Kungl. Maj:ts proposition nr 117.
7
Nr 117.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående ersättning
till förre värnpliktige G. N. Häger; given
Stockholms slott den 14 mars 1924.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över försvarsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
Carl Malmroth.
Utdrag av protokollet över försvarsärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet
å Stockholms slott den 14 mars 1924.
Närvarande:
Statsministern Trygger, ministern för utrikes ärendena friherre Marks von
Wurtemberg, statsråden Malm, Ekeberg, Beskow, Malmroth, Hasselrot,
Stribsberg, Lubeck, Clason, M ohlin, Pettersson.
Departementschefen, statsrådet Malmroth anför:
I § 1 av förordningen den 18 juni 1909 (nr 89 sid. 1) om ersättning i
anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring, stadgas, att,
därest under militärtjänstgöring i fred olycksfall inträffar, sa att tjänstgörande
värnpliktig, volontär vid hären eller någon, som tillhör flottans eller
kustartilleriets stammanskap, varder skadad, eller därest person, som nu
nämnts, skadas under tjänstgöring i krig, staten skall utgiva ersättning jämlikt
vissa i förordningen stadgade grunder. Dylik ersättning utgives jämväl,
524 24
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 117.
°m sjukdom med därav följande skada yppas under eller efter slutad militärtjänstgöring
och tjänstgöringen skäligen kan antagas liava till sjukdomen
bidragit.
Göres ej framställning om ersättning i anledning av skada inom två år
efter det skadan yppades eller, där fråga är om ersättning i anledning av
dödsfall, från det döden inträdde, är, enligt den ursprungliga lydelsen av
§ 12 i omförmälda förordning, rätten till ersättning förverkad.
I sistnämnda stadgande har genom förordning den 4 juni 1920 (nr 305)
vidtagits den ändring, att beträffande skada, som yppats efter ingången av
år 1919, rätten till ersättning är förverkad, därest ej framställning om ersättning
i anledning av skada göres inom tre år från det för värnpliktig tjänstgöringen
samt för volontär vid hären och för den, som tillhör flottans eller
kustartilleriets stammanskap, anställningen upphörde eller från den senare
tidpunkt, da skadan yppades, eller, där fråga är om ersättning i anledning
av dödsfall, från det döden inträdde.
Ifrågavarande ersättning utgår från den i § 46 mom. 1 värnpliktslagen omförmälda
invalid- och pensionsfond.
Uti en till riksdagens militieombudsman ställd, den 13 mars 1923 dagtecknad
skrift anförde folkskolläraren J. A. Häger, att hans son Gustaf
Natanael Häger, som under åren 1915—1918 fullgjort honom åliggande värnpliktstjänstgöring
vid Älvsborgs regemente, i september 1918 hemförlovats
på grund av oduglighet till krigstjänst och av läkare förklarats sinnessjuk.
I december 1920 hade till regementet insänts ansökan om erhållande av
ersättning enligt förordningen den 18 juni 1909 om ersättning i anledning
av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring. Emellertid hade upplysning
erhållits därom, att rätten till ersättning enligt berörda förordning
förverkats, alldenstund ansökan om ersättning icke gjorts inom föreskriven
tid, och hade på grund härav ansökningen återkallats. J. A. Häger anhölle
nu om meddelande, huruvida ersättning kunde beredas, om förnyad ansökan
därom gjordes.
I ärendet inhämtade militieombudsmannen yttrande av chefen för Älvsborgs
regemente, vilken anförde, att lian för utrönande, huruvida militärtjänsten
kunde anses hava bidragit till den sinnessjukdom, varav Häger lede, infordrat
utredning av vederbörande bataljonschef samt yttrande av regementsläkaren
vid regementet; att regementschefens uppfattning vore, att berörda
utredning och yttrande icke syntes giva stöd för antagandet, att Hägers
sjukdomstillstånd skulle hava orsakats eller påverkats av hans militärtjänstgöring,
att den av J. A. Häger omnämnda ansökningen om erhållande av
ersättning inkommit till regementet under senare hälften av december 1920;
att ansökningen skriftligen återkallats den 10 januari 1921, under motivering
att sökanden ryktesvis fått klart för sig, att det i förevarande fall icke funnes
några utsikter till hjälp från riksförsäkringsanstalten; samt att ansökningen
till följd därav den 12 i sistnämnda månad återställts.
9
Kungl. Maj:ts proposition nr 117.
Vid regementschefens yttrande hade fogats dels utdrag av stamrullan
rörande Gustaf Natanael Häger, enligt vilket utdrag Häger hemförlovats
den 16 september 1918, dels utdrag ur regementets sjukjournal, utvisande
att Häger under år 1916 vid två olika tillfällen åtnjutit vård för neurasteni
och vid ett annat tillfälle varit under observation, samt att Häger den 11
september 1918 frikallats på grund av höggradig nervsvaghet, dels ock utdrag
ur vederbörande kompanis straff journal, innehållande uppgift om att
Häger vid två tillfällen under år 1916 undergått vaktarrest utan tjänstgöring,
som ålagts honom, i det ena fallet på grund av olovligt undanhållande och
ohörsamhet mot givna föreskrifter samt i det andra fallet på grund av brott
mot kasernordningen och osanna uppgifter.
J. A. Häger insände sedermera till militieombudsmannen bestyrkt avskrift
av ett av provinsialläkaren Gustaf Nystedt den 28 juli 1922 utfärdat intyg,
enligt vilket Gustaf Natanael Häger vore sinnessjuk och i synnerligt behov
av hospitalsvård.
Militieombudsmannen infordrade vidare utlåtande i ärendet av riksförsäkringsanstalten,
som i anledning härav inkom med eget yttrande ävensom
med av anstalten begärt yttrande av medicinalstyrelsen. I sitt yttrande anförde
medicinalstyrelsen, bland annat, att styrelsen anmodat överläkaren vid
Vänersborgs hospital och asyl O. Ottosson att, efter det Häger, för vilken
plats sökts å nämnda anstalt, blivit där intagen och undersökt, till styrelsen
inkomma med yttrande i ärendet. Ottosson hade emellertid i skrivelse
den 19 augusti 1923 meddelat, att Hägers fader, då sonen efterskrivits, förklarat,
att sonen på sista tiden betydligt förbättrats, vadan plats å hospitalet
icke toges i anspråk. Vid sådant förhållande hade undersökning av
Häger å hospitalet icke kommit till stånd. Enligt medicinalstyrelsens förmenande
kunde Hägers militärtjänstgöring icke skäligen anses hava bidragit
till uppkomsten men väl till utvecklingen av hans sinnessjukdom.
Vid medicinalstyrelsens utlåtande hade fogats utdrag ur styrelsens protokoll,
utvisande, att vid behandlingen av ifrågavarande ärende inom styrelsen
närvarit jämväl medlemmen av styrelsens vetenskapliga rad, professorn B.
Gadelius, vilken därvid anfört följande:
»Hägers farmoder var sinnessjuk; som barn var han trög, hade svårt att
läsa och var oemottaglig för aga. Försök i denna riktning gjorde honom
ursinnig. Småningom, på detta underlag av medfödd mindervärdighet, kommer
sinnessjukdomen till utveckling. Denna har otvetydigt formen av en liebefreni,
av den art som på grund av sitt framväxande ur en förefintlig lmbecillitet
av tyska författare kallas Propf-liebefreni. Denna form av psykos
begynner vanligen så långsamt och smygande, att det är omöjligt att fixera
tidpunkten för ett utbrott. I alla händelser torde sjukdomen ha varit markbar
redan under militärtjänsten 1916, alldenstund den envishet, tjuriga vrångsinthet
och motstånd i tjänsten, H. då visade, otvivelaktigt voro tidiga symptom
av negativistisk art. Då dessa symtom misskändes och H., i stället
för att som sjuk skiljas från militärtjänsten, upprepade gånger på grund av
sitt vrångsinta beteende straffades, så ligger häruti, även om militärtjänsten
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 117.
* SÅ? ej haft någon skuld till sinnessjukdomens utbrott, dock en om
ständighet,
som varit ägnad att bidraga till dess utveckling.-
liiksförsäkringsanstalten meddelade i sitt utlåtande, att, då framställning
om ersättning i anledning av Gustaf Natanael Hägers omförmälda sjukdom
icke gjorts inom den i förordningen den 18 juni 1909 om ersättning i anledning
av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring, föreskrivna tid,
anstalten funnit någon ersättning icke kunna tillerkännas Häger jämlikt berörda
förordning.
Med ö\ erlämnande av handlingarna i ärendet har riksdagens militieombudsman
i skrivelse till Kungl. Maj:t den 12 december 1923 anfört följande.
Av utredning, som landsfiskalen i Alingsås distrikt till militieombudsmannen
införskaffat, hade inhämtats, att Gustaf Natanael Häger vore fullmedellös
och sedan 1918 fullständigt oförmögen att försörja sig
själv; att faderns, folkskolläraren J. A. Hägers familj bestode av hustrun
och sex barn, av vilka två vore självförsörjande; att medel upplånats för
barnens uppfostran; samt att det för föräldrarna kändes i allra högsta grad
betungande att draga försorg om den sjuke sonen, särskilt som denne
fordrade nästan ständig tillsyn.
Enligt förordningen den 18 juni 1909 om ersättning i anledning av kroppsskada,
ådragen under militärtjänstgöring, utgå ve staten ersättning enligt de
i förordningen stadgade grunder, icke blott därest under militärtjänstgöring
i fred olycksfall inträffade, så att värnpliktig, volontär vid hären eller någoip
som tillhörde flottans eller kustartilleriets stammanskap, bleve skadad eller
därest person, som nu nämnts, skadades under tjänstgöring i krig, utan
om sjukdom med därav följande skada yppades under eller efter slutad
militärtjänstgöring, och tjänstgöringen skäligen kunde antagas hava bidragit
till sjukdomen. Av medicinalstyrelsens i ärendet avgivna utlåtande syntes
framgå, att Gustaf Natanael Häger med hänsyn till sjukdomens beskaffenhet
varit berättigad till ersättning enligt berörda förordning. Enligt förordningens
§ 12 i dess ursprungliga lydelse skulle ansökan om ersättning enligt
förordningen hava gjorts inom två år från det tjänstgöringen upphörde.
Då ansökan emellertid icke ingivits förrän ungefär två år tre månader efter
hemförlovningen, kunde ersättning författningsenligt icke beviljas. Efter
därom av Kungl. Maj:t gjord framställning hade emellertid riksdagen vid
olika tillfällen meddelat dispens från den i förordningen förefintliga preskriptionsbestämmelsen.
Sedan preskriptionstiden genom förordningen den 4 juni
1920 utsträckts till tre år i fråga om skada, som yppats efter ingången av
år 1919, hade _ den beviljade dispensen i regel avsett sådana fall, där den
äldre preskriptionsbestämmelsen gällt och framställning om ersättning gjorts
inom tre år.
Av handlingarna i ärendet framginge, att ansökan om ersättning i förevarande
fall ingivits inom tre är efter hemförlovningen. Att ansökningen
sedermera återkallats, syntes icke böra tillmätas betydelse, då anledningen
därtill torde varit den av Hägers fader uppgivna, nämligen att ansökningen
för sent ingivits. Då därjämte av ovan omförmälda, av vederbörande landsfiskal
förebragta utredning syntes framgå, att varken Gustaf Natanael Häger
eller hans föräldrar vore i sådana ekonomiska omständigheter, att det fördenskull
borde begäras, att de själva vidkändes de i anledning av sjukdomen
uppkomna kostnader, syntes billigheten kräva, att medgivande lämnades till
provning av frågan om Hägers rätt till ersättning enligt förordningen den
11
Kungl. Majits proposition nr 117.
18 juni 1909 utan hinder därav, att framställning om ersättning icke blivit
gjord inom den tid, som föreskrivits i § 12 av berörda förordning, sådant
detta författningsrum ursprungligen lydde.
Med anledning av 16 § i den för riksdagens militieombudsman utiardade
instruktion både militieombudsmannen ansett sig böra hos Kungl. Ma,j:t anmäla
detta ärende till det avseende, Kungl. Maj:t kunde finna omständigheterna
föranleda.
I häröver den 31 december 1923 avgivet utlåtande har r iksförsäkring sanstalten
anfört, att ämbetsverket för sin del funne tvekan råda, huruvida
militärtjänstgöringen bidragit till Hägers sinnessjukdom på sätt förordningen
den 18 juni 1909 om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under
militärtjänstgöring, förutsatte. Då emellertid medicinalstyrelsen förklarat,
att Hägers militärtjänstgöring icke skäligen kunde anses hava bidragit till
uppkomsten men väl till utvecklingen av hans sinnessjukdom, funne sig liksförsäkringsanstalten
kunna tillstyrka, att ersättning tillerkändes Hägei för
ifrågavarande sjukdom enligt bestämmelserna i omförmälda förordning.
Såsom av den lämnade redogörelsen framgår, har i förevarande fall ansökning
om ersättning jämlikt förenämnda förordning den 18 juni 1909 visserligen
icke gjorts inom behörig tid av tva ar från det skadan yppades,
men likväl inom den tid av tre år, som vederbort, därest den år 1920 beslutade
ändrade preskriptionsbestämmelsen varit tillämplig. I ett flertal
dylika fall har, efter riksdagens medgivande, dispens meddelats från preskriptionsbestämmelsen
i fråga. Den omständigheten, att den av Hägers
fader i december månad 1920 gjorda ansökningen sedermera återkallats, torde
av skäl, som militieombudsmannen anfört, icke böra tillmätas någon betydelse
i förevarande avseende. På grund härav och då, enligt vad utredningen
i ärendet giver vid handen, Hägers militärtjänstgöring skäligen kan
antagas hava bidragit till utvecklingen av hans sinnessjukdom, får jag hemställa,
att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva,
att till förre värnpliktige Gustaf Natanael Häger ma, utan hinder av att
framställning om ersättning icke gjorts inom föreskriven tid, från beväringsmanskapets
invalid- och pensionsfond utbetalas den ersättning, vartill han
kan anses berättigad enligt de i förordningen den 18 juni 1909 om ersättning
i anledning av kroppskada, ådragen under militärtjänstgöring, angivna grunder.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
behagar hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Kegenten
lämna bifall samt förordnar, att proposition av den lydelse, bilaga
vid detta protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Eric Baad-Heimer.
Departements
chefen.