Kungl. Maj:ts proposition nr 162.

1

tfr 162.

Kungl. Majits proposition till riksdag fn angående ersättning
av statsmedel för handräckning i vissa fall
enligt 72 § i lagen den 14 juni 1918 om fattigvården;
given Stockholms slott den 19 mars 1924.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla
det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

G. Malm.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet
å Stockholms slott den 19 mars 1924.

Närvarande:

Statsministern Trtgger, ministern för utrikes ärendena friherre Marks
von Wurtemberg, statsråden Malm, Ekeberg, Beskow, Malmroth,
Hasselrot, Stridsberg, Lubeck, Clason, Wohlin, Pettersson.

Departementschefen, statsrådet Malm, anför:

I skrivelse till Kungl. Maj:t den 22 december 1923 har riksdagens justitieombudsman
gjort framställning om åtgärder för beredande av ersättning utav
statsmedel till polismyndighet i stad för viss handräckning enligt 72 § i
lagen den 14 juni 1918 om fattigvården.

I skrivelse den 20 december 1923 har statens fattigvårdsinspektör framställt
förslag av ungefärligen enahanda innehåll.

Bihang till riksdagens protokoll 1924. 1 samt. 124 Käft. (Nr 162). coi u 1

2

Gällande
bestämmelser
angående
handräckning
och ersättning
av statsmedel
härför.

Kungl. May.ts proposition nr 162.

Jag anhåller att nu få för Kungl. Maj:t anmäla dessa framställningar,
och torde till en början få lämna en redogörelse för innehållet i nu gällande
bestämmelser i förevarande ämne.

I 71 § av lagen den 14 juni 1918 om fattigvården stadgas, bland annat,
att, om någon genom lättja eller liknöjdhet ådrager sitt minderåriga barn
eller adoptivbarn eller sin hustru sådan nöd, att fattigvård enligt 1 § i
lagen måste lämnas någon av dem, han är skyldig att efter föreläggande av
fattigvårdsstyrelsen inställa sig till och efter sin förmåga fullgöra honom å
fattigvårdsanstalt eller eljest anvisat arbete.

Enligt 72 § av samma lag har vederbörande polismyndighet att på begäran
meddela handräckning dels för delgivning av föreläggande, som i 71 §
sägs, dels för inställande till arbete av den, som underlåter att efterkomma
sådant föreläggande, dels ock för återhämtande av understödstagare eller
försörjningspliktig, som olovligen avvikit från fattigvårdsanstalt, å vilken han
varit intagen. Dylik handräckning skall meddelas utan kostnad för fattigvårdsstyrelsen
eller anstalten.

Beträffande tillkomsten av dessa lagbestämmelser må här erinras om
följande.

I det av fattigvårdslagstiftningskommittén år 1915 avgivna betänkandet
med förslag till lag om fattigvården hade i 72 § 2 mom. av lagförslaget upptagits
en bestämmelse av innehåll att den, vilkens minderåriga barn eller
hustru enligt 1 § åtnjöte fattigvård, som icke vore allenast tillfällig, under
vissa förutsättningar vore skyldig att efter föreläggande av fattigvårdsstyrelsen
inställa sig till och efter sin förmåga fullgöra honom anvisat arbete,
samt att för delgivning av föreläggande, som här sades, polismyndighet hade
att på begäran meddela handräckning utan kostnad för fattigvårdsstyrelsen.

I 73 § av kommitténs förslag föreskrevs att, om försörjningspliktig underläte
att efterkomma föreläggande, som i 72 § 2 mom. avsåges, Konungens
befallningsliavande hade att meddela handräckning för hans inställande till
arbetet. Detsamma skulle gälla om understödstagare eller försörjningspliktig,
som vore intagen å fattigvårdsanstalt, olovligen avveke från anstalten.

I Kungl. Maj:ts proposition (nr 135) till 1918 års lagtima riksdag med
förslag till lag om fattigvården m. m. hade kommittéförslagets 72 och 73 §§
erhållit det innehåll, som nu innefattas i 70, 71 och 72 §§ i lagen. Vid
propositionens avlåtande yttrade föredragande departementschefen beträffande
efterhållandet av försumliga familjeförsörjare, att det vore av största vikt,
att vederbörande myndigheter utan onödig tidsutdräkt härvid kunde gå
fattigvårdsstyrelserna tillhanda. Kommitténs förslag, att handräckning för
inställande till förelagt arbete skulle lämnas av Kungl. Maj:ts befallningshavande,
innebure eu omgång, då utredning genom polismyndighet i de
flesta fall komme att erfordras och därmed tillfälle ej sällan skulle lämnas
försörjarna att draga sig undan. Enligt departementschefens uppfattning
borde ifrågavarande handräckning utan olägenhet kunna överlämnas på landet
åt landsfiskalerna och i stad åt magistrat eller poliskammare, där sådan
funnes. Därigenom vunnes, att en och samma myndighet finge låta delgiva

3

Kungl. Maj:ts proposition nr 162.

föreläggandet ocli besluta över den handräckning, vilken så snabbt som
möjligt borde följa på underlåtenheten att å bestämd tid inställa sig till
arbetet. Handräckning för återförande av understödstagare eller försörjningspliktig,
som olovligen avvikit från fattigvårdsanstalt, syntes departementschefen
med ännu större trygghet kunna anförtros åt underordnad polismyndighet.
Ifråga om kostnad för handräckning innehölle kommittéförslaget i 72 §,
att delgivning av föreläggande skulle ske utan kostnad för fattigvårdsstyrelsen.
Med det av kommittén föreslagna stadgandet i 73 § skulle tydligen
även i där omnämnda fall handräckningen kommit att meddelas kostnadsfritt
för sökanden. Efter den ändring, som av departementschefen föreslagits
rörande handräckningens meddelande, syntes det böra uttryckligen stadgas,
att densamma ej skulle medföra kostnader för fattigvårdsstyrelse eller anstalt.
Åtskilliga omständigheter talade emellertid för att landsfiskal erhölle
ersättning av statsmedel för de av dylika handräckningar föranledda resekostnader,
och departementschefen ämnade framdeles i samband med förslag
om anslag till bestridande av vissa andra av lagförslaget föranledda
kostnader även till behandling upptaga frågan om ersättning åt kronobetjäning
för dylik handräckning.

Vad sålunda anförts och föreslagits lämnades av riksdagen utan erinran.

Vid avlåtande till samma riksdag av proposition angående anslag till
anordnande av statsinspektion över fattigvården m. m. (nr 168) upptog
departementschefen sedermera till behandling frågan om ersättning av statsmedel
till kronobetjäningen för, bland annat, handräckning i vissa fall enligt
den föreslagna fattigvårdslagen och anförde därvid, att det såväl enligt då
gällande fattigvårdsförordning som enligt Kungl. Maj:ts förslag till fattigvårdslag
ankomme på kronobetjäningen att företaga undersökningar och utredningar
samt att i vissa fall meddela handräckning. Från olika håll hade
påyrkats, att i de i 72 § av Kungl. Maj:ts förslag till lag omförmälda fall
av handräckning kronobetjäningen skulle tillerkännas gottgörelse för resekostnader.
Det syntes departementschefen vara rimligt och rättvist, att
landsfiskalerna erhölle gottgörelse för de resekostnader och särskilda utgifter,
som föranleddes av ifrågavarande polisundersökningar och utredningar
i mål och ärenden enligt fattigvårdslagen ävensom av handräckning enligt
nämnda lag. Dessa resekostnader och särskilda utgifter syntes alltid böra
bäras av statsverket och ersättas i den ordning, som stadgades i kungörelsen
den 31 december 1908 angående ersättning åt kronofogdar och länsmän
för vissa av deras polisverksamhet föranledda utgifter m. m.

I sin med anledning av sistnämnda proposition avlåtna skrivelse (nr 264)
förklarade riksdagen sig icke hava någon erinran att göra däremot, att, på
sätt i propositionen hemställts, landsfiskalerna erhölle gottgörelse av statsmedel
för de resekostnader och särskilda utgifter, som föranleddes av polisundersökningar
och utredningar i mål och ärenden enligt fattigvårdslagen,
ävensom av handräckning enligt nämnda lag.

Härefter utfärdade Kungl. Maj:t den 14 juni 1918 kungörelse (nr 4f>5)
angående ersättning åt landsfiskaler för vissa av deras polisverksamhet för -

Justitieombudsmannens

framställning.

4 Kungl. Maj:ts proposition nr 162.

anledda utgifter ävensom för telefonavgifter. I 1 § av denna kungörelse
är förordnat, att, då landsfiskal företager tjänsteresa för, bland annat, undersökning
eller utredning i mål och ärenden enligt lagen om fattigvården den
14 juni 1918 eller för handräckning enligt nämnda lag, ersättning därför
skall utgå av statsmedel enligt gällande resereglemente; dock må dagtraktamente
varken under resa eller förrättning beräknas. Enligt 2 § i nämnda
kungörelse äger landsfiskal jämväl åtnjuta ersättning av statsmedel för särskild
utgift, som han, utöver kostnader för eget behov, måst vidkännas för
behörigt verkställande av sådan åtgärd, undersökning eller utredning, som
i 1 § sägs.

Såsom av det här anförda framgår utgår till landsfiskal ersättning av statsmedel
dels för resekostnad i och för undersökning eller utredning i mål och
ärenden enligt fattigvårdslagen samt för handräckning enligt samma lag,
dels ock för särskilda utgifter för verkställande av åtgärd av nu angiven art.
För polismyndighet i stad finnes däremot någon motsvarande rätt till ersättning
icke medgiven.

I sin förenämnda framställning har justitieombudsmannen, efter en redogörelse
för ovan återgivna bestämmelser samt för dessa bestämmelsers tillkomst,
omnämnt vissa i regeringsrättens årsbok för år 1921 (sid. 219 o. f.)
refererade rättsfall, i vilka av polismyndighet i stad framställt yrkande om
ersättning av statsmedel för handräckning till hem transporterande av försumlig
familjeförsörjare, som underlåtit efterkomma föreläggande att inställa
sig till arbete å fattigvårdsanstalt, av Kungl. Maj:t avslagits. Justitieombudsmannen
har härefter anfört följande.

I en nyligen till justitieombudsmannen inkommen skrivelse hade borgmästaren
i Uddevalla S. Neiglick, under åberopande av vad som förekommit
i ett av nyssnämnda rättsfall — vilket avsett av magistraten i Uddevalla
verkställd handräckning — och med förmälan, att handräckning av ifrågavarande
slag ånyo begärts hos magistraten, hemställt, att justitieombudsmannen
måtte ägna frågan om ersättning till polismyndighet för sådan handräckning
den uppmärksamhet, saken till äventyrs kunde förtjäna. Enligt 1918 års
kungörelse åtnjöte visserligen landsfiskal reseersättning, ehuru ofullständig,
då dagtraktamente ej utginge, vid lämnandet av handräckning enligt fattigvårdslagen,
men annan polismyndighet finge ej någon som helst ersättning.
Man skulle därav kunna frestas antaga, att polismyndigheten vore skyldig
att lämna dylik handräckning endast inom eget distrikt, men detta syntes
icke vara meningen.

Vad borgmästaren Neiglick sålunda anfört syntes justitieombudsmannen
värt beaktande.

Av det redan sagda syntes framgå, att polismyndighet i stad icke ansetts
berättigad till ersättning för handräckning enligt 72 § fattigvårdslagen, men
att landsfiskal ägde att för sådan förrättning uppbära reseersättning. Grunden
till skillnaden i nämnda hänseende mellan polismyndighet i stad och på
landet syntes vara att söka däri, att det sedan länge ansetts åligga städerna
att själva bekosta sitt polisväsen, medan däremot polisväsendet å landet till
stor del betraktades såsom en gren av statsförvaltningen.

o

Kungl. Maj:ts proposition nr 162.

Beträffande nämnda skyldighet för städerna hade denna fråga redan av
justitieombudsmannen berörts i en till Kungl. Maj:t den 31 oktober 1919
avlåten framställning angående en ifrågasatt polisförfattning, intagen i ämbetsberättelsen
1920 sid. 503 o. f. Frågan vore utförligt behandlad dels i
en år 1922 framlagd utredning angående omorganisation av polisväsendet i
riket, dels i en samma år framlagd undersökning angående städernas särskilda
skyldigheter och rättigheter i förhållande till staten och dels i en år
1923 offentliggjord utredning angående vissa spörsmål rörande städernas
domstolsväsen.

I Stockholm tillkomme högsta polismyndigheten överståthållarämbetet, närmast
överståthållarämbetets avdelning för polisärenden. Beslutanderätten i
alla de frågor, med vilka överståthållaren icke själv toge befattning, utövades
av polismästaren. I de städer utom huvudstaden, där poliskammare
eller polismästare funnes, nämligen Göteborg, Malmö, Norrköping, Hälsingborg,
Gävle, Örebro, Eskilstuna, Uppsala, Karlskrona och Lund, utövades
enligt särskilt fastställda instruktioner och reglementen polismyndigheten
av poliskammaren eller polismästaren. I övriga städer hade polisväsendet
av ålder handhafts av borgmästare och råd. Om magistratens organisation
i dess egenskap av polisstyrelse samt angående inseendet över polisen, chefskapets
utövande samt ansvarets och göromålens fördelning mellan borgmästaren
och magistraten hade gemensamma bestämmelser icke blivit utfärdade
och ej heller angående polisens allmänna uppgift och åligganden.
I allmänhet syntes beträffande organisationen av polisväsendet i sist berörda
städer gälla, att magistratens ordförande utövade högsta ledningen, därvid
biträdd av stadsfiskalen. Enligt instruktionen för stadsfiskalerna den 24 maj
1918 skulle den befattning med säkerhets-, ordnings- och sundhetspolisen,
som stadsfiskal hittills på grund av särskilda stadganden eller hävdvunnet
bruk kunde hava utövat, fortfarande åligga honom, intill dess förändrade bestämmelser
i ämnet kunde varda av Konungens befallningshavande fastställda,
och vore stadsfiskal i avseende å honom tillkommande befattning
med polisväsendet pliktig lyda de befallningar, som meddelades honom av
Konungens befallningshavande, magistrat, borgmästare eller polismästare
eller ock, i stad där magistrat ej funnes, av landsfogde.

Städernas skyldighet att bekosta sitt polisväsen vore icke i lag fastslagen,
men hade ansetts tämligen självfallen. I vissa privilegiebrev och resolutioner
syntes en sådan skyldighet hava förutsatts. Till Stockholms stad utginge
emellertid av ålder ett statsanslag å 28,250 kronor till polisens vidmakthållande,
och till somliga städer utbetalades statsbidrag, för att dessa
städer vid behov skulle ställa polismanskap till det allmännas förfogande.

Enligt ovanberörda år 1922 framlagda utredning angående omorganisation
av polisväsendet i riket, vilken utredning vore åtföljd av ett flertal författningsförslag
för omorganisationens genomförande, skulle rikets hela polispersonal,
i huvudsak bestående i stiider av polismän och på landsbygden
av fjärdingsmän i särskilda fjärdingsmansdistrikt, ställas under ledning av
statstjänstemän, närmast landsfiskaler på landet, inberäkna! vissa städer samt
köpingar och municipalsamhällen, samt stadsfiskaler eller polismästare i övriga
städer. Varje län skulle i avseende å polis- och åklagarväsende bilda en
enhet med landsfogden såsom chef närmast under Konungens befallningshavande.
De tre största städerna skulle var för sig bilda dylika enheter
med polismästarna såsom chefer för polisväsendet. Hela polispersonalen
i stad och på land skulle kunna användas efter landsfogdens bestämmande
var som helst inom hans tjänstgöringsområde. Tillfälligt biträde med polispersonal
skulle lämnas från don ene polischefens tjänstgöringsområde till
en annans på begäran av denne senare. Stadsfiskalerna skulle bliva stats -

ti

Kungl, Maj ds proposition nr 162.

tjänstemän och erhålla samma ställning i förhållande till landsfogden och
underordnad polispersonal på platsen som landsfiskalerna. Staten skulle
deltaga i kostnaderna för polisväsendets organisation — utom med statstjänstemännens
avlöning och ersättning för särskilda kostnader i följd av
polisverksamheten •— genom att bidraga till den övriga polispersonalens avlöning
med en fjärdedel av viss minimiavlöning samt med samma andel av
kostnaden för polispersonalens pensionering.

Beträffande frågan om ersättning av statsmedel för särskilda kostnader
i följd av polisverksamheten hade denna blivit behandlad i ett förslag till
kungörelse angående ersättning åt befattningshavare vid polis- och åklagarväsendet
för vissa av deras verksamhet föranledda utgifter. I nämnda
kungörelseförslag, med vars ikraftträdande 1918 års kungörelse skulle upphöra
att gälla, hette det i 2 § att, då landsfiskal eller stadsfiskal i fall,
då ersättning ej utginge enligt gällande resereglemente, företoge tjänsteresa
för, bland annat, undersökning eller utredning i mål och ärenden enligt
lagen den 14 juni 1918 om fattigvården eller för handräckning enligt nämnda
lag, utginge ersättning därför av statsmedel enligt gällande resereglemente;
dock finge dagtraktamente varken under resa eller förrättning beräknas.
Enligt 3 § skulle landsfiskal eller stadsfiskal jämväl för särskild utgift, som
han, utöver kostnader för eget behov, måst vidkännas för behörigt verkställande
av sådan undersökning, utredning eller åtgärd i övrigt, som i 2 § sades,
åtnjuta ersättning av statsmedel.

I 16 § i förslag till lag angående polisväsendet i riket stadgades att, om
polisman eller fjärdingsman på överordnads befallning tjänstgjorde utom sitt
egentliga tjänstgöringsområde, skulle därigenom uppkommande särskilda kostnader
bestridas av statsverket.

I motiven till dessa bestämmelser hette det, att med avseende å landsfiskalerna
syntes utgångspunkten för gällande bestämmelser angående deras
ersättningsrätt hava vant, att de ansetts, en var inom sitt tjänstgöringsområde,
skyldiga att utan särskild ersättning verkställa de åtgärder, vilka
kunde anses följa av tjänsten utan särskild order. Detta överensstämde
med grunderna för resereglementet. Därutöver hade genom 1918 års kungörelse
och äldre, därmed jämförliga föreskrifter givits rätt till ersättning
endast för vissa angivna fall, i vilka det ansetts särskilt angeläget att förebygga,
att befattningshavarna på grund av de med åtgärderna förenade utgifterna
skulle kunna draga i betänkande att företaga ett ingripande. Denna
utgångspunkt syntes böra bibehållas. Sålunda kunde ej förordas, att ifrågavarande
befattningshavare skulle erhålla ersättning för varje resa, som de
företoge såsom åklagare eller polismän. Däremot förefölle det, om man
jämförde praxis med författningens syfte, som om någon utsträckning av
ersättningsrätten vore påkallad. Med landsfiskalerna borde stadsfiskalerna
likställas, då dessa enligt förslaget skulle bliva statstjänstemän och kunna
beordras till tjänstgöring utom vederbörande stad. Beträffande polismäns
och fjärdingsmäns verksamhet såsom ordningspolis syntes ersättning icke
böra utgå till dem annat än då de på överordnads befallning tjänstgjorde
utom sitt distrikt.

Justitieombudsmannen framhåller vidare, att frågan, när ett så vittomfattande
förslag som det angående omorganisation av polisväsendet skulle kunna
framläggas för riksdagen, väl syntes få bero på statsfinansiella förhållanden och
om ytterligare utredning av detta spörsmål i dess helhet kunde befinnas erforderlig.
Emellertid syntes ett uppskjutande av förslagets vidare behandling eller
genomförande icke behöva hindra upptagandet särskilt av frågan om rätt för

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 162.

polismyndighet i stad att erhålla ersättning för kostnader av här omförmälda
slag. Åtskilliga skäl syntes tala för en sådan anordning. Justitieombudsmannen
yttrar härom:

Även med fasthållande vid att städerna skulle själva bekosta sitt polisväsen
torde fråga kunna uppstå, om denna skyldighet borde omfatta alla
slag av utgifter, som kunde föranledas av polisväsendet. Ifrågavarande
kostnader syntes just vara av sådan beskaffenhet, att ett undantag skulle
kunna tänkas komma i fråga. Dessa kostnader vore nämligen icke av den
art, att de kunde sägas härröra av polisväsendet i och för sig och alltså
sedan gammalt bekostats av städerna, utan de berodde på förhållanden, som
inträtt på grund av nya lagstiftningsåtgärder.

Det syntes också kunna ifrågasättas, om icke grunderna för 72 § i lagen
om fattigvården talade för att kostnaderna för handräckning enligt samma
lagrum borde i sin helhet gäldas av statsmedel. Att detta icke vore mer
än billigt syntes framgå därav att, ehuru i ovanberörda rättsfall regeringsrätten
funnit polismyndigheten enligt lag icke berättigad till ersättning,
regeringsrätten dock hos Kungl. Maj:t gjort särskild hemställan om vidtagande
av sådana åtgärder, att ersättning bereddes polisen. Man kunde
förstå, att en stad ogärna iklädde sig kostnaden för hemsändande till fattigvårdssamhälle
av en person, som vid anhållandet kanske tillfälligtvis uppehållit
sig i staden och beträffande vilken skäl eljest saknats att bekosta hans
bortforsling från staden. Det torde väl ligga en inkonsekvens däri, att ett
fattigvårdssamliälle skulle vara befriat från den kostnad, som uppkomme
genom att personer av ifrågavarande slag skulle tvingas fullgöra arbete för
fattigvårdssamhällets räkning, men i stället nödgas betala den kostnad, vilken
uppstode därigenom att dylika personer skulle sättas till arbete för ett annat
fattigvårdssamhälles räkning. Skulle det skiljas på kostnaderna, borde det
väl snarare vara tvärtom.

Det kunde ej heller vara rimligt, att vissa tjänstemän genom särskilda
föreskrifter i en ny lagstiftning försattes i en situation att vid fullgörandet
av sin tjänsteplikt nödgas av egna medel förskjuta kostnader, vilka de
riskerade att slutligen själva få vidkännas. Att en stads polismyndighet
skulle nödgas genom rättsligt förfarande mot staden söka vinna sin rätt
syntes ej lämpligt. Ur statens synpunkt borde det också anses angeläget
att förebygga, att befattningshavare på grund av särskilda med deras tjänsteåtgärder
förenade utgifter skulle frestas draga i betänkande att fullgöra sin
plikt.

Därest en allmän omorganisation av polisväsendet icke kunde tänkas genomförd
inom en snar framtid, syntes det justitieombudsmannen därför önskvärt,
att den landsfiskal enligt kungörelsen den 14 juni 1918 medgivna rätten till
ersättning för handräckning enligt lagen om fattigvården kunde utsträckas att
gälla jämväl polismyndighet i stad. Med hänsyn till att i stad såväl undersökningar
och utredningar i mål och ärenden enligt fattigvårdslagen som handräckning
för delgivning av förelägganden enligt 71 § samma lag torde verkställas
inom polismyndighetens eget tjänstgöringsområde, skulle ett utsträckande av
ersättningsrätten, på sätt sålunda ifrågasatts, icke böra innefatta rätt för
polismyndighet i stad till annan ersättning än för handräckning enligt 72 §
fattigvårdslagen, nämligen dels för inställande till arbete av den, som underlåter
att efterkomma föreläggande, som i 71 § sägs, dels ock för återhämtande
av understödstagare eller försörjningspliktig, som olovligen avvikit från fattigvårdsanstalt,
å vilken han varit intagen.

8

Statens
fattigvårdsinspektörs

framställning.

Yttranden
över framställningarna.

Kungl. Majits proposition nr 162.

Statens fattigvårdsinspektör tiar i sin ovanberörda skrivelse erinrat om
gällande bestämmelser beträffande ersättning åt landsfiskal för kostnader,
förorsakade av handräckning för delgivning av föreläggande enligt 71 § fattigvårdslagen,
för inställande till arbete av försörjningspliktig och för återhämtande
av person, som olovligen avvikit från fattigvårdsanstalt, samt vidare anfört:

För polismyndighet i stad, vilken även vore skyldig att lämna handräckning
utan kostnad för fattigvårdsstyrelse eller anstalt, kunde ersättning ej
nu beredas av statsmedel. Kostnaderna finge i dessa fall bäras av poliskammare
eller magistrat. Obilligheten härav syntes ligga i öppen dag.
Utgifter för handräckningsresor mellan vitt skilda orter kunde sålunda drabba
polismyndigheterna å dessa orter, utan att polismyndigheterna hade rätt till
ersättning av statsmedel härför. Det syntes kunna ifrågasättas, om ej häri
förelåge fara för att dessa myndigheter skulle på allt sätt söka undkomma
sin skyldighet att lämna begärda handräckningar. Detta vore att beklaga i
hög grad, då de i 33 § fattigvårdslagen omnämnda arbetshemmen, vilka vore
avsedda huvudsakligen för försumliga försörjare, numera började att träda
i verksamhet på flera platser i landet och möjligheter härigenom gåves att
kunna efterhålla dessa klandervärda personer. En tendens i nyss nämnd
riktning syntes kunna spåras i en av magistraten i Uddevalla till Kungl.
Maj:t ingiven besvärsskrivelse i anledning av Kungl. Maj:ts befallningskavandes
i Göteborgs och Bohus län resolution den 12 januari 1921, vari
ersättning vägrats för kostnader vid meddelad handräckning.

Till undvikande av att fattigvårdslagens bestämmelser om handräckning
genom ovillighet och bristande intresse äventyrades, vore det enligt fattigvårdsinspektörens
mening av betydelse, att även polismyndighet i stad bleve
berättigad erhålla ersättning för sina handräckningskostnader vid de av
fattigvårdsinspektören omnämnda förrättningarna.

Såsom av det anförda framgår, skilja sig de av justitieombudsmannen
och fattigvårdsinspektören framställda förslagen allenast i så måtto, att justitieombudsmannen
ansett den ifrågasatta ersättningsrätten böra begränsas till
handräckning för inställande till arbete av försörjningspliktig, som underlåtit
efterkomma föreläggande enligt 71 § fattigvårdslagen, samt för återförande
till fattigvårdsanstalt av därifrån olovligen avviken person, medan
fattigvårdsinspektören föreslagit ersättning jämväl vid handräckning för delgivning
av nyssnämnt föreläggande.

Över justitieombudsmannens och fattigvårdsinspektörens framställningar
hava infordrade utlåtanden avgivits av överståthållarämbetet, som inhämtat
yttrande av polismästaren i Stockholm, ävensom av samtliga länsstyrelser,
vilka i allmänhet hört vederbörande magistrater, stadsstyrelser, poliskammare
och stadsfiskaler samt i vissa fall jämväl polismästare, stadsfullmäktige
och fångvårdsstyrelse!-.

De sålunda avgivna yttrandena gå alla i tillstyrkande riktning, dock att
från några håll alternativt ifrågasatts, huruvida den nuvarande bestämmelsen
om förevarande handräcknings meddelande utan kostnad för fattigvårdsstyrelse
eller fattigvårdsanstalt över huvud taget borde i fortsättningen bibehållas
eller om icke fattigvårdsstyrelse eller anstalt borde förpliktas att åtminstone

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 162.

delvis vidkännas handräckningskostnaderna. I övrigt hava olika meningar
yppats endast med avseende på omfattningen av den ersättningsrätt, som
borde tillerkännas polismyndighet i stad.

Beträffande frågan, för vilka handräckningsåtgärder ersättning bör beredas,
har det stora flertalet hörda myndigheter ansett rätten till ersättning böra
begränsas till de av justitieombudsmannen föreslagna två fallen av handräckning,
nämligen för inställande till arbete av den, som underlåter att
efterkomma sådant föreläggande, som i 71 § fattigvårdslagen sägs, samt för
återhämtande av understödstagare eller försörjningspliktig, som olovligen
avvikit från fattigvårdsanstalt. T några yttranden har emellertid ifrågasatts
utsträckning av ersättningsrätten till att gälla även andra handräckningsåtgärder
enligt fattigvårdslagen, såsom handräckning enligt 62 § för omhändertagande
av understödstagares egendom, handräckning för delgivning av
varning enligt 74 § samma lag m. in.

Jämväl med avseende på frågan, för vilka kostnader ersättning bör utgå;
har flertalet myndigheter tillstyrkt eller lämnat utan erinran justitieombudsmannens
och fattigvårdsinspektörens förslag. I åtskilliga av de avgivna
yttrandena har emellertid ifrågasatts, huruvida icke — åtminstone i fall, då
för handräckningens verkställande längre resa måste företagas — utöver ersättningen
för den direkta resekostnaden jämväl dagtraktamente borde utgå.

I samband med spörsmålet om ersättning till polismyndighet i stad för
ifrågavarande handräckningskostnader hava två länsstyrelser i sina yttranden
ifrågasatt, att den rätt till ersättning, som nu tillkommer landsfiskal, borde
utsträckas jämväl till underordnad polisman, som på landsfiskals anmodan
i hans ställe fullgör handräckningen.

I detta avseende yttrar länsstyrelsen i Gävleborgs län:

»Länsstyrelsen vill härjämte, då landsfiskaler ofta torde vara av andra
tjänstegöromål förhindrade att själva verkställa handräckning och detta särskilt
beträffande inställande av försumliga familjeförsörjare till arbetshem,
långt avlägsna från respektive landsfiskalsdistrikt, framhålla önskvärdheten
av att ersättning för ifrågavarande handräckningskostnader även tillerkännes
polismän och fjärdingsmän, vilka på överordnads befallning verkställa dylik
handräckning.»

Länsstyrelsen i Västernorrlands län yttrar i samma ämne:

»Såsom i ärendet framhålles, har genom kungörelsen den 14 juni 1918
ersättning av statsmedel beretts den grupp av polismyndigheten, som faller
under benämningen landsfiskaler. Denna ersättning lärer dock enligt nämnda
kungörelse kunna utgå allenast i det fall, att landsfiskal personligen företager
tjänsteresa för ifrågavarande ändamål. Om däremot landsfiskal t. ex.
av andra tjänstegöromål ansett sig förhindrad att personligen meddela den
begärda handräckningen och i stället, på sätt i ett för länsstyrelsens prövning
föreliggande fall ägt rum, anbefallt honom underlydande polisman att
efterspana och till fattigvårdsanstalt inställa försörjningspliktig person, synes
denne polisman icke vara berättigad att härför erhålla ersättning av statsmedel.
Då dylik kostnad näppeligen lärer kunna anses såsom sådan särskild
utgift, som avses i 2 § av nämnda kungörelse, skulle sålunda antingen
polisman, som efter förmans order verkställer handräckningsåtgärd av ifråga Bihang

till riksdagens protokoll 1921. 1 sand. 112 käft. (Nr 162.) gm 24 2

Fråga om
ersättning i
vissa fall till
underordnad
polisman.

Departements

chefen.

10 Kung!.. Maj:ts proposition nr 162.

varande slag, få själv vidkännas kostnaderna därför, eller ock landsfiskalen
nödgas av egna medel ersätta nämnda kostnad. Intetdera av dessa alternativ
synes länsstyrelsen vara rimligt. Länsstyrelsen tillåter sig därför
hemställa, att i sammanhang med prövning av förevarande fråga jämväl
måtte tagas i övervägande huruvida icke rätt till ersättning av statsmedel
må utsträckas att gälla för all handräckning enligt 72 § i fattigvårdslagen.»

Yad först beträffar det av vissa myndigheter berörda spörsmålet, huruvida
icke vederbörande fattigvårdsstyrelse eller anstalt borde förpliktas att
åtminstone delvis bidraga till kostnaderna för handräckning av ifrågavarande
art, tillåter jag mig framhålla, att avsikten med bestämmelsen om handräckningens
meddelande utan kostnad för fattigvårdsstyrelse eller anstalt
uppenbarligen varit att icke göra fattigvårdsmyndigheterna mindre benägna
att tillgripa det maktmedel mot försumliga familjeförsörjare, som med bestämmelserna
om arbetstvång för dessa avsetts. Att vidtaga någon ändring
av bestämmelserna i förevarande avseende synes mig icke lämpligt, särskilt
med hänsyn därtill, att så kort tid förflutit efter den nya fattigvårdslagens
ikraftträdande och att endast ett fåtal arbetshem ännu blivit inrättade. .Jag
anser därför, att 72 § fattigvårdslagen fortfarande bör bibehållas vid sin
nuvarande lydelse.

Däremot finner jag på grund av vad i ärendet blivit anfört synnerligen
önskvärt, att åtgärder vidtagas för att även åt polismyndighet i stad i viss
utsträckning bereda ersättning av statsmedel för liandräckningskostnaderna.
Det synes icke vara med rättvisa och billighet överensstämmande, att eu
stad, som själv icke har direkt intresse av handräckningen, nödgas bestrida
utgifterna för densamma, medan det samhälle, som begärt åtgärdens verkställande,
är befriat från varje deltagande i dessa utgifter.

Beträffande omfattningen av den ersättningsrätt, som torde böra tillerkännas
polismyndighet i stad, anser jag mig böra helt ansluta mig till
justitieombudsmannens förslag, enligt vilket ersättning skulle utgå endast
vid handräckning för inställande till arbete av den, som underlåter att efterkomma
föreläggande, som i 71 § fattigvårdslagen sägs, samt för återhämtande
av understödstagare eller försörjningspliktig, vilken olovligen avvikit från
fattigvardsanstalt. Jag kan alltså icke biträda de från olika håll gjorda yrkandena
på en utsträckning av ersättningsrätten till att avse jämväl andra
slag av handräckning enligt fattigvårdslagen. Yad särskilt vidkommer det
av statens fattigvårdsinspektör framställda förslaget om ersättning för handräckningskostnader
vid delgivning av föreläggande enligt 71 § av ifrågavarande
lag, synes sådan ersättning i detta fall icke vara erforderlig, enär, såsom
justitieombudsmannen framhållit, dylik delgivning i stad torde verkställas
inom polismyndighetens eget tjänstgöringsområde.

Jämväl rörande frågan, för vilka kostnader ersättning bör utgå, vill jag ansluta
mig till vad justitieombudsmannen föreslagit. Det från vissa myndigheter
framförda önskemålet, att vid ifrågavarande förrättningar skulle utgå
jämväl dagtraktamente, har jag icke ansett mig kunna biträda. Det synes
nämligen icke lämpligt att i förevarande avseende försätta polismvndighet i

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 162.

stad i en förmånligare ställning än den, som för närvarande tillkommer
landsfiskal. Jag vill fördenskull förorda, att, på sätt nu är stadgat i fråga
om landsfiskal, ersättning till polismyndighet i stad må utgå dels för resa,
som för handräckningen företages, dels ock för särskilda utgifter, som påkallats
för åtgärdens behöriga verkställande.

Yad slutligen vidkommer det av länsstyrelserna i Gävleborgs och Västernorrlands
län framställda förslaget, att rätt till ersättning för handräckningskostnad
jämväl måtte tillerkännas underordnad polisman, som på landsfiskals
anmodan fullgör handräckning av ifrågavarande slag, finner jag de
skäl, som anförts till stöd för detta förslag, i hög grad beaktansvärda. Det
torde vara uppenbart att, i synnerhet då fråga är om inställande av försörjningspliktig
till ett från vederbörande landsfiskalsdistrikt långt avlägset arbetshem,
landsfiskal icke alltid kan utan olägenhet personligen verkställa
handräckningen, och det synes därför billigt, att ersättning av statsmedel må
kunna utgå även till den, som av landsfiskalen anmodas att i hans ställe
fullgöra handräckningsåtgärden. Jämväl i nu angivna fall torde ersättningen
— som givetvis bör utgå efter samma grunder, som äro stadgade i fråga
om landsfiskal — böra begränsas att avse handräckning för inställande till
arbete av den, som underlåter efterkomma föreläggande enligt 71 § fattigvårdslagen,
samt för återhämtande av understödstagare eller försörjningspliktig,
som olovligen avvikit från fattigvårdsanstalt.

I fråga om grunderna för beräknandet av ersättning för resekostnad i här
avsedda fall torde beträffande polismyndighet i stad böra gälla, att ersättning
utgår, där handräckningen utföres av stadsfiskal, enligt femte klassen
i resereglementet, dit stadsfiskal är hänförd, och om underordnad polistjänstemän
verkställer handräckningen, enligt sjätte klassen i nämnda reglemente.
För ersättare för landsfiskal torde reseersättning likaledes böra beräknas efter
sjätte ldassen i resereglementet, till vilken klass fjärdingsman är hänförd.

Beträffande de närmare villkoren i övrigt för ersättnings utgående torde
i fråga om såväl polismyndighet i stad som ersättare för landsfiskal böra i
tillämpliga delar gälla de bestämmelser, som i detta hänseende äro stadgade
i kungörelsen den 14 juni 1918 (nr 455) angående ersättning åt landsfiskaler
för vissa av deras polisverksamhet föranledda utgifter ävensom för telefonavgifter.

Utgifterna för ifrågavarande ändamål torde, såsom beträffande ersättning
till landsfiskal nu är fallet, böra bestridas, ersättning för resekostnad från
femte huvudtitelns förslagsanslag till rest''- och traktamentspenningar och
ersättning för särskilda utgifter från samma huvudtitels förslagsanslag till
skrivmaterialier och expenser, ved m. m.

För genomförande av den sålunda av mig föreslagna utsträckningen av
rätten till ersättning av statsmedel lärer riksdagens medgivande vara erforderligt.
Därest sådant medgivande lämnas, torde det ankomma på Kung].
Maj:t att sedermera utfärda författningsbestämmelser i ämnet.

I detta sammanhang får jag erinra om, att i 72 ^ av det förslag till lag
om samhällets barnavård, som Kungl. Maj:t denna (lag beslutat genom pro -

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 162.

position förelägga riksdagen (prop. nr 150), beträffande handräckning för
inställande till arbete hänvisning gjorts till 72 § lagen om fattigvården, samt
att i 77 § av samma lagförslag finnes bestämmelse om att viss handräckning
av polismyndighet skall ske utan kostnad för vederbörande barnavårdsnämnd
eller skyddshemsstyrelse. Frågan i vad mån ersättning av statsmedel bör
utgå för handräckning, som i nämnda lagförslag avses, torde böra upptagas
till prövning sedan riksdagen fattat beslut i anledning av lagförslaget ifråga.
Då den föreslagna lagen om samhällets barnavård är avsedd att träda i kraft
först den 1 januari 1926, synes det icke erforderligt att nu taga ståndpunkt
till detta spörsmål.

Under åberopande av det anförda får jag hemställa, att Kungl. Maj:t måtte
föreslå riksdagen medgiva,

att för handräckning i vissa fall enligt 72 § i lagen den 14
juni 1918 om fattigvården må, i huvudsaklig överensstämmelse
med av mig här ovan angivna grunder, till polismyndighet i
stad ävensom till polis- eller fjärdingsman, som på anmodan
av landsfiskal i dennes ställe verkställer handräckning, varom
nu är fråga, utgå ersättning av statsmedel, för resekostnad
från det under femte huvudtiteln uppförda förslagsanslaget
till rese- och traktamentspenningar och för särskild utgift för
handräckningens verkställande från det under samma huvud
titel uppförda förslagsanslaget till skrivmaterialier och expenser,
ved, m. in

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagar Hans Kungl. Höghet KronprinsenEegenten
lämna bifall samt förordnar, att proposition
i ämnet av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar,
skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Carl Stålhammar.

Stockholm, K. L. Beckmans Boktryckeri, 1924.