Kungl. Maj:ts proposition Nr JO.
1
Nr 10.
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående gillande av den
riksbanken meddelade frihet från skyldigheten att inlösa av banken
utgivna sedlar med guld: given Stockholms slott den 12
januari 192 i.
Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden
för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed, i anledning av § 72
regeringsformen, hemställa,
att det i kungörelse den 20 oktober 1923 lämnade medgivande, att riksbanken
må för tiden till och med den 31 mars 1924 vara fritagen från
skyldigheten att vid anfordran inlösa av banken utgivna sedlar med guld
efter deras lydelse, måtte av riksdagen gillas.
GUSTAF.
K. J. Beskow.
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 12 januari 1924.
Närvarande:
Statsministern Trygger, ministern för utrikes ärendena friherre Marks von
Wurtemberg, statsråden Malm, Ekeberg, Beskow, Malmroth, Hasselrot,
Lubeck, Clason, Wohlin, Pettersson.
Chefen för finansdepartementet, statsrådet Beskow, anför:
Jag anhåller nu att få anmäla frågan om proposition till riksdagen med
hemställan om godkännande av det i kungörelsen den 20 oktober 1923,
nr 376, lämnade medgivande, att riksbanken må för tiden till och med
den 31 mars 1924 vara fritagen från skyldigheten att vid anfordran inlösa
av banken utgivna sedlar med guld efter deras lydelse.
Motsvarande fråga förevar vid 1923 års riksdag. I anledning av proposition
den 13 januari 1923, nr 6, beslöt riksdagen gilla det av Kungl.
Bihang till riksdagens protokoll 1924. 1 samt. 9 höft. (Nr 10.) 1
2
Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.
Maj:t i kungörelse den 27 september 1922 lämnade medgivande, att riksbanken
skulle för tiden till och med den 31 mars 1923 vara fritagen från
sedelinlösningsskyldigheten (riksdagens skrivelse den 26 januari 1923, nr
13). I anledning av särskilda propositioner den 2 mars 1923, nr 94, och
den 3 maj 1923, nr 228, medgav riksdagen sedermera (skrivelser den 21
mars och den 12 maj 1923, nr 63 och 165), att riksbanken skulle för tiden
från och med den 1 april till och med den 15 maj samt från och med den
16 maj till och med den 31 juli 1923 vara befriad från skyldigheten att
vid anfordran inlösa av banken utgivna sedlar med guld efter deras lydelse.
I överensstämmelse med riksdagens beslut utfärdade Kungl. Maj:t kungörelser
den 23 mars och den 14 maj 1923 (nr 39 och 109).
Härefter har Kungl. Maj:t, med stöd av bestämmelse i § 72 regeringsformen,
på framställning av fullmäktige i riksbanken och efter samråd
jämväl med fullmäktige i riksgäldskontoret, medgivit befrielse från sedelinlösningsskyldigheten
för tiden från och med den 1 augusti till och med
den 31 oktober 1923 (kungörelse den 27 juli 1923, nr 325).
Då frågan om fortsatt befrielse från sedelinlösningsskyldigheten för tiden
efter den 31 oktober 1923 av mig anmäldes för Kungl. Maj:t den 20 i samma
månad, yttrade jag, bland annat, följande:
»Vad angår frågan, huruvida riksbanken även för tid efter utgången av
innevarande månad bör befrias från sin skyldighet att inlösa av banken
utgivna sedlar med guld efter deras lydelse, tillåter jag mig bringa i erinran,
hurusom jag den 3 maj 1923 vid anmälan inför Kungl. Maj:t av frågan
om dylik befrielse för tiden till och med den 31 juli 1923 anförde vissa
skäl, som åberopats för en definitiv återgång till den lagstadgade guldmyntfoten,
och åter andra, som talade emot en dylik åtgärd. Till förmån för en
återgång åberopades förnämligast den omständigheten, att därigenom vunnes
största möjliga säkerhet och säkerhet på lång sikt för att den lagstadgade
pariteten mellan den svenska kronan och guldet komme att bibehållas.
Vidare kunde det tänkas, att det bleve svårare att återgå till guldmyntfot,
om man dröjde därmed. Emot ett återinförande omedelbart av den lagstadgade
guldmyntfoten talade å andra sidan det förhållandet, att varuprisnivån
i Förenta Staterna — det enda land som hade guldmyntfot — kunde komma
att visa sådana växlingar, att Sverige icke utan större olägenhet skulle kunna
följa dessa. Därjämte hänvisades till vissa svårigheter, vilka kunde vara
förknippade med de guldrörelser, vartill ett återinförande av guldmyntfoten
kunde giva anledning. Jag yttrade slutligen vid förenämnda tillfälle, att
jag ansåg, att målet för vår valutapolitik — en under alla förhållanden
lagstadgad guldmyntfot — icke äventyrades genom att lämna den av riksbanksfullmäktige
då begärda befrielsen från sedelinlösningsskyldigheten.
Då vid förenämnda tillfälle övervägande skäl funnits tala för en fortsatt
befrielse för riksbanken från dess skyldighet att inlösa sina sedlar med guld
efter deras lydelse samt i enlighet härmed Kungl. Maj:t och riksdagen genom
samstämmigt beslut lämnat sådan befrielse, synes det icke lämpligen böra i
nu förevarande sammanhang bliva fråga om att träffa något principiellt avgörande
beträffande spörsmålet om en övergång under nuvarande förhållanden
till den lagstadgade guldmyntfoten. Prövningen av den föreliggande
framställningen torde fördenskull få inskränkas till en undersökning, huru
-
Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.
vida Hägra större olägenheter kunna antagas uppkomma genom en utsträckning
av befrielsen från sedelinlösningsskyldigheten intill den 1 april 1924.
Sedan frågan om riksbankens befrielse från skyldigheten att inlösa av
banken utgivna sedlar med guld efter deras lydelse senast var föremål för
riksdagens prövning, har det visat sig, att nagra mera avseväxda fluktuationer
i den amerikanska varuprisnivån icke inträffat. Det torde finnas all
sannolikhet för att även i fortsättningen, åtminstone för den tid varmed
man här behöver räkna, variationerna i den amerikanska prisnivån icke
komma att bliva större, än att det ekonomiska livet i vårt land skall kunna
utan större olägenheter tåla motsvarande växlingar i vår egen varuprisniva.
Detta innebär med andra ord, att den sannolika utvecklingen av guldets värde
för den närmare framtiden icke bör komma att lägga hinder i vägen för
bibehållandet av den lagstadgade guldpariteten. En betingelse för bibehållandet
av guldpariteten är dock, att riksbankens penningpolitik alltjamt
inriktas på detta syfte. Med stöd av tidigare uttalanden från riksbanksfullmäktige,
särskilt i deras skrivelse av den 26 april 1923, förutsätter ja,g, att
fullmäktige icke skola underlåta att använda de medel, som stå tullmäktige
till buds — däribland diskontot — för att vidmakthålla guldpariteten.
Med hänsyn till de av mig sålunda anförda förhallanden anser jag hinder
icke möta att bevilja den begärda befrielsen från sedelinlösningsskyldigheten
för tiden till och med den 31 mars 1924.»
På min hemställan beslöt ock Kungl. Maj:t utfärda förut berörda kungörelse
den 20 oktober 1923, vilken är av följande lydelse:
»Kungl Maj:t har, med stöd av bestämmelse i § 72 regeringsformen, på
framställning av fullmäktige i riksbanken och efter samråd Damval med fullmäktige
i riksgäldskontoret, funnit gott medgiva, att riksbanken ma for tiden
från och med den 1 november 1923 till och med den 31 mars 1924 vara fri -tagen från skyldigheten att vid anfordran inlösa av banken utgivna sedlar
med guld efter deras lydelse, dock att detta medgivande skall, därest detsamma
icke varder av nästföljande riksdag inom tjugu dagar från riksdagens
början gillat, efter utgången av nämnda tid upphöra att lända till efterrättelse-
ägande riksbanken rätt att, om förhållandena därtill giva anledning,
även under den tid. berörda medgivande gäller, återupptaga inlösningen av
bankens sedlar.»
I nu förevarande sammanhang saknar jag anledning att göra något särskilt
uttalande angående penningpolitiken. Jag vill framhålla, att ett godkännande
av den av mig ifrågasatta propositionen med hemställan om
riksdagens gillande av Kungl. Maj:ts i sistberörda kungörelse lämnade
medgivande icke synes mig böra innebära något riksdagens ställningstagande
i fråga om riksbankens sedelinlösningsskyldighet efter den 31
mars 1924.
Jag får alltså nu föreslå, att Kungl. Maj:t, i anledning av § 72 regeringsformen,
måtte avlåta proposition till riksdagen med hemställan,
att det i kungörelse den 20 oktober 1923 lämnade medgivande, att riksbanken
må för tiden till och med den 31 mars 1924 vara fritagen från
skyldigheten att vid anfordran inlösa av banken utgivna sedlar med guld
efter deras lydelse, måtte av riksdagen gillas.
Departementschefen.
4
Kungl. Maj:ts proposition Nr 10.
Till denna föredragande departementschefens hemställan,
däri statsrådets övriga ledamöter instämma,
behagar Hans Maj:t Konungen lämna bifall och förordnar,
att proposition av den lydelse, bil. litt . . . .
vid detta protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Gunnar Grip.
Stockholm, Isaac Marcus’ Boktryckeri-Aktiebolag, 1924.