Kungl. Maj:ts proposition Nr 11.

1

Nr 11.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående
upphävande av danska och norska skiljemynts giltighet som
lagligt betalningsmedel i Sverige; given Stockholms slott den
12 januari 1924.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över
finansärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen
att — sedan förslag framställts att mellan Sverige, Danmark och Norge
träffa överenskommelse om en tilläggsartikel till den mellan samma länder
gällande myntkonventionen enligt vad den här såsom bilaga I närslutna
svenska texten till föreslagna överenskommelse utvisar — med godkännande
av samma tilläggsartikel och under förutsättning att tilläggsartikeln
varder i behörig ordning ratificerad, för sin del antaga härvid såsom
bilaga II fogade förslag till lag angående upphävande av danska och
norska skiljemynts giltighet som lagligt betalningsmedel i Sverige.

GUSTAF.

K. J. Beskow.

Bihang till riksdagens protokoll 1924. 1 saml. 10 höft. (Nr 11.)

1

2

Kungl. Maj:ts proposition Nr 11.

Bilaga I.

Förslag

till

tilläggsartikel till myntkonventionen (len 27 maj 1873 och tilläggskonventionen
den 16 oktober 1875.

1.

Det skall vara varje rikes finansförvaltning tillåtet att, utan hinder av
bestämmelserna i myntkonventionen med senare tilläggsartiklar, för sin
räkning låta prägla skiljemynt, vilka skola vara lagligt betalningsmedel
allenast inom det rike, för vars räkning de präglats.

Bestämmelser om det värde, varå dessa skiljemynt skola lyda, liksom
om deras metalliska sammansättning, vikt, form och prägel, meddelas av
det rike, för vars räkning mynten präglas; dock att de genom sitt utseende
skola tydligt skilja sig från de skiljemynt, som hittills präglats i
enlighet med konventionens bestämmelser.

Såsom skiljemynt, utgörande lagligt betalningsmedel allenast inom
varje särskilt rike, skola också anses mynt, som präglats i enlighet med
konventionens föreskrifter, försåvitt åt desamma genom hålslagning eller
på annat lika tydligt sätt förlänats ett utseende, som skiljer sig från det
ursprungliga.

2.

Vad i konventionen med tilläggsartiklar är stadgat skall icke äga tilllämpning
å skiljemynt, som enligt bestämmelserna i denna tilläggsartikel 1
skola vara lagligt betalningsmedel allenast inom vidkommande rikes
gränser; dock att sådana mynt skola utvisa, för vilket rike, vid vilket
myntverk och vilket år de äro präglade.

3.

Varje rikes finansförvaltning skall meddela de andra rikenas finansförvaltningar
alla lagar, förordningar och bestämmelser, som må komma
att utfärdas beträffande skiljemynt, som skola vara lagligt betalningsmedel
allenast inom sagda rike, ävensom tillställa sagda finansförvaltningar
förslag till och prov på alla sådana skiljemynt.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 11. 3

4.

Skiljemynt, präglade enligt konventionen med tilläggsartiklar i ett av
rikena, skola upphöra att vara lagligt betalningsmedel i de andra rikena,
sedan sex månader förflutit från den dag, då denna tilläggsartikel trätt i
kraft.

5.

Denna tilläggsartikel förbliver gällande intill dess ett år förflutit från
den dag, då något av rikena uppsagt densamma.

Efter uppsägningsfristens tilländalöpande skola dock skiljemynt, som i
enlighet med konventionen med tilläggsartiklar präglats i något av rikena,
icke återfå sin egenskap av lagligt betalningsmedel i de övriga rikena,
och skiljemynt, som enligt bestämmelserna i denna tilläggsartikel 1 gälla
såsom lagligt betalningsmedel allenast inom vidkommande rikes gränser,
icke därigenom förlora denna sin egenskap.

6.

Denna tilläggsartikel skall ratificeras så snart vederbörande representationers
samtycke blivit meddelat, och ratifikationerna skola därefter deponeras
i Kristiania så snart ske kan.

Denna tilläggsartikel skall träda i kraft dagen efter den, å vilken sagda
deponering ägt rum.

4

Kungl. Maj:ts proposition Nr 11.

Bilaga II.

Förslag

till

lag angående npphävande av danska och norska skiljemynts giltighet
som lagligt betalningsmedel i Sverige.

Härigenom förordnas som följer:

Danska och norska skiljemynt, präglade enligt den mellan Sverige, Danmark
och Norge gällande myntkonventionen och tilläggsartiklarna till
densamma den 22 februari 1917 och den 11 maj 1920, skola upphöra att vara
lagligt betalningsmedel i Sverige, och skall förty här i riket icke någon
vara pliktig att mottaga sådana mynt i betalning.

Mynt, varom nu sagts, skola tillsvidare, vid anfordran, inlösas av riksbanken
efter deras lydelse med svenskt skiljemynt eller riksbankens sedlar.
Inlösen sker vid varje riksbankens kontor.

Denna lag skall träda i kraft å dag, som av Konungen bestämmes.
Genom denna lag upphäves vad däremot finnes stridande i § 17 i lagen
den 30 maj 1873.

Kanyl. Maj:ts proposition Nr 11.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 12 januari 1924.

Närvarande:

Statsministern Trygger, ministern för utrikes ärendena friherre Marks von
Wurtemberg, statsråden Malm, Ekeberg, Beskow, Malmroth, Hasselrot,
Lubeck, Clason, Wohlin, Pettersson.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Beskow, anför efter gemensam
beredning med ministern för utrikes ärendena samt chefen för justitiedepartementet
:

Huvudbestämmelserna i den mellan Sverige, Danmark och Norge
gällande myntkonventionen (Sv. förf.-saml. 1873 nr 36 och 1876
nr 10) innehålla, att de tre rikena antagit guld som grund för ett
gemensamt myntsystem (art. I), att räkneenheten skall vara gemensam
(art. II), samt att enligt konventionen präglade mynt, såväl
huvudmynt som skiljemynt, skola med vissa, inskränkningar vara lagligt
betalningsmedel efter det värde, varå de lyda, i alla tre rikena, utan
hänsyn till i vilket rike de äro präglade, så snart de blott ej blivit vanställda
eller på olagligt sätt skadade (art. IX). I anslutning till dessa bestämmelser
hava de tre rikena åtagit sig en ömsesidig inväxlingsskyldighet,
innefattande dels att varje rikes finansförvaltning skall från de
andra rikenas finansförvaltningar mottaga och med gångbart mynt inväxla
sådana, med rikets prägel försedda, nötta mynt, som äro inkomna
i någon av det andra rikets statskassor och icke åter kunna av densamma
utgivas, dels ock att varje rikes finansförvaltning skall från de andra rikenas
finansförvaltningar mottaga och med huvudmynt inväxla vilket som helst
med tio kronor delbart belopp av skiljemynt, som äro försedda med rikets
prägel (art. XI). Konventionen gäller intill dess ett år förflutit från det
ett av rikena uppsagt den, dock att den ömsesidiga inväxlingsskyldigheten
rikena emellan skall fortfara att gälla under en tid av två år efter
konventionens upphörande (art. XVIII).

Genom tilläggsartiklar den 22 februari 1917 (K. prop. nr 93) och den 11
maj 1920 (K. prop. nr 399) har myntkonventionen, enligt vilken allenast
skiljemynt av silver och brons kunna präglas, i tillämpliga delar utsträckts
att gälla jämväl med avseende å skiljemynt av järn och kopparnickel.

Konventionens bestämmelser om skandinavisk gemenskap på myntväsendets
område hava i lagen den 30 maj 1873 (nr 31) om rikets mynt så till
vida fått uttryck, som i § 171 av nämnda lag stadgas, att givna bestämmelser

1 Senaste lydelse, 1920: ,309.

6

Kungl. Maj:ts proposition Nr It.

om svenska mynts giltighet som betalningsmedel, deras in välling och utgivande
av statens kassor skola, på sätt myntkonventionen förmår, även
gälla om de i överensstämmelse med samma konvention för Danmark
och Norge präglade mynt.

Sedan de tre rikena kort efter världskrigets utbrott inställt inlösningen
av sedlar med guld samt infört giildexportförbud, hava efter hand skiljaktigheter
inträtt i värdet på svensk, dansk och norsk krona till den svenska
kronans fördel. Den numera avsevärda kursskillnaden mellan å ena sidan
svensk samt å andra sidan dansk och norsk valuta har givit upphov till
en omfattande smuggling av danska och norska skiljemynt till Sverige, en
smuggling som givetvis medför allvarliga olägenheter framför allt för
våra grannländer, vilka jämlikt myntkonventionen (art. XI) äro pliktiga
att från den svenska finansförvaltningen inlösa de insmugglade mynten
med guld och således till ett betydligt högre värde än de äga i präglingslandet.
Att Sverige på allt sätt bör lämna sin medverkan i kampen mot
smugglingen synes mig uppenbart, blott icke därigenom berättigade svenska
intressen åsidosättas.

Sedan norska regeringen inbjudit svenska regeringen att sända delegerade
till en konferens mellan de tre nordiska ländernas regeringar i och för
behandling av frågan om prägling av skiljemynt, avsedda för omsättning
endast i det egna landet, samt Kungl. Maj:t den 9 oktober 1923 antagit
samma inbjudan, hölls ifrågavarande konferens i Kristiania den 29—31
oktober 1923 mellan delegerade från Sverige, Danmark och Norge. Enligt
vid konferensen fört protokoll enade sig de delegerade om att föreslå sina
regeringar att antaga en tilläggsartikel till myntkonventionen, lydande i
svensk text sålunda:

»1,

Det skall vara varje rikes finansförvaltning tillåtet att, utan hinder av
bestämmelserna i myntkonventionen med senare tilläggsartiklar, för sin
räkning låta prägla skiljemynt, vilka skola vara lagligt betalningsmedel
allenast inom det rike, för vars räkning de präglats.

Bestämmelser om det värde, varå dessa skiljemynt skola lyda, liksom
om deras metalliska sammansättning, vikt, form och prägel, meddelas av
det rike, för vars räkning mynten präglas; dock att de genom sitt utseende
skola tydligt skilja sig från de skiljemynt, som hittills präglats i
enlighet med konventionens bestämmelser.

Såsom skiljemynt, utgörande lagligt betalningsmedel allenast inom
varje särskilt rike, skola också anses mynt, som präglats i enlighet med
konventionens föreskrifter, försåvitt åt desamma genom hålslagning eller
på annat lika tydligt sätt förlänats ett utseende, som skiljer sig från det
ursprungliga.

Kanal. Maj:ts proposition Nr 11. 7

2.

Vad i konventionen med tilläggsartiklar är stadgat skall icke äga tilllämpning
å skiljemynt, som enligt bestämmelserna i denna tilläggsartikel
1 skola vara lagligt betalningsmedel allenast inom vidkommande
rikes gränser; dock att sådana mynt skola utvisa, för vilket rike, vid vilket
myntverk och vilket år de äro präglade.

3.

Varje rikes finansförvaltning skall meddela de andra rikenas finansförvaltningar
alla lagar, förordningar och bestämmelser, som må komma
att utfärdas beträffande skiljemynt, som skola vara lagligt betalningsmedel
allenast inom sagda rike, ävensom tillställa sagda finansförvaltningar
förslag till och prov på alla sådana skiljemynt.

4.

Denna tilläggsartikel förbliver gällande intill dess ett år förflutit från
den dag, då något av rikena uppsagt densamma.

5.

Denna tilläggsartikel skall ratificeras så snart vederbörande representationers
samtycke blivit meddelat, och ratifikationerna skola därefter deponeras
i Kristiania så snart ske kan.

Denna tilläggsartikel skall träda i kraft dagen efter den, å vilken sagda
deponering ägt rum.»

För att påskynda uppnåendet av det avsedda ändamålet — smugglingens
förebyggande — föreslogs under förhandlingarna från norsk sida, att i
den sålunda godkända tilläggsartikeln måtte intagas följande bestämmelser: »I.

Skiljemynt, präglat enligt konventionen (eller tilläggsartiklar) i ett
av rikena, upphör att vara lagligt betalningsmedel i de två andra rikena
vid utgången av april månad 1924.

Den i konventionens artikel XI föreskrivna inväxling upphör vid utgången
av juli månad 1924.

II. Denna tilläggsartikel kan uppsägas att upphöra ett år efter uppsägning,
men myntkonventionens bestämmelser om skiljemynt träda
dock icke åter i kraft utan förnyat avtal mellan rikena.»

Konferensen ansåg sig icke kunna taga ståndpunkt till de i dessa bestämmelser
omhandlade spörsmål, vilka de delegerade icke haft anledning
överväga. De delegerade enade sig emellertid om att hos sina
respektive regeringar hemställa, att de föreslagna bestämmelserna
måtte göras till föremål för särskilda överläggningar. Konferensen

8

Kungl. Maj:ts proposition Nr 11.

förutsatte, att sådana överläggningar skulle upptagas så snart ske
kunde, samt att i förekommande fall resultatet av förhandlingarna skulle
inarbetas i det föreliggande förslaget till tilläggsartikel.

Över såväl konferensens förslag som de från norsk sida föreslagna bestämmelserna
hava fullmäktige i Sveriges riksbank den 4 december 1923
samt mynt- och justeringsverket den 5 i samma månad avgivit yttranden.

Mot det av konferensen godkända förslaget till tilläggsartikel hava
bankofullmäktige icke käft något att erinra, ej heller mynt- och justeringsverket
i vidare mån än att ämbetsverket ansett, att de föreslagna nya
skiljemynt, som präglas i ett av rikena, böra beträffande form och prägel
underställas godkännande från övriga riken. Det från norsk sida framställda
förslaget om upphävande av konventionsskiljemyntens giltighet
som lagligt betalningsmedel utanför det egna landet har icke givit
anledning till annan erinran, än att den föreslagna tidsfristen ansetts
böra utsträckas till sex månader, enligt bankofullmäktiges mening
räknade från det til läggsartikeln blivit ratificerad. Fullmäktige hava
tillika framhållit, att upphävandet av skiljemyntens egenskap av lagligt
betalningsmedel icke kunde väntas hava åsyftad verkan, om icke upphävandet
kompletterades med förbud mot införsel till Sverige av danska
och norska skiljemynt. Vad åter angår det norska förslaget om upphävande
av den i myntkonventionens artikel XI stadgade inväxlingsskyldigheten
de tre rikena emeilan, hava bankofullmäktige bestämt motsatt
sig detsamma, varjämte mynt- och justeringsverket ansett de däri
angivna tidsfristerna alltför knappt tillmätta. Bankofullmäktige anföra i
denna del följande:

»Det är så långt ifrån, att den för denna inväxling bestämda tiden kan
förkortas, att det snarare kan ifrågasättas, huruvida icke den tidsfrist, för
vilken den de tre rikenas finansförvaltningar ömsesidigt åliggande inväxlingsskyldigheten
gäller — tre år från konventionens uppsägning — borde
bortfalla och ersättas av en obegränsad skyldighet att inlösa mynten, så
länge med säkerhet kan skönjas, för vilket rikes räkning mynten äro präglade.
»

Fullmäktige hava slutligen förordat, att i stället för mom. II i norska förslaget
intages eu bestämmelse därom, att tilläggsartikeln må uppsägas
allenast i samband med uppsägning av myntkonventionen.

Då jag den 7 december 1923, efter gemensam beredning med ministern
för utrikes ärendena, underställde ärendet Kungl. Maj:ts prövning, förklarade
jag mig i huvudsak kunna godkänna de av bankofullmäktige angivna
riktlinjer för ett biträdande från svensk sida av en överenskommelse
i ämnet. Jag framhöll således, att den tid, inom vilken skiljemynt
skulle kunna upphöra att vara lagligt betalningsmedel inom annat land
än präglingslandet, kunde — med hänsyn till önskvärdheten att tillmötes -

Kungl. Maj:ts proposition Nr It.

9

gå de från norsk sida framställda önskemålen — bestämmas till sex i
stället för såsom enligt konventionen tolv månader. Därvid utgick jag
från, att frågan om rätten för den svenska allmänheten att hos riksbanken
få inväxlade danska och norska skiljemynt i främsta rummet var att bedöma
som en inre svensk angelägenhet. I syfte att ytterligare stödja
grannländerna i deras strävanden att bekämpa skiljemyntssmugglingen
förklarade jag mig anse införsel till Sverige av danska och norska skiljemynt
kunna tillsvidare förbjudas. Däremot krävde svenska intressen, att
rätten för vårt lands finansförvaltning att erhålla danska och norska
skiljemynt inväxlade hos Danmarks och Norges finansförvaltningar fortbestode
oförändrad, så länge konventionen var gällande i denna del.

Sedan Kungl. Maj:t, med godkännande av de av mig sålunda angivna
riktlinjerna såsom utgångspunkt för fortsatta underhandlingar i ämnet,
utfärdat inbjudan till ny konferens, sammanträdde denna i Stockholm den
14 och 15 december 1923. Enligt vid konferensen fört protokoll hava de
delegerade enat sig om att föreslå sina regeringar att såsom tillägg till
den vid konferensen i Kristiania föreslagna tilläggsartikeln antaga följande
bestämmelser såsom mom. 4 och 5 av tilläggsartikeln:

»4.

Skiljemynt, präglade enligt konventionen med tilläggsartiklar i ett av
rikena, skola upphöra att vara lagligt betalningsmedel i de andra rikena,
sedan sex månader förflutit från den dag, då denna tilläggsartikel trätt
i kraft.

5.

Denna tilläggsartikel förbliver gällande intill dess ett år förflutit från
den dag, då något av rikena uppsagt densamma.

Efter uppsägningsfristens tilländalöpande skola dock skiljemynt, som
i enlighet med konventionen med tilläggsartiklar präglats i något av
rikena, icke återfå sin egenskap av lagligt betalningsmedel i de övriga
rikena, och skiljemynt, som enligt bestämmelserna i denna tilläggsartikel
1 gälla såsom lagligt betalningsmedel allenast inom vidkommande rikes
gränser, icke därigenom förlora denna sin egenskap.»

Jämlikt konferensens förslag skulle i den tidigare föreslagna tilläggsartikeln
mom. 4 utgå och mom. 5 erhålla nummerbeteckningen 6.

Den föreslagna tilläggsartikeln innehåller sålunda i slutgiltigt skick
följande bestämmelser:

»1.

Det skall vara varje rikes finansförvaltning tillåtet att, utan hinder av
béstämmelserna i myntkonventionen med senare tilläggsartiklar, för sin
räkning låta prägla skiljemynt, vilka skola vara lagligt betalningsmedel
allenast inom det rike, för vars räkning de präglats.

Bihang till riksdagens protokoll 1924. 1 samt. 10 höft- (Nr 11.) 2

10

Kungl. Maj:ts proposition Nr 11.

Bestämmelser om det värde, varå dessa skiljemynt skola lyda, liksom
om deras metalliska sammansättning, vikt, form och prägel, meddelas av
det rike, för vars räkning mynten präglas; dock att de genom sitt utseende
skola tydligt skilja sig från de skiljemynt, som hittills präglats i
enlighet med konventionens bestämmelser.

Såsom skiljemynt, utgörande lagligt betalningsmedel allenast inom varje
särskilt rike, skola också anses mynt, som präglats i enlighet med konventionens
föreskrifter, försåvitt åt desamma genom hålslagning eller på
annat lika tydligt sätt förlänats ett utseende, som skiljer sig från det ursprungliga.

2.

Vad i konventionen med tilläggsartiklar är stadgat skall icke äga tillämpning
å skiljemynt, som enligt bestämmelserna i denna tilläggsartikel
1 skola vara lagligt betalningsmedel allenast inom vidkommande
rikes gränser; dock att sådana mynt skola utvisa, för vilket rike, vid
vilket myntverk och vilket år de äro präglade.

3.

Varje rikes finansförvaltning skall meddela de andra rikenas finansförvaltningar
alla lagar, förordningar och bestämmelser, som må komma
att utfärdas beträffande skiljemynt, som skola vara lagligt betalningsmedel
allenast inom sagda rike, ävensom tillställa sagda finansförvaltningar
förslag till och prov på alla sådana skiljemynt.

4.

Skiljemynt, präglade enligt konventionen med tilläggsartiklar i ett av
rikena, skola upphöra att vara lagligt betalningsmedel i de andra rikena,
sedan sex månader förflutit från den dag, då denna tilläggsartikel trätt
i kraft.

5.

Denna tilläggsartikel förbliver gällande intill dess ett år förflutit från
den dag, då något av rikena uppsagt densamma.

Efter uppsägningsfristens tilländalöpande skola dock skiljemynt, som i
enlighet med konventionen med tilläggsartiklar präglats i något av rikena,
icke återfå sin egenskap av lagligt betalningsmedel i de övriga rikena,
och skiljemynt, som enligt bestämmelserna i denna tilläggsartikel 1 gälla
såsom lagligt betalningsmedel allenast inom vidkommande rikes gränser,
icke därigenom förlora denna sin egenskap.

6.

Denna tilläggsartikel skall ratificeras så snart vederbörande representationers
samtycke blivit meddelat, och ratifikationerna skola därefter deponeras
i Kristiania så snart ske kan.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 11. 11

Denna tilläggsartikel skall träda i kraft dagen efter den, å vilken sagda
deponering ägt rum.»

Såväl fullmäktige i Sveriges riksbank som mynt- och justeringsverket
hava i avgivna yttranden förklarat sig icke hava något att erinra mot de
av konferensen i Stockholm föreslagna nya bestämmelserna.

Tilläggsartikelns godkännande påkallar ändring av § IT i lagen den 30
maj 1873 om rikets mynt. Av praktiska skäl har det befunnits lämpligt att
giva denna ändring formen av en särskild lag, varigenom positivt utsäges,
att de danska och norska skiljemynten skola upphöra att vara lagligt
betalningsmedel i Sverige. Dessa mynt böra emellertid fortfarande
tillsvidare, till förebyggande av rättsförlust för den enskilde, mlösas av
riksbanken.

Framdeles och sedan sig visat, om tilläggsartikeln varder godkänd och
ratificerad, har jag för avsikt att föreslå Kungl. Maj:t att meddela förhud
mot införsel till riket av danska och norska skiljemynt, att träda i kraft
senast vid den tid, då dessa mynt upphöra att vara lagligt betalningsmedel.
Ävenledes torde jag under enahanda förutsättning få gorå framställning
om de bestämmelser, som erfordras för att påskynda indragningen
ur den allmänna rörelsen av danska och norska skiljemynt.

Sedan departementschefen härefter uppläst ett inom finansdepartementet
utarbetat förslag till lag angående upphävande av danska och norska
skiljemynts giltighet som lagligt betalningsmedel i Sverige, hemställer
departementschefen, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen

att, med godkännande av omförmälda tilläggsartikel till myntkonventionen
och under förutsättning att tilläggsartikeln varder i behörig ordning
ratificerad, för sin del antaga berörda lagförslag.

Till denna, av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagar Hans Maj:t Konungen lämna bifall;
och skall proposition av den lydelse, bilagan litt.
vid detta protokoll utvisar, avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:
Gunnar Grip.

Stockholm, Isaac Marcus’ Boktryckeri-Aktiebolag, 192-1.