angående länsstyrelsens godkännande av
landstingsbeslut i 58 § i deras förslag omformulerats till närmare överensstämmelse
med motsvarande bestämmelser i förordningarna om kommunal styrelse på
landet och i stad. De sakkunniga föreslå bl. a. dels en uttrycklig bestämmelse
att besvärsrätt tillkommer kommun inom landstingsområdet och medlem
av sådan kommun, dels ett stadgande därom, att vid besvär klaganden inom
fjorton dagar efter det tiden för besvärs anförande utgått skall till landstingets
ordförande ingiva diarieutdrag däröver, att han besvärat sig, och att, om
detta försummas, beslutet skall gå i verkställighet, dels vissa föreskrifter beträffande
verkställigheten av beslut, som överklagats. I sistnämnda hänseende har
föreslagits, att beslut enligt 46 § om landstingsskattens storlek må kunna gå i
verkställighet oansett besvär. Detta, anföra de sakkunniga, torde vara nödvändigt,
enär eljest hela landstingsförvaltningen kunde äventyras och möjligheten
att debitera och uppbära landstingsskatten i samband med kronoskatterna skulle
bliva utesluten.
Slutligen hava de sakkunniga icke ansett skäl föreligga, att från landstingsförordningen
upptaga bestämmelsen om begränsning till den klagande själv av
verkningarna av ändring i ett överklagat beslut, emedan de ansett en dylik be
-
108 Kungl. Maj:ts proposition nr 188.
stymmelse i fråga om beslut, som kränker enskild rätt, obehövlig och i Övriga
hänseenden oegentlig.
utlåtanden. Mot stadgandet, som avser ingivande av diariebevis, har erinran gjorts allenast
från länsstyrelsen i Gotlands län, som anser ett dylikt stadgande knappast
vara av behovet påkallat, enär besvären i alla händelser torde komma att delgivas
landstinget eller dess förvaltningsutskott.
men it chefen Med hänSyn ti]1 vad J3# nyss föreslagit angående bibehållande av länssty
relsens
prövning av landstings beslut har jag ansett lämpligt, att i huvudsak
återföra besvärsbestämmelserna till den lydelse de hava i 62 § i landstingsförordningen;
dock att jag från de sakkunnigas förslag upptagit bestämmelsen angående
dem, vilka skola äga rätt att klaga över landstingets beslut, ävensom
stadgandet att landstingsbeslut, som angå landstingsskatten, må gå i verkställighet
oansett besvär.
8 kap. Övergångsbestämmelser (59- 65 §§).
Jag har, såsom jag tidigare nämnt, icke ansett lämpligt att meddela för landstingslagens
införande erforderliga övergångsbestämmelser i en särskild promulgationslag,
utan har sammanfört dem under ett särskilt kapitel i själva lagen
om landsting.
59 och62§§- I sitt förslag till promulgationslag, 1 §, föreslår majoriteten bland de sakDe
iK1™”'' kunniga, att den nya landstingslagen skall träda i kraft den 1 juli 1924,
och anför till stöd för detta sitt förslag bl. a. följande:
»Då lagrevisionen utförts i syfte att snarast möjligt dels legalisera inom
åtskilliga landsting använda förvaltningsformer, som av förhållandena framtvungits,
ehuru de väsentligen ligga utanför gällande lagstiftnings ram, och
dels för övriga landsting möjliggöra önskliga nyorganisationer, utan att åtgärder
pa sidan om lagen därvid behöva tillgripas, torde det ligga i sakens natur,
att den nya lagen snarast möjligt får fylla sitt syfte.
o Endast för den händelse, att andra skäl med styrka tala för ett uppskov —
såsom av en minoritet av de sakkunniga förordats -— bör sådant komma i
fråga. Några dylika skäl synas icke föreligga. Visserligen har såsom stöd för
yrkande om uppskov anförts, att vissa förvaltningsutskott icke utsetts med
tanke på eller behörigt hänsynstagande till de maktpåliggande och vittomfattande
värv, som enligt lagförslaget skulle ankomma på utskottet, och att dessa
utskott för den skull icke bleve vuxna sin uppgift. Men denna uppfattning
har endast ett visst formellt berättigande, eftersom landstingen vid 1923 års
lagtima möte torde bliva i tillfälle att yttra sig över lagförslaget och följaktligen
då, om icke tidigare, måste vid utseende av förvaltningsutskott hava
sm uppmärksamhet riktad på möjligheten av ökade åligganden för detsamma.
För övrigt förhåller det sig på det sättet, att de landsting, varom här är fråga,
i allmänhet velat avvakta den motsedda nya lagstiftningen, innan de bundit
sig vid organisationsformer, vilka möjligen mindre väl komme att överensstämma
med denna lagstiftning. De hava ofta redan igångsatt utredning i syfte
att erhålla förslag till förvaltningsarbetets ordnande. Och inom det återstående
mindretalet landsting torde liknande åtgärder få antagas komma till stånd vid
192o års lagtima möte, därest landstingen, på sätt nyss erinrats, då erhålla del
av lagförslaget. Det är alltså sannolikt, att landstingen senast vid 1924 års
Kungl. Maj:ts proposition nr 188.
100
lagtima möte, d. v. s. kort efter det att lagen skulle träda i tillämpning, hava
färdig en förvaltningsorganisation, som står i samklang med denna lags innehåll.
Om detta undantagsvis icke skulle ske, lärer knappast någon skada
därav följa, utan det tvärtom i allt fall vara en fördel för det ifrågavarande
landstinget, om dess förvaltningsutskott det oaktat erhåller utsträckt befogenhet:
initiativrätt, befogenhet att bereda och sammanställa budgeten, företräda
landstinget mellan mötena, hava möjlighet att öva inseende över och
samarbeta med landstingets sjukhusdirektioner etc. Det är riktigt, att arbetet
antagligen blir mindre tillfredsställande än för det fall, att förvaltningen nyorganiserats
och efter nyorganisationen någon tid fungerat. Men anledning finnes
näppeligen antaga, att det skulle bliva avsevärt sämre än det, som utförts
av ett nyss ombildat förvaltningsutskott, inom vilket det gamla utskottets
ledamöter säkerligen i allmänhet komma att utgöra den väsentligaste arbetskraften.
Under sådana omständigheter torde föreligga så mycket mindre skäl att uppskjuta
lagens ikraftträdande, som det ju icke heller för den händelse att lagen
träder i kraft senare skulle åligga landstingen någon skyldighet att omorganisera
sina förvaltningsutskott. Även i sådant fall kan det inträffa, att
landstinget underlåter detta. Det enda tvång som i detta hänseende skulle påläggas
landstinget gäller antalet utskottsledamöter. Men att den visserligen
behövliga bestämmelsen, att utskottet skall bestå av minst fem ledamöter skulle
vara en positiv garanti för ett tillfredsställande arbete, har givetvis icke någon
förutsatt. Sex landsting hava för närvarande mindre än fem ledamöter. Skulle
något av dem icke redan år 1923 höja antalet till föreslaget minimum, utan ett
mindre förvaltningsutskott under tiden mellan den 1 juli och landstingets möte
i början av september år 1924 utöva de vittomfattande nya funktionerna, lärer
det vara en olägenhet, som vida uppväges av ovan omförmälda fördelar, och som
icke rimligen kan motivera ett lagbud, vilket formellt skulle medföra hinder för
utskottet såväl under denna tid som även efter val av lagstadgat större antal
ledamöter att utöva funktioner, som sedan flera år tillbaka de facto genom landstingsbeslut
tillagts vissa förvaltningsutskott utan några reglerande lagbestämmelser.
»
Tre reservanter påyrka däremot, att lagen skall gälla till efterrättelse från
och med den 1 juli 1925. Angående de för detta yrkande åberopade motiven
må anföras följande:
»Till belysande av vår uppfattning härutinnan vilja vi till en början erinra
om, att lagförslaget innehåller föreskrift om tillsättande av ett förvaltningsutskott
med vissa närmare angivna åligganden, bl. a., att i förväg bereda de
ärenden, som äga sammanhang med utgifts- och inkomststaten, samt att upprätta
förslag till denna stat. Visserligen hava åtskilliga landsting redan omorganiserat
sin förvaltning i huvudsaklig överensstämmelse med de i lagförslaget
upptagna riktlinjer för landstingsförvaltningen, men övriga landsting
hava ej utrustat sina förvaltningsutskott med den vidsträckta befogenhet, som
enligt förslaget skall tillkomma utskottet, utan låtit deras uppgift huvudsakligen
begränsas till den egentliga finansförvaltningen. Sålunda ingår icke
landstingsärendenas beredning bland de funktioner, som nu tillkomma förvaltningsutskotten
inom sistnämnda landsting. Vidare understiger ledamotsantalet
i några landstings förvaltningsutskott, som endast bestå av 3 ledamöter,
det i lagförslaget angivna minimum.
Nu torde väl i allmänhet få anses vara principiellt oriktigt att genom lagbud
utrusta en för visst ändamål vald kommunal styrelse med behörighet vida
mer omfattande och delvis av annan art än den. som förutsatts, då uppdraget
lämnats de valda, utan att tillfälle lämnas för den väljande församlingen att
no
Kungl. Maj:ts proposition nr 188.
förrätta nytt val innan lagbudet träder i kraft. Av vad ovan erinrats framgår
emellertid, att just detta förhållande skulle inträffa, därest lagen om landsting
bleve gällande redan den 1 juli 1924. Ty först de i september nämnda år
sammanträdande landstingen kunde vid val av förvaltningsutskott beakta den
genom nya lagstiftningen åt förvaltningsutskottet tillerkända befogenheten.
Medan de sakkunnigas majoritet synes förutsätta, att redan 1923 års landsting
skola vid utskottsvalen taga viss hänsjm härtill, och bl. a. i denna omständighet
sökt stöd för sitt beslut i fråga om tiden för lagens ikraftträdande,
kunna vi1 däremot icke finna, att enbart tillkomsten av ett sakkunnigförslag
till lagstiftning bör förväntas åstadkomma dylik verkan. Om ock, på
grund av att de i förslaget angivna grundlinjerna numera finge anses hava
vunnit mera allmänt godkännande, majoritetens om förmälda förutsättning visade
sig hållbar och sålunda jämväl de icke nyorganiserade landstingen vid val
av förvaltningsutskott i fråga om såväl ledamotsantal som personval beaktade
att de valda eventuellt komme att genom ny lagstiftning tillerkännas väsentligt
vidsträcktare befogenhet, kvarstår dock den av oss angivna principiella
anmärkningen.
Men även andra skäl tala emot ett så tidigt ikraftträdande, som av majoriteten
föreslagits.
Förvaltningsutskotten få för kort tid att sätta sig in i lagbestämmelser, vilka,
promulgerade i maj eller juni 1924, skola av dem tillämpas redan den 1 juli
samma år. Och många av utskottets ledamöter, vilka icke äga tillgång till
Svensk författningssamling, komma antagligen att sväva i okunnighet om dessa
bestämmelser, intill dess de blivit kallade till eller infunnit sig å utskottssammanträde,
som utlysts för behandling av de nytillkomna uppgifterna,»
Utlåtanden. Även bland länsstyrelser och landsting råda delade meningar angående tidpunkten
för ikraftträdandet, i det att ett tiotal länsstyrelser och åtta landsting
uttala sig för den 1 juli 1925 samt fem länsstyrelser och lika många
landsting för den 1 juli 1924, medan fyra länsstyrelser och fem landsting
anse, att lagen bör tillämpas från den 1 januari 1925 eller »tidigast
1925». De för dessa olika ståndpunkter i utlåtandena angivna motiven, där
sådana förebragts, äro, vad de två förstnämnda meningarna angår, desamma,
som åberopats av respektive reservanter och kommittémajoritet. I vissa av de
utlåtanden, där den 1 januari 1925 föreslås såsom dag för ikraftträdandet, framhålles
såsom förutsättning härför, att i promulgationslagen intagas bestämmelser,
att landstingen vid sina lagtima möten år 1924 skola utse förvaltningsutskott
enligt den nya lagen och även i övrigt fatta beslut, som påkallas av
dennas tillämpning från och med den 1 januari 1925.
Departe- I likhet med såväl majoriteten som reservanterna bland de sakkunniga även
□lentBchefen.
gQm ftertalet länsstyrelser och landsting anser även jag, att den nya lagen bör
träda i kraft snarast möjligt.
Med hänsyn härtill har jag såsom övriga, vilka tagit befattning med förevarande
lagförslag, ansett, att man icke bör för lagens ikraftträdande uppställa
fordran på att reglementen för förvaltningsutskottet och arbetsordningar
med tillämpning av den nya lagens bestämmelser skola föreligga färdiga och
vara av landstingen antagna. Uppställdes ett dylikt krav, skulle i själva verket
flertalet landsting kunna börja tillämpa den nya lagen först efter 1925 års
landsting, eftersom, där icke förvaltningsutskott eller enskilda landstingsman
Kungl. Maj:ts proposition nr 188.
111
av eget initiativ utarbetade förslag till dylika reglementen och arbetsordningar
och 1924 års landsting därom fattade beslut, detta års landsting allenast
skulle kunna uppdraga åt förvaltningsutskott eller särskilda delegerade att
utarbeta förslag till sådana reglementen och arbetsordningar att föreläggas
landstinget år 1925. Från ett dylikt krav kan man så mycket hellre avstå, som
givetvis under alla förhållanden utskottets verksamhet under den första tiden,
innan tillräcklig erfarenhet vunnits, icke kan bliva i allo tillfredsställande.
Men i likhet med dem, som motsatt sig sakkunnigmajoritetens förslag, kan
jag icke finna riktigt, varken att ett förvaltningsutskott, som utsetts för ett
synnerligen begränsat ändamål, skulle genom ett lagbud utrustas med behörighet
vida mer omfattande och delvis av annan art än den, som förutsattes, då
uppdraget lämnats åt de valda, utan att tillfälle lämnas för den väljande församlingen,
landstinget, att förrätta nytt val innan lagbudet träder i kraft, eller
att förvaltningsutskotten skulle få allenast några veckor på sig att sätta sig in
i de nya lagbestämmelserna.
Emellertid kan man undgå dessa oegentligheter och olägenheter och likväl
vinna ett tidigare ikraftträdande än reservanterna föreslagit, om man, såsom
från en del håll påyrkats, fastställer detta ikraftträdande till den 1 januari
1925, vilket jag för min del vill föreslå.
Vid sådant förhållande är det emellertid nödvändigt att bland övergångsbestämmelserna
intaga föreskrifter därom, att landstingen vid 1924 års möten
skola vidtaga vissa åtgärder, som påkallas av den nya lagens ikraftträdande.
Men dessa bestämmelser torde ej böra få en så kategorisk form, som i vissa
utlåtanden ifrågasatts, ty därmed skulle landstingen i själva verket, innan de
i behörig ordning uppgjort förslag till och antagit reglementen och arbetsordningar,
komma att fastlåsa sin förvaltningsorganisation efter den ena eller
den andra linjen, utan allenast innehålla åliggande för 1924 års lagtima landsting,
att med tillämpning av vad i 40 § i lagen om landsting stadgas beträffande
antalet ledamöter och suppleanter i förvaltningsutskott utse sådana ledamöter
och suppleanter för tiden intill slutet av nästa lagtima möte.
I fråga om återstående övergångsbestämmelser bär jag redan, i den man så Övriga §§.
påkallats, uttalat mig.
Lag om ändra(1 lydelse av 6 § i lagen den 20 maj 1921 med
vissa föreskrifter i fråga om val av kommunal-, municipalocli
stadsfullmäktige samt av landstingsman. I
I fråga om de sakkunnigas förslag till ändrad lydelse av 6 § i ovan angivna
lag har jag intet att erinra.
Lagen bör i likhet med lagen om landsting träda i kraft den 1 januari 1925.
112
Kungl. Maj:ts proposition nr 188.
Under förmälan, att han låtit vidtaga de av honom förordade ändringarna
i de sakkunnigas förslag, uppläser departementschefen de sålunda omarbetade
förslagen till
lag om landsting och
lag om ändrad lydelse av 6 § i lagen den 20 maj 1921 med vissa föreskrifter i
fråga om val av kommunal-, municipal- och stadsfullmäktige samt av landstingsmän,
samt hemställer, att desamma måtte genom proposition föreläggas riksdagen
till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse,
bilaga vid detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Carl Stålhammar.
Stockholm 1924. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.
2ioeeo