Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

1

Sr 151.

Kungl. May.ts proposition till riksdagen med förslag till
lag om ändrad lydelse av 14 kap. 45 § strafflagen
m. m.; given Stockholms slott den 19 mars 1924.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till

1) lag om ändrad lydelse av 14 kap. 45 § strafflagen,

2) lag om ändrad lydelse av 8 och 20 §§ i lagen den 14 juni 1917
om införsel i avlöning, pension eller livränta,

3) lag om ändring i vissa delar av lagen den 14 juni 1917 om förbud
för vissa underhållsskyldiga att avflytta från riket,

4) lag om ändring i vissa delar av lagen den 26 maj 1909 om Kungl.
Maj:ts regeringsrätt, och

5) lag om ersättning i vissa fall av allmänna medel till vittnen i mål
enligt 26 § i lagen om samhällets barnavård.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Birger Ekeberg.

Bihang till riksdagens protokoll 1924

1 sand. 119 höft. (Nr 151.)

242 1

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 14 kap. 45 § strafflagen.

Härigenom förordnas, att 14 kap. 45 § strafflagen skall erhålla följande
ändrade lydelse:

Misshandel, som i 12 eller 13 § sägs, ändå att den skett emot maka, styveller
svärföräldrar, adoptivföräldrar, fosterföräldrar, förmyndare, husbonde
eller annan förman, så ock brott efter 15 eller 37 §, må ej åtalas av allmän
åklagare, där ej målsägande brottet till sådant åtal angiver, eller det blivit
förövat under sabbat eller vid sådant tillfälle eller å sådan ort, som ill kap.
9 eller 15 § omförmäles.

Vållande, varom i 17 § sägs, må ej åtalas av annan än målsägande.

Därest brott, som i 12, 13, 15 eller 17 § sägs, förövats mot den, som ej
fyllt sexton år, av hans föräldrar, adoptivföräldrar eller förmyndare, äger
allmän åklagare tala därå, om brottet av barnavårdsnämnd angives till åtal.

Har brott, som i 21 § sägs, begåtts mot maka, må det ej av allmän åklagare
åtalas, där det ej av målsägande till sådant åtal angives.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1925.

Förslag

till

LAG

om ändrad lydelse av 8 och 20 §§ i lagen den 14 juni 1917 (nr 380)
om införsel i avlöning, pension eller livränta.

Härigenom förordnas, att 8 och 20 §§ i lagen den 14 juni 1917 om införsel
i avlöning, pension eller livränta skola erhålla följande ändrade lydelse:

8§-

Hava förfallna bidragsbelopp guldits, och ställer den underhållsskyldige
pant eller borgen, som i 5 § sägs, eller visar sannolika skäl att han skall
fullgöra sin underhållsskyldighet, varde beslutet om införsel av utmätningsmannen
upphävt.

Sedan underhållsskyldigheten upphört, skall, där ej fråga är om underhållsbidrag,
som fader till barn utom äktenskap har att erlägga till barnets
moder, beslut om införsel ej vidare äga tillämpning, ändå att den underhållsskyldige
häftar för oguldet underhållsbidrag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

3

20 §.

År enskild försörjningsskyldig enligt myndighets beslut pliktig att till
fattigvårds styrelse utgiva bidrag till den försörj ningsberättigades underhåll
för tid efter beslutets meddelande, skall beträffande sådant bidrag vad i
denna lag är stadgat om införsel i avlöning, pension eller livränta för underhållsbidrag,
som utgår till den underhållsberättigade, äga motsvarande tilllämpning.

Lag samma vare beträffande sådant bidrag till barns vård, som någon
enligt myndighets beslut eller skriftligt, av två personer bevittnat avtal är
pliktig att till fullgörande av ersättningsskyldighet jämlikt lagen om samhällets
barnavård utgiva till barnavårdsnämnd för tid efter beslutets meddelande
eller avtalets träffande.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1926.

Förslag

till

LAG

om ändring i vissa delar av lagen den 14 juni 1917 (nr 381) om förbud
för vissa underhållsskyldiga att avflytta från riket.

Härigenom förordnas, att 1, 2 och 3 §§ i lagen den 14 juni 1917 om förbud
för vissa underhållsskyldiga att avflytta från riket skola erhålla följande
ändrade lydelse:

1 §•

Den, som enligt rättens eller domarens beslut eller skriftligt, av två personer
bevittnat avtal är pliktig att till fullgörande av lagstadgad underhållsskyldighet
utgiva underhållsbidrag till barn eller adoptivbarn under sexton
år, må ej avflytta från riket, med mindre han hos överexekutor i den ort,
där han har sitt hemvist, ställt av överexekutor godkänd pant eller borgen
för underhållsskyldighetens fullgörande, till dess barnet fyllt sexton år.

Yad sålunda stadgats skall äga tillämpning jämväl beträffande enskild
försörjningsskyldig, som enligt myndighets beslut är pliktig att till fattigvårdsstyrelse
utgiva bidrag till försörjning av barn eller adoptivbarn under
sexton år, så ock beträffande den, som enligt myndighets beslut eller skriftligt,
av två personer bevittnat avtal är pliktig att till fullgörande av ersättningsskyldighet
jämlikt lagen om samhällets barnavård till barnavårdsnämnd
utgiva bidrag till vård av barn eller adoptivbarn i nämnda ålder; och skall
i sådant fall vad i denna lag sägs om underhållsberättigad gälla fattigvårdsstyrelsen
eller barnavårdsnämnden.

Borgen må ej godkännas, med mindre den ingåtts såsom för egen skuld
och, där borgesmännen äro flera, de borgat en för alla och alla för en.

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

Det åligge överexekutor att, där den underhållsberättigades hemvist är
känt, till denne med posten avsända underrättelse därom att säkerhet blivit
ställd.

2 §•

Finnes anledning antaga, att underhållsskyldigs avflyttning icke skall
lända den underhållsberättigade till men, eller förekomma ömmande omständigheter,
må överexekutor på ansökan befria den underhållsskyldige från
att ställa pant eller borgen.

Innan befrielse, som nu är sagd, meddelas, give överexekutor den underhållsberättigade
samt, där så finnes erforderligt, fattigvårdsstyrelse eller
barnavårdsnämnd tillfälle att yttra sig i ärendet.

3§-

År fara för handen, att underhållsskyldig avflyttar från riket utan att
hava fullgjort honom åliggande skyldighet att ställa säkerhet, äge utmätningsman
på begäran av den underhållsberättigade, fattigvårdsstyrelse eller
barnavårdsnämnd meddela förbud för den underhållsskyldige att avflytta.

Av utmätningsmannen meddelat avflyttningsförbud skall av honom genast
underställas överexekutors prövning, men gånge ändock i verkställighet, där
ej överexekutor annorlunda förordnar.

Varder ansökan om avflyttningsförbud ej av utmätningsmannen bifallen,
må hans beslut hos överexekutor överklagas, efter vad i utsökningslagen är
stadgat om klagan över utmätningsmans förfarande.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 192(3.

Förslag1

till

LAG

om ändring i vissa delar av lagen den 26 maj 1909 (nr 38 s. 3)
om Kungl. Majrts regeringsrätt.

Härigenom förordnas, att 2 § 2:o), 16:o) och 17:o) i lagen den 26 maj
1909 om Kungl. Maj.ds regeringsrätt skola erhålla följande ändrade lydelse:

2:o) mål om beslut av landsting, av kommun, annan menighet eller deras
representationer;

mål om nybyggnad, inredning eller reparation av allmän byggnad, som
av menighet skall byggas och underhållas, om stället för sådan byggnads
uppförande;

mål angående fattigvården;

mål angående samhällets barnavård;

mål om barnavårdsnämnds beslut i fråga, som avses i lagen om barn
utom äktenskap;

mål angående allmän pensionsförsäkring;

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

16:o) mål om meddelande i särskilda fall av tillstånd, förbud eller föreläggande
jämlikt författningar och föreskrifter rörande den allmänna hälsovården
samt städernas eller andra orters byggnads- och brandväsen;

17:o) mål om kyrkotukt, om skolpliktiga barns skiljande från föräldrar
eller målsmän;

mål om tillämpning av vad angående alkoholister är särskilt stadgat;

mål om disciplinär bestraffning, om avstängande från tjänstgöring under
åtalstid;

mål om behörighet att utöva yrke eller verksamhet, som står under medicinalstyrelsens
inseende;

mål om bötesansvar, om annat föreläggande vid vite än sådant, som må
givas enligt författningar rörande banker eller andra penninginrättningar,
författningar rörande yrkesmässigt utövande av köp och försäljning i kommission
av aktier, obligationer och liknande värdepapper eller författningar
rörande fondbörsverksamhet, om utdömande av vite enligt andra än nämnda
författningar;

mål om liäktads vård och behandling, om verkställande av straff;

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1926.

Förslag

till

LAG

om ersättning i vissa fall av allmänna medel till vittnen i mål
enligt 26 § i lagen om samhällets barnavård.

Härigenom förordnas som följer:

Har i mål, som avses i 26 § i lagen om samhällets barnavård, någon
efter förordnande av Konungens befallningshafvande blivit inkallad för att
inför domstol höras såsom vittne eller upplysningsvis, njute han ersättning
för inställelsen av allmänna medel efter enahanda grunder och i samma
ordning, som stadgas angående ersättning av allmänna medel till vittnen i
brottmål; skolande sådan kostnad alltid stanna å statsverket.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1926.

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 151,

Gällande

bestämmelser.

Fosterbarnsk
ommitt én

1897.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,
hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet ä
Stockholms slott den 29 februari 1924.

Närvarande:

Statsministern Trygger, ministern för utrikes ärendena friherre Marks von

Wttrtemberg, statsråden Malm, Ekeberg, Beskow, Malmroth, Hasselrot,

Stridsberg, Lubeck, Clason, Wohlin, Pettersson.

Efter gemensam beredning med cheferna för social- och ecklesiastikdepartementen
anför chefen för justitiedepartementet, statsrådet Ekeberg:

»Vid framläggande förut denna dag av ett inom socialdepartementet utarbetat
förslag till lag om samhällets barnavård jämte förslag till vissa
andra författningar har chefen för nämnda departement framhållit, att i anledning
av förslaget till barnavårdslag erfordrades vissa lagbestämmelser i
ämnen tillhörande justitiedepartementet samt att förslag till dessa lagbestämmelser
torde komma att framläggas av mig. Jag skall nu tillåta mig
att till behandling upptaga de sålunda på mig ankommande frågorna och
skall därvid först beröra spörsmålet om

Ändrad lydelse av 14 kap. 45 § strafflagen.

I 14 kap. 45 § strafflagen stadgas bland annat, att misshandel, som i
12 eller 13 § av samma kap. sägs, så ock brott efter 15 eller 37 § ej må
åtalas av allmän åklagare, där ej målsägande angiver brottet till sådant
åtal eller det blivit förövat under sabbat eller vid sådant tillfälle eller å
sådan ort, som omförmäles i 11 kap. 9 eller 15 § strafflagen. Därjämte
fÖreskrives, att vållande, varom i 14 kap. 17 § strafflagen sägs, ej må åtalas
av annan än målsägande. De åberopade 12 och 13 §§ i 14 kap. strafflagen
handla, 12 § om misshandel, varav kommit mindre lyte eller kroppsfel eller
i ndrigare sjukdom än i 10 § sägs (d. v. s. förlust av talförmåga, syn eller
lhörsel, svårt lyte eller annat svårt kroppsfel, stadigvarande svårt men å
hälsa eller livsfarlig sjukdom) och 13 § om misshandel, varav följt ringare
eller ingen skada. 15 och 37 §§ innefatta bestämmelser om ansvar för resande
av livsfarligt vapen. I 11 kap. 9 och 15 §§ uppräknas vissa allmänna
förrättningar och platser och förklaras, att en våldsgärning vid sådant tillfälle
eller å sådan ort skall anses förövad under försvårande omständigheter.

I det av en särskild kommitté den 27 januari 1897 avgivna betänkandet
om ordnande av fosterbarnsvården föreslogs tillägg till 14 kap. 45 § strafflagen
av innehåll, att om brott enligt 12, 13, 15 eller 17 § samma kapitel
förövats av målsman mot barn, innan det fyllt femton år, eller mot den,

Kungl. Maj:ts proposition nr 151. 7

som saknade förståndets fulla bruk, allmän åklagare skulle äga tala å brottet.
Såsom motiv för förslaget anfördes följande:

Det inträffade ej sällan, att föräldrar, fosterföräldrar eller andra med
uppsåt eller av vållande gjorde sig skyldiga till sådana handlingar eller försummelser
mot dem, som stode under deras lydnad, att kroppsskada uppstode
därav. Enligt <1 kap. 8 § strafflagen vore det i sådant fall gärningsmannen
själv, som vore målsägande; och då det ju ej vore tänkbart, att en
sådan målsägande ville uppträda såsom angivare, bleve alltså merendels, i
följd av lagens bokstav ehuru säkerligen ej efter dess mening, ett dylikt av
målsman mot myndling förövat brott obestraffat. Ett liknande förhållande
inträdde även i andra fall, då målsäganden vore urståndsatt att själv åtala
brottet eller att ens angiva detsamma till åtal, nämligen då myndlingen,
mot vilken brottet begåtts, vore helt och hållet eller till någon del berövad
förståndets bruk.

Detta förslag föranledde ej annan åtgärd än att det upptogs i en vid
1904 års riksdag i andra kammaren väckt motion. I anslutning till av lagutskottet
över denna motion avgivet yttrande anförde riksdagen i skrivelse
den 7 april 1904:

»Det iir enligt riksdagens mening oförnekligt, att de i 14 kap. 45 § strafflagen
stadgade inskränkningarna i åtalsrätten beträffande vissa brott kunna
föranleda därtill att föräldrar, fosterföräldrar och andra målsmän i åtskilliga
fall komma att undgå laga näpst för förgripelse!- av ifrågavarande art, som
de begå mot under deras lydnad eller vårdnad stående barn under femton
år eller personer, vilka sakna förståndets fulla bruk; och riksdagen anser
detta innebära ett missförhållande, som påkallar rättelse från lagstiftningens
sida. Vid bedömande, huruledes en sådan rättelse lämpligen må åvägabringas,
bör man emellertid efter riksdagens uppfattning noga tillse, att den
utvidgning av åtalsrätten, som för undanröjande av berörda missförhållande
påkallas, icke blir större än nödvändigheten kräver, enär det eljest kan befaras,
att privat- och familjelivets helgd — vilket får anses hava förestavat
de nu gällande inskränkningarna i åtalsrätten beträffande förenämnda brott
— trädes för nära.

Vad motionärens förslag i sådant hänseende vidkommer, anser riksdagen
detsamma gå längre än för syftets vinnande erfordras.

Om, såsom motionären föreslagit, ifrågavarande slag av brott utan vidare
ställdes under allmänt åtal, skulle nämligen kunna befaras, att åklagaremakten
komme att ingripa i familjelivets förhållanden, även där sådant icke
vore av något verkligt behov påkallat. För att förebygga detta bleve det
alltså nödvändigt att för den allmänna åtalsrätten uppdraga sådana gränser,
att dess användning inskränktes till de fall, då förgripelserna från målsmannens
sida vore i ena eller andra hänseendet av mera svårartad natur.
Uppdragande av dylika gränser måste emellertid bliva förenat med högst
betydande svårigheter, och riksdagen tvekar sålunda att ens i denna modifierade
form biträda motionärens förslag, så mycket mera som det efter
riksdagens mening finnes eu annan och möjligen lämpligare utväg att vinna
syftet med motionärens framställning. Det otillfredsställande i den nuvarande
lagstiftningen i förevarande hänseende beror därpå, att målsäganderätten
ej kommer till användning, vilket ju är helt naturligt, då den, som
har att utöva nämnda rätt, är samma person, som begått brottet. Närmast
till hands synes därför vara att i fall, sådana som de av motionären åsyftade,
överflytta målsäganderätten från målsmannen till annan person eller
myndighet; och härvid synes det riksdagen böra tagas i övervägande, huru -

1904 års
riksdagsskrivelse.

Justitiekansler
sämbetets
utlåtande.

Chefen för
justitiedepartementet
1908.

8 Kungl. \faj:ts proposition nr 151.

vida ej denna överflyttning lämpligen borde ske till någon av de myndigheter,
vilka enligt gällande lag liava till uppgift att vaka över att barn erhålla
tillfredsställande vård och behandling, såsom t. ex. fosterbarnsnämnd
eller barnavårdsnämnd, där sådana nämnder finnas, eller kommunal institution,
som fått sig ålagd motsvarande uppgift. Genom eu lagstiftningsåtgärd
i sistnämnda riktning skulle enligt riksdagens mening vinnas det
mål, som motionären vill ernå, på samma gång man därigenom åtminstone
i viss män erhölle nödig garanti mot åtalsrättens utövande i andra fall, än
då fullgiltiga anledningar därtill förelåge.»

På grund av vad sålunda anförts anhöll riksdagen, att Kungl. Maj:t täcktes
taga under övervägande, i vilken omfattning och på vad sätt åtal i vidsträcktara
mån än nu medgåves måtte kunna anställas för vissa förbrytelser, som
av målsmän begås mot minderåriga eller dem, vilka sakna förståndets fulla
bruk, samt för riksdagen framlägga förslag till de lagbestämmelser, som för
sådant ändamål kunde anses erforderliga.

Över riksdagens skrivelse avgavs utlåtande av justitiekanslersämbetet. som
därvid i huvudsak anförde följande:

Aven om felande målsman på grund av inskränkningarna i 14 kap. 45 §
strafflagen icke i någon stor utsträckning undgått laga näpst, borde det
anmärkta missförhållandet avhjälpas av lagstiftningen. I likhet med riksdagen
fann ämbetet motionärens förslag dock gå längre än nödigt vore.
På enligt 19 § 1 mom. av förordningen om strafflagens införande allmän
åklagare »skall» tala å brott, hörande under allmänt åtal, och således i fråga
om dylika brotts åtalande icke har något val, skulle säkerligen de ifråga
varande brottens ställande under allmänt åtal medföra åtal i åtskilliga fall,
där sådant lämpligen icke borde ske. Den av riksdagen ifrågasatta utvägen,
att målsäganderätten skulle uppdragas till fosterbarns- eller barnavårdsnämnd
eller motsvarande kommunala institution gåve, enligt vad ämbetet
vidare framhöll, anledning till följande erinringar. Målsäganderätten innefattade
icke allenast rätt att för laga beivran till allmän åklagare göra angivelse
om brott utan även rätt att själv föra talan både om ansvar och om
skadestånd. Det kunde sättas i fråga, huruvida endast det första av dessa
moment av målsäganderätten eller de samtliga borde överflyttas till omförmälda
nämnder och kommunala institutioner. I de flesta fall torde nämligen
bliva fråga endast om ansvar å den felande målsmannen och i dessa
fall syntes talan lämpligen utföras genom allmän åklagare efter angivelse
hos honom. Men fall kunde tänkas, då även talan om skadestånd borde
föras, såsom exempelvis då den förfördelade ådragits lyte eller annat stadigvarande
men. Utdömdes skadestånd i dessa fall, torde domstolen förordna
någon att såsom god man för den förfördelades räkning mottaga och förvalta
det utdömda skadeståndet, vilket eljest den dömde skulle förpliktas
utgiva till sig själv såsom målsman för den förfördelade. T vilken utsträckning
malsäganderätten än kunde överflyttas å omförmälda nämnder och
kommunala institutioner, borde det föreskrivas, att dessa nämnders eller
institutioners beslut om angivelse till åtal eller om talans förande mot
felande målsmän icke finge överklagas. Slutligen erinrade ämbetet, att det
torde böra undersökas, huruvida icke beträffande andra brott än missliandelsbrott,
såsom t. ex. de i 15 kap. 22 § 1 mom. omförmälta, samma skäl
till utsträckning av åtalsrätten förelåge som i fråga om misshandelsbrotten.

^ id anmälan i statsrådet den 20 november 1908 av riksdagens skrivelse
och justitiekanslersämbetets utlåtande anförde chefen för justitiedeparte -

9

Kitngl. Maj.ts proposition nr 151.

mentet, att den av riksdagen antydda lagstiftningsåtgärden erbjöde åtskilliga
vanskligheter, samt påpekade, att enligt vissa främmande lagstiftningar allmän
åklagare ägde en diskretionär befogenhet att ingripa i fall, där av förut
nämnd grund den privata åtalsrätten måste bliva overksam. Emellertid vore
tydligen, enligt vad departementschefen vidare framhöll, det av riksdagen
framkastade förslaget förtjänt av allt beaktande, och då fosterbarns- och
barnavårdsnämnds åligganden och uppgifter i den närmaste framtiden torde
bliva föremål för behandling av fattigvårdslagstiftningskommittén, syntes det
naturligt, att även nu föreliggande spörsmål därvid bleve undersökt. På
departementschefens hemställan beslöt Kungi. Maj:t därefter att överlämna
riksdagens skrivelse och justitiekanslersämbetets däröver avgivna utlåtande
till kommittén för att tagas i övervägande vid behandlingen av de till kommittén
redan överlämnade ärenden om revision av lagarna om fosterbarns
vård samt angående uppfostran åt vanartade och i sedligt avseende försummade
barn.

Den sålunda till fattigvårdslagstiftningskommittén hänskjuta frågan behandlades
av kommittén i dess år 1921 avgivna betänkande med förslag till
lag om den offentliga barnavården m. fl. författningar.

Efter att hava lämnat eu redogörelse för lösningen av hithörande spörsmål
i norsk, dansk och tysk rätt anförde kommittén:

»Enligt kommitténs förslag till lag om den offentliga barnavården, 46 §,'')
skall barnavårdsnämnden kunna ingripa, när barn under 16 år av föräldrar
misshandlas eller så vanvårdas, att dess liv och hälsa äventyras; nämnden
kan i sådant fall skilja barnet från hemmet. Har nämnden omhändertagit
sådant barn, må nämnden, när skäl därtill äro, hos vederbörande göra anmälan
om förordnande av förmyndare för barnet (59 §)2). Genom dessa
föreskrifter har i viss mån sörjts för att misshandel av föräldrar mot barn,
fastän den ej enligt reglerna i 14 kap. 45 § strafflagen hör under allmänt åtal,
likväl kan komma att beivras; den för barnet förordnade förmyndaren kan,
om åtal anses böra äga rum, angiva brottet till åtal eller själv föra talan
därå och därvid jämväl göra de skadeståndsyrkanden, vartill fog kan förefinnas.
Eu sådan rätt att angiva eller åtala är då naturligen ej begränsad
till de brott, som avses i 14 kap. strafflagen, utan gäller brott i allmänhet.

I detta sammanhang bör ock erinras om stadgandet i 8 § av lagen om
barn i äktenskap den 11 juni 1920. Enligt detta lagrum kan domstolen, då
endera av föräldrarna gör sig skyldig till grovt missbruk eller till grov försummelse
vid utövande av vårdnaden om sitt barn, förordna, att vårdnaden
skall tillkomma allenast den ene av föräldrarna, eller, om sådant fall inträffar
med dem båda, överflytta vårdnaden å särskilt förordnad förmyndare.

De nu angivna åtgärderna torde dock icke göra en bestämmelse överffödig,
som möjliggör åtal för brott emot barn, som begås av barnets målsman.
Eu sådan bestämmelse kan särskilt vara behövlig för de fall, då omhändertagande
av barnet från barnavårdsnämndens sida eller överflyttande
av vårdnaden av någon anledning befinnes ej böra äga rum; men sådant behov
kan också föreligga, om förhållandena vid brottets begående äro sådana, att
brottet ej bör lämnas obeivrat, även om det i angiven ordning sörjes för
barnets skyddande för framtiden.

*) So 22 § i det av chefen för socialdepartementet framlagda förslaget (ill lag om sam1»ii
lifts barnnvftrd.

So 38 § i det i not, '') omförmillda förslaget.

Fattigvårdslag
stiftning skommittén.

10

Kungl. 3taj:ts proposition nr löl.

Beträffande sättet för ordnande av denna fråga synes det kommittén
lämpligast att bär, liksom då det gäller överflyttandet av vårdnaden, medgiva
barnavårdsnämnden anmälningsrätt i detta fall till åklagaren. Eu dylik
anmälan har då samma betydelse som en angivelse av vederbörande målsägare,
nämligen att åklagaren efter en sådan anmälan bar att åtala brottet,
därest lian finner tillräckliga skäl för åtal föreligga. En liknande anmälningsrätt
är stadgad i fråga om förseelser enligt lagen om fosterbarns vård.
Något behov av föreskrift därom att barnavårdsnämnds beslut i förevarande
ärenden ej må överklagas torde ej föreligga; enligt gällande lag torde sådant
beslut antingen ej vara föremål för klagan eller, där det kan överklagas,
sådan klagan ej utgöra binder för verkställigheten, därest icke den prövande
myndigheten annorledes förordnar. Enligt föreliggande förslag till lag om
den offentliga barnavården utgör klagan över barnavårdsnämnds beslut, där
sådan är medgiven, ej heller hinder för dess verkställighet, med mindre
Konungens befallningsliavande meddelar förbud därför.

De ovan omförmälda förslagen hava avsett eu ändring i 14 kap. 45 §
strafflagen. Såsom justitiekanslersämbetet erinrat, kunna mot barnet av
dess målsman begås även andra brott än de i 14 kap. omförmälda, beträffande
vilka åtal nu är uteslutet på grund därav att rätten att angiva brottet
till åtal tillkommer gärningsmannen ensam. Då behovet av åtalsrättens
ordnande huvudsakligen förefinnes i fråga om de i 14 kap. omförmälda brott,
har det dock synts kommittén lämpligast att för närvarande ej gå längre.
Frågans ordnande i övrigt torde lämpligen kunna anstå, då åtalsrätten i
hela dess vidd lärer komma att upptagas till prövning i samband med det
nu pågående arbetet på revision av strafflagen.

Kommittén har därför funnit sig böra begränsa sig till ett förslag om
ändring av 14 kap. 45 § strafflagen.

Då med målsman här ej kan avses annan än föräldrar eller särskilt förordnad
förmyndare, har stadgandet formulerats i enlighet härmed.

I de här ovan omnämnda förslagen om ändring i 14 kap. 45 § har med
barn avsetts den, som ej fyllt 15 år. Ifrågasättas kunde att sträcka skyddet
längre och medge anmälningsrätt ända till myndighetsåldern eller i alla
händelser till 16 år, som enligt fattigvårdslagen utgör minderårighetsgränsen
och även enligt förslaget till lag om den offentliga barnavården skulle bliva
det. Kommittén har dock funnit det lämpligast att begränsa rätten för
barnavårdsnämnden att ingripa till 15 år. Vid fyllda 15 år har barnet rätt
att föra talan i vissa civilrättsliga angelägenheter; det kan då ock såsom
målsägande angiva brottet till åtal och torde även i fall, som avses i 14 kap.
17 §, äga själv föra talan.

Frågan om åtal för brott enligt 14 kap. 12, 13, 15 och 17 §§ strafflagen
av målsman emot den, som saknar förståndets fulla bruk, är ett ämne, som
ligger utanför de uppdrag i övrigt, som föranlett remitterande till kommittén
av riksdagens skrivelse den 7 april 1904. Denna fråga torde måhända lämpligast
lösas i samband med den pågående revisionen av sinnessjukstadgan,
varom kommittén gjort en erinran i den underdåniga skrivelse, med vilken
förevarande betänkande överlämnas.

Då förevarande lagförslag ej har något direkt samband med förslaget till
lag om den offentliga barnavården, synes dess ikraftträdande ej böra göras
beroende av sistnämnda lag.»

På grund av vad sålunda anförts föreslog kommittén införande i 14 kap.
45 § av ett nytt stycke, av innehåll, att därest brott enligt 12, 13, 15, 17
eller 37 § förövats mot den, som ej fyllt femton år, av hans föräldrar eller
förmyndare, allmän åklagare skulle äga tala därå, om brottet av barnavårdsnämnd
anmäldes till åtal.

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

I de över kommitténs betänkande avgivna yttrandena bar förslaget om Yttranden.
ändring av 14 kap. 45 § strafflagen ej gjorts till föremål för erinran.

Genom gällande civilrättsliga bestämmelser om överflyttande från för- Departement
åldrarna av vårdnaden om barn torde i vissa fall skydd kunna beredas
barn, som äro i behov därav. De i det av cliefen för socialdepartementet
framlagda förslaget till barnavårdslag upptagna stadgandena om barnavårdsnämnds
rätt att ingripa, då barn- misshandlas och vanvårdas i föräldrahemmet,
ställa ytterligare ett verksamt medel till samhällets förfogande, då
det gäller barnens skyddande. Lika med kommittén finner jag emellertid,
att berörda redan gällande eller föreslagna lagbestämmelser icke göra ett
stadgande överflödigt, varigenom öppnas möjlighet till åtal för vissa av föräldrar
mot deras barn begångna brott, som för närvarande ej få åtalas av
allmän åklagare eller endast efter angivelse av målsägande. Jag biträder
därför kommitténs uppfattning om lämpligheten av en utsträckning av rätten
till åtal av föräldrars mot deras barn begångna brott. Jag är även ense
med kommittén därutinnan, att utsträckningen av åtalsrätten endast bör
avse vissa i 14 kap. 45 § strafflagen omförmälda brott och att åtalsrätten bör
göras beroende av anmälan från barnavårdsnämnden.

Yad angår den ålder, intill vilken åklagaren bör beredas möjlighet att
ingripa, torde visserligen, på sätt kommittén antytt, barnet redan vid fyllda
femton år äga självt åtala brott mot dess person. Enligt ett flertal nyare
lagar av civilrättslig och offentligträttslig natur skola emellertid i vissa viktiga
hänseenden föräldrarnas och det allmännas skyldigheter mot barnen samt
dessas rätt till skydd upphöra tidigast, då barnen uppnå 16-årsåldern. Vidare
skall enligt det av chefen för socialdepartementet framlagda förslaget till
barnavårdslag skydd mot faror i föräldrahemmet av fysisk och moralisk art
beredas barnen likaledes intill fyllda 16 år, varjämte även fosterbarnskontrollen
utsträckts till nämnda ålder. Och i den till riksdagen avlåtna propositionen
med förslag till lag om förmynderskap m. m. ingå förslag till
åtskilliga lagändringar av innebörd, att den åldersgräns, då omyndig i viss
begränsad omfattning vinner rättslig handlingsförmåga, liöjes från 15 till
16 år.

Med hänsyn härtill och då barn, som icke uppnått 16 år — även om
målsäganderätt tillkommer dem — i regel torde stå i det beroende förhållande
till föräldrarna, att de svårligen kunna förväntas vidtaga åtgärder för beivrande
av föräldrarnas mot dem förövade brott, anser jag, att åklagaren bör tillerkännas
rätt att efter anmälan av barnavårdsnämnden åtala vissa brott mot
barn, som ej fyllt 16 år. Att låta denna åtalsrätt fortfara längre än till dess
nämnda ålder uppnåtts, finner jag däremot icke lämpligt.

Enligt kommitténs förslag skulle åklagare under ovan angivna förutsättningar
äga åtala brott eldigt 14 kap. 12, 13, 15, 17 och 37 §§. Beträffande
de fyra förstnämnda paragraferna biträder jag kommitténs uppfattning. Däremot
torde brott mot 14 kap. 37 § icke böra upptagas bland dem, i fråga
om vilka eu utsträckning av åtalsrätten bör komma till stånd. Med brott

12

Införsel för
bidrag enligt
66 § fattigvårdslagen.

Förslaget till
lag om samhällets

barnavård.

Departements chefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

av föräldrar synes, på sätt kommittén ansett, böra likställas brott av särskilt
förordnad förmyndare. Härutöver torde emellertid utsträckningen av åtalsrätten
böra avse även brott, som begås av adoptivföräldrar mot adoptivbarn.
I övrigt bar jag ej funnit skäl till avvikelse från kommitténs förslag.

Då såsom kommittén framhållit förevarande lagförslag ej bär något direkt
samband med förslaget till barnavårdslag, vilket är avsett att träda i kraft
först den 1 januari 1926, torde tidpunkten för förevarande lagändrings ikraftträdande
kunna bestämmas till den 1 januari 1925.

Jag övergår härefter till frågan om

Ändrad lydelse av 8 och 20 §§ i lagen den 1J juni 1917 om införsel
i avlöning, pension eller livränta.

Genom stadgandet i 66 § fattigvårdslagen har öppnats möjlighet att i vissa
fall få försörjningspliktig ålagd att, så länge fattigvård utgår, utgiva bidrag
till den försörjningsberättigades underhåll, och fattigvårdssamhället äger jämlikt
20 § i lagen om införsel erhålla införsel i den försörjningspliktige tillkommande
avlöning, pension eller livränta till gäldande av sådant bidrag för
tid, efter det beslutet om bidragsskyldigheten meddelats.

Även enligt det av chefen för socialdepartementet framlagda förslaget till
lag om samhällets barnavård kan eu liknande bidragsskyldigliet komma till
stånd. Det stadgas nämligen i 71 § av förslaget, att då enskild person är
skyldig att ersätta kostnaden för omhändertaget barns vård, bör, där ej omständigheterna
annat föranleda, bestämmas det belopp, varmed den ersättningsskyldige
skall hava att å vissa tider, så länge vården fortfar, till barnavårdsnämnden
utgiva bidrag till barnets vård. Bidraget skall bestämmas
antingen genom skriftligt, av två personer bevittnat avtal eller, om sådant
ej kan komma till stånd, genom länsstyrelsens beslut. Chefen för socialdepartementot
har i sin motivering för det sålunda föreslagna stadgandet,
under hänvisning till fattigvårdslagstiftningskommitténs yttrande i ämnet,
framhållit, att rätt till införsel bör medgivas för bidrag, som barnavårdsnämnden
äger att uppbära enligt detta stadgande.

Då genom förslaget till lag om samhällets barnavård befattningen med utom
sina hem vårdade fattiga barn överflyttas från fattigvårdsstyrelsen till
barnavårdsnämnden och möjlighet öppnas att i vissa fall bestämma det belopp,
varmed enskild ersättningsskyldig har att till barnavårdsnämnden utgiva
bidrag för barnets vård, bör givetvis barnavårdsnämnden beredas samma
möjlighet, som hittills stått fattigvårdsstyrelsen öppen, att erhålla införsel
för bidragsbeloppets utfående. Bidragsskyldigliet skall emellertid enligt
nämnda förslag kunna fastställas även då barnet omhändertagits för skyddsuppfostran,
och jämväl i sådant fall bör införsel kunna beviljas. Stadgandet
om bidragsskyldigliet innebär vidare, att sådan skall kunna fastställas ej
blott genom myndighets beslut utan även genom skriftligt, av två personer
bevittnat avtal. I bada dessa fall bör tydligen införsel kunna erhållas.

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

Av nu angivna skal tillstyrker jag, att till 20 § i lagen om införsel fogas
ett nytt stycke, i huvudsak överensstämmande med ett av kommittén upprättat
förslag i ämnet.

I detta sammanhang tillåter jag mig att till behandling upptaga frågan
om viss ändring i 8 § i lagen om införsel.

Enligt 5 § i lagen om barn utom äktenskap är fader till sådant barn
pliktig att lämna bidrag till moderns underhåll under sex veckor före och sex
veckor efter nedkomsten. Under vissa förutsättningar skall bidrag utgå under
högst fyra månader före och högst nio månader efter nedkomsten. Jämlikt 1 §
i lagen om införsel äger kvinnan rätt till införsel till gäldande av dylikt bidrag.
Denna rätt kan emellertid i många fall icke göras gällande på grund av stadgandet
i 8 § andra stycket, att sedan underhållsskyldigheten upphört, beslut
om införsel ej vidare äger tillämpning, ändå att den underhållsskyldige häftar
för oguldet underhållsbidrag. Kommer nämligen avtal med mannen om faderskap
och underhållsbidrag ej till stånd, utan saken måste hänskjutas till rätten,
förflyter i allmänhet en avsevärd tid, innan dessa frågor hinna bliva avgjorda.
Då domen faller, är sålunda i allmänhet den tid av sex veckor efter nedkomsten,
under vilken kvinnan i regel är berättigad till underhåll, redan förfluten,
vilket medför, att det av domstolen fastställda underhållsbidraget icke
kan uttagas genom införsel. Även då saken ej går till domstol, kan mannen
genom att vid underhandlingarna med barnavårdsmannen draga ut på tiden
åstadkomma att, då avtal till sist kommer till stånd, möjlighet saknas att
genom införsel uttaga bidraget.

Det nu anmärkta förhållandet är uppenbarligen otillfredsställande. Införsel
är i många fall det enda sättet för utfående av bidrag, som utgår enligt
lagen om barn utom äktenskap. Av den föregående redogörelsen framgår
emellertid, att detta sätt i de fall, då avtal eller dom ej kommer till
stånd inom sex veckor efter barnets födelse, i regel icke står kvinnan till
buds för utfående av henne tillkommande underhållsbidrag. Enligt vad som
meddelats mig från huvudstadens barnavårdsnämnd, har detta mången gång
framstått såsom en kännbar olägenhet. Icke ens om kvinnan på grund av
mannens uraktlåtenhet att betala underhållsbidraget nödgas under tiden närmast
efter nedkomsten begära fattigvård, kan ersättning härför uttagas av
mannen; denne är nämligen ej enligt fattigvårdslagen försörjningspliktig i förhållande
till kvinnan.

Enligt min mening bör sådan ändring i stadgandet i 8 § andra stycket i
lagen om införsel äga rum, att berörda stadgande ej lägger hinder i vägen
för kvinnan att, efter det underhållsskyldigheten upphört, genom införsel uttaga
underhållsbidraget. Detta torde icke vara ägnat att ingiva betänklighet
med hänsyn till att genom bestämmelsen i 6 § andra stycket förebygges, att
införsel beviljas till gäldande av bidrag, som förfallit till betalning tidigare
än ett år innan beslutet meddelas, och att stadgandet i 8 § andra stycket
huvudsakligen har till syfte att förebygga, att efter underhållstidens slut
underhållsbidrag uttages för tid, som ligger avsevärt långt tillbaka.

Införsel för
underhållsbidrag
enligt
5 § i lagen
om barn utom
äktenskap.

Departements chefen.

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

Av nu angivna skäl tillstyrker jag ändring i ovan angiven riktning av stadgandet
i 8 § andra stycket av lagen om införsel.

Jag tillåter mig nu att behandla frågan om

Ändring i vissa delar av lagen den 14 juni 1917 om förbud för vissa
underhällsskyldiga att avflytta från riket.

Av flyttnings- Enligt 1 § andra stycket i lagen om förbud för vissa underhällsskyldiga att

deh*so»fÖ> avflytta riket må enskild försörjningsskyldig, som enligt myndighets

bidrags- beslut är pliktig att till fattigvårdssamhälle utgiva bidrag till försörjning av
skyldig enligt barn eller adoptivbarn under sexton år, ej avflytta från riket, med mindre
lagen. han ställer säkerhet för försörjningsskyldighetens fullgörande.

Förslaget Såsom ovan nämnts ingår i det av chefen för socialdepartementet fram^samhällets
förslaget till lag om samhällets barnavård bestämmelse om faststäl bamavård.

laude av bidragsskyldighet. Nämnde departementschef har i motiveringen
till berörda stadgande antytt, att bestämmelse erfordrades om förbud för
den, som enligt barnavårdslagen är bidragsskyldig i förhållande till barnavårdsnämnden,
att avflytta från riket.

Departements- Även enligt min mening böra bestämmelserna om avflyttningsförbud vinna
chefen. tillämpning beträffande den, som enligt barnavårdslagen är bidragsskyldig i
förhållande till barnavårdsnämnden. I olikhet mot kommittén, som uppgjort
förslag till ändring av lagen om avflyttningsförbud, anser jag dock, att sådant
förbud bör gälla allenast den, som är skyldig att utgiva bidrag för
barn eller adoptivbarn under sexton år. Att såsom kommittén föreslagit
låta avflyttningsförbudet gälla även make, som är bidragsskyldig för andra
makens barn, lärer nämligen knappast vara lämpligt. I övrigt torde det av
kommittén föreslagna tillägget till 1 § i lagen böra underkastas viss jämkning.

På grund därav att för framtiden barnavårdsnämnden är avsedd att vara
den myndighet, som närmast skall bevaka barnets rätt, torde, på sätt kommittén
föreslagit, i 2 och 3 §§ av lagen böra göras den ändring, att nämnden
skall jämte fattigvårdsstyrelsen vara behörig att avgiva yttrande och göra
framställning i de i nämnda paragrafer angivna ärenden.

Jag övergår nu till spörsmålet om

Ändring i vissa delar av lagen den 26 maj 1909 om Kungl. Maj:ts

regeringsrätt.

Gällande Över vissa av länsstyrelse meddelade beslut i ärenden enligt fattigvårdsbestämmelser.
lagen ävensom över beslut av länsstyrelse enligt lagen om fosterbarns vård
och enligt lagen om uppfostran åt vanartade och i sedligt avseende försummade
barn föres klagan hos Kungl. Maj:t. Enligt lagen om Kungl. Maj:ts
regeringsrätt skola i vissa angivna mål besvär, som jämlikt författningarna
må hos Kungl. Maj:t fullföljas i statsdepartementen, tillhöra regeringsrättens
upptagande och avgörande. Till dessa mål höra mål angående fattigvården,
mål om meddelande i särskilda fall av tillstånd, förbud eller föreläggande

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

jämlikt författningar och föreskrifter rörande den allmänna hälsovården, härunder
inbegripet fosterbarns vård, samt mål om uppfostran åt vanartade
och i sedligt avseende försummade barn.

Enligt förslaget till lag om samhällets barnavård, vid vars ikraftträdande Förslaget
lagen om fosterbarns vård och lagen om uppfostran åt vanartade m. fl. barn ^JfhäUeis
skola upphöra att gälla, skola besvär över länsstyrelses utslag i vissa mål • barnavård.
föras hos Kungl. Maj:t. Chefen för socialdepartementet har framhållit, att
besvären böra prövas av regeringsrätten. Av kommittén har uppgjorts
förslag till ändring av lagen om Kungl. Maj:ts regeringsrätt.

I lagen om regeringsrätten torde böra stadgas, att mål angående sam- Departementsliällets
barnavård skola tillhöra regeringsrättens avgörande. Nämnda mål
torde böra i sammanhang med mål angående fattigvården upptagas som en
ny grupp, varemot de särskilda bestämmelserna om mål rörande fosterbarns
vård samt mål om uppfostran åt vanartade och i sedligt avseende försummade
barn böra utgå. Mot kommitténs förslag till lagändring torde intet
väsentligt vara att erinra.

Slutligen kommer jag till frågan om

Ersättning i vissa fall av allmänna medel till vittnen i mål enligt
26 § i lagen om samhällets barnavård.

Enligt 26 § 2 mom. i förslaget till lag om samhällets barnavård skall,
då beslut om barns omhändertagande för skyddsuppfostran underställts länsstyrelsens
prövning, länsstyrelsen äga förordna om vittnesförhör inför domstol.
De, vilka böra närvara vid förhöret, skola på framställning av länsstyrelsen
inkallas genom rättens ordförande. I motiveringen till denna bestämmelse
har chefen för socialdepartementet framhållit, att i likhet med vad
som stadgats i en del andra fall, såsom beträffande förhör enligt lagen om
behandling av alkoholister och enligt fattigvårdslagen, föreskrift torde böra
meddelas, att ersättning för inställelse vid förhöret åt vittnen och upplysningsvis
hörda personer skall bestridas av statsmedel.

Samma skäl, som tala för att ersättning till vittnen i mål enligt 75 § i lagen Departementsom
fattigvården och enligt 7 § i lagen om behandling av alkoholister skall chef en.

utgå av allmänna medel, kunna enligt min mening åberopas till stöd för eu
dylik anordning, då länsstyrelsen förordnar om anställande av vittnesförhör
i mål angående barns omhändertagande för skyddsuppfostran. Jag förordar
alltså lagbestämmelser i sådant syfte. Dessa bestämmelser torde böra nära
ansluta sig till stadgandena i lagen om ersättning i vissa fall av allmänna
medel till vittnen i mål enligt 75 § i lagen om fattigvården.

I enlighet med de av mig nu angivna grunder har jag låtit inom justitiedepartementet
upprätta förslag till

1) la<) om ändrad lydelse av 14 kap. 45 § strafflagen,

2) lag om ändrad lydelse av 8 och SO §§ i lagen den 14 juni 1917 om införsel
i avlöning, pension eller livränta,

cliefen.

Förslaget
till lag om
samhällets
barnavård.

16

Kungi. Maj:ts proposition nr 151.

3) lag om ändring i vissa delar av lagen den 14 juni 1917 om förbud förvissa
underhållssJcyldiga att avflytta från riket,

4) lag om ändring i vissa delar av lagen den 26 maj 1909 om Kungl. Maj:ts
regeringsrätt, och

5) lag om ersättning i vissa fall av allmänna medel till vittnen i mål enligt
26 § i lagen om samhällets barnavård.-»

Föredraganden uppläser härefter berörda lagförslag av den lydelse, bilagor1)
till detta protokoll utvisa, samt hemställer att lagrådets yttrande över förslagen
måtte, för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål, inhämtas
genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:

N. Cervin.

*) Av dessa bilagor är o de under 2), 3), 4) och 5) upptagna lagförslagen lika lydande
med de vid propositionen fogade lagförslagen och hava här uteslutits.

Kungl. May.ts proposition nr 151.

17

Förslag

till

Klaga.

LAG

om ändrad lydelse av 14 kap. 45 $ strafflagen.

Härigenom förordnas, att 14 kap. 45 § strafflagen skall erhålla följande
ändrade lydelse:

Misshandel, som i 12 eller 13 § sägs, ändå att den skett emot maka, styveller
svärföräldrar, adoptivföräldrar, fosterföräldrar, förmyndare, husbonde
eller annan förman, så ock brott efter 15 eller 37 §, må ej åtalas av allmän
åklagare, där ej målsägande brottet till sådant åtal angiver, eller det blivit
förövat under sabbat eller vid sådant tillfälle eller å sådan ort, som i 11 kap.
9 eller 15 § omförmäles.

Vållande, varom i 17 § sägs, må ej åtalas av annan än målsägande.

Därest brott, som i 12, 13, 15 eller 17 § sägs, förövats mot den, som ej
fyllt sexton år, av hans föräldrar, adoptivföräldrar eller förmyndare, äger
allmän åklagare tala därå, om brottet av barnavårdsnämnd anmäles till åtal.

Har brott, som i 21 § sägs, begåtts mot maka, må det ej av allmän åklagare
åtalas, där det ej av målsägande till sådant åtal angives.

Denna lag träder i kraft den. 1 januari 1925.

Bihang till riksdagens protokoll HJ‘24.

1 sand.

Hl käft. (Nr 151.)

242 24 2

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 151.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Ma] ds
lagråd den 18 mars 1924.

Närvarande:

justitierådet Sundberg,
regeringsrådet Thulin,
justitierådet Stenberg,
justitierådet Ko er snor.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,
hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den
29 februari 1924, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets yttrande
skulle, för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål, inhämtas
över upprättade förslag till

1) lag om ändrad lydelse av 14 kap. 45 § strafflagen,

2) lag om ändrad lydelse av 8 och 20 §§ i lagen den 14 juni 1917
(nr 380) om införsel i avlöning, pension eller livränta,

3) lag om ändring i vissa delar av lagen den 14 juni 1917 (nr 381)
om förbud för vissa underhållsskyldiga att avflytta från riket,

4) lag om ändring i vissa delar av lagen den 26 maj 1909 (nr 38
s. 3) om Kungl. Majrts regeringsrätt och

5) lag om ersättning i vissa fall av allmänna medel till vittnen i mål
enligt 26 § i lagen om samhällets barnavård.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av revisionssekreteraren Kagnar von Koch.

Beträffande förslaget till lag om ändrad lydelse av 14 kap. 45 § strafflagen
avgavs följande yttrande.

Sundberg, Thulin och Stenberg:

Anmälan, som för allmän åklagare grundar rätt och plikt att anställa
åtal, benämnes i vår strafflagstiftning angivelse. Att, på sätt skett i det
föreslagna 3 mom. av paragrafen, avvika från denna terminologi bör så mycket
mindre ifrågakomma, som en dylik avvikelse måhända skulle kunna giva
anledning till antagande, att barnavårdsnämnd vore fritagen från den rekonventionsskyldighet,
vilken enligt 16 kap. strafflagen åligger angivare. Yi hemställa
alltså, att i nämnda moment ordet »anmäles» utbytes mot »angives».

I övrigt lämnades de remitterade förslagen utan anmärkning.

Ur protokollet:

Erik Öländer.

Kungl. Maj:ts proposition nr 151,

19

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,
hållet inför Hans Kungl. Höghet , KronprinsenRegenten
i statsrådet å Stockholms slott den 19 mars
1924.

Närvarande:

Statsministern Teygger, ministern för utrikes ärendena friherre Marks

von WtiRTEMBERG, statsråden Malm, Ekeberg, Beskow, Malmroth,

Hasselrot, Stridsberg, Lubeck, Clason, Wohlin, Pettersson.

Efter gemensam beredning med cheferna för social- och ecklesiastikdepartementen
anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet Ekeberg,
lagrådets den 18 mars 1924 avgivna utlåtande över den 29 februari 1924
till lagrådet remitterade förslag till

1) lag om ändrad lydelse av 14 kap. 45 § strafflagen,

2) lag om ändrad lydelse av 8 och 20 §§ i lagen den 14 juni 1917
om införsel i avlöning, pension eller livränta,

3) lag om ändring i vissa delar av lagen den 14 juni 1917 omförbud
för vissa underhållskyldiga att avflytta från riket,

4) lag om ändring i vissa delar av lagen den 26 maj 1909 om Kungl,
Maj:ts regeringsrätt, och

5) lag om ersättning i vissa fall av allmänna medel till vittnen i mål
enligt 26 § i lagen om samhällets barnavård.

Efter redogörelse för utlåtandet anför föredraganden:

I anledning av en inom lagrådet mot det under 1) upptagna lagförslaget
framställd erinran har det i 3 mom. av förslaget förekommande ordet
»anmäles * ersatts med »angives».

Föredraganden uppläser härefter det sålunda ändrade förslaget samt hemställer,
att detsamma ävensom de ovan under 2), 3), 4) och 5) omförmälda
förslagen, mot vilka icke någon anmärkning framställts, måtte genom proposition
föreläggas innevarande års riksdag till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av den
lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Oskar Adelsohn.