Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

1

Nr 107.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående avskrivning
av visst av postsparbanksmedel felaktigt
utbetalat belopp; given Stockholms slott den 7 mars
1924.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden för denna dag, föreslå riksdagen
att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro,
enligt Dess nådiga beslut:

GUSTAF ADOLF.

Sven Liibeck.

Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 7 mars 1924.

Närvarande:

Statsministern Trygger, ministern för utrikes ärendena friherre Marks von
Wörtemberg, statsråden Malm, Ekeberg, Beskow, Malmroth, Hasselrot,
Stridsberg, Lubeck, Clason, Wohlin, Pettersson.

Departementschefen, statsrådet Lubeck anför:

I skrivelse den 8 januari 1923 har generalpoststyrelsen anhållit om bemyndigande
att låta i postsparbankens räkenskaper avföra ett belopp av ettusen
kronor, vilket kommit att oriktigt utbetalas å motboken nr 60,366 serien V.
och låta den härigenom uppkomna förlusten drabba postsparbanken.

Angående förloppet av ifrågavarande utbetalning inhämtas av handlingarna
i ärendet huvudsakligen följande.

Ägaren till postsparbanksmotboken nr 60,366 serien V., arbetaren Carl
Ludvig Gustafsson, uppsade den 21 september 1920 vid postkontoret NorrköBihang
till riksdagens protokoll 192-t. 1 samt. 79 höft. (Nr 107). 1

Kungl Maj ds proposition nr 107.

2

ping 2 ett belopp av 1,651 kronor till utbetalning den 6 oktober 1920. Den
posttjänsteman, som mottog och granskade uppsägningsblanketten med ledning
av den företedda motboken, fann ej anledning till anmärkning utan avstämplade
blanketten och insände densamma till postsparbanken. Den tjänsteman,
som inom postsparbanken hade att granska den inkomna uppsägningen
efter vederbörande konto, t. f. kontorsskrivaren Thyra von''Scheven,
iakttog ej, att enligt kontot behållningen å boken rätteligen uppgick till
endast 651 kronor 95 öre, utan bemyndigade postkontoret Norrköping 2 att
den 6 oktober 1920 till sökanden utbetala det uppsagda beloppet, 1,651 kronor.
Enligt ett nämnda dag dagtecknat kvitto, utskrivet med annan persons
hjälp, men egenhändigt undertecknat av motbokens ägare, ovannämnde
Gustafsson, har denne jämväl å postkontoret uppburit nämnda belopp. Beloppet
blev ock avfört i nämnda postkontors räkenskaper såsom utbetalt.
När felaktigheten vid eftergranskning av postsparbankens räkenskaper upptäcktes
och Gustafsson till följd härav krävdes på det belopp av ettusen kronor,
vilket han syntes hava uppburit för mycket, förklarade emellertid
Gustafsson med bestämdhet, att han allenast mottagit 651 kronor. Sedan
postsparbanken vid rådhusrätten i Norrköping yrkat åläggande för Gustafsson
att återgälda nyssnämnda belopp, 1,00U kronor, förelädes Gustafsson
att i målet värja sig med ed och därvid betyga, att han den 6 oktober 1920
å nämnda motbok icke utbekommit mera än 651 kronor. Gustafsson gick
eden, varefter rådhusrätten i avkunnad dom förklarade, att postsparbankens
talan om återbekommande av ifrågavarande belopp icke kunde bifallas. Ej
heller eljest har upplysning kunnat vinnas om vem som åtkommit beloppet,
och någon utsikt att återbekomma beloppet från den, som obehörigen kan
hava tillägnat sig detsamma, torde icke förefinnas.

Uppenbarligen har fröken von Scheven icke iakttagit nödig uppmärksamhet.
Hon har också medgivit, att från hennes sida en felläsning förekommit,
i det att hon icke observerat tusentalssiffran (1) i en tidigare uttagningspost.
Fröken von Scheven framhåller såsom förklaring härtill, att
denna tusentalssiffra varit så svag, att hon med sin något nedsatta synförmåga
icke iakttagit densamma, helst dagerförhållandena i det bokföringsrum,
i vilket hon vid ifrågavarande tid varit placerad, icke varit tillfredsställande,
något som enligt hennes mening visas av att samma post i samma konto
förorsakat en annan expedient samma felläsning.

Likväl torde kunna sägas, att ifrågavarande felaktiga förfarande från fröken
von Schevens sida icke i och för sig hade behövt medföra för hög utbetalning
å ifrågavarande motbok, utan denna utbetalning har i andra hand möjliggjorts
genom felaktigt eller obehörigt förfarande med motboken från annan persons
sida. Trots motboksägarens förnekande torde det nämligen kunna antagas, att
motboken upptagit en behållning av 1,651 kronor i stället för 651 kronor. Den
utbetalande posttjänsteman, som hade att i motboken anteckna uttagningen
samt saldera motboken, skulle nämligen i annat fall hava observerat, att det
mottagna utbetalningsbemyndigandet lydde å ett belopp, som med 1,000 kronor

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

o

översteg tillgodohavandet enligt motboken. I ett antal föregående av olika
personer utskrivna uppsägningar på samma motbok bar ock motboksbehållningen
angivits med belopp, som med 1,000 kronor överstigit det verkliga
tillgodohavandet. De sålunda iakttagna skiljaktigheterna föranledde emellertid
ej, såsom bort ske, verkställande av utredning, och motboken har ej, efter det
sådan skiljaktighet iakttagits, varit inne hos postsparbanken. Den för höga
behållningssiffran i motboken kan tänkas hava uppkommit genom felaktig
summering eller saldering i motboken, verkställd av någon tjänsteman vid
postverket, eller på grund av obehörigt förfarande med motboken. Huru
härmed förhåller sig, och vilken person, som förorsakat felaktigheten, kan
emellertid numera ej utredas, då motboken, enligt motboksägarens uppgift,
förkommit.

Generalpoststyrelsen framhåller i sin förenämnda skrivelse, att, då ett Generalpoståläggande
för fröken von Scheven att gottgöra postsparbanken ifrågavarande
relativt höga belopp antagligen skulle komma att försätta henne i ekonomiska
svårigheter, har generalpoststyrelsen icke ansett sig kunna tätta beslut i
sådan riktning. Då tillika fröken von Schevens tjänstgöring — frånsett nu
ifrågavarande fall — varit av beskaffenhet att kunna väl vitsordas, har
generalpoststyrelsen hemställt om bemyndigande att i postsparbankens räkenskaper
avföra beloppet och låta förlusten drabba postsparbanksrörelsen.

Styrelsen framhåller, att styrelsen vid eventuellt bifall härtill kommer att
låta undersöka, i vad mån ärendet är av beskaffenhet att böra föranleda
disciplinär bestraffning för fröken von Scheven och eventuellt för andra
tjänstemän.

Infordrade utlåtanden hava avgivits av statskontoret den 21 februari 1923
och av riksräkenskapsverket den 14 november 1923.

Statskontoret hemställer för sin del, att generalpoststyrelsens framställning
icke måtte föranleda någon Kungl Maj:ts åtgärd. Det lärer nämligen, framhåller
statskontoret, tillkomma generalpoststyrelsen att själv besluta, huruvida
talan om ersättande av ifrågavarande belopp, 1,000 kronor, bör anhängiggöras
mot någon befattningshavare vid postverket, varjämte styrelsen även
lärer äga befogenhet att, därest sådan åtgärd anses icke böra vidtagas, låta
avföra beloppet i postsparbankens räkenskaper.

Riksräkenskapsverket anför under hänvisning till i ämnet gällande för- Riksräkaifattningar,
att då framställningen torde innebära hemställan om ett efter- s,''aPsver,ieigivande
av fordran å ersättning för förlust, uppkommen genom tjänstemans
vållande, utan att vederbörlig utredning i ärendet föreligger om bristande
tillgång hos den vållande till förlustens ersättning, skulle ett bifall till densamma
innebära ett föregripande av prövning i laga ordning av ärendet.
Riksräkenskapsverket hemställer därför, att ärendet återförvisas till generalpoststyrelsen
för ny laglikmätig behandling.

Enligt § 1 i förordningen den 11 december 1830 (nr 85) angående behandlingen Departeav
extraordinarie avskrivmngsfrågor och anmärkningsmål må extraordinarie mtnisc^efen

styrelsen.

Stats kontoret.

4

Kungl. Maj ds proposition nr 10 7.

avskrivning beviljas endast i de fall, då den förlust i penningar eller persedlar,
varom fråga är, utredes vara tillkommen utan någons förvållande
eller då tillgång till förlustens ersättning brister hos den eller dem, som
därtill äro lagligen förpliktade. Efter förutgången utredning i dessa avseenden
äger vederbörande förvaltningsverk, jämlikt §§ 2 och 7 av nämnda
förordning, att meddela utslag i avskrivningsfrågor, men skall sådant utslag,
innan avskrivning i räkenskaperna får ske, underställas kammarrättens prövning
och godkännande, numera dock, jämlikt en kungörelse av den 23 december
1908 (nr 159 s. 18), endast i fråga om kapitalbelopp, överstigande
ettusen kronor.

Då generalpoststyrelsen för sin del hävdat, att fröken von Scbeven genom
bristande uppmärksamhet varit vållande till den felaktiga utbetalningen, så
skulle, såsom riksräkenskapsverket framhåller, generalpoststyrelsen författningsenligt
kunna bevilja avskrivning av ifrågavarande belopp, först sedan
det konstaterats, att hon saknade tillgångar till förlustens ersättande. Detta
kan dock icke ådagaläggas på annat sätt än att generalpoststyrelsen hos
henne söker uttaga ifrågavarande ersättningsbelopp.

Att med lagligt förbindande verkan fastställa fröken von Schevens ersättningsskyldighet
kan icke ske utan svårigheter. Generalpoststyrelsen kan visserligen
ålägga fröken von Scheven att till postsparbanken betala omförmälda
belopp, 1,000 kronor, men om hon såsom hittills förklarar sig icke kunna
medgiva betalningsskyldighet med hänsyn därtill, att det icke kunnat utrönas,
genom vilkens förvållande eller på vad sätt beloppet förkommit,
torde för generalpoststyrelsen icke återstå annat än att tillgripa domstolsförfarande
gent emot henne. Huruvida en talan av generalpoststyrelsen i
dylikt syfte kommer att bifallas, torde emellertid på grund av nyssnämnda
förhållande vara ovisst.

Fröken von Scheven, som är född 1881, har bakom sig nitton års tjänstgöring
i postverket. Under sin tjänstetid har hon, enligt vad vederbörande
byråchef i en avgiven promemoria meddelat, städse visat duglighet, nit och
ordentlighet. Hennes avlöning uppgår till 2,850 kronor för år jämte dyrtidstillägg.
Felräkningspenningar förekomma ej. Aven om en eventuell talan
mot fröken von Scheven skulle bifallas, skulle det under föreliggande omständigheter
näppeligen vara med billighet förenligt att av henne utkräva
ett så betydande ersättningsbelopp.

En eftergift av den ersättningsskyldighet, som eventuellt kan åvila fröken
von Scheven, torde icke, för så vitt nu kan förutses, behöva innebära något
betänkligt prejudikat. Flera omständigheter i detta mål äro nämligen av
sådan beskaffenhet, att de giva ärendet en säregen prägel. Tillika torde få
erinras därom, att riksdagen vid olika tillfällen medgivit befrielse från betalningsskyldighet
för eljest under tjänstgöring uppståndna kassaförluster i fråga
om tjänstemän såväl vid postverket som vid riksbanken.

Enligt hittills tillämpad praxis torde bifall till en sådan framställning
som den ifrågavarande icke kunna givas utan riksdagens medverkan. Ett
flertal framställningar av liknande beskaffenhet hava ock vid olika tillfällen

Kungl. Maj ds proposition nr 10 7.

5

förelagts riksdagen. Särskilt vad angår de affärsdrivande verken och när
det icke gäller större belopp, framstår det såsom en onödig och för såväl
Kungl. Maj:t som riksdagen besvärande omgång, att dessa frågor, som vanligen
i jämförelse med övriga, verkens drift berörande frågor äro av ringa
betydelse, icke kunna omedelbart avgöras av Kungl. Maj:t. Av riksdagen
synes därför böra begäras ett generellt medgivande för Kungl. Maj:t att,
när särskilda skäl därför prövas föreligga, eftergiva kronans rätt till ersättning
för skada till följd av fel eller försummelse i tjänsten, som begås av
tjänsteman vid de under kommunikationsdepartementet lydande affärsdrivande
verken; dock att det belopp, som i varje särskilt fall högst må eftergivas,
begränsas till 5,000 kronor.

På grund av vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte
föreslå riksdagen medgiva,

dels att det belopp om ettusen kronor, som enligt förestående
redogörelse felaktigt utbetalats av postsparbankens
medel, må i bankens räkenskaper avskrivas och att därigenom
uppkommen förlust må påföras postsparbanksrörelsen;

dels ock att Kungl. Maj:t skall äga att, när särskilda skäl
därtill äro, eftergiva kronans rätt till ersättning för skada
till följd av fel eller försummelse i tjänsten, som begås av
tjänsteman vid de under kommunikationsdepartementet lydande
affärsdrivande verken; dock att det belopp, som i varje
särskilt fall högst må eftergivas, ej må överstiga 5,000 kronor.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
behagar Hans Maj:t Konungen lämna bifall samt förordnar,
att proposition i ämnet av den lydelse, bilaga till
detta protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

A. C. F. v. Krusenstierna.