Kungl. Maj-.ts proposition Nr 138.

1

Nr 138.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående avlöning åt pastorn
vid svenska Victoriaförsamlingen i Berlin; given Stockholms
slott den 12 mars 1924.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen t. f. departementschefen
hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allemådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Bror C. Hasselrot.

Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Begenten i statsrådet å Stockholms
slott den 12 mars 1924.

N ärvarande:

Ministern för utrikes ärendena friherre Marks von Wubtemberg, statsråden
Ekeberg, Malmroth, Hasselrot, Stridsberg, Lubeck, Wohlin.

T. f. departementschefen statsrådet Hasselrot anför:

Vid anmälan den 2 januari 1924 av anslagsbehoven under riksstatens Avlöning åt
åttonde huvudtitel för budgetåret 1924—1925 meddelade chefen för eclde- pastor vid
siastikdepartementet under punkten 31, att fråga uppstått om uppförande Victoriaå
ordinarie stat av det sedan en följd av år anvisade extra anslaget till avlöning
åt pastorn vid svenska Victoriaförsamlingen i Berlin. Departementschefen
hemställde, att Kungl. Maj:t täcktes föreslå riksdagen att, i avbidan
på den proposition i ämnet, som kunde bliva riksdagen förelagd, å åttonde
huvudtiteln under avdelningen C. Kyrkliga ändamål samt rubriken: Kleresistaten
beräkna ett ordinarie anslag å 6,000 kronor med titel: pastor vid
svenska Victoriaförsamlingen i Berlin. Denna hemställan blev av Kungl.

Maj:t bifallen.

Bihang till riksdagens protokoll. 1 samt. 102 käft. (Nr 138.)

I

2 Kungl. Maj:ts proposition Nr 138.

Då jag nu går att anmäla detta ärende, i vilket föreligger en den 3 juli
1923 dagtecknad framställning från svenska Victoriaförsamlingens i Berlin
kyrkoråd om uppförande på ordinarie stat av avlöningen till församlingens
pastor, får jag till en början lämna följande redogörelse för tillkomsten av
svenska församlingen i Berlin samt pastorns hittillsvarande anställning och
avlöning:

Sedan ett antal i Berlin bosatta svenskar 1901 hos ärkebiskopen gjort
framställning om utsändande av en svensk prästman till Berlin samt vissa
medel ställts till förfogande för dennes avlönande, utsände svenska kyrkans
missionsstyrelse på hösten 1902 eu prästman till Berlin för att vara präst
för svenska kolonien därstädes. Efter det tyska myndigheters medgivande
inhämtats, bildades den 7 juni 1903 eu svensk församling i Berlin, som antog
namnet Victoriaförsamlingen. Ett av församlingen å kyrkostämma antaget
förslag till kyrkoordning erhöll med visst undantag, vartill jag senare
återkommer, Kungl. Maj:ts stadfästelse den 10 februari 1905.

Avlöningen till pastorn bestreds från början uteslutande genom på enskild
väg sammanskjutna medel, däribland även ett belopp å 1,200 kronor från
svenska kyrkans missionsstyrelses sjömanskassa. Sistnämnda bidrag, som
från och med 1904 höjdes till 1,500 kronor, utgick under villkor, att pastorn
tre månader av året under sommaren tjänstgjorde som sjömanspräst i Stettin.
Då det emellertid visade sig önskvärt, att pastorn helt ägnade sin arbetskraft
åt församlingen i Berlin och det befanns mindre lämpligt, att han för
sin utkomst var beroende av frivilliga bidrag, gjorde församlingen den 6
mars 1906 framställning hos Kungl. Maj:t med anhållan, att Kungl. Maj:t
måtte avlåta proposition till riksdagen om beviljande av ett årligt anslag av
6,000 kronor till avlönande av pastor vid svenska församlingen i Berlin.

Framställningen upptogs i statsverkspropositionen till 1907 års riksdag och
riksdagen anvisade på extra stat för 1908 det äskade beloppet. I och med
att pastorns avlöning sålunda kom att bestridas av statsmedel, upphörde
också hans tjänstgöring såsom sjömanspräst i Stettin. Jämväl för åren 1909
—1918 beviljade riksdagen extra anslag för ändamålet med oförändrat belopp,
6,000 kronor.

Vid föredragning i statsrådet den 14 januari 1918 av anslagsbehoven under
riksstatens åttonde huvudtitel, anmälde dåvarande departementschefen, att
Victoriaförsamlingens kyrkoråd i en med skrivelse från utrikesdepartementet
den 25 juli 1917 överlämnad ansökning anhållit, att anslaget i fråga med
oförändrat belopp måtte överföras på ordinarie stat. Departementschefen
förklarade sig emellertid anse tillräckliga skäl icke föreligga att för det dåvarande
biträda denna framställning och föreslog att anslag för ändamålet
måtte med oförändrat belopp, 6,000 kronor, uppföras på extra stat för
1919. I enlighet härmed avfattades statsverkspropositionen till 1918 års lagtima
riksdag, som biföll Kungl. Maj:ts förslag.

Även sedermera har extra anslag för ändamålet beviljats, för åren 1920
—1922 med 6,000 kronor för år, för första halvåret 1923 med 3,000 kronor
och för innevarande budgetår med 6,000 kronor.

Pastorn åtnjuter å sålunda utgående avlöning dy^rtidstillägg av statsmedel
samt erhåller fri bostad i ett församlingen tillhörigt hus.

Pastorstjänsten i Berlin har hittills uppehållits allenast på förordnande.
Kungl. Maj:t har nämligen i samband med stadfästande av kyrkoordning
för församlingen, vilket såsom förut nämnts ägde rum den 10 februari 1905,

Kungl. Maj. ts proposition Nr 138.

3

förklarat, att de i kyrkoordningens 34 och 35 §§ intagna föreskrifterna om
pastorns tillsättande och förordnande icke finge tillämpas, förr än, sedan erforderlig
avlöning blivit åt pastor anslagen, Kungl. Maj:t därtill lämnat tillstånd.
Sedermera har Kungl. Maj:t genom beslut den 8 november 1912
föreskrivit, att ärkebiskopen finge förordna prästman till pastorstjänstens
uppehållande, tills platsen blivit i laga ordning besatt med ordinarie innehavare
och denne tillträtt platsen. Dylikt förordnande har av ärkebiskopen
meddelats för befattningens nuvarande innehavare.

De stadganden i förenämnda kyrkoordning, som gälla formerna för tjänstens
tillsättning och vilka äro avsedda att träda i tillämpning sedan pastorns avlöningsförhållanden
blivit slutgiltigt ordnade, innehålla i huvudsak följande:
Efter det tjänsten ledigförklarats och ansökningar till densamma ingivits,
äger församlingen, att, efter därom å kyrkostämma fattat beslut, kalla en
eller flera av de sökande till avläggande av predikoprov i Berlin. Sedan därefter
ärkebiskopen och församlingen blivit hörda över inkomna ansökningar,
utnämner Kungl. Maj:t en bland de sökande till pastor. Ärkebiskopen äger
att vid inträffande ledighet förordna prästman att uppehålla pastorstjänsten.

Innan jag övergår till eu redogörelse för de i ärendet föreliggande framställningarnas
innehåll, torde jag vidare få nämna, att församlingen i syfte att
förverkliga det länge närda önskemålet att förvärva ett eget församlingshus
under 1921 inköpt en fastighet i Berlin. Efter verkställd ombyggnad har
en del av fastigheten inretts till kyrka och har fastigheten i övrigt tagits i
anspråk för församlingslokaler, skolrum, läsrum in. m. ävensom för bostad
åt pastorn. Något bidrag av statsmedel har församlingen icke åtnjutit för
berörda ändamål.

I förut berörda framställning den 3 juli 1923 hemställer nu svenska Victoriaförsamlingens
i Berlin kyrkoråd, att Kungl. Maj:t måtte vidtaga erforderliga
åtgärder, för att avlöningen till församlingens pastor måtte från och
med budgetåret 1924—1925 uppföras å ordinarie stat.

Kyrkorådet framhåller i skrivelsen huvudsakligen följande.

Med hänsyn till dels det stora antalet i Berlin med omnejd fast bosatta
svenskar — enligt verkställd beräkning vid tiden för skrivelsens avlåtande
omkring 2,000 —■ dels ock till det förhållande, att svenska församlingen i
Berlin, som omfattade omkring 650 inskrivna församlingsmedlemmar, numera
erhållit ett eget församlingshus, måste anställande av en svensk pastor vid
församlingen anses motsvara ett varaktigt behov. För församlingen vore det
av oeftergivlig vikt att såsom pastor kunna påräkna eu äldre, erfaren prästman,
men detta läte sig knappast göra, om befattningen kvarstode på extra
stat. Den nuvarande pastorn, som hade uppnått 20 tjänstår såsom präst,
hade förklarat sig svårligen längre kunna stanna på en tillfällig post utan
snart bliva tvungen att söka ordinarie tjänst. För församlingen skulle det
vara en svår förlust, om den nuvarande pastorn lämnade församlingen, och det
vore jämväl svårt att i dylikt fall för den tillfälliga posten kunna påräkna
en erfaren prästman.

Kungl. May.ts minister i Berlin har vid överlämnandet av framställningen
förklarat sig på det livligaste tillstyrka bifall till densamma och särskilt fram -

4

Kungl. Maj:ts proposition Nr 188.

hållit, att det- erfordrades en äldre, med rik erfarenhet utrustad prästman
för att göra de stora kostnader, som nedlagts på församlingshuset, verkligt
fruktbärande och för att leda det rikt utvecklade församlingslivet. Om befattningen
som pastor ej bleve ordinarie, syntes det högst tvivelaktigt, att
det skulle lyckas att till densamma förvärva en prästman med erforderliga
kvalifikationer. Ej blott för församlingen utan även för svenskheten överhuvud
vore det sålunda av synnerlig vikt, att avlöningen till pastorn överfördes
till ordinarie stat.

Domkapitlet i Uppsala har den 25 juli 1923 inkommit med infordrat yttrande
och därvid anfört bland annat följande.

Pastorn i svenska församlingen i Berlin hade under många år i såväl
religiöst som socialt hänseende utfört ett förtjänstfullt och välsignelsebringande
arbete icke blott bland våra i Berlin med omnejd bosatta landsmän
utan ock bland det stora antal svenskar, som tillfälligtvis vistades därstädes.
Det vore en livssak för ifrågavarande betydande och framåtgående församling
att såsom pastor kunna påräkna en erfaren och sitt arbete hängiven
prästman. Trots rådande ekonomiska svårigheter hade kyrkofrågan under
stora uppoffringar från församlingsmedlemmarnas sida lösts utan kostnad
för statsverket, vilket förhållande utgjorde ett talande vittnesbörd om det
stora intresse, med vilket de kyrkliga angelägenheterna omfattades. Församlingen
vore sålunda väl förtjänt att i likhet med svenska församlingar i jämförliga
huvudstäder i utlandet erhålla en fastare organisation. På grund av
vad sålunda anförts ville domkapitlet på det varmaste tillstyrka bifall till
framställningen.

Statskontoret, som i ärendet avgivit utlåtande den 28 augusti 1923 har på
grund av de upplysningar, som i ärendet lämnats om församlingens utveckling
och omfattningen av den inom densamma bedrivna kyrkliga verksamheten,
samt under erinran, att motsvarande anslag till svenska församlingen
i Köpenhamn från och med 1918 vore uppfört å ordinarie stat, ansett sig
böra tillstyrka bifall till framställningen.

Beträffande de övriga svenska utlandsförsamlingarna torde jag få lämna
följande upplysningar.

Den svenske pastorn i London uppbär en årlig lön av 460 pund sterling,
varjämte han under de senare åren erhållit dyrtidstillägg, dock efter lägre
grunder än de som gällt statens befattningshavare i övrigt. Avlöningen bestrides
med medel, som tillföras församlingen genom en församlingen tillkommande
avgift av alla svenska handelsfartyg, som anlöpa engelsk hamn.

I Paris uppbär svenske pastorn dels 1,169 kronor av det under åttonde
huvudtiteln uppförda ordinarie anslaget till svenska kyrkan i Paris, dels 4,320
kronor av församlingsmedel. Därjämte åtnjuter han fri bostad samt uppbär
i egenskap av svensk sjömanspräst i Calais—Dunkerque 2,500 kronor årligen
från statsanslaget till sjömanspräster. Dyrtidstillägg utgår å de delar av avlöningen,
som bestridas av statsmedel.

Till avlöning av en svensk prästman i Köpenhamn utgick från anslaget
till beredande av religionsvård åt svenska sjömän m. fl. i utländska hamnar

Kungl- Majds proposition Nr 138. &

ett belopp av 4,000 kronor under vart och ett av åren 1901—1916 och
5,000 kronor under 1917. Sedan 1909 års riksdag anvisat anslag till uppförande
av en kyrkobyggnad med samlingslokaler in. m. för församlingen
i Köpenhamn samt en för församlingsverksamheten intresserad person testamenterat
ett belopp av 300,000 kronor till församlingen, under villkor bland
annat att pastorslönen uppfördes på ordinarie stat, gjorde Kungl. Maj:ti
statsverkspropositionen till 1917 års riksdag (se VIII H. T. p. 35) framställning
om anvisande av ett ordinarie anslag av 6,000 kronor till avlöning
av församlingens pastor, vilket förslag vann riksdagens bifall. I samband
med att avlöningen sålunda uppfördes på ordinarie stat, lämnade Kungl.
Maj:t medgivande om ikraftträdande av i församlingens kyrkoordning intågna
bestämmelser rörande tillsättande av pastor av enahanda innehåll
som de ovan refererade i kyrkoordningen för Berlinförsamlingen. A avlöningen
utgår dyrtidstillägg av statsmedel, varjämte pastorn av församlingen
åtnjuter bostadsförmån.

I Kristiania, varest någon svensk församling icke ännu blivit bildad,
är en kyrkobyggnad under uppförande. Svenske pastorn i Kristiania tjänstgör
såsom sjömanspräst och åtnjuter avlöning från anslaget till sjömanspräster
med 5,000 kronor årligen, å vilket belopp utgår dyrtidstillägg.

Riksdagen har beviljat anslag till kyrko- och församlingsbyggnader i
London (1908) med 100,000 kronor, i Paris (1910) med 125,000 kronor, i
Köpenhamn (1909) med 80,000 kronor och i Kristiania (1917) med 125,000
kronor, varjämte församlingen i London för sin byggnad erhållit ett räntefritt
lån av statsmedel å 60,000 kronor. Framställningar (1913 och 1921)
om bidrag till församlingshus i Berlin hava däremot icke föranlett någon

Kungl. Maj:ts åtgärd.

Den föreliggande framställningen från svenska Victoriaförsamlingen i Berlin
om uppförande i riksstaten såsom ordinarie anslag av det hittills i form
av extra anslag beviljade beloppet å 6,000 kronor till avlöning av församlingens
pastor synes mig vara värd beaktande. Såsom från församlingens
sida framhållits, torde det nämligen erbjuda stora svårigheter att — så länge
avlöningsbeloppet finnes uppfört allenast på extra stat och till följd därav
befattningen icke kan med ordinarie innehavare besättas — på ett mera
varaktigt sätt vid ifrågavarande syssla binda en prästman med den erfarenhet
och de övriga kvalifikationer, som erfordras för de med tjänsten förenade
betydelsefulla arbetsuppgifterna.

Sedan frågan om avlöningsanslagets uppförande å ordinarie stat förra
gången, 1918, var föremål för Kungl. Maj:ts prövning, hava församlingens
medlemmar genom egna betydande uppoffringar utan bidrag av svenska
staten skaffat församlingen egen kyrkobyggnad. Härigenom synes församlingens
fortbestånd vara på sådant sätt betryggat, att förenämnda, i kyrkoordningens
34 och 35 §§ meddelade bestämmelser om tillsättande av pastor
nu böra få träda i tillämpning. Medgivande härtill torde på samma sätt,
som skett ifråga om församlingen i Köpenhamn, kunna av Kungl. Maj:t
lämnas, därest riksdagen uppför anslaget å ordinarie stat.

Bihang till riksdagens protokoll 1024. 1 sand. 102 käft. (År 148.)

T. f. departementschefen.

6

Kungl. Maj:ts proposition Nr 138.

Under åberopande av vad jag sålunda anfört, hemställer jag, att Kungl.

Maj:t måtte föreslå riksdagen

att å åttonde huvudtiteln under avdelningen C. Kyrkliga
ändamål samt rubriken: Kleresistaten uppföra ett ordinarie
anslag å 6,000 kronor med titel: pastor vid svenska Victoriaförsamlingen
i Berlin.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
behagar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten
lämna bifall ävensom förordna, att proposition av den lydelse,
bilaga vid detta protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

C. d’Albedyhll.

Stockholm 1924, Tvär Haeggströms Boktryckeri A. B.