Motioner i Andra kammaren, Nr 314.
I
Nr 314.
Av herr Lovén m. fl., om skrivelse till Kungl. Maj:t i fråga om
beredande av legitimation att utföra tandvårdsarbete åt
kompetenta och kvalificerade tandtekniker.
Under de senare åren har uppmärksamheten allt mera riktats mot den ringa
möjlighet till tandvård, som står vårt lands befolkning till buds. Särskilt
landsbygdens befolkning har varit och är i detta fallet synnerligen illa lottad.
Men även för största delen av städernas befolkning har tandvården varit hart
när oåtkomlig. Detta såväl vad beträffar skötsel av söndriga och med röta
behäftade tänder som åtkomsten av löständer, såsom ersättning för de naturliga.
Till allra största delen har detta bedrövliga sakförhållande sin orsak däri,
att de fåtaliga leg. tandläkarna som finnas — genom den monopoliserade ställning
de intaga i samhället — för sitt arbete åsätta ett så högt pris, att det
endast är i verkligt god ekonomisk ställning varande personer, som kunna
anlita eu tandläkare vid förefallande behov. För industriarbetare, mindre
löntagare och största delen av lantbefolkningen är ett besök hos tandläkaren,
även om det gäller ganska enkla saker, nära nog ekonomiskt omöjligt.
Vilken skada, som härvid åsamkas stora delar av vårt lands befolkning ur
hälsosynpunkt, ligger i öppen dag. Då i sakkunniges i tandvårdsfrågan betänkande
av år 1920 det anfördes, (sid. 253) att omkring 99 procent av landets
vuxna befolkning lider av tandröta och sjuka tänder står det för oss klart, att
det är en nationalförlust att längre låta det fortgå som nu. Och de åtgärder,
som hittills vidtagits mot detta missförhållande, äro i hög grad otillräckliga.
I de större städerna har beträffande skolbarnens tandvård en glädjande och
bestående förbättring inträtt genom upprättande av skolbarnstandkliniker.
Men för den vuxna befolkningen i vårt land återstår på detta område ännu
ofantligt mycket att göra, innan tillfredsställande förhållande blir rådande.
Alla de utökade möjligheter, man försökt bereda befolkningen att komma i
åtnjutande av tandvård till överkomligt pris, strandar på det faktum, att man
envisas att sammankoppla den rent medicinska och kirurgiska behandlingen
av tändernas och käkarnas sjukdomar med det rent hantverksmässiga, d. v. s.
tillverkning och insättning av löständer. Och så länge lagen ger de leg. tandläkarna
monopolrätt, att endast de skola få vidtaga t. o. m. den enklaste rengöring
av en medborgares tänder och att endast de skola ha rätt att försälja ett
löstandsgarnityr, — även om vid ett sådant fall, den leg. tandläkaren inte
gör mer än skriver in patientens namn och tager mot den höga betalningen,
medan hans biträde, tandteknikern, utför arbetet, — så länge kommer också
vårt folk att bli i avsaknad av en behövlig tandvård till överkomligt pris.
Bihang till riksdagens protokoll 192i. ''/ sand. (12 höft. (Nr it Vt.) 1
2 Motioner i Andra kammaren, Nr 314.
På alla andra områden försöker man komma ifrån användandet av överkvalificerad
arbetskraft, men inom tandvården kryper man bakom den »medicinska
vetenskapen» för att åt ett mindre antal personer bevara en monopolställning,
över ett till största delen rent tekniskt hantverk. Och det är tandläkarna
själva, som från att ha varit rena hantverkare, sakta men säkert
arbetat sig fram till en ställning, där de under vetenskaplig skylt slagit under
sig även det rent hantverksmässiga. Det är en sista rest av de gamla skråförordningarna,
som här fortlever och som det torde vara på tiden att få
av skaffade.
Kort historik.
Tandläkareyrket, som specialitet betraktat, är icke gammalt i Sverige. På
1700-talet kallades de som handskades med tandvård för: bårdskärare, barberare,
badare och senare fältskärer. De som på den tiden voro leg. tandläkare
voro uteslutande utlänningar, merendels fransmän. Legitimationen
erhölls antingen hos Kungl. Maj:t eller hos Collegium Medicum. Någon
prövning, vare sig praktisk eller teoretisk, förekom inte. Trots det fatal tandläkare
som fanns, var nog klientantalet ringa, ty flera leg. tandläkare \oio
även liktornsoperatörer och en var — fyrverkare.
Det äldsta kända tandläkarediplomet i vårt land är utfärdat i Stockholm
den 21 mars 1707 och undertecknat av »Kongl. Collegio Medico» styrelse, fem
personel-, bland vilka återfinnas namnet Urban Hiärne.
Den sökande var en Franciscus Allar, och han begärde »att han vill practicera
uthi sin Kånst med Tänders om lagande på åthskilligt sätt såsom och fördrifva
Lijktornar» och då han dessutom förklarat sig »intet annat hvarken vill
eller kan giöra», så tick han sin legitimation av Collegium.
Efter år 1815 var en prövning obligatorisk för de blivande tandläkarna
men ofta lämnades dispens härifrån. Vad som fordrades var »kunskapsprov
och erforderliga insikter». Och det 1860 stiftade »Tandläkare-Sällskapet»
angiver själv i sitt protokoll för den 30 oktober 1861, att en blivande tandläkare
skall kunna »från början förfärdiga en mindre tandställning samt ett
fullständigt tandgarnityr, av vilket övre delen borde vara av metall och den
nedre av vulkaniserad kautschuk samt plombera en tand och förrätta någon
annan tandoperation».
Den 18 juni 1861 utfärdade Kungl. Maj:t en förordning för tandläkareyrkets
utövning och av denna framgår: att lärling, som var 18 år och vunnit
någon övning och färdighet, kunde få undergå prövning för att bliva till
medhjälpare antagen, såvida han hade god frejd. Sådan medhjälpare kunde
sedan få prövas och examineras för att utöva yrket. Den som, utan att ha
varit medhjälpare, på annat sätt förvärvat erforderlig kunskap och färdighet,
ägde även rätt att anmäla sig till prövning.
Den kungl. förordningen innehåller även, att vad som i §§ 36, 37, 38, 39
och 40 av fabriks- och hantverksordningen blivit i avseende på mästare och
Motioner i Mildra kammare)), Xr 314. 3
lins dem anställda gesäller och lärlingar stadgat, gäller i tillämpliga delar
även till efterrättelse för tandläkare och deras anställda.
1 fackskrifter, som omhandla denna tid, anmärkes också, att »vär konst
uppfattades i allmänhet som ett finare hantverk».
Redan den 27 juni 1862 inlämnade till Sundhets Collegium en av Kung!.
Collegium och Tandläkaresällskapet tillsatt kommitté förslag till ändring i
Kungl. Maj:ts förordning av 1861. I detta förslag sträckte man sig inte
längre än till avgångsbetyg från 5:e klass av elementarläroverk samt tre års
elevtid och två års medhjälparetid för att få bli tandläkare.
Att man från de medicinska representanterna i kommitténs sida inte satte
tandläkarna synnerligt högt, framgår av deras yttrande i kommittén, »att det
vore förnärmande för Karolinska Institutets heder, att tandläkare där erhölle
undervisning».
Den 30 december 1863 var man inom Tandläkaresällskapet färdig med ett
nytt förslag till »Reglemente» för tandläkare, vilket inlämnades till Sundbets
Collegium. Här begärdes nu för första gången genomgången fullständig kurs
i högre elementarläroverk för att bli antagen som lärling hos en tandläkare.
Men Sundhets Collegium var av annan åsikt beträffande tandläkarnas högt
ställda krav på sina lärlingar. Den 3 mars 1864 sade Collegium i sitt svar
ifrån »att några ytterligare stadganden rörande vare sig undervisningen eller
examina äro mindre behövliga,---för övrigt torde bliva svårt att i ett rent
tekniskt yrke stadga dyliga närmare bestämmelser». Och så avstyrkte Collegium.
Detsamma gjorde Kungl. Maj:t den 8 april 1864.
Den 25 oktober 1866 utfärdade Sundhets Collegium ett nytt cirkulär om
tandläkareelever och examina och här föreskrives fortfarande antingen godkänd
genomgång av 5 klasser vid högre elementarläroverk eller på annat
sätt förvärvade jämförliga kunskaper som villkor för elever.
Den 28 oktober 1873 var Tandläkare-Sällskapet ånyo färdig med en inlaga
om nytt »Reglemente», där studentexamen framhölls som nödvändig för att
bli antagen till lärling. Den 9 januari 1874 avslog Kungl. Maj:t framställningen.
Samma öde rönte upprepade framställningar i liknande syfte under
närmast följande år. Men »trägen vinner» — den 8 december 1879 utfärdar
kungl. medicinalstyrelsen ett cirkulär, där studentexamen göres obligatorisk
för lärling hos tandläkare.
Om detta cirkulär skrev 1894 en tandläkare »att det var ett för vår konst
epokgörande aktstycke». Och att det också blev av epokgörande ekonomisk
betydelse för allmänheten, det fick denna allmänhet snart erfara. Men annars
var inte yrket erkänt som någon »konst», icke ens med studentexamens fordrande
vid antagande till lärling, ty det var först år 1883 som man officiellt
gick med på att kalla yrket »konst» i stället för hantverk.
Men nu gällde det att få kostnaden för dessa student-lärlingars utbildning
lagt på staten och därmed började kampanjen för ett statens Tandläkareinstitut.
Sålunda avläts år 1884 kungl. prop. till riksdagen om ett mindre anslag
för ändamålet och statsutskottet tillstyrkte detta anslags uppförande på
4
Motioner i Andra kammaren, Nr 314.
extra stat, vilket även blev riksdagens beslut. Enhälligt var dock icke beslutet,
enär frih. Klinckovström m. fl. yrkade avslag och ansåg, att tandläkarnas
verksamhet borde utveckla sig som en fri näring.
Vad som sedan den tiden passerat i föreliggande fråga, ligger så nära in
på oss, att vi inte skola belasta denna korta historik därmed utan endast tilllägga,
att bestämmelsen om nattvardens begående, för att bliva antagen till
tandläkarelärling, upphävdes 1894, efter motion av herr Ekman. (II kam.
Prot. Nr 150, 1894.)
Vi ha velat lämna denna koncentrerade redogörelse över tandläkareyrkets
uppkomst och utveckling för att visa, hur under några årtionden ett rent
skråmässigt hantverk, upphöjts till en vetenskap, som i mer än en bemärkelse
är vårt land och folk så dyrbar, att knappast en tredjedel av landets
befolkning har ekonomisk möjlighet att anlita denna vetenskaps utövare.
Skulle utvecklingen av tandläkarekonstens »höjande», för framtiden gå i
samma raska tempo som från 1860-talet till nuvarande tid, så torde det inom
en inte allt för avlägsen framtid, bli i lag förbjudet för någon att laga svenska
folkets tänder, som inte har professors namn, heder och värdighet.
Upprepade försök ha dock gjorts för att råda bot på det missförhållandet,
som ligger i att endast en ringa del av landets befolkning kan komma i åtnjutande
av tandvård. Bland annat har därvid krav framställts om, att kunniga
och val kvalificerade tandtekniker skulle — under vissa närmare angivna
villkor och bestämmelser — få betjäna allmänheten med tandvård.
Så väcktes vid 1920 års riksdag motion om billig tandvård, i vilken motion
icke mindre än 37 riksdagsmän i båda kamrarna instämt. Motionen avstyrktes
visserligen av båda kamrarnas utskott, men andra kammarens andra
tillfälliga utskott säger i sin motivering, »att utskottet vill ifrågasätta, om
ej nämnda tanke (att låta tandtekniker under lämplig tillsyn och med lämplig
begränsning arbeta som tandläkare) under nu rådande synnerligen prekära
förhållanden vore förtjänt av beaktande åtminstone som en provisorisk åtgärd.
» 4
Då utskottet förmodade, att detta spörsmål togs upp till övervägande av
den kommitté, som var sysselsatt med frågan och då i motionen inga praktiskt
framkomliga vägar anvisats, avstyrktes motionen.
Denna senare refererade del av utskottets motivering för avslag tillbakavisades
i båda kamrarna, dels av herr Waldén, som meddelade, att de sakkunnigas
uppdrag var sfi begränsat, att de icke kunnat upptaga till behandling
frågan om, huruvida tandteknikerna eventuellt böra erhålla legaliserad
rätt att utöva viss, närmare angiven tandvård, och dels av herrar Boberg
och Hamrin, vilka ansågo, att utskottet allt för summariskt behandlat denna
viktiga fråga, så mycket mer som utskottet utgått från samma ståndpunkt
som motionärerna, nämligen, »att det linnes grundad anledning att söka åstadkomma
en billigare och därmed lättillgängligare tandvård». Och herr Boberg
sade rent ut, i första kammaren, att »om eu tandläkare, som gått igenom institutet
med högsta betyg eller en dentist drar ut eller plomberar en värkande
Motioner i Andra kärn muren, Nr 314. 5
tand, det spelar enligt min mening ingen vidare roll, blott resultatet blir
gott och det sker till rimligt pris. Man kan nog icke heller alltid rekommendera
dessa utexaminerade läkare, ty många av dem tar betalt som mästare,
under det han utför ett arbete som eu fuskare. Det står jag för». (I kam.
prof. nr 29 och II kam. prof. nr 33, 1920.) Motionen bifölls i första kammaren
men avslogs i andra.
Samtidigt som bristen på tandläkare blivit större, allt efter som allmänhetens
krav på tandvård stegrats, har striden mellan tandläkarna och tandteknikerna
skärpts och blivit mera bitter. De senaste åren har därtill denna
strid från tandläkarnas sida förts på ett så hänsynslöst sätt, att det kommit
att stå klart för den tandvårdsbehövande allmänheten, att detta förtryck och
denna förföljelse som tandläkarna söka utöva, inte i längden kan få lov att
upprätthållas under sken av att den moraliska rätten är på tandläkarnas
sida. Mångfaldiga exempel skulle kunna anföras på, hur man med stöd av
en föråldrad och antikverad lagparagraf rent av provocerar fram »lagbrott»
hos medborgare, som endast utfört ett, enligt den hos allmänheten härskande
rättsåskådningen, gagneligt arbete. Ett par typiska fall må anföras. En
dam, som skulle resa bort tidigt på morgonen, kom kvällen förut upp till
en hos en tandläkare arbetande tandtekniker och bad honom sätta fast en
lösgången stifttand. Tandteknikern villfor hennes begäran — blev åtalad
och dömd. Men domaren, som nog var åtskilligt besvärad av att döma i
detta »brott», tog till det minsta straffet — 30 kronors böter. Den anmälande
tandläkaren ansåg, att en tandtekniker »inte ens fick se en patient i munnen».
Men ett mycket stort antal tandläkare har använt och i vissa fall fortfarande
använder sina tandtekniker till arbete i patienternas munnar.
En tandtekniker hade åt en dam gjort ett löstandsgarnityr, varmed hon
var så belåten, att hon i tid och otid berättade för sina bekanta hur bra
hon nu hade det ställt därmed. Det kom till tandläkareföreningens öron och
den belåtna damen måste vittna mot honom som gjort sin sak så bra. Hennes
belåtenhet och beröm kostade tandteknikern 500 kronors böter . . .
Den 14 februari 1918 blevo två tandtekniker bötfällda för att de stoppat
en bomullssudd i en värkande tand. Och 1923 blev en tandtekniker dömd
till 400 kronors böter för, att han lagt en bit kautschuk i en ihålig tand.
Det kan vara nog med exempel och vi vilja endast tillägga, att de vägar
man stundom går för att »få fast» dessa tandtekniker, äro, om inte lagstridiga,
så dock mindre tilltalande i vanligt folks ögon.
Det är även mycket anmärkningsvärt, att tandläkarens yrke, som på jämförelsevis
kort tid stigit från hantverksståndpunkt till en så hög »vetenskaplig» nivå,
skall vara så omgärdat av lagens stränga paragrafer, att den minsta sak,
som göres vid en människas tänder, skall bestraffas med ruinerande bötesbelopp.
Borde inte t. ex. juristernas yrke vara lika fredat från intrång från
icke examinerade personer? Deras vetenskap torde väl ändå vara minst lika
viktig och dyrbar som någonsin tandläkarnas! Men hur är det ställt inom
detta yrke? Jo, första bästa skri vkunniga person sätter upp en »juridisk»
6 ■ Motioner i Andra kanin''aren, Nr 314.
byrå och här tillhandagå!1 han allmänheten med allt det, som kan anses vara
juristernas rättmätiga verksamhet.
Och en eventuell anmärkning, att en sådan kvasijurist inte får vara domare,
inverkar inte, då ingen har ifrågasatt, att tandteknikerna skulle få utföra
arbete, där medicinsk kunskap är erforderlig.
Eller ett ännu närmare liggande område — ögonläkarens och optikerns.
Det hör till ögonläkarekonstens uppgift att utprova och ordinera passande
glasögon åt folk med sjuka eller svaga ögon. Men huru många glasögon
får ögonläkaren utskriva åt dessa patienter! Nio tiondedelar av alla glasögon
utprovas direkt hos den, som försäljer glasögonen och ögonläkaren får
ägna sig åt vård och bot av sjukdomar i ögonen. Nu finnes det skickliga
och samvetsgranna optiker (liksom det linnes skickliga och samvetsgranna
tandtekniker) som utprova glasögon, utan att patientens ögon tar skada av
deras begagnande, men man kan inte underlåta att göra den reflexionen,
att ett par felaktiga och olämpliga glasögon kan orsaka bäraren minskad
synförmåga och sjukdom i ögonen, som kanske sedan måste behandlas av
ögonspecialisten, men det återstår för tandläkarna att bevisa, om någon eller
huru många patienter leg. tandläkare måst behandla, sedan patienten hos en
kunnig och samvetsgrann tandtekniker (några andra är det inte här fråga
om) erhållit löständer. Ty det är på denna punkt tandläkarna brista i sin
bevisföring, när de anställa klappjakt på tandteknikerna för deras arbete.
Om en tandtekniker dömes till ett hårt straff för att han åsamkat lidande
och men för en patient, då skulle ingen kiinna sin rättskänsla kränkt och
tandläkarna skulle vara i sin goda rätt och ha allmänhetens sympatier, när
de beivrade sådana fall. Men så är inte förhållandet, utan en tandtekniker
åtalas och dömes, så fort man kan få vittne på att han utfört det enklaste
arbete med primär tandvård. Och vi hålla bestämt före, att en patient själv
lättare och säkrare kan avgöra, om eif löstandsgarnityr passar honom och
är brukbart, än om han skall avgöra, huruvida ett par hos optikern utprovade
glasögon i framtiden kan åsamka honom sjukdom och lidande i
ögonen. Men ännu har man inte hört talas om, att ögonläkaren vill ha
varje optiker, som utprovar ett par glasögon, ådömd omkring 500 kronors
böter per gång.
Varje gång frågan om billigare tandvård genom ordnade förhållanden för
tandteknikerna dragits inför allmänheten, antingen genom motion i riksdagen
eller genom inlagor till myndigheter och tidningar, har någon åtgärd i berörda
riktning icke kunnat komma till stånd, på grund av det motstånd som
förelegat från kungl. medicinalstyrelsen och tandläkareföreningarna. Inga
verkliga vådor för allmänhetens välbefinnande, liv eller hälsa har kunnat
påvisas genom tandteknikernas arbete inom tandvården. Idel uppkonstruerade
faror ha framställts, om icke examinerade tandläkare skulle få sköta om
fattigt folks bristfälliga tänder. Och det obligatoriska avstyrkandet av varje,
om än så liten, reform på området, har utmynnat i de för den på auktoriteter
troende så bestickande orden: »Endast verkligt god tandvård bör komma
Motioner i Andre kammaren, A r 314. 7
svenska folket tillgodo.» Och verkligt god tandvård kan icke, enligt tandläkarnas
mening, lämnas utan av de på tandläkareinstitutet utexaminerade
läkarna. Vilket dock skulle bevisas.
Mot (“tt dylikt, i verkliga livet ohållbart påstående, har allmänheten uppställt
ett annat, som i logisk skärpa icke lämnar något övrigt att önska, och
det är: När denna »fullgoda» tandvård, är absolut oåtkomlig för de mindre
bemedlade klasserna, är det då icke bättre för dessa ekonomiskt svaga
medborgare, att itc få någon »mindre god tandvård», än att de få ingen
tandvård ulls?
Och vidare. Allmänheten resonerar som så: det är väl inte fråga om hur,
när och var en tandvårdare förskaffat sig sina kunskaper och yrkesskicklighet,
utan frågan är väl: vad kan han uträtta på tandvårdens område? Och de
tandtekniker det här är fråga om, hava aldrig nekat att underkasta sig en
objektiv och oväldig examinering av sitt vetande på tandvårdens område.
Men mera därom sedan.
Vidare har man från de avstyrkande myndigheter och korporationer, som
tycka »att allt är bra som det är», anfört, att den ringa tillgång till »fullgod»
tandvård, som för närvarande föreligger för den stora allmänheten, är
av rent tillfällig natur, den har utsikt att bli avhulpen dels genom mottagandet
av ett ökat antal elever å tandläkareinstitutet, och dels genom utökande av
de kliniker, som i ett par städer inrättats för mindre bemedlade.
Båda dessa argument äro enligt vår mening ohållbara inför en närmare
granskning, och detta av följande skäl:
Genom tandvården i skolorna, vilken enligt sakkunniges utlåtande år 1917
skulle, om den fullständigt genomfördes, kräva 500 tandläkare, kommer den
nu uppväxande generationen att lära sig nyttan av en rationell tandvård.
Sedan skolan lämnats, ha de den maningen inpräntad: Vårda dina tänder
väl! Det härav stegrade behovet av tandvård, kommer att fullständigt utjämna
den ökade tillgång på tandläkare, som man beräknar skall äga rum
inom de närmaste åren. Men även om det blir stark ökning i antalet utexaminerade
tandläkare, (vilka enligt sakkunniga av år 1920, med 60 elever
om året, skulle utgöra 1,389 år 1950) kommer denna ökning näppeligen de
mindre bemedlade klasserna tillgodo, därför att dessas ekonomi inte tillåter
användande av denna dyra tandvård. Och enligt uppgift i tandläkareföreningens
tidskrift, att många nyexaminerade tandläkare starta med en skuld
av 45- å 55,000 kronor — var bosätta sig då dessa nytillkomna tandläkare,
för att få en praktik, som gör det möjligt att amortera och förränta dessa
stora skulder? Jo, i huvudstaden och i landets större städer. I Stockholm
är för närvarande omkring 200 av vårt lands cirka 700 tandläkare bosatta.
Och då en tandläkare i huvudstaden lär ha förklarat, att han ej kunde hinna
med mer än var tionde patient, torde den burgna publiken på dessa platser
vara så stor, att den mer än väl räcker till för de nyexaminerade tandläkarna
under en del år framåt. För landsbygdens del torde föga ökad tandvård
vara att förvänta från dessa nyexaminerade tandläkare. I varje fall är det
8 Motioner i Andra kammaren, Nr 314.
både behov av och arbete i rikligt mått även för de tandtekniker, som kunna
ifrågakomma.
Beträffande de nyupprättade klinikerna för mindre bemedlade i några större
städer, så ha de ett verkligt behov att fylla. Man kan dock icke värja sig
för den känslan, att de tillkommit närmast i syfte att vara en konkurrensmotvikt
till tandteknikerna. Men skulle så vara förhållandet, vilket vi hålla
för troligt, är fara värt, att dessa kliniker försvinna samtidigt med omöjliggörande
av tandteknikernas arbete med tandvård. Och ute på landsbygden,
där av ekonomiska skäl aldrig några kliniker för mindre bemedlade komma
att upprättas, där utför många tandtekniker ett samhällsgagnande arbete,
vilket borde lönas på annat sätt än som nu sker — med åtal.
Av det anförda torde framgå, att den bittra strid som tandläkareföreningarna
föra mot tandteknikerna, är ytterst en prestige- och ekonomisk fråga. Och
den som finge betala fiolerna, om tandläkareföreningarna finge bort alla som
lämna billig tandvård, det bleve den svenska allmänheten. Ett exempel, som
kastar ett bjärt ljus över frågans ekonomiska betydelse för den stora allmänheten,
är vad som inträffade, när hösten år 1923 ett par leg. tandläkare
startade en klinik i Stockholm för billig tandvård åt medelklassen. De båda
tandläkarna beskylldes för »illojal» konkurrens, därför att de ville sköta om
medelklassens tänder för ett pris, som deras patienter kunde betala. Och då
de båda leg. tandläkarna inte gärna kunde åtalas och dömas till böter var
eller varannan månad, som man gärna vill göra med tandteknikerna, så
tvingades de att utgå ur tandläkareföreningen.
Dessa tandläkare, som sköter denna klinik, kan inte beskyllas för mindervärdig
tandvård, men de hålla lägre pris för sitt arbete än kollegerna i
allmänhet. Och det är där skon klämmer! År det månne ännu någon som
tror på de leg. tandläkarnas stora angreppspunkt mot tandteknikerna —
att de böra bort, därför att de ge allmänheten en mindervärdig och skadlig
tandvårdf Tandläkareföreningens angrepp på sina egna medlemmar för
prissänkningen å tandvård blottar fullständigt den bluff man tillåtit sig med
allmänheten, då man velat göra gällande, att åtalsraseriet mot tandteknikerna
bottnade i månhet om en fullgod tandvård även för de mindre bemedlade.
Det är striden om begränsningen av de ömsesidiga rättigheterna mellan
leg. tandläkare och kvalificerade tandtekniker, som är den brännande punkten
i denna tandvårdsfråga och som måste bringas till sin lösning. Skulden till
denna strid ligger huvudsakligast hos tandläkarekonstens egenart. Professor dr.
Telschow (Berlin) säger, att tandläkarekonsten består av nio tiondelar teknik
och en tiondel vetenskap. Till följd av denna övervikt av de praktiska
färdigheterna, är det lätt att förstå, att även icke fullständigt teoretiskt
utbildade personer, tandteknikerna, kunna utveckla en välsignerik verksamhet
och arbeta till fullständig belåtenhet. Men därvid är det klart, att det
måste komma till stridigheter mellan de båda lägren.
Tandläkarna mena, att endast de på grund av denna sin vetenskap äro
berättigade att utöva tandläkarekonsten. De mera praktiskt utbildade tekni
-
Motioner i Andra kammaren, Nr 314. !)
kerna däremot stikta sig pa det synliga resultatet av deras arbete hos publiken
och uppställa ä sin sida det påståendet, att det är lättare för dem att förvärva
sig denna enda tiondel av vetenskap, än vad det är för tandläkarna att
tillägna sig de nio tiondelarna praktiska kunskaper. Allt efter det inflytande
som tandläkare eller tandtekniker haft, inrättade man i vissa länder egna läroanstalter
för tandteknikerna, eller erbjödos de genom tillträde till de medicinska
läroanstalterna att förskaffa sig denna tiondel av vetenskap. På detta
sätt bildades dentisterna och tandteknikerna i flera stater. I de stater, där
läkarna hade den utslagsgivande rösten, beslöt man sig för att låta tandtekniken
och tandläkarekonsten uppgå i den allmänna medicinen på så sätt,
att för framtiden endast de medicine läkarna skulle vara berättigade att utöva
tandläkarekonsten (jämte tandtekniken). Man gav då de på utdödsstat
satta tandteknikerna fri rättighet att utöva sitt yrke under övergångsstadiet.
Om man å ena sidan betänker, att tandteknikern ej behöver underkasta sig
sä dyrbara studiekurser som t. ex. en tandläkare och att å andra sidan tandläkarna,
som ej själva framställa tandersättningsarbetena, blott fungera som
mellanhänder, vilket naturligtvis åtskilligt förhöjer priset på dessa arbeten,
så är utan vidare klart, att tandteknikerna äro i stånd att betjäna allmänheten
billigare med minst likvärdiga praktiska färdigheter — då ju tandläkarekonsten
består i de delar varom här är fråga av nio tiondelar praktisk
färdighet. Detta är en tillräcklig orsak för tandläkarna att motsätta sig
konkurrens från tandteknikerna, något som dock ej kan sägas vara i allmänhetens
intresse. Men allmänhetens bästa borde väl först komma i betraktande.
Och man måste med rätta fråga sig, om ej befolkningens intressen mest
skadas genom den monopolisering, som tandläkarna vilja åvägabringa för sig
i denna sak.
Men det är inte endast allmänheten och tandteknikerna, som anse att det
icke bör få fortgå som hittills. Även framstående läkare och tandläkare
anse att en ändring bör komma till stånd i de orimligt höga kraven på
dem, som skall sköta vårt folks primära tandvård.
Professor I. Jundell har i Allm. Sv. Läkaretidningen för februari 1919
skisserat upp ett förslag till tandvård, som skulle kunna bringa ner priserna
till eu rimlig nivå. Och i den motivering, som han lämnar för sitt förslag,
ägnar han en dräpande kritik åt talet om nödvändigheten av så orimligt
höga kvalifikationer för dem, som skola ägna sig åt tandvård i icke komplicerade
fall. Professor Jundell skriver bland annat: »— — — Att vår folktandvård
befinner sig i det mest bedrövliga skick, är ett så allmänt känt och
erkänt förhållande, att några särskilda bevis för att stödja detta påstående
icke behöva framläggas. Tillståndet på ifrågavarande område är fullständigt
ovärdigt ett folk, som i övrigt är så väl medvetet om vikten av god folkhälsa
och kroppslig kultur. För närvarande är den stora massan av folket
praktiskt taget i saknad av tandvård, och det är hög tid att till diskussion
upptaga frågan om vad som kan göras för att härutinnan råda bot. —
— — Även med ett ökat antal tandläkare skulle tandvården huvudsakligen
10 Motioner i Andra kammaren, Nr 314.
bliva förbehållen de bättre situerade klasserna, ity att endast en bråkdel av
vårt folk är i den ekonomiska situation, att den kan bekosta sig fullständig
tandvård och ity att den föreslagna skoltandvården och militära tandvården
endast representera en bråkdel av all behövlig kostnadsfri och billig tandvård.
Om''icke endast en bråkdel av vårt folks tandvårdsbehov, utan hela detta behov
skall tillgodoses, ja, då skulle man med de arbetsförhållanden, som nu råda
inom tandläkarekonsten och som skulle komma att råda trots en ökning av
antalet tandläkare, komma till så väldiga utgifter, att det allmänna icke kan
tänkas vara villigt att bestrida dem. Om de ekonomiska villkoren på tandvårdsområdet
hålla sig något så när oförändrade, skulle tandvård i behövlig
omfattning för vårt folk draga svindlande summor.
Grundorsakerna till det antydda förhållandet eller missförhållandet är, att
tandläkarekåren genom omständigheternas makt och speciellt till följd av
disproportionen mellan antalet tandläkare och behovet av tandvård, placerats
eller rent av måst placera sig på en så hög ekonomisk nivå, att kåren icke
presterar sitt arbete mot en ersättning, som för huvudmassan av de utförda
prestationerna skulle kunna anses skäligt. Detta framgår särskilt, om man
jämför tandläkarekåren med vissa andra kårer, vilka med avseende på bildning
och ekonomiska uppoffringar för utbildning i sitt yrke närmast kunna
jämföras med tandläkarna, exempelvis lärare, apotekare, huvudmassan av alla
ämbetsmän. Vilket idogt och mödosamt arbete presteras icke av medlemmarna
i dessa kårer mot en ännu efter decenniers arbete mycket mer blygsam ersättning
än en nyexaminerad tandläkare skulle anse med sin värdighet förenad.
— — — En tandläkare har nu en gång för alla, den pretentionen, att
åtminstone mycket snart kunna räkna på en inkomst lika med ett statsråd
eller den erkända medicinska specialistens, och hans levnadsstandard är i regel
från början inställd efter de antydda fordringarna. Varför skulle han också
onödigtvis finna sig i en så blygsam hushållning som en provinsialläkares,
en elementarlärares eller en ämbetsmans i medelställning? — — —
Jag har gjort mig den frågan, om icke den högkvalificerade och dyrbara,
av tandläkare utövade vården till vissa delar kan ersättas med vård av mindre
kvalificerade krafter. Den fråga jag framlägger till diskussion är med andra
ord, om icke vårt folks tandvård kan tillgodoses på ett fullt tillfredsställande
sätt, om tandläkare endast delvis tagas i anspråk för folktandvården. Det
synes mig, att man i tandvården liksom på andra områden, kan och bör följa
regeln, att i minsta möjliga utsträckning använda sig av arbetskrafter, som
äro och måste vara särskilt dyra.
Det ojämförligt mesta av tandläkarnas arbete utgöres av synnerligen enkla,
mekanisk-tekniska uppgifter. Dit höra tändernas rengöring, tandutdragning
och de allra flesta plomberingar, sålunda de behandlingar, som torde utgöra
kanske 90 till 95 procent av all tandvård och som spela den ojämförligt
största rollen i den allmänna och profylaktiska folktandvården. Men utövandet
av dessa mer profylaktiska delar av tandvården kan anförtros åt
krafter, som icke alls fått den högkvalificerade utbildning, som tandläkarna
Motioner i Andra kammaren, Nr ''.11''i. 11
fn. För att utföra denna mer enkla tandvård ur studentexamen säkerligen
obehövlig. Alldeles onödiga äro härför också de kunskaper i anatomi, fysiologi,
kemi, patologi, kirurgi och proteslära, som bibringas tandläkarna. För
utförandet av de nämnda uppgifterna är en 1-årig teknisk-praktisk kurs,
direkt avsedd för utbildning för de antydda uppgifterna, mer än tillräcklig.
Det gäller därför här att framlägga skäl och synpunkter, som
kunna bedömas även av icke tandläkare. I det hänseendet torde väl flertalet
människor säga sig, att rengöring av tänder, tandutdragning och fyllning av
ihåliga tänder äro konster, som på en tid av ett år böra kunna inläras av
flertalet normala, i någon män händiga människor. Vidare böra vi lägga
märke till, att minst lika svåra grenar av den medicinska diagnosen och
behandlingen, som eljest utövas av läkare med 8 å 10-årig utbildning, för
länge sedan överlämnats åt kårer med mycket kortare utbildning. Så t. ex.
utövas så gott som all förlossningsvård i vårt land av barnmorskor, vilkas
hela utbildning endast varat ett år och vilkas kår rekryteras av personer,
vilka i allmänhet endast genomgått folkskolekurs. Sjukgymnastiken, som
innehåller uppgifter av ofta mycket komplicerad natur, bedrives av sjukgymnaster,
som legitimeras efter 2—3-årig utbildning, och hela vården av
invärtes och utvärtes sjuka, vilken värd ofta innebär viktiga, ofta rätt så
invecklade terapeutiska ingrepp, är lagd i händerna på den kvinnliga sjukvårdspersonalen,
som i regel ej genomgått mer än 1—2 års utbildningskurs
och som har en allmänbildning i regel ej över, men ofta under den, som erliålles
i 8-klassigt flickläroverk. Visserligen böra inom tandvården de enklare
uppgifterna avgränsas från de mer komplicerade uppgifterna och dessa senare
förbehållas uteslutande åt tandläkarna, och visserligen erbjuder en sådan avgränsning
ofta svårigheter, men ingen skall kunna påstå, att avgränsningen
mellan lätta och mer komplicerade uppgifter i tandvården erbjuder större
svårigheter än en motsvarande avgränsning inom förlossningskonsten, sjukgymnastiken
och sjukvården, där de mer komplicerade uppgifterna också måste
förbehållas läkarna. Viktiga och delvis rätt invecklade delar av läkarnas
konst äro således lagda i händerna på kårer, som äro mycket lägre kvalificerade
än läkarekåren, och dessa olika medicinska kårer synas samarbeta på
ett fullt tillfredsställande sätt. — — — En liknande uppdelning synes mig
nu utan svårighet böra kunna ske inom tandläkarekonsten. Även här böra
de enklare uppgifterna, vilka utgöra huvudmassan i tandvården och vilka
komma att dominera i kvantitativt hänseende ju mera den eftersträvade profylaxen
inom tandvården får göra sig gällande, kunna överlämnas åt lägre
kvalificerade krafter. Detta kan egentligen ske med så mycket mindre risk
inom tandvården, som faran av en felaktig diagnos eller en felaktig behandling
i värsta fall åtminstone sällan sträcker sig längre än till förlusten av
en tand, under det att faran av feltag i de andra lägre kvalificerade kårernas
praktik kan vara vida allvarligare. — — —»
Det torde vara skäl i att noga observera denne erfarne läkares och vetenskapsmans
ord i eu fråga där annars alla förslag från lekmän avvisats med
12
Motioner i Andra kammaren, Nr 314.
glåpord och hån. I stort sett har professor Jundell samma synpunkt på
frågan som tidigare framförts i riksdagen och som framhållits i skrivelser
till myndigheterna. Men huruvida det stora behov av tandvård, som förefinnes
hos vår talrika befolkning på landsbygden, skulle bliva avhjälpt med
professor Jundells förslag, är för oss en gåta. Han föreslår nämligen, att
dessa billigare tandvårdare endast skulle vara tekniska biträden hos legitimerad
tandläkare. Och därmed har man kommit tillbaka till utgångspunkten:
tandvården är fortfarande förbehållen de ekonomiskt välsituerade klasserna.
Men med den starka och övertygande argumentering som professor Jundell
lämnat, hör det inte vara svårt för de lagstiftande myndigheterna att avgöra,
huruvida icke denna fråga skall kunna ordnas på ett sätt, som gör det möjligt
att tandvård kan beredas åt hela vårt folk.
Den framstående tandläkaren, Axel Lundström i Stockholm, delar visserligen
inte i allt professor Jundells förslag, utan ägnar det i vissa delar en
sträng kritik. Men han anser dock, att en stor del av tandläkarens arbete
kan utföras »— — — av operatörer med betydligt lägre allmänbildning, begränsad
facklig kompetens och ett minimum av medicinskt vetande---.»
Dessa operatörer skulle ha rättighet till självständig praktik i tandfyllnadskonsten.
För sin ståndpunkt anför herr Lundström bland annat följande i
sin motivering: »— — — Om den enskilda tandläkaren finner idealet vara
att kunna i största möjliga utsträckning hjälpa sina patienter för alla tandkrämpor,
så är därför icke sagt, att samhället finner med sin fördel förenligt
att all operativ tandvård skall utövas av fina herrar med god allmänbildning
och utbildning i alla den moderna tandläkarekonstens finesser. Samhället
kan anse sig vara väl betjänt med, att de tusenden, som skola sysselsättas
med ett begränsat slag av arbete, icke påkostas mer än nödvändigt, och kan
finna det ekonomiskt fördelaktiskt, med avseende på tandvården, att de
mycket stora summor, som genom denna begränsning i utbildningen inbesparats,
komma att användas att belöna och stimulera dem, som genom sina
forskningar uppdaga bättre metoder än våra nuvarande att bekämpa tandkaries
verkningar och ge oss en sannare uppfattning om tandkaries betydelse.---».
Herr Lundström anser emellertid, att tandläkarekåren »—--- bör med
alla till buds stående medel hävda, att yrket baserar sig på vetenskap och
att kåren in toto icke får bestå av uteslutande yrkesmässigt arbetande
operatörer.» (Ordet »uteslutande» är kursiverat av motionärerna.)
Av det anförda torde vara tillfullo bevisat, att även läkare och fackmän
äro på det klara med att en ändring i föreliggande fråga är av behovet
påkallad. Det är endast om vad som skall göras och hur det skall göras,
som meningarna gå isär.
Vi hålla emellertid före, att en utredning bör komma till stånd, som kan
klarlägga huruvida och under vilka former kvalificerade och ansvarsfulla
tandtekniker, efter genomgången prövnings- och kompletteringskurs, skulle
få rättighet att som leg. tandtekniker utföra viss närmare angiven tandvård.
Dessa tandtekniker böra, sedan alla villkor uppfyllts, erhålla sin
Motioner i Andra kammaren, Nr 314. 13
legitimation av medicinalstyrelsen, som även återkallar densamma om anledning
därtill föreligger.
Härigenom kan det skapas ordning och reda samtidigt som trygghet
vinnes för att endast verkligt kvalificerade tandtekniker erhålla legitimation.
Denna fråga, om billigare tandvård, som nu är så aktuell i vårt land,
har tidigare varit lika aktuell i flera av Europas länder, ilen i dessa hinder
har man, med eller mot tandläkarnas vilja, sökt lösa frågan på ett tillfredsställande
sätt.
Så är förhållandet i Österrike, England, Tjeckoslovakiet och Tyskland. I
det senare landet måste till sist regeringen ingripa och föra tillsammans
leg. tandläkare och tandtekniker för att få ett slut på en bitterhet dem
emellan och en förföljelse av liknande slag som nu förefinnas här i landet.
Och det gick här som så ofta annars, när tvister uppstå. När väl parterna
med biträde från lekmannahåll, kom tillsammans, gick det rätt så fort att
komma till ett resultat, som sedan kunde lagfästas av myndigheterna. (Se
bil.: Lagstiftning i vissa europeiska länder i tandvårdsfrågan.)
Varför ej här i Sverige, där behovet av tandvård är långt större än i
dessa länder, liknande åtgärder skulle kunna vidtagas, är svårt att förstå.
Skulle eu tandvård, som duger åt befolkningen i Tyskland, England och
Österrike, icke kunna duga åt Sveriges folk? Äro tandteknikerna i Sverige
mera okunniga än kollegerna i utlandet? Vi hålla det icke för troligt, då
det knappast torde finnas någon av de tandtekniker, som det här är fråga
om, som inte under många år biträtt tandläkare med de flesta förekommande
göromål inom tandvårdens område.
Denna, för allmänheten så viktiga fråga, avgöres icke genom att den
ena parten utslungar glåpord mot den andra, såsom »lagtrotsare» och
»kvacksalvare». Och den avgöres icke heller genom att en tandläkare beklagar
sig hos justitiekansler!!, att inte lagen ger honom möjlighet att få
en tandtekniker dömd till mera än 1,500 kronors böter om året.
Man torde snarare komma sanningen närmare, om man resonerar som
»Dagens Nyheter» gjorde i ett nummer i början av 1923, då den skrev:
»— — — Här skall emellertid inte fällas någon dom i striden mellan tandläkare
och tekniker. Det kan vara nog med att påpeka att man kan se
saken även från andra synpunkter än den högst kvalificerade kårens och
att allmänheten kanske inte haft enbart olägenheter av den illojala trafiken.
Och allmänheten ser verkligen saken från en annan synpunkt än vad de
leg. tandläkarna göra. Allmänheten vill ha en tandvård till så rimliga
priser, att den inte, bildlikt talat, behöver gå från hus och hem, därför att
tänderna skola lagas. Och allmänheten vill också ha rättighet att gå till
en tandvårdare, som ger den ett gott arbete, även om han icke tagit studentexamen
med därpå följande 3-årig kurs vid tandläkareinstitutet.
Med stöd av vad sålunda anförts få vi vördsamt hemställa,
14
Motioner i Andra kammaren, Nr 314.
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t ville anhålla,
att Kungl. Maj:t måtte låta verkställa skyndsam
utredning, huruvida och under vilka former kompetenta
och kvalificerade tandtekniker kunna erhålla legitimation
att utföra tandvårdsarbete.
Stockholm den 23 januari 1924.
Carl Loven. |
Julius Hedvall. |
0. W. Lövgren. |
Gustaf Andersson |
Carl Knutsson. |
C. V. 0. Höglund. |
Helge Bäcklund. |
Anders Paulsen. |
Algot Sjöström. |
N. K. Törnkvist, Bjuf. |
Olof Andersson. |
Nelly Thuring. |
Gustav Johanson, Hallagården. |
Ivar Österström. |
Ola Jeppsson. |
Rob. Samuelsson. |
Lars Borggren. |
Erik Fast. |
Verner Hedlund, Östersund. |
Adolv Olsson, |
A. Björklund. |
P. Granath. |
Ernst Lindley. |
TV. Bäckström. |
Helmer Lagerkwist. |
Carl Johanson, Hörninge. |
Felix Hamrin. |
Ernst Hage. |
||
I motionens syfte instämma: |
||
Gerh. Strindlund. |
C. G. Olsson i Golvvasta. |
Ant. Wikström. |
Carl 0. Strid. |
Oscar N. Olsson. |
J. Rehn. |
Aug. Månsson |
Axel Lindqvist. |
i Backa.
Motioner i Andra kammaren, Nr 314.
IT)
Bilaga.
Lagstiftning i vissa europeiska länder i tandvårdsfrågan.
T y s k 1 a n d.
De tillämpliga lagbestämmelserna för de tyska tandteknikerna.
Paragraf 123 i riksförsäkringsförordningen lyder: Vid tandsjukdomar
med undantag av mun- och käksjukdomar fur behandling med den försäkrades
medgivande utföras utom av tandläkare även av tandtekniker. Den
högsta förvaltningsmyndigheten bestämmer i vad mån även i övrigt tandtekniker
äger rätt att lämna självständig hjälp vid sådana tandsjukdomar.
Denna myndighet äger även rätt att bestämma över, i vad mån sjukhusbiträden
och elever få utföra dylika behandlingar. Den fastställer även, vem
som räknas såsom tandtekniker enligt denna lag.1
INRIKESMINISTERN
M. 7789
Konungariket Preussen.
Berlin den 2 december 1913.
I samförstånd med ministrarna för handel och industri, för lantbruk,
domäner, skogsvård och offentliga arbeten, utfärdar jag till paragraf 123
av riksförsäkringsförordningen följande utövningsbestämmelser:
1) Såsom tandtekniker är enligt riksförsäkringsförordningen att anse den
a) som fyllt 25 år och har oförvitlig vandel,
b) som genomgått en treårig lärotid hos en tandläkare eller en tillförlitlig
tandtekniker,
c) som efter lärotiden varit verksam 4 år som tandtekniker inom det
praktiserande yrket.
d) som utövat praktik inom tandteknikeryrket, såvida ej orsaker föreligga,
som göra personen ifråga olämplig att utöva tandteknikeryrket.
Under en tidrymd av fem år efter ikraftträdandet av riksförsäkringsförördningen
behöves ej bevis för den föreskrivna lärotiden (punkt 6) för
tandtekniker, som under minst de sista fem åren självständigt utövat detta
yrke såsom praktik.
1 Genom förlikningsöverenskommelsen med tandläkarna den a8/n 19211 i preussiska folkvälfärdsministeriet
har § 123 fått följande ordalydelse:
»§ 123. Vid tandsjukdomar med undantag av mun- och käksjukdomar får behandling utföras
även av sådana tandtekniker eller dentister, som hava intyg om undergången kompetensprövning.
och som före ikraftträdande av denna lagbestämmelse hava inträtt i tandtekniker-
eller dentistvrket. Regleringen av denna kompetensprövning jämte de under övergångstiden
beviljade undantagen handhaves av den högsta förvaltningsmyndigheten. Den
högsta förvaltningsmyndigheten bestämmer, i vad mån även annars tandtekniker vid sådana
tandsjukdomar får lämna självständig hjälp. Denna myndighet bestämmer också, i vad mån
även sjukhusbiträden och elever få göra detta.»
Bestämmelserna i dylika fall för de andra tyska staterna i enlighet med S 123 RVO
hava ungefär liknande lydelse och finnas fullständigt avtryckta i arbetet »Der Dentist im
Gesetz lind vor Gericht» av R. limning.
16
Motioner i Andra kammaren, Nr 314.
Efter underhandlingar med det preussiska folkvälfärdsministeriet och
sedan kompetensprövningen införts i Elsass-Lothringen, Hessen och Baden,
fullständigades nu i Preussen även den 14 oktober 1920 utövningsbestämmelserna
av den 2 december 1913 i form av en kompetensprövning
till sjukkassebehandling och samtidigt ändrades den på några andra punkter.
Detta minister Stegerwalds påbud lyder:
DEN PREUSSISKA MINISTERN
FÖR FOLKETS VÄLFÄRD
I. M. II. 2343.
Berlin W. 66 den 14 oktober 1920
Leipzigerstrasse 3.
I samförstånd med ministrarna för handel och industri, för lantbruk,
domäner och skogsvård samt trafikministern ändras inrikesministerns utövningsbestämmelser
till paragraf 123 riksförsäkringsförordningen av
den 2 december 1913 nr 7789 sålunda:
Nr 1 c) erhåller följande tillägg:
På denna tid räknas utbildningen vid en godkänd läroanstalt för tandtekniker
såsom ett år.
Dessutom kan på lärotiden en tjänstgöringstid som assistent räknas såsom
ett år, dock måste läro- och assistenttid minst omfatta sju år.
Den första avdelningen under siffran 1) har på slutet erhållit följande
tillägg:
c) de, som undergått den föreskrivna prövningen, och som innehava ett
däröver utfärdat bevis. Den i något annat tyskt land godkända prov
ningen erkännes inom det preussiska området.
Befriade från prövningens undergående äro alla tandtekniker, som före
1 oktober 1920 utövat praktik eller enligt de föregående bestämmelserna
varit berättigade att utöva tandteknikerpraktik, såvida icke någon begrundad
invändning mot deras yrkesutövning gjorts av försäkringstagarna
inom 6 månader efter tillståndets ikraftträdande, det vill säga
efter offentliggörandet av denna förordning av överförsäkringsämbetet.
En sådan invändning kan icke höjas, om en tandtekniker redan från den
1 oktober 1918 bar kontrakt med försäkringstagarna eller denna dag redan
utövat en tioårig verksamhet som praktiserande tandtekniker. Inrikesministerns
tillstånd av den 26 mars 1919 M. 5057 (beträffande förlängning
av övergångsbestämmelserna för krigsdeltagare) tillämpas även i enlighet
däimed.
De tandtekniker, som redan praktisera eller äro kompetenta till detta
kunna, även om de ej uppfylla villkor 1 b) och c) inom tre år medgivas
prövning.
Om en tandteknikers olämplighet till yrkesutövning blivit rättsligt bevisad
eller om han blivit fråndömd medborgerligt förtroende eller om det
fastställes, att lian vid prövningen lämnat oriktiga uppgifter om sig själv,
kan hans kompetensbevis efter börande av ifrågavarande tandteknikeroch
dentistförbundet i tyska riket av mig återfordras och förklaras ogiltigt.
Under samma förutsättningar kan en tandtekniker, som undergått
prövning i någon annan tysk stat av mig vägras yrkesverksamhet enligt
paragraf 123 av riksförsäkringsförordningen inom det preussiska statsområdet.
Stegerwald.
Motioner i Andra kammaren, Nr 314. 17
Dyliku prövningar avhållas inför ett prövningsutskott, som består axen
tandläkare och två tandtekniker. Dessa såväl som deras ställföreträdare
föreslås av prövningsutskottets ordförande till utnämnande efter förslag
av de tyska tandläkarnas förvaltningsförbund samt det tyska rikets
dentistförbund.
Österrike.
Lag av den 13 juli 1920, angående reglering av tandteknikeryrket
(tandteknikerlagen).
Nationalförsamlingen har beslutat:
Paragraf 1.
Tandteknikeryrket utgör en del av tandläkekonsten. Det omfattar de
tekniskt-mekaniska arbeten, som erfordras för framställning av tandersättningsarbeten
till bruk i den mänskliga munnen samt reparation av dylika
ersättningsarbeten.
Paragraf 2.
(1) Utövningen av tandteknikeryrket utgör ett undantag från bestämmelserna
i hantverksordningen.
(2) Den yrkesmässiga tillverkningen av konstgjorda tänder (mineraltänder)
och andra beståndsdelar till tandersättningsarbeten såsom handelsartikel
underkastas hantverksordningens bestämmelser.
Paragraf 3.
Tandteknikeryrket får självständigt blott utövas av:
1. de till utövning av tandläkarepraktik berättigade läkarna,
2. de därtill bemyndigade tandteknikerna.
Paragraf 4.
(1) Därtill bemyndigande tandtekniker äro:
a) de personer, som vid dagen för kungörelsen av denna lag ägt tillåtelse
att utöva tandteknikeryrket på någon plats, belägen inom republiken
Österrikes område, och som ej blivit fråntagna denna rättighet efter
nämnda dag.
b) de personer, som i enlighet med bestämmelserna i denna lag erhållit
tillåtelse att utöva tandteknikeryrket.
(2) Tillåtelse att utöva tandteknikeryrket får endast givas till personer,
som
1. hava hemortsrätt inom något till republiken Österrike hörande statsområden,
2. icke på grund av sinnesjukdom, sinnessvaghet eller regelbundet missbruk
av alkohol eller nervgifter, äro helt eller delvis omyndiga.
Bihang till riksdagens protokoll 192 i. ''/ samt. 62 höft. (Nr 3U.)
*2
18 Motioner i Andra kammaren, Nr 314.
3. innehava den för utövningen av tandteknikeryrket nödvändiga tillförlitligheten,
4. avslutat sin treåriga lärotid inom tandteknikeryrket (paragraf 4
ministerialförordningen av den 20 mars 1892, rikslagsblad nr 55) före den
1 januari 1921,
5. hava fullgjort en minst sexårig tjänstgöring som tandteknikerbiträde
(tandteknikerassistent) hos en till självständig utövning av tandteknikeryrket
bemyndigad tandtekniker eller läkare inom landet.
(3) En till den 31 oktober 1918 i det av ministerialförordningen av den
20 mars 1892, rikslagsblad nr 55, såsom giltigt erkända, utom republiken
Österrikes statsområde belägna, fullbordad lärlings- eller assistenttjänstgöringstid,
anses likmätig med en inom landet fullbordad lärlings- eller
assistenttjänstgöringstid.
Paragraf 5.
(1) De bemyndigade tandteknikerna få även företaga följande förrättningar
:
1. Avlägsna tandstensavlagringar, rengöring av tänderna, vidare avslipning
av tänder och rötter.
2. Avtryckstagning för att framställa proteser för tandersättningar,
gomproteser, kronor och bryggor.
3. Provning av tandersättningsarbeten och proteser.
4. Insättning av konstgjorda tänder, kronor, bryggor och tandrader, såväl
som användning av regleringsapparater.
5. Fyllning (plombering) av tänder och rötter jämte rotbehandling.
(2) Tillåtelsen att utöva tandteknikeryrket omfattar ej förrättningar
inom övriga områden av tandläkekonsten, såsom blodiga operativa ingrepp,
avlägsnande av tänder, tandrester och rötter, utförande av allmän
narkos eller lokal injektionsanästhesi. Dock gälla fortfarande de före
denna lags ikraftträdande till enstaka tandtekniker givna tillåtelserna:
(3) Användningen av kraftigt verkande medel, som erhållas efter läkares
föreskrift, är endast tillåten i sådana fall, då de nödvändigt påkallas
för utförande av ovan uppräknade arbeten. Den bemyndigade tandteknikern
är berättigad, att för detta ändamål från de offentliga apoteken
erhålla härför nödiga medikament utan läkarrecept.
Paragraf 6.
(1) För att erhålla tillstånd att utöva tandteknikeryrket måste ansökan
ingivas till sanitetsmyndigheterna (paragraf 16) inom det område, inom
vilket den plats är belägen, där den sökande ämnar öppna praktik.
(2) Sanitetsmyndigheterna hava därvid att uppmana läkarekammaren
och tandteknikernas yrkesrepresentation, att inom tre veckor bos nämnda
myndigheter taga del av sökandens till ansökningen bifogade bevis om
hans kompetens. Inom denna frist står det dessa båda korporationer fritt
att ingiva yttrande över de uppvisade betygen såväl som över sökandens
pålitlighet.
(3) Kompetensbeviset erhålles, om sökanden motsvarar de personliga
förutsättningarna (paragraf 4, avdelning 2) samt förfogar över en praktiklokal,
som motsvarar de sanitära fordringarna.
(4) Mot kompetensbevisets giltighet står det de båda korporationerna
fritt att protestera, om vid detsammas utfärdande ej tagits hänsyn till av
dem i enlighet med avdelning 2, denna paragraf, avgivna omdöme.
1!»
Motioner i Andra kammaren, Nr 314.
Paragraf 7.
(1) Do bemyndigade tandteknikerna äga att under sin yrkesutövning
uteslutande använda sig av titeln »bemyndigad tanktekniker»; tillägg eller
andra titlar äro förbjudna.
(2) Den bemyndigade tandteknikern förbjudes att betjäna sig av charlatansk
reklam eller att själv eller genom förmedlare (agenter) uppsöka
kunder.
(3) De bemyndigade tandteknikerna måste personligen utöva sitt yrke
och få endast i särskilda fall med sanitetsmyndigheternas medgivande anställa
en ställföreträdare. Denne måste då uppfylla villkoren i paragraf 4,
avdelning 2.
(4) De måste utan undantag blott hava eu plats för sin yrkesutövning.
(5) Platsen för yrkesutövningen måste vara tillåten av sanitetsmyndigheterna.
Paragraf 8.
(1) Föreskrifterna i paragraf 7, avdelning 2 och 4 gälla beträffande utövningen
av tandteknikeryrket även för de till tandläkarepraktik berättigade
läkarna.
(2) Under vilka omständigheter eu läkare, som betjänar sig av titeln
tandläkare, kan och får bedriva tandteknikeryrket, bestämmes genom
kungörelse enligt läkarnas yrkesförordning.
Paragraf 9.
(1) Rättigheten att utöva tandteknikeryx-ket är en personlig rätt, som
utgår med innehavarens död.
(2) Änkors och arvsberättigade minderårigas rätt, som grundar sig på
de yrkesrättsliga bestämmelserna före ikraftträdandet av denna lag, förblir
oförändi-ad. Dock måste för yrkesutövningen anställas en ställ före
trädare, som uppfyller fordringarna i paragraf 4, avdelning 2.
Paragraf 10.
Sanitetsmyndigheterna kunna återtaga tillståndet att utöva tandteknikeryrket:
1.
om den bemyndigade tandteknikern icke längre motsvarar de i paragraf
4, avdelning 2, uppställda förutsättningarna, enligt vilka han erhållit
sin befogenhet, eller om den ursprunglige och ännu fortsättande bristen
på dylika förutsättningar så småningom kommer i dagen;
2. om den bemyndigade tandteknikern bevisligen har utverkat utövningsrättigheten
blott med ändamål att härigenom lämna skydd för utövning
av tandteknikeryrket åt sin praktikföreträdare, för vilken denna rättighet
indragits, och därigenom gör sig skyldig till samma överträdelse
som den föregående praktikinnehavaren.
Paragraf 11.
(1) De, i enlighet med yrkesförordningen före ikraftträdandet av lagen
om upplärandet av tandteknikeryi-ket uppgjorda lärlingsavtalen, äga full
giltighet. På sådana lärlingsavtal tillämpas yi-kesföi-ordningen paragraf
99 b, avdelning 1—4, 100, avdelning 1—4, 101, 103 och 104, avdelning 1. För
övrigt behandlas dessa avtal enligt den allmänna borgerliga lagbokens
bestämmelser beträffande tjänsteavtal.
20
Motioner i Andra kammaren, Nr 314.
(2) Inom de tre första månaderna efter ikraftträdandet av denna lag
kunna dessa avtal från lärlingens sida lösas utan någon uppsägningstid.
(3) Angående tjänst av andra personer, som äro anställda hos tandläkare
och bemyndigade tandtekniker för att utföra arheten inom tandteknikens
område, användes efter denna lags ikraftträdande bestämmelserna
i lagen av den 16 januari 1910, rikslagsblad nr 20 (affärsbiträdeslagen).
Paragraf 13.
Samtliga tandläkare och bemyndigade tandtekniker äro förpliktade att
inom 14 dagar efter denna lags ikraftträdande anmäla alla hos dem anställda
biträden, vilka arbeta inom tandteknikens område till sanitetsmyndigheterna,
under vilka den tandtekniska biträdespersonalen hör. För
detta ändamål hänvisas följaktligen dit alla förändringar bland biträdespersonalen
inom tre dagar efter anställningens början eller slut.
Paragraf 14.
(1) För att representera de bemyndigade tandteknikerna och för att tillvarataga
deras intressen bör i regel för varje land tillsättas en yrkesrepresentation,
dock kan en yrkesrepresentation även omfatta flera närliggande
länder. De förut på grund av yrkesförordningen upprättade
fackföreningarna för tandtekniker upplösas, deras kassor överlämnas till
yrkesrepresentationerna, som inträder i alla föreningarnas skyldigheter
och rättigheter beträffande kassorna.
(2) Anskaffningen av en intresserepresentation för den hos tandläkare
och bemyndigade tandtekniker anställda biträdespersonalen bör ombesörjas.
(3) De närmare bestämmelserna för de i avdelning 1 och 2 nämnda representationerna
utfärdas genom kungörelse.
Paragraf 15.
(1) Överträdelse av bestämmelserna i denna lag eller de kungörelser,
till vilka densamma ligger som grund, straffas av de politiska myndigheterna
med böter upp till 4,000 kronor.
(2) Samma straff drabbar den, som anstiftar eller är behjälplig vid
överträdelse av denna lag.
(3) Bötesstraffet kan förvandlas till fängelse i de fall, då böterna ej
kunna indrivas. Fängelsestraffet bör motsvara överträdelsens omfattning
och får ej överstiga 3 månader.
(4) De bötesbelopp, som inflyta böra användas för välgörande ändamål
inom tandteknikerorganisationerna.
Paragraf 16.
Med sanitetsmyndigheterna förstås i denna lag de politiska distriktsmyndigheterna.
Paragraf 17.
Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1920.
21
Motionär i Andra kammaren. Nr .‘i 14.
Paragraf 18.
För verkställandet av denna lag svarar inrikes statssekreteraren för
undervisning, handel och yrken, industri och byggnadsverksamhet.
Seitz m. p.
Mayr m. p. lireisky m. p.
Hannsch m. p. Heinl m. p.
NK 303.
Lag av den 14 april 1920 om tandläkekonsten och taudteknikeryrket.
Den tjeckoslovakiska republikens parlament har utfärdat följande lag:
Paragraf 1.
Tandläkekonsten, som även omfattar den konstgjorda ersättningen avtänder
och tandrader, är en gren av medicinsk vetenskap och konst. Tandläkekonsten
med den därtill hörande tillverkningen av konstgjord tand- och
tandradsersättning får som specialitet blott utövas av läkare, det vill säga
medicine läkare, som äro berättigade att utöva praktik inom den tjeckoslovakiska
republiken och dessutom även erhållit den därtill nödvändiga
utbildningen vid statens tandläkareinstitut, som berättigar dem att bära
titel av tandläkare. Detta institut grundas av ministeriet för den allmänna
hälsovården och uppfostringen i samförstånd med ministeriet för skolväsen
och folkkultur.
Läkare, som utöva tandläkekonsten, äro berättigade att hava assistenter.
Men vid läkareförrättningar få blott läkare tjänstgöra.
Paragraf 2.
Taudteknikeryrket, far, och detta blott under rättsinnehavarens livstid,
endast utövas av de tandtekniker, som vid tiden för denna lags utfärdande
förvärvat det erforderliga yrkesutövningstillståndet, och därtill endast i
den utsträckning, som är fastställd genom gällande bestämmelser i de
olika delarna av den tjeckoslovakiska staten.
Tillstånd att utöva tandteknikeryrket kan efter denna lags kungörelse
blott förvärvas av personer, vilka, då denna lag offentliggöres, fullkomligt
uppfylla de villkor, som enligt hittills gällande bestämmelser äro fastställda
inom de olika delarna av den tjeckoslovakiska staten för att erhålla
koncession eller tillåtelse att utöva tandteknikeryrket. Biand dem,
som kunna bliva delaktiga av denna förmån, äro — om de uppfylla de
övriga föreskrivna villkoren — även de personer inberäknade, vilka vid
denna lags offentliggörande hava fullbordat den treåriga lärotiden och
innehava betyg på detta. För att förläna denna koncession och förvärva
dessa rättigheter gälla bestämmelserna i den tjeckoslovakiska statens olika
delar vid tiden för denna lags offentliggörande. De föreskrifter, som gälla
för Hultschinerområdet, bestämmas genom en kungörelse.
Paragraf 3.
De bemyndigade tandtekniker, som inom ett år efter offentliggörandet
av denna lag (paragraf 2, stycke 1) eller inom ett år efter koncessionen eller
förvärvandet av rättigheterna (paragraf 2, stycke 2) avlägga en särskild
22
Motioner i Andra kammaren, Nr 314.
praktisk prövning inför en för detta ändamål tillsatt prövningsnämnd,
kunna undantagsvis utöva sitt yrke i det omfång, som bestämmes i paragraf
4.
Denna bestämmelse gäller även för de tandtekniker, som ej hava undergått
prövning enligt förordningen av det förra ungerska inrikesminsteriet
Z. 112,026 av år 1911, som berättigade de examinerade tandteknikerna att
utöva tandteknikeryrket enligt det i denna förordning föreskrivna utvidgade
omfånget.
Koncession er ade eller bemyndigade tandtekniker, som vid denna lags
offentliggörande arbetat minst tjugo år inom tandteknikeryrket, kunna,
efter vederbörande förenings (gremiums) hörande av yrkesmyndigheternas
andra instans i samråd med de myndigheter, som bestämma över den
offentliga sanitetsförvaltningens andra instans, befrias från prövningen.
Föreskrifterna för den praktiska prövningen och sammansättningen av
prövningsnämnden fastställas av minsteriet för den allmänna hälsovården
och uppfostringen i samråd med handelsministeriet,
Paragraf 4.
De tandtekniker, som undergått den praktiska prövningen med godkänt
resultat (paragraf 3, stycke 1 och 2) såväl som de, vilka befriats från denna
prövning kunna, utom de i paragraf 2, stycket 1, nämnda rättigheterna, på
tänder och tandrader företaga alla ingrepp, som äro nödvändiga för att
utföra en konstgjord ersättning av tänder och tandrader. Såsom bevis på
dessa rättigheter erhålla de ett betyg av prövningsnämnden.
Paragraf 5
Tandtekniker, som med godkänt resultat hava undergått prövningen i
enlighet med paragraf 3, stycke 1 och 2, eller enligt det förra ungerska
inrikesministeriets förordning Z. 112,026 av år 1911, eller som befriats från
prövningen (paragraf 3, stycke 3) äga rätt att benämna sig »examinerad
tandtekniker».
De övriga tandteknikerna få blott benämna sig »tandtekniker».
Alla övriga titlar och benämningar äro förbjudna.
Paragraf 6.
Rättigheterna för läkare och kirurger, vilka vid tiden för denna lags
offentliggörande redan utöva tandläkekonsten och tillverka konstgjord
ersättning för tänder och tandrader, beröras ej av denna lag.
Intill den tidpunkt, då utbildningen av läkare vid statens tandläkareinstitut
(paragraf 1) för första gången avslutats, kan ministeriet för den allmänna
hälsovården och uppfostringen i samförstånd med vederbörande
läkarekammare och vederbörande medicinska fakultet i enstaka fall meddela
tillstånd för fullt kvalificerade medicine läkare att utöva tandläkarepraktik
som specialitet.
Paragraf 7.
Överträdelser av denna lag bestraffas, såvida de ej äro straffbara enligt
bestämmelserna för hantverksordningen och ej kräva strängare straff, av
hälsovårdsnämnden i första instansen med böter från 100 kronor till 1,000
kronor eller med arrest (i det förra ungerska området med fängelse) under
en tidrymd, varierande från 10 dagar till 3 månader. Upprepas förseelsen,
Motioner i Mildra kammaren, Nr 314. 23
kan omedelbart ådöma» arreststraff eller förlust av koncessionen (rättigheterna).
Paragraf 8.
Penna lag träder i kraft från och med kungörelsedagen. Alla förutvarande
av den förra regeringen i den nuvarande tjeckoslovakiska statens
alla provinser givna bestämmelser, genom vilka tandteknikeryrket
reglerades, upphävas, såvida de ej i vissa fall överensstämma med denna
lag.
Paragraf 9.
Genomförandet av denna lag anförtros åt ministern för den allmänna
hälsovården och uppfostringen samt ministern för handel, industri och
yrken i samförstånd med ministern för skolväsen och folkkultur.
T. G. Masaryk in. p. Tusar in. p.
Dr. Heidler in. p. Dr. Hodza in. p.
vikarierande för den frånvarande ministern för sanitetsväsen och uppfostring.
NR 673.
hen tjeckoslovakiska republikens regreriugsförordniug av den 17 december 19*20 för
genomförande av lagen av den It april 19*20, S. d. G. n. V. nr .*10:}. angående tandläkekonst
och tandteknik.
För genomförande av lagen av den 14 april 1920, S. d. G. u. V. nr 303,
förordna» följande:
Paragraf 1.
För de i denna lags tredje paragraf, stycke 1, föreskrivna särskilda praktiska
prövningarna utses för en tid av högst två år av ministeriet för den
allmänna hälsovården och uppfostringen en eller vid behov flera prövningsnämnder,
bestående av vardera tre ledamöter.
Prövningsnämnderna (prövningsnämnden) utnämnes av ministeriet för
den allmänna hälsovården och uppfostringen.
Varje prövningsnämnd består av en representant för det allmänna sanitetsväsendet
och uppfostringen såsom ordförande och två lärare eller assistenter
vid den medicinska fakulteten eller lärare vid statens tandläkareinstitut
(paragraf 1, stycke 2 av lagen) såsom ledamöter.
Om flera prövningsnämnder äro tillsatta, kan ministeriet för den allmänna
hälsovården och uppfostringen förordna deras ordförande, att
ömsesidigt vikariera för varandra.
Samma förordnande kan även företagas beträffande de övriga ledamöternas
vikariat för varandra.
Paragraf 2.
Den praktiska prövningen omfattar alla ingrepp å tänder och tandrader,
som äro nödvändiga för att tillverka en konstgjord ersättning av tänder
och tandrader (paragraf 4 av lagen).
Paragraf 3.
Anmälningar till prövningen böra ingivas till ministeriet för den allmänna
hälsovården och uppfostringen minst 2 månader före utgången av
24
Motioner i Andra kammaren, Nr 314.
den i lagens tredje paragraf, stycke 1, bestämda ettåriga fristen. Ministeriet
för den allmänna hälsovården och uppfostringen bör dock så mycket
som möjligt i särskilt behjärtansvärda fall taga hänsyn även till senare inkomna
anmälningar, dock böra dessa hava inkommit före utloppet av den
nämnda ettåriga fristen.
Till varje ansökning bör den sökandes koncessionsbevis såsom tandtekniker
och såsom tjeckoslovakisk medborgare bifogas, och dessutom bör i
densamma kandidatens adress uppgivas. Kandidater, som vid lagens
offentliggörande ännu ej erhållit någon koncession, måste dessutom bifoga
betyget från lärotiden.
Samtidigt med anmälningen bör till ministeriet för den allmänna hälsovården
och uppfostringen inbetalas en prövningsavgift av 250 kronor
S5i
Paragraf
4.
Ministeriet för den allmänna hälsovården och uppfostringen beslutar
över de inkomna ansökningarna i samråd med ministeriet för handel, industri
och yrken samt överlämnar anmälningarna från de till prövning
antagna kandidaterna till prövningsnämndens ordförande. Finnas flera
prövningsnämnder, så bestämmer ministeriet inför vilken prövningsnämnd
kandidaten har att avlägga sin prövning.
Ordföranden bestämmer tid och plats för prövningen och kallar kandidaten
till densamma.
Paragraf 5
Avgiften, som kandidaten bör erlägga för prövningen, fördelas sålunda,
att ordföranden erhåller 100 kronor, de övriga ledamöterna i prövningsnämnden
vardera 50 kronor, och den institution, där prövningen äger
rum, får 50 kronor.
Uteblir kandidaten utan giltigt skäl från prövningen, tillfaller avgiften
statskassan. Detta, samt huruvida en giltig orsak till uteblivande förefinnes,
avgöres av ordföranden.
Avbryter kandidaten den redan påbörjade prövningen, så fördelas avgiften
enligt stycke 1 denna paragraf.
Kandidater, som ej antagas till prövningen, återfå avgifterna.
Paragraf 6.
Över prövningen föres protokoll, där dess resultat angives (med orden:
med framgång eller utan framgång); det av alla prövningsnämndens medlemmar
undertecknade protokollet överlämnas till ministeriet för den
ofientliga hälsovården och uppfostringen.
Prövningens resultat avgöres genom röstning av prövningsnämndens
medlemmar. Vid lika röstetal har prövningsnämndens ordförande utslagsröst.
Paragraf 7.
Prövningen får åter upprepas högst två gånger. Prövningsnämndens
ordförande bestämmer för den kandidat, som ej godkänts i prövningen,
den dag, då prövningen skall upprepas i enlighet med bestämmelserna i
paragraf 3, stycke 1, om den av lagen fastställda ettåriga fristen.
Då prövningen upprepas, erlägges samma avgift som för den första
prövningen.
Paragraf 8.
Åt de kandidater, som hava undergått prövningen med framgång, utskrives
av prövningsnämndens ordförande ett betyg enligt prov A.
25
Motioner i Andra kammaren, Nr 314.
Föi'' utfärdande av detta betyg skall kandidaten utom den föreskrivna
stämpelavgiften erlägga 100 kronor till statskassan.
Paragraf 9.
Åt de tandtekniker, som enligt lagens tredje paragraf, stycke 3, befrias
från prövningen, utfärdar ordföranden för den därtill bestämda kommittén
ett intyg, enligt prov B, efter deras hos ministeriet för den allmänna
hälsovården och uppfostringen godkända ansökan.
Även för detta intyg skall utom den föreskrivna stämpeln erläggas ett
belopp av 300 kronor till statskassan.
Yrkesmyndigheternas andra instans är skyldig att omedelbart underrätta
ministeriet för den allmänna hälsovården och uppfostringen om
varje fall av befrielse för tandtekniker att undergå prövningen.
Paragraf 10.
Denna förordning träder i kraft i och med dess offentliggörande och
genomföres av ministern för den allmänna hälsovården och uppfostringen
i samråd med ministern för handel, industri och yrken.
Cerny m. p.
Dr. Burger m. p.
Dr. Hotowetz m. p.
Dr. Falka m. p.
Hitsak m. p.
Dr. Micura m. p.
Dr. Popelka in. p.
Dr. Englis in. p.
Dr. Gruber m. p.
Dr. Susta rn. p.
Pimsa in. p.
Dr. Kovarik in. p.
Dr. Fajnor m. p.
Dr. Prochazka in. p.
Bilaga till fö rörd ni ngen av den 17 december 1920, S. d. G. n. V. Nr 673.
Prov A.
Prövningsnämnden för tandteknikernas praktiska prövning hos ministeriet
för det allmänna hälsovårdsväsendet och uppfostringen.
BETYG.
Herr (Fru, Fröken) ...................................................
tandtekniker i ....................................................
är på grund av den i dag inför den utsedda prövningsnämnden med framgång
avlagda praktiska prövningen, enligt paragraf 3 i lagen av den 14
april 1920 S. d. G. u. Y. nr 303, berättigad att företaga alla ingrepp å tänder
och tandrader, som äro nödvändiga för att tillverka en konstgjord ersättning
av tänder och tandrader (paragraf 4 av nämnda lag) samt äger
rätt att använda sig av benämningen »examinerad tandtekniker».
........................................................ den ........................................ 19....
Prövningsnämndens ordförande.
Ledamot av prövningsnämnden. Ledamot av prövningsnämnden.
Sigill
Av ministeriet lör allmän hälsovård
och uppfostran.
Bihang till riksdagens protokoll 1924. 4 samt. t>2 höft. (Nr .114.) 3
26 Motioner i Andra kammaren, Nr 314.
Bilaga till förordningen av den 17 december 1920, S. d. G. n. V. Sr 673.
Prov B.
Prövningsnämnden för tandteknikernas praktiska prövning hos ministeriet
för det allmänna hälsovårdsväsendet och uppfostringen.
INTYG.
Herr (Fru, Fröken) ....................................................
tandtekniker i ...........................................................
är med stöd av skrivelsen från ..........................................
av den....................enligt paragraf 3 i lagen av den 14 april 1920
S. d. G. u. V. nr 303, berättigad till befrielse från undergående av någon
särskild prövning för att få företaga alla ingrepp å tänder och tandrader,
som äro nödvändiga (paragraf 4, nämnda lag) för att tillverka eu konstgjord
ersättning av tänder och tandrader samt äger rätt att betjäna sig
■av benämningen »examinerad tandtekniker».
....................................................... den ........................................ 19 ...
Prövnings nämn dens
Ledamot av prövningsnämnden.
ordförande.
Sigill
Ledamot av prövningsnämnden.
Av ministeriet för allmän hälsovård
och uppfostran.
England.
Utdrag ur »Lag angående tandläkare.»
3. — (l) Styrelsen lämnar föreskrifter för lämnandet av tillstånd att
införas i registret för tandläkare i enlighet med huvudlagen.
a) För var och en som gör ansökan därom innanför interimsperiodens
utgång och till fullo ådagalägger inför styrelsen att han
I) åtnjuter gott anseende; och
II) under fem av de sju år, som närmast föregingo ikraftträdandet av
denna lag haft sitt huvudsakliga levebröd såsom praktiserande inom tandläkareyrket
å de Brittiska öarna, eller tilldelats medlemskap a v Incorporated
Dental Society (Inkorporerade Tandläkare-sällskapet) minst ett år
före ikraftträdandet av denna lag; och
b) för var och en som gör ansökan därom före interimsperiodens utgång
och till fullo ådagalägger inför styrelsen, att han
I) åtnjuter gott anseende;
II) under fem av de sju år, som närmast föregingo ikraftträdandet av
denna lag, haft sitt huvudsakliga levebröd i egenskap av tandtekniker
(dental mechanic) å de Brittiska öarna; och
Hl) hade uppnått en ålder av tjugutre år innan denna lag trädde i kraft;
samt för var och en, som inom två år från det denna lag trätt i kraft,
undergår föreskriven prövning i tandteknik (dental mechanics) och inom
Motioner i And ro kammaren, Nr H14. ''11
tio år från samma tid underkastar sia: föreskriven övning och undergå]1
föreskriven prövning i tandläkareyrket.
(2) Var och en, som till fullo ådagalägger inför styrelsen, att han vid
ikraftträdandet av denna lag praktiskt verkat inom tandläkareyrket å de
Brittiska öarna och däruti haft sin huvudsakliga utkomst och inom t va
år efter det denna lag trätt i kraft undergår föreskriven prövning i tandläkareyrket,
skall, för de ändamål, som föreskrifterna under denna rubrik
avse, behandlas, som om han under fem av de sju år, som närmast föregått
ikraftträdandet av denna lag, verkat praktiskt i tandläkareyrket å de
Brittiska öarna och däruti haft sin huvudsakliga utkomst.
(3) Var och en, som är behörigen registrerad farmaceut (pharmaceutical
Chemist) eller behörigen registrerad apotekare och droghandlare (chemist
and druggist), skall, om han inför styrelsen till fullo ådagalägger att han
omedelbart före ikraftträdandet av denna lag haft en betydande (substantial)
praktik såsom tandläkare (dentist) och att hans praktik omfattade
alla vanliga dentala operationer, för de ändamål, som föreskrifterna
under denna rubrik avse, behandlas som om han under fem år av de sju
år, som närmast föregått ikraftträdandet av denna lag, praktiskt verkat
i tandläkareyrket å de Brittiska öarna och däruti haft sin huvudsakliga
utkomst.
(4) I fall, där styrelsen på grund av rådande förhållanden det anser
lämpligt, må styrelsen lämna dispens från någon eller några av de fordringar,
som äro uppställda i föreskrifterna under denna rubrik, om inför
styrelsen till fullo ådagalägges, att vederbörande är urståndsatt att uppfylla
dessa fordringar på grund av att han tjänstgjort i Hans Maj:ts
stridskrafter eller under kriget varit bunden vid något arbete av nationell
betydelse, och att det ej kommer att bli till men för det allmännas intresse
om dylik dispens lämnas.
(2) I enlighet med denna lag skall praktiserande av tandläkareyrket
anses innefatta utförandet av varje sådan operation och lämnandet av
varje sådan behandling, sådant råd eller sådan skötsel, som vanligen lämnas
av tandläkare, och var och eu som insätter eller fastsätter konstgjorda
tänder, för vilket arbete han mottagit eller är eller må vara berättigad
att direkt eller indirekt mottaga betalning, eller som utför operation på
eller lämnar behandling eller skötsel till person utgörande förberedelse
till utförande från personen ifråga, eller insättande eller fastsättande av
konstgjord tand, för vilket arbete, den person, som utför operationen eller
giver behandling eller skötsel, är direkt eller indirekt intresserad, skall
anses utöva praktik inom tandläkareyrket för arvode, även om debitering
ej göres för operationen, behandlingen eller skötseln, eller för insättandet
eller fastsättande! av den konstgjorda tanden.
Danmar k.
I Danmark ha tandteknikerna viss begränsad rätt att utöva tandvård.
Tandläkarnas försök att få denna rätt upphävd har icke lyckats. Vid ett
tillfälle, då sundhetskollegiet begärde en lag som fastslog »att insättning
av konstgjorda tänder uttryckligen förklarades för en del av tandläkar
-
28 Motioner l Andra kammaren, Nr 814.
vetenskapen;>, avgav vederbörande myndigheter ett utlåtande som här
meddelas:
»Att vid en ny lag, såsom den av sundhetskollegiet föreslagna, giva läkarnas
ensamhetsrätt en sådan omfattning, att också konstgjorda tänder
skulle inbegripas därunder, och att som en följd därav lagbestämmelserna
om kvacksalveri framdeles eller, som väl i detta fall måtte vara påkallat,
med vissa modifikationer, skulle tillämpas, kan enligt kansliets förmenande
ej vara rätt.
Att möjligen eu och annan, som har uppnått färdighet däri, kan tillåta
sig en mera utsträckt och läkarvetenskapen omfattande behandling av
folks tänder (för vilket lian i så fall må ställas till ansvar) kan så mycket
mindre vara tillfyllest att stödja en sådan lagbestämmelse, som det dock
ej är möjligt att förebygga all annan och långt betänkligare obefogat utövande
av läkaryrket, än mindre att förhindra alla andra under diverse
industrigrenar fallande och till det dagliga uppehället hörande sysslor att
menligt inverka på hälsotillståndet.
Det är så mycket mindre anledning att befara missbruk av den omtalade
friheten som det är vida lättare för en var att bedöma, huruvida han
är tillfreds med de tänder av artificiellt slag, som han erhållit, än att bedöma
den slutliga verkan av de medel, som lämnas honom till hjälp vid
en sjukdom, så en fri konkurrens i ovan berörda hänseende kan ej medföra
de betänkligheter, som skulle åtfölja en allmän frihet att utöva läkehjälp.
Det är därför icke utan, att de läkare, som ägna sig åt tandläkarverksamheten
och som icke äro berättigade att ensamt behandla alla tandsjukdomar
men dock genom den förbindelse, som de känna till beträffande
övriga organiska företeelser, däri hava en förhand till och med över dem
som hava förvärvat utbildning till tandläkare, och att de, när de tillika
hålla klinik för förfärdigandet av konstgjorda tänder också kunna utnyttja
denna fördel, om den även måste anses mindre uteslutande falla
på deras lott än på deras, som hava monopol på rättigheten.
Och hur gärna man än kunde önska läkarna framför andra denna förvärvsmöjlighet,
så kan dock på intet sätt hänsynen till deras intresse motivera
en lagbestämmelse, som föranleder eu inskränkning i allmänna friheten
och genom att utestänga konkurrensen ökar kostnaden vid anskaffandet
av konstgjorda tänder, ja till och med i de städer, där det ej finnes
någon läkare, utestänga många från denna hjälp. En sådan lag skulle
säkerligen och i hög grad hava den allmänna meningen mot sig, och lika
väl som den, därest ett förslag förelägges provinsialmyndigheterna, ofelbart
ville möta det bestämdaste motstånd, så skulle den också, om den det
oaktat genomfördes, sannolikt väcka en för läkarnas anseende och välgörande
verksamhet skadlig ovilja.»
Angående Danmark är även att bemärka, att det i bilagan till Förordningen
av 5 september 1794 § 6 på sin tid samt i enklare fall enligt kungörelse
av den 8 mars 1892 av justitieministeriet är givet oexaminerade
personer vissa medgivanden till begränsad tandläkarverksamhet, nämligen
till enkla, speciella, från den fria yrkesutövningen undantagna tandläkarbehandlingen.
Det gäller antingen tillåtelse till tandutdragning, som oftast är medgiven
barberare (som enligt lagen av den 30 januari 1861 hade eu lagmässig
rätt i detta hänseende) eller tillåtelse att utföra insättningar av konstgjorda
tänder, vilket sista medgivande dock uteslutande gäller tandtekniker
som ett supplement till deras fria rättigheter.
Stockholm. Isaac Marcus’ Boktryckeri-Aktiebolag, 1924.