Kungl. Maj ds proposition nr 15 7.

1

Nr 157.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående utförande av vissa
fiskehamnar; given Stockholms slott den 14 mars 1924.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden för denna dag, föreslå riksdagen
bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Sven Liibeck.

Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kr o np r in sen- It ogent en i statsrådet å Stockholms
slott den 14 mars 1924.

Närvarande: statsministern Trygger, ministern för utrikes ärendena friherre Marks
von Wurtemberg, statsråden Malm, Ekeberg, Beskow, Malmroth, Hasselnöt,
Stridsberg, Lubeck, Clason, Wohlin, Pettersson.

Departementschefen, statsrådet Lubeck anför:

Den s. k. fiskehamnskommissionen framlade i sitt betänkande år 1909 förslag
om utförande i viss angiven ordning genom statens försorg eller med
bidrag av statsmedel av 79 fiskehamnar vid rikets kuster, bland vilka
hamnar kommissionen ansåg vissa vara av beskaffenhet att böra i första
hand komma till utförande, under det att de övriga förordades att utföras i
Bihang till riksdagens protokoll 192h. 1 sand. 19 höft. (Nr 157.)

Historik.

1

2

Kungl. Mai ds proposition nr 15 7.

andra hand. Inom vardera av dessa grupper ansåg kommissionen en del
hamnar böra byggas och för framtiden underhållas av staten, varemot övriga
hamnar, med anslag en gång för alla av statsmedel, skulle under väg- och
vattenhyggnadsstyrelsens kontroll byggas och för framtiden underhållas av
intressenterna själva.

.Riksdagen beslöt därefter 1911 och följande år utförande i första hand av
sammanlagt 26 hamnar, vilka skulle byggas och underhållas genom statens
försorg, samt anvisade för åren 1912—1921 medel härför.

Beträffande utförande av andra i fiskehamnskommissionens förslag avsedda
hamnar än de förut angivna hade riksdagen före år 1921 ännu ej fattat beslut.

Med anledning av Kungl. Maj:ts därom gjorda framställning beslöt 1921
års riksdag vissa ändringar i sättet och ordningen för utförande av statens
fiskehamnar med mera. Beslutet innebar huvudsakligen dels att, för påskyndande
av vissa smärre i huvudsak av muddringar bestående hamnförbättringar,
av dessa skulle bildas en särskild grupp (fiskehamnsgrupp IT), vilken skulle
komma till utförande jämsides med övriga fiskehamnar (fiskehamnsgrupp 1),
dels att en allmän revision skulle äga rum beträffande ordningsföljden för
fiskehamnarnas färdigställande, i samband varmed till utförande skulle upptagas
ett betydande antal hamnar, vilka tidigare ej beslutats, medan å andra
sidan vissa beslutade hamnar skulle ur planen utgå, dels ock att samtliga
hamnar skulle utföras och underhållas genom statens försorg. I grupp II
upptogos då vissa angivna hamnförbättringar i de norrländska kustlänen och
Uppsala län, men skulle sedermera däri ingå jämväl i andra delar av landet
belägna, av fiskehamnskommissionen till utförande i andra hand förordade fiskehamnsarbeten
av liknande art, som av riksdagen senare komme att beslutas.

För tiden efter framläggandet av fiskehamnskommissionens förslag till
och med första halvåret 1923 hade till utförande av fiskehamnar anvisats
sammanlagt 13,268,000 kronor, varjämte till muddringshamnar under de senaste
åren beviljats tillhopa 1,250,000 kronor. Intill utgången av år 1922
hade i huvudsak färdigställts, förutom 9 tidigare beslutade fiskehamnar, de två
första av de år 1921 beslutade hamnarna inom grupp I, nämligen Hällevik
och Gislöv, varjämte avsevärda arbeten utförts å hamnar vid Smögenholmarna
och Barsebäck inom nämnda grupp. Av de till fiskehamnsgrupp II hänförliga
anläggningarna hade då ännu ingen blivit påbörjad.

I skrivelse den 10 maj 1922, nr 139, anhöll riksdagen i samband med anmälan
av sitt beslut om anslag till statens fiskehamnsbyggnadsverksamhet,
att Kungl. Maj:t måtte i huvudsaklig överensstämmelse med i skrivelsen angivna
riktlinjer låta verkställa utredning rörande statens fiskehamnsbyggnadsverksamhet
och de ekonomiska förutsättningarna för densamma.

Genom brev den 26 maj 1922 anbefallde Kungl. Maj:t väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
att gemensamt med lantbruksstyrelsen och med biträde av
högst tre sakkunniga personer, vilka skulle utses av chefen för kommunikationsdepartementet,
skyndsamt verkställa den sålunda begärda utredningen
samt till Kungl. Maj:t inkomma med det förslag, vartill utredningen kunde
föranleda.

Kungl. Majrts propositon nr 15 7.

3

Sedermera förordnade Kungl. Maj:t den 13 januari 1923, på därom av
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen gjord framställning, att ovanberörda utredning
skulle omfatta frågan om iståndsättande av jämväl andra, icke till
fiskehamnsgrupperna I och II börande fiskehamnar, som vore i omedelbart
behov av iståndsättande.

Sedan ämbetsverken och de tillkallade sakkunniga den 5 februari 1923
avgivit utredning och förslag rörande samtliga till fiskehamnsgruppen I
börande hamnar och vissa inom fiskehamnsgruppen II upptagna hamnförbättringar,
framlade Kungl. Maj:t för 1923 års riksdag proposition, nr 114,
i ämnet, vilken av riksdagen bifölls (skrivelse nr 107). Statsmakternas beslut,
vilket anslöt sig till det av ämbetsverken och de sakkunniga avgivna förslaget,
innebar, att flera angivna tidigare beslutade företag icke skulle komma
till utförande, nämligen 8 inom grupp I och 1 inom grupp II, samt att i
övrigt arbeten skulle utföras å följande orter i nedan angivna ordning:

Fiskehamnsgrupp I.

1) Herrevik, Gotlands län

2) Byviken, Västerbottens »

3) Hölick, Gävleborgs »

4) Lörudden, Västernorrlands »

5) Värskär, Kalmar »

6) Byxelkrok, Kalmar »

Fiskehamnsgrupp II.

(Muddringshamnar, avsedda att utföras jämsides
med hamnarna i grupp I.)

1) Gårdskär, Uppsala län

2) Fågelsundet, » »

3) Utvalnäs, Gävleborgs »

4) Hönö-Klåva, Göteborgs och Bohus

län.

Arbetena vid Herrevik och Byviken voro avsedda att bedrivas samtidigt.
Enligt propositionen skulle senare komma att ingå i gruppen I en hamn på
Gotlands västkust antingen vid Gnisvärd eller vid Västergarn samt i gruppen
II ytterligare ett antal muddringshamnar, i vilka hänseenden förslag
efter slutförd utredning komme att senare underställas riksdagen.

För hamnbyggnader inom gruppen I anvisade riksdagen för budgetåret
1923—1924 600,000 kronor, varemot något anslag till arbeten inom gruppen
II icke ansågs erforderligt, enär för detta ändamål tidigare anvisade medel
då ännu ej tagits i bruk.

Med skrivelse den 15 februari 1924 hava väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
lantbruksstyrelsen samt de sakkunniga avgivit utredning och förslag rörande
återstående i deras uppdrag avsedda hamnar.

Nu ifrågavarande utredning och förslag ävensom en därvid fogad reservation
av en av de sakkunniga torde få såsom bilagor A och B vidfogas
protokollet.

Ämbetsverken och de sakkunniga erinra till en början om vad som i deras
till grund för propositionen nr 114 till 1923 års riksdag liggande utredning
anfördes därom, att tillfredsställande fiskehamnar vore en nödvändig förutsättning
för uppkomsten och utvecklingen av ett tidsenligt fiske, samt anföra
exempel på att fisket i en del trakter gått tillbaka utan annan orsak än att

Ämbetsverken
och de
sakkunniga.

4

Kungl. Maj ds proposition nr 157.

bristfälliga hamnförhållanden icke möjliggjort fiskets modernisering. I sådant
hänseende kunde erinras, att motordriften haft en starkt omgestaltande inverkan
på fiskets utövande och blivit en kraftig hävstång till fiskerinäringens
framåtskridande men att därigenom fiskefarkosterna också blivit både större
och dyrare och därför krävde tillräckligt skydd i goda hamnar. Det vore sålunda
ofrånkomligt, att fiskehamnarna mångenstädes måste väsentligen förbättras,
om vårt havsfiske skulle kunna följa med sin tid. De stora kostnader,
som vore förenade med att bygga hamnar i havet, kunde emellertid vederbörande
fiskare ej bära, och hade detta ej heller varit statsmakternas mening
vid fattande av beslut om fiskehamnarnas utförande.

Beträffande frågan, om fiskerinäringen för landet är av den betydelse, att
det kan försvaras, att staten offrar några större belopp på byggande av fiskehamnar,
hänvisa ämbetsverken till sina i förberörda utredning lämnade uppgifter
angående havsfiskets utveckling och betydelse för hela riket samt framhålla,
att fiskerinäringen verkligen vore så viktig för riket, att den väl vore
värd åtgärder från statsmakternas sida icke blott för den nuvarande fiskarbefolkningens
kvarhållande vid sitt yrke utan jämväl för dess ökande. Erinras
finge om fiskerinäringens betydelse för folkförsörjningen och — under normala
förhållanden genom en avsevärd export av fisk — för landets handelsbalans,
varjämte finge framhållas en i vårt land icke tillräckligt beaktad men
i utlandet ofta med stor skärpa betonad synpunkt, nämligen fiskarbefolkningens
betydelse för bemanningen av såväl handels- som örlogsfiottan.

Med hänsyn till de dryga kostnaderna för fiskehamnsbyggnaderna hava
ämbetsverken och de sakkunniga noga övervägt, var dylika arbeten borde utföras
för att i framtiden bliva till största möjliga nytta. Beträffande den
kategori av fiskehamnar, som vore avsedd att främja uppkomsten av större
fiskelägen och därigenom förkovra fiskerinäringen och öka fiskarstammen, hade
hänsyn tagits utom till vederbörande hamns läge i förhållande till fiskeplatsen
även till storleken av nu befintlig fiskarbefolkning, omfånget av den nuvarande
fiskerirörelsen, avsättningsmöjligheterna och byggnadskostnaderna. I
fråga om den kategori hamnar, som till följd av uppgrundning eller annan
orsak behövde iståndsättas, för att fiskerinäringen icke skulle gå tillbaka och
fiskarenas antal minskas, kunde ifrågasättas åtgärder från statens sida endast
på platser av större betydelse, med fördelaktigt läge i avseende å fiskeplatserna
och avsättning samt där kostnaderna bleve rimliga. Att till platser,
som hade eller vore avsedda att erhålla goda fiskehamnar, förflytta befolkningen
å orter med dåliga hamnförhållanden syntes möta stora svårigheter.

Beträffande avsättningsförhållandena anföra ämbetsverken och de sakkunniga,
att den för fisket betydelsefulla exporten före världskrigets utbrott på
grund av de på senare år uppkomna abnorma valutaförhållandena till största
delen upphört, varjämte inom Sverige den svenska fisken varit utsatt för en
svårare konkurrens än förut från vissa av grannländerna. På senaste tid
hade emellertid en ljusning häri inträtt. De ännu rådande svåra avsättningsförhållandena
syntes därför icke böra tagas till intäkt för att nu avstå från
byggande av fiskehamnar. Med hänsyn till kostnaderna borde emellertid de

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 157.

nya fiskehamnarna icke byggas större än nödvändigt; vad hamnarnas hållfasthet
beträffade, talade erfarenheterna för att hamnarna borde byggas så
starka, att de med sannolikhet komme att bestå jämväl mot stormar av
våldsammare styrka.

Slutligen framhålla ämbetsverken och de sakkunniga vikten av en kraftig
upplysnings- och propagandaverksamhet bland fiskarena i syfte att vinna ett
praktiskt ordnande av avsättningsförhållandena och att förmå dem att anskaffa
tidsenligare båtar och fångstredskap.

På sätt ovan nämnts har 1923 års riksdag beslutat, att inom fiskehamns- Fiskehamnsgruppen
II fyra hamnförbättringsarbeten i nedan angiven ordning skola gruPPen Afkomma
till utförande med företräde framför övriga hamnarbeten, som komma
att hänföras till gruppen. Nämnda fyra hamnförbättringar skola äga rum
vid Gårdskär och Fågelsundet i Uppsala län, Utvalnäs i Gävleborgs län och
Hönö-Klåva i Göteborgs och Bohus län. Arbetet vid Utvalnäs hänfördes ursprungligen
till grupp I, men vid 1923 års riksdag beslöts, att endast stenrensning
och muddring där skulle äga rum.

Enligt den år 1921 beslutade byggnadsplanen för fiskehamnsgruppen II
skulle i Gävleborgs län utföras muddringsarbeten vid Prästgrundet, Agö,

Bergö, Jättholmarne, Våtnäs och Tupparne. Ämbetsverken och de sakkunnige
anse icke hamnarna vid Jättholmarne och Tupparne hava sådana ut
vecklingsmöjligheter, att de beslutade arbetena därstädes med hänsyn till
kostnaderna för närvarande kunna förordas till utförande. Däremot föreslås
verkställande av hamnförbättringarna vid Prästgrundet, Agö, Bergö och Våtnäs,
dock i viss inskränkt omfattning. Vid Prästgrundet skulle sålunda den
föreslagna inseglingsrännans bottenbredd minskas från 6 till 4 meter samt
dess djup, som enligt fastställd arbetsplan skulle ökas till respektive 2 meter
vid mynningen av hamnbassängen och 3 meter vid rännans slut, inskränkas
till respektive 1,7 och 2,5 meter. Vidare skulle hamnbassängen icke
uppmuddras i sin helhet till 2 meters djup, såsom ursprungligen föreslagits,
utan endast till ungefär halva arealen och ett djup av 1,7 meter. Vid Agö
skulle den i arbetsplanen upptagna vågbrytaren uteslutas. Muddringen i
hamnen, som avsetts skola ske till 2 meters djup, skulle i inloppet verkställas
till detta djup. I själva hamnen skulle muddringen inskränkas till
1,5 meters djup samt muddringsområdet något minskas. Däremot skulle i
hamnens inre del en strandskoning utföras. Vid Bergö skulle det yttre
hamnområdet fördjupas till 1,5 meter i stället för 2 meter och inloppsrännan
till 2—2,5 meter i stället för 2,5—3 meter. Vid Våtnäs skulle endast det
norra inloppet uppmuddras och detta till ett djup av 1,5 meter i stället för
enligt planen 2 meter. Kostnaderna för hamnförbättringarna vid Prästgrundet,
Agö, Bergö och Våtnäs skulle härigenom kunna nedbringas från respektive
91,500, 74,100, 64,000 och 85,100 kronor till respektive 33,600, 32,700,

36,000 och 22,000 kronor.

Av de beslutade hamnförbättringarna i Västernot rlands län, nämligen vid
Gisslan, Holma, Skeppsmalen, Marviksgrunnan och Storhamn, anse ämbete -

6

Kungl. Maj ds proposition nr 157.

verken och de sakkunniga anläggningen vid Storhamn icke vara av den betydelse
samt ej heller ägnad att ingiva förhoppning om någon sådan utveckling
av fisket, att den borde komma till utförande. Hamnanläggningen vid
Holma anses hava mindre utvecklingsmöjligheter än återstående tre hamnar,
varför den föreslås skola tills vidare vila. Till utförande förordas för närvarande
endast hamnanläggningarna vid Grisslan, Skeppsmalen och Marviksgrunnan,
fastän i en mera begränsad omfattning. Vid Grisslan skulle alltså
minskning ske av infartsrännans djup och bottenbredd från fastställda 2,5
respektive 6 meter till 1,5 respektive 4 meter samt vid Skeppsmalen och
Marviksgrunnan av hamnens djup från fastställda 2 meter till 1,5 meter.
Kostnaderna för arbetena vid dessa tre hamnar, som enligt nu gällande planer
uppgå till respektive 50,700, 47,300 och 33,200 kronor, beräknas med nu
föreslagna inskränkningar uppgå till respektive 31,600, 34,600 och 26,000
kronor.

Beträffande de i Västerbottens län beslutade hamnanläggningarna vid
Gäddbäekssund och Rönnskär erinra ämbetsverken och de sakkunniga, att
den förra genom beslut av 1923 års riksdag utbytts mot en fiskehamn, hänförlig
till grupp I, vid Byviken. Hamnförbättringen vid Rönnskär föreslås
på grund av nämnda hamns betydelse både för fisket inom länet och för
lotsuppassningen till utförande, dock med den inskränkning i fastställd plan,
att muddringsområdets västra och sydvästra del något minskas, att det på
insidan av vågbrytaren i hamnen utgående revet Svinryggen icke bortmuddras
samt att inseglingsrännans bottenbredd begränsas till 25 meter. Härigenom
vinnes en nedsättning i kostnaden från 125,100 kronor till 58,000 kronor.

I fråga om den beslutade hamnanläggningen vid Rödkallen i Norrbottens
län anföra ämbetsverken och de sakkunniga, att lotsstyrelsen gjort framställning
om anvisande av anslag för butgetåret 1924—1925 för upprensning och
fördjupning av lotsbåthamnen vid Rödkallen och dess inlopp. Då den beslutade
fiskehamnsanläggningen icke kunde nöjaktigt tillgodose lotsverkets
behov av hamn vid Rödkallen och då det vore mera av behovet påkallat
och av större vikt ur fiskets synpunkt, att fiskehamn anlades vid fiskeläget
Storrebben, som vore länets största fiskeläge och hade sämre hamnförhållanden
än Rödkallen, föreslå ämbetsverken och de sakkunniga, att fiskehamnsanläggningen
vid Rödkallen, vilken beräknats draga en kostnad av 131,000
kronor, utbytes mot en fiskehamnsanläggning för en kostnad av 87,800 kronor
vid Storrebben, vilken anläggning jämväl skulle hänföras till fiskehamnsgruppen
II.

Yad slutligen angår ordningen mellan de nu förordade hamnförbättringarna,
föreslå ämbetsverken och de sakkunniga, att den må bliva följande: Prästgrundet,
Bergö, Storrebben, Rönnskär, Skeppsmalen, Grisslan, Marviksgrunnan,
Agö och Yåtnäs.

^iskeham3^* Ämbetsverken och de sakkunniga anföra, att bland de hamnbyggnadsarbeten,
grupp in. som fiskehamnskommissionen förordat till utförande i andra hand, funnes några
få, som avsåge ett iståndsättande av befintliga äldre hamnar, vilka redan vid

Kungl. Mai ds proposition nr 15 7.

7

kommissionens besök vore i bristfälligt skick. Sådana hamnar vore Abbekås,
Arild och Bäckviken i Malmöhus län och Baskemölla i Kristianstads län,
vilka av kommissionen satts såsom nr 44, 55, 61 och 72 i ordningsföljden.
Då bristfälligheterna å dessa hamnar för varje år tilltoge och, när hamnarnas
tur i den ursprungliga ordningsföljden skulle komma, väl tagit så överhanden,
att en total ombyggnad då bleve nödvändig, hemställde väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
att utredningen rörande statens fiskehamnsbyggnadsverksamhet
Unge omfatta frågan om iståndsättande av jämväl sådana icke till fiskehamnsgrupperna
I och II hörande fiskehamnar, som vore i omedelbart behov av
iståndsättande. Denna framställning blev, såsom av det föregående framgår,
av Kungl. Maj:t bifallen den 13 januari 1923.

Då det vore angeläget, att ovannämnda hamnar iståndsattes utan längre
dröjsmål, föreslå ämbetsverken och de sakkunniga, att dessa hamnar skola
bilda en parallellgrupp, fiskehamnsgruppen III, att i mån av anvisade medel
utföras jämsides med andra i gång varande fiskehamnsbyggnader, tillhörande
grupperna I och II.

Vad angår de i Malmöhus län belägna av ifrågavarande hamnar, anföra
ämbetsverken och de sakkunniga beträffande Abbekås, att hamnen blivit svårt
skadad av stormar, särskilt år 1904, och numera vore så uppgrundad, att den
i det närmaste vore obrukbar. Då de bästa förutsättningar för fiskets utveckling
därstädes och för fiskens avsättning funnes, om hamnen förbättrades,
föreslås, att vågbrytarna iståndsättas och en del av hamnbassängen uppmuddras,
och beräknas dessa arbeten draga en kostnad av 159,800 kronor. Beträffande
Arild och Bäckviken funne ämbetsverken och de sakkunniga hamnarnas iståndsättande
och fördjupning vara av nöden. Vid Bäckviken vore dock fisket ringa,
och hamnen vore mera att anse såsom en handels- och frakthamn i vanlig
mening än fiskehamn. Ämbetsverken och de sakkunniga anse berörda två platser
trr fiskehamnssynpunkt icke vara av den betydelse, att utförandet av de ifrågasatta
hamnförbättringarna därstädes uteslutande på statens bekostnad kunde
förordas. Då enligt uppgift vederbörande intressenter kunde bidraga till kostnaderna
för hamnförbättringarna, syntes möjlighet förefinnas för dessas utförande
med statsbidrag från fonden för understödjande av andra mindre
fiskehamnsbyggnader än de av fiskehamnskommissionen till utförande i första
hand föreslagna.

I fråga om Baskemölla i Kristianstads län anföra ämbetsverken och de
sakkunniga, att den av fiskare därstädes uppförda hamnarmen genom en
svår storm i december 1923 så svårt skadats, att den ej mera erbjöde
något skydd vid storm. Denna omständighet ävensom hamnens ringa djup
försvårade bedrivandet av ett rationellt sommarfiske och så gott som utestängde
befolkningen från det lönande vinterfisket, då det vore ogörligt att
med betydande arbete draga de större fiskebåtarna upp på land för varje
gång, de varit ute på sjön. Under sådana förhållanden vore det oundvikligt, att
det fiske, som i ganska avsevärd omfattning bedrivits från Baskemölla, ginge
tillbaka. Då detta fiskläge på grund av sin belägenhet i närheten av de
fiskrikaste platserna utanför den skånska kusten hade stora förutsättningar

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 157.

för ett betydande fiske, föreslå ämbetsverken och de sakkunniga, att hamnen
därstädes förbättras sålunda, att ovanberörda hamnarm höjes och i övrigt
iståndsättes samt hamnbassängen fördjupas till 2.4 meter. Kostnaderna för
dessa arbeten beräknas till 147,700 kronor.

Fiskehamn Ämbetsverken och de sakkunniga erinra, att i förenämnda proposition nr
eller vid ars riksdag anfördes, att fråga uppkommit att förlägga den av

Yästergarn? riksdagen beslutade fiskehamnen vid Gnisvärd å Gotlands västkust till den
söder därom belägna hamnplatsen Yästergarn men att någon definitiv ståndpunkt
icke kunnat fattas till denna fråga, då länsstyrelsens och fiskarbefolkningens
åsikt härom ej hunnit inhämtas. Sedermera hade länsstyrelsen på
anhållan av väg och vattenbyggnadsstyrelsen med eget yttrande överlämnat,
bland annat, protokoll, förda vid av länsstyrelsen utlysta sammanträden med
fiskarbefolkningen vid Gnisvärd och Västergarn, ävensom yttrande av fiskeritillsyningsmannen
i länet, och hade länsstyrelsen för egen del i huvudsak på
de av fiskeritillsyningsmannen anförda skäl funnit Gnisvärd böra tillerkännas
företräde framför Västergarn vid valet av plats för fiskehamnsanläggning.

Kör egen del anförde ämbetsverken och de sakkunniga, att hamnförhållandena
på Gotlands västkust i allmänhet voro otillfredsställande samt att behov
av fiskehamn gjorde sig starkt gällande vid Gnisvärd. Detta fiskläge vore
det största på Gotlands västkust med en betydande stam fiskare, varjämte
Blåhälls fiskeläge med ett tiotal fiskare skulle få nytta av en fiskehamn vid
Gnisvärd. En hamnanläggning vid Västergarn skulle bliva väsentligt billigare
än vid Gnisvärd, men flera skäl talade för att hamnen dock borde
byggas vid Gnisvärd.

Med hänsyn emellertid till de höga kostnader, byggandet av en fiskehamn
pa Gotlands västkust vid någon av de sålunda ifrågasatta platserna i varje
fall måste medföra, anse sig ämbetsverken och de sakkunniga böra förorda,
att med en slutgiltig lösning av denna fråga må tills vidare anstå.

Hamnaniägg- Ämbetsverken och de sakkunniga hava till behandling i förevarande samTorekov!
manhang upptagit frågan om iståndsättande av hamnen i Torekov. Anledningen
härtill är en den 11 oktober 1922 dagtecknad framställning härom
av hamnstyrelsen i Torekov, vilken överlämnats till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
för att tagas i övervägande vid utredningen rörande statens fiskehamnsbyggnadsverksamhet.
Därjämte hade till väg- och ''vattenbyggnadsstyrelsen
remitterats en framställning i ämnet från fiskeriintendenten i södra
distriktet. Ämbetsverken och de sakkunniga erinra, att frågan om anläggning
av en nödhamn vid Torekov varit föremål för utredningar alltsedan år
1900 samt för behandling av riksdagen åren 1911, 1920 och 1921. Sistnämnda
år begärde Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen (sjätte huvudtiteln, punkt
23) anslag för påbörjande av skyddshamn vid Torekov. Kungl. Maj:ts framställning
grundades i huvudsak på ett av väg- och vatten ayggnadsstyrelsen
år 1912 framlagt förslag, som innefattade dels anläggning av en yttre, 4
meter djup skyddshamn med två vågbrytare, dels anordnande innanför denna

Kungl. Maj:ts proposition nr 157.

9

av en fiskehamn av 3,3 meters djup. Kostnaden för berörda anläggning beräknades
i december 1919 till 1,861,700 kronor. Riksdagen (skrivelse nr 6 A,
punkt 23) avslog emellertid förslaget under anförande, bland annat, att det
syntes kunna ifrågasättas, om utredningen i ärendet kunde anses giva vid
handen, att den ökade trygghet och de fördelar i övrigt, som genom hamnanläggningen
skulle stå att vinna, vore så betydande, att därav borde under
rådande dyrtid påkallas uppförandet av en så omfattande anläggning som
den föreslagna.

Ämbetsverken och de sakkunniga anföra, att Torekov med sitt synnerligen
fördelaktiga läge för fiske i Kattegatt och med sina stora avsättningsmöjligheter
erbjöde goda förutsättningar för ett lönande havsfiske, om hamnförhållandena
därstädes förbättrades. Med hänsyn härtill och till behovet av en
nödhamn i dessa trakter föreslå ämbetsverken och de sakkunniga, att vid
Torekov anlägges en fiske- och nödhamn av mindre omfattning. Enligt detta
förslag skulle en vågbrytare anläggas från den å stranden väster om fiskläget
belägna klippudden Gibraltar över den omkring 180 meter i nordlig
riktning därifrån belägna holmen Hamnskär ut till 4 meters vattendjup med
alltifrån nämnda skär inåtböjd sträckning, varjämte hamnen skulle uppmuddras
till 3,6 meters djup. Kostnaden för den föreslagna hamnanläggningen
beräknas till 424,700 kronor. Såsom villkor för anläggningens utförande
föreslås, att Torekovs kommun förbinder sig att på egen bekostnad
för framtiden vidmakthålla nyssberörda djup i hamnen.

Reservanten har icke ansett sig kunna biträda ämbetsverkens och de Reservation.
sakkunnigas förslag, i vad det avser utförande av hamnförbättring vid
Abbekås, och har såsom skäl härför anfört, att på grund av tidigare
vunnen erfarenhet någon nämnvärd utveckling av fisket ej kunde väntas,
om hamnen iståndsattes, att den betydande sanddriften i hamnen nödvändiggjorde
byggandet, för en år 1920 beräknad kostnad av 194,000 kronor, av
en i nu föreliggande förslag ej upptagen sandfångare samt att den årliga
kostnaden för hamnen komme att uppgå till minst 20,000 kronor, medan det
totala fångstvärdet vid Abbekås fiskläge under åren 1914—1916 i medeltal
utgjorde endast 26,000 kronor. Därest den föreslagna hamnförbättringen likväl
finnes böra komma till utförande, anser reservanten anslag böra beviljas
endast under förutsättning, att vederbörande landsting eller hushållningssällskap
eller bådadera bidraga med minst en tredjedel av den beräknade kostnaden.

I förenämnda proposition nr 114 till 1923 års riksdag framhöll departe- Departementschefen,
att de förutsättningar, varunder fiskehamnsbyggandet år 1911 ment8C^efenplanerades,
sedermera så förändrats och på senare år därjämte det statsfinansiella
läget så försämrats, att det alltmera framstått såsom nödvändigt
att söka genom minskning av fiskehamnarnas antal eller förenklingar i
planerna för deras utbyggande i möjligaste mån nedbringa statens utgifter
för ändamålet. Den del av den av riksdagen begärda utredningen rörande
statens fiskehamnsbyggnadsverksamhet, som nästlidet år framlades av väg -

10

Kungl. Maj ds proposition nr 157.

och vattenbyggnadsstyrelsen samt lantbruksstyrelsen jämte särskilt tillkallade
sakkunniga, både enligt departementschefens mening på ett tillfredsställande
sätt beaktat nyssberörda synpunkter. Det av ämbetsverken och de sakkunniga
framlagda förslaget blev, såsom förut nämnts, också av statsmakterna bifallet.

Ämbetsverken och de sakkunniga hava nu slutfört ifrågavarande utredning
samt framlagt densamma jämte därav föranledda förslag. Visserligen tala de
alltjämt rådande svåra ekonomiska förhållandena emot att besluta igångsättande
av nya företag inom statens fiskehamnsbyggnadsverksamhet. Emellertid
torde få framhållas, att nu förevarande förslag huvudsakligen avser mindre
arbeten, vilka äro hänförliga till fiskehamnsgruppen II och sålunda komma
att kräva jämförelsevis mindre betydande anslagsbelopp. Då enligt statsmakternas
hittills fattade beslut västkustens och delvis även sydkustens behov
av fiskehamnar kommer att tillgodoses, synes det billigt, att även ostkustens
intressen i förevarande avseende vinna beaktande, om ock allenast i
den betydligt begränsade omfattning, nu rådande förhållanden påkalla. Med
hänsyn härtill och då jämväl nu föreliggande utredning i stort sett synes på
ett tillfredsställande sätt hava beaktat nästlidet år uttalade synpunkter i
fråga om statens fortsatta fiskehamnsbyggande, anser jag mig böra förorda,
att berörda utredning nu framlägges för riksdagen.

Vad angår de skilda delarna av ifrågavarande utredning, anser jag mig
kunna biträda det av ämbetsverken och de sakkunniga framlagda förslaget
ifråga om återstående hamnförbättringar inom fiskehamnsgruppen II och detta
såväl befallande frågan om vilka hamnar, som skola komma till utförande,
som beträffande sättet och ordningen för deras utbyggnad. Vidkommande den
föreslagna nya fiskehamnsgruppen III, synas goda skäl förebragta för iståndsättande
jämsides med företag inom fiskehamnsgruppen I och II av hamnen
vid Baskemölla, varför det framlagda förslaget jämväl i denna del kan av
mig förordas. Beträffande Abbekås och Torekov synes mig av tillgängliga
utredningar framgå, att nuvarande hamnanordningar äro mycket otillfredsställande
för bedrivande av fiske i större omfattning. Vad särskilt Abbekås
angår, synes emellertid den av reservanten berörda frågan om behövligheten
av en sandfångare böra göras till föremål för ytterligare utredning. Jag har
vidare inhämtat, att arbetsplanen för fiskehamnsbyggena i nu avsedd begränsad
omfattning icke kräver ett slutligt ställningstagande till ifrågavarande
båda hamnbyggnader vid innevarande riksdag, utan kan därmed anstå, till
dess ytterligare medel vid nästkommande års riksdag behöva äskas. Vid
sådant förhållande torde ej någon särskild fiskehamnsgrupp III behöva för
närvarande uppställas vid sidan av de båda andra grupperna utan endast
beslut böra fattas, att arbetena vid Baskemölla skola utföras jämsides med
företag inom fiskehamnsgrupperna I och II. Vad slutligen angår frågan om
fiskehamn å Gotlands västkust, delar jag ämbetsverkens och de sakkunnigas
uppfattning, att denna fråga icke nu bör upptagas till slutgiltig prövning,
och torde på grund härav beslut böra fattas om att fiskehamnen vid Gnisvärd
icke för närvarande bör komma till utförande.

I enlighet med vad nästlidet år beslutats och vid bifall till vad nu för -

■Kungl. Maj:ts proposition nr 157.

11

ordats skulle inom fiskehamnsgruppen II följande fiskehamnar komma till
utförande i nedan angivna ordning:

1) Gårdskär. 2) Fågelsundet. 3) Utvalnäs. 4) Hönö-Klåva. 5) Prästgrundet.
6) Bergö. 7) Storrebben. 8) Rönnskär. 9) Skeppsmalen. 10) Grisslan. 11) Marviksgrunnan.
12) Agö. 13) Yåtnäs.

Den sammanlagda kostnaden för ovan omförmälda hamnar och hamnförbättringar
till den omfattning, de nästlidet år beslutats respektive nu av
mig förordats, framgår av nedanstående tabell, däri jämväl upptagits den
sammanlagda kostnaden enligt av ämbetsverken och de sakkunniga beräknade
arbets- och materialpriser för tidigare beslutade ännu ej påbörjade hamnar
inom grupperna I och II:

Arbeten.

Enligt före år 1923
gjorda förslag och
beräkningar.

Kronor.

Enligt beslut av 1923
års riksdag och för-slag till 1924 års
riksdag.

Kronor.

Fiskehamnsgrupp I . .

5,724,700 1

1,780,700 1

> II . .

1,930,100

660,700

Baskemölla......

147,700

Summa

7,654,800

2,589,100

Total nedsättning i kost-naden ........

5,065,700

Beträffande frågan om beredande av medel till fiskehamnsbyggandet torde
få erinras, att jag i innevarande års statsverksproposition icke ansåg mig
böra förorda väg- och vattenbyggnadsstyrelsens hemställan om anvisande för
budgetåret 1924—1925 av 700,000 kronor för hamnbyggnader inom gruppen
I, då för påbörjande under år 1924 av nya företag inom denna grupp funnes
disponibla omkring 688,000 kronor och arbetena å sådana företag icke
syntes böra bedrivas i hastigare takt än att sistnämnda belopp kunde förslå
för tiden till den 1 juli 1925. Vidkommande fiskehamnsgruppen II anfördes
i årets statsverksproposition, att de nästlidet år beslutade fyra muddringsarbetena,
vilka ännu ej påbörjats, slutade å en kostnad av tillhopa 298,400 kronor,
medan av de för dylika arbeten hittills anvisade medel ett belopp av över

1,100,000 kronor den 1 oktober 1923 ännu ej tagits i anspråk. Då de nu förordade
9 muddringsarbetena draga en kostnad av tillhopa 362,300 kronor,
skulle å de för muddringshamnarna anvisade medel uppstå ett överskott av
omkring 440,000 kronor. Härav torde, såsom ock föreslagits, erforderligt belopp
böra användas för iståndsättande av hamnen vid Baskemölla.

På grund av vad sålunda anförts får jag hemställa, att Kungl. Maj:t måtte
föreslå riksdagen

1 I detta belopp ingår ej beräknado kostnaden för den redan påbörjade anläggningen vid Barsebäck,
509,900 kronor.

12

Kungl. Maj ds proposition nr 157.

l:o) besluta, att följande till fiskehamnsgruppen II hörande,
huvudsakligen av muddringar bestående hamnförbättringar,
nämligen vid Prästgrundet, Bergö, Storrebben, .Rönnskär,
Skeppsmalen, Grisslan, Marviksgrunnan, Agö och Yåtnäs,
skola i nu angiven ordning utföras;

2:o) besluta, att arbeten för iståndsättande av hamnen vid
Baskemölla må utföras jämsides med företag inom fiskehamnsgrupperna
I och II;

3:o) medgiva, att kostnaderna för sistnämnda arbete må
bestridas från de av riksdagen till företag inom fiskehamnsgruppen
II anvisade anslag, dock med iakttagande av de för
anslagens användning eljest gällande särskilda villkor;

4:o) besluta, att av de företag inom fiskehamnsgrupperna I
och II, vilka av riksdagen tidigare beslutats, hamnförbättringarna
vid Rödkallen och Storhamn icke skola komma till utförande
samt hamnen vid Gnisvärd och hamnförbättringarna
vid Holma, Jättholmarne och Tupparne icke för närvarande
skola komma till utförande; samt

5:o) medgiva, att även för fall, där sådant ej tidigare beslutats,
samtliga de hamnar, som under l:o) avses, ävensom hamnen
vid Baskemölla skola utföras och underhållas genom statens
försorg.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
behagar Hans Kung! Höghet Kronprinsen-Regenten
lämna bifall samt förordnar, att proposition i ämnet av den
lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar, skall avlåtas till
riksdagen.

Ur protokollet:

Fredric Hawerman.

Kungl. Maj:ts proposition nr 157.

13

Bilaga A.

Till KONUNGEN.

Genom nådigt brev den 26 maj 1922 anbefallde Eders Kungl. Maj:t vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen att gemensamt med lantbruksstyrelsen och med
biträde av högst tre sakkunnige personer, utsedda av chefen för kommunikationsdepartementet,
i huvudsaklig överensstämmelse med de i riksdagens
skrivelse den 10 maj samma år angivna riktlinjer skyndsamt verkställa utredning
rörande statens liskehamnsbyggnadsverksamhet och de ekonomiska förutsättningarne
för densamma samt till Eders Kungl. Haj:t inkomma med det
förslag, vartill utredningen kunde föranleda.

Sedermera har Eders Kungl. Maj:t den 13 januari 1923 på därom av vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen gjord framställning förordnat, att utredningen
skulle omfatta frågan om iståndsättande av jämväl andra, icke till fiskehamnsgrupperna
I och II hörande fiskehamnar, som äro i omedelbart behov
av iståndsättande.

Vidare har chefen för kommunikationsdepartementet den 12 oktober 1922
till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen överlämnat en från hamnstyrelsen i
Torekov inkommen framställning om utarbetande av lämpligt förslag till lösning
av Torekovs fiske- och nödhamnsfråga för att tagas i övervägande i
samband med ovanberörda utredning.

Med underdånig skrivelse den 5 februari 1923 hava styrelserna och de sakkunnige
avgivit utredning och förslag rörande samtliga till fiskehamnsgruppen
I hörande hamnar och de inom fiskehamnsgruppen II upptagna hamnförbättringarne
vid Gårdskär och Fågelsundet i Uppsala län samt Gäddbäckssund
i Västerbottens län.

Efter nu verkställda gemensamma besiktningar på platserna för de återstående
hamnarne inom fiskehamnsgruppen II och vid de i uppdraget av den
13 januari 1923 avsedda hamnarne samt vid Torekov, få styrelserna och de
sakkunnige för avslutande av sitt uppdrag härmed till Eders Kungl. Maj:t
i underdånighet inkomma med följande utredning och förslag, som omfatta
dessa hamnar, som icke avhandlats i utredningen av den 5 februari 1923.

I denna utredning hava av de utsedda sakkunnige deltagit endast undertecknade
Rosén och Petersson.

Redan i denna sistnämnda utredning har erinrats om anledningarne till
att statens fiskehamnsbyggnadsverksamhet kommit till stånd. Det har därvid
framhållits, att syftemålet med riksdagens beslut år 1911 om byggandet
av fiskehamnarne var att kraftigt befrämja fiskerinäringens utveckling för
framtiden, och att riksdagen, Kungl. Maj:t och myndigheterna samt fiskehamnskommissionen
vore ense om att byggandet på statens bekostnad av
goda fiskehamnar av tillräckligt djup och rymlighet vore ett oeftergivligt
villkor för en utveckling av sagda näring.

Innan styrelserna och de sakkunnige ingå på redogörelsen för sina undersökningar
och förslag i fråga om de fiskehamnsanläggningar, som icke avhandlats
i utredningen av den 5 februari 1923, må även nu ytterligare betonas,
att tillfredsställande hamnar, varest fiskarena kunna erhålla skydd för
sina båtar, äro en nödvändig förutsättning för uppkomsten och vidmakthål -

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 157.

lande av ett tidsenligt fiske. Det framhölls i nämnda utredning att statsmakterna
funnit, att goda fiskehamnar måste ställas till fiskerinäringens förfogande
för att främja dess utveckling, minska emigrationen och för att kunna
kvarhålla även den yngre fiskarebefolkningen vid yrket, så att en allt större
befolkning må kunna vinna sin bergning av denna näring.

Om bamnarne icke motsvara de krav, som ett modernt fiske ställer, löper
man nämligen fara, att fisket går tillbaka. Det gives mycket tydliga exempel
på, att fiskelägen gått tillbaka utan annan framträdande orsak, än att
bristfälliga hamnförhållanden icke möjliggjort fiskets modernisering. Man
kan nämligen icke förvänta, att fiskarena skola kvarbållas vid ett fiske, som
tvingar dem att leva på sedan länge förgångna tiders standard, under det
att inom andra yrken denna undergått en väsentlig förbättring. — Såsom
exempel kan anföras fiskeläget Yärskär utanför Kalmar läns norra kust. Där
funnos, enligt uppgift, på lKfiO-talet 80 ä 100 personer, som levde uteslutande
av fiske. Nu finnes på ön 25 personer. Men så äro också hamnförhållandena
numera mycket otillfredsställande. Fiskarena hava icke i avsevärd
omfattning kunnat övergå till motordrivna båtar av brist på skydd för dem.
Där fanns nämligen år 1922 blott en motorbåt. Ett fiske från Yärskär måste
nu i stort sett bedrivas med samma små omoderna farkoster som på 1860-talet.

Ifrån Norrland kan ock anföras flera exempel på fiskets tillbakagång på
grund av otillfredsställande hamnar.

Samtidigt med denna tillbakagång bar på andra ställen, där hamnarne
varit goda, fisket särskilt på västkusten under de senare decennierna genomgått
en storartad utveckling, jämförlig med utvecklingen inom andra näringsgrenar.

Såsom exempel på bamnarnes störa betydelse för uppkomsten av mera
betydande fiske må även nämnas, att då det på ett par öar utmed Norrlands
kust uppstått verkliga fiskelägen med där bofast fiskarebefolkning, så bar
detta skett på ställen med utmärkta hamnar, nämligen å Trysundsön och
vid Ulvöhamn. A dessa platser bo året om en betydande stam yrkesfiskare,
som leva uteslutande av fiske. Det är två fiskelägen av samma typ som de
fiskelägen, vilka i stort antal uppstått vid de göda hamnarne i den bohuslänska
skärgården.

Vid kuster utan tillräckligt skyddade naturliga hamnar, t. ex. på''Gotland,
bar fisket hittills i stort sett bedrivits med så små båtar, att de vid
storm och sjögång kunna dragas upp på land och på det sättet skyddas. På
en del ställen, exempelvis i Skåne, hava fiskarena själva sökt åstadkomma
skydd genom att bygga sig enklare vågbrytare, men även å sådana ställen
måste båtarna vid hårt väder dragas upp på land.

Uppenbart torde emellertid vara, att ett dylikt förfaringssätt icke kan användas,
om fisket skall kunna utvecklas till att bliva tidsenligt. Härvid må
erinras om, att motordriften haft en starkt omgestaltande inverkan på fiskets
utövande och blivit en stark hävstång till fiskerinäringens framåtskridande.
Den är nu också allmänt genomförd inom havsfisket och anses såsom nödvändig
för ett modernt havsfiske. Men fiskefarkosterna hava härigenom också
blivit både större och dyrare. Detta gör, att det nu måste ställas helt andra
krav på fiskehamnarna än före motordriftens införande. Utan tillräckligt
skydd för sina farkoster kunna fiskarena icke anskaffa de större och kostsammare
båtar, som ett tidsenligt fiske kräver, och på det sättet nödgas
fiskerinäringen, där hamnar saknas eller äro otillfredsställande, stanna i sin
utveckling.

Det inträffar också, att hamnar, som ursprungligen kunnat motsvara det
dåtida behovet, och vid vilka fiskelägen uppstått, på grund av fiskets utveckling
och därmed följande ökning i båtarnas antal och storlek bliva allt -

.Kungl. Majds proposition nr 157.

15

för otillräckliga. Flera exempel härpå kunna anföras från västkusten. Även
i sådana fall måste hamnarne utvidgas för att fisket icke skall hämmas i
sin förkovran.

Vad Norrland angår är att märka, att landhöjningen i hög grad har bidragit
till försämrande av fiskehamnsförhåliandena därstädes.

Av vad ovan anförts torde framgå, att det är ofrånkomligt, att fiskebamnarne
mångenstädes måste väsentligen förbättras, om vårt havsfiske skall
kunna följa med sin tid. Emellertid är det förenat med så stora kostnader
att bygga hamnar i havet, att fiskarena icke kunna ikläda sig dem. Detta
har ock varit Kungl. Maj:ts och riksdagens mening, då beslut fattats att för
betydande belopp bygga fiskehamnar, och statsmakterna hava därvid icke
heller ansett sig kunna förutsätta, att anläggningskostnaderna skulle kunna
direkt förräntas.

Då uppställer sig den frågan, om fiskerinäringen för landet är av den
betydelse, att det kan försvaras, att staten offrar några större belopp på
byggande av fiskehamnar.

Om havsfiskets betydelse för hela riket hava ingående uppgifter lämnats
redan i utredningen av den 5 februari 1923. Med hänvisande till dessa torde
på nyssnämnda fråga kunna svaras, att fiskerinäringen verkligen är så viktig
för riket, att den är väl värd att av statsmakterna omhuldas icke blott så,
att den nuvarande fiskarebefolkningen beredes möjlighet att hållas kvar vid
sitt yrke, utan även så att den måtte ökas. Det må i detta hänseende blott
erinras om fiskets betydelse för folkförsörjningen, i vilket avseende hänvisas
till vad därom anförts i nyssnämnda utredning, och under normala förhållanden
genom en avsevärd export av fiskevaror även för vår handelsbalans.
Därtill må även framhållas, vilken stor betydelse fiskarebefolkningen har för
bemanningen både av handels- och örlogsflotta^ Denna sista synpunkt torde
i vårt land icke hava blivit tillräckligt beaktad, men framhålles ofta i utlandet
med stor skärpa, när det är fråga om åtgärder till fiskerinäringens
utveckling. Det torde nämligen ingalunda vara någon överdrift att påstå, att
av den från barndomen vid livet på sjön vanda och härdade fiskarebefolkningen
erhålles den bästa rekryteringen av såväl örlogs- som handelsflottans
bemanning. Det torde därför kunna anses vara ett betydande riksintresse att
tillse, att landets stam av yrkesfiskare bevaras och såvitt möjligt tillväxer.
Fiskareyrket är i sig själv så hårt och strävsamt, att det över huvud taget
icke verkar lockande, och därför är det så mycket angelägnare, att det från
statsmakternas sida erhåller erforderligt stöd.

Då emellertid, såsom redan antytts, kostnaderna för hamnbyggnader bliva
mycket stora, hava styrelserna och de sakkunnige ansett det vara av synnerlig
vikt att noga överväga, var hamnbyggnader eller hamnförbättringar
böra utföras för att i framtiden bliva till största möjliga nytta. Därvid hava
sådana ställen ansetts böra först komma i fråga, som hava ett gynnsamt
läge i förhållande till de havsområden, som erbjuda möjligheter till ett ökat
fiske. Vidare har man med hänsyn till de höga byggnadskostnaderna ansett
sig böra utvälja vissa ställen, där förutsättningar finnas för att i framtiden
större fiskelägen skola uppstå. Här böra hamnarne göras så stora, att de möjliggöra
en kommande utveckling av fisket. Vid utväljandet av dessa åt större
fiske syftande platser har givetvis tagits hänsyn utom till läget i förhållande
till fiskeplatserna även storleken av den fiskarebefolkning, som nu finnes på
platserna i fråga, omfånget av den nuvarande fiskerirörelsen, avsättningsmöjligheterna
och byggnadskostnaderna.

Denna kategori av fiskehamnar skulle taga sikte på att förkovra fiskerinäringen
och öka fiskarestammen. Det kan icke undgås, att dessa hamnar
draga stora kostnader.

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 15 7.

Men för att fiskerinäringen icke skall gå tillbaka och fiskarenas antal
minskas kräves det också, att hamnar, som blivit uppgrundade eller av annan
anledning otillfredsställande, iståndsättas, så att de åtminstone medgiva
fiskets bedrivande i nuvarande omfattning. Men icke häller här kan det
ifrågasättas, att staten iståndsätter hamnarne på alla ifrågavarande platser.
Även bland denna kategori måste utväljas vissa fiskelägen, som äro av större
betydenhet och som med avseende på fiskeplatser och avsättning hava ett
fördelaktigt läge, samt där kostnaderna bliva rimliga. En del fiskelägen
måste säkerligen vara dömda att av brist på hamnskydd bliva allt mindre
och så småningom alldeles försvinna.

Vid sin utredning hava styrelserna och de sakkunniga även tagit under
övervägande möjligheten att lösa föreliggande hamnfrågor genom förflyttning
av fiskelägen med dåliga hamnförhållanden till platser, som nu hava goda
hamnar eller som föreslås till erhållande av hamnförbättringar. Denna utväg
synes dock stöta på så stora svårigheter, att den icke lär kunna få någon
större praktisk betydelse.

Redan av känsloskäl hos den befolkning, som eventuellt skulle flyttas,
skulle en sådan ändring av bostadsort med all säkerhet stöta på stort motstånd.
Det torde ej heller kunna förnekas, att ett sådant förfaringssätt skulle
innebära ett så allvarligt ingripande i en befolknings liv, att det svårligen
kan ifrågasättas. En förflyttning skulle såsom en i ett fall verkställd utredning
visat dessutom draga betydande kostnader. Det har därför icke heller
i något fall föreslagits, att medel skulle anvisas för en dylik förflyttning.
Däremot har man väl tänkt sig den utvecklingen, att fisket vid en plats, där
hamnen är bristfällig och förbättring av densamma icke lämpligen kunnat
föreslås, så småningom kommer att förläggas till något närbeläget fiskeläge,
som nu har en god hamn eller som kommer i åtnjutande av hamnförbättring.

Avsättningsförhållandena för fiskets produkter äro givetvis av stor betydelse
för fiskets utveckling, och måste därför tillmätas stor vikt vid bedömande
av förslag till fiskehamnsförbättringar, varjämte även kommunikationsförhållandena
måste tagas i betraktande. Tyvärr lider fiskerinäringen
sedan några år tillbaka under mycket ogynnsamma avsättningsförhållanden.
Detta beror i främsta rummet därpå, att exporten, som före världskriget
spelat en så stor roll för vår fiskavsättning, på grund av de efter kriget
uppkomna abnorma valutaförhållandena till största delen upphört intill senaste
tid. I stället har den svenska fisken inom vårt eget land haft en svårare
konkurrens än förut från vissa av våra grannländer. Ur denna synpunkt
skulle det kunna sägas vara en rätt onödig åtgärd att nu med uppoffring
av ett betydande kapital förbättra fiskehamnarna. Emot en dylik uppfattning
må framhållas, att förbättring av hamnarna avser i främsta rummet att
på längre sikt bevara och förkovra fiskerinäringen, och att det bör kunna
förväntas att i den mån förhållandena i Europa bliva mera normala eller
åtminstone stabila, vår fiskeexport återigen skall komma i gång. I detta avseende
kan man redan nu skönja en ljusning. Så kan anföras, att avsättningen
av salt strömming sistlidne höst gått något bättre än förut, beroende
på mindre konkurrens med norsk sill, som tydligen börjat återvinna sina
gamla avsättningsvägar. För närvarande har även en del svensk sill börjat
exporteras. Till denna gryende förbättring har även bidragit, att fiskarena
sökt nya vägar för fiskens avsättning. Sålunda må nämnas, att ett icke ringa
antal fiskefartyg från västkusten börjat förlägga sitt fiske längre ut i Nordsjön
och försålt sina fångster i engelska hamnar.

Enligt styrelsernas och de sakkunnigas mening synas därför de ännu rådande
svåra avsättningsförhållandena icke böra tagas till intäkt för att nu

Kungl. Maj:ts proposition nr 157.

17

avstå ifrån byggande av fiskehamnar. Men då det gäller att i varje särskilt
fall taga ståndpunkt till varest en hamnförbättring bör utföras, bör givetvis
även tagas hänsyn till möjligheterna för avsättning av fiskets produkter.

Med hänsyn till kostnaderna böra de nya hamnbyggnadsföretagen givetvis
icke göras större än nödvändigt är för uppnående av det uppställda syftemålet.
Där så kan ske, bör hamnbyggnaden utföras så, att den utan större
förändringar möjliggör en framtida erforderlig utvidgning av hamnen.

Beträffande hamnarnas hållfasthet har man i vårt land erfarenhet om att
hamnar, byggda med eller utan statsbidrag, flerstädes snart nog raserats på
grund av att man vid anläggningen för att bringa ned anläggningskostnaderna
använt för svag konstruktion. Med sådana erfarenheter synes det vara
angeläget, att hamnarne byggas av sådan styrka, att de med sannolikhet
komma att bestå även mot stormar av våldsammare styrka. Men å andra
sidan bör ock beaktas, att icke större kostnader nedläggas än som är nödvändigt.

Det må vidare erinras om, att det redan i utredningen den 5 februari 1923
har framhållits, att det, om de fiskehamnar, som byggts och byggas, verkligen
skola kunna lända till fiskerinäringens kraftiga utveckling, vore oundgängligen
nödvändigt, att en kraftig upplysnings- och propagandaverksamhet
bedreves bland fiskarena för att komma dem att inse såväl vikten av
att de sammansluta sig i fiskeriföreningar för ett praktiskt ordnande av avsättningsförhållandena,
som ock fördelarna av att anskaffa och använda större
fiskebåtar och modern fångstredskap. 1 sådant avseende framhölls, att det
vore önskvärt, att åtgärder vidtoges huvudsakligen i den riktning, som angivits
i det betänkande rörande fiskerinäringens befrämjande, som i mars
1922 avlåtits av de utav chefen för jordbruksdepartementet tillkallade sakkunnige.

Styrelserna och de sakkunnige anse sig ännu en gång böra framhålla vikten
av att åtgärder i angiven riktning snarast möjligt måtte vidtagas.

Slutligen torde i detta sammanhang jämväl böra framhållas, att det lärer
vara av ej ringa betydelse, att genom fiskets och fiskeavsättningens befrämjande
förmedelst anstalter av här ifrågavarande slag, tillgången i den allmänna
marknaden av fiskets produkter ökas och sålunda de på sina håll
uppdrivna priserna därå kunna till fördel för ej mindre konsumtionen än
även fiskeprodukternas jämna avsättning nedbringas.

Fiskeliamnsgruppen II. (forts.)

För fiskelägena utmed norrländska kusten hade fiskehamnskommissionen Återstående
ansett, att hamnar med 2.0 till 2.5 in. djup under m. v. y. åtminstone under hamnar.
en lång följd av år skulle vara tillräckliga för att tillgodose det norrländska
fisket, och hade därför förutsatt dessa djup för samtliga de till fiskehamnsgruppen
II hörande hamnarna. Den båttyp av samma slag som de största
vid norrlandsfiskelägena nu använda motorbåtarna men något större och
starkare, vilken ansågs kunna motsvara den utveckling, som vore att räkna
med under en överskådlig framtid, hade antagits få ett djupgående på last
av 1.2 till 1.5 m., varför vattendjupet i hamnarna vid m. v. y. hade ansetts
böra vara minst 2.0 till 2.5 m., om dylika båtar skulle under lågvatten
kunna gå in i hamn utan att förut lossa lasten.

De fastställda arbetsplanerna för samtliga de av riksdagen beslutade hamnarna
tillhörande fiskehamnsgruppen 11 hade i överensstämmelse därmed för

Bihang till riksdagens protokoll 192h. 1 samt. 19 höft. (Nr 157.) 2

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 157.

den skull uppgjorts för dessa av fiskehamnskommissionen bestämda djup av

2.0 till 2.5 m. under m. v. y.

Efter de nu verkställda besöken på platserna för de norrländska hamnanläggningarna
hava styrelserna och de sakkunniga, vid övervägande huruvida
icke vissa inskränkningar eller förändringar i de fastställda byggnads Elanerna

i fråga om de tidigare beslutade hamnanläggningarna inom fiskeamnsgruppen
II kunde företagas, med hänsyn till de i det föregående angivna
synpunkterna ansett sig för vinnande av nedsättning i kostnaderna
kunna föreslå vissa minskningar av fördjupningsområdenas storlek och någon
minskning av muddringsdjupet, samt på vissa andra platser, där utvecklingsmöjligheterna
synts vara mindre goda och det därför kan dragas i tvivelsmål,
om verkligen någon avsevärdare utveckling kommer att äga rum, för
närvarande föreslå att ställa frågan om hamnanläggning på framtiden, eller
helt avstyrka sådan anläggning.

Gävleborgs län.

I detta län skulle enligt den beslutade byggnadsplanen för fiskehamnsgruppen
II utföras hamnanläggningar vid Prästgrundet, Agö, Bergö, Jättholmarne,
Våtnäs och Tupparne.

Börande havsfiskets bedrivande inom länet hava uppgifter lämnats i utredningen
av den 5 februari 1928, till vilken här hänvisas.

Uti sina den 5 och 10 augusti 1922 avgivna yttranden med anledning av
väg- och vattenbyggnadsstyrelsens skrivelse den 11 juli 1922 har Konungens
befallningshavande, med öyerlämnande av infordrade yttranden från fiskeriintendenten
doktor Hugo Agren samt vederbörande ortsmyndigheter, såsom
eget utlåtande, med hänsyn till den kännedom länsstyrelsen hade om förhållandena,
till alla delar instämt i vad fiskeriintendenten i sitt yttrande anfört.

Uti detta yttrande av den 27 juli 1922 har fiskeriintendenten beträffande
ifrågavarande hamnar anfört, att behovet av deras iståndsättande syntes
honom vara minst lika stort nu som vid fiskehamnskommissionens besök på
nämnda platser åren 1907 och 1908 och så trängande, att det vore ytterst
beklagligt, om ej de för samtliga dessa fiskelägen föreslagna hamnförbättringarna
nu äntligen kunde bringas till förverkligande. — I fråga om ordningsföljden
syntes honom inom fiskehamnsgruppen II Prästgrundet, Bergö
och Agö böra sättas före Jätteholmarne, Våtnäs och Tupparne.

Avsättningsmöjligheter och avsättningsplatser för fångsten ansåge fiskeriintenden
bleve efter hamnförbättringarna desamma som hittills och transportmedel
till och från hamnarna vore och ansågs tillsvidare bliva huvudsakligen
motorbåtar.

Vid av landsfiskalen enligt länsstyrelsens beslut hållna sammanträden den
25 och 26 juli 1922 med fiskarbefolkningen vid Bergön och Jättholmarne
hava fiskarena uttalat sig i hamnfrågorna. Vid Bergön hava de framhållit,
att behovet av fiskehamnsanläggning där bleve större för varje år, enär hamninloppet
allt mer grundades igen. Det vore för närvarande så grunt, att en
något så när tungt lastad båt skrapade mot bottnen.

Någon sådan ändring i befolkningens storlek eller yrkesförhållanden, att
behovet av fiskehamnsanläggningen försvunnit, hade icke inträtt. Sedan år
1920 hade i stället ökning i antalet fiskare förekommit och god plats för
liera funnes och bleve hamninloppet upprensat skulle fiskarena vid de två
andra fiskehamnarna å Bergön — Storviken och Inre Bergön — i sinom tid,
när inloppet till dessa slammats igen, kunna flytta till och draga fördel av
den stora hamnen. — Enligt vad de trodde, vore fiskarenas antal troligen
störst vid Bergön bland de till fiskehamnsgruppen II hörande fiskelägena.

Kungl. Maj:ts proposition nr 157.

19

De förnämsta avsättningsorterna vore Sundsvall och Hudiksvall och skulle
den blivande ostkustbanan öka avsättningsmöjligheterna, då en blivande station
vid densamma skulle komma att ligga omkring 3 km. från närmaste
landshamn. Förr såldes mest salt strömming, men på senaste tid hade handeln
med färsk sådan tilltagit. Som nu vore förhållandet kommer motorskonaren
»Grnarp» två gånger i veckan till fiskläget för att uppköpa fisk, men
den kan ej komma in i hamnen på grund av inloppets otillfredsställande skick
och iblancl är det, när sjön går hög, nästan omöjligt att från fiskebåtarna få
fisken ombord. Bleve hamnförbättringen utförd, skulle sistnämnda missförhållande
avlägsnas och måhända flera uppköpare strömma till och sålunda
en väl behövlig konkurrens uppstå till båtnad för utövare av fisket vid
Bergön.

Vid Jättholmarne hava fiskarena framhållit, att behovet av fiskhamn därstädes
allt fortfarande vore lika stort som vid fiskehamnskommissionens besök.
De svåra tiderna hade gjort, att fisket varit något mindre de sista åren,
men år 1922 ansågs det åter bedrivas i lika stor omfattning som förut.
Genom en fiskehamns anläggande skulle nu befintliga tre mindre samhällen
där dragas till denna, och då vore att beräkna minst 20 båtlag. Med den
kännedom man hade om storleken av båtlagen vid de nu ifrågavarande fiskelägena
ansågs, att hamnförbättringen vid Bergön borde komma främst, men
därefter önskades, att Jättholmarne komme före de övriga. — Avsättningsmöjligheterna
ansågos bliva stora, om en hamn komme till stånd, så att
någorlunda djupgående båtar kunde anlöpa hamnen. Då avsättningsorterna
vore Sundsvall och städerna norr därom samt genom dem kringliggande landsorter,
finge fiskarena med säkerhet utskeppa all sin fångst direkt i stället för
att som nu med sina båtar frakta över småpartier till fastlandet att där försäljas
av en enda på platsen boende handlande. Ett gemensamt önskemål
syntes vara, att Jättholmarne mätie komma i åtanke bland de första.

Beträffande Våtnäs har landsfiskalen i skrivelse den 2 augusti 1922 till
Konungens befallningshavande anfört, att fiskeläget fortfarande vore i samma
behov av fiskehamnsanläggning som åren 1907 och 1908, då fiskehamnskommissionen
besökte detsamma. Några förändringar vid fiskeläget med avseende
å befolkningens storlek och yrkesförhållanden hade icke inträtt, varför
behovet av hamnanläggning icke minskats. Om det av statsfinansiella skäl
visade sig, att vissa begränsningar av anläggningar böra ske, borde dock
Våtnäs komma till utförande. Han ansåge, att om hamnanläggningen komme
till stånd, komme salterier att anläggas, och avsättning till städerna Hudiksvall
och Söderhamn m. fl. orter att vänsentligt ökas, och såsom transportmedel
motorbåtar användas.

I fråga om fiskelägena Prästgrundet och Tupparne, som båda äro belägna
på Söderhamns stad tillhöriga områden, har magistraten uti till Konungens
befallningshavande avgivet yttrande anfört, att behovet av fiskehamnsanläggningar
vid dessa fiskelägen vore lika stort nu som vid tiden för fiskehamnskommissionens
besök på platserna åren 1907 och 1908. Inga sådana förändringar
i befolkningens storlek och yrkesförhållanden å dessa hamnplatser
hade inträtt, att behovet av hamnanläggning försvunnit eller väsentligen
förminskats. Snarare vore motsatsen fallet beträffande fiskeläget Prästgrundet,
till vilket alltjämt inflyttning sker. Detta visade uppenbarligen, att
platsen hade stora naturliga förutsättningar för fiskeriyrkets utövande, men
på grund därav att fiskeläget läge långt ute i havsbandet och hade eu dålig,
för större båtar svårtillgänglig hamn, mötte vid större fångster och hårt
väder svårigheter att transportera fångsterna till Söderhamn, där eljest alltid
avsättning kunde vinnas. Magistraten ansåge det därför i hög grad önskvärt,
att åtminstone fiskehamnsanläggningen å Prästgrundet bleve utförd,

20

Kung!. Maj:ts proposition nr 157.

enär fiskerinäringen därstädes genom denna åtgärd skulle i väsentlig mån
främjas till gagn ej blott för Söderhamns stad, utan även för en stor del
av södra Hälsingland (exempelvis Bollnäs, Arbrå och Yoxnadalen), som finge
sitt behov av fisk tillgodosett från Söderhamn.

Beträffande fiskeläget Agön har magistraten i Hudiksvall i yttrande till
Konungens befallningshavunde anfört, att behovet av fiskehamnsanläggning
därstädes icke vore mindre stort nu än vid tiden för fiskehamnskommissionens
besök åren 1907 och 1908, och att på platsen icke inträtt sådana förändringar
i befolkningens storlek och yrkesförhållanden, att behovet av
hamnanläggning försvunnit eller så väsentligt minskats, att fiskehamnsanläggning
numera icke borde ifrågakomma. — För den händelse att inskränkning
skulle ske i fråga om anläggandet av fiskehamnar inom länet,
hade (jämte Hölick) Agön det största behovet att få hamnanläggning, enligt
vad magistraten inhämtat från person, som vore bekant med förhållandena
inom de olika fiskelägena. — Några nämnvärt större avsättningsmöjligheter
efter hamnens anläggning vore knappast att räkna med, men hamnanläggningen
torde vara nödvändig för att fisket därstädes icke så småningom
skulle minskas och upphöra. Den dåliga hamnen vid Agön hade visat sig
medföra minskning i fiskarenas antal och i omfattningen av fiskets bedrivande.
— Avsättningsplatsen vore Hudiksvall, dit fisken transporterades med
motorbåt. Från Hudiksvall ginge fisken vidare dels med tåg utefter linjen
Hudiksvall—Ljusdal samt vidare efter stambanan norrut och även delvis
söderut. Till den Hudiksvall kringliggande landsbygden ginge fisken vidare
med automobiler.

Styrelserna Prästgrundets fiskläge är beläget nordost om Söderhamn på en mindre ö
och de sak- cirka 21/i mil till havs. ■— Vid fiskeläget har under senare åren fiskats med
kunniga. 7 till 17 öppna motorbåtar och 11 till 15 öppna båtar utan motor. Fiskarena,
som alla äro yrkesfiskare, hava under senare året växlat i antal från 18 till
48. — Fångsten utgöres av strömming samt något sik.

På sydvästra sidan av ön finnes en större djupt ingående vik, som bildar
en rymlig hamnbassäng förenad med havet genom en smal och grund ränna,
som under tidernas lopp har så uppgrundats, att man nu yid lagvatten har
svårt att taga sig ut eller in ens med tomma båtar. — Aven i själva bassängen
är vattendjupet ringa.

Enligt den fastställda arbetsplanen skulle hamnbassängen i sin helhet uppmuddras
till 2.0 meters djup under m. v. y. och inseglingsrännan vidgas till

6.0 meters bottenbredd och ett djup, som skulle ökas från 2.0 m. vid bassängmynningen
till 3.0 m. där rännan slutar på detta naturliga djup utanföre.
Kostnaden var beräknad uppgå till 91,600 kronor.

En väsentlig minskning av kostnaden kan emellertid ernås genom att begränsa
området för uppmuddringen i hamnbassängen till endast ungefär halva
dennas areal och uppmuddringsdjupet i bassängen till 1.7 m. och i inseglingsrännan
till ett djup, som övergår från 1.7 m. vid bassängmynningen till 2.5
m. där rännan slutar, samt att minska bottenbredden för inloppsrännan från

6.0 till 4.0 meter. Kostnaden för dessa arbeten är beräknad uppgå till 33,600
kronor. Till en sådan omfattning av arbetet kan företaget utan större olägenhet
inskränkas. När förhållandena i framtiden kunna göra en utvidgning
behövlig, kan en sådan äga rum i anslutning till det område, som nu föreslås
till fördjupning.

Prästgrundets fiskeläge har goda utvecklingsmöjligheter, om blott hamnen
göres lätt tillgänglig genom nödig uppmuddring av inloppet och ett tillräckligt
stort område in i den väl skyddade bassängen.

Kungl. Maj-.ts proposition nr 157.

21

Agö fiskeläge är beläget sydost om Hudiksvall cirka 3.5 mil sjövägen från
staden. Vid fiskeläget bar under senare åren fiskats av 25 till 29 yrkesfiskare
med 5 till 11 öppna motorbåtar och 10 till 11 öppna båtar utan motor. Under
år 1923 haae endast 9 fiskarfamiljer bott vid fiskeläget och fiskat med
5 motorbåtar med 2 fiskare på varje båt. Fångsten utgöres av strömming samt
något lax och sik.

Hamnen utgöres av en på södra sidan av Agön ingående smal vik, som
är utsatt för sydlig och sydostlig sjö. Fiskehamnskommissionen fann det
nödvändigt, att en omkring 40 m. lång vågbrytare utbyggdes i ungefär sydvästlig
riktning från östra stranden i vikens mynning och att muddring utfördes
i hamnviken till 2 ä 2.5 meters djup under m. v. y. — Uen fastställda
arbetsplanen avsåg i enlighet härmed utbyggandet av en vågbrytare,
vars längd dock begränsats till endast 32 m., samt muddring i hamnviken
till 2.0 meters djup under m. v. y. — Kostnaden var beräknad till 74,100
kronor.

Vid besök på platsen under augusti 1923 kommo styrelserna och de sakkunniga
till aen uppfattningen, att vågbrytaren ej vore alldeles nödvändig
samt att viktigast vore att inloppet och hamnen uppmuddrades till 2.0 meter
i inloppet och till 1.5 meter i hamnen. I inre delen av hamnen vore en strandskoning
behövlig för att hindra utrivning av sandbottnen därstädes. Vid
överläggning med fiskarena förklarade dessa sig instämma häruti. Genom att
inskränka arbetena i enlighet härmed och därjämte något minska muddringsområdet
i hamnviken kan kostnaden minskas till 32,700 kronor.

Hed hänsyn till önskvärdheten att det nu bedrivna fisket må kunna allt
framgent bibehållas åtminstone i nuvarande omfattning, synas de ovan ifrågasatta
förbättringarna nödvändiga.

Bergö fiskeläge är beläget på fastlandskusten å yttre Bergön ett par mil
nordost om Hudiksvall. Under senare åren har antalet fiskare vid fiskeläget
växlat från 17 till 57, som bedrivit fislret med 10 till 18 öppna motorbåtar
och 11 till 20 öppna båtar utan motor. År 1923 voro vid fiskeläget på grund
av depressioneu endast 9 familjer, som slagit sig tillsamman, så att de fiskade
med blott 6 motorbåtar. Hesten av båtarna voro upplagda, men ägarna hade
redskap och båtar kvar samt bostäder, så att de när som helst kunde upptaga
fiskeot, när detta blev mera lönande. — Fångsten utgöres av strömming
och lax. Al, sik och gädda fångas även ehuru i mindre omfattning.

På östra sidan av yttre Bergön leder en smal och grund ränna in från
havet till ett stort med flera norr och sydgående vikar försett mycket rymligt
inre vattenområde, vars yttre del närmast inloppsrännan från öster nu
begagnas som hamn för fiskeläget. — Enligt fiskehamnskommissionens förslag
skulle det yttre hamnområdet fördjupas till 2.0 meter under m. v. y.
och inloppsrännan upptagas till ett djup av 2.5 m. övergående till 3.0 in. i
yttersta delen. I överensstämmelse härmed var den fastställda arbetsplanen
nppgiord för dessa djup under m. v. y. Kostnaden härför var beräknad till

64,000 kronor.

Vid besök på platsen i augusti 1923 ifrågasatte styrelserna och de sakkunniga,
huruvida fiskarena kunde reda sig med inloppet uppmuddrat till 5.0
meters bottenbredd till ett djup av 2.0 m., men i yttersta delen till 2.5 m.
samt den yttre delen av hamnen till 1.5 m. under m. v. y., vilket fiskarena
efter överläggning bejakade. — Fn dylik minskning av muddringsdjupen
skulle medföra en nedsättning av kostnaden till 36,000 kronor.

Det stora och väl skyddade inre vattenområdet erbjuder med sina långa strandlinjer
synnerligen göda utvecklingsmöjligheter. Utmed inre, delvis djupa bas -

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 157.

sänger kunna nya sjöbodar och torkplatser anordnas i stor utsträckning i
mån som fiskarenas antal ökas och utvecklingen fortskrider.

Tupparnes fiskläge är beläget på en mindre holme cirka 3.0 mil söderut
från Söderhamn och ungefär s/i mil från fastlandet. Under senare åren har
här funnits 5 till 9 yrkesfiskare, som för fisket använt 1 till 3 öppna motorbåtar
och 1 till 5 öppna båtar utan motor. För närvarande fiskades av endast
2 familjer med 2 motorbåtar, den ena med 2 man och den andra med 3
man. Fiskarenas antal hade minskats i följd av hamnens dåliga inlopp. —
Fångsten utgöres av strömming och sik samt något lax.

Hamnen utgöres av en mindre bassäng mellan de två små holmarna, som
kallas Tupparne, och mot väster och öster äro skilda endast genom smala
inloppsrännor. Det östra inloppet går mellan norra holmen och ett söder om
beläget grund, samt är grunt och delvis stenigt. Nordvästra inloppet utgöres
av en krokig och smal ränna med endast 0.5 m. vattendjup och kan därför
endast användas vid högvatten.

Enligt fiskehamnskommissionens förslag skulle den nordvästra inloppsrännan
upprensas till ett djup av 2.5 m. under m. v. y. Vid undersökningarna
på platsen för upprättande av den sedermera fastställda arbetsplanen önskade
fiskarena, att östra inloppet skulle uppmuddras till 2.0 m. djup under m. v. y.,
men ansågs, att nordvästra inloppet ej behövde muddras till större djup än

l. 5 m. under m. v. y. I enlighet härmed är den fastställda arbetsplanen uppgjord
med 1.5 m. djup och 5 till 10 meters bredd i nordvästra inloppsrännan
och 2.0 in. djup och 10 in. bredd i östra inloppsrännan samt 2.0 m. djup i
hamnbassängen. Kostnaden härför var beräknad till 59,800 kronor.

Vid besök på platsen i augusti 1923 hava styrelserna och de sakkunniga
ansett, att för vinnande av minskning av kostnaden bottenbredden i östra inloppsleden
kunde minskas till 6.o m. med endast 10 m. bredd i den yttre
mynningen och fördjupningen i hamnbassängen begränsas till endast 1.5 m.
djup under in. v. y. ocn en bredd av endast 15 m. samt djupet i nordvästra
rännan begränsas till 1.5 m. med endast 5.0 m. bottenbredd för hela längden
av rännan. De närvarande fiskarena instämde häri. Med denna ändring är
kostnaden beräknad uppgå till 26,900 kronor.

Våtnäs fiskeläge är beläget cirka 3.0 mil söderut från Hudiksvall vid det
smala sundet mellan den från fastlandet utgående Yåtnäs udde och en nära
utanför denna belägen holme. Vid Yåtnäs har under senare åren fiskats av
.26 till 47 yrkesfiskare med 7 till 10 öppna motorbåtar och 11 till 27 öppna
båtar utan motor. Det finnes vid Våtnäs förutom hamnen i Yåtnässundet därjämte
två närbelägna platser, Österhamnen och Gävlebohamnen, där fiskare
uppehålla sig under fisketiden. Vid styrelsernas och de sakkunnigas besök
i augusti 1923 funnos vid Våtnässundet 8 fiskare familj er, som fiska med 8
båtar, av vilka 4 med motor. Dessutom funnos 8 mindre båtar. I Österhamnen
funnos nu 3 familjer, som fiska med 3 båtar, av vilka 1 med motor.
Dessutom funnos där 3 mindre båtar. I Gävlebohamnen funnos nu 6 familjer,
som fiska med 6 båtar, av vilka 2 med motor. Därjämte funnos där 5 mindre
båtar.

Det uppgavs, att 4 å 5 personer i varje familj arbetade med fisket, saltning

m. m. — Fisket utgöres av strömmig samt något lax och sik.

I Våtnässundet, som är ganska smalt, är det den norra något bredare delen,
som bildar hamnen. Hela sundet är nu mycket uppgrundat, så att det vid
lågvatten är nästan torrt.

Enligt fiskehamnskommissionens förslag skulle Våtnässundet fördjupas till

2.0 meter under in. v. y., då såväl den till hamn begagnade delen som de

Kungl. Maj:ts proposition nr 157.

23

norra och södra inloppen äro för grunda och det södra är mycket trångt och
belamrat med stora stenar och block, och därför mycket svårt att angöra.
Den fastställda arbetsplanen upptog i överensstämmelse härmed fördjupning
av norra inloppet och inre hamnområdet till 2.0 m. under m. v. y. samt uppmuddring
av det södra inloppet till 6.0 m. bottenbredd för inre delen och
10 m. bottenbredd för den yttersta delen. — Kostnaden härför var beräknad
till 85,100 kronor. Vid besöket i augusti 1923 ansågo styrelserna och de sakkunnige,
att man kunde åtnöjas med sundets fördjupning norrifrån ned till
de sydligast belägna sjöbodarna till 1.5 m. under m. v. y. och att det, även
om fiskarena från Gävlebohamnen flytta till Våtnässundet, icke vore absolut
nödvändigt att uppmuddra även det södra inloppet, ehuru det vore mycket
önskvärt, att detta skedde till 1.5 m. djup med 6.0 m. bottenbredd. I denna
uppfattning instämde de fiskare, som då funnos vid Våtnässundet. Kostnaden
för arbetet med endast denna omfattning har beräknats till 22,000
kronor.

Jättholmarnes fiskeläge är beläget på södra sidan av .den östra Jättholmen
cirka s/i mil ut till havs öster om Jättendal ungefär mitt emellan Sundsvall
och Hudiksvall, cirka 6.5 mil från vardera staden. Vid fiskeläget har det under
senare åren fiskats av 13 till 30 yrkesfiskare med 5 till 13 öppna motorbåtar
och 4 till 15 båtar utan motor! Fångsten utgöres av strömming samt
något lax och sik. o

Hamnen utgöres av en på södra sidan av den östra Jättholmen ingående
mindre vik, som är utsatt för sjö från S till SO. — Fiskehamnskommissionen
har föreslagit uppförande av en vågbrytare, sträckande sig cirka 30 m.
ut från stranden söder om hamnviken, samt att denna senare skulle uppmuddras
till 2.0 m., delvis 2.5 m. djup under m. v. y. — Den fastställda
arbetsplanen var uppgjord i enlighet härmed och upptog utbyggande av en
vågbrytare från södra stranden och hamnvikens uppmuddring till 2.0 m. vattendjup
samt uppmuddring till samma djup 2.0 m. av en kort inseglingsränna
för insegling nordvästifrån mellan land och stengrundet väster om
hamnviken. Kostnaden var beräknad till 70,400 kronor.

För vinnande av en nedsättning i kostnaden för hamnförbättringen ansago
styrelserna och de sakkunnige, att den nämnda inseglingsrännan norr om
grundet kunde uteslutas och muddringen i hamnyiken begränsas till åstadkommande
av endast 1.5 m. djup under m. v. y. Kostnaden beräknas da bliva
49,400 kronor.

Av dessa tidigare beslutade 6 fiskehamnar inom länet synas de vid Prästgrundet,
Agö och Bergö hava goda utvecklingsmöjligheter, varemot de vid
Tupparne och Jättholmarne icke hava sådana utvecklingsmöjligheter, att de
med hänsyn till kostnaderna för närvarande anses kunna förordas till utförande.
Med hänsyn till fiskets betydelse vid Våtnäs och de små kostnader,
som skulle krävas för hamnförbättringen därstädes, synes denna ävenledes
böra komma till utförande.

Beträffande Gävleborgs län anse sig styrelserna och de sakkunnige därför
böra nu föreslå, att för närvarande fiskehamnsanläggningarne vid Prästgrundet,
Agö, Bergö och Våtnäs må komma till utförande, och dessa med
endast den omfattning av arbetena, som ovan angivits.

Kostnaderna för arbetena enligt de tidigare beslutade planerna voro beräknade
uppgå för Prästgrundet till 91,600 kronor, för Agö till 74,100 kronor,
för Bergö till 64,000 kronor, för Tupparne till 59,800 kronor, för Våtnäs till
85,100 kronor och för .1 ättholmarne till 70,400 kronor. Med de nu föreslagna
inskränkningarne har kostnaden beräknats uppgå för Prästgrundet till 33,600

24 Kungl. Maj:ts proposition nr 157.

kronor, för Agö till 32,700 kronor, för Bergö till 30,000 kronor och för Våtnäs
till 22,000 kronor.

Kostnaden för fiskehamnar inom Gävleborgs län tillhörande fiskebamnsgruppen
II minskas således från 445,000 kronor till 124,300 kronor eller med
320,700 kronor.

Västernorrlands län.

I detta län skulle enligt den beslutade byggnadsplanen för fiskehamnsgruppen
II utföras hamnförbättringar vid Grisslan, Holma, Skeppsmalen,
Marviksgrunnan och Storhamn.

Rörande havsfiskets bedrivande inom detta län hava uppgifter lämnats i
utredningen av den 5 februari 1923, till vilka här hänvisas.

Uti sitt den 5 augusti avgivna yttrande med anledning av väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
skrivelse den 11 juli 1922 har Konungens befallningshavande
anfört, att de ovannämnda fem platserna alla vore gamla och viktiga
fiskelägen, där behovet av fiskehamnsanläggning vore minst lika stort som
vid tiden för fiskehamnskommissionens besök åren 1907 och 1908. Vid samtliga
dessa fiskelägen vore åtgärder för hamnförbättringar synnerligen angelägna
och det maste beklagas, att erforderliga arbeten icke redan blivit utförda.

Hå hamnförhållandena vore ungefär enahanda vid samtliga dessa fiskelägen,
kunde svårligen angivas någon viss ordning, i vilken de olika hamnbyggnaderna
böra komma till utförande, då de nämligen alla samtidigt borde
iständsättas. Men om det vore ofrånkomligt att begränsa antalet hamnbyggnader
inom länet till två, tre eller fyra, syntes till utförande i första rummet
böra ifrågakomma Grisslan, vilken hamn beslutits till utförande redan
av 1911 års riksdag. Behovet av hamnförbättring därstädes vore numera
ökat, i det att kanalen mellan Våg- och Grisselöarne och en del av hamnen
väsentligen uppgrundats genom en storm i december 1917. En fördjupning
av den omkring (15 m. långa kanalen ansåges komma att medföra utveckling
av fisket och ökning av antalet fiskare. Avsättningsmöjligheterna för fångsten
från fiskeläget torde väl genom fiskehamnens förbättring icke bliva förbättrade,
men då den tilltagande reguliera lastautomobiltrafiken å närliggande
fastland redan nu underlättat avsättningen av färsk strömming, kunde det
antagas, att avsättning inom orten skulle vinnas för ökad fångstmängd. Avsättningsplatserna
för fångsten vore för det närvarande liksom för övriga
fiskelägen i trakten Örnsköldsviks stad och de industriella verken omkring
Örnsköldsviksfjärden samt några kommuner i norra Ångermanland och torde
för framtiden bliva enahanda, fortfarande såsom hittills med mindre motorbåtar
såsom transportmedel från hamnen.

Därefter syntes böra till utförande förekomma hamnförbättringar vid
Marviksgrunnan, Holma, Skeppsmalen i nu nämnd ordning och sist Storhamn.

Marviksgrunnans hamn vore trång och mycket grund, varför fiskarena måste
hava sina båtar i en provisorisk båthamn å ett utanför liggande skär. För
att fiske framgent skulle kunna här bedrivas måste snarast uppmuddring av
hamnen verkställas, varjämte en skyddsmur mot sjösidan erfordrades. Den
färska fångsteno avsattes medelst smärre motorbåtar i Härnösand och vid
verken utefter Ängermanälven samt i kringliggande socknar, och någon förändring
härutinnan vore icke att påräkna såsom följd av hamnens förbättring.

Holma fiskehamn vore väl skyddad utom de nordligaste sjöbodarna, vilka
vid sydlig storm och högt vattenstånd vore besvärade av stormen. Hamnen

Kungl. Maj:ts proposition nr 157.

25

vore dock i ett mycket otillfredsställande skick, då den vore för grund, särskilt
ytterst vid inloppet, så att vid lågvatten svåright-t förefunnes att inkomma
i hamnen. 1 själva hamnen funnes dessutom en del stora stenar. För
att icke fisket härstädes skulle i en nära framtid behöva helt och hållet nedläggas,
erfordrades att hamnen snarast fördjupades. Avsättningsplatserna
från fiskeläget vore huvudsakligen Örnsköldsvik och Husum samt Gideå
socken. Tvenne förbipasserande skärnårdsångare stanna vid utrodd. Transportmedel
från läget vore några mindre motorbåtar. I fråga om avsättningsplatser,
avsättningsmöjligheter ocli transportmedel vore icke någon förändring
i följd av hamnens förbättring att påräkna.

Sistnämnda förhållanden gällde även beträffande Skeppsmalens fiskehamn,
som måste snarast uppmuddras för att fiske där skall kunna bedrivas, varjämte
borde längst in i viken byggas en strandskoning till förhindrande av
sanduppgrundning härifrån. Den färska fångsten såldes huvudsakligen till
Örnsköldsvik, dit transport skedde medelst motorbåtar, varjämte reguliera
kustångare stannade vid utrodd. Allmän väg funnes vid Skags hamn, 20
minuters gångväg från fiskeläget.

Storhamns fiskehamn vore av naturen tämligen god utom vid sydlig och
sydostlig storm. Dessutom vore hamnen vid lågvatten grund. De arbeten,
som erfordrades, vore uppmuddring och möjligen även upptagande av en
kanal mellan Åstholmsudde och Barnskär ävensom en mindre vågbrytare
från norra stranden. — Avsättningsorter vore Sundsvall och de industriella
verben i trakten. Av en hamnförbättring kunde icke möjliggöras förbättrade
avsättningsförhallanden eller gynnsammare transportmedel. Dessa senare utgjordes
av motorbåtar, varjämte 1 kms gångväg och 5 kms allmän väg ledde
till ångbåtsstation.

Grisslans fiskeläge är beläget på Yågön cirka 2 mil till havs sydost om
Örnsköldsvik. Vid fiskeläget har under senare åren fiskats av 20 till 3 med 2 till 4 öppna motorbåtar och 3 till 21 öppna båtar. År 1923
fiskade 14 familjer därstädes med 14 strömmingsbåtar, av vilka 2 med motor.
Dessutom funnos 3 fraktbåtar med motor. Fångsten utgöres av strömming
och torsk samt något lax och sik.

Hamnen utgöres av två från norr och söder ingående vikar mellan Yågön
och den invid denna belägna Grissleön, vilka äro åtskilda av ett smalt sund,
som förenar de båda hamnvikarna, på vilkas båda stränder fiskarenas sjöbodar
och bostäder ligga. Sundet utgör endast en smal ränna av cirka 0.5
m. djup under m. v. y., så att man vid medelvatten ej kan gå igenom ens
med en tom båt.

Fiskehamnskommissionen fann det erforderligt, att sundet fördjupades till
2.5 m. under m. v. y. Den fastställda arbetsplanen avsåg därför sundets fördjupning
till 2.5 m. under m. v. y. med 6.0 m. bottenbredd. Kostnaden härför
var beräknad till 50,700 kronor.

Vid besök på platsen i juli 1923 hava styrelserna och de sakkunniga likvisst
ansett det vara tillräckligt med 1.5 m. vattendjup och 4.0 m. bottenbredd,
i vilken uppfattning de närvarande fiskarena instämde. — Genom att
begränsa arbetet i enlighet härmed skulle kostnaden minskas till 31,600
kronor.

Skeppsmalens fiskeläge är beläget på fastlandet ytterst i havsbandet på
sydvästra sidan av Skagens udde, cirka 2 7* mil S. Ö. om Örnsköldsvik. Vid
fiskeläget hava under senare åren 13 till 28 yrkesfiskare fiskat med 1 till 4

Sna motorbåtar och 10 till 20 öppna båtar utan motor, iir 1923 funnos 14
are med 14 strömmingsbåtar utan motor samt 5 motorbåtar för transporter

Styrelserna
och de sakkunnige.

26 Kungl. Maj:ts proposition nr 157.

och för fiske längre ut till havs. Fångsten består av strömming samt lax
och sik.

Hamnen utgöres av en i nordostlig riktning djupt inskuren vik. Enligt
fiskehamnskommissionens bestämmelse skulle hamnviken fördjupas till 2.0 m.
under m. v. y. och innerst i viken anordnas en strandskoning till förhindrande
av uppgrundning genom sandens utdragning från stranden. Den fastställda
arbetsplanen avsåg dessa arbetens utförande, och kostnaden härför var beräknad
till 47,300 kronor. Vid besök på platsen i juli 1923 ansågo styrelserna
och de sakkunnige, att man kunde nöja sig med endast 1.5 m. djup i hamnviken
under m. v. y., varigenom kostnaden skulle minskas till 34,600 kronor.
De närvarande fiskarena instämde häri.

Marviksgrunnans fiskeläge är belägpt på västra sidan av södra Ulvön,
cirka 4 3/4 mil söder om Örnsköldsvik och cirka 5 1/i mil nordost om Härnösand.
Under de senare åren hava 15 till 19 yrkesfiskare bedrivit fiske vid
Marviksgrunnan med 12 till 14 båtar, av vilka 6 till 8 med motor, resten
utan motor. År 1923 voro fiskarena 13, som fiskade med 14 motorbåtar och
25 öppna båtar utan motor. Fångsten utgöres av strömming samt något lax
och sik. Av strömmingen beredes ungefär en tredjedel till surströmming.

Platsen har dagligen ångbåtsförbindelse med Härnösand och Örnsköldsvik,
och telefon finnes vid fiskeläget.

. Hamnen bildas av en liten och smal vik och är nu mycket grund och ger
ej tillräckligt utrymme. Enligt den fastställda planen skulle hamnen uppmuddras
till 2.0 m. under m. v. y. och samtidigt utvidgas inåt land genom
uppmuddring av den låglänta plan, som förr i tiden utgjort en del av viken.
Kostnaden härför var beräknad till 33,200 kronor. Vid besök på platsen i
juli 1923 ansågo styrelserna och de sakkunnige och medgåvo fiskarena, att
det bleve tillräckligt med endast 1.5 m. djup i hamnen vid medelvattenstånd.
Kostnaden för hamnförbättringen, utförd med detta mindre djup, skulle
minskas till 26,000 kronor.

Holma fiskeläge är beläget på Långholmarne cirka V4 mil från fastlandet
rakt öster om Örnsköldsvik, dit sjövägen från fiskeläget är cirka 3.5 mil. —
Vid fiskeläget har brukats fiskas med 1 till 3 öppna mytorbåtar och 7 till
10 öppna båtar utan motor, av 11 till 17 yrkesfiskare. År 1923 har fiskats
med 3 motorbåtar och endast 4 öppna båtar utan motor. Fångsten utgöres av
strömming samt något lax och sik.

Hamnen bildas av en smal långt ingående vik å nordvästra stranden av
Långholmen. Till hamnviken leda två inseglingsleder, den ena från S.V., den
andra från N.V.

Den fastställda planen förutsatte hamnvikens uppmuddring till 2.0 m.
djup och de i skarpa kurvor krökta inseglingsrännornas fördjupning till 2.5
m. under m. v. y. med 20 m. bottenbredd för säkrare framkomlighet genom de
starka krökarne. Kostnaden härför var beräknad till 95,000 kronor. Vid besök
vid fiskeläget i juli 1923 ansågo styrelserna och de sakkunnige, att för
vinnande av lägre kostnad bottenbredden i inseglingsrännorna kunde minskas
till 8 och 12 m. och djupet under m. v. y. till 2.0 m. i dessa och till 1.5 m. i
hamnviken med minskning därjämte av området för muddringen inne i
denna senare, varu ti fiskarena instämde. Kostnaden skulle då minskas till
27,100 kronor.

Storkamvs fiskeläge är beläget på södra sidan av Åstholmen cirka 2.5
mil sjövägen österut från Sundsvall. Vid fiskeläget bo nu 2 fiskare och

Kungl. Maj:ts proposition nr 157. 27

3 lotsar. Dessutom fiska härifrån 3 bönder. 3 fiskare hava avflyttat från
platsen.

Fiskarena hava nu 1 motorbåt, bönderna hava 3 ä 4, ibland flera båtar.
Lotsarne hava 3 motorbåtar och 3 roddbåtar. — Fångsten utgöres av strömming.

Hamnen utgöres av en på sydvästra sidan av Ästholmen ingående vik.
Sedan det grundat upp längst inne i viken, bar skyddet för båtarne vid sydostlig
och sydlig vind blivit dåligt. Sjön sveper då hårt in mot norra stranden
och åstadkommer s. k. dragsjö i viken, och uppgrundning av denna
genom utrivning av sanden innerst i viken. — Enligt den fastställda planen
skulle en vågbrytare av stenfyllning från norra stranden i sydlig riktning
bereda skydd mot denna sjö, varjämte sandstranden skulle förses med strandskoning.
och viken uppmuddras till 2.0 m. under m. v. y. och en inseglingsrännao
med 10 m. bottenbredd och 2.0 m. djup upprensas genom sundet mellan
Åstbolmen och det utanför belägna Barnskäret. Kostnaden härför var
beräknad till 76,800 kronor. Vid besök på platsen i augusti 1923 ansågo
styrelserna och de sakkunnige att för nedsättning i kostnaden denna inseglingsled
mellan holmen och skäret kunde uteslutas samt muddringsdjupet
i bamnviken minskas till endast 1.5 m. under m. v. y., varigenom kostnaden
skulle minskas till 38,800 kronor.

Av dessa tidigare beslutade 5 fiskehamnar inom länet synes den vid Storhamn
icke vara av den betydelse och icke vara ägnad att ingiva förhoppning
om någon sådan utveckling av fisket, att den bör komma till utförande.
Den vid Holma synes hava mindre utvecklingsmöjligheter än hamnarne
vid Grisslan, Skeppsmalen och Marviksgrunnan, och synes därför böra ställas
på framtiden.

Beträffande Västernorrlands län finna styrelserna och de sakkunnige sig
sålunda böra förorda, att hamnanläggningen vid Storhamn icke må komma
till utförande, och att frågan om hamnanläggning vid Holma tills vidare må
vila. Styrelserna och de sakkunnige få därför föreslå, att för närvarande
endast fiskehamnsanläggningarne vid Grisslan, Skeppsmalen och Marviksgrunnan
må komma till utförande, och dessa med endast den minskade omfattning
av arbetena, som ovan angivits.

Kostnaderna för dessa hamnarbeten enligt de tidigare beslutade planerna
voro beräknade uppgå för Grisslan till 50,700 kronor, för Holma till 95,000
kronor, för Skeppsmalen till 47,300 kronor, för Marviksgrunnan till 33,200
kronor och för Storhamn till 76,800 kronor. Med de nu föreslagna inskränkningarne
i arbetenas omfattning hava kostnaderna beräknats uppgå för Grisslan
till 31,600 kronor, för Skeppsmalen till 34,600 kronor och för Marviksgrunnan
till 26,000 kronor.

Kostnaden för fiskehamnar inom Västernorrlands län tillhörande fiskehamnsgruppen
II skulle sålunda minskas från 303,000 kronor till 92,200 kronor eller
med 210,800 kronor.

Västerbottens län.

I detta län skulle enligt den beslutade byggnadsplanen för fiskehamnsgruppen
II anläggas fiskehamnar vid Gäddbäckssund och Rönnskär.

Beträffande Gäddbäckssund hava styrelserna och de sakkunnige i utredningen
av den 5 februari 1923 föreslagit, att den beslutade fiskehamnsanläggningen
därstädes skulle uteslutas ur den av riksdagen antagna planen för
fiskehamnsbyggnaderna inom gruppen II och ersättas av en fiskehamnsanlägg -

28

Kungl. Maj ds proposition nr 15 7.

Styrelserna
och de sakkunnige.

ning å Holmön vid Byviken av sådan beskaffenhet, att den hänförts till fiskehamnsgrupp
I, vilket förslag blivit av 1923 ars riksdag gillat.

Inom länet återstår sålunda enligt den beslutade byggnadsplanen endast
fiskebamnsanläggningen vid Rönnskär tillhörande fiskehamnsgruppen II.

Om havsfiskets bedrivande inom länet hava uppgifter lämnats i utredningen
av den 5 februari 1923, till vilka här hänvisas.

I sitt den 11 augusti 1922 avgivna yttrande med anledning av väg- och
vatteubyggnadsstyrelsens skrivelse av den 11 juli 1922 har Konungens befallningshavande,
med överlämnande av yttranden av landsfiskalen i Byske
distrikt och av hushållningssällskapets fiskerinämnd, i fråga om fDkehamnsanläggnmg
på Rönnskär anfört, att behovet av denna fortfarande vore ett
livsvillkor för fisket därstädes. Denna anläggning borde därför snarast komma
till stånd. Därest av statsfinansiella skäl det skulle visa sig nödvändigt att
göra inskränkningar, borde en sådan inskränkning icke gå ut över Västerbottens
län, som fortfarande helt och hållet stode utan hjälp av staten och
enligt den redan uppgjorda planen blivit ihågkommet endast med de två
ifrågakommande hamnanläggningarna. De län, som blivit bättre gynnade,
borde i sådant fall snarare få std tillbaka och underkastas inskränkningar i
den uppgjorda planen, därest sådant ansåges nödvändigt.

Landsfiskalen i Byske har anfört, att behovet av fiskehamnsanläggning vid
Rönnskärs fiskeläge ansåges nu större än vid fiskehamnskommissionens besök
på platsen åren 1907 och 1908. Som stöd för denna uppfattning anfördes, att
fisket för närvarande bedreves i större omfattning än nämnda år samt att
större båtar användas. År 1907 funnes där endast en motorbåt, då däremot
nu användes ett flertal sådana. Sedan nämnda år hade hamnen uppslammats
betydligt, varför dess djup i väsentlig grad minskats. — Efter en hamnanläggning
skulle helt säkert avsättningsmöjligheterna ökas i hög grad, enär
fiskarena även under lågvattenstånd kunde utföra sin fångst från fiskeläget,
vilket för närvarande endast kunde ske under högvattenstånd. -— Avsättningsmöjligheterna
för större fångstmängder vore rätt goda. Den största avsättningsplatsen
för färsk fisk vore Piteå stad och befraktades i regel även salt
fisk till nämnda plats, varifrån den levererades till köpare å skilda platser.
Såsom transportmedel för försändelser från fiskeläget användes uteslutande
motorbåtar.

Västerbottens läns fiskerinämnd har beträffande Rönnskär anfört, att behovet
av fiskehamnsanläggning därstädes ej vore mindre stort nu än vid tiden
för fiskehamnskommissionens besök på platsen åren 1907 och 1908. Fiskeläget
vore det största inom länet och fisket bedreves av en idog och för sitt
yrke intresserad befolkning, och ett mindre salteri för fiskens ändamålsenliga
tillvaratagande hade av fiskarena anlagts, och behovet av anordnande av
fiskehamn hade snarare ökats än minskats. Gynnsamma möjligheter för avsättning
av större fångstmängder funnes, dels till Piteå och dels till den folkrika
orten däromkring. Transporten av fisken från fiskeläget skedde med
motorbåtar till fastlandet och hade man dessutom för avsikt att anordna turer
med lastbilar på fastlandet till de större byarna och industrisamhällena.

Ehuru det vore önskvärt, att fiskehamnar kunde anordnas på liera ställen
inom länet, ansåge fiskerinämnden likväl, då sådana hamnar för närvarande
knappast kunde vara att påräkna på mer än ett eller möjligen två ställen,
att fiskeläget Rönnskär borde komma i första rummet.

Rönnskärs fiskeläge är beläget cirka 0.3 mil från fastlandet ungefär 3.5
mil rakt söderut från Piteå. Vid fiskeläget har under senare år fiskats av 5
till 7 yrkesfiskare och 1 till 3 binäringsfiskare med användande av 1 till 6
motorbåtar och 6 till 9 öppna båtar. — Numera funnos 9 båtlag med 2 man

Kungl. Maj:ts proposition nr 157.

29

i vart lag. Alla båtarna voro nu försedda med motorer. På platsen finnas 7
lotsar och 2 man såsom fyrpersonal. Dessa hade 1 lotskutter och 9 motorbåtar.
— Fångsten utgöres av strömming och sik.

Hamnen utgöres av en liten ingående bukt å nordöstra sidan av Rönnskärsholmen,
skyddad mot den svåraste nordliga sjön av en av lotsverket utbyggd
vågbrytare. Vid inloppet och strax innanföre finnas tvenne stenrev, det ena
på insidan av vågbrytaren sträckande sig cirka 50 m. söderut från denna,
det andra sträckande sig norrut till cirka 80 m. från bamnbuktens södra
strand. Mellan dessa båda rev sker inseglingen till buktens inre del. Hela
hamnbukten är mycket uppgrundad och större och mindre stenar sticka på
flera ställen upp ur vattnet vid lågvattenstånd. Djupet i hamnbukten är även
vid medelvatten så ringa, att fiskarena hava ett mycket svårt arbete med att
släpa fiskebåtarna till och från sjöbodarna, ibland är detta ej ens möjligt.

Enligt den fastställda arbetsplanen skulle hamnbukten norr och öster om
södra revet, och inseglingsrännan norr om revet uppmuddras till 2.0 meters
djup under medelvattenständ. Kostnaden härför var beräknad till 125,100
kronor.

Vid besök i juli 1923 på platsen ansågo styrelserna och de sakkunnige,
och däri instämde de närvarande fiskarena och lotsarna, att det på insidan av
vågbrytaren utgående revet, den så kallade Svinryggen, icke behövde bortmuddras
utan kunde ligga kvar, varjämte det kunde inknappas något i västra
och sydvästra delen av muddringsomrädet, och inseglingsrännans bredd minskas
så, att bottenbredden bleve endast 25 m., under vilken bredd man dock
icke kunde gå.

Genom begränsning av muddringsområdets storlek i enlighet härmed samt
genom att minska detsamma även i sydvästra delen kan kostnaden för hamnens
förbättring nedbringas till 58,000 kronor.

Lotsstyrelsen har hos Kungl. Maj:t hemställt om ett anslag för budgetåret
1924—25 av 30,000 kronor för tillbyggnad av lotsverkets brygga vid Rönnskär
samt upprensning av en smal ränna genom revet Svinryggen fram till
bryggan. — Om hamnen uppmuddras till den omfattning, som ovan angivits,
så fylles härigenom både fiskarenas och lotsarnas behov av hamnutrymme
med 2.0 m. vattendjup under m. v. y. och kvarstår då endast behovet för
lotsverket att tillbygga lotsbryggan, vilket arbete av lotsstyrelsen, enligt
uppgift, beräknats kosta 7.000 kronor, till vilket anslagsbelopp det av lotsverket
begärda beloppet 30,000 kronor då kan minskas.

Beträffande Västerbottens län anse sig styrelserna och de sakkunnige höra
föreslå, att fiskehamnsanläggningen vid Rönnskär på grund av dess betydelse
både för fisket inom länet och för lotsuppassningen må utföras, dock med den
ändring och begränsning av muddringsområdets storlek, som ovan angivits.

Kostnaden för denna hamnanläggning enligt den tidigare beslutade planen
var beräknad uppgå till 125,100 kronor. Med den nu föreslagna begränsningen
av arbetet har kostnaden beräknats uppgå till 58,000 kronor.

Kostnaden för fiskehamnar inom Västerbottens län tillhörande fiskehamnsgruppen
II skulle således minskas från förut för Gäddbäckssund och Rönnskär
beräknade 570,900 kronor till nu för Byviken och Rönnskär (efter det
beslutade utbytet av hamnanläggning vid Gäddbäckssund mot hamn vid Byviken)
beräknade 345,700 kronor eller med 225,200 kronor, varjämte en minskning
i utgifterna av 23,000 kronor uppstår för lotsverket.

Norrbottens län.

Inom Norrbottens län skulle enligt den beslutade b
hamnsgruppen II utföras hamnanläggning vid Rödkallen.

nen för fiske -

30

Kung!. Maj:ts proposition nr 157.

Utanför Norrbottenskusten fiskas huvudsakligen strömming, lax, sik, siklöja,
abborre, gädda och lake.

Totala fångstmängden utgjorde år 1914 cirka 745,600 kg., år 1917 cirka
1,153,500 kg., år 1919 cirka 690,400 kg. och år 1920 cirka 584,500 kg., utvisande
en ökning år 1917 med cirka 54.7 %, år 1919 en minskning med cirka
7.4 % och 1920 med 21.6 % av 1914 års fångstmängd. År 1914 uppgick fångstvärdet
till 327,300 kronor, år 1917 till cirka 838,100 kronor, år 1918 till cirka
1,151,600 kronor, år 1919 till cirka 740,100 kronor och år 1920 till cirka
775,300 kronor.

År 1914 användes inom länet för fisket i däckad båt med motor, 57 öppna
båtar med motor och 716 öppna båtar utan motor. Under år 1917 funnos 1
däckad båt med motor, 172 öppna båtar med motor och 634 öppna båtar utan
motor, år 1919 funnos däremot 5 däckade båtar med motor, 150 öppna batar
med motor och 562 öppna båtar irtan motor, och år 1920 5 däckade batar med
motor, 182 öppna båtar med motor och 615 utan motor. Fiskarena hava även
inom detta län på de senaste åren i mycket stor omfattning övergått till att
använda motordrivna fiskebåtar.

I sitt den 4 augusti 1922 avgivna yttrande med anledning av väg- och
vatte.nbyggnadsstyrelsens skrivelse den 11 juli 1922 har Konungens befallningshavande,
med överlämnande av yttrande från fiskeriintendenten i distriktet,
för egen del anfört, att länsstyrelsen i avseende å de framställda frågorna
beträffande fiskeläget Rödkallen finge hänvisa till fiskeriintendentens yttrande,
i vilket länsstyrelsen ansåge sig kunna till fullo instämma, men att länsstyrelsen
ej kunde underlåta att uttrycka undran över, att endast Rödkallens
fiskeläge inom detta län upptagits bland de fiskeplatser, som i sammanhang
med övriga fiskehamnsbyggnader i landet borde förses med fiskehamnsanläggning.
Enligt länsstyrelsens mening vore det minst lika viktigt, att åtminstone
de rätt betydande fiskelägena Brändöskär, Kluntarna och Storrebben finge
sina hamnförhållandena förbättrade. Av särskild betydelse vore en hamnanläggning
vid det för Piteåbygden mycket betydelsefulla fiskeläget Storrebben,
där hamnförhållandena vore särskilt svåra. — Då fiskerinäringen vid
kusten vore en mycket betydelsefull faktor för Norrbottens folkhushällning,
finge länsstyrelsen hemställa, att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen sökte i
möjligaste mån vinna beaktande för de omförmälda förhållandena.

Fiskeriintendenten i distriktet har anfört, att behovet av hamnförbättring
vid Rödkallen finge anses lika stort nu som år 1907, och att några väsentliga
förändringar i befolkningens storlek och yrkesförhållanden icke hade inträtt
sedan sagda år. Liksom Norrbottens övriga egentliga fiskelägen ägde Rödkallen
icke någon bofast befolkning, utan beboddes det under en till 3 månader
av sommaren av fiskare från byarna på fastlandet för idkande av strömmingsfiske
på omgivande grund. Under de senare åren hade fiskarenas antal
varit omkring 10, fördelade på 5 båtlag. I betydelse som fiskeläge motsvarades
Rödkallen av flera närliggande lägen och överträffades betydligt av
andra, exempelvis Storrebben, där antalet båtlag de senare åren vant omkring
20. Fiskarebefolkningens antal vid Rödkallen hade emellertid tidigare
varit avsevärt större än nu. Man kunde dock ej direkt sätta fiskelägets tillbakagång
i beroende av hamnens försämring. En lika stark tillbakagång hade
nämligen gjort sig gällande beträffande ett flertal strömmingsfiskelägen inom
såväl Norrbottens som Västerbottens län, utan att någon försämring av hamnförhållandena
i vissa fall ägt rum. A andra sidan hade enstaka fiskelägen
ungefär bibehållit sin gamla betydelse, ehuru hamnförhållandena vid dem avsevärt
försämrats, exempelvis Storrebben. Rödkallen erbjöde inga fördelar i
fråga om sitt läge framför omkringliggande fiskelägen vare sig med hänsyn
till lämpliga fiskegrund eller avsättningsorten (Luleå). Till denna senare vore

Kungl. Maj:ts proposition nr 157.

31

avståndet något, om än obetydligt större än från närliggande fiskelägen.
Ehuru behovet av hamnförbättring vid Rödkallen vore stort, intoge Rödkallen
härvidlag ingen undantagsställning. Ett lika stort eller större behov av
haranförbättring funnes vid derå fiskelägen inom länet. Bland dessa funnes
sådana, som vore betydelsefullare och bättre belägna, t. ex. Storrebben. Att
Rödkallen under sådana omständigheter ensamt inom Norrbottens län upptagits
i fiskehamnskommissionens förslag vore ur fiskerisynpunkt svårt att
förstå. Förklaringen läge troligen däruti, att en hamnförbättring vid Rödkallen
även skulle komma lotsverkets där stationerade personal till godo. Rödkallen
vore nämligen Norrbottens största lotsplats. För lotsarne vore dessutom
en hamnförbättring av avsevärt större betydelse än för fiskarena, bland
annat därför att lotsarna voro tvungna att angöra och lämna hamnen även
i storm, vilket vore förenat med livsfara och vid lågvatten hart när omöjligt,
något som endast i yttersta undantagsfall erfordrades för fiskarena. För lotsverkets
räkning syntes alltså en hamnförbättring vid Rödkallen vara ett oavvisligt
krav. Av det ovan sagda framginge, att behov av hamnförbättring ur
fiskerisynpunkt föreläge vid Rödkallen, men att Rödkallen icke kunde anses
vara det fiskeläge, som borde sättas i främsta rummet inom Norrbottens län.
Framför allt syntes Storrebbens fiskeläge härvid böra komma i fråga, då det
vore Norrbottens största fiskeläge och hamnförhållandena där vore sämre än
på Rödkallen. Dess läge i förhållande till lämpliga fiskegrund vore fullt jämförligt
med Rödkallens, men avståndet till avsättningsorten mindre. Skulle
det ovan sagda anses utgöra skäl för ett frångående av beslutet om hamnförbättring
på Rödkallen, syntes det för tillgodoseende av det skäliga kravet
på hamnförbättring även inom Norrbottens län böra tagas under övervägande,
huruvida icke den dyrbarare hamnförbättringen vid Rödkallen kunde
utbytas mot den ur fiskerisynpunkt starkare motiverade hamnförbättringen
vid Storrebben. — Avståndet till avsättningsorten, Luleå, vore stort och överstege
30 km., motsvarande minst 3 timmars gång med fiskarenas motorbåtar.
Försäljning av färsk fisk förekomma därför endast i undantagsfall och avsättningen
av den salta strömmingen påverkades knappast av en hamnförbättring.

Rödkattens fiskeläge är beläget cirka 4.4 mil till sjöss rakt österut från
Piteå och cirka 4.0 mil sydsydost från Luleå. — Vid fiskeläget har under år
1922 fiskats av 12 fiskare med 6 fiskebåtar. I juli 1923 fiskades av 6 man
med 3 båtar, varjämte funnos 3 motorbåtar för transport av fisken till Luleå.
På ön funnos 8 lotsar och en fyrpersonal av 3 man. Lots- och fyrpersonalen
hade 25 båtar, av vilka 4 vore motorbåtar. — Fångsten utgöres av strömming
och något sik. Ungefär hälften av strömmingsfåögsten saltas.

Hamnen utgöres av en mindre på sydvästra sidan av holmen ingående vik.
Inseglingsleden, som med sin nuvarande sträckning är cirka 1 km. lång. är
stenig och grund och framgår i tvära krökar pa ett par ställen, och den
skyddade hamnviken är starkt uppgrundad, sä att båtarna endast vid högt
vattenstånd kunna inkomma dit. Fiskehamnskommissionen har ansett, att en
inseglingsränna borde uppmuddras med 10 m. bottenbredd och 2.5 m. djup
under m. v. y., samt att det borde muddras till 2.0 m. djup i hamnviken.
Den fastställda arbetsplanen var uppgjord med nämnda bottenbredd för inseglingsrännan
och med förenämnda djup för rännan och hamnviken. Kostnaden
härför var beräknad till 131,000 kronor.

Vid besök på platsen i juli 1923 ansågo styrelserna och de sakkunnige, att
bottenbredden i inseglingsrännan kunde minskas till 8.0 m. och att muddringsområdet
i hamnviken kunde minskas i utsträckning, varuti fiskarena instämde.

Styrelserna
och de sakkunnige.

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 157.

Lotsstyrelsen har hos Kungl. Maj:t hemställt om ett anslag för budgetåret
1924—2ö av ti0,000 kronor för anläggning av en lotsbåtshamn vid Rödkallen
för tillgodoseende av lotsverkets behov av en hamn på platsen. För lotsningstjänstens
skötande vid Rödkallen är den nuvarande hamnen synnerligen otillfredsställande
på grund av den långa besvärliga inseglingsleden till hamnviken.
Aven efter uppmuddring av hamnviken och av den nya, något kortare
till fartsrännan med 8.0 m. bottenbredd bleve förhållandena icke tillfredsställande.
Med den långa och smala inseglingsrännan bleve under mörker och
storm ingåendet till hamnen eller utgåendet ur densamma mycket svåra att
verkställa och skulle erfordra eu rätt kostsam fyrbelysning. På grund av isläggning
kunde den långa rännan redan under den tid sjöfarten till Luleå
ännu påginge bliva svårframkomlig, varigenom lotsningstjänsten i hög grad
skulle försvåras. Dessa omständigheter göra, att den beslutade fiskebamnsanläggningen
icke skulle medföra en för lotsningstjänsten tillfredsställande
lösning av hamnfrågan vid Rödkallen, ehuru den skulle tillgodose fiskets behov,
då fiskarena vistas vid Rödkallen endast under sommaren och den tidigaste
hösten och sålunda utan olägenhet genom isläggning eller bristande fyrbelysning
kunna finna sig tillfreds med den långa inseglingsrännan till hamnen
inne i viken, där deras bostäder och sjöbodar äro belägna.

Anläggning av en för lotsarna och fiskarena gemensamt avsedd hamn ute
på den för lotstjänstens skötande lämpligare belägna platsen utanför Rödkallens
södra udde skulle, enligt verkställda utredningar, medföra större kostnader
än ett utförande av både den separata lotshamnen därstädes med eu
beräknad kostnad av 60,000 kronor och den beslutade fiskehamnen i den nuvarande
hamnviken, utförd med endast 8.0 m. bred inseglingsränna och minskat
muddringsområde i hamnviken med en beräknad kostnad av 99,700 kronor.

Då denna sistnämnda hamnanläggning icke kan nöjaktigt tillgodose även
lotsverkets behov av hamn vid Rödkallen, och då vidare enligt vad länsstyrelsen
och fiskeriintendenten framhållit det är mera av behovet påkallat och
av större vikt ur fiskets synpunkt, att fiskehamn anlägges vid fiskeläget
Storrebben, som är länets största fiskeläge och har sämre hamnförhållanden
än Rödkallen, så synes det vara berättigat, att den tidigare beslutade fiskehamnsanläggningen
vid Rödkallen utbytes mot en dylik hamnanläggning vid
Storrebben.

Storrcbbens fiskeläge är beläget cirka 3.5 mil sydost om Piteå på västra
sidan av holmen Storrebben söder om det smala näs, som förenar denna holme
med den mindre holmen Svarthällan. Vid fiskeläget har under senare år
fiskats av 18 till 20 motorbåtar med 2 till 3 man i varje båt. Vid styrelsernas
och de sakkunniges besök på platsen i juli 1923 voro endast 6 motorbätslag
komna med 2 man i varje lag, men flera väntades komma. Varje båtlag
hade 2 båtar, den ena avsedd för transport av fisken. Fångsten utgöres av
strömming samt något sik och lax.

Att hamnanläggning vid Storrebben ansetts vara av betydelse för fisket,
framgår därav, att Konungens befallningshavande i Norrbottens län tidigare
gjort framställning om upprättande av förslag till hamnanläggning därstädes.
Sådant förslag har genom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen upprättats och
beräknats medföra en kostnad av 133,300 kronor.

Hamnen utgöres av bukten söder om näset mellan Svarthällan och Storrebben,
och ligger öppen för sydvästliga, sydliga och sydostliga vindar. Den
svåraste sjön kommer från sydost och syd. Till skydd mot denna erfordras
utbyggande av en vågbrytare i västlig riktning. Innanför vågbrytaren skulle
till en längd av cirka 100 meter utanför sjöbodarna uppmuddras till 2.0 meters
djup under m.v.y.

Eungl. Maj:ts proposition nr 157.

33

Beträffande Norrbottens län anse sig styrelserna och de sakkunnige sålunda
böra föreslå, att den beslutade fiskehamnsanläggningen vid Rödkallen må uteslutas
ur den av riksdagen antagna planen för fiskehamnsbyggnaderna tillhörande
gruppen II och ersättas i denna grupp av fiskehamnsanläggning vid
Storrebben.

Kostnaden för hamnanläggningen vid Storrebben har såsom ovan nämnts
beräknats uppgå till 133,300 kronor. Styrelserna och de sakkunniga hava
emellertid vid besök på platsen funnit att vissa ändringar i den ursprungliga
arbetsplanen kunna vidtagas, varigenom kostnaden reduceras till 87,800
kronor. Kostnaden för det tidigare beslutade hamnarbetet vid Ködkallen var
beräknad till 131,000 kronor.

Kostnaden för fiskehamnsanläggningar inom Norrbottens län tillhörande
fiskehamnsgruppen II skulle således genom utbytet av den beslutade hamnen
vid Rödkallen mot hamn vid Storrebben minskas från den för Rödkallen och
Storrebben beräknade kostnaden 264,300 kronor till den för den ändrade planen
vid Storrebben beräknade kostnaden 87,800 kronor eller med 176,500
kronor.

Fiskehamnsgnippen III.

Bland de hamnbyggnadsarbeten, som fiskehamnskommissionen förordat till Fiskeutförande
i andra hand, d. v. s. till utförande först sedan de till utförande hamnsgrupi
första hand förordade hamnarna blivit byggda, finnas några få, som avse 1,en
ett iståndsättande av redan befintliga äldre hamnar, vilka redan vid fiskehamnskommissionens
besök voro i bristfälligt skick, och vilka bliva desto
bristfälligare ju längre det dröjer, innan ett iståndsättande sker. Sådana
andrahandshamnar äro Abbekås, Arild och Bäckviken i Malmöhus län och
Baskemölla i Kristianstads län, vilka av fiskehamnskommissionen blivit satta
såsom n:ris 44, 55, 61 och 72 i ordningen. Detta är en så sen ordningsföljd,
att det är fara värt, att, när deras tur väl en gång skulle komma, bristfälligheterna
tagit så överhanden, att en total ombyggnad då bliver oundviklig.
Det är nämligen uppenbart, att ett dröjsmål med deras reparation
och förstärkning icke blott ökar kostnaden i följd av de med varje år tilltagande
skadorna, utan även mycket ökar riskerna för uppstående av så svåra
stormskador, att en mer eller mindre omfattande och grundlig ombyggnad
bliver alldeles oundgänglig.

Med hänsyn härtill beslöto styrelserna och de sakkunniga efter besök vid
Abbekås i augusti 1922 att hemställa, att de sakkunnigas uppdrag finge omfatta
även behandlingen av frågan om iståndsättande av sådana icke i fiskehamnsgruppen
I och II ingående fiskehamnar, som vore i omedelbart behov
av iståndsättande. Efter gjord framställning den 30 december 1922 blev denna
av Kungl. Maj:t bifallen den 13 januari 1923.

Då det av ovan angivna skäl är angeläget, att ifrågavarande reparationshamnar
må bliva iståndsätta utan längre dröjsmål, synes det vara lämpligast,
att de bilda en grupp för sig, som må utföras jämsides med fiskeliamnsgrupperna
I och II, d. v. s. oberoende av dessa i avseende på ordningen och
tiden för utförandet.

Styrelserna och de sakkunnige finna sig därför böra föreslå, att de fiskehamnsarbeten,
som bestå uti reparation och iståndsättande av befintliga av
fiskehamnskommissionen till utförande i andra hand förordade fiskehamnar,
skola bilda eu parallellgrupp, fiskehamnsgrupp III, att i mån av anvisade
medel utföras jämsides med andra i gång varande fiskehamnsbyggnader tillhörande
grupperna I och II.

Bihang till riksdagens protokoll 1924. 1 samt. 19 höft. (Nr 157.)

3

34

Kungl. Mai ds proposition nr 15 7.

Malmöhus län.

Ahbehus’ fiskehamn är belägen på skånska kusten cirka 1.5 mil västerut
från Ystad. Vid den svåra stormen i slutet av december 1904 led hamnen
betydliga skador. Sedan den tiden hava skadorna ökats och hamnen blivit så
svårt uppgrundad, att numera endast smärre båtar kunna komma in i densamma
i en smal ränna, som fiskarena årligen sökt hålla öppen.

Följderna av att hamnen blivit allt sämre hava visat sig i en stark tillbakagång
av fisket på platsen. År 1881 funnos i Abbekås 55 fiskare och 51
fiskebåtar, och år 1907 funnos 38 fiskare med 5 däcksbåtar och 25 öppna
fiskebåtar. År 1921 funnos 33 yrkesfiskare och 5 binäringsfiskare, 1 däckad
motorbåt och 32 öppna båtar utan motor.

Länsstyrelsen har framhållit, att tillbakagången av fisket vid Abbekås beror
i främsta rummet på de otillfredsställande bamnförhållanden, som inträtt
efter det hamnen blivit skadad av storm, samt att fara förelåge, att det skulle
ytterligare gå tillbaka, om icke hamnen med det snaraste sättes i brukbart
skick. Såväl ur synpunkten av önskvärdheten att tillvarataga den förefintliga
rika tillgången på fisk i det vattenområde, där ifrågavarande samhälles
fiskare taga sina fångster, som med hänsyn till den betydelse,_ en fortsatt
fiskerinäring i samhället har för dess befolkning, vore det högeligen att beklaga,
om hamnförhållandena icke läte sig ordna inom den närmaste tiden.

Abbekås’ fiskare hava själva framhållit, att betydelsen av hamnen vid
Abbekås vore ur fiskerisynpunkt avsevärd på grund av dess läge i en trakt,
där sill, ål, torsk, piggvar, rödspotta och dundra förekomma i riklig mängd,
och att vid Abbekås bodde sedan gammalt en befolkning, som gjort fisket
till sitt uteslutande näringsfång och intet högre önskade än att kunna fortsätta
och ytterligare utveckla detsamma. På senare år hade emellertid många
av de yngre krafterna utvandrat till Amerika, enligt samstämmig uppgift
huvudsakligen därför, att fisket på grund av hamnförhållandena ej kundenå
någon vidare utveckling på platsen0och driften av detsamma numera vore
förenad med oerhörda svårigheter. Åtskilliga utvandrare hade önskat återvända,
men dragit sig därför, så länge hamnen ej vore brukbar. Detta vore
så mycket mer att beklaga, som det av de fiskeriundersökningar, som under
de senare åren företagits i södra Östersjön, framgått, att just utanför Abbekås
och Ystad vissa områden voro synnerligen lämpliga för fiske på större djup.
Där funnes stor tillgång på rödspotta och flundra, som kunde ge upphov till
ett lönande trålfiske, som kunde bedrivas de tider av året, då annat fiske icke
bedrives, endast fiskarena kunde utrusta större båtar. Fiskarena från Abbekås
hade också för nämnda fiskeförsök visat ett större intresse än fiskarebefolkningen
på de flesta orter, i det att de så gott som samtliga turvis medföljt
vid0 försöken för att sätta sig in i fiskemetoderna. Men så länge hamnen är
obrukbar, kunde ingå större båtar komma i bruk, även om många skulle
önska anskaffa sådana. Även för förädlande av fiskets produkter finnes
intresse på platsen, i det på privat initiativ rökeri och konservfabrik uppgivits
komma att anläggas, så snart fisket verkligen kan drivas så, att året
runt tillräcklig råvara kan anskaffas.

Styrelserna Så länge Abbekås’ hamn befinner sig i det förstörda skick, som nu ärfal ocii

de sak- iet, kunna fiskarena påtagligen icke använda några större båtar och bedriva
kunnige. någ0t avsevärt fiske, och någon utveckling av fisket kan därför icke heller
där uppkomma med mindre hamnen istandsättes. Att fisket vid Abbekås i
stället går tillbaka beror nämligen otvivelaktigt på de otillfredsställande
hamnförhållandena, som inträtt efter det hamnen blivit svårt skadad av stormar
och så uppgrundad, att den nu är i det närmaste obrukbar.

Kungl. Maj ds proposition nr 157.

35

För förädling av fiskefångster finnes mycket livligt intresse på platsen, i
det att fabrikören G. Bong från Ystad, vilken redan nu driver en ej oansenlig
förädling av fiskeprodukter, inköpt fastighet vid hamnen för inrättande
av konservfabrik och rökeri m. m. De bästa förutsättningar för fiskets utveckling
på platsen och för fiskens jämna avsättning komma sålunda att finnas,
om namnen iståndsättes.

År 1920 uppgjordes av distriktschefen i södra väg- och vattenbyggnadsdistriktet
förslag till hamnens iståndsättande för en beräknad kostnad av

372,000 kronor. I detta förslag ingick bland andra arbeten utförande av dels
en genomgående kanal, dels ock en sandfångare öster om hamninloppet, avsedd
att hindra hamnens uppgrundning. Vid besök å platsen hava styrelserna och
de sakkunnige kommit till den uppfattningen, att den föreslagna kanalen ej
skulle bliva till avsett gagn, och nyttan av sandfångaren vore omtvistad,
varför dess utförande icke ansågs böra för närvarande föreslås. Genom dessa
ändringar i förslaget och genom att inskränka arbetenas omfattning till endast
iståndsättande av vågbrytarna och uppmuddring av allenast en del av
hamnbassängen har kostnaden för hamnens iståndsättande nu kunnat beräknas
uppgå till endast 159,800 kronor. I arbetsplanen ingår då icke något
kajbyggnadsarbete, utan ombyggnad eller nybyggnad av kaj får bekostas av
fiskarena, när sådant arbete måste göras.

Styrelserna och de sakkunnige hava ansett sig böra föreslå, att hamnen vid
Abbekås iståndsättes med den omfattning av arbetena, som ovan angivits.

Arilds fiskeläge är beläget vid Skelderviken, cirka 3/4 mil från Kullens
fyr, nedanför sluttningen av Kullaberg. Vid fiskeläget finnas 40 ä 50 fiskare,
som leva på fiske, som bedrives med 20 mindre, odäckade båtar, av vilka 1
med motor. För cirka 15 år sedan funnos ytterligare 14 fiskebåtar. Fångsten
utgöres av sill, torsk, flundra, makrill, krabbor och hummer.

Hamnförhållandena vid Arild hava länge varit mindre tillfredsställande.
Djupet i hamnen är ringa och har mer och mer avtagit, och hamnarmarna
äro så låga, att de vid högt vattenstånd stå med gångplanen under vatten.
Vid svår storm från NV. lämnar hämnen ej tillräckligt skydd åt båtarna,
utan måste dessa vid sådana tillfällen dragas upp på land. Vid hårt väder
från NV. vräkes grus och tång över den låga norra hamnarmen, och vid
ostlig vind blir vattenståndet ofta så lågt, att endast 0.9 m. vattendjup finnes
i hamnen.

Den yttre delen av den norra hamnarmen har blivit förstörd under de svåra
stormarna i november och december 1921 och januari 1922, därvid stenfyllningen
inkastats i hamnen, så att det vid hårt väder nu är svårt och riskabelt
att ingå i denna. Vid sammanträde i Arild den 23 mars 1923 med
fiskarena framhöllo dessa, att de nödvändiga åtgärderna för hamnens iståndsättande
voro reparation och förlängning av den norra hamnarmen sam fördjupning
av hamnbassängen. Därvid borde den gamla hamnarmens bröstvärn
förhöjas, sä att sjön icke vräkte grus och tång över armen, och brobänken
göras högre, så att den icke stode under vatten vid högre vattenstånd, samt
förlängningen utföras med något böjd form, så att inseglingsgattet bleve
skyddat för den svåraste sjön, som uppkomme vid vindar mellan nord och
nordväst. Ehuru det vore önskvärt, att vattendjupet i hamnen gjordes
något större än 2.0 m. under m.v.y., då detta djup vore ganska knappt, så
kunde man dock reda sig med 2.0 m:s djup, om norra hamnarmen bleve lståndsatt,
förhöjd och förlängd, så att ett verkligt skydd erhölles i hamnen och
inseglingen bleve underlättad vid de svåraste vindarna.

Förslag till hamnens iståndsättande i enlighet härmed har därefter upprättats
och har kostnaden för iståndsättandet beräknats uppgå till 146,500 kronor.

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 157.

Vid besök på platsen den 25 september 1923 ansågo styrelserna och de
sakkunnige, att det till fördjupning avsedda området i hamnen kunde minskas
till cirka 35 meter i längd. Med denna minskning av området för fördjupningen
kan hamnarbetets kostnad beräknas uppgå till 128,700 kronor.
Det upplystes, att ett bidrag av 14,000 kronor kunde eventuellt tillskjutas
från hamnkassån och en till hamnen villkorligt skänkt fond.

Styrelserna Hamnens iståndsättande och fördjupning är visserligen nödvändig, om
och de sak- fiskarena skola kunna använda större båtar och fisket därigenom kunna ut3
'' vecklas därstädes. Styrelserna och de sakkunniga anse dock, att platsen ur
fiskerisynpunkt icke är av den betydelse, att utförandet av den ifrågasatta
hamnförbättringen uteslutande på statens bekostnad kan förordas.

Enligt vad vid besöket uppgavs kunde Arilds byalag bidraga med ett belopp
av 14,000 kronor och möjlighet synes således förefinnas, att hamnarbetet
kan utföras genom anslag från fonden för andra mindre fiskehamnar än de
av fiskehamnskommissionen till utförande i första hand föreslagna.

Bäclivikcns fiskeläge är beläget på östra stranden av ön Hven, vars förbindelse
med fastlandet förmedlas över fiskelägets hamn.

Vid fiskeläget finnas 10 familjer, cirka 40 personer, som leva uteslutande
av fiske och icke hava något jordbruk. Det finnes 12 fiskebåtar utan motor.
Dessutom finnas 10 galeaser och skonare samt 4 jakter, vilka bedriva fraktfart
i Östersjön, Kattegatt och Skagerak. Från fiskeläget bedrives sill-, rödspotte-,
torsk- och ålfiske. För fångsten finnes god avsättning i Landskrona,
Hälsingborg m. ii. ställen.

Hamnförhållandena vid Bäckviken äro otillfredsställande. Södra vågbrytaren
är för kort, så att den icke lämnar tillräckligt skydd för båtar, som ligga
vid norra hamnarmen, som utgör lastbrygga och tilläggsplats för de båtar,
som angöra hamnen. Vid hård sjö från sydost, ost och nordost kunna båtarna
icke ligga trygga vid lastbryggan, och i hainnbassängen blir sjöhävningen
svår. Södra vågbrytaren behöver förlängas cirka 25 meter för åstadkommande
av bättre skydd och för underlättande av inseglingen. Fn ombyggnad
av det nuvarande pirhuvudet är nödvändig. Träkistan, varpå detta
pirhuvud är uppfört, är förstörd av sjömasken och delvis bortslagen av sjön,
så att hela pirhuvudet med en 20 cm. bred rämna skilt sig frän vågbrytaren
och sjunkit så starkt utåt, att dess utrasande kan befaras ske när som
helst vid någon stark storm. Norra lastbryggan och kajen längs bassängens
västra sida äro båda utförda av trä, och då numera allt trävirket ovan vattenytan
i såväl bryggan som kajen är hårt angripet av röta och under vattenytan
delvis förstört av sjömask, är det nödvändigt att iståndsätta bryggan
och kajen. Kas kan befaras även på den grund, att båtar med sina propellrar
åverkat bottnen utmed bryggan och kajen och grävt gropar framför spånten,
så att dennas fäste i bottnen minskats, enligt vad nu utrönts vid i juli 1923
verkställd undersökning.

Förslag till hamnens iståndsättande har upprättats av distriktschefen A.
Blomberg i april 1916, vilket förslag efter revision i mars 1920 av honom
beräknats medföra en kostnad av 328,300 kronor. Detta förslag har omarbetats
i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i juli 1923, därvid med bibehållande
av arbetenas omfattning men med annat byggnadssätt kostnaden nedbringats
till 158,000 kronor. Genom att begränsa arbetena till endast dem, som äro
påkallade av det mest trängande behovet och vilka endast avse förlängning
av södra vågbrytaren och ombyggnad av lastbryggan, kajen och innersta delen
av södra vågbrytaren samt muddring till 3.0 meters djup i sydvästra delen
av hamnbassängen, kan kostnaden nedbringas till endast 105,(>00 kronor enligt
härför utarbetat förslag, som upptager endast dessa arbeten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 157.

37

Länsstyrelsen har vitsordat, att hamnen har stor betydelse för ön Hvens
hela befolkning, då förbindelsen med fastlandet går över densamma, och att
den även har betydelse som nödhamn för mindre fartyg, vilka vid svåra
västliga stormar söka sig dit. Under krigsåren har den vid flera tillfällen
varit upptagen av flottans torpedbåtar. För de fiskarefamiljer, som därifrån
idka fiske, utgör hamnen den nödvändiga förutsättningen för möjligheten att
kunna bedriva fisket, av vilket de helt och hållet livnära sig. Länsstyrelsen
har därför framhållit, att det vore högeligen önskvärt, att statsmedel kunde
ställas till förfogande för dess iståndsättande.

Ett behov av hamnens iståndsättande föreligger utan tvivel, men styrel- Styrelserna
serna och de sakkunnige hava den uppfattningen, att fisket här är ringa och och de sakhamnen
mera är att "anse som en handels- och frakthamn i vanlig mening
och sålunda icke är att hänföra till de hamnar, som ingå i det lämnade uppdraget,
samt att den sålunda ur fiskerisynpunkt icke är av den betydelse,
att utförandet av7 den behövliga hamnförbättringen uteslutande på statens
bekostnad kan förordas. Enligt uppgift vid besök på platsen i september
1923 skulle hamnkassan kunna bidraga med 9,000 kronor och möjlighet synes
således förefinnas, att hamnarbetet kan utföras genom anslag frän fonden för
andra mindre fiskehamnar än de av fiskehamnskommissionen till utförande i
första hand föreslagna.

Kristianstads län.

Baskemölla fiskeläge är beläget 1/a mil nordväst om Simrishamn. Fiskarebefolkningen
därstädes har utlagt tvenne mindre hamnarmar av stenfyllning
och träkistor eller träramar för att bereda något skydd för sina båtar. Den
sålunda av fiskarebefolkningen genom egna uppoffringar åstadkomna hamnanläggningen
blev under den svåra stormen de sista dagarna i december
1913 svårt skadad, i det att kistorna och ramarne sönderbrötos och den i
och på dem lagda stenfyllningen upprevs och delvis nedslungades i hamnen
och hamninloppet. ^

Trots det bristfälliga skick, vari hamnen även före denna ödeläggelse befunnit
sig, har det fiske, som från Baskemölla bedrivits, varit av en ganska
avsevärd omfattning. — År 1890 funnos 14 större båtar och ett 40-tal mindre.

År 1913 funnos ett 40-tal fiskare och båtflottan utgjordes av 4 motorbåtar,

2 däcksbåtar och ett 30-tal större och mindre s. k. krokbåtar. För närvarande
finnas ett 50-tal fiskare med 5 däckade motorbåtar och 20 st. öppna båtar
utan motor.

Fångsten utgöres av sill, ål, torsk, piggvar, rödspotta och lax.

I början av år 1916 uppgjordes av distriktschefen Blomberg förslag till
hamnens iståndsättande för en då beräknad kostnad av 195,500 kronor. I
underdånig framställning i oktober 1919 hemställde fiskarebefolkningen om
hamnanläggningens utförande på statens bekostnad, vilken framställning
livligt förordades av Konungens befallningshavande den 7 februari 1920,
efter det länets fiskerikommitté, landsfiskalen i distriktet samt fiskeriintendenten
samtlige kraftigt framhållit behovet av snara åtgärder för hamnanläggningens
åstadkommande.

Det sålunda upprättade förslaget beräknades vid revision i december 1922
medföra en kostnad av 420,000 kronor, på grund av de stora prisstegringarna
under tiden från år 1916. Genom vissa ändringar i förslaget har kostnaden
kunnat nedbringas till 318,400 kronor utan att man frånginge den omfattning
för hamnanläggningen, som vid sammanträde med fiskarena den 9 juni 1914
ansågs vara önskvärd och därför påyrkats.

Fiskets tillbakagång vid Baskemölla tillskrives hamnens dåliga beskaffen -

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 15 7.

het. Då storm inträffar, erbjöde den nuvarande alltför låga hamnarmen intet
skydd. För att skydda sina båtar måste fiskarena vid befarad storm draga
dem upp på land och följden vore, att de större fiskebatarna icke kunde hållas
i sjön under tiden från oktober till maj, och under sommarmånaderna inträffade
det ofta, att de större båtarna på grund av det nuvarande ringa
djupet i hamnen icke kunde gå in i hamnen utan finge ligga ute på den
oskyddade redden, dit redskapen då finge transporteras ut i småbåtar. Då
även fångsten finge intransporteras på samma tidsödande sätt, medförde detta
lätt försening av transporten av fångsten till morgontåget, varigenom avsevärda
förluster uppstode, när sillen då finge stå kvar till andra tåg. De nuvarande
otillfredsställande hamnförhållandena gjorde sålunda, att det vore
svårt att bedriva något rationellt sommarfiske och att Baskemöllafiskarena
vore så gott som alldeles utestängda från det lönande vinterfisket, då det
vore ogörligt att med betydande arbete draga de större båtarna upp på land
för varje gång de varit ute på sjön. Under dessa förhållanden vore det oundvikligt,
att fisket ginge tillbaka.

Styrelsana Vid besök på platsen i september 1923 hava styrelserna och de sakkunnige

°VunniSge. emeU.ertid ansett, att hamnarbetet kunde inskränkas till endast en förhöjning
och iståndsättande av den gamla hamnarmen, som är så låg, att sjön vid
storm och högvatten går fritt över den, samt till hamnens fördjupning till
2.4 meter under m. v. y. Med en dylik begränsning av arbetet, med vilken
fiskarena förklarade sig nöjda, bleve kostnaden nedbringad till nu beräknat
belopp av 147,700 kronor.

Dä fiskeläget på grund av dess belägenhet i närheten av de fiskrikaste
platserna vid skånska kusten har stora förutsättningar för ett betydande
fiske, finna sig styrelserna och de sakkunnige med hänsyn till ovan anförda
förhållanden böra föreslå, att hamnen vid Baskemölla iståndsättes,
men med arbetets begränsning till den minskade omfattning, som ovan
anförts.

Fiskehanmsgruppen I. (forts.)

Gnisvärd— Uti den första del av förevarande utredning, vilken avgivits den 5 feVastergam.
bruari 1923, hava styrelserna och de sakkunnige anfört bland annat, att de
då ännu icke hade kunnat taga definitiv ställning till frågan, huruvida den
av riksdagen beslutade fiskehamnsbyggnaden vid Gfnisvärd borde utbytas mot
fiskehamnsbyggnad vid Yästergarn, dä Konungens befallningshavandes och
fiskarenas åsikt härom ännu icke hunnit inhämtas.

I syfte att erhålla kännedom om länsstyrelsens och fiskarenas åsikter i
denna fråga har väg- och vattenbyggDadsstyrelsen i skrivelse till Konungens
befallningshavande i Gotlands län den 31 maj 1923 anhållit, att Konungens
befallningshavande ville efter vederbörandes hörande avgiva yttrande i fråga
om, dels vilkendera platsen Gnisvärd eller Västergarn, som syntes Konungens
befallningshavande med hänsyn till havsfiskets utveckling eller andra hänsyn
böra föredragas för anläggning av en fiskehamn, dels huruvida det förhållandet,
att anläggningen vid Västergarn skulle anslutas till den nuvarande
lanthamnsbryggan därstädes, så att denna komme att utgöra del av hamnen,
kunde utgöra något hinder för anläggningen i fråga på grund av för Gotlands
lanthamnar gällande bestämmelser.

I anledning härav har Konungens befallningshavande dels vid utlysta sammanträden
med fiskarebefolkningen vid Gnisvärd och Västergarn inhämtat

39

liungl. Mai ds proposition nr 157.

iiskarenas åsikt beträffande platsen för anläggning av fiskehamn dels ock i
ärendet infordrat yttranden trån redogöraren för lanthamnsfonden, landskamreraren
G. Idelin, och från fiskeritillsyningsmannen i länet.

Med överlämnande av de vid förberörda sammanträden förda protokoll och
inkomna yttranden jämte en från fiskarena vid Blähälls fiskeläge i Totte
socken inkommen skrift, har Konungens befallningshavande för egen del i
ärendet anfört, att Konungens befallningshavande i likhet med fiskeritillsyningsmannen
och i huvudsak pa de skäl, som uti det av denne avgivna
yttrandet närmare utvecklats, funnit Gnisvärd böra tillerkännas företräde
framför Yästergarn vid valet av plats för fiskehamnsanläggning, samt att,

på sätt syntes framgå av den utav redogöraren för lanthamnsfonden verkställda
utredningen, anläggning av en fiskehamn i omedelbar anslutning till
den nuvarande lastbryggan vid Yästergarn torde kunna åvägabringas utan
hinder av de för lanthamnarne gällande bestämmelserna, men att det finge
anses tvivelaktigt, huruvida det av lanthamnen disponerade markområdet,
som å den till ärendet hörande kartan betecknats såsom »lastageplats» och
ursprungligen lär hava varit avsett för utläggning av barlast, skulle kunna
utan vidare tagas i anspråk till uppförande därstädes av för fisket erforderliga
fiskebodar samt för garngårdar och övriga för det nya ändamålet nödiga
anstalter. Möjligheten att genom expropriation förvärva för angivna ändamål
erforderlig, intill hamnen belägen mark stode givetvis, om så skulle
bliva nödigt, öppen.

Vid det inför Konungens befallningshavande hållna sammanträdet i V ästero-arn
den 10 juli 1923 hade ett 40-tal personer tillstädeskommit, av vilka 20
voro fiskare från Val bytes och 4 fiskare från Bibos i närheten av västeigarn
belägna fiskelägen samt 1 hamnföreståndare i Västergarn. Samtliga
närvarande fiskare utom en uppgåvo sig vara antingen ensam ägare till eller
delägare i motorbåt eller annan fiskebåt jämte sjöbod. Antalet desse fiskare
tillhöriga båtar och sjöbodar utgjorde vid Yalbyte 11 båtar, därav 10 motorbåtar,
och 11 sjöbodar och vid Bibos 2 motorbåtar och 2 sjöbodar. De flesta
av fiskarena ägde endast tomtplats med eller utan några tunnland jord och
vore för sitt uppehälle huvudsakligen beroende av fisket. De förklarade sig
beredda att, därest fiskehamn anlades vid Yästergarn, dit förlägga sina båtar
och flytta sina sjöbodar. Beträffande fiskets omfattning vid Valbyte anfördes,
att antalet personer, som år 1923 bedrivit fiske vid fiskeläget, vore 26, därav
12 yrkesfiskare, samt att därvid använts 11 motorbåtar och 2 motorkuttiar.
Fångsten vid Valbyte fiskeläge försåldes i A isby, dit den infördes antingen
sjöledes med motorbåt eller landvägen med motorfordon samt till närliggande
landsbygd, och under försommaren, dä fisket vid Gotlands östra kust vore
mindre givande, jämväl till mera avlägset liggande socknar, såsom Hemse,
Levede, Havdhem in. fl.

Vid Bibos fiskeläge uppgavs antalet fiskare vara 9. Fisket bedreves ej Öar
i större omfattning, enär möjligheterna för fångstens avsättning vore dåliga.
Fisken avyttrades huvudsakligen å närmaste landsbygd. Försäljning till Visby
ägde icke rum.

De å sammanträdet närvarande fiskarena syntes vara eniga om att en anläggning
av fiskehamn vid Västergarn skulle bliva till stor nytta för ortens
fiskerinäring och verka till utveckling av densamma. Det framhölls därvid
särskilt, att tillkomsten av en trygg fiskehamn skulle möjliggöra användande
av större båtar och fiskets bedrivande längre ut till havs, varigenom fångsten
bleve större och jämnare, vilket borde underlätta ett rationellt ordnande
av avsättningen och kanske kunde giva upphov till anläggning pa orten
av salterier, rökerier och andra anstalter för fångstens bevarande och utnyttjande.

40

Kungl. Mai ds proposition nr 15 7.

Såsom lämplig plats för sjöbodar och nät angavs dels den s. k. lastageplatsen,
som läge omkring 100 meter norr om hamnbryggan, dels området
söder om denna, vilket erbjöde större utvecklingsmöjligheter och lämpligen
kunde tagas i anspråk. Någon svårighet ansågs icke möta för förvärvande av
detta sistnämnda område.

Beträffande frågan huruvida en fiskehamn vid Västergarn erbjöde förmåner
framför en sådan vid Gnisvärd framhölls att, med hänsyn därtill att den
svåra sjön upphörde, så snart man kommit under Västergarns kronholme, en
fiskehamn vid Västergarn måste erbjuda vida större trygghet än en sådan
vid Gnisvärd och bliva synnerligen användbar såsom nödhamn, vilket senare
aldrig kunde bliva fallet med Gnisvärd med dess öppna och utsatta läge.
Det hade ganska ofta inträffat, att ångfartygsaktiebolaget Gotlands ångbåtar,
då de under resor från fastlandet till Gotland på grund av storm icke kunnat
angöra
Västergarn vore försett med fyrar och telefonförbindelse med rikstelefonnätet
förefunnes på flera ställen därstädes. Västergarns samhälle erbjöde provianteringsmöjligheter
för hamnen anlöpande fartyg och avståndet från närmaste
järnvägsstation vore jämförelsevis obetydligt, allt förmåner, av vilka Gnisvärd
vore i avsaknad.

Vid det inför Konungens befallningshavande hållna sammanträdet i Tofta
den 13 juli 1923 hade ett 20-tal personer tillstädeskommit, av vilka 17 voro
fiskare från det närbelägna fiskeläget Gnisvärd. De närvarande fiskarena voro
antingen ensam ägare till eller delägare i motorbåt eller innehavare av roddbåt,
eller bedrevo fiske tillsamman med annan fiskare. Det upplystes, att antalet
fiskare vid Gnisvärd för närvarande uppginge till 44, varav minst 20
vore yrkesfiskare. Antalet båtar vid fiskeläget vore 43, därav 13 motorbåtar
och 1 motorkutter. Antalet sjöbodar vore 41.

Det framhölls å mötet att Gnisvärd särskilt i fråga om torsk- och laxfisket
vore gynnsammare beläget än Västergarn, åtminstone under vintertiden,
då dessa fisksorter fångades på djupt vatten. Platsen för fångst av dessa
fiskarter vore belägen allenast omkring 2.5 distansminuter till havs i höjd
med Gnisvärd och sträckte sig norrut. Torsken, som visserligen en följd av
är helt obetydligt förekommit å ifrågavarande fångstplats, hade sistlidne
vinter åter uppträtt därstädes i större mängd och lämnat goda fångster. Laxfisket
hade föregående år från och med oktober månad och fram på nyåret
varit rikt givande och goda utsikter funnes för dess utveckling. För fångst
av dessa fiskslag måste Västergarns fiskare söka sig upp i höjd med Gnisvärd.
Jämväl i fråga om drivfiske för fångst av strömming hade fiskarena
vid Gnisvärd närmare till djupt vatten än Västergarns fiskare. För fiske på
grundare vatten, då särskilt flundra och strömming vore föremål för fångst,
vore förhållandena vid de bada fiskelägena ungefär likartade.

i ör fångsternas utnyttjande genom konservering förefunnes lika stora möjligheter
vid Gnisvärd som vid Västergarn, men för fiskens transport och försäljning
ägde Gnisvärd företräde framför Västergarn genom kortare avstånd
till Visby, varest större delen av fångsterna funne avsättning. I övrigt försåldes
fisk till närliggande socknar, såsom Hejde, Guldrupe, Korna, Atlingbo.
Hogrän m. fl. Transporten ägde mestadels rum med häst och vagn, men stundom
även med motorbåt till Visby.

Det uttalades på mötet såsom en allmän uppfattning att, om hamnen vid
Gnisvärd bleve bättre skyddad och något fördjupad, komme fiskarena att
allmänt anskaffa större, sjödugliga motorbåtar, varigenom de sattes i stånd
att rationellt utnyttja det rikt givande havsfisket, särskilt av torsk och lax.
Fiskeläget erbjöde utrymme för minst dubbelt så stort antal fiskare, som för
närvarande hade sina sjöbodar därstädes. Någon svårighet för fiskarena att

Kung!. Maj:ts proposition nr 157.

41

i närheten av fiskeläget anskaffa bostäder förefunnes icke. — Hamnens utbyggande
till en fiskehamn i enlighet med det uppgjorda förslaget, som
syntes de närvarande tillfredsställande och lämpligt tilltaget, komme med
afl sannolikhet att medföra, att fiskarena vid Blåhälls fiskeläge flyttade över
till Gnisvärd. En del av fiskarena därstädes hade nämligen redan uttalat sig
i sådan riktning. Fiskarena vid Blåhäll bodde icke vid deras fiskeläge, som
låg på kronans mark, utan öster om Tofta skjutfält, i följd varav de flesta
hade ungefär lika nära till Gnisvärd som till Blåhäll. Förlädes fiskehamnen
till Västergarn, bleve det däremot förenat med stora svårigheter och kostnader
för fiskarena vid Gnisvärd, vilka alla, med undantag av 4, vore bofasta,
att flytta till Västergarn, enär var och en hade sin jord och sin stuga
vid Gnisvärd. Dessutom vore möjligheterna att få nya boplatser vid Västergarn
mycket begränsade och tomterna stode i högt pris.

Det framhölls vidare att, även om det vore förenat med större kostnader
att utföra anläggningen vid Gnisvärd än vid Västergarn, skulle sannolikt
underhållskostnaderna bliva billigare vid Gnisvärd, enär det vore att befara,
att det skulle gå med fiskehamnen i Västergarn som med därvarande lanthamn,
vilken uppslammats till den grad, att den numera ej längre kunde angöras
av ångfartygsaktiebolaget Gotlands ångbåtar.

Slutligen framhölls av en av de närvarande fiskarena, som sade sig väl
känna till samtliga fiskelägen på Gotland, att icke något fiskeläge vore i så
stort behov av hjälp som Gnisvärd. Västergarns fiskare kunde med nuvarande
hamnförhållanden därstädes begiva sig ut på fiske i snart sagt vilket väder
som helst, medan däremot fiskarena vid Gnisvärd under stormig väderlek
vore tvungna att hålla sig i land. För fiskarena vid Gnisvärd, som till antalet
vore avsevärt talrikare än vid Västergarn, skulle det bliva en svår missräkning,
om deras länge närda förhoppning om hjälp till hamnförbättring
bleve gäckad.

I särskild skrivelse till Konungens befallningshavande den 18 juli 1923
hava 10 fiskare från Blåhälls fiskeläge anfört, att de ansåge Gnisvärds fiskeläge
mycket lämpligt för anläggning därstädes av en fiskehamn för större sjögående
båtar, och att de, om en sådan hamn komme till stånd vid Gnisvärd,
även komma att där bedriva fiske i större utsträckning och med större båtar,
enär de vid Blåhäll endast kunna använda mindre roddbåtar och fiska endast
då vädret vore någorlunda lugnt, samt dessutom avståndet för dem till Gnisvärd
vore nära nog det samma som till Blåhäll. Skulle en hamn däremot
anläggas vid Västergarn, kunde det för dem ej bliva fråga om bedrivande av
fiske därstädes.

Uti sitt till Konungens befallningshavande avgivna yttrande den 28 juli
1923 har fiskeritillsyningsmannen i Gotlands län, d:r Chr. Hessle, anfört, att
Gnisvärd utan tvivel vore västra Gotlands förnämsta fiskeläge. För närvarande
begagnades det av 44 fiskare, av vilka 14 kunde betecknas som yrkesfiskare
i sådan måtto, att de hade fiske som huvudsaklig förvärvskälla. Båtarnas
antal vid Gnisvärd vore 43, av vilka 13 försedda med motor. Från Gnisvärd
fiskades huvudsakligen strömming, torsk, flundra och lax. Strömmingsfisket
vore det viktigaste och det, som mest regelbundet idkades. Under de sista
10 åren hade i medeltal fiskats något över 37,000 valar strömming per år.
Fordom bedrevs från Gnisvärd även ett rätt stort torskfiske, och hade detta
fiske även på de senaste åren givit ganska goda fångster. Under de senare
åren hade fiskarena försökt att driva laxfiske, men hade detta fiske dock till
stor del på grund av de otillfredsställande hamnförhållandena ej givit goda
resultat.

Yästergarns hamn begagnades nu endast tillfälligt av ett eller par båtlag.
De fiskare, som mera omedelbart finge nytta av en fiskehamnsanläggning där -

42

Kungl. Maj ds proposition nr 157.

städes, vore därför huvudsakligen de, som nu ilandförde sina fångster vid
Yalbyte fiskeläge, som ligger endast några hundra meter söder om Västergarns
hamn. Valbyte vore näst Gnisvärd det viktigaste fiskeläget pa Gotlands
västkust. För närvarande funnes vid Valbyte 29 fiskare, av vilka 12
kunde betraktas som yrkesfiskare. Batarnas antal vore 14, av vilka 13 försedda
med motor. Två av dem voro däckade. Från Valbyte fiskades samma
riskslag som från Gnisvärd. Medelfångsten av strömming hade under de 10 sista
åren liksom vid Gnisvärd utgjort något över 37,000 valar per år. Tack vare
de något bättre hamnförhållandena vid Valbyte hade laxfisket under de senare
åren kunnat under vintern bedrivas mera intensivt härifrån än från Gnisvärd,
varigenom laxfångsten också blivit något större vid Valbyte än vid
Gnisvärd.

I fråga om fiskarebefolkningens storlek och båtarnas antal komme sålunda
Gnisvärd före Aralbyte. I fråga om fångsternas storlek vore de två platserna
däremot tämligen jämställda, möjligen visade Valbyte något övertag i detta
avseende under de sista åren.

Både Gnisvärd och Valbyte hade synnerligen gott läge i förhållande till
fiskeplatserna. Någon skillnad av betydenhet mellan de två orterna i detta
avseende funnes ej. Vissa är och i fråga om vissa fisken kunde Gnisvärd vara
bättre beläget, andra år och vid andra fisken hade däremot Västergarn företräde
i detta avseende. I alla händelser bleve skillnaderna i väglängd mycket
små, och nu, då motorbåtar allmänt användes vid det mera yrkesmässiga fisket,
hade en eller annan distansminuts längre eller kortare väg föga betydelse.

I fråga om avsättningsmöjligheterna för fångsten vore Gnisvärd och Västergarn
nära jämställda. Gnisvärd hade dock kanske något företräde. Västergarn
läge visserligen närmare järnvägsstation, Gnisvärd däremot närmare
Visby, vilket såväl i fråga om avsättning inom Gotland som i fråga om försändelse
utom ön vore en given fördel. Man hade nämligen allt mer funnit
det fördelaktigt att även vid något längre fisketransporter använda motorfordon
i stället för järnväg.

Med avseende på de rent topografiska förhållandena för en hamnbyggnad
hade Västergarn givetvis ett företräde genom sitt mera skyddade läge och en
hamnbyggnad därstädes skulle i engångskostnad bliva icke oväsentligt billigare
än vid Gnisvärd, men vore emellertid även förenad med ganska stora
vanskligheter på grund av den starka och tydligen hastigt försiggående uppgrundning,
som här torekomme och som gjort, att den fordom ganska viktiga
hamnen vid Västergarn nu ej kunde angöras ens av mycket grundgående
fartyg. Denna uppgrundning syntes hava derå orsaker. Den härrörde säkerligen
ej blott av den sekulära landhöjningen och av från havet indrivande
sand utan även till ej oväsentlig del av material, som utföres med den inom
det tilltänkta hamnområdet utflytande Västergarnsån. Det vore därför ganska
svårt att genom byggnadsår) ordningar effektivt bekämpa dessa komplicerade
uppgrundande krafter. Man hade därför att befara, att underhållskostnaderna
pa grund av ofta erforderliga muddringar komme att bliva så höga vad Västergarn
beträffade, att dessa kostnader mer än väl uppvägde den större engångskostnad,
som en hamnbyggnad vid Gnisvärd skulle draga.

I ett avseende hade Gnisvärd ett givet företräde framför Västergarn, nämligen
i fråga om isförhållandena. Vid Västergarn uppstode nämligen betydligt
oftare och under längre perioder ishinder än vid Gnisvärd, där farvattnet
så gott som alltid vore fritt från is. Detta vore av ganska stor betydelse
särskilt för ett fiskeläge vid Gotlands västkust, där fisket med fördel kunde
bedrivas även under vintern och våren.

Såge man vidare till det direkta behovet av hamnanläggning, så måste utan
tvekan detta behov anses vara störst vid Gnisvärd. Där vore hamnförhållan -

%ungl. Maj ds proposition nr 157.

43

(lena nu så svåra, att fisket vore i fara att helt omintetgöras, om ej förbättringsåtgärder
med det snaraste vidtoges. Vid Valbyte och Västergarn vore
hamnförhållandena visserligen långt ifrån tillfredsställande, men dock ej tillnärmelsevis
så svåra som vid Gnisvärd.

Vid bedömandet av frågan huruvida den nya fiskehamnen skall förläggas
till Gnisvärd eller Västergarn borde slutligen det förhållandet ej helt lämnas
obeaktat, att riksdagen redan en gång beslutat att bygga hamn vid Gnisvärd.
Befolkningen här hade alltså enligt sin mening pa sätt och vis av
staten blivit lovad att få sina hamnförhållanden ordnade. Skulle nu det löftet
brytas, komme detta att hos fiskarebefolkningen vid Gnisvärd väcka mycket
bittra känslor av besvikelse.

Bortsett härifrån vore Västergarn och Gnisvärd, såsom förut framhållits,
vad beträffade deras lämplighet som fiskehamn, i flera avseenden jämställda.
A andra sidan erbjöde emellertid Gnisvärd genom sin talrikare fiskarebefolkning,
sitt något bättre läge för avsättning av fångsten och sin större isfrihet
större fördelar än Västergarn vid en fiskehamnsanläggning. Härtill komme,
att det direkta behovet av fiskehamn vid Gnisvärd vore betydligt större än
vid Västergarn.

I enlighet med vad han sålunda anfört Unge fiskeritillsyningsmannen i
länet såsom sin mening framhålla, att Gnisvärd i fråga om fiskehamnsanläggning
borde hava företräde framför Västergarn.

kunnige.

Efter att hava tagit föreliggande spörsmål under omprövning vilja styrel- Styrelserna
serna och de sakkunnige med åberopande av den av Konungens befallnings- ocA de sai''
havande förebragta utredningen för egen del anföra följande.

Att hamnförhällandena för fiskarena på Gotlands västkust äro i allmänhet
otillfredsställande, torde icke kunna bestridas. Särskilt må framhållas, att behovet
av fiskehamn gör sig starkt gällande vid Gnisvärd, som är det största
fiskeläget på Gotlands västkust. Platsen har en betydande stam fiskare och
erbjuder ett för fiskets bedrivande fördelaktigt läge, vartill kommer, att fiskeläget
Blåhäll med ett tiotal fiskare skulle få nytta av en hamn vid Gnisvärd.

Såsom av det föregående framgår, hava styrelserna och de sakkunnige även
undersökt, huruvida icke behovet av en fiskehamn på Gotlands västkust lämpligen
kunde tillgodoses genom byggande av en hamn vid Yästergarn i stället
för vid Gnisvärd. Nära Yästergarn ligger nämligen det betydande fiskeläget
Valbyte.

Het har vid utredningen visat sig, att en hamnanläggning vid Västergarn
skulle bliva väsentligt billigare än vid Gnisvärd. Ä andra sidan framgår av
handlingarna, att flera skäl tala för, att hamnen borde byggas vid Gnisvärd,
trots de högre anläggningskostnaderna. Meningarna om platsen för en eventuell
fiskehamnsbyggnad kunna sålunda vara delade.

Emellertid hava styrelserna och de sakkunnige vid överläggningarna härom
med hänsyn till de höga kostnader, som byggandet av en fiskehamn på Gotlands
västkust vid någon av de ifrågasatta platserna i varje fall måste medföra.
kommit till den uppfattningen, att frågan om en fiskehamnsanläggning
på Gotlands västkust nu icke bör upptagas till slutgiltig lösning. Eör frågans
bedömande torde det ock vara lämpligt att avvakta, vilken betydelse tillkomsten
av den beslutade hamnen vid Herrevik kommer att få för fiskets
utveckling på Gotlands ostkust.

Styrelserna och de sakkunnige anse sig därför böra förorda, att med slutgiltig
prövning och avgörande av frågan rörande byggande av en fiskehamn
på Gotlands västkust må tills vidare anstå.

44

Kungl. Mai ds proposition nr 157.

Tor ekors
hamn.

Uti. en till kommunikationsdepartementet ingiven skrivelse den 11 oktober
1922 har hamnstyrelsen i Torekov, med uttalande att Torekovs nödhamnsfråga,
på grund av det långa dröjsmålet med frågans lösning, stått och fortfarande
stode hindrande för allt framåtskridande i såväl fiske- som sjöfartsförhållanden
på platsen, anhållit, att den ar 1922 utsedda kommissionen för
fiske och nödhamnsfrågor mätte besöka platsen för utarbetande av något
lämpligt förslag till Torekovs iiske- och nödhamnsfrågas lyckliga lösning.—
Denna skrivelse har den 18 oktober 1922 överlämnats till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
för att tagas i övervägande vid fullgörande av det styrelsen
den 26 maj 1922 meddelade uppdraget att gemensamt med lantbruksstyrelsen
och de sakkunnige verkställa utredning rörande statens fiskehamnsbyggnadsverksamhet
och de ekonomiska förutsättningarna för densamma.

Frågan om anläggning av eu nödhamn vid Torekov har varit föremål för
utredningar alltsedan år 1900 och för framställningar till riksdagen åren 1911.
1920 och 1921. Vid denna senare riksdag föreslog Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen,
att riksdagen måtte för anläggning av skyddshamn vid Torekov
på extra stat för år 1922 anvisa ett reservationsanslag av 200,000 kronor.
.Detta anslag var avsett för påbörjande av hamnanläggningen i enlighet med
uppgjort förslag, för vilket kostnåden i december 1919 beräknats till 1,861,700
kronor. — ^Riksdagen förklarade sig emellertid icke hava kunnat bifalla Kungl.
Ma.j:ts sålunda framlagda förslag, även om riksdagen alltjämt ställde sig förstående
för de synpunkter, som tidigare anförts rörande önskvärdheten av att
söka åstadkomma eu förbättring av hamnförhållandena i Torekov och som
föranlett riksdagen att tidigare vid två särskilda tillfällen hos Kungl. Maj:t
gorå framställning om utredning i detta hänseende. Vad som närmast ansetts
motivera framläggandet av förevarande förslag, hade varit önskvärdheten av
att åstadkomma en skyddshamn, som skulle kunna bliva till gagn icke endast
för närmast omkringliggande trakt utan även för kustbefolkningen och
de sjöfarande utmed stora delar av västkusten. Även om det syntes vara uppenbart.
att tillkomsten av ifrågavarande hamnanläggning skulle medföra en
viss lättnad för sjöfarten i dessa trakter, särskilt genom minskade risker för
sjöolyckor vid uppkommande stormar, syntes det kunna ifrågasättas, om utredningen
i ärendet kunde anses giva vid handen, att den ökade trygghet
och de fördelar i övrigt, som i detta hänseende skulle stå att vinna, vore så
betydande, att härav borde under nuvarande dyrtid påkallas uppförandet av
en så omfattande hamnanläggning som denna. På grund härav och under
erinran därjämte att den föreliggande statsiinansiella situationen nödvändiggjorde
den största sparsamhet, särskilt i fråga om utgifter för nya ändamål
av sådan omfattning som det nu ifrågavarande, finge riksdagen anmäla, att
Kungl. Maj ds föreliggande framställning icke av riksdagen bifallits.

I fråga om anläggning av endast en fiskehamn vid Torekov hade väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen redan år 1912 lämnat utredning med förutsättning
av hamnens förläggning endera på västra sidan av Torekovs område med
hamnöppningen mot sydväst, eller på norra sidan med hamnöppningen mot
nordväst, samt därefter framhållit, att man för erhållande av en i alla avseenden
tillfredsställande hamn vid Torekov vore hänvisad till den plananordning
och de lägen för vågbrytarna, som, på samma gång de fyllde alla de fordringar,
som finge ställas även på en endast för det lokala fiskets behov avsedd
fiskehamn, medförde en sådan rymlighet, form och utsträckning för hamnbas.
sängen, att denna kunde göra tjänst som nödhamn. Härefter hade länsstyrelsen
uttalat sin livliga övertygelse om, att en fullständig fiske- och nödhamnsanläggning
i enlighet med väg- och vatten byggnadsstyrelsens förslag
borde komma till stånd, och att med hänsyn till såväl fisket i orten som
fiske- och kustfartygstrafiken i övrigt utgiften för en sådan anläggning na -

Kungl. Maj ds proposition nr 157.

45

tionalekonomiskt sett vore fullt berättigad. Därest emellertid en hamnanläggning
av denna omfattning på grund av kostnadsbeloppets storlek icke ansåges
böra då ifrågasättas, föreslog länsstyrelsen, att åtminstone den del av arbetet,
som föreslagits på sammanträde i Torekov inför länsstyrelsen i juli
1913, måtte komma till utförande. — Beträffande detta sistnämnda förslag
har väg- och vatten byggnadsstyrelsen i oktober 1913 och december 1919 givit
avstyrkande utlåtanden.

På grund av det genom statsrådets och chefens för kommunikationsdepartementet
skrivelse den 18 oktober 1922 erhållna uppdraget hava styrelserna och
de sakkunnige den 26 september 1923 besökt Torekov. Vid sammanträde med
lotsarna och fiskarena därstädes genomgingos de olika förslag till fiske- och
nödhamn, som vid de förut omnämnda tillfällena uppgjorts jämte ett nytt
förslag, där hamnöppningen förlagts mellan udden Gibraltar och Hamnskäret
och vettande åt sydväst. Man enades om att det mindre av överstelöjtnant
Ekdahl år 1902 uppgjorda förslaget borde i huvudsak följas beträffande södra
vågbrytaren, och att en hamnanläggning med endast denna vågbrytare vore
även den en mycket stor förbättring. Denna vågbrytare borde utläggas från
bergudden Gibraltar med ungefär samma läge som den gamla raserade vågbrytaren
haft, men fortsättas över Hamnskäret ut till 4.0 meters vattendjupet
med alltifrån skäret något inåtböjd sträckning. Man ansåge, att därigenom
fullt skydd skulle erhållas i hamnen, som borde uppmuddras till 3.G
meter under m.v.y. — Den närvarande ortsbefolkningen uttalade vidare enhälligt
den tidigare framförda uppfattningen, att någon uppgrundning av tång och
sand icke skulle komma att äga rum i en så utförd hamn, samt sade sig
vara förvissad om att kommunen skulle förklara sig villig att svara för det
framtida underhållet av fulla djupet i hamnen.

På sammanträdet upplystes vidare, att vid Torekov funnos 7 större, däckade
fiskemotorbåtar, 3 mindre motorbåtar, av vilka 2 vore däckade, samt
16 ä 17 segelsnipor. Dessutom funnes 11 fraktskutor. Fångsten utgjordes
huvudsakligen av sill, men även av torsk, ro Ispotta, flundra, laxöring och
hummer. 350 personer bodde i Torekov. Avsättningen för fisken vore god och
det funnes avsättning för betydligt större fiske än det nuvarande.

En hamn vid Torekov anlagd i enlighet med sistnämnda förslag, upptagande
endast den södra vågbrytaren, kommer att för fisket erbjuda ett ökat
skydd och relativt lugn innanför den föreslagna vågbrytaren. Styrelserna och
de sakkunnige tveka därför ej att föreslå denna mindre hamnanläggning,
under villkor att Torekovs kommun atager sig att på egen bekostnad vidmakthålla
det fulla djupet i hamnen. Även en till en dylik anläggning begränsad
hamn i Torekov synes kunna medföra möjlighet för befolkningen att
använda sådana fiskefartyg, som erfordras för ett framgångsrikt bedrivande
av havsfiske i större skala. Vidare är den nu framlagda planen så upprättad,
att den på intet sätt hindrar eller försvårar en framtida utvidgning, om sådan
skulle visa sig vara oundgänglig.

Det synnerligen fördelaktiga läge, som Torekov har för fiske i Kattegatt,
gör, att fisket där kan med den nu föreslagna hamnanläggningen få en mycket
avsevärd omfattning. Anordnande av lastautomobiltrålik till närmaste,
på ganska ringa avstånd belägna station å västkustbanan kan möjliggöra
snabb befordran av fiskefångsterna till de större avsättningsorterna, varför
goda förutsättningar förefinnas för åstadkommande av ett lönande havsfiske
från Torekov. För de mindre kustfartyg, som ej erfordra större vattendjup i

Styrelserna
och de sakkunnige.

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 157.

hamnen än 3.6 m. under m. v. y., och för fiskarena i Kattegatt skulle hamnen
jämväl få mycket stor betydelse som nödhamn.

Styrelserna och de sakkunnige anse sig därför, även med hänsyn till behovet
av nödhamn, böra förorda, att en fiske- och nödhamn anlägges vid Torekov
med anläggningen begränsad till endast eu vågbrytare och muddring till
3.6 m. djup under m.v.y.. med villkor att Torekovs kommun förbinder sig att
på egen bekostnad för framtiden vidmakthålla det fulla djupet av 3.6 m. i
hamnen. — När någon utbyggnad av kaj i hamnen kan befinnas erforderlig,
torde kostnaderna härför kunna bestridas av kommunen.

Byggnadskostnaden för en dylik fiske- och nödhamn vid Torekov har beräknats
till 424,700 kronor. I)å byggnadskostnaden för den stora år 1921
föreslagna nödhamnsanläggningen beräknats uppgå till 1,861,700 kronor, skulle
en besparing av 1,437,000 kronor ernås genom inskränkning av anläggningen
till endast den ovan angivna anordningen.

Kostnaden för de återstående av de tidigare beslutade fiskehamnarna inom
gruppen II är efter de för närvarande gällande arbets- och materialpris beräknad
till

Prästgrundet .

Agö.....

Bergö ....
Grisslan .
Rönnskär. . .
Rödkallen . .
Holma ....
Skeppsmalcn .
Marviksgrunnan
Storkamn . .
Jättholmarnc .
Våtnis ....
Tnpparne . . .

vartill kommer den tidigare
beräknade kostnaden för:

Storrebben.....

91,600: — kronor
74,100: — »

64,000: —
50,700:— >

125,100: — >

131,000: — .

95,000: — »

47,300: — >

33,200: —

76,800: —

70,400: — >

85,100: —

59,800: — >

1,004,100: — kronor

133,300: — kronor
1,137,400: — kronor,

och kostnaden för de nu föreslagna nedan nämnda hamnarbetena till fiskehamnsgruppen
II, beräknad till:

Prästgrundet
Agö . . . .
Bergö . . .
Grisslan . .
Rönnskär . .
Storrebben .

33,600: — kronor

32,700: — >

36,000: — >

31,600: — »

58,000: — >

87,800: — >

Kungl. Maj ds proposition nr 157.

47

Skeppsmalen .
Marviksgrunnan
Våtnäs ....

34.600: — kronor
26,000: — >
22,000: — • __

362,300: — kronor.

Kostnaden för de till fiske h a in n sg rapp c n III hänförda nedan nämnda hamnarbetena
enligt tidigare uppgjorda arbetsplaner är efter för närvarande gällande
arbets- och materialpris beräknad till:

Abbekås .
Arild . .
Bäckviken
Baskemölla

372,000: — kronor
146,500: —

328,300: —

420,000: —
1,266,800: — kronor.

Kostnaden för de nu föreslagna nedan nämnda hamnarbetena till fskehamnsgruppen
III:

Abbekås.................... 159,800: — kronor

Baskomölla................... 147,700: — >

307,500: — kronor.

Totala beräknade kostnaden utgjorde sålunda:

Förut: Nu:

För fiskehamnsgrnppeu I*: ....................................... 6,234,600 kr..................... 2,290,600 kr.

» » II1: ... 1,041,000: — kr. 1 298,400 kr.

1,137,400:— > = 2,178,400 kr. 362,300 » = 660,700 kr.

» > III: . . ........................... 1,266,800 kr........... ... 307,500 kr.

9,679,800 kr., resp. 3,258,800 kr.

» hamn vid Torekov............... 1,861,700 kr. 424,700 kr.

Summa 11,541,500 kr. 3,683,500 kr.

Total nedsättning av kostnaden = ............... 7,858,000 kr.

....... Sammanfattning:

Den totala nedsättningen av byggnadskostnaden utgör inom

Fiskehamnsgrnppen

I: för Gotlands län......

. . . 1,598,800

— kr.

> Kalmar län.......

. . . 1,307,200

— >

■> Gävleborgs län.....

. . . 344,700

— >

> Västernorrlands län . . .

. . . 856,200

— >

» Södermanlands län . . .

. . . 112,800

— ■»

Fiskehamnsgrnppen

II: för Uppsala län.......

. . . 308,800

— kr.

> Gävleborgs län......

. . . 320,700

- >

» Västernorrlands län . . . .

. . . 210,800

- >

» Västerbottens län.....

. . . 225,200

— »

» Norrbottens län......

. . . 176,500

- J>

4,219,700: — kr.

Se utredningen av den 5 febr. 1923.

48

Kung!. Maj ds proposition nr 157.

Fiskehamnsgruppen III: för Malmöhus län .

> Kristianstads län
Hamn vid Torekov: > > >

687,000

272,300

— kr.

— » 959.300

— kr.

— kr.

1,437,000

— kr. 1,437,000

Summa 7,858,000

— kr.

Med de inskränkningar och förändringar i den tidigare fastställda byggnadsämnen,
vilka nu ovan föreslagits, skulle en del av de för utförandet av
fiskehamnsgruppen II redan anvisade medlen kunna disponeras lör utförandet
av fiskehamnar tillhörande fiskehamnsgruppen III samt för hamn vid
Torekov.

För utförande av de återstående, av 1923 års riksdag beslutade hamnarna inom

fiskehamnsgruppen I erfordras kronor..................... 1,780,700:_

Härtill finnes disponibelt av de för tiden intill den 1 juli 1924 beviljade medlen
kronor ................................ . . 600,000: —

Återstående anslagsbehov till fiskehamnsgruppen I, således.....kronor 1,180,700: —

Till utförande av de av 1923 års riksdag beslutade samt ovan förordade
hamnar inom fiskehamnsgruppen II erfordras kronor..... 660,700: —

Härtill finnes disponibelt, beviljade medel kronor......... 1,250,000: —

Disponibelt överskott kronor.................. 589,300:_

Till utförande av ovan förordade hamnar, fiskehamnsgruppen III och
hamn vid Torekov, erfordras:

för fiskehamnsgruppen III................kronor 307,500: —

> fiske- och nödhamnen vid Torekov.......... > 424,700:_

kronor 732,200: —

Härtill hava icke medel ännu beviljats.

Om de till fiskehamnsgruppen II beviljade 1,250,000 kronor få användas
jämväl för utförande av fiskehamnsgruppen III samt fiske- och
nödhamnen vid Torekov, skulle

för fiskehamnsgruppen III samt fiske- och nödhamnen vid Torekov,
förutom det från fiskehamnsgruppen II disponibla beloppot . . kronor 589,300: —

erfordras.........................kronor 142,900: — 142,900: —

Totala återstående anslagsbehovet skulle då utgöra.........kronor 1,323,600:_

vilket belopp torde kunna utgå under loppet av 4 år från den 1 juli 1925.

Pa grund av den nu slutförda utredningen få styrelserna och de sakkunnige
i underdånighet hemställa, att Eders Kungl. Haj:t ville föreslå riksdagen
att

l:o) besluta, att av de fiskehamnsbyggnader tillhörande fiskehamnsgruppen
II, vilka av riksdagen tidigare beslutats, de vid Rödkallen och Storhamn
icke skola utföras, och att de vid Holma, Jättholmarne och Tupparne icke
för närvarande skola komma till utförande,

2:o) besluta, att fiskehamnsbyggnader vid Prästgrundet, Bergö, Storrebben,
Rönnskär, Skeppsmalen, Grisslan, Marviksgrunnan, Agö och Yåtnäs, tillhörande
fiskehamnsgruppen II, skola i nu angiven ordning utföras,

3:o) besluta, att hamnarbetena vid Baskemölla och Abbekås skola tillhöra

Kangl. Maj:ts proposition nr 167.

49

eu särskild grupp (fiskehamnsgrupp III) att utföras jämsides med fiskehamnsgrupperna
I oen II i nu angiven ordning,

4:o) besluta, att fiskehamnsanläggning vid Gnisvärd tillhörande gruppen
I icke för närvarande skall komma till utförande,

5:o) besluta, att en fiske- och nödhamn vid Torekov må utföras, med iakttagande
av förut angivet villkor beträffande vidmakthållandet av fastställda
djupet i hamnen, samt

6:o) medgiva, att de till bestridande av kostnader för utförande av fiskehamnsgruppen
II anvisade medlen få jämväl användas för utförande av hamnar
inom fiskehamnsgruppen III samt av hamnanläggningen vid Torekov.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen får därjämte överlämna de till den nu
verkställda utredningen hörande arbetsplanerna för fastställelse.

Remissakterna den 18 oktober och den 20 november 1922 återställas härjämte.

Stockholm den 15 februari 1924.

Underdånigst

Fridolf Wijnbladh.
O. Z. Ekdahl.
Gustav Rosén.

Med reservation.

Erik Insulander.
K. A. Andersson.
Knut E. Petterson.

Bihang till riksdagens protokoll 192i. 1 samt. 10 höft. (Nr 157.)

4

50

Kunyl. Mai ds proposition nr 167.

Utlaga B.

Reservation.

För anläggande av fiskehamn vid Abbekås beviljade 1878 års riksdag ett
statsbidrag å 13,000 kronor och Malmöhus läns hushållningssällskap lämnade
ett bidrag å 3,000 kronor. Hamnen, som bestod av två från land utgående
samt oen isolerad vågbrytare, blev emellertid snart nog i hög grad uppgrundad.
År 1885 uppgjordes förslag till hamnförbättring för en kostnad a,v

34.000 kronor. Vid avsyningen år 1893 hade den verkliga kostnaden uppgått
till 49,524 kronor, varav 22,600 kronor i statsbidrag. Vid den svåra stormen
den 30—31 december 1904 led hamnen väsentliga skador. Utarbetat förslag
till hamnens förbättrande i samma skick som förut slutade på en kostnad av

15.000 kronor, som beviljades av 1907 års riksdag. Härvid fästes av riksdagen
det villkoret, att föreslagna hamnförbättringar skulle utföras i sammanhang
med reparationen. Denna förbättring skulle huvudsakligen bestå i
uppmuddring av den igenslammade hamnen till 2,4 meters djup, inseglingsrännans
utdragande till 3 meters-djupet och byggande av en sandfångare från
utsidan av sydöstra hamnarmen, vilka arbeten av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
beräknades kräva en kostnad av 36,800 kronor, utom det nämnda
statsanslaget å 15,000 kronor. Dessa arbeten hava icke kommit till utförande.

■Fiskehamnskommissionen, som upptog denna hamnförbättring i andra hand,
beräknade kostnaden till 60,000 kronor.

Den av styrelserna och de sakkunniga nu föreslagna hamnförbättringen
vid Abbekås, vari icke ingår byggande av sandfångare, beräknas kosta
159,800 kronor. Om detta arbete nu kommer till utförande, synes det blott
vara en tidsfråga, när sandfångaren måste anläggas. Kostnaderna för sandfångaren
beräknades år 1920 uppgå till 194,000 kronor.

År 1881 uppgick antalet fiskare vid Abbekås till 55, och fisket gav en
bruttoinkomst av 14,770 kronor. År 1907 var antalet fiskare 38, och bruttoinkomsten
uppgick till 11,736 kronor. Ehuru under tiden betydande hamnförbättringar
utförts, hade fisket dock gått tillbaka. Under åren 1914-1921
har antalet yrkesfiskare varit lägst 28, högst 33. Fångstvärdet, som under
kristiden här som annorstädes betydligt uppdrevs, uppgick år 1915 till
22,236 kronor och år 1921 till 44,104 kronor.

Erfarenheten synes alltså giva vid handen, att någon nämnvärd utveckling
av fisket knappast kan förväntas, om hamnen ånyo iståndsättes. Då erfarenheten
även synes hava visat, att den betydande sanddriften nödvändiggör
byggande av en sandfångare, torde kostnaderna för hamnen komma att överstiga
300,000 kronor. Inberäknat ränta och underhållskostnader torde den
årliga kostnaden komma att uppgå till minst 20,000 kronor, medan totala
fångstvärdet vid Abbekås fiskeläge under åren 1914—1916 utgjorde i medeltal
26,000 kronor.

Av här anförda skäl har jag icke kunnat biträda beslutet att tillstyrka
utförandet av hamnförbättring vid Abbekås. Anses arbetet likväl böra komma
till utförande, bör anslag beviljas endast under förutsättning att landstinget
eller hushållningssällskapet eller bådadera bidraga med minst en tredjedel av
den beräknade kostnaden.

Gustav Rosén.

Stockholm 1924. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

240908