Kungl Maj:ts proposition Nr 103.

1

Nr 103.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående arvode till ytterligare
en amanuens vid karolinska mediko-kirurgiska institutets
kemiska institution m. m.; given Stockholms slott
den 29 februari 1924.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro,
enligt Dess nådiga beslut:

GUSTAF ADOLF.

Sam. Clason.

Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 29
februari 1924.

Närvarande:

Statsministern Trygger, ministern för utrikes ärendena friherre Marks von
Wurtemberg, statsråden Malm, Ekeberg, Beskow, Malmroth, Hasselrot,
Stridsberg, Lubeck, Clason, Wohlin, Pettersson.

Departementschefen, statsrådet Clason anför härefter:

Vid anmälan den 2 januari 1924 av de frågor, som tillhöra regleringen
för budgetåret 1924—1925 av utgifterna under riksstatens åttonde huvudtitel,
meddelade jag, att hos Kungl. Maj:t gjorts framställning om beredande
av avlöning åt ytterligare en amanuens vid karolinska institutets kemiska
institution. Då emellertid denna fråga borde ses i belysning av ett sedan
länge på dagordningen stående spörsmål angående viss omläggning av en
del av den medicinska universitetsutbildningen och jag icke vore beredd att
taga ståndpunkt i senast berörda hänseende, hemställde jag för det dåvarande
allenast, att Kungl. Maj:t täcktes föreslå riksdagen att, i avbidan på
Bihang till riksdagens protokoll 1924. 1 saml. 76 käft. (Nr 103.) 1

Amanuens
vidkarolinska
institutets
kemiska institution
m.m.

2

Kungl. Maj-.ts proposition Nr 103.

proposition angående beredande av arvode åt ytterligare en amanuens vid
karolinska institutets kemiska institution, för ändamålet beräkna en höjning
av institutets ordinarie anslag till avlöningar m. m. med 1,200 kronor.
Denna min hemställan blev av Kungl. Maj:t bifallen.

Jag anhåller nu att få återupptaga denna fråga och det nyss antydda, i
samband därmed stående spörsmålet av mera omfattande räckvidd, nämligen
spörsmålet om införande av en särskild förberedande prövning under de
första studierna till medicine kandidatexamen i syfte att möjliggöra ett strängare
urval av de studerande. Jag har så mycket större anledning att här
närmare ingå på denna fråga, som riksdagen i sin skrivelse nr 120/1923
med hänsyn till den stora betydelse frågan om en dylik förberedande prövning
ägde för bedömande av spörsmålet om tillgången till läkare i landet,
förutsatt, att några åtgärder härutinnan icke av Kungl. Maj;t vidtoges, innan
hithörande ämnen underställts riksdagens prövning.

Jag anhåller därför att till en början i denna sak få erinra om följande: Enligt

gällande examensstadga skall studerande, som vill ägna sig åt medicinska
studier, inskrivas vid medicinsk fakultet och därvid förete bevis,
att han vid avlagd studentexamen eller fyllnadsprövning till samma examen
erhållit vitsord om minst godkända insikter i biologi samt i matematik å
latin- eller realgymnasium, ävensom enahanda vitsord i fysik och kemi å realgymnasium.
Medicine kandidatexamen, som är det närmaste målet för hans
studier, avlägges i följande ämnen:

a) anatomi, omfattande normal anatomi och därmed sammanhängande
delar av embryologien ävensom grunderna i den jämförande anatomien;

b) histologi, omfattande normal histologi och därmed sammanhängande
delar av embryologien;

c) fysiologi, omfattande allmän och speciell fysiologi;

d) medicinsk kemi, omfattande fysiologisk och patologisk kemi;

e) farmakologi, omfattande farmakodynamik och receptskrivningslära samt
härtör nödig kunskap i svenska farmakopén;

f) patologi, omfattande allmän patologi och bakteriologi.

Före tentamen i de olika examensämnena fordras, att den studerande
skall på ett tillfredsställande sätt hava genomgått vissa i examensstadgan
närmare angivna kurser och övningar. I detta avseende är föreskrivet, att
före deltagande i laborationskurs å medicinskt-kemisk institution studerande
skall genomgå särskild till medicinska studier förberedande undervisningskurs
i allmän kemi, vilken kurs skall vara förenad med laborationer och
avslutas med godkänt förhör. Denna förberedande undervisningskurs i allmän
kemi skall, på sätt Kungl. Maj:t för de särskilda läroanstalterna bestämmer,
förläggas antingen till medicinskt-kemisk institution eller till institution
för allmän kemi. Kursen skall i förra fallet anordnas av vederbörande
medicinska fakultet samt i senare fallet bestämmas till sin omfatt -

3

Kungl. Maj:ts proposition Nr 103.

ning av denna men i övrigt anordnas av filosofiska fakultetens matematisknaturvetenskapliga
sektion efter samråd med den medicinska fakulteten, därvid
bör tillses, att kursen på lämpligt sätt infogas i studieplanen.

Befrielse från skyldighet att genomgå förberedande undervisningskurs i allmän
kemi kan på därom gjord ansökan beviljas studerande, som fakulteten vid
särskilt anordnad prövning eller eljest finner äga de insikter, som den ifrågavarande
kursen är avsedd att bibringa. Vanligen plägar sagda kurs i allmän
kemi genomgås under studerandenas första studietid för medicine kandidatexamen.

Sedan vissa spörsmål rörande den medicinska undervisningen visat sig påfordra
en närmare utredning, bemyndigade Kungl. Maj:t genom beslut den 11
juni 1918 chefen för ecklesiastikdepartementet att för ändamålet tillkalla högst
fem sakkunniga för att inom departementet biträda med utredning av dessa
undervisningsfrågor. De sakkunniga — professor emeritus J. Berg, numera professor
emeritus F. Lennmalm, professorn vid universitet i Uppsala U. Quensel
samt professorerna vid universitetet i Lund K. Petrén och E. G. Petrén — avgåvo
den 31 december 1919 betänkande och förslag angående vissa den medicinska
undervisningen rörande frågor. I den mån dessa frågor äro av beskaffenhet
att prövas och avgöras av Kungl. Maj:t, kunna de uppdelas i två
större huvudgrupper. Den ena omfattar frågor om en ändamålsenligare anordning
av den för medicine licentiatexamen föreskrivna undervisningen i medicin,
kirurgi och patologisk anatomi; dessa spörsmål hava genom Kungl. Maj:ts
beslut den 16 november 1923 erhållit en provisorisk lösning. Därigenom
har möjlighet beretts för ett antal av 150 studerande att årligen passera
kurser och tjänstgöringar i dessa ämnen. Den andra gruppen av de frågor,
som de sakkunniga behandlat, avser spörsmål om eventuellt ändrade bestämmelser
för inskrivning i medicinsk fakultet och om en förberedande prövning
för rätt att där bedriva studier, och det är för denna senare grupp,
jag nu tillåter mig påkalla Kungl. Maj:ts uppmärksamhet.

Frågan om eventuellt ändrade bestämmelser för inskrivning i medicinsk
fakultet har sin upprinnelse i ett av numera avlidne professor J. Borelius i
Lunds medicinska fakultet den 31 maj 1917 väckt och av fakulteten förordat
förslag om införande i examensstadgan av ett sådant tillägg, att för
inskrivning skulle utom nu gällande bestämmelser även fordras godkänt
betyg i studentexamen i tyska, engelska och franska språken. Detta förslag
tillkom i syfte att garantera, att de medicine studerandenas språkkunskaper
icke skulle vara alltför underhaltiga, en garanti, som den nuvarande studentexamen
ej syntes giva för alla fall. Såsom närmare motivering hade
Borelius anfört:

Genom den i nu gällande läroverksstadga medgivna rätten att välja
bort ämnen kan det inträffa, att en student, som inskrives vid medicinska
fakulteten, valt bort ett eller till och med två av ämnena tyska,

1919 års sakkunniga
för
den medicinska
undervisningen
.

4

Kungl. Maj:ts proposition Nr 103.

franska eller engelska redan vid inträdet i tredje ringen av gymnasiet och
således ej läst ett ord i detta eller dessa språk de sista två skolåren. Det
är nog alltför säkert, att hans kunskaper däri då äro otillfredsställande.
Även om statistiken över bortval av ämnen hittills visat, att tyska och
engelska relativt sällan, franska ej så sällan bortväljas, så finnes dock rätten
att välja bort, och en kommande tid kan därvid visa ogynnsammare siffror.
Då det synes mig oundgängligen nödvändigt för en nutidsläkare att hava
så pass goda kunskaper i de tre nämnda språken, att han kan obehindrat
läsa litteratur och även i övrigt hjälpligt reda sig med språken, och då
därtill utan ringaste tvivel kräves, att man tillser, att icke något av dem
valts bort utan lästs fram till godkänt betyg i studentexamen, så synas mig
bestämmelser i denna riktning alltså synnerligen önskliga.

Förslaget remitterades till medicinska fakulteten i Uppsala och till karolinska
institutets lärarekollegium och förordades jämväl av dessa.

I sitt yttrande häröver av den 13 december 1917 inskränkte sig emellertid
medicinska fakulteten i Uppsala icke blott till att tillstyrka det ifrågavarande
specialförslaget utan upptog frågan till en mera generell behandling.

Under betonande av att »fakulteten under de senare åren med oro iakttagit,
hurusom samtidigt med den abnormt ökade tillströmningen till den
medicinska studiebanen, de nyinskrivna studerandes allmänna bildningsnivå
varit avsevärt lägre än förut, och att ett växande antal av dem icke synts
vara i besittning av önskvärda förutsättningar för ett framgångsrikt bedrivande
av medicinska studier», framhöll fakulteten vikten av, att vår läkarkår
på bästa sätt rekryterades, och diskuterade de olika utvägar, som syntes
fakulteten kunna komma ifråga för att åvägabringa ett strängare urval, än
vad nu gällande studieorganisation möjliggjorde, bland dem, som önskade
utbilda sig för läkarkallet.

Även de sakkunniga funno de av professor Borelius anförda skälen tungt
vägande och föreslogo i enlighet härmed, att i examensstadgan såsom tilllägg
infördes efter ordet »insikter» och framför orden »i biologi» orden:
»i tyska, engelska och franska språken».

I samband med förslaget om införande av kunskaper i de moderna språken
såsom fordran för inskrivning i medicinsk fakultet hade professor Borelius
även väckt förslag, att fakulteten ville taga i övervägande, huruvida
icke vissa åtgärder borde vidtagas för att råda hot på realstudenternas fullständiga
okunnighet i latinska språket.

Flertalet av fakultetens medlemmar ansågo emellertid, att en förändring
av gällande examensstadga i syfte att införa krav på kunskaper i latin för
inskrivning i medicinsk fakultet icke borde göras, och beslöt fakulteten även
i överensstämmelse härmed. Medicinska fakulteten i Uppsala och karolinska
institutets lärarkollegium hade icke yttrat sig angående detta speciella
förslag.

De sakkunniga ansågo sig icke vilja föreslå, att kunskaper i latinska språket
ånyo uppställdes såsom obligatorisk fordran för inskrivning i medicinsk

Kungl. Maj:ts proposition Nr 103. 5

fakultet. Däremot framhöllo de såsom önskvärt, att fakulteterna genom
avtal med lämplig lärare beredde de studerande tillfälle att, om de så önska,
vid de medicinska studiernas början genomgå en kort, efter deras speciella
behov avpassad frivillig kurs i det latinska språkets grunder.

Jag övergår nu till frågan om en förberedande prövning efter viss tids
studier inom medicinsk fakultet.

Innan de sakkunniga ingingo på diskussion angående åtgärder, som möjligen
kunde anses önskvärda för att vinna en tillfredsställande rekrytering av
landets läkarkår, ansågo de sig böra avhandla frågan om landets behov av
läkare och angående det antal studerande, för vilket de medicinska läroanstalterna
i förhållande härtill måste kunna bereda plats å institutioner
och kliniker. Denna fråga vore nämligen av grundläggande betydelse för
de huvudspörsmål, som de sakkunniga fått sig förelagda till utredning.

Vid utarbetandet av denna del av sitt betänkande hade de sakkunniga
stött sig till stor del på de primäruppgifter och den utredning, som lämnats
i det betänkande, som avgivits av kommitterade, vilka år 1917 tillsatts av
medicinska föreningen vid karolinska institutet, svenska läkarsällskapet och
allmänna svenska läkarföreningen för verkställande av undersökning och
avgivande av förslag i vissa läkarfrågor.

De sakkunniga anförde i sitt den 31 december 1919 avgivna betänkande
härom, bland annat, följande:

Antalet nyblivna läkare i vårt land har under de senaste 50 åren varit
mycket växlande under olika år såsom följande tablå utvisar:

1869—78 1879—88 1889—98 1899—1908 1909—18

medeltal................. 19,2 34,8 68,9 46,3 50,3

lägst................... 12 22 58 27 30

högst................... 31 58 84 59 73

Då medeltalet nyblivna läkare för den sista 20-årsperioden understigit 50,
utgör detta uppenbarligen en alltför knapp rekrytering för en kår, som uppgår
till ungefär 1,600 medlemmar, och den har också faktiskt visat sig otillräcklig
för nuvarande behov.

Antalet av dem, som avlagt medicinska examina, har emellertid varit
underkastat synnerligen starka fluktuationer: flod under en period växlar
med ebb under nästa period. En viss självreglering har sålunda på detta
område hittills gjort sig gällande och medfört, att när läkarbrist rått, tillströmningen
av studerande, såsom nu är fallet, snart nog av sig själv ökats
och luckorna fyllts.

Tilloppet till den medicinska studiebanan har nämligen under de senare
åren successive ökats och är för närvarande stort, såsom följande tabell utvisar
angående antalet av de vid de medicinska fakulteterna och vid karolinska
institutet årligen nyinskrivna studerande.

1904—1908 1909—1913 1914—1918

medeltal........................ 90 135 173

lägst.......................... 52 118 141

högst.......................... 17 71) 165 195

'') År 1908 i samband med avskaffandet av förutvarande med. fil. examen.

Landets behov
av läkare.

6

Kungl. Maj:ts proposition Nr 103.

Antalet nyinskrivna medicine studerande liar sålunda från femårsperioden
1904—1908 till perioden 1914—1918 nästan fördubblats. I överensstämmelse
härmed har också antalet nyblivna medicine kandidater ökats från
49 läsåret 1908—1909 till 144 läsåret 1917—1918, varigenom trängseln på
klinikerna blivit så stor, att många studerande ej omedelbart kunna erhålla
tillträde till dessa, utan få vänta därpå längre eller kortare tid, fastän de
fullgjort vad som fordras för att vinna inträde.

De under de senare åren rådande förhållandena kunna sålunda karakteriseras
på så sätt, att å ena sidan antalet nyblivna medicine licentiater varit
alltför ringa, så att faktiskt läkarbrist uppstått i vårt land, och att å andra
sidan antalet nyinskrivna medicine studerande varit alltför stort i förhållande
till det utrymme framför allt på klinikerna, som högskolorna hava att
erbjuda. Detta har samtidigt givit anledning till oro av alldeles motsatt art,
allt efter den olika synpunkt från vilken förhållandena ensidigt skärskådats.
Så har den s. k. provinsialläkarkommittén i sitt betänkande klagat över
allt för knapp tillgång på läkare och önskat åtgärders vidtagande häremot,
under det att tvärtom representanter för de unga studerandena befarat ett
allt för stort tillopp till banan och utverkat tillsättande av en kommitté för
att utreda, i vad mån farhågorna voro grundade.

De sakkunniga finna för sin del en förkortning av studietiden i stort sett
icke möjlig och kanske knappast heller önskvärd, då den skulle kunna äventyra
den nuvarande vetenskapliga läkarutbildningens goda beskaffenhet. De
sakkunniga anse vidare, att den konstaterade ökningen av de medicine studerandes
antal för närvarande gör åtgärder för underlättandet av rekryteringen
onödiga, särskilt då högskolorna icke äro rustade att mottaga ett
större antal studerande än nu.

Den på vissa håll framträdande läkarbristen torde för övrigt knappast
vara i och för sig absolut för hela landet, utan i huvudsak partiell i fråga
om vissa ämbetsläkarkategorier. Såsom det stora antalet lediga provinsialläkartjänster
visa, råder flerstädes på landsbygden, särskilt i Norrland, faktiskt
brist på läkare, men samtidigt torde detta icke vara fallet i fråga om
de större städerna. Många läkare föredraga nämligen en relativt lugn och
lönande specialistverksamhet i en stor stad framför det mera ansträngande,
en mångsidig verksamhet fordrande och dessutom ofta ej så väl betalda
arbetet på landet eller i de mindre städerna. En dylik disproportion mellan
landsbygdens och de större städernas tillgång på läkare torde man väl alltid
i någon mån få räkna med. För att i möjligaste mån kunna utjämna den
fordras emellertid en bättre ekonomisk ställning åt de statsanställda läkarna,
en synpunkt som här endast kan antydas, då den faller utanför det område,
som de sakkunnigas uppgift omfattar.

Den för närvarande rådande starka tillströmningen till den medicinska
studiebanan har återigen å sin sida, såsom ovan anförts, väckt oro hos de
unga, som närmast hava känning av de olägenheter, som följa därmed.

I en skrivelse i denna fråga november 1916 anför medicinska föreningen
vid karolinska institutet bland annat: »Visar det sig därvid» (vid den ifrågasatta
undersökningen), »att man kan ha grundad anledning frukta, att tillströmningen
till läkarbanan redan blivit onödigt stor, och att man kanske
inom närmaste framtid har att befara en så ökad tillströmning, att en ekonomiskt
tryggad verksamhet icke kan beredas nyblivna legitimerade läkare,
synes det medicinska föreningen vara oavvisligen av förhållandena påkallat,
att åtgärder vidtagas för att hindra en till nämnda bana alltför ödesdiger

Kungl. Maj-.ts proposition Nr 103. t

tillströmning.» Medicinska föreningen kan vidare »icke underlåta att uttala,
att en överfyllnad å läkarbanan som nackdel ej blott medför sämre ekonomiska
förhållanden för flertalet läkare, utan även troligen en allmän sänkning
av läkarkårens höga medelnivå med avseende på yrkesskicklighet, bildning
och anseende — allt lika ogynnsamt för den enskilde läkaren som för
den allmänhet, som behöver anlita läkarens hjälp.»

Även om antalet av nyinskrivna medicine studerande under de sista åren
varit synnerligen stort, är det icke därmed a priori avgjort, att det skall
anses såsom alltför stort från hälsovårdens synpunkt. Det tinnes nämligen
för närvarande på flera håll luckor att utfylla, då rekryteringen under vissa
år varit alltför knapp och många platser, såsom nämnt, stå obesatta. Och
vidare är det givet, att en ökad folkmängd, en stigande benägenhet hos
allmänheten att söka läkarhjälp, det alltmera växande behovet av sjukhusplatser
samt slutligen även sjukkasseväsendets utveckling göra tillgång pa
ett allt större antal läkare nödvändig. Ett ökat antal läkare påfordras vidare
därav, att i samband med läkarvetenskapens framsteg nya områden
ständigt öppna sig för läkarverksamheten såväl i fråga om sjukvården som
den allmänna hälsovården. I samma mån som sjukhusen, inclusive tuberkulossjukhusen,
alltmera och i allt större utsträckning anlitas av allmänheten
och därför ständigt kräva nya utvidgningar, komma nya läkarplatser
å dessa att behövas, den i stark utvidgning stadda röntgenologien fordrar
nya krafter, den allmänna hygienen påfordrar en allt fylligare, självständig
representation, platser för patologer och rättsläkare komma att bliva behövliga,
och. specialgrenarna av den praktiska läkekonsten måste tillgodoses
genom tillgång på ett allt större antal särskilt utbildade specialister. Att
den ifrågasatta obligatoriska sjukförsäkringens införande hos oss liksom i
Danmark och Norge med all säkerhet komme att medföra betydligt ökat
arbete för läkarna samt ett starkt stegrat behov av läkare torde vara otvivelaktigt.

För att kunna fylla de nu vakanta platserna och de nya, som i samband
med utvecklingen bliva nödvändiga, är uppenbarligen en ökad rekrytering
av läkarkåren för närvarande erforderlig. Genom det stegrade tilloppet till
den medicinska studiebanan under de senaste åren är ju ock en ökning för
den närmaste framtiden säkerställd.

Den medicinska föreningens kommitterade hava för sin del kommit
till det resultat, att man så långt ifrån har att i det nuvarande starkt
ökade antalet unga läkarämnen se någon fara, att man tvärtom har att
hälsa denna företeelse med tillfredsställelse. På grund av denna sin uppfattning
hava dessa kommitterade — som dock tillsatts särskilt av hänsyn
till de studerandes farhågor för ett hotande läkarproletariat — ej funnitanledning
föreligga att tillråda några åtgärder, som skulle avse att hämma
tilloppet till läkarbanan.

Det har visat sig att läkartätheten i de skandinaviska länderna uppgår
i Sverige (1915) till 276, i Norge (1915) till 498 och i Danmark (1916)
till 622 läkare per miljon innevånare. Sättes läkartätheten i Sverige till
100, uppgår den i Norge till 180 och i Danmark till 225. De nämnda
kommitterade mena på grund av de jämförande undersökningar som gjorts,
»att i Sverige som helhet betraktat råder läkarbrist och en betydlig läkarbrist,
låt vara att denna brist till en avsevärd del icke är medveten utan
har sin grund i en abnorm behovslöshet. Den ringa läkartätheten i vårt

8

Kungl. Maj:ts proposition Nr 103.

land är uppenbarligen en abnormitet, som vi ha all anledning att med alla
rimliga medel söka få hävd.»

I dessa kommitterades arbete ingår även beräkningar av huru många läkare
som under olika förutsättningar skulle årligen utexamineras i vårt land
t. o. m. år 1940: a) under förutsättning, att tillströmningen till banan, antalet
nyinskrivna, fr. o. m. år 1917 växer i samma proportion som under
åren 1909—1916, skulle antalet nylegitimerade läkare år 1930 utgöra 137
och därefter successivt stiga till 190 år 1940, vilket år läkartätheten skulle
utgöra 507 per 1 miljon; b) under förutsättning att tillströmningen stabiliseras
och fortfar att vara densamma som under år 1916, nämligen 187, skulle resultatet
nyblivna läkare årligen 1926—1940 beräknas bliva 116, varigenom
vi år 1940 endast ha nått fram till ett antal läkare per 1 miljon innevånare
av 442, således samma läkartäthet som Danmark hade år 1880 samt Norge
och Tyskland hade i början av 1890-talet; c) under förutsättning av att tillströmningen
endast kommer att motsvara medeltalet för åren 1909—1916
nämligen 148, beräknas antalet nylegitimerade läkare årligen 1926—1940
bliva 92, varvid läkartätheten år 1940 skulle vuxit endast till 398.

Alla de här anförda beräkningarna äro grundade på att enligt erfarenheterna
från vissa i detta hänseende undersökta år (1908—1910) 24,6 % av
samtliga de nämnda åren inskrivna medicine studerande aldrig skulle nå
fram till medicine kandidatexamen. Av de sagda år utexaminerade medicine
kandidaterna hava vidare endast 81,7 % tagit medicine licentiatexamen.
Sammanställas dessa siffror finner man, att endast 62 % av samtliga medicine
studerande bliva legitimerade läkare. Även om denna siffra sannolikt
icke kan generaliseras, så visar den dock, att bortfallsprocenten är betydlig.
I en uppsats i Allmänna svenska läkartidningen 1917 har professor liultkrantz
med stöd av vissa kalkyler, som dock icke göra anspråk på att
vara mer än approximativa, antagit att bortfallsprocenten före licentiatexamen
skulle uppgå till 20.

Det är uppenbart, att statsmyndigheterna i första hand hava skyldighet att
sörja för att ett tillräckligt, efter landets behov avpassat antal läkare om
möjligt finnes tillgängligt och fördelat efter de lokala behoven. Ur viss synpunkt
sett kan det tyckas vara för staten och den hjälpsökande allmänheten
bättre ju flera läkare, som finnas till förfogande för den enskilda sjukvården
och den allmänna hälsovården, men å andra sidan är det dock ett bestämt
samhällsintresse, att läkarna kunna tillförsäkras en ekonomiskt tryggad ställning,
varför tilloppet bör regleras, så att ej något läkarproletariat uppstår
med dess för såväl läkarna som allmänheten i flera avseenden vådliga följder.

Det är givetvis en vansklig sak att beräkna, huru tilloppet av medicine
studerande skall gestalta sig i framtiden, liksom ock att söka avpassa detsamma
på lämpligaste sätt för att täcka landets behov av läkare. Det är
så många olika moment och svårberäkneliga faktorer, som härvid komma
ifråga, att någon exakt beräkning ej låter sig göra. Erfarenheten har emellertid
bestämt lärt, att antalet nyblivna läkare (ung. 50 årligen), som de senaste
20 åren medfört, varit avgjort för litet och vållat nuvarande läkarbrist
med dess bestämda olägenheter.

De sakkunniga anse det sålunda vara lämpligt, om antalet nyinskrivna
medicine studerande under de närmaste decennierna kom me att uppgå till
ungefär 150 årligen, vilket med en bortfallsprocent av bortemot en tredjedel
skulle motsvara ett antal nya läkare av fullt 100 årligen.

Kungl. Maj:ts proposition Kr 103.

9

Detta ansågo de sakkunniga ej vara för högt tilltaget. Något större antal
vågade de emellertid ej ifrågasätta, då det skulle medföra omedelbart krav på
betydligt större utrymme vid läroanstalterna än som nu stode till förfogande
eller som kunde vinnas genom de åtgärder, som avses med de sakkunnigas
förslag. På frågans nuvarande ståndpunkt ansågo sig de sakkunniga i varje
fall icke kunna eller böra föreslå den mycket betydande och dyrbara ut"
vidgning av våra läroanstalter och kliniska sjukhus, som skulle bliva er''
forderlig, därest man skulle finna sig nödsakad skapa platser för att mottaga
ett avsevärt större antal medicine studerande än det av 150 för år, efter
vilket de sakkunniga ansågo, att man för närvarande borde avpassa sina åtgärder.

De sakkunniga berörde därefter frågan om antalet platser vid de medicinska
institutionerna och yttrade härutinnan:

För att under alla förhållanden kunna tillförsäkra landet ett tillräckligt
antal dugliga läkare måste statsmyndigheterna först och främst sörja för att
de medicinska läroanstalterna i vårt land hava möjlighet att mottaga och
på fullt tillfredsställande sätt utbilda det antal medicine studerande, som visar
sig nödvändigt för att landet icke må lida brist på läkare, samt att, om
läkarbrist skulle vara rådande, dennas fyllande ej må stranda endast på
grund av brist på utrymme vid läroanstalterna eller i följd av brister i undervisningens
organisation. Läroanstalterna måste vara fullt rustade för mottagandet
av ett visst, efter förhållandena avpassat maximiantal av lärjungar.

Det har för de sakkunniga, som i främsta rummet hava att betrakta här
föreliggande spörsmål från undervisningens synpunkt, gällt att, så gott sig
göra låter, söka bestämma det antal platser vid de medicinska läroanstalterna,
som böra finnas tillgängliga å institutioner och kliniker, så att utrymmesförhållandena
å dessa ej lägga hinder i vägen för utbildning av ett
tillräckligt antal läkare.

En viss begränsning av lärjungantalet är inom varje medicinsk fakultet
a priori given på grund av undervisningens egen natur. Tyngdpunkten av
denna är nämligen icke förlagd till katedrala föreläsningar utan till inhämtandet
av kunskaper genom eget naturstudium under lärares ledning å laboratorierna
och klinikerna. Undervisningen måste därför i hög grad bliva
lidande, om lärjungantalet är för stort, då läraren icke på tillfredsställande
sätt kan handleda mer än ett visst maximiantal på en och samma gång.
En viss begränsning av lärjungantalet är sålunda nödvändig redan till följd
av sakens egen natur och sådan begränsning måste alltid dikteras av hänsyn
till tillgängliga lärarkrafter och till utrymme å laboratorier och kliniker
samt äger sålunda faktiskt rum även under nuvarande förhållanden, även
om det maximiantal, som må mottagas å de teoretiska institutionerna, ej är
direkt föreskrivet i någon stadga; endast i fråga om klinikerna är nämligen
ettomaximiantal lärjungar bestämt.

A andra sidan är det emellertid nödvändigt, att denna av de faktiska förhållandena
framtvingade begränsning icke blir så stark, att en tillräcklig
rekrytering av läkarkåren därigenom äventyras. Den föregående framställningen
ger klart vid handen, i vilken grad tillströmningen till läkarbanan
kan växla under olika perioder, men tydligtvis måste platserna på laboratorier
och kliniker närmast beräknas efter förhållanden, som kunna anses

Ut rymme t
vid läroanstalterna.

10 Kungl. Maj:ts proposition Nr 103.

ligga inom sådana fluktuationers gränser, vilka ännu i viss mån kunna betraktas
såsom normala.

Under den period av stark tillströmning, som för närvarande förefinnes,
har emellertid från olika håll med styrka framhållits önskvärdheten av att
vidtaga åtgärder för att i viss mån begränsa själva tillträdet till de medicinska
studierna redan vid deras början. Det ligger utan tvivel något
ologiskt däri, att gällande bestämmelser föreskriva en begränsning av antalet
studerande, som mottagas vid klinikerna, men att motsvarande inskränkning
icke företages på ett tidigare stadium. Härigenom har ju ock, såsom erfarenheten
lärt, uppstått en artificiell stockning, »spärr», mitt på studiebanan
på ett för de studerande synnerligen kännbart och olägligt sätt.

Billigheten och rättvisan fordra, att myndigheterna så vitt möjligt förebygga
att de medicine studerande icke onödigtvis må tvingas till ofrivilliga
avbrott och därav vållad tidsförlust på grund av att de till följd av brist på
utrymme ej kunna vinna tillräde till studiekurs i den ordning, som gällande
studieplan förutsätter.

Efter övervägande av samtliga ovan diskuterade förhållanden hava de
sakkunniga, såsom redan antytts, funnit starka skäl föreligga för att för
närvarande bestämma sammanlagda antalet av de platser å respektive institutioner
och kliniker, som böra finnas tillgängliga vid landets tre medicinska
läroanstalter, till 150.

Detta antal överensstämmer ock i det närmaste med det antal platser,
som för närvarande finnes eller inom kort kan väntas bliva disponibelt på
de medicinskt-teoretiska institutionerna. De sakkunniga hava nämligen från
de olika högskolorna inhämtat uppgifter i berörda hänseende. Här anföras
endast huvudpunkterna i form av följande tabell:

Förberedande kurs i
jämförande anatomi

Förberedande kurs i
allmän kemi

Anatomi

Histologi

Fysiologi

i Patologi

Medicinsk kemi

Farmakologi

Antal studerande, som
vid varje högskola kunna
passera ifrågavarande
institutioner

har uppgått

Auditoriet

Auditoriet

Karolinska institutet . . .

till 70 i var
dera

rymmer

100

rymmer

48

kursen

64

160

70

50

60

62

80

50

Uppsala-fakulteten ....

60

60

50

48

48

48

60

60

48

Lunds fakultet......

50

48

40

32

40

32

32

50

32

Summa 130

Till dessa siffror rörande de nu rådande förhållandena, som de sakkunniga
erhållit från de olika högskolorna, finnes emellertid följande att tilllägga.
Enligt vad professorn i fysiologi vid karolinska institutet uppgivit,
skulle det vara möjligt att bereda 60 studerande per år tillfälle att erhålla
undervisning i fysiologi genom att öka kursernas antal per år. Sedan ny
mediciuskt-kemisk institution, för vilken medel redan beviljats av riksdagen,
hunnit uppföras i Lund, skulle ett större antal studerande per år kunna mot -

11

Kungl. Maj:ts proposition Nr 103.

tagas till undervisning å denna institution. Vidare hade universitetet i Lund
bland sina s. k. riksdagspetita för år 1919 upptagit förslag om utvidgning
av patologiska institutionen. Därest denna kommer till stånd, skulle liera
studerande kunna mottagas till kursen i patologi. Vad angår kursen i
histologi i Lund, synes det ej uteslutet, att när antalet studerande vid de
ovan anförda institutionerna, som kunde per år mottagas därstädes, bleve
utökat, sådana anordningar även å histologiska institutionen i Lund kunde
bliva genomförda, att kursdeltagarnas antal även här skulle kunna ökas. I
betraktande av här anförda omständigheter funnes det således utsikt att
inom loppet av kort tid 40 studerande per år skulle kunna mottagas vid
Lunds universitet.

När dessa förändringar genomförts, skulle således till studiet för medicine
kandidatexamen vid de olika högskolorna sammanlagt c:a 150 studerande
årligen kunna mottagas eller samma antal, som det jämlikt den ovan lämnade
utredningen synes med hänsyn till landets behov av läkare önskvärt
att kunna mottaga per år vid de medicinska läroanstalterna.

De sakkunniga komma så över till inträdesfordringarna vid de medicinska

högskolorna och dessas förhållande till rekryteringen
Härutinnan heter det i de sakkunnigas betänkande:

av läkarkåren i landet. rekry tering.

Då den skrivelse, som medicinska fakulteten i Uppsala den 13 december
1917 avlåtit, bildar utgångspunkten för diskussionen om rekryteringen till
läkarbanan och berör de principiella synpunkter, från vilka fakulteten betraktat
denna viktiga fråga, torde det vara på sin plats att därav anföra
huvudpunkterna. Fakulteten skriver sålunda: »I vad mån skulden till detta»
(här ovan omnämnda) »missförhållande bör läggas på en otillfredsställande
organisation av skolundervisningen tilltror sig fakulteten icke att avgöra.
Säkerligen finnas här flera samverkande orsaker och bland dem är det särskilt
en, som synes fakulteten förtjänt av beaktande. Vid flera av vårt lands
högre läroanstalter såsom tekniska högskolan, skogshögskolan, veterinärhögskolan
och tandläkarinstitutet sker såsom bekant ett ganska strängt urval bland
de inträdessökande, icke blott genom fastställda fordringar på betyg i studentexamen
å reallinjen i vissa för fackstudierna viktigare skolämnen, utan
framförallt därigenom att endast ett begränsat antal elever årligen kunna
vinna inträde, och att vid valet mellan de sökande företräde lämnas åt dem,
som med hänsyn till studentbetyg eller andra teoretiska eller i vissa fall
praktiska meriter kunna beräknas äga de bästa förutsättningarna för utbildning
till det ifrågavarande levnadskallet. Då antalet inträdessökande vid dessa
läroanstalter oftast är omkring dubbelt så stort som antalet tillgängliga platser,
komma naturligtvis fordringarna i realiteten att bli ganska högt uppdrivna.
Enligt inhämtade upplysningar hava endast studenter med betyget AB eller
därutöver i åtminstone flertalet av de obligatoriska ämnena utsikt att vinna
inträde och icke sällan hava de sökande för vinnande av kompetens förut
idkat studier vid universitet eller annan högskola. Vid skogshögskolan sker
ytterligare en gallring efter en termins studier i den förberedande kursen,
då av 40 till kursen antagna elever endast de 30 bästa utväljas till fortsatt
utbildning. I motsats härtill står den medicinska studiebanan öppen för ett
obegränsat antal studerande. Då därtill ytterligare kommer att gällande
minimifordringar för inskrivning i medicinsk fakultet äro lägre än vid vissa
bland de ovan nämnda högskolorna (ity att examen i matematik även kan

12

Eungl. Maj ds proposition Nr 103.

vara avlagd å latinlinjen) är det helt naturligt, att en del studenter, vilka
på grund av otillräckliga kunskapsmeriter icke kunna vinna inträde vid
ovannämnda läroanstalter, i stället vända sig till den medicinska studiebanan.
Att så verkligen skett, har fakulteten upprepade gånger kunnat
konstatera. Visserligen är det sant, att en del av dessa för vetenskapliga
studier mindre väl skickade sedermera bringas till insikt om sina bristande
förutsättningar och välja annat levnadskall, men alltför ofta sker detta först
efter avsevärd uppoffring av tid och medel, och åtskilliga av de mindre väl
kvalificerade fortsätta trots allt på läkarbanan och lyckas till sist att avlägga
examen».

De sakkunniga anse det ytterst vanskligt att finna ett exakt bevis för det
av Uppsala medicinska fakultet överklagade förhållandet, att ett växande
antal av de nyinskrivna medicine studerandena skulle sakna önskvärda förutsättningar
för ett framgångsrikt bedrivande av medicinska studier. Det
är dock mera allmänna intryck än säkra, lätt konstaterbara fakta, som man
härvid har att hålla sig till, och uppfattningen kan därför lätt nog bliva
osäker och missvisande. Stor försiktighet i fråga om slutsatsernas dragande
är därför av nöden. Ett visst stöd för fakultetens antagande erhålles
emellertid genom en inom läroverksöverstyrelsen i annat syfte verkställd
utredning (ej publicerad), som omfattar 1,447 studenter, vilka åren 1910
—1913 avlagt studentexamen och inskrivits vid universiteten, karolinska
institutet samt Stockholms och Göteborgs högskolor. Bland annat framgick
det ur denna, att av humanisterna 87,5 proc., av naturvetenskapsidkarna
84,4 proc., av teologerna 74,3 proc., av juristerna 66,2 proc, och av medicinarna
65,4 proc. i studentexamen erhållit minst 5 betygsenheter, inom en
av tre befryndade ämnen bestående ämnesgrupp, »som anses grundläggande
för den valda levnadsbanan». Även om det är ovisst, vilken betydelse man
kan tillerkänna utfallet av denna undersökning, så är det ändock anmärkningsvärt,
att de medicine studerande i det avhandlade hänseendet voro de
sämst ställda.

För att i någon mån söka utröna, i vilken utsträckning sådana studerande,
som sökt men icke lyckats vinna inträde vid vissa högre läroanstalter, sedermera
vänt sig till den medicinska studiebanan, hava de sakkunniga inhämtat
uppgifter från veterinärhögskolan och tandläkarinstitutet.

De erhållna uppgifterna från veterinärhögskolan gälla åren 1912—-1916
och visa, att av de 292 studerande, som under dessa 5 år därstädes sökt
inträde, 144 icke antagits som elever. Bland de sistnämnda hava dock vid
senare förnyad ansökan ytterligare 51 blivit antagna. Av de återstående 93
studerandena hava inalles 11, d. v. s. 11,9 %>, sedermera inskrivit sig vid
någon av de tre medicinska högskolorna.

För tandläkarinstitutet hava motsvarande uppgifter kunnat erhållas endast
i fråga om åren 1913 och 1914. Av 194 inträdessökande blevo 116 icke
antagna som elever och bland dessa senare hava 16 studerande (1913: 4,
1914: 12) d. v. s. 13,8 %, sedermera inskrivits vid medicinsk högskola.

Huru ofullständiga dessa uppgifter än äro, visa de dock, att man uppenbarligen
har att räkna med att antalet av dem, som i följd av mindre kunskapsmeriter
fallit igenom vid konkurrensen och icke antagits som elever
vid omförmälda högre läroanstalter med kvalificerade inträdesfordringar och
som i stället beträtt den medicinska studiebanan, ej är obetydligt, även om
de endast utgöra en förhållandevis ringa del av dem som inskrivits vid

13

Kungl. Maj:ts proposition Nr 103.

medicinsk fakultet. Är 1913 utgjorde sålunda hela antalet nyinskrivna medicine
studerande vid samtliga medicinska högskolor 165, under det att sist
berörda grupp, som refuserats från någon av de båda nämnda läroanstalterna,
utgjorde 8 (4 från veterinärhögskolan, 4 från tandläkarinstitutet); de
sistnämnda utgjorde alltså 1913 endast 4,8 % av samtliga nyinskrivna
medicine studerande. Motsvarande siffror för år 1914 voro 141 och 14 (2
från veterinärhögskolan, 12 från tandläkarinstitutet) eller 10 %.

En ytterligare omständighet, som är ägnad att ogynnsamt påverka rekryteringen
till den medicinska banan, må i detta sammanhang ävenledes framhållas.
Det är högst sannolikt, att en hel del av de studenter, som hava
mindre höga betyg i studentexamen, i stället för att underkasta sig mödan
av en komplettering av studentexamens betyg för att därmed vinna ökade
möjligheter i en dock alltid oviss konkurrens vid här ifrågavarande läroanstalter
med kvalificerade inträdesfordringar, hellre direkt inskriva sig i medicinsk
fakultet, där de ju utan vidare vinna inträde, blott de fylla minimifordringarna
i examensstadgans § 7. De i realiteten synnerligen starkt uppdrivna
inträdesfordringarna vid vissa högre läroanstalter få sålunda anses
verka direkt repellerande på studenter med svaga betyg, som kunna antagas
hellre söka sig dit, där de vid inskrivningen ej möta något annat motstånd
än examensstadgans minimikrav.

Efter denna utredning framhålla de sakkunniga såsom sin uppfattning
följande:

De sakkunniga finna, att samtliga de anförda omständigheterna tala för,
att vissa högre läroanstalter, dit realstudenter på grund av läggning och förberedande
studier förnämligast söka sig, snarare draga till sig de bäst kvalificerade
bland dessa, under det att ovan angivna förhållanden verka därhän,
att många av de relativt svagare utrustade, som äga jämförelsevis mindre
goda förutsättningar för högre studier — i den mån detta kan bedömas av
studentbetyg — söka sig till läkarbanan, för vilken inga kvalificerade inträdesfordringar
äro uppställda.

Det är naturligt att här berörda förhållanden äro ägnade att framkalla
oro hos alla dem, som eftersträva en så god rekrytering som möjligt av vår
läkarkår, och att de mana till noggrann prövning av frågan, huruvida icke
något kan och bör åtgöras för att motverka omnämnda mindre gynnsamma
förhållanden. Även om ett säkert urval av endast sådana, som äro för läkaryrket
fullt lämpliga, är omöjligt att genomföra, allra helst på ett tidigt
stadium av studiebanan, så torde dock åtgärder vara möjliga och önskliga,
som kunde tillåta en utgallring av de för medicinska studier eller för vetenskapligt
studiearbete överhuvudtaget mindre väl utrustade och detta så
tidigt, att de ännu ej hunnit offra för mycken tid på de medicinska studierna.
En ordning, som kan medföra detta, är önskvärd icke minst i de
studerandes eget intresse, ty de, som ej hava avgjord läggning för medicinska
studier och läkarkallet, få, även om de kunna nå fram till licentiatexamen,
mången gång svårt att sedan slå sig fram som läkare och kunna
möta så många missräkningar, att det för dem själva varit mycket bättre,
om de i tid tvungits att lämna banan.

De sakkunniga hava sålunda kommit till den uppfattningen, att det ligger
både i det allmännas och i de enskilda studerandes intresse att söka finna
utvägar för lämpliga åtgärder i här antydda syfte, så att redan vid studie -

14

Kungl. Maj-.ts proposition Nr 103.

banans början ett strängare urval måtte komma till stånd än vad nu gällande
studieorganisation medgiver.

I anslutning till den uppfattning, vartill de sakkunniga sålunda kommit,
hava de vidare upptagit frågan om de olika vägar, på vilka man kan tänka
sig vinna en bättre rekrytering till läkarkåren.

De sakkunniga redogöra först för vad i detta hänseende uttalats av medicinska
fakulteten i Uppsala i dess ovannämnda yttrande:

Fakulteten framhåller först att en god effekt i antydd riktning naturligtvis
skulle kunna förväntas av ett återinförande av en obligatorisk förberedande
examen inför annan fakultet, men då detta ovillkorligen skulle innebära
en direkt förlängning av studietiden för så gott som alla blivande läkare,
anser fakulteten, att en dylik åtgärd icke kan ifrågasättas. De sakkunniga
biträda denna fakultetens mening, då åtgärder, som medföra förlängning
av den långa studietiden, böra obetingat undvikas, för såvitt de
icke visa sig oavvisligen nödvändiga.

Uppsalafakulteten antyder emellertid även andra utvägar: »Man kan t. ex.,
i överensstämmelse med de vid ovan angivna läroanstalter tillämpade principerna,
fastställa ett visst maximiantal, som årligen må inskrivas i de medicinska
fakulteterna, och överlämna åt konkurrensen att åstadkomma det
önskade urvalet. För en dylik begränsning av tillträdet till den medicinska
studiebanan kunna för övrigt andra tungt vägande skäl anföras, såsom nu
rådande trängsel särskilt å de kliniska institutionerna samt en å vissa håll
för framtiden befarad överbefolkning på läkarbanan. — A andra sidan
skulle man kunna uppställa fordran på överbetyg i vissa viktigare i studentexamen
ingående ämnen eller ock på en viss betygssumma med olika valör
för de olika ämnena alltefter deras betydelse såsom grundläggande för de
medicinska studierna och på så sätt utestänga en del av dem, som i avseende
å begåvning eller flit visat sig mindre väl kvalificerade. — Slutligen
kunde det avsedda syftet möjligen vinnas genom en omorganisation av de
medicinska studierna i den riktningen, att de studerande redan efter en kortare
tid, t. ex. ett år, vore skyldiga att undergå prövning (eventuellt i form
av examen rigorosum) i vissa till studiekursen hörande ämnen eller lämpliga
delar därav, varigenom kunde möjliggöras en rättvis utgallring av sådana
studerande, som visade sig i saknad av nödiga förutsättningar för vetenskapligt
studiearbete».

För egen del anföra de sakkunniga i denna fråga följande:

Fastställande av ett visst maximiantal, som årligen finge inskrivas i medicinsk
fakultet, och överlämnande åt konkurrensen att åstadkomma det önskade
urvalet skulle innebära en principiell avvikelse från nuvarande förhållanden
vid universiteten, vilken icke utan särdeles tungt vägande skäl torde böra
ifrågasättas.

Själva fixerandet i statuterna av ett visst, för en längre tid framåt bestämt
antal stöter på grund av ovan anförda omständigheter med hänsyn
till de stora fluktuationerna i tillströmningen på betydliga svårigheter. Då
utrymmet på institutionerna är begränsat, verkar detta faktiskt på det
sättet, att i många ämnen endast ett visst av utrymmesförhållandena betingat
antal årligen kan mottagas till de obligatoriska kurserna. Fixerandet
i statuterna av ett på förhand bestämt maximiantal är därför under inga

Kungl. Maj-.ts proposition Nr 103. 15

förhållanden nödvändigt och synes ej heller ur någon synpunkt sett vara
på sin plats.

Fördelen av en dylik bestämmelse skulle ju vara, att man finge tillfälle
att göra ett urval bland dem, som sökte inträde i fakulteten, och att endast
de bäst kvalificerade bland dessa skulle mottagas. Det är emellertid att
märka, att härigenom en gallring endast komme att äga rum under tider
med stark tillströmning till den medicinska studiebanan, men icke under de
måhända vanligare förhållandena, då antalet inträdessökande ej vore större
än antalet disponibla platser.

Vid denna art av urval bleve för övrigt skolbetygen, respektive sedermera
förvärvade kompletteringsbetyg, de avgörande och det torde väl kunna
ifrågasättas, huruvida dessa ensamma kunna anses såsom en god mätare
av de inträdessökandes lämplighet för de medicinska studierna. Principiellt
synes det därför de sakkunniga vara bättre och riktigare att ett eventuellt
urval äger rum först efter någon tids studier inom fakulteten, varigenom
tillfälle beredes att åtminstone i någon mån bedöma de studerande även
med hänsyn till deras under övningarna ådagalagda fallenhet för ett framgångsrikt
bedrivande av den art vetenskapliga studier, som fordras för läkarbanan.

Såsom en särskild åtgärd i här berörda syfte vidrör Uppsalafakulteten den
möjligheten, att man uppställde fordran på överbetyg i vissa viktigare i studentexamen
ingående ämnen eller ock på en viss betygssumma med olika
valörer för de olika ämnena alltefter deras betydelse såsom grundläggande
för de medicinska studierna.

Även dylika bestämmelser skulle innebära en ny princips införande för
tillträde till viss fakultet vid universiteten, och de böra därför ifrågasättas,
endast om de visat sig alldeles nödvändiga. Liksom i fråga om nyss diskuterade
bestämmelse skulle avgörandet även här förläggas till studeutexamensbetygens
(respektive kompletteringsbetygens) valör, vilket, såsom nämnt,
ej alltid torde fälla ett rättvist utslag.

Enligt den förändring, som de sakkunniga föreslå i examensstadgan,
kommer för inskrivning i medicinsk fakultet att fordras minst godkänt betyg
i icke mindre än sju skolämnen, nämligen såsom förut i fyra realämnen,
men nu därtill även i tre levande språk. Införandet av dylika bestämmelser
rörande dessa ämnen i examensstadgan motiveras med, att de alla för läkarutbildningen
äro viktiga. Skola de nu — om sist föreslagna bestämmelse
bleve införd — alla räknas lika eller skola vissa av dem hava företräde
framför andra med hänsyn till deras grundläggande betydelse för de medicinska
studierna och i så fall vilket eller vilka? Det torde vara förbundet
med en viss svårighet att företaga en dylik värdesättning, vilket även talar
mot införandet av bestämmelser i sist berörda riktning. De sakkunniga
kunna för sin del icke förorda dem.

Såsom nyss erinrats, framhöll medicinska fakulteten i Uppsala, att det
avsedda syftet, ett strängare urval, möjligen kunde vinnas genom en omorganisation
av de medicinska studierna i den riktningen, att de studerande
redan efter en kortare tid, t. ex. ett år, vore skyldiga att undergå prövning
(eventuellt i form av examen rigorosum) i vissa till studiekursen hörande
ämnen eller lämpliga delar därav, varigenom en rättvis utgallring kunde

16

Kungl. Maj-.ts proposition Nr 103.

möjliggöras av sådana studerande, som visade sig i saknad av nödiga förutsättningar
för de medicinska studierna.

De sakkunniga hava efter ingående prövning av frågan kommit till den
övertygelsen, att bestämmelser böra träffas, som möjliggöra ett strängare urval
av de studerande så att under tider av alltför starkt tillopp endast de
bättre kvalificerade föras vidare fram och överhuvud att på ett tidigt stadium
av studiebanan de må kunna utgallras, som visat sig sakna nödiga förutsättningar
för framgångsrikt bedrivande av medicinska studier.

För att nå detta syfte hava de sakkunniga principiellt anslutit sig till det
sistnämnda, av medicinska fakulteten i Uppsala gjorda förslaget och föreslå
fördenskull ett tillägg till examensstadgan.

De sakkunniga övergå därefter till särskild motivering för detta förslag
och för den formella anordningen av detsamma:

Vid utarbetandet av detta förslag hava de sakkunniga betraktat det som
en självfallen utgångspunkt, att den särskilda prövningen bleve så anordnad,
att de medicinska studierna icke därigenom förlängdes. Endast ämnen och
studier, som tillhöra den nuvarande medicine kandidatexamen, böra fördenskull
ingå i densamma. Prövningen bör förläggas till ett så tidigt skede
av studierna, att dels uppoffringen av tid och medel icke bliver större än
som är oundgängligt för de studerande, som icke kunna admitteras till fortsättande
av de medicinska studierna, och dels de medicinska institutionernas
utrymme och material icke under längre tid och i större utsträckning, än
som är nödvändigt, må tagas i anspråk av dem, som ej bliva godkända i
prövningen.

Under beaktande av dessa synpunkter synes det vara lämpligt, att den
särskilda prövningen må omfatta de förberedande kurserna i allmän kemi
och jämförande anatomi. Då ett särskilt förhör i människans osteologi
plägar fordras för tillträde till dissektionsövningarna på anatomiska institutioner,
föreslå de sakkunniga, att även denna del av anatomien må ingå i
den särskilda prövningen.

Den sålunda föreslagna omfattningen av de till prövningen hörande kurserna
är ej större än att genomgåendet av desamma bör medhinnas på ungefär
en lästermin. Prövningen bör äga rum omedelbart efter de nämnda kursernas
avslutning, och då dessa givas två gånger om året, kommer sålunda
prövningen att jämväl anordnas två gånger varje läsår. De sakkunniga
hava ej velat fixera viss bestämd tidpunkt för prövningen utan finna
det lämpligt att överlåta detta åt fakulteterna, på det att de smärre jämkningar
med avseende på kursernas förläggning och längd, som varje fakultet
kan finna ändamålsenliga, må kunna vidtagas utan hinder av examensstadgan.

De sakkunniga föreslå, att prövningen må kunna avläggas endast vid den
fakultet, vid vilken kurserna genomgåtts, samt i omedelbar anslutning till
dessa. Det kan nämligen icke vara riktigt, att möjlighet lämnas de studerande
att genomgå kurserna vid en läroanstalt och prövningen vid en annan,
efter som det avses, att även det sätt, på vilket kurserna genomgås, skall
utöva inflytande vid bedömandet. För att säkerställa denna ordning måste
emellertid uttrycklig föreskrift finnas, som hindrar dem, vilka eventuellt

Kungl. Maj:ts proposition Nr 103.

17

blivit underkända vid en läroanstalt, att genomgå förnyad prövning vid en
annan läroanstalt utan att där hava genomgått kurserna.

Av praktiska skäl torde det vara lämpligast, att kursgivarna även förrätta
prövningen. Onskligt vore därför, om dessa även vore lärare inom den
medicinska fakulteten. Erfarenheten har emellertid visat, att det stundom
är svårt att för dessa kurser erhålla lärare med medicinsk utbildning och
att dessa lärare därför ofta icke tillhört medicinsk fakultet. Redan av det
skäl att kurslärarna sålunda kunna förutsättas icke alltid vara förtrogna
med de särskilda synpunkter, som anses viktiga för de medicinska studierna,
föreslås, att prövningen skall äga rum inför en nämnd, bestående av tre
medlemmar av den medicinska fakulten.

Såsom antytt, gäller det nämligen vid den föreslagna särskilda prövningen
ej endast att bedöma de vid kurserna inhämtade kunskaperna, utan hänsjm
bör jämväl tagas till de studerandes under kurserna ådagalagda lämplighet
för fortsatta medicinska studier. Kurserna äro tillräckligt omfattande och
krävande för att en uppfattning av de studerandes intresse, fallenhet och
läggning för medicinska studier därunder bör kunna erhållas. För att även
andra synpunkter må göra sig gällande vid prövningen än enbart hänsynen
till kunskaperna, som hänföra sig till innehållet av de genomgångna kurserna,
föreslå de sakkunniga, att en av nämndens medlemmar skall vara klinisk
lärare. De två övriga böra självfallet utgöras av representanter för ämnena
kemi och anatomi; endast i händelse av vakans eller laga förfall bör annan
fakultetsmedlem utses. Är kursledaren tillika ledamot av fakulteten, är det
givetvis av vikt, att han framför andra utses till medlem av nämnden. De
sakkunniga hava tänkt sig att jämväl professores emeriti borde kunna utses
till bisittare i nämnden.

Nämndens befogenhet bör enligt de sakkunnigas förslag vara att avgöra,
huruvida prövningen skall godkännas eller icke. Några skäl att avgiva
graderade betyg synas icke föreligga. Över nämndens beslut skall föras
protokoll, vilket omedelbart delgives fakulteten, vars notarie äger att i fakultetens
liggare och i vederbörandes tentamensbok införa utgången av prövningen.

Principiellt synes det riktiga vara, att studerande som underkänts, men
önskar att genomgå förnyad prövning, på nytt skall genomgå kurserna.
Det synes dock vara att gå för långt, om detta ovillkorligen skulle fordras
i alla fall. Det kan ju exempelvis tänkas, att någon studerande särskilt
utmärkt sig i något av ämnena, men fallit igenom på grund av bristande
insikter i ett annat. Möjlighet bör i sådant fall föreligga för studerande
att erhålla dispens. De sakkunniga vilja för den skull föreslå, att fakulteten
må medgivas rätt att efter nämndens hörande bevilja befrielse från skyldighet
att ånyo genomgå viss kurs eller del därav. Befrielse från att överhuvudtaget
genomgå kurs såväl som från prövning må fakultet även kunna
medgiva studerande, som genom examen inom annan fakultet eller på annat
sätt styrkt sig hava motsvarande kunskaper, och som i övrigt, befinnes
äga nödiga förutsättningar för deltagande i den följande medicinska undervisningen.

Om flera studerande anmäla sig till undergående av prövningen än som
motsvarar tillgängliga antalet platser å institutionerna, uppstår den viktiga
frågan, om nämnden skall godkänna endast så många, som omedelbart
kunna mottagas å de institutioner där studierna närmast skola fortsättas,

Bihang till riksdagens protokoll 1924. 1 samt. 76 höft. (Nr 103.)

o

Myndigheternas

yttranden
över de
sakkunnigas
förslag.

Medicinska
fakulteten i
Uppsala.

18 Kungl. Maj-.ts proposition Nr 103.

och sålunda underkänna de övriga, även om deras prov varit tillfredsställande.
Ett tillvägagångssätt efter denna princip synes ej vara lyckligt. Det är
givetvis icke rättvist att av studerande, som i det hela äro lika kvalificerade,
godkänna vissa men underkänna andra. Det kan vidare tänkas, att plats
visserligen icke finnes vid den läroanstalt, där prövningen ägt rum, men
väl vid en annan, och slutligen att studerande föredrar att efter godkännandet
få vänta på fortsättandet av studierna framför att helt utestängas från denna
möjlighet.

A andra sidan är det väl att vänta, att nämnden under perioder av särskilt
stark tillströmning till den medicinska studiebanan kommer att upprätthålla
relativt strängare fordringar för att därigenom — icke minst i de
studerandes eget intresse — begränsa antalet.

Om den föreslagna särskilda prövningen skall kunna tjäna ändamålet att
på ett tidigt stadium av de medicinska studierna utestänga sådana studerande,
som visa sig icke vara väl rustade för denna art av vetenskapliga studier,
fordras, att en viss begränsning göres av rätten att efter misslyckande upprepade
gånger deltaga i dylik prövning. De sakkunniga föreslå sålunda,
att studerande, som två gånger underkänts, icke skall vidare äga rätt att
vid någon av fakulteterna ånyo genomgå berörda kurser eller undergå ny
prövning.

I anslutning till detta förslag hava de sakkunniga framlagt förslag till
ändrad lydelse av vederbörande paragrafer i examensstadgan.

Genom remiss den 4 maj 1920 anbefallde Kungl. Maj:t kanslern att
efter vederbörandes hörande avgiva utlåtande över berörda sakkunnigförslag.

Medicinska fakulteten vid universitetet i Uppsala har i utlåtande den 25
april 1921 yttrat sig i dessa frågor. Vad först angår förslaget om ändrade
bestämmelser för inskrivning i medicinsk fakultet yttrar fakulteten härom
bland annat:

Beträffande det förstnämnda förslaget, som ursprungligen väckts av den
medicinska fakulteten i Lund, vill fakulteten först framhålla, att den i sitt
den 13 december 1917 avgivna yttrande över det remitterade förslaget,
ingalunda förordat detsamma, såsom i sakkunnigbetänkandet (sid. 4) angives,
utan tvärtom givit uttryck åt sitt tvivelsmål, »huruvida någon i nämnvärd
grad ökad garanti för att de studerande äga tillräcklig begåvning och energi
för medicinska studier, därigenom kan vinnas», varför fakulteten också fann
en mera ingående utredning erforderlig innan frågan avgjordes. Fakulteten
var vid avgivandet av nämnda yttrande och är fortfarande livligt övertygad
om betydelsen av att läkarna äga tillräckliga kunskaper i de modärna språken
samt om önskvärdheten av att de även äga vissa insikter i latin och grekiska.
Innan några stadgeändringar i den av sakkunniga föreslagna riktningen
göras, anser fakulteten emellertid, att man först bör förvissa sig icke blott
om behovet och den eventuella vinsten av en dylik reform, utan även om
att den icke skulle medföra några större olägenheter, framförallt i form av
en förlängning av läkarnas studietid. Då de sakkunniga icke förebragt någon
som helst utredning i detta avseende, har fakulteten för att kunna bedöma
frågan ansett sig böra göra en undersökning angående de betyg, som de

19

Kungl. Maj:ts proposition Nr 103.

senaste årsklasserna av medicine studerande vid Upsala universitet erhållit
i studentexamen eller i fyllnadsprövning, ävensom angående den tid, som
förflutit mellan examen och fyllnadsprövning. Resultaten av denna undersökning
i den mån de beröra här föreliggande frågor, meddelas i en denna
skrivelse bilagd tablå.

Av denna tablå framgår, att av de 173 studerande, om vilka upplysningar
erhållits, äro 8,1 proc. på grund av underkännande eller bortval i
avsaknad av godkänt betyg i studentexamen i något av tyska, franska och
engelska språken, varför de skulle nödgats undergå fyllnadsprövning, därest
den av sakkunniga föreslagna reformen varit genomförd. Skiljer man på
studerande från latin- och från reallinien (respektiva 37 % och 63 % av
hela antalet) befinnes det, att nära 11 % av de förra men endast 6,4 %
av de senare skulle hava behövt komplettera i något levande språk. Talman
nu ytterligare i betraktande, att samtliga latinstudenter enligt nu gällande
stadga måste undergå fyllnadsprövning i två ämnen (fysik och kemi), är
det uppenbart, att en bestämmelse i den föreslagna riktningen skulle vålla
latinare väsentligt mera hinder i studierna än realisterna. Detta synes så
mycket mera orättvist, som den allmänt språkliga utbildningen torde vara
grundligare å latinlinien än å reallinien och de kunskaper i klassiska språk,
som meddelades i skolan, enligt fakultetens mening, äro av minst lika stort
värde för blivande läkare, som det kunskapsmått i ett av de levande språken,
vilket bibringas lärjungarna i den sista eller de båda sista ringarna av
gymnasiet. Aven de lärjungar, som valt bort något av de levande språken
eller underkänts i dylikt ämne i studentexamen, måste ju enligt gällande
bestämmelser hava åtnjutit undervisning och inhämtat de första grunderna
i alla de tre moderna språken.

Att en ökning av det antal ämnen, vari godkänt betyg skulle fordras för
inskrivning i medicinsk fakultet (i detta fall från fyra ämnen till sju), skulle
medföra en avsevärd förlängning av studierna för åtskilliga studerande och
detta icke blott för de minst begåvade, utan även för en del relativt väl
kvalificerade, kan icke betvivlas. Den bifogade utredningen visar, att redan
med nu gällande bestämmelser endast ett mindre tal (15 %) av de
studerande, vilka måste komplettera i något ämne, bliva färdiga med sin
fyllnadsprövning och kunna inskrivas i fakulteten vid början av den termin,
som följer närmast efter studentexamen, och att sålunda det stora flertalet
av dem bli hindrade att deltaga i denna termins kurser och därför nödgas
vänta till påföljande termin. En eller annan veckas dröjsmål med kompletteringen
kan sålunda medföra en tidsförlust av i det närmaste en hel
termin. Det säger sig självt att ju flera de ämnen äro, i vilka godkänt
betyg i studentexamen göres obligatoriskt, desto mera måste de här påpekade
olägenheterna göra sig gällande, och fakulteten ställer sig därför mycket
betänksam mot att utan starkt vägande skäl uppställa fordran på godkända
betyg i andra kunskapsgrenar än de, som äro direkta förutsättningar för
bedrivande av medicinska studier.

Därest man kunde förvänta, att den föreslagna reformen skulle i någon
större grad höja språkkunskaperna hos de medicine studerande eller åstadkomma
en utgallring av en del till studiearbete mindre väl skickade, finge
de ovan anförda betänkligheterna falla. Så torde emellertid icke vara fallet.
Erfarenheten har nämligen nogsamt visat, att fyllnadsprövningarna, så som
de nu äro organiserade, ingalunda lämna någon betryggande garanti för att
de studerande äga fullgoda insikter i motsvarande ämnen, och att de icke

20

Kungl. Maj:ts proposition Nr 103.

heller äro i stånd att avskräcka ganska svagt begåvade studenter från att
välja den medicinska studiebanan. Att den ifrågasatta ändringen av stadgan
för de medicinska examina i någon avsevärd mån skulle återverka på
rådande förhållanden inom skolan med avseende på bortval av ämnen,
torde knappast vara att förvänta.

Vid bedömandet av föreliggande fråga har fakulteten icke kunnat underlåta
att även taga hänsyn till den omständigheten, att förberedande arbeten
nu pågå för en genomgripande omorganisation av gymnasierna, vilken möjligen
inom en icke alltför avlägsen framtid kommer att nödvändiggöra helt
andra bestämmelser för rätt att inskrivas i medicinsk fakultet.

På grund av här anförda skäl finner sig fakulteten icke för närvarande
kunna tillstyrka de sakkunnigas förslag, att godkänt betyg i studentexamen
eller fyllnadsprövning i tyska, engelska och franska språken skulle fordras
för rätt att inskrivas i medicinsk fakultet.

För den händelse att någon ändring i den föreslagna riktningen ändock
skulle anses påkallad, vill fakulteten av skäl, som utan vidare framgå av
det ovan sagda, framhålla önskvärdheten av att kunskaper i latin må kunna
ersätta kunskaper i ett av de levande språken, och att i sådant fall i § 7
mom. 1 av examensstadgan efter ordet »insikter» och före orden »i biologi»
må införas orden »i minst 3 av de latinska, tyska, engelska och franska
språken».

Beträffande därefter förslaget om en förberedande prövning före medicine
kandidatexamen anför fakidteten i denna fråga följande:

För att möjliggöra att sådana studerande, som visa sig mindre väl utrustade
för vetenskapliga studier, må kunna utgallras redan på ett relativt
tidigt skede av studiebanan, hava de sakkunniga föreslagit, att de studerande
skulle vara skyldiga att i omedelbar anslutning till de inledande kurserna i
allmän kemi och jämförande anatomi undergå särskild prövning i dessa
ämnen jämte människans osteologi, samt att studerande, som två gånger
underkänts i prövningen, skulle förvägras rätt att vid någon av fakulteterna
ånyo deltaga i dylik kurs eller prövning. Då en sådan åtgärd otvivelaktigt
bör bidraga till en bättre rekrytering av vår läkarkår, vill fakulteten i princip
ansluta sig till de sakkunnigas förslag, men av skäl som nedan skola
närmare angivas, finner fakulteten vissa modifikationer önskvärda.

Fakulteten vill först påpeka, att om kurserna i allmän kemi och jämförande
anatomi anordnas på sådant sätt, att desamma förlöpa parallellt med varandra,
och att prövningarna i båda ämnena (samt osteologi) ske ungefär
samtidigt och endast två gånger årligen, så skulle detta säkerligen för många
studerande medföra en avsevärd förlängning av studietiden. Såsom redan
i det föregående påpekats och närmare framgår av den bilagda statistiska tablån,
händer det nämligen ofta, att en studerande på grund av ännu ej fullgjord
fyllnadsprövning icke är berättigad att inskrivas i medicinsk fakultet redan
vid terminens ingång, då kurserna måste taga sin början. Likaledes har
det visat sig, att värnpliktstjänstgöring, sjukdom eller annat giltigt förfall
icke sällan hindrar en studerande att infinna sig vid universitetet, förrän
redan en del av terminen gått. Då han ännu icke är berättigad att deltaga
i arbetet på någon annan institution, skulle den ifrågavarande terminen i
regel vara så godt som tillspillogiven för studiearbete, ifall båda kurserna
vore utsträckta över hela terminen eller obligatoriskt förbundna med varandra.
Det är huvudsakligen för att undvika denna olägenhet, som hittills

21

Knntjl. Maj-.ts proposition Nr 103.

i Uppsala de ifrågavarande kurserna förlagts till olika tider under samma
termin samt rätt medgivits de studerande att undergå förhör i osteologi på
den tid, som för deras övriga studiearbete varit bäst passande. Härigenom
har även den fördelen vunnits, att arbetet kunnat mer koncentreras under
kurserna, och att ledig tid, även ferier, lämpligen kunnat användas för inlärandet
av människans osteologi. —• Då denna anordning av studierna
visat sig ändamålsenlig, anser fakulteten det i hög grad önskvärt, att de
nya bestämmelserna så avfattas, att de icke lägga något hinder i vägen fölen
liknande anordning i framtiden. Vill man förebygga onödig tidsförlust
för de studerande, måste undervisningen så ordnas, att det icke blott blir
möjligt att genomgå båda kurserna på en och samma termin, utan även
att den ena kursen kan genomgås under senare delen av en termin och
den andra under förra delen av nästföljande termin. Prövningen i vardera
ämnet måste ske i direkt anslutning till kursen, och förhöret i osteologi bör
icke vara obligatoriskt bundet vid prövningen i jämförande anatomi.

Fakulteten delar till fullo de sakkunnigas uppfattning, att studerande, som
blivit underkänd i prövningen, i regel skall vara skyldig att ånyo genomgå
motsvarande kurs, men att befrielse härifrån i vissa fall bör kunna medgivas;
villkor för dylik dispens bör naturligtvis vara, att den studerande på
ett fullt tillfredsställande sätt genomgått de i kursen ingående praktiska övningarna.
Om emellertid i dylikt fall den studerande ej skulle kunna genomgå
nytt förhör förr än vid den ordinarie prövningen efter nästföljande
kurs i ämnet, är det uppenbart, att detta skulle medföra en betydlig tidsförlust.
Visserligen synes den av sakkunniga föreslagna bestämmelsen möjliggöra,
att en studerande i dylik situation genom privat förhör inför kompetent
person skaffar sig intyg om erforderliga kunskaper och genom fakultetsbeslut
befrias från vidare prövning i ämnet, men det förefaller fakulteten
vida bättre, att i sådana fall möjlighet öppnas till en »efterprövning» i samma
form och under liknande kontroll som vid den ordinarie prövningen. Densamma
torde lämpligen kunna förläggas till en början av nästföljande termin,
och avgörandet, huruvida en studerande, som icke blivit godkänd efter
genomgången kurs, må medgivas dylik efterprövning, bör enligt fakultetens
mening överlämnas åt vederbörande nämnd.

Med den stora betydelse, som den föreslagna prövningen skulle få för de
studerande, enär den studerandes hela framtid i viss mån bleve beroende av
utfallet av denna prövning, är det nödvändigt, att betryggande garanti skaffas,
att prövningen blir både så grundlig och så rättvis som möjligt, varför
sakkunnigas förslag, att densamma skall ske inför en av fakulteten utsedd
nämnd, förefaller välbetänkt. Bestämmelsen att en av nämndens medlemmar
skall representera kliniskt ämne, synes däremot icke vara behövlig, alldenstund
de förutsättningar för deltagande i fortsatta medicinska studier,
som de studerande kunna ådagalägga under dessa rent naturvetenskapliga
kurser, svårligen kunna visa sig annat än i form av god iakttagelse- och
omdömesförmåga samt ett visst tekniskt handlag, och för bedömande av
dessa egenskaper torde en kliniker knappt vara mera ägnad än representanter
för ämnen, som ligga närmare den allmänna kemien och den jämförande
anatomien. Av lätt insedda skäl bör en särskild nämnd tillsättas för prövningen
i vartdera ämnet, och vederbörande kursledare, som ensam är i tillfälle
att iakttaga de studerandes under de praktiska övningarna ådagalagda
kvalifikationer, bör enligt fakultetens mening vara självskriven ledamot avdylik
nämnd. — Då ett stort antal studerande (kanske ett trettiotal) kommer

22

Kungl. Maj ds proposition Kr 103.

att undergå prövning vid slutet av varje kurs, synes det av praktiska skäl
böra tagas under övervägande, huruvida och i vilken utsträckning prövningen
bör ske skriftligt, men fakulteten vill för närvarande icke föreslå
någon inskränkning i vederbörande nämnders frihet att anordna prövningen
på det sätt erfarenheten visar vara lämpligast. Vad förhöret i människans
osteologi beträffar, kan fakulteten icke finna den vidlyftiga apparaten med
prövning inför särskild nämnd vara av behovet påkallad.

Genom den uppdelning av prövningen i olika avdelningar, som fakulteten
sålunda vill förorda, skulle densamma visserligen till sin yttre form få mindre
karaktär av en »examen rigorosum», men fakulteten kan icke finna, att den
eftersträvade effekten behöver bli mindre, om man blott tillser att kunskapsfordringarna
tillbörligen upprätthållas, vilket med den av fakulteten föreslagna
anordningen givetvis bör bli lättare, än om prövningen i både allmän
kemi, jämförande anatomi och människans osteologi sammanföras till en
och samma kortare tidsperiod, vilket de sakkunnigas förslag innebär. Erfarenheterna
från studentexamen torde icke vara sådana, att de mana till uppgivande
av den prövningsform, som nu är vanlig vid universiteten med till
tiden skilda förhör i vart ämne för sig.

I sitt betänkande hava de sakkunniga på anförda grunder avvisat den i
fakultetens skrivelse den 13 december 1917 alternativt framkastade utvägen
att fastställa ett visst maximiantal, som årligen må inskrivas i medicinsk
fakultet. Utan att här vilja ingå på den principiella frågan om lämpligheten
av en dylik åtgärd, vill fakulteten framhålla, att även om en sådan
bestämmelse icke införes i stadgan, kommer faktiskt utrymmet å de medicinska
institutionerna att med nödvändighet framtvinga en begränsning av
antalet deltagare i de olika kurserna till ett visst maximum. Vid kursen i
allmän kemi, som frågan nu närmast gäller, kan i Uppsala plats icke beredas
för mer än högst 30 deltagare varje termin, under det att de inträdessökande
under de sista 5 terminerna uppgått till respektive 33, 32, 52, 62 och
66, varför ett allt mera växande antal varje termin måst avvisas. Enligt
inhämtade upplysningar lära förhållandena vid karolinska institutet vara likartade.
Någon utvidgning av lokalerna i Uppsala är icke möjlig utan betydande
kostnader och torde icke heller vara erforderlig, då ju årligen 60
platser stå till förfogande, under det att de sakkunnigas utredning givit vid
handen, att landets läkarbehov under de närmaste decennierna bör kunna
tillgodoses med en nyinskrivning av ungefär 150 medicine studerande varje
år, av vilka 50 borde beredas plats vid fakulteten i Uppsala.

Vid ett större antal inträdessökande än antalet tillgängliga platser, måste
någon princip kunna följas vid antagandet och avvisandet av de sökande. Vid
kursen i allmän kemi i Uppsala har vid en större tillströmning av studerande
befunnits nödvändigt att avvisa även sådana, som med hänsyn till kunskaper i
kemi under andra förhållanden kunnat mottagas. Det synes dock fakulteten
icke vara riktigt, att på detta sätt den studerandes kunskaper i och fallenhet
för ett enda ämne blir avgörande för hans tillträde till kursen och därigenom
till hela den medicinska studiebanan. Att såsom vid tillträde till
andra kurser och tjänstgöringar låta avgörandet bero på vilken som är i
medicinska studier längst framskriden, är icke möjligt, då det här gäller
den första (eller eventuellt den andra) kursen på studiebanan. Ehuru fakulteten
är väl medveten om att betygen i studentexamen ingalunda äro en
tillförlitlig måttstock på de studerandes begåvning och flit, ser sig fakulteten
nödsakad föreslå, att hänsyn till dessa betyg må tagas vid valet bland de

23

Kungl. May.ts proposition Nr 108.

inträdessökande; någon princip måste man ju följa, och den här angivna
synes fakulteten vara den minst angripbara. Den, som måste avvisas på
grund av svagare betyg i studentexamen, har ju möjlighet att under avvaktan
på nästa kurs genom fyllnadsprövning i lämpliga ämnen förbättra sina
utsikter att vinna tillträde till densamma. Fakulteten anser för sin del, att
vid beräkningen av betygssumman de olika ämnenas större eller mindre betydelse
för de medicinska studierna bör beaktas, så att de matematiskt-naturvetenskapliga
ämnena tillmätas högsta valör och därnäst de språkliga, men
finner lämpligast, att det uppdrages åt kanslern att utfärda närmare bestämmelser
angående denna såväl som vissa andra detaljfrågor.

Om kursen i jämförande anatomi, såsom fakulteten föreslår, blir oberoende
av och eventuellt kan förläggas före kursen i allmän kemi, böra a%
lätt insedda skäl bestämmelserna för tillträde samt antalet tillgängliga platser
vara lika för båda kurserna.

Fakultetens härovan framlagda förslag till vissa ändringar i de av sakkunniga
formulerade bestämmelserna hava framförallt förestavats av en
önskan att undvika en ytterligare förlängning av den redan nu så långa
studietiden. Av samma skäl finner fakulteten önskligt, att tillfälle beredes
de studerande att utnyttja ledig tid mellan kurserna till lämpligt studiearbete,
så långt detta kan ske utan olägenhet för undervisningen. På grund
av hittills vunnen erfarenhet kan man förutse, att det icke sällan kommer
att inträffa, att en studerande på grund av bristande institutionsutrymme,
genom sjukdom och dylikt hindras att genomgå kurs och undergå prö\ ning
T allmän kemi under samma termin som i jämförande anatomi och således
nödgas vänta i flera månader, innan nästa kurs i förstnämnda ämnet börjar.
Då kunskaper i kemi icke kunna betraktas såsom en nödvändig förutsättning
för anatomiskt disektionsarbete, anser fakulteten att det fortfarande
såsom hittills bör medgivas studerande, som undergått prö\ ning i
jämförande anatomi samt förhör i osteologi, att deltaga i dissektionsövningarna
å auatomisalen, försåvitt detta med hänsyn till utrymme och materialtillgång
befinnes möjligt.

Vad slutligen beträffar det föreslagna stadgandet om påföljden av att studerande
två gånger blivit underkänd i prövningen finner fakulteten det
i hög grad önskvärt, att sådana studerande, som i avseende på begåvning
eller flit äro avgjort undermålige, och som för undervisningen och arbetet
å institutionerna utgöra en hindrande barlast, kunna avvisas. Fakulteten
vill sålunda för sin del tillstyrka de sakkunnigas förslag i vad det avser,
att studerande, som två gånger underkänts i prövning i allmän kemi eller
jämförande anatomi, därigenom förverkat sin rätt att vid någon av landets
medicinska fakulteter genomgå ny kurs eller prövning i berörda ämnen.
Fakulteten vill emellertid påpeka, att den föreslagna bestämmelsen icke lämnar
full garanti, att ej den vid en fakultet underkände erhåller tillträde till
ifrågavarande kurser vid annan fakultet, enär han vid sin inskri\ning i
denna kan underlåta att uppvisa sin förra tentamensbok. Vill man förebygga
denna eventualitet, torde det vara nödvändigt att föreskriva, att varje
fakultet skall underrätta de övriga fakulteterna om dem, som vid ifrågavarande
prövningar blivit underkända.

Fakulteten kan i detta sammanhang icke underlåta att påpeka vissa ekonomiska
konsekvenser, som följa av de föreslagna reformerna.

Särskilt om dessa genomföras, synes det nämligen önskvärt att om möjligt
till ledare av laborationskursen i allmän kemi kunna förvärva en per -

24

Kungl. Maj:ts proposition Nr 103.

son med docents kompetens. Arbetet med föreläsningar, demonstrationer,
personlig handledning vid dagliga ronder å laboratoriet och maktpåliggande
exammatmn överstiger redan nu betydligt den propedeutiska undervisning av
högst 50 timmar i terminen, som utgör en av de former, i vilka en docentstipendiats
åligganden kunna fullgöras. Genomföras de föreslagna bestämmelserna,
måste laborationskursen något utökas och ledarens tid och krafter
tagas än starkare i anspråk, emedan inträdesprövningen till kursen
skulle bortfalla, vartill kommer, att även examinationen bleve mera maktpåliggande.
1 * * *

Till ifrågavarande lärare liar riksdagen på extra stat beviljat ett särskilt
fföiii6’ S°m a 1sedan laborationskursen övertogs av medicinska fakulteten
(ly 11 j utgått med 2,500 kronor årligen eller den dåvarande storleken av ett
tast docentstipendium. Sedan den tiden hava docentstipendierna höjts till
det dubbla beloppet och penningvärdet i hög grad sjunkit, varför det''måste
anses skäligt, att även arvodet till ledaren av laborationskursen i allmän kemi
höjes till 5,000 kronor.

Vad beträffar kursen i jämförande anatomi, så är densamma icke föreskriven
i nu gällande examensstadga, utan endast genom av kanslern i studieplanen
givna bestämmelser. Fakulteten har därför hittills icke ansett sig
böra hemställa om statsanslag till densamma, utan hava kostnaderna för
undervisningen bestritts genom av kanslern fastställda avgifter av deltagarna.
Om nu kursen i jämförande anatomi genom de föreslagna bestämmelserna
i examensstadgan legaliseras såsom ett obligatoriskt led i den ordinarie undervisningen,
bör enligt fakultetens mening arvodet till läraren, i likhet med
vad eljes är fallet med universitetsundervisningen, bestridas av statsmedel,
och endast kostnaderna för material och förbrukningsartiklar utkrävas av
deltagarna. Med hänsyn till, att denna kurs har mindre omfång än kursen
i allmän kemi, torde arvodet böra beräknas till 3,000 kronor årligen.

I'' akulteten anser sig slutligen böra påpeka lämpligheten av att medlemmarna
av de nämnder, inför vilka prövningarna skola förrättas, tillerkännas
någon ersättning för sitt ganska maktpåliggande arbete. Lämpligaste sättet
för anskaffande av medel till sådan ersättning torde vara, att en måttlig avgift
upptages, av dem, som anmäla sig till dessa prövningar, på samma sätt
som nu enligt examensstadgan sker vid anmälan till medicine kandidat- och
liCGntiatcxamma,.

I anslutning till vad fakulteten sålunda anfört har fakulteten framlagt för slag

till vissa ändringar i medicinska examensstadgan.

Beträffande den föreslagna förberedande examen anmälde emellertid professorerna
G. F. Göthlin, C. D. Josephson och G. Bergmark, med vilka pro fessorerna

A. Gullstrand, G. Wirgin och E. G. Petrén förenade sig, en från
fakultetens majoritet avvikande mening, så lydande:

Under instämmande i övrigt i fakultetens yttrande rörande omläggning
av vissa delar av den medicinska undervisningen få vi med avseende på
följande punkter anmäla en från majoritetens avvikande mening.

Den uppdelning av den föreslagna förberedande examen i två olika avdelningar,
som fakulteten förordar, ävensom fakultetens yrkande, att prövningen
i människans osteologi icke skall ske inför nämnd och följaktligen i realiteten
icke kommer att ingå såsom en integrerande del av den förberedande
examen, avlägsna enligt vår åsikt från de sakkunnigas förslag, i vad det av -

Kungl. Maj:ts proposition Kr 103. 25

ser en bättre rekrytering av vår läkarkår, de huvudsakliga garantierna för
att examen i fråga skall leda till det eftersträvade målet. De sakkunniga
ha uppenbarligen åsyftat att i den förberedande examen ställa den studerande
inför uppgiften att på en gång svara för ett samlat och i viss mån
heterogent kunskapsmaterial och velat bland detta bereda plats även för ett
ämne av rent medicinskt innehåll, nämligen människans osteologi. Vi anse
de sakkunnigas tankegång i båda dessa avseenden vara rationell. Fakultetens
förslag, om det kommer till utförande, frammanar däremot samma
invändning, som på sin tid gjordes mot medicinsk-filosofisk examen, nämligen
att de, som folio igenom, gjorde det på grund av bristande insikter i
ämnen, av vilka intet enda tillhörde det rent medicinska studieområdet. Viktigare
än denna invändning är emellertid, att om den förberedande examen
bleve ordnad i överensstämmelse med fakultetens förslag, skulle den, åtminstone
enligt vårt förmenande, endast kunna väntas leda till en sovring av
de tillströmmande studerande med hänsyn till deras arbetstid men icke till
en sovring med hänsyn till deras begåvning. Vi finna det nämligen högst
osannolikt, att en person, vars begåvning räckt till för att avlägga studentexamen,
skulle av annan orsak än bristande flit behöva falla igenom i en
examen, som under loppet av ett år får avläggas i två avdelningar med ett
ganska litet ämne i varje. Enligt vår uppfattning bör man emellertid, om
en förbättrad rekrytering av läkarkåren avses, ej blott eftersträva, att de.
som utbildas för kallet, äro flitiga, utan även att de i övrigt äga goda förutsättningar
för medicinska studior. Och särskilt synes det oss, att läkarens
yrke mer än de flesta andras på sina utövare ställer kravet, att de skola
kunna hålla ett stort kunskapsmaterial på en gång aktuellt. En förberedande
examen enligt de sakkunnigas förslag synes oss ge möjlighet att be<
döma, om en studerande äger denna för en framgångsrik utövning av yrket
mycket viktiga egenskap. En examen enligt fakultetens förslag synes oss
däremot lämna mycket ringa möjlighet till ett sådant bedömande.

Av skäl, som vi nu anfört, hysa vi den uppfattningen, att de sakkunnigas
förslag om den förberedande examens omfattning och dess avläggande
i ett sammanhang garanterar en bättre rekrytering av läkarkåren än fakultetens
förslag till förberedande examen, och att därför de sakkunnigas förslag
i dessa punkter bort tillstyrkas.

Däremot ansluta vi oss till fakultetsmajoritetens förslag angående ordningen
för intagandet på de förberedande kurserna, anse det vidare nödvändigt, att
förberedande examen anordnas tre gånger årligen (i stället för två gånger
enligt de sakkunnigas förslag) och biträda även fakultetsmajoriteten, då den
avstyrker, att en ledamot av examensnämnden skall representera kliniskt
ämne.

I utlåtande den 20 november 1920 har medicinska fakulteten i Lund
yttrat sig över berörda sakkunnigförslag och därvid anfört i huvudsak följande: Jämlikt

sin förut intagna ståndpunkt tillstyrker fakulteten det av de sak"
kunniga föreslagna kravet på vitsord om minst godkända insikter i studentexamen
i tyska, engelska och franska språken såsom villkor för inskrivning
i medicinsk fakultet.

Yad de sakkunniga föreslagit rörande särskild prövning i allmän kemi,
jämförande anatomi och osteologi före påbörjandet av övriga studier hörande
till medicine kandidatexamen får fakulteten biträda med följande ändringar.

Medicinska
fakulteten i
Lund.

26

Kungl. Maj:ts proposition Nr 103.

Karolinska
institutets lärarkollegium.

Bestämmelsen att den ene av examensnämndens medlemmar nödvändigt
skall vara representant för kliniskt ämne kan fakulteten dock ej biträda.

Om den ifrågavarande prövningen skall bliva tillräckligt ingående, förutsätter
denna, att endast ett fåtal dagligen examineras, och examenstiden torde
därför få utsträckas till en ganska lång examensperiod, upp till 14 dagar,
under vilken tid annan tjänstgöring av examensnämndens medlemmar ej
kan ifrågasättas. Att medel erfordras för ersättning till eventuell vikarie
för dessa ävensom till utanför fakulteten stående medlemmar av nämnden
är därför att förutse.

Vad vidare beträffar de föreslagna bestämmelserna angående en förberedande
examen, så äro de så avfattade, att varje fakultet inom denna ram
kan inrätta sig efter sina förhållanden. Så t. ex. kan den jämförande anatomiska
kursen i Lund allt fortfarande givas endast en gång årligen, under
det att densamma på andra ställen, där ett större lärjungantal det kräver
och lärarkrafterna det medgiva, denna kurs kan givas 2 gånger årligen.
Så (inner fakulteten, att undervisningen för ifrågavarande examen för närvarande
lämpligen skulle kunna ordnas på följande sätt:

De studerande, som redan i september äro berättigade till inskrivning i
medicinsk fakultet, genomgå under september—november en 2 Vs—3 månaders
kurs i allmän kemi, samt ägna återstoden av höstterminen till inläsning
av osteologien. Den 7 januari—4 februari bevistas kursen i jämförande
anatomi och omedelbart efter dennas slut äger prövningen rum.

De studerande, som på grund av kompletteringsstudier eller av annan anledning
ej förrän med utgången av höstterminen bliva berättigade till inskrivning
i medicinsk fakultet, bevista först 7 januari—4 februari den jämförande
anatomiska kursen, genomgå därefter en (21 2) 3 månaders kurs i
allmän kemi, samt använda återstoden av terminen till inläsning av osteologien.
Den andra prövningen under läsåret skulle kunna avläggas under
senare hälften av maj.

Under förutsättning att en dylik studieplan för den förberedande undervisningen
vinner kanslerns gillande, har fakulteten intet att erinra emot förslaget
till förberedande prövning i berörda delar. Då det dessutom synes
vara ett allmänt önskemål, att snarast möjligt en dylik förberedande prövning,
som här avses, för de medicinska studierna införes, får fakulteten föreslå,
att de kommitterades förslag i dessa delar behandlas för sig, så att
examensstadgan i dessa punkter kan förändras, redan innan förslaget i dess
helhet kan bliva föremål för Kungl. Maj:ts beslut i frågan.

Karolinska institutets lärarkollegium har i skrivelse den 30 juni 1921
yttrat sig i ämnet och därvid anfört följande:

En snar lösning av dessa frågor är enligt lärarkollegiets mening av stor
betydelse och desamma torde utan svårighet kunna behandlas och avgöras
för sig, oberoende av de övriga frågor, som avhandlas i den följande delen
av de sakkunnigas betänkande. Lärarkollegiet kan nämligen ej tänka sig
något hinder för, att de frågor varom nu är tal, lösas och avgöras för sig.

Beträffande inskrivning vid medicinsk fakultet instämmer lärarkollegiet i
de sakkunnigas uttalanden och förslag och anser sålunda, att för inskrivning
i medicinsk fakultet skulle utom nu gällande bestämmelser fordras
vitsord om minst godkända insikter i tyska, franska och engelska språken
i studentexamen.

Ehuru lärarkollegiet icke anser, att kunskaper i latinska språket äro nöd -

Kungl. Maj:ts proposition Kr 103.

27

vändiga för bedrivande av medicinska studier, anser sig dock lärarkollegiet
böra instämma i önskvärdheten av, att fakulteterna bereda de studerande
tillfälle att, om de så önska, vid de medicinska studiernas början genomgå
en kort, efter deras speciella behov avpassad kurs i latinska språket.

Lärarkollegiet instämmer med de sakkunniga däruti, att plats bör beredas
för ett antal av minst 150 studerande att årligen mottagas vid landets tre
medicinska läroanstalter.

Principiellt instämmer lärarkollegiet ävenledes i de sakkunnigas förslag
beträffande förberedande kurser i allmän kemi och jämförande anatomi
jämte människans osteologi och en förberedande prövning eller s. k. examen
rigorosum i dessa ämnen, som de studerande skulle hava att genomgå närmast
efter inskrivning vid medicinsk fakultet.

Dock anser lärarkollegiet, att det icke bör föreskrivas såsom obligatoriskt,
att en av den ifrågavarande examensnämndens ledamöter skall vara en klinisk
lärare. Orden »av vilka en skall representera ett kliniskt ämne» böra
alltså utgå ur de sakkunnigas förslag till ändringar i examensstadgan.

Men fastän lärarkollegiet sålunda anser såsom önskvärt, att en examen
rigorosum snarast möjligt införes i enlighet med de sakkunnigas förslag,
står lärarkollegiet likväl icke främmande för en del svårigheter, som ställa
sig i vägen för en sådan åtgärds omedelbara genomförande. På grund av
det bristande utrymme, som är rådande, särskilt inom kemiska institutionen
vid karolinska institutet, skulle ett omedelbart införande av examen rigorosum,
utan utvidgning av denna institution, vara förenat med betydande
svårigheter. En utvidgning av denna institutions lokaler torde därför först
bliva nödvändig.

Nu nämnda svårigheter torde kunna minskas därigenom, att en examen
rigorosum anordnas, icke blott vid slutet av varje termin, såsom de sakkunniga
föreslagit, utan så snart ett tillräckligt antal studerande anmält sig
till genomgående av en sådan examen och på för de studerande lämpliga
tider.

Detta lärarkollegiets yttrande överensstämde i huvudsak med det förslag,
som avgivits av en för ändamålet av lärarkollegiet tillsatt beredningskommitté,
bestående av professorerna G. Ekehorn, J. E. Johansson, J. Sjöqvist,
I. Holmgren och Hj. Forssner. Denna kommitté hade emellertid icke varit
enhällig i sitt förslag; vid detsamma finnas fogade två särskilda yttranden,
avgivna av professorerna Johansson och Sjöquist.

Professor Johansson anför i huvudsak:

De sakkunniges förslag att införa bestämmelser om i studentexamen godkända
insikter i tyska, franska och engelska språken för inskrivning i medicinsk
fakultet kan jag ej tillstyrka. De blivande studenterna böra under
de sista åren i skolan framför allt utveckla förmågan att bedriva studier
d. v. s. samla sin verksamhet på ett visst kunskapsområde. Att detta kunskapsområde
för de blivande läkarna bör förläggas till naturvetenskapen och
ej till filologien torde vara uppenbart.

De sakkunniga påpeka att gällande bestämmelser medgiva en elev att
bortvälja två av de ifrågavarande språken under de sista åren i skolan.
Det är sålunda klart att i ett av de tre språken måste han under alla förhållanden
vid examen äga godkända insikter. Det torde ej lida något tvivel,
att en student i våra dagar, även om han bortvalt två språk under

28

Kungl. Maj-.ts proposition Nr 103.

de sista skolåren, ej är sämre rustad med hänsyn till kännedom om levande
språk, än vad fallet var med latinlinjens studenter i genomsnitt på den tid,
då de sakkunniga började sina universitetsstudier.

Den medicinska undervisningen i vårt land meddelas uteslutande å modersmålet.
Till väsentlig del bygger den på elevens egna iakttagelser å laboratorier,
sektionssalar och kliniker. Läro- och handböcker, avfattade på
skandinaviskt språk, finnas visserligen ej ännu tillgängliga i samtliga medicinska
ämnen, om också antalet är större än förut. Kännedom om ett av de
ifrågavarande levande språken är emellertid tillräcklig för att i dylika fall
finna en lärobok. Det är dessutom ingalunda uteslutet, att eleven kan använda
en viss angiven lärobok, även om han vid inskrivningen i fakulteten
saknat studentbetyg i det språk, å vilket denna lärobok är avfattad. För
att tillägna sig dess innehåll fordras ingalunda studentexamens kunskapsmått
i fråga om språkets formlära och syntax.

Kännedom om utländsk facklitteratur är som bekant nödvändig för alla
yrkesutövare, affärsmän, ingenjörer, fabrikörer o. s. v. De sakkunniga synas
emellertid hava förbisett, att för att kunna tillgodogöra sig facklitteraturen
fordras förut fackutbildning. De språkstudier, som bedrivas för studentexamen,
kunna omöjligen avse facklitteratur. Ett betyg om godkända språkkunskaper
i studentexamen innebär sålunda ingen garanti för förmåga att
följa facklitteraturen på ett område.

För de läkare, som utöva vetenskaplig verksamhet, är det en stor fördel
att kunna avfatta sina arbeten på något av de tro s. k. kulturspråken. Härför
erfordras naturligtvis verkliga språkinsikter. Det torde emellertid för de
flesta vara omöjligt att hinna förvärva sig dylik kunskap och färdighet i
mer än ett främmande språk. En koncentration under sista åren i skolan
på ett språk är därför att föredraga framför den splittring på flera, som
sakkunniga vilja göra obligatorisk.

Sakkunnigas förslag att införa undervisning i det latinska språket torde
sakna all praktisk betydelse.

Då de föreslagna ändringarna i bestämmelserna för inskrivning i medicinsk
fakultet ej kunna anses nödvändiga och då de stå i uppenbar strid
med allmänt erkända pedagogiska krav, hemställer jag att sakkunnigas förslag
i denna del avstyrkes.

I sitt särskilda yttrande anför professor Sjöqvist följande:

På grund av min erfarenhet såsom lärare och examinator i medicinsk
kemi är jag livligt övertygad om nödvändigheten av att kunna på ett tidigt
stadium från fortsatta medicinska studier avskilja en del studerande, vilka
visa bristande begåvning och fallenhet för läkaryrket. Ett steg i rätt riktning
synes mig vara att införa en examen rigorosum, omfattande ämnena
jämförande anatomi med människans osteologi samt allmän kemi. Jag instämmer
därför tillfullo i de sakkunnigas förslag härutinnan, ävensom i
deras uttalade mening, att de medicinska studierna på intet villkor få förlängas
genom densamma.

Under förutsättning, att samma antal studerande som hittills terminligen
skola mottagas vid karolinska institutet, är emellertid införandet därstädes
av en examen rigorosum av ovannämnda omfattning för närvarande ej möjlig,
utan att studietiden för en stor del av de studerande också förlänges.

Till belysande av detta uttalande ber jag få anföra följande:

Under de sista tre åren hava för varje termin mellan 60—70 anmälningar

Kungl. Maj:ts proposition Nr 103. 29

om deltagande i den allmänna kursen i kemi ingått, av vilka ej mer än 32
kunnat mottagas; de övriga få vänta till följande termin.

Kursen i allmän kemi omfattar dels åhörande av föreläsningar med experiment
i oorganisk och organisk kemi med periodiska förhör och dels utförande
av laborationsövningar, vilka senare taga en tid av sex veckor. Till
föreläsningarna kunna genom provisoriska anordningar i föreläsningssalen
samtliga anmälda vinna tillträde, men då institutionen endast förfogar över
plats för 16 laboranter i allmän kemi, kunna ej mer än 32 elever varje
termin genomgå den fullständiga kursen.

Å den anatomiska institutionen däremot äro utrymmesförhållandena sådana,
att samtliga elever, som anmäla sig, vinna tillträde till deltagande i
kursen i jämförande anatomi. Mer än hälften av dessa måste, såsom nämndes,
vägras tillträde till kursen i allmän kemi. 32 elever hinna således under
en termin avsluta båda kurserna och kunna under nästa termin odelat
ägna sig åt arbetet på anatomisalen. Den del av de studerande, vilka icke
vinner tillträde till kursen i kemi kan efter anatomikursens slut under återstående
del av terminen erhålla dissektionspartier och omedelbart efter den
kemiska kursens avslutande under nästa termin återtaga det anatomiska
studiet. Samtliga elever medhinna alltså under nuvarande regim att under
ett läsår genomgå de förberedande kurserna i anatomi och kemi samt dessutom
att utföra ett antal dissektionspartier. Skulle examen rigorosum utan
vidare bestämmelser nu införas, kommer dennas avläggande att för ungefär
hälften av eleverna taga ett helt läsår i anspråk utan någon möjlighet för
dem att använda den del av den lediga dyrbara tiden till arbete å anatomisalen.
Den andra hälften, som hinner avsluta båda de förberedande kurserna
under en termin, skulle däremot bliva orättvist gynnad.

Då en examen rigorosum emellertid synes mig vara ett önskemål av största
betydelse, torde det vara nödvändigt att undersöka, om och huru hindren
för dess snara införande kunna undanröjas.

En möjlighet är naturligtvis, att till inskrivning vid karolinska institutet
endast mottaga 32 elever för varje termin. Frånsett att detta antal synes
mig alldeles för litet synnerligast som en del väl måste antagas bliva utgallrade
genom den ifrågavarande förberedande examen, måste i så fall åtgärder
vidtagas att i likhet med vad förhållandet är vid tekniska högskolan,
veterinärinstitutet, skogshögskolan och tandläkarinstitutet redan vid inskrivningen
utgallra mer än 50 proc. av de sökande, men det nya förslagets
springande punkt är ju att förlägga denna helt visst nödvändiga gallring
till en tidpunkt, då möjlighet att med större rättvisa och nyttig effekt företaga
densamma föreligger.

En förkortning av laborationskursen i allmän kemi till 4 veckor, varigenom
3 kurser varje termin skulle kunna givas och antalet deltagare således höjes
till 48, är ej möjligt med mindre än att avsikten med densamma fullständigt
förfelas.

En tredje utväg är att företaga en utvidgning av den kemiska institutionen,
önsklig redan i och för sig själv, enär denna institution är
den mest trångbodda och sämst utrustade av alla institutets institutioner
och varje vrå av densamma är till ytterlighet utnyttjad. En planerad tillbyggnad
skulle tillföra institutionen ytterligare 24 platser för laboranter i
allmän kemi, varigenom alltså inalles 40 skulle stå till förfogande. Det
gamla önskemålet att erhålla ett större antal platser för laboranterna i fysiologisk
kemi skulle härigenom ävenledes kunna tillgodoses. För närvarande

30

Kungl. Maj:ts proposition Nr 103.

Universitets kanslern.

disponerar institutionen 31 sådana platser, men då antalet anmälningar till
deltagande i den fysiologisk-kemiska kursen för varje termin överskrider 40,
måste ett tio-tal avvisas. En annan stor olägenhet av bristen på utrymme
är att studiet av den fysiologiska kemien för ett stort antal av de studerande
måste förläggas till en för de medicinska studierna i allmänhet mindre
lämplig tidpunkt. Ofta måste nämligen laborationerna i fysiologi utföras
före laborationerna i fysiologisk kemi. Denna olägenhet skulle således kunna
undanröjas.

En utvidgning av den kemiska institutionen medför emellertid såsom
oeftergivligt, att ännu en amanuensbefattning inrättas och att det extra anslag,
som 1920 års riksdag anvisat till ett extra laboratoriebiträde, förändras
till ett anslag till en andre ordinarie vaktmästare samt att materialanslaget
till institutionen höjes. Aven utan tillbyggnad äro dessa anslag högeligen
önskvärda för att icke säga nödvändiga, alldenstund elevernas praktiska arbeten,
vid vilka ständig handledning kräves, å institutionen under 5 dagar
i veckan pågå kontinuerligt under hela terminen från kl. 9 på morgonen
till kl. 5—6 på aftonen och lärare och vaktmästarkrafterna därför äro till
det yttersta tagna i anspråk.

Jag föreslår alltså, att lärarkollegiet tillstyrker de sakkunnigas förslag om
införande snarast möjligt av en examen rigorosum av omnämnda omfattning,
dock under framhållande av, att denna vid karolinska institutet ej
kan införas utan förlängning av studietiden för mer än hälften av de studerande
med mindre än en utvidgning av den kemiska institutionen kommer
till stånd.

Mot lärarkollegiets förslag anmälde professor J. Åkerman reservation under
förklaring, att införandet av en examen rigorosum enligt hans tanke
skulle åstadkomma förlängning av studietiden. Jämväl professor I. Holmgren
reserverade sig mot formuleringen av de två sista styckena i yttrandet.
Lärarkollegiets förslag i avseende å tillstyrkandet av införande av godkända
insikter i tyska, franska och engelska språken såsom villkor för inskrivning
i medicinsk fakultet var emellertid icke enhälligt. Det fattades med 11 röster
mot 8, som avgåvos till förmån för professor Johanssons yrkande.

I utlåtande den 28 mars 1922 har kanslern avgivit yttrande över de
sakkunnigas förslag.

I avseende å fordringarna på vissa språkkunskaper för inskrivning i
medicinsk fakultet anför kanslern följande:

Kanslern medgiver naturligtvis gärna, att det vore mycket önskvärt, om
en viss kännedom om utländska levande språk kunde genom fordran på
studentkunskaper garanteras hos dem, som inträda på den medicinska banan.
De språkliga kunskapernas bildningsvärde är ju obestridligt, och befintligheten
av sådana skulle också utan tvivel för de studerande underlätta de
bokliga studier, som måste ske genom inhämtande av utländsk medicinsk
litteratur. Men då uppställandet av nämnda fordran utan tvivel skulle för
en ganska stor del av de medicine studerande avsevärt förlänga studietiden,
och å andra sidan befintligheten av språkkunskaper av ifrågavarande art,
vilka ju för övrigt kunna av dem, som så önska, inhämtas på enskild väg,
icke får anses vara något oundgängligt villkor för framgång i de medicinska
studierna eller för en god läkarutbildning, har kanslern ansett sig böra, i

Kungl. Maj:ts proposition Nr 103. 31

likhet med medicinska fakulteten i Uppsala och en stark minoritet inom
karolinska institutets lärarkollegium, avstyrka förslaget i detta hänseende.

Frågan om behövligheten för medicine studerande av insikter i döda språk
ställer sig i själva verket på ett helt annat sätt än samma fråga beträffande
de levande språken. Såsom skäl för att ett sådant behov skulle föreligga,
har anförts, dels att — såsom en reservant inom medicinska fakulteten vid
behandling av 1904 års förslag till stadga angående medicinska examina uttryckte
sig — »den medicinska vetenskapens rön under nära ett och ett
halvt årtusende, eller från och med Celsus långt in på 1800-talet» finnas
bevarade på latinska språket, dels ock, framför allt, att för en riktig uppfattning
av den medicinska terminologien och för förstående av farmakopén
förutsattes kännedom om latinska språket, som jämväl användes vid
receptskrivning.

Det förra av dessa argument torde icke vara synnerligen vägande, då
nämligen för de medicinska examina numera icke fordras något studium av
arbeten, skrivna på latin, och de på latin skrivna medicinska arbetena icke
torde innehålla några upplysningar, som icke antingen finnas översatta till
något levande språk eller ock blivit av den moderna medicinska vetenskapen
på annat sätt tillgodogjorda. Däremot torde det icke kunna förnekas, att
en bestämd anomali ligger däri, att sådana medicine studerande, som icke
inhämtat kunskaper i latin och grekiska, likväl nödgas i sitt arbete ständigt
röra sig, t. ex. vid studiet av ämnena anatomi och patologi, med termer och
uttryck, hämtade från ifrågavarande två språk, utan att hava något som
helst begrepp om dessa språks ordstammar och ordformer, en brist, som
naturligtvis icke kan helt avhjälpas genom att utantill inlära terminologien.
Vad farmakopén beträffar, är den visserligen numera, vad själva texten
angår, utgiven på svenska språket, men själva benämningen å läkemedlen
äro avfattade på latin, respektive grekiska, och såsom bekant begagnas allmänt
vid receptskrivning denna latinska, respektive grekiska nomenklatur.

Emellertid vill kanslern, med hänsyn till de stora olägenheter, en förlängning
av studietiden skulle innebära, icke ifrågasätta några obligatoriska
insikter vare sig i latin eller i grekiska såsom villkor för tillgång till medicinska
studier. Men det synes icke vara oskäligt, att de medicinska fakulteterna
åläggas att vidtaga åtgärder i syfte att de studerande, som inse den
antydda bristen i sin utbildning, må erhålla tillfälle att frivilligt och på egen
bekostnad avhjälpa densamma. På grund härav och med anledning av de
sakkunnigas framställning i denna del har kanslern för avsikt att, därest vid
behandling av föreliggande ärende Kungl. Maj:t icke finner skäligt föreskriva
någon annan anordning i fråga om fordringarna på kunskaper i de
döda språken för medicine studerande, till de medicinska läroanstalterna avlåta
särskilda skrivelser med anmodan att vidtaga åtgärder i det syfte, att
medelst överenskommelse med lämpliga lärare tillfälle beredes de studerande
att, mot erläggande av skälig avgift, inhämta grunderna av de latinska och
grekiska språken, särskilt sådana delar, som kunna vara av betydelse för
deras medicinska studier.

Beträffande den ifrågasatta förberedande examen förklarar sig kanslern, i
likhet med de hörda myndigheterna, finna införandet av sådan examen
snarast möjligt vara av stor vikt. Då kanslern anser, att det skulle kunna
utan olägenhet anförtros åt var och en av de tre medicinska läroanstalterna
att med hänsyn till olika rådande förhållanden — såsom tillgång på under -

32

Kungl. Maj-.ts proposition Nr 103.

Av de sakkunnigas
förslag
betingade
kostnader.

visningslokaler m. m. — var för sig ordna hithörande detaljfrågor, har
kanslern uppgjort förslag till ändrad lydelse av hithörande del i examensstadgan,
enligt vilken kanslern skulle äga att, på vederbörandes förslag,
meddela nödiga bestämmelser utöver de allmänna stadganden angående
ifrågavarande förberedande examination, vilka synas böra av Kungl. Maj:t
utfärdas.

Genom remiss den 15 april 1922 anbefallde Kungl. Maj :t kanslern anmoda
vederbörande att uppgöra förslag till de kostnader för staten, som skulle
föranledas av ett bifall till de av kanslern i nyssberörda utlåtande den 28
mars 1922 förordade ändringar i den medicinska utbildningen samt med
detta förslag jämte det utlåtande, kanslern kunde för egen del finna anledning
att härvid avgiva, till Kungl. Maj:t inkomma.

I anledning härav överlämnade kanslern med skrivelse den 29 november
1922 yttranden i ämnet från de medicinska fakulteterna i Uppsala och Lund
samt från karolinska institutets lärarkollegium. Av dessa yttranden framgår,
att de kostnader för staten, som skulle föranledas av ett genomförande
av förenämnda studie- och examensanordning, beräknats på följande sätt:

Beträffande Uppsala universitet:

1. Höjning av det hittills på extra stat utgående anslaget å 2,500 kronor
till en lärare i allmän kemi för medicine studerande med 2,500 kronor,
eventuellt 3,500 kronor, till 5,000 kronor, eventuellt 6,000 kronor. Ifrågavarande
lärares arbetsbörda beräknades komma att ökas från omkring 90
timmars till omkring 115 timmars undervisning i terminen, vartill skulle
komma amanuensgöromål och examinationsskyldighet. De högre siffrorna
förutsätta bifall till det på Kungl. Maj:ts prövning beroende förslag om lönereglering
för olika befattningshavarna vid universiteten.

2. Arvode åt en lärare i jämförande anatomi för medicine studerande ä
5,000 kronor, eventuellt 6,000 kronor. Hittills har vederbörande lärare uppburit
avgifter av kursdeltagarna. Kursen skulle nu ingå som ett viktigt
led i den ordinarie undervisningen och beräknades omfatta 5 ä 6 veckor
varje termin med omkring 140 undervisningstimmar, vartill för läraren
skulle komma vederbörlig examinationsskyldighet.

3. Till undevisningsmateriell m. m. för kursen i jämförande anatomi
ett engångsanslag av 3,100 kronor. Detta är avsett för komplettering
av anatomiska institutionens ganska ofullständiga åskådningsmateriell med
ett antal komparativt-anatomiska modeller och preparat, ävensom väggplanscher
och skioptikonbilder m. m.

Beträffande Lunds universitet:

De ifrågasatta anordningarna beräknades kunna för universitetets vidkommande
genomföras utan några ökade kostnader för statsverket.

Beträffande KarolinsJca institutet:

1. Arvode åt en amanuens vid den kemiska institutionen å 1,200 kronor
Till frågan härom återkommer jag i det följande.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 103.

33

2. Fyllnadsanslag — utöver hittills på extra stat utgående anslag å 1,000
kronor — till inrättande av en (andre) ordinarie vaktmästartjänst vid samma
institution av 900 kronor. Även denna punkt kommer jag att närmare
beröra i det följande.

3. Tillbyggnad av den kemiska institutionen, beräknad draga en kostnad
av 60,000 kronor. Genom det anslag å 57,000 kronor, som 1923 års riksdag
för budgetåret 1923—1924 för detta ändamål anvisat, torde denna förutsättning
sålunda få anses uppfylld. Tillbyggnaden beräknas vara färdig
vid utgången av läsåret 1924—1925.

I sin ovanberörda skrivelse den 29 november 1922 hemställde kanslern
om utverkande av proposition till riksdagen om beviljande av nu berörda
anslag.

På sätt framgår av min förut lämnade redogörelse åsyftar den av de sakkunniga
ifrågasatta reformen att möjliggöra ett strängare urval av de studerande
så att under tider av oproportionerligt starkt tillopp till läkarbanan
endast de bättre kvalificerade föras vidare fram och överhuvud på ett tidigt
stadium av studiebanan de må kunna utgallras, som visat sig sakna
nödiga förutsättningar för ett framgångsrikt bedrivande av medicinska
studier.

Såsom fordran för inskrivning i medicinsk fakultet hava de sakkunniga
föreslagit betyg i studentexamen i de tre levande språken tyska, franska och
engelska. Härom hava meningarna varit synnerligen delade. Medicinska
fakulteten i Lund, som redan förut tillstyrkt förslag i denna riktning, förordar
bifall till de sakunnigas förslag. Medicinska fakulteten i Uppsala förklarar
sig icke kunna tillstyrka förslaget, men ifrågasätter alternativt, att’
därest någon ändring i den föreslagna riktningen ändock skulle anses på
kallad, betyg skulle fordras i minst tre av de latinska, tyska, franska och
engelska språken. Karolinska institutets lärarkollegium har med elva röster
mot åtta beslutit ktt instämma med de sakkunniga i här ifrågavarande förslag.
Kanslern har funnit sig böra avstyrka de sakkunnigas förslag, såsom innebärande
en fordran, vilken i vissa fall kan medföra en förlängning av studietiden.
Med hänsyn till vad i ärendet förekommit har ej heller jag funnit
sådana omständigheter vara förebragta, som skulle föranleda uppställandet
av förenämnda krav, varför jag ej ansett mig böra biträda sakkunnigförslaget
i denna del.

Beträffande kunskaper i latinska språket hava de sakkunniga framhållit
såsom önskvärt, att fakulteterna genom avtal med lämplig lärare beredde
de studerande tillfälle att, om de så önska, vid de medicinska studiernas
början genomgå en kort, efter deras speciella behov avpassad frivillig kurs
i det latinska språkets grunder. I detta uttalande har karolinska institutets
lärarkollegium instämt. Även kanslern har uttalat sig till förmån för en
anordning i den riktning, att möjlighet skulle beredas de studerande, som

Bihang till riksdagens protokoll 1924. 1 samt. 76 liäft. (Nr 103.) 3

Departe mentschefen.

34

Kungl. Maj-.ts proposition Nr 103.

så önska, att inhämta grunderna av de latinska och grekiska språken. För
egen del måste jag ställa mig tveksam i fråga om lämpligheten av anordningar
i berörda syfte. För att kunna rätt fatta innebörden i den medicinska
dels från latinet, dels från grekiskan härrörande nomenklaturen tarvas säkerligen
mer ingående kunskaper i dessa språk, än som kunna inhämtas genom
en i dessa ämnen given propedeutisk kurs.

Det mest betydelsefulla spörsmålet, som av de sakkunniga i detta sammanhang
berörts, är införandet av omförmälda särskilda prövning under början av
studierna till medicine kandidatexamen. Angående skyldighet för den, som
ämnar avlägga medicine kandidatexamen, att genomgå kurs och särskilt förhör i
allmän kemi finnes allaredan stadgat i gällande examensstadga. De sakkunniga
hava nu föreslagit, att detta med kurs förenade förhör i kemi
skulle tillsammans med ett, likaledes efter genomgången kurs, anordnat förhör
i jämförande anatomi utgöra ett slags förberedande examen, genom vilken
borde ernås möjlighet att på ett tidigt stadium av de medicinska studierna
utgallra dem, som visat sig sakna nödiga förutsättningar för ett
framgångsrikt bedrivande av desamma. Denna tanke har hos de hörda myndigheterna
vunnit allmän tillslutning.

Av den utredning, som i denna fråga förebragts, liksom även av de uttalanden,
som härutinnan framkommit från de medicinska läroanstalterna, har
jag erhållit det intrycket, att en förberedande prövning av ifrågavarande art
skulle vara synnerligen gagnelig. De sakkunniga hava i sitt betänkande
lämnat vissa statistiska uppgifter i fråga om de under senare år intill år

1919 nyinskrivna medicine studerande och nylegitimerade läkare (jfr sid. 5
och 6 i det föregående). Jag ber att få komplettera dessa uppgifter med siffror
även för senare år. Dessa utvisa, att antalet nyinskrivna medicine studerande
under dessa år varit i fortgående tillväxt dock med en mindre
tillbakagång för år 1922. Siffrorna härutinnan te sig på följande sätt: för
år 1918 176 nyinskrivna, för år 1919 204, för år 1920 240, för år 1921
252 samt för år 1922 242. Antalet nylegitimerade läkare har också väsentligt
ökats; för år 1917 utgjorde antalet 73, för år 1918 likaledes 73, för år

1920 63, för år 1921 84 och för år 1922 128. Med hänsyn till den trängsel,
som sålunda råder vid de medicinska institutionerna, måste det ej minst
för de studerandes egen skull vara av vikt, att icke sådana, som icke lämpa
sig för banan, taga plats och utrymme från dem, som kunna vara i hög
grad skickade för densamma. Någon minskning i tillgången på utbildade
läkare kan en dylik anordning enligt min mening icke innebära, då platsantalet
på institutioner och kliniker en gång är givet och icke medger ett
årligt utexaminerande av mer än ett visst antal läkare. Här skulle det endast
gälla att på ett tidigare stadium frånskilja det överskott, som visar sig
sakna förutsättningar för ifrågavarande studier. Då härtill kommer, att en
anordning av föreslagen art icke behöver innebära någon förlängning av
studietiden, utan tvärtom för en del studerande i stället borde kunna medföra

35

Kungl. Maj.is proposition Nr 103.

en förkortning av densamma, därigenom att den nuvarande väntetiden för
tillträde till vederbörliga kurser skulle komma att försvinna eller minskas,
är jag böjd att för min del biträda de sakkunnigas förslag i princip. Att,
såsom föreslagits, förlägga den förberedande prövningen före de egentliga
studierna i anatomi, finner jag jämväl lämpligt med hänsyn till den knappa
tillgången på material för studier i sistnämnda ämne.

I fråga om vissa detaljbestämmelser — nämligen angående examinationens
förläggande i båda ämnena i ett sammanhang eller i vart ämne för sig,
angående medtagande i förhöret av ämnet osteologi, angående examensnämndens
sammansättning m. m. — hava skiljaktiga meningar bland de
hörda myndigheterna yppats. Utan att nu anse mig behöva dröja vid dessa
frågor, vill jag allenast framhålla, att ett ordnande av desamma synes mig
lätt kunna ske genom att, såsom kanslern föreslagit, åt de medicinska läroanstalterna
överlätes att med kanslerns godkännande efter olika rådande
förhållanden tillgodose sina önskemål i berörda hänseenden. Jag får tillfälle
att vid anmälan av frågan om ändrad lydelse av medicinska examensstadgan
närmare återkomma till dessa detalj spörsmål.

Vid genomförandet av omförmälda förberedande prövning hava, såsom
angivits, knutits krav på ekonomisk medverkan från statens sida. Från medicinska
fakulteten i Lund har intet anspråk i detta hänseende framställts.

Vad beträffar de från Uppsala medicinska fakultet uppställda kraven, har
jag genom skrivelse den 9 november 1923 införskaffat yttrande, huruvida
enligt fakultetens uppfattning möjlighet förefinnes att anordna den ifrågasatta
förberedande examen utan några ökade kostnader för statsverket. Jag
har i detta hänseende från fakulteten mottagit en den 19 november 1923
dagtecknad skrivelse, däri fakulteten framhåller, bland annat, följande:

Fakulteten meddelar, att nödiga penningmedel för anskaffande av undervisningsmateriell
m. m. till kursen i jämförande anatomi samt för beredande
av skälig ersättning åt lärarna i allmän kemi och i jämförande anatomi
synas fakulteten vara oundgängliga förutsättningar, för att de medicinska
examina skola kunna genomföras i den mån nämnda undervisningsämnen
därav beröras.

Det för tillgodoseende av det förstnämnda behovet ifrågasatta engångsanslaget
å 3,100 kronor synes fakulteten icke vara större än att universitetets
reservfond tilläventyrs kan förväntas därtill lämna tillgång, därest anslag
av statsmedel för ändamålet icke skulle kunna påräknas.

Vad åter de belopp vidkommer, som fakulteten ansett behövliga till förstärkande
av arvodet till läraren i allmän kemi (vilket nu utgår med 2,500
kronor) samt till beredande av arvode åt läraren i jämförande anatomi (till
vilket syfte intet anslag av allmänna medel för närvarande finnes), så lärer
väl, därest statsanslag för dessa ändamål ej kunna beredas, ingen annan
utväg återstå, än att införa en till läraren utgående avgift för deltagare i
kursen i allmän kemi, samt att väsentligt höja den avgift, som hittills
med kanslerns medgivande upptagits av deltagarna i kursen i jämförande
anatomi.

Fakulteten kan emellertid icke underlåta att framhålla de principiella be -

36

Inrättande av
en amanuensbefattning
vid
karolinska
institutets
kemiska institution.

Kungl. Maj-.ts proposition Nr 103.

tänkligheter, som med fog kunna göras gällande mot att lärare, som hava
att meddela en för fakultetens samtliga lärjungar obligatorisk undervisning
och förrätta en examination, som just genom de föreslagna bestämmelserna
kommer att bliva mera maktpåliggande och ansvarsfull än förut, till stor
del eller helt och hållet avlönas av de studerande. Arvodet måste i sådant
fall även bliva beroende av tillfälliga växlingar i tillströmningen av de studerande,
och vid ett något mer avsevärt nedgående av lärjungantalet kan
lätteligen det fall inträda, att sammanlagda beloppet av de till läraren utgående
avgifterna, även efter verkställd höjning, ej utgör skälig ersättning
för dennes arbete, och att fakulteten på den grund möter svårigheter att anskaffa
kompetenta lärarkrafter för de viktiga undervisningskurser, varom
här är fråga. Med kännedom om de stora ekonomiska svårigheter, med
vilka många av de medicine studerande redan nu hava att kämpa, måste
fakulteten också livligt beklaga, om en dylik åtgärd skulle behöva tillgripas.

Av fakultetens nu refererade skrivelse framgår, att fakulteten, om ock
med beklagande i visst avseende, tilltror sig kunna anordna den förberedande
examen utan särskilda kostnader för statsverket. Vad särskilt beträffar
de av fakulteten framförda betänkligheterna i fråga om att belägga kurserna
i allmän kemi och jämförande anatomi med särskilda avgifter av de studerande,
vill jag visserligen ingalunda jäva det berättigade i vad fakulteten
härutinnan anfört, men tillåter jag mig på samma gång erinra därom, dels
att kursen i jämförande anatomi ej endast vid Uppsalafakulteten utan även
vid karolinska institutet för närvarande är avgiftsbelagd, dels ock att principen
om avgifter för särskilda kurser ingalunda är för den medicinska högskolutbildningen
i övrigt främmande. Då emellertid några krav på kostnader
i motsvarande hänseende icke ansetts böra uppställas från vare sig
fakulteten i Lund eller karolinska institutet, anser jag mig böra utgå därifrån,
att ett införande av den förberedande examen även i Uppsala kan ske
utan att statsverket behöver vidkännas därav föranledda ökade kostnader.

Jag kommer nu till de krav, som i detta hänseende framställts från karolinska
institutets sida. Det ena av dessa, nämligen anslag till en tillbyggnad
till institutets kemiska institution, kan jag nu helt bortse från, sedan, som
förut erinrats. 1923 års riksdag för detta ändamål anvisat erforderliga medel.

I fråga om de återstående förutsättningarna, nämligen inrättande av en
amanuensbefattning och en vaktmästarbefattning vid den kemiska institutionen,
tillåter jag mig anföra följande.

I eu år 1922 till institutets lärarkollegium ingiven skrivelse anförde professorn
i medicinsk kemi vid instititutet J. Sjöqvist bland annat följande:

Under hänvisning till min skrivelse till lärarkollegiet maj 1921, vari jaganhöll,
att lärarkollegiet bland sina riksdagspetita behagade upptaga 80,000
kronor till en tillbyggnad till den kemiska institutionen i överensstämmelse
med ett av byggnadsstyrelsen uppgjort förslag, får jag härmed anhålla, att
lärarkollegium även i år vill framlägga samma begäran med den modifikation
av summans storlek, som byggnadsstyrelsen på grund av minskade
byggnadskostnader kan finna sig föranlåten att göra.

Kungi. Maj:ts proposition Nr 108.

37

Ett införande av den examen rigorosum, för vilken lärarkollegium i det
närmaste enhälligt uttalat sig, låter sig ej göra med mindre än att en tillbyggnad
kommer till stånd, försåvitt som studietiden för mer än hälften av
de studerande ej skall avsevärt förlängas.

Om den begärda utvidgningen kommer till stånd, komma under hela höstterminen
och åtminstone fyra månader av vårterminen i stället för nuvarande
62 elever 110 elever att samtidigt genomgå övningarna i allmän och
medicinsk kemi med arbetstid å laboratoriet från klockan 9 förmiddagen till
klockan 6 eftermiddagen alla vardagar utom lördagarna, då laboratoriet för
rengöring måste hållas stängt, och om samtliga lärår- och vaktmästarkrafter
redan nu äro i högsta grad tagna i anspråk, så bliva de i senare
fallet otillräckliga. Jag ser mig därför nödsakad föreslå, att lärarkollegium
vidare begär ett årligt anslag av 1,200 kronor till lön åt en amanuens samt
höjning av det extra anslag till bestridande av vaktmästargöromål vid institutionen,
som sedan år 1921 utgår med 1,000 kronor, med 900 kronor till
lön åt en ordinarie vaktmästare.

Med stöd av vad sålunda anförts anhöll Sjöqvist, att lärarkollegiet ville
bland sina riksdagspetita upptaga för den kemiska institutionen, bland

annat, årliga anslag till

lön till en amanuens ...........................kronor 1,200: —

samt fyllnadsanslag till lön åt en ordinarie vaktmästare . . » 900: —

Med anledning av vad Sjöqvist sålunda anfört framlade lärarkollegiet
förslag i enlighet härmed.

Förslaget, som tillstyrktes av kanslern, föranledde i nu berörda del icke
någon Kungl. Maj:ts åtgärd.

Följande år upprepade professor Sjöqvist sin anhållan och ingav en till
lärarkollegiet ställd skrivelse av den 30 april 1923, så lydande:

Sedan riksdagen bifallit Kungl. Maj:ts proposition om ett anslag av 60,000
kronor till utvidgning av den kemiska institutionen och arbetet med denna
utvidgning således kan omedelbart börja och i lyckligt fall vara avslutat
före utgången av år 1923 blir det mig möjligt att från och med vårterminen
1924 utbilda 216 elever i stället för nuvarande 124.

Om lärår- och vaktmästarkrafterna vid den kemiska institutionen, där
undervisningsarbetet pågår dagligen — förutom lördagarna — under hela
läsåret från klockan 9 förmiddagen till 6 eftermiddagen redan nu äro till det
yttersta tagna i anspråk bliva de under de nya förhållandena så otillräckliga,
att så väl undervisningen som det vetenskapliga arbetet kommer att lida
ormlig nöd.

Visserligen har sedan år 1921 å extra stat anvisats ett anslag av 1,000 kronor
»till bestridande av vaktmästargöromål vid den kemiska institutionen». För
denna summa är det emellertid svårt att erhålla kvalificerad arbetskraft.
Den person, som hittills varit anställd och småningom förvärvat sig behövlig
laboratorievana, har nu uppsagt sin plats, och så kommer det förmodligen
att fortsätta, till dess platsen blir ordinarie med därmed förenade
pension och andra förmåner. I den hemställan om anslag till utvidgning av
den kemiska institutionen, som lärarkollegiet åren 1921 och 1922 ingivit, har
lärarkollegium redan från början klart framhållit behovet av ännu en amanuens
och en ordinarie vaktmästare såsom oundgänglig konsekvens av utvidgningen
i fråga.

Bihang till riksdagens protokoll 1924. 1 samt. 76 höft. (Nr 103.)

4

38

Kungl. Maj:ts proposition Nr 103.

Departe mentschefen.

Under sådana förhållanden får jag härmed hemställa, att lärarkollegium

bland sina riksdagspetita behagade upptaga:

lön till en amanuens............................kronor 1,200: —

fyllnadsanslag till lön åt en ordinarie vaktmästare ..... » 900: —

Under åberopande av vad professor Sjöqvist sålunda anfört, anhöll lärarkollegiet
i skrivelse till kanslern den 3 maj 1923, att kanslern ville hos
Kungl. Maj:t utverka proposition till 1924 års riksdag med förslag att
dels på institutets ordinarie stat uppföra en amanuens vid den kemiska
institutionen med ett arvode av 1,200 kronor för år,

dels och likaledes på institutets ordinarie stat uppföra en vaktmästare vid
samma institution med en avlöning av 1,900 kronor för år samt med rätt
till vederbörliga ålderstillägg.

I skrivelse den 16 augusti 1923 har slutligen kanslern gjort framställning
om avlåtande till 1924 års riksdag av proposition i överensstämmelse med
lärarkollegiets förslag.

Behovet av ytterligare en amanuens till den kemiska institutionen synes
mig vara till fullo vitsordat. Såsom framgår av professor Sjöqvists yttrande,
torde en dylik vara behövlig, vare sig den ifrågasatta förberedande examen
kommer till stånd eller ej. Varder denna examen, såsom jag finner önskligt,
införd, framträder behovet av förstärkning av arbetskrafterna vid kemiska
institutionen i än högre grad.

Beträffande förslaget om inrättande av ytterligare en ordinarie vaktmästarbefattning
anser jag, att institutionen bör tills vidare kunna reda sig med
det extra anslag å 1,000 kronor, som sedan år 1921 utgått till bestridande
av vaktmästargöromål vid institutionen.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer jag, det Eders Kungl.
Maj:t täcktes föreslå riksdagen

att å ordinarie stat för karolinska mediko-kirurgiska institutet
under rubriken Avlöning A) Lärare och tjänstemän
uppföra ytterligare en amanuens vid kemiska institutionen
med ett arvode av 1,200 kronor samt förty höja institutets
ordinarie anslag till avlöningar m. m. med sagda belopp,
1,200 kronor.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
behagar Hans Maj:t Konungen lämna bifall ävensom
förordna, att proposition av den lydelse, bilaga vid detta
protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

C. d’Albedyhll.

Stockholm 1924, Ivar Haeggströms Boktryckeri A. B.

240657