Sammansatta stats- och andra lagutskottets utlåtande Nr 4.

1

Nr 4.

Ankom till riksdagens kansli den 27 maj 1924 kl. 10 f. m.

Sammansatta stats- och andra lagutskottets utlåtande i anledning
av väckt motion med förslag till lag om ersättning i vissa
fall åt livräntetagare enligt lagen den 5 juli 1901 angående
ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete.

I en inom andra kammaren av herr Karlsson i Grängesberg m. fl. väckt
motion, nr 278, vilken motion hänvisats till behandling av sammansatt
stats- och andra lagutskott, har hemställts, att riksdagen måtte antaga ett
vid motionen bilagt förslag till lag om ersättning i vissa fall åt livräntetagare
enligt lagen den 5 juli 1901 angående ersättning för skada till följd av
olycksfall i arbete.

Enligt nämnda förslag skulle var och en, som blivit tillerkänd livränta
i enlighet med bestämmelserna i 1901 års lag, vara berättigad att av statsmedel
årligen erhålla tillägg till livräntan, motsvarande en och eu halv
gånger utgående livräntas storlek. Dylikt tillägg skall dock icke utgå å
livränta till skadad arbetare, därest livräntan icke uppgår till minst 4a
kronor årligen, motsvarande en invaliditetsgrad av 15 procent, och icke
heller i sådana fall, där livräntetagaren är skyldig erlägga inkomst- och
förmögenhetsskatt för ett taxerat belopp, som överstiger 2,500 kronor. Därjämte
föreslås, att om arbetsgivare, som har att utgiva livränta av förevarande
art, på grund av frånfälle, obestånd, konkurs eller annan anledning
icke kan fullgöra sin betalningsskyldighet, skall livräntetagaren vara
berättigad att av statsmedel erhålla vad som brister i den livränta, vartill
han varit berättigad, varvid dock livräntetagaren skall vara skyldig att å
staten överlåta sin fordringsrätt gentemot arbetsgivaren. Enligt förslaget
skulle prövningen av hithörande frågor omhänderhavas av riksförsäkringsan
stalten.

Beträffande de skäl, som av motionärerna anförts till stöd för sitt förslag,
får utskottet hänvisa till motionen.

Frågan om höjning av de livräntor, som utgå enligt 1901 års olycksfallsersättningslag,
har tidigare vid olika tillfällen varit föremål för riksdagens
behandling. Motioner härom hava sålunda väckts dels vid 1919, dels vid

Bihang till riksdagens protokoll 1924. C samt. 2 avd. 4 höft. (Nr 4.)

Inkomna

yttranden.

2 Sammansatta stats- och andra lagutskottets utlåtande Nr i.

1921 års riksdag, men i båda fallen avslagits av riksdagen, sedan vederbörande
utskott avstyrkt desamma.

Den nu föreliggande motionen skiljer sig från dessa äldre motioner bl. a.
därigenom, att den föreslår, att kostnaderna för den ifrågasatta höjningen
av livräntorna skola bestridas av statsmedel, vilket däremot icke var fallet
beträffande de förutnämnda motionerna. Motionen i ärendet vid 1919 års
riksdag (nr 67 i andra kammaren) avsåg nämligen endast utredning rörande
möjligheterna för en höjning av livräntorna; motionen vid 1921 års riksdag
(nr 133 i första kammaren) förutsatte, att de för livräntetilläggen erforderliga
medlen skulle bestridas av arbetsgivarna.

Beträffande i statens tjänst skadade arbetare, vilka uppbära livränta, samt
efterlevande till arbetare, som avlidit på grund av olycksfall i statens tjänst,
hava genom kungl. kungörelser den 28 juni 1918 och den 10 juni 1921
de enligt 1901 års lag utgående livräntorna höjts med 7o resp. 125 procent.

Över motionen har utskottet, i den ordning 46 § riksdagsordningen föreskriver,
begärt yttrande av försäkringsrådet, riksförsäkringsanstalten och
försäkringsinspektionen. De yttranden, som i anledning härav inkommit,
hava såsom bilaga fogats vid detta utlåtande.

Av riksförsäkringsanstaltens yttrande framgår, att den kostnad för staten,
som skulle uppkomma, därest det i motionen framställda lagförslaget bleve
antaget, kan uppskattas till omkring 25 miljoner kronor. Härav skulle
vid tidpunkten för lagförslagets antagande erfordras omkring 1,800,000
kronor årligen, vilken summa därefter skulle komma att minskas år från år.

Beträffande frågans principiella sida anför riksförsäkringsanstalten bl. a.
följande.

»Vid övervägande av frågan om allmän höjning av livräntor enligt 1901
års lag torde man ej böra bortse från att denna lag endast omfattade vissa
yrkesgrupper och att därför stora grupper av arbetare, såsom jordbruksarbetare
m. fl. vid olycksfall icke ägde annan rätt till ersättning än den
som följer av allmänna strafflagens bestämmelser. Om staten nu träder
hjälpande emellan beträffande endast de grupper, som redan på grund av
1901 års lag erhålla någon, om ock ringa, ersättning, men fortfarande
lämnar andra grupper helt utan understöd, kan det göras gällande, att
detta förfarande innebär en obillighet gent emot dessa senare grupper.

Härtill kommer beträffande denna del av den sociala verksamheten, att
piincipiellt sett kostnaderna för ersättningarna höra bäras av arbetsgivarna.
Ö\ ertager nu staten i visst fall dessa kostnader, torde böra till prövning
upptagas, i vad mån staten genom annan sin sociala verksamhet redan
sörjer för dessa invalider och om desamma framför andra medborgare skäligen
kunna göra anspråk på direkta bidrag från staten.

Genom införande av den allmänna pensionsförsäkringen 1913, vilken
ytterligare förbättrats genom lagändringar, senast den 13 oktober 1921, har
staten sörjt för dessa invalider i samma utsträckning som för andra med
dem jämställda behövande. Det skulle därför kunna betecknas såsom
tveksamt, om dessa invalidgrupper böra utbrytas och genom direkta bidrag
från staten ställas gynnsammare än övriga invalider. Att lägga kostnaderna

Sammansatta stuts- och andra lagutskottets utlåtande Nr i.

3

på arbetsgivarna, vilket, såsom nämnts, vore principiellt riktigast, är av
många skäl nleslutet.»

Efter att hava närmare framhållit den föreliggande frågans sammanhang
med den allmänna pensionsförsäkringen anför riksförsäkringsanstalten:

»Såsom av det anförda framgår komma å ena sidan åtgärder för understödjande
av ifrågavarande livräntetagare i enlighet med motionärernas
förslag att medföra högst betydande kostnader för statsverket. A andra
sidan kunna tungt vägande skäl av principiell art anföras mot eu statens
direkta understödsverksamhet på detta speciella område.

Då det emellertid torde kunna antagas, att många av ifrågavarande livräntetagare
befinna sig i en svår och nödställd belägenhet, anser sig Riksförsäkringsanstalten
icke kunna avstyrka att enligt lagen den 5 juli 1901
på grund av svårare skada livränteberättigade, i den mån verkligt behov
föreligger, komma i åtnjutande av tilläggsersättning för den händelse erlorderliga
statsmedel kunna ställas till förfogande för ändamålet. Dock synes
i varje fall tilläggsersättning icke böra komma andra livräntetagare till del
än sådana, som åtnjuta livränta motsvarande minst 30 procent nedsättning
av arbetsförmågan.»

Försäkringsrådet, som finner motionens syfte behjärtansvärt, tillstyrkei
bifall till vidtagande av åtgärder för det angivna ändamålets vinnande, i
den mån statsmakterna kunna finna utväg för beredande av medel till kostnadens
bestridande. Dock anser försäkringsrådet, att höjningen bör begräsas
till 125 procent samt i fråga om livränta till skadad arbetare ej utgå,
där livräntan understiger 90 kronor. Genom dessa inskränkningar, varigenom
bl. a. livräntetagare med lägre invaliditetsgrad än 30 procent skulle
komma att uteslutas från delaktighet i höjningen, skulle kostnaden för
förslagets genomförande minskas till omkring hälften av den kostnad, som
ett genomförande av motionärernas förslag i oförändrad form skulle medföra
och sålunda komma att till en början hålla sig omkring 900,000 kronor
per år för att sedermera efter hand minskas. Den av motionärerna löreslagna
bestämmelsen, vilken avser att ställa staten som garant för livräntoi,
som ej kunna utfås av arbetsgivaren, anser sig försäkringsrådet däremot icke
kunna tillstyrka, under motivering att denna bestämmelse innebär en rubbning
av själva grunderna för 1901 års lag.

Då försäkringsinspektionen ansett det icke tillkomma ämbetsverket att
yttra sig om lämpligheten av den föreslagna höjningen, inskränker sig inspektionens
yttrande till en upplysning om vilken kostnad förhöjningen
skulle medföra i fråga om de livräntor enligt 1901 års lag, som utgå från
försäkringsbolag.

Gentemot motionärernas förslag hava av riksförsäkringsanstalten anförts utskottet.
flera skäl av principiell art. Härtill kommer, att ett genomförande av förslaget
i oförändrat skick skulle för statsverket medföra betydande utgifter,
enligt riksförsäkringsanstaltens beräkning i början uppgående till 1,800,000
kronor årligen eller omkring 800,000 kronor mera än vad som av motionärerna
antagits.

4 Sammansätta stats- och andra lagutskottets utlåtande Nr i.

Både riksförsäkringsanstalten och försäkringsrådet hava emellertid, trots
ovan anförda synpunkter, icke ansett sig kunna avstyrka vidtagande av åtgärder
för det angivna ändamålets vinnande. I likhet med dessa myndigheter
anser utskottet, att staten bör träda hjälpande emellan för att i någon
mån lindra den nöd, som i många fall blivit en ofrånkomlig följd av de
särskilt under nuvarande tider orimligt låga livräntor, som utgå enligt 1901
års lag. Utskottet anser, att det lämpligaste vore att genomföra det av försäkringsrådet
framlagda förslaget dels på grund därav, att grundprinciperna
i detta förslag redan prövats och godkänts av riksdagen beträffande
i statens tjänst anställda skadade arbetare och deras efterlevande, som uppbära
livränta enligt 1901 års lag, dels emedan kostnaderna för genomförande
av detta förslag enligt utskottets uppfattning icke behöva lägga hinder i
vägen för förslagets realiserande.

På grund av vad sålunda anförts, får utskottet hemställa,

att riksdagen må i anledning av den föreliggande niotionen
godkänna följande förordning angående livräntetillägg
för dem, som äga rätt till livränta enligt lagen den 5 juli
1901 angående ersättning för skada till följd av olycksfall
i arbete.

1 §•

Den, som äger rätt till livränta enligt lagen den 5 juli 1901 angående
ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete, äger erhålla årligt
livräntetillägg, motsvarande 125 procent av livräntan; dock att, i fråga
om livränta till skadad arbetare, tillägg ej utgår för livränta, som understiger
90 kronor, samt att tillägg ej heller utgår för livränta, som grundas
pa försäkring enligt 24 § i lagen.

Livräntetilläggen bestridas av statsmedel samt bestämmas och utgivas
av riksförsäkringsanstalten.

2 §•

Rätt till livräntetillägg kan icke överlåtas och må förty ej för gäld tagas
i mät.

3 §■

De närmare föreskrifter, som, utöver vad denna förordning innehåller
finnas erforderliga för förordningens tillämpning, meddelas av Konungen
eller, efter Konungens bemyndigande, av försäkringsrådet eller riksförsäkringsanstalten.

4 §''

Över beslut av riksförsäkringsanstalten rörande livräntetillägg eller eljest
rörande tillämpning av någon i denna förordning given bestämmelse må
klagan föras hos försäkringsrådet genom besvär, som skola ingivas till
rådet eller i betalt brev med allmänna posten vara till rådet inkomna sist

Sammansatta stats- och andra lagutskottets utlutande Nr i. 5

å trettionde dagen etter det klaganden av beslutet erhållit del, den dagen
oräknad, då sådant skedde.

Försäkringsrådets beslut meddelas kostnadsfritt,
över försäkringsrådets beslut må klagan ej föras.

Denna förordning äger ej tillämpning i fråga om livräntor, som utgå till
i statens tjänst skadade arbetare eller deras efterlevande, utan gäller härutinnan
vad särskilt är stadgat.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1924.

Stockholm den 26 maj 1924.

På sammansatta stats- och andra lagutskottets vägnar:

HJALMAR von SYDOW.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar von Sydow, Swartz, Johansson i Hälsingborg,
Bergström, von Koch, Tjällberg* och Thorberg*.

från andra kammaren: herrar Hagman, Olsson i Blädinge, Andersson i Prästbol,
Osberg, Jonsson i Eskilstuna, Karlsson i Gasabäck och Holmström i Stockholm.

* Icke närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

av herrar von Sydow, Swartz, Tjällgren, Olsson i Blädinge och Osberg.

Motionärernas förslag grundar sig på den uppfattning, att staten är
skyldig att till dem, som tillerkänts livränta enligt 1901 års lag, utgiva
skadestånd i anledning därav, att livräntorna äro alltför låga. Det är, säga
motionärerna, ilagstiftarens fel att livräntorna ej i tid blivit höjda til!
skäligt belopp och arbetsköparna blivit pålagda en ökad ansvarighet». Staten
har därför enligt motionärernas uppfattning en såväl moralisk som juridisk
förpliktelse att träda hjälpande emellan. Godkännes denna motionärernas
uppfattning, står man vid införandet hos oss av en alldeles ny rättsgrundsats,
vars genomförande skulle kunna leda till de mest betänkliga konsekvenser.
Förslaget innebär också ett avsteg från den grundval, varå den
sociala olycksfallsförsäkringen såväl hos oss som i andra länder är byggd,
nämligen att kostnaderna för försäkringen skola bäras av arbetsgivarna, och
torde även ur denna synpunkt ett förordande av förslaget icke kunna ske.
Aven ett par andra av riksförsäkringsanstalten framförda synpunkter måste
enligt vår övertygelse tagas i betraktande. Lagen den 5 juli 1901 omfattade
endast vissa yrkesgrupper, varigenom stora grupper arbetare, fram -

6

Sammansatta stals- och andra lagutskottets utlåtande Nr i.

för allt jordbruksarbetarna, icke ägde annan rätt till ersättning för skada
till följd av olycksfall i arbete, än den, som följer av allmänna lagens
bestämmelser. Därest nu statens hjälp endast skulle komma sådana skadade
till del, som tillhöra de arbetaregrupper, vilka redan enligt 1901 års lag
erhålla ersättning, skulle med fog kunna göras gällande, att ett dylikt förfarande
innebure en ökad obillighet mot skadade, tillhörande de arbetaregrupper,
som icke falla under 1901 års lag. Slutligen får ej förbises, att
motionärernas förslag även i den modifierade form, vari det förordats av
försäkringsrådet och tillstyrkts av utskottet, medför en belastning av statsbudgeten,
som under nuvarande statsfinansiella förhållanden måste anses
ytterst betänklig.

På grupd härav anse vi, att utskottet bort hemställa, att ifrågavarande
motion icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd.

Särskilt yttrande.

av herrar von Kocli och Karlsson i Gasabäck, vilka instämma i ovanstående
reservation men därjämte anföra följande:

I försäkringsrådets yttrande framhålles, att det för närvarande är på prövning
bereonde en framställning om att uppkommen räntevinst å riksförsäkringsanstaltens
verksamhet enligt 1901 års lag skulle användas till höjning
av livräntor, som enligt nämnda lag utgå på grund av försäkring i anstalten.
Därest dylika medel stå till förfogande, synes det oss lämpligt, att riksdagen
beslutar uppdraga åt Kungl. Maj:t att bemyndiga riksförsäkringsanstalten
härav utanordna tilläggsersättning till sådana på grund av svårare skada livränteberättigade,
som uppbära livränta från anstalten, i den mån verkligt
behov föreligger.

Sammansatta stats- och andra lagutskottets utlåtande Nr 4.

7

Bilaga.

Till riksdagens sammansatta stats- och andra lagutskott.

I skrivelse den 29 februari 1924 har Kungl. Maj:t anbefallt riksförsäkringsanstalten
att till riksdagens sammansatta stats- och andra lagutskott
avgiva yttrande över en inom riksdagens andra kammare väckt motion
nr 278, med förslag till lag om ersättning i vissa fall åt ^räntetagare enligt
lagen den 5 juli 1901 angående ersättning för skada till följd av olycksfall
i arbete.

Med anledning härav får riksförsäkringsanstalten anföra följande.

Fråga om höjning av ersättningar, utgående enligt lagen den 5 juli 1901,
har tidigare vid flera tillfällen framkommit, dels genom motioner i riksdagen
(motion nr 67 i andra kammaren år 1919 och motion nr 133 i
första kammaren år 1921), dels genom till honungen ställda ansökningai
av enskilda ersättningsberättigade arbetare. De nämnda motionerna hava
av riksdagen avslagits, sedan vederbörande riksdagsutskott avstyrkt desamma.
(Statsutskottets utlåtande nr 163 år 1919; sammansatta stats- och
andra lagutskottet nr 2, utlåtande nr 10 år 1921).

I statens tjänst skadade arbetare, vilka åtnjuta livränta, samt efterlevande
till arbetare, som avlidit på grund av olycksfall i statens tjänst, hava genom
kungl. kungörelser den 28 juni 1918 och den 10 juni 1921 tillerkänts
förhöjning av de enligt ovannämnda lag utgående livräntorna. Förhöjningen
utgår enligt den senare kungörelsen med 125 %.

Fn framställning till Kungl. Maj:t om höjning av livränta, som gjorts
av arbetaren S. J. Svenson, har givit anledning till en av Riksförsäkringsanstalten
utförd mera ingående undersökning av skälen för och emot dj -lik höjning, ej blott i det enskilda fallet utan även för samtliga eller för
vissa grupper av de enligt 1901 års lag till livränta berättigade. Anstalten
har i underdånigt utlåtande den 1 oktober 1920 i detta ärende förklarat
sig behjärta den belägenhet, vari en del arbetare och deras efterlevande
kommit till följd av de låga ersättningar, som utginge enligt 1901 års lag,
men fann sig anstalten likväl, med hänsyn till de stora kostnader en allmän
höjning av livräntebeloppen skulle betinga, nödsakad avstyrka bifall
till den gjorda framställningen.

I ett av kungl. försäkringsrådet den 18 december 1920 avgivet underdånigt
utlåtande i samma ärende anföres följande.

»Beträffande ansökningen, i vad den avser andra livräntetagare än sökanden,
har i fråga om vissa av dem, för vilka livräntor utgå av statsmedel,
behovet blivit tillsvidare tillgodosett genom bestämmelserna i kungl.
kungörelsen den 28 juni 1918 angående förhöjning av vissa till i statens
tjänst skadade arbetare av statsmedel utgående livräntor m. m. Angående
övriga livräntetagare, vilkas livräntor ej utgå av statsmedel, synas konse -

8

Sammansatta stals- och andra lagutskottets utlåtande Nr 4.

kvenserna av ett bifall till sökandens framställning tydligen kunna bliva
av den art och omfattning, att bifall till ansökningen i denna del svårligen
kan tillstyrkas. Skulle emellertid en förhöjning av dessa livräntor anses
höra ifrågakomma, torde densamma, i överensstämmelse med motsvasande
villkor i ovan nämnda kungörelse, endast böra avse livräntor för
minst 30 procent invaliditet samt därjämte ej böra ifrågakomma i sådana
fall, där, liksom beträffande sökanden, mera betydande tilläggsbelopp på
grund av skadestånd utgives. En ungefärlig uppskattning av den kostnad,
som härav skulle föranledas, synes lämpligen kunna verkställas med ledning
av material, över vilket riksförsäkringsanstalten förfogar.»

Kungl. statskontoret har i underdånigt utlåtande den 20 januari 1921
förklarat sig beträffande den av sökanden väckta frågan om statens medverkan
för beredande i allmänhet av förhöjd ersättning åt arbetare, som
i likhet med sökanden till följd av olycksfall i arbete under enskild tjänst
erhållit ersättning enligt 1901 års olycksfallsersättningslag, dela den uppfattning,
som av försäkringsrådet gjorts gällande.

Enligt beslut den 11 februari 1921 fann Kungl. Maj:t Svenssons ifrågavarande
ansökning icke föranleda någon Kungl. Majrts vidare åtgärd.

I en skrivelse till Statsrådet och Chefen för kungl. socialdepartementet
den 20 fehruari 1923 har riksförsäkringsanstalten på given anledning bland
annat meddelat en ungefärlig beräkning av antalet kvarlevande livräntetagare
enligt 1901 års lag om ersättning för olycksfall i arbete med angivande
av livräntornas ungefärliga årliga belopp och kapitalvärden samt
en undersökning, i vad mån livräntetagarne åtnjuta understöd enligt lagen
om allmän pensionsförsäkring.

Den nämnda beräkningen har nu omarbetats med hänsyn till de förändringar,
som inträffat sedan tidpunkten för densamma, samt med den
ändring i livräntornas gruppering efter invaliditetsgrad, som föranledes av
den nu föreliggande molionen. Vid verkställandet av nyssnämnda beräkning
hava de livräntor, som utgå eller skulle utgå enligt lagen den 5 juli
1901, indelats i fyra grupper:

1) livräntor, som utgå på grund av olycksfallsförsäkring i riksförsäkringsanstalten; 2)

livräntor, som utgå på grund av inköp i riksförsäkringsanstalten;

3) livräntor, som utgivas eller skulle utgivas av vederbörande arbetsgivare
;

4) livräntor, som utgivas av privata olycksfallsförsäkringsinrättningar
eller livränteanstalter.

Antalen av de till grupperna 1 och 2 hörande livräntorna utgjorde vid
1924 års början respektive 3,843 och 1,963, motsvarande ett årligt livräntebelopp
av respektive 282,044 kronor och 163,382 kronor.

Beträffande antalen och årliga beloppen av de livräntor, som tillhöra
grupperna 3 och 4, saknar riksförsäkringsanstalten någon noggrannare
kännedom. Emellertid anser sig anstalten på grund av uppskattningar,
vilka dock självfallet måste anses som ytterligt osäkra, kunna antaga, att
antalet av de till grupperna 3 och 4 hörande livränteberättigade invalider
och efterlevande sannolikt icke underskattas, om det antages vid början
av år 1924 hava utgjort omkring 13,000. Motsvarande årliga livräntebelopp
torde kunna uppskattas till omkring 925,000 kronor. Härvid hava icke
medräknats personer, som på grund av i statens tjänst åsamkad skada
jämlikt 1901 års lag äro berättigade till livränta. Hänsyn har icke kun -

Sammansatta stats- och andra lagutskottets utlåtande Nr ''i. 9

nät lagas till den omständigheten, alt cll sannolikt icke obetydligt antal
till livränta, understigande 45 kronor om äret, berättigade invalider, i stället
för livräntan lätt till sig utbetalt ett kapital för eu gång, motsvarande livräntans
kapitalvärde. Beträffande de invalider, som på grund av olycksfallsförsäkring
i riksförsäkringsanstalten enligt 1901 års lag uppburit livränta,
bar sådan kapitalutbetalning under åren 1903—1923 ägt rum i 157
fall.

I nedanstående tabell återgivas de mera detaljerade resultaten av ifrågavarande
undersökning, som avser vid 1924 års början utgående livräntor.
Under rubriken »övriga» hava införts de på grund av ovannämnda uppskattningar
erhållna, synnerligen osäkra siffror, som skulle motsvara de
ovan angivna grupperna 3 och 4.

Livräntans art

På grund av
olycksfallsförsäk-ring i riksförsäk-ringsanstalten
utgående

På grund av
livränteköp i
riksförsäkrings-anstalten
utgående.

Övriga

(uppskattade

siffror)

Antal

Årligt

belopp

kr.

Antal

Ärligt

belopp

kr.

Antal

Ärligt

belopp

kr.

Invalidlivränlor.

3,260

227,804

1,656

130,382

11,800

800,000

10—14 % ..............................

960

31,895

186

6,410

3,300

110,000

15—29 » ..............................

1,559

93,214

966

56,625

6,000

350,000

30—49 » ..............................

441

46,895

305

32,259

1,450

150,000

50 100 » ..............................

300

55,800

199

35,088

1,050

190,000

Efterlevandelivrän tor.

583

54,240

307

33,000

1,200

125,000

Änkor ....................................

322

39,000

245

29,400

900

108,000

Barn ...................................

261

15,240

62

3,600

300

17,000

Tillsammans

3,843

282,044

1,963

163,382

13,000

925,000

Sammanlagda kapitalvärdet vid 1924 års början av ovannämnda, från
riksförsäkringsanstalten utgående livräntor utgjorde omkring 6,120,000 kr.
Motsvarande kapitalvärde torde för de under rubriken »övriga» upptagna
livräntorna kunna uppskattas till omkring 13 millioner kronor. Av dessa
kapitalvärden belöpa på invalidlivräntor med lägre invaliditetsgrad än 15 %
respektive omkring 550,000 kronor och 1,600,000 kronor.

Beträffande de till gruppen 3 hörande livräntorna är emellertid att märka,
att åtskilliga av de invalider och efterlevande, som enligt lagens bestämmelser
skulle vara berättigade till livränta, icke uppbära sådan av den
anledning, att den livränteberättigade på grund av arbetsgivarens iråkade
obestånd icke utfår sin livränta, nämligen i det fall, att tillgångarna i
konkurs icke räckt till livränteinköp i riksförsäkringsanstalten.

Hela den kostnad för staten, som skulle uppkomma därigenom, att det
i den här ifrågavarande motionen framställda lagförslaget bleve antaget, kan
på grundval av dessa beräkningar uppskattas till omkring 25 miljoner
kronor. Det årliga livräntebelopp, som vid tidpunkten för lagens ikraftträdande
skulle utgå av statsmedel, kunde uppskattas till omkring 1,800,000
kronor. Den föreslagna bestämmelsen, att livränteberättigad, som taxerats
till viss inkomst, ej skall erhålla förböjning å livräntan, torde medföra

10 Sammansatta stats- och andra lagutskottets utlåtande Nr 4.

någon, ehuru obetydlig, sänkning av kostnaden. Härtill har i denna beräkning
hänsyn ej tagits.

Vid övervägande av frågan om allmän höjning av livräntor enligt 1901
års lag torde man ej höra bortse från att denna lag endast omfattade vissa
yrkesgrupper och att därför stora grupper av arbetare, såsom jordbruksarbetare
in. fl., vid olycksfall icke ägde annan rätt till ersättning än den
som följer av allmänna strafflagens bestämmelser. Om staten nu träder
hjälpande emellan beträffande endast de grupper, som redan på grund av
1901 års lag erhålla någon, om ock ringa, ersättning, men fortfarande
lämnar andra grupper helt utan understöd, kan det göras gällande, att
detta förfarande innebär en obillighet gent emot dessa senare grupper.

Härtill kommer beträffande denna del av den sociala verksamheten, att
principiellt sett kostnaderna för ersättningarna böra bäras av arbetsgivarna.
Övertager nu staten i visst fall dessa kostnader, torde böra till prövning
upptagas, i vad mån staten genom annan sin sociala verksamhet redan
sörjer för dessa invalider och om desamma framför andra medborgare
skäligen kunna göra anspråk på direkta bidrag från staten.

Genom införande av den allmänna pensionsförsäkringen 1913, vilken
ytterligare förbättrats genom lagändringar, senast den 13 oktober 1921, bar
staten sörjt för dessa invalider i samma utsträckning som för andra med
dem jämställda behövande. Det skulle därför kunna betecknas såsom
tveksamt, om dessa invalidgrupper böra utbrytas och genom direkta bidrag
från staten ställas gynnsammare än övriga invalider. Att lägga kostnaderna
på arbetsgivarna, vilket, såsom nämnts, vore principiellt riktigast, är av
många skäl uteslutet.

Av den i riksförsäkringsanstaltens förut nämnda skrivelse den 20 februari
1923 förekommande redogörelsen över en undersökning i vad mån livräntetagarne
enligt 1901 års lag åtnjöto understöd enligt lagen om allmän
pensionsförsäkring framgick, att av de invalider med minst 50 % invaliditet
och änkor, som åtnjöto livränta på grund av försäkring i anstalten,
omkring en sjundedel samtidigt uppburo pension eller understöd från pensionsförsäkringen.
Antalet av sådana understödstagare är alltså icke särdeles
betydande. Vad särskilt angår de efterlevande änkorna torde dock de
verkligt nödställda av dem till stor del vara att finna bland dem, som på
grund av ålder eller varaktig arbetsoförmåga icke kunna försörja sig, och
dessa hava väl i allmänhet möjlighet att genom pensionsförsäkringen er
hålla åtminstone någon hjälp. Till eu viss grad torde detta även vara
fallet med de ifrågavarande invaliderna.

Det torde emellertid i detta sammanhang böra framhållas, att understödet
från pensionsförsäkringen minskas för den, som åtnjuter livränta
enligt olycksfallslagarna. Genom särskild tilläggsersättning på annat sätt
än genom pensionsförsäkringen minskas ytterligare deras understöd från
sistnämnda försäkring eller kommer i vissa fall att helt bortfalla.

Även om understödet från allmänna pensionsförsäkringen i betraktande
av därvid gällande villkor och förutsättningar ingalunda kan anses utesluta
längre gående åtgärder från statsmakternas sida, måste dock fråga
uppstå, om ej dylika åtgärder böra bygga på eller hänföra sig till sålunda
redan för banden varande förhållanden, d. v. s. på ett eller annat sätt
anknytas till den allmänna pensionsförsäkringen. Häri och i den förevarande
frågans sålunda angivna sammanhang med denna försäkring kan
utan tvivel föreligga en anledning för statsmakterna att fortfarande ställa

Sammansatta stats- och andra lagutskottets utlåtande Nr 4.

11

sig avvaktande med hänsyn till det nu föreliggande spörsmålet i hela dess
omfattning.

Såsom av det anförda framgår komma å ena sidan åtgärder för understödjande
av ifrågavarande livräntetagare i enlighet med motionärernas
förslag att medföra högst betydande kostnader för statsverket. A andra
sidan kunna tungt vägande skäl av principiell art anföras mot en statens
direkta understödsverksamhet på detta speciella område.

Då det emellertid torde kunna antagas, att många av ifrågavarande livräntetagare
befinna sig i en svår och nödställd belägenhet, anser sig Riksförsäkringsanstalten
icke kunna avstyrka ait enligt lagen den 5 juli 1901
på grund av svårare skada livränteberättigade, i den mån verkligt behov
föreligger, komma i åtnjutande av tilläggsersättning för den händelse erforderliga
statsmedel kunna ställas till förfogande för ändamålet. Dock synes
i varje fall tilläggsersättning icke böra komma andra livräntetagare till del
än sådana, som åtnjuta livränta motsvarande minst 30 procent nedsättning
av arbetsförmågan.

Vid handläggningen av detta ärende har, förutom undertecknade, närvarit
t. f. ledamoten Sidvall.

Stockholm den 26 april 1924.

J. MAY.

Albert Eisen.

Till riksdagens sammansatta stats- och andra lagutskott.

Jämlikt nådig remiss den 29 sistlidne februari får försäkringsrådet härmed
avgiva yttrande över den inom riksdagens andra kammare väckta
motionen nr 278 med förslag till lag om ersättning i vissa fall åt livräntetagare
enligt lagen den 5 juli 1901 angående ersättning för skada till
följd av olycksfall i arbete.

Såsom i motionen framhålles äger enligt kungörelsen angående förhöjning
etc. den 10 juni 1921 arbetare, som enligt ovannämnda lag uppbär
livränta av statsmedel med ett årligt belopp av minst 90 kronor, rätt att
erhålla årligt tillägg till livräntan, motsvarande 125 procent av densamma.
Sådant tillägg till livränta tillkommer, dock utan den nämnda begränsningen,
även änka och barn efter arbetare, som avlidit till följd av olycksfall
i statens tjänst. För närvarande är därjämte på prövning beroende
en framställning om att uppkommen räntevinst å riksförsäkringsanstaltens
försäkringsverksamhet enligt lagen skulle användas till förhöjning av livräntor,
som utgå på grund av försäkring i anstalten.

Då motionens syfte beträffande livräntetillägg måste anses behjärtansvärt,
anser sig rådet kunna tillstyrka bifall till vidtagande av åtgärder för
det angivna ändamålets vinnande, i den mån statsmakterna kunna finna
utväg för beredande av medel till kostnadens bestridande. I enlighet med
vad som gäller enligt 1921 års kungörelse torde dock det ifrågasatta liv -

12 Sammansatta stats- och andra lagutskottets utlåtande Nr 4.

räntetillägget höra bestämmas till 125 procent av livräntan och ej göras
beroende av den livränteberättigades förmögenhetsförhållanden samt, i
fråga om livränta till skadad arbetare, ej utgå, där livräntan understiger
90 kronor.

Däremot anser sig rådet ej kunna tillstyrka bifall till bestämmelsen i
2 § i motionärernas förslag, vilken bestämmelse avser att ställa staten
såsom garant för livräntor, som ej kunna utfås av arbetsgivaren, då denna
bestämmelse tydligen innebär en rubbning av själva grunderna för 1901
års lag. Dock torde även för de i nämnda § avsedda livränteberättigade
i varje fall fullt livräntetillägg böra utgå.

För livränta, som utgår på grund av frivillig försäkring enligt 24 § i
1901 års lag, synes tillägg ej böra ifrågakomma.

Mf(i. de av rådet föreslagna ändringarna i motionärernas förslag torde
de årliga kostnaderna för livräntetilläggen, beräknade med ledning av de
i riksförsäkringsanstaltens utlåtande den 20 februari 1923 till chefen för
socialdepartementet meddelade siffror, till en början komma att hålla sig
omkring 900,000 kronor för att sedermera efter hand minskas. Därest
för beredande av livräntetillägg för dem, som erhålla livränta från riksförsäkringsanstalten,
ovannämnda räntevinst helt eller delvis skulle kunna
disponeras, bliva naturligtvis kostnaderna i motsvarande mån reducerade.

I analogi med Kungl. Maj:ts förordning angående ersättning etc. den 1
juni 1923 synes den nu ifrågasatta författningen, som i motionen erhållit
benämning »lag», lämpligen kunna erhålla formen av »förordning». Då
livräntetillägget i de fall, där livränta utgår, självfallet bör utgivas i sammanhang
med livräntan, och i övriga fall enligt samma regler, som gälla
lör utbetalning av livränta, torde någon särskild bestämmelse om sättet
för utbetalningen ej erfordras, utan kunna innefattas i en allmän bestämmelse
om Kungl. Maj:ts befogenhet att utfärda erforderliga föreskrifter av
samma lydelse som 11 § i ovannämnda 1923 års förordning.

Med hänsyn till vad ovan anförts och efter vidtagande av en del formella
jämkningar torde den föreslagna författningen kunna erhålla ungefär
följande lydelse:

Kungl. Maj:ts förordning

angående livräntetillägg av statsmedel för dem, som äga rätt till
livränta enligt lagen den 5 juli 1901 angående ersättning för
skada till följd av olycksfall i arbete.

1 §•

Den, som äger rätt till livränta enligt lagen den 5 juli 1901 angående
ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete, äger erhålla årligt
livräntetillägg, motsvarande 125 procent av livräntan; dock att, i fråga
om livränta till skadad arbetare, tillägg ej utgår för livränta, som understiger
90 kronor, samt att tillägg ej heller utgår för livränta, som grundas
på försäkring enligt 24 § i lagen.

Livräntetilläggen bestridas av statsmedel samt bestämmas och utgivas
av riksförsäkringsanstalten.

Sammansatta stats- och andra lagutskottets utlåtande Nr 4. 13

2 §■

Rätt till livräntetillägg kan icke överlåtas och må förty ej för gäld lagas
i mät.

3 §•

De närmare föreskrifter, som utöver vad denna förordning innehåller,
finnas erforderliga för förordningens tillämpning, meddelas av Konungen
eller, efter Konungens bemyndigande, av försäkringsrådet eller riksförsäkringsanstalten.

4 §•

Över beslut av riksförsäkringsanstalten rörande livräntetillägg eller eljest
röjande tillämpning av någon i denna förordning given bestämmelse må
klagan föras hos försäkringsrådet genom besvär, som skola ingivas till
rådet eller i betalt brev med allmänna posten vara till rådet inkomna sist
å trettionde dagen efter det klaganden av beslutet erhållit del, den dagen
oräknad, då sådant skedde.

Försäkringsrådets beslut meddelas kostnadsfritt.

Över försäkringsrådets beslut må klagan ej föras.

5 §•

Denna förordning äger ej tillämpning i fråga om livräntor, som utgå till
i statens tjänst skadade arbetare eller deras efterlevande, utan gäller härutinnan
vad särskilt är stadgat.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1924.

I behandling av detta ärende hava rådets samtliga ledamöter deltagit.
Stockholm den 11 april 1924.

På Kungl. Försäkringsrådets vägnar:

AND. LINDSTEDT.

/ Erik Rörmij.

14

Sammansatta stats- och andra lagutskottets utlåtande Nr t.

Till riksdagens sammansatta stats- och andra lagutskott.

I skrivelse den 29 februari 1924 har Kungl. Maj:t anbefallt försäkringsinspektionen
att till riksdagens sammansatta stats- och andra lagutskott
avgiva yttrande över en inom andra kammaren väckt motion, nr 278,
med förslag till lag om ersättning i vissa fall åt livräntetagare enligt lagen
den 5 juli 1901 angående ersättning för skada till följd av olycksfall i
arbete.

Till åtlydnad härav får försäkringsinspektionen anföra följande.

Då försäkringsinspektionen ansett det icke tillkomma ämbetsverket att
yttra sig om lämpligheten av den föreslagna höjningen av vissa enligt
1901 års lag bestämda livräntor, har försäkringsinspektionen trott sig böra
inskränka sitt yttrande till att innefatta upplysning om, vilken kostnad
förhöjningen skulle medföra i fråga om de livräntor, som utgå från försäkringsbolag.

Enligt från bolagen inhämtade upplysningar uppgår kapitalvärdet per
81/i2 1923 av ifrågavarande livräntor till ungefär

3.700.000 kronor,

och deras sammanlagda årliga belopp till ungefär

270.000 kronor.

Den föreslagna förhöjningen skulle alltså hava ett kapitalvärde av

5.550.000 kronor,

och statens årliga utgift skulle bliva

405.000 kronor,

allt under förutsättning att alla dessa livräntor skulle höjas.

Det har givetvis icke varit möjligt för försäkringsinspektionen att beräkna
vilket inflytande den omständigheten, att livräntetagare, som taxerats
för högre inkomst än 2,500 kronor, icke skulle erhålla någon förhöjning
av livräntorna, kan medföra.

Stockholm den 26 mars 1924.

P. G. LAURIN.

Per Hasselrot.

F. v. Krusenstjerna.

Ragnar Wollert.

CENTRALTRYCKERIET, STOCKHOLM 19 24