Sammansatta stats- och andni lagutskottets utlåtande Nr l.
1
Nr 1.
Ankom till riksdagens kansli den 5 april 1924 kl. 10 f. m.
Sammansatta stats- och andra lagutskottets utlåtande i anledning
av väckta motioner med förslag till lag om statsbidrag till
arbetslöshetskassor.
I två likalydande motioner, nr 133 inom första kammaren av herr Thorberg
in. fl., och nr 276 inom andra kammaren av herr Hagman in. fl., vilka
motioner blivit hänvisade till behandling av sammansatt stats- och andra
lagutskott, har hemställts, att riksdagen ville antaga ett i motionerna fram
lagt förslag till lag om statsbidrag till arbetslöshetskassor.
Frågan om införande av en arbetslöshetsförsäkring hos oss har förut varit
föremål för riksdagens behandling. Första gången skedde detta år 1908,
då frågan framfördes genom en av herr Wawrinsky väckt motion i andra
kammaren, vari hemställdes, att Kungl. Maj:t ville låta verkställa utredning
angående arbetslösheten i landet samt angående försäkring mot dess ekonomiska
följder och till riksdagen inkomma med de förslag, vartill en dylik
utredning kunde föranleda. Motionen tillstyrktes av tillfälligt utskott, men
avslogs av kamrarna. Samma motionär förnyade sin framställning år 1909
och år 1910 genom motioner inom andra kammaren. Dessa motioner tillstyrktes
av vederbörande utskott och biföllos av andra kammaren, men av
slogos av den första.
Efter någon tid förordnade emellertid Kungl. Maj:t utan framställning
från riksdagen om utredning i saken. Den 31 december 1915 uppdrog nämligen
Kungl. Maj:t åt en kommitté, socialförsäkringskommittén, under ordförandeskap
av presidenten And. Lindstedt, att verkställa utredning dels
angående införande i vårt land av obligatorisk sjukförsäkring, dels ock huruvida
och i vad mån åtgärder från det allmänna skulle kunna vidtagas för
främjande av arbetares försäkring för de ekonomiska följderna av oförvållad
arbetslöshet, samt att inkomma med de förslag, som kunde av den verkställda
utredningen föranledas. Kommitténs utredning rörande arbetslöshetsförsäkring
avslutades under år 1922. Den 30 december nämnda år överlämnade
kommittén sitt betänkande i ärendet med förslag till lag om offentlig
arbetsförmedling och om statsbidrag till arbetslöshetskassor.
Att kommittén, vilkens uppdrag närmast innebar att undersöka möjlig
Bihang
till riksdagens protokoll 1924. 6 samt. 2 avd. 1 höft. (Nr 1.) 1
2 Sammansatta stats- och andra lagutskottets utlåtande Nr 1.
heterna för arbetslöshetsförsäkringens främjande, även upptagit frågan om
arbetsförmedlingen, har föranletts av den stora betydelse, som arbetsförmedlingen
enligt kommitténs uppfattning har för en väl ordnad arbetslöshetsförsäkring.
Kommittén anser, att bland åtgärderna till förebyggande av
arbetslöshet en ändamålsenligt ordnad arbetsförmedling utan tvivel under
alla förhållanden är den viktigaste. Kommitténs förslag innebär i denna
del huvudsakligen en lagstadgad reglering och utökning av den nuvarande
offentliga arbetsförmedlingen, som bredvid sin hittills varande uppgift även
skulle komma att tjänstgöra som ett betydelsefullt kontrollorgan beträffande
den av kommittén föreslagna formen av arbetslöshetsförsäkring.
I de länder, där arbetslöshetsförsäkringen varit föremål för lagstiftning,
har ettdera av följande system kommit till användning. Antingen bär såsom
i England, Österrike och Italien införts obligatorisk arbetslöshetsförsäkring
för det övervägande antalet lönearbetare eller ock har det allmänna — kommunerna
eller staten eller båda i förening — ekonomiskt bidragit till den försäkringsverksamhet,
som bedrivits av sammanslutningar av arbetare, och genom
lagstiftning ordnat densamma. Det senare systemet, känt under namnet
Gent-systemet efter staden Gent, varest detsamma först tillämpades med framgång,
har med större eller mindre modifikationer kommit till användning
i flertalet europeiska stater såsom Norge, Danmark, Finland, Holland. Belgien,
Frankrike m. fl. Vid valet mellan dessa system har kommittén anslutit
sig till det senare. Kommittén medgiver, att den obligatoriska försäkringen
har åtskilliga fördelar. Den väsentligaste är den, att försäkringen
kommer att omfatta alla arbetare inom de yrkesgrenar, som med lagstiftningen
avses. Frivillig försäkring åter bliver, även om den kraftigt under -stödjes, enligt erfarenheten på långt när icke så effektiv, enär i huvudsak
endast organiserade arbetare och ej ens alla dessa bilda kassor för arbetslöshetsförsäkring.
Det huvudsakligaste skälet, varför kommittén ändock
ansluter sig till den frivilliga försäkringen, är av ekonomisk natur. Enligt
en av kommittén gjord beräkning skulle en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring
i vårt land, anordnad efter engelskt mönster, medföra en årlig kostnad
av minst 11 miljoner kr. för arbetarna och 17 miljoner kr. för staten och
arbetsgivarna. Kommittén anser, att under nuvarande ekonomiska förhållanden
i vårt land en dylik börda för staten och industrien knappast torde
vara överkomlig och har därför ansett sig böra stanna vid ett förslag till
understödjande av frivillig försäkring i kassor av den art, som i flertalet utländska
länder utöva sådan försäkring och även i vårt land bildats för vissa
yrken. Vid ett dylikt system bliver, framhåller kommittén, förvaltningen,
bortsett från kostnaderna för den offentliga arbetsförmedlingen, enklare och
billigare än vid obligatorisk försäkring, vartill kommer, att arbetare inom
samma yrke och med tillnärmelsevis liknande arbetslöshetsrisk kunna sammansluta
sig till en gemensam kassa med avgifter för de försäkrade, som i
huvudsak endast behöva avpassas efter de betimfade understöden.
Sammansatta stats- och andra lagutskottets utlåtande Nr I.
Kommittén har sålunda byggt upp ett system med bidrag av allmänna medel
till frivilliga arbetslöshelskassor, för ändamålet bildade av arbetarna
själva. För att en sådan kassa skall erhålla rätt till bidrag från det allmänna
fordras, att den skall vara registrerad med godkända stadgar enligt
lagen om understödsföreningar och i regel äga minst 500 medlemmar. Kassan
får icke utöva annan verksamhet än beredande av arbetslöshetshjulp
åt sina medlemmar. Bidraget från det allmänna föreslår kommittén böra
utgå allenast av statsmedel. Det har av kommittén föreslagits att i regel
utgå med samma belopp som de av medlemmarna erlagda avgifterna, dock
högst 15 kronor om året för varje medlem. Arbetslöshetshjälp skall i regel
utgå såsom daghjälp med högst hälften av den i orten vanliga arbetsförtjänsten
för arbetsdag för arbetare av samma arbetsförmåga och med liknande arbete
som den arbetslöse, dock ej mer än 5 kronor. För arbetslös, som har att försörja
andra, skall daghjälpen dock kunna ökas med en fjärdedel av eljest gällande
belopp. För att erhålla daghjälp måste den arbetslöse förete intyg från
arbetsförmedlingsanstalts huvudkontor eller avdelningskontor eller ombud,
att han där sökt arbete men icke kunnat erhålla sådant. Även i övrigt givas
noggranna bestämmelser om villkoren för rätt att erhålla arbetslöshetshjälp,
särskilt vid konflikt mellan arbetsgivare och arbetare, och meddelas stadganden
om kontroll å arbetslöshetskassas förvaltning, i vilket senare avseende
det särskilt märkes, att arbetslöshetskassans styrelse skall hava en
av socialstyrelsen utsedd ordförande jämte suppleant och att styrelsen ej är
beslutför med mindre ordföranden eller hans suppleant är närvarande och
deltager i beslutet. Ifråga om lagförslagets detaljbestämmelser och motiveringen
för detsamma tillåter utskottet sig i övrigt hänvisa till kommittébetänkandet.
Kommittén beräknar, att en arbetslöshetsförsäkring, ordnad efter dessa
grunder, för den närmaste framtiden skulle medföra en sammanlagd maximikostnad
för staten av 3 å 4 miljoner kronor om året.
Kommittén upplyser vidare, att antalet fackförbund, som utöva verksamhet
för understöd vid arbetslöshet, är 23, av vilka 22 tillhöra landsorganisationen,
och antager, att, därest den av kommittén föreslagna lagen skulle
komma att genomföras, under de närmaste åren i huvudsak endast sådana
kassor skulle begagna sig av densamma för erhållande av statsbidrag, som
omfatta medlemmar av nämnda fackförbund.
Vid kommitténs betänkande funnos fogade tre reservationer, en av två
ledamöter — herrar Hagman och Wiberg — vilken riktar sig mot de enligt
reservanternas uppfattning onödigt stränga garantibestämmelserna i kommittéförslaget,
en av tre ledamöter — herrar Huss, Järte och Kvarnzelius
— vilken, i princip anslutande sig till kommitténs förslag, förordar någon
tids uppskov med förslagets förverkligande samt en av två ledamöter —
herrar von Sydow och Nilsson — vilken innebär ett avstyrkande av förslaget.
Av kommitténs nio medlemmar hava alltså sju avgivit reservation.
Yttranden
över kommitténs
förslag.
4 Sammansatta stats- och andra lagutskottets utlutande Nr 1.
Samtliga reservationer avse den del av kommitténs förslag, som behandlar
frågan om statsbidrag till arbetslöshetskassor. Beträffande förslaget till lag
om offentlig arbetsförmedling förelåg full enighet inom kommittén.
Socialförsäkringskommitténs förslag har sedermera av Kungl. Maj:t för yttrande
remitterats till socialstyrelsen, överståthållareämbetet, samtliga länsstyrelser,
svenska landstingsförbundet, svenska stadsförbundet, svenska landskommunernas
förbund och svenska arbetsgivareföreningen.
\ id remissen hava länsstyrelserna anbefallts att även inhämta yttrande
från vederbörande landstings förvaltningsutskott och styrelsen för den offentliga
arbetsförmedlingen i länet, vilka yttranden bilagts de av länsstyrelserna
avgivna utlåtandena.
Tills dato hava utlåtanden inkommit från samtliga ovannämnda myndigheter
och korporationer utom från eu länsstyrelse.
Bland yttrandena är socialstyrelsens enligt utskottets mening särskilt
värt uppmärksamhet, och tillåter sig utskottet därför att lämna en kortfattad
redogörelse för huvudpunkterna däri.
Socialstyrelsen uttalar sig till förmån för vidtagande av åtgärder från statens
sida för åvägabringande av arbetslöshetsförsäkring. Ifråga om valet
mellan de olika systemen för försäkringen, det obligatoriska eller det frivilliga,
anser styrelsen det obligatoriska ur flera synpunkter otvivelaktigt överlägset
det frivilliga, men finner emellertid av anförda grunder, att genomförande
inom den närmare framtiden av obligatorisk arbetslöshetsförsäkring
hos oss med all sannolikhet skulle bliva en så äventyrlig åtgärd, att
styrelsen icke vågar påkalla den. Styrelsen har därför funnit sig nödsakad
att återfalla på den av kommittén föreslagna anordningen med statsbidrag
till arbetslöshetskassor. Emellertid har styrelsen icke kunnat ansluta
sig till de av kommittén uppdragna riktlinjerna för nämnda anordning
och angiver skälen härför sålunda:
>Det mest framträdande draget hos socialförsäkringskommitténs förslag
till arbetslöshetsförsäkring är måhända dess tendens till förstatligande avarbetslöshetskassorna.
Sålunda gives åt statens representant i kassornas
styrelse en predominerande befogenhet och uppgives staten i stort sett tillskjuta
nära hälften av kassornas medel. Med nämnda tendens har man
åsyftat att säkerställa en korrekt och opartisk förvaltning av kassorna och
kanske framför allt, att de i sin understödsverksamhet skulle iakttaga
neutralitet med hänsyn till intressemotsättningarna på arbetsmarknaden.
Man vill med andra ord erbjuda kassorna — de nu befintliga tillhöra olika
fackorganisationer — att mot vederlag av ett kraftigt statsunderstöd avstå
från sin politik på arbetsmarknaden och inskränka sig till en noga kontrollerad,
fullt neutral understödsverksamhet. Mycket möjligt är även, att kassorna
allmänt skulle begagna sig av ett sådant erbjudande och att det
åsyftade målet sålunda till synes skulle ernås. Ett dylikt resultat skulle
emellertid enligt styrelsens förmenande i- väsentlig mån vara endast sken
-
Sammansatta stats- och andra lagutskottets utlåtande Nr 1.
bart. Fackorganisationerna skulle givetvis icke uppgiva sin politik på arbetsmarknaden,
men de skulle lägga om sina kassaförhållanden på sådant
sätt, att den registrerade arbetslöshetskassan endast komrne att utgiva arbetslöshetshjälp
i enlighet med de lagstadgade reglerna i ämnet, under det
de understöd till arbetslösa medlemmar, vilkas utgivande ej läte sig förenas
med berörda regler, skulle utbetalas i annan ordning. Genom statsbidraget
komme organisationens medlemmar, såsom förut berörts, att beredas en
besparing i sina utgifter till den så att säga rena arbetslöshetsförsäkringen,
vilka besparade medel kunde komma till användning i kampen på arbetsmarknaden.
Nu berörda verkan av statsbidraget lär man, såvitt styrelsen
kan förstå, ej kunna i avsevärd mån förebygga, bur man än kringgärdar
rätten till arbetslöslietshjälp med villkor och kontrollerar dessas iakttagande.
Kommittéförslaget skulle emellertid ej blott bliva mer eller mindre ineffektivt
i nyss berörda avseende. Man kan även med skäl befara, att dess
bestämmelser för upprätthållandet av ovan omförmälda neutralitet skulle
möta betydande svårigheter vid sin tillämpning. Kassornas medlemmar
och funktionärer skulle nämligen med all sannolikhet i många fall visa
föga förståelse för neutralitetskravet samt finna statsmaktens ingripande i
kassornas angelägenheter opåkallat och förargelseväckande.
Såsom ett utslag av tendensen till kassornas förstatligande är att betrakta
kommittébetänkandets uppgift, att staten skulle tillskjuta i stort sett nära
hälften av deras kapital. Detta skulle enligt lagförslaget tillgå på det sätt,
att staten lämnade bidrag, som i regel nära motsvarade medlemsavgifterna.
Mot detta sätt för lämnandet av statens understöd till arbetslöshetskassorna
synas betydelsefulla erinringar kunna riktas. Med en dylik anordning, som
ju skulle gorå staten till så att säga medintressent i kassorna, måste följa
stränga krav från statens sida i avseende å kassornas soliditet, förvaltning
och villkoren för arbetslöshetshjälp, krav, som måhända kunna vara nyttiga,
men som också för såväl staten som kassorna skulle medföra en del
tyngande förpliktelser. Det mest betänkliga med denna anordning synes
emellertid vara, att med densamma ej skulle låta sig väl förena det krav
på fondbildning, som ju måste ställas på varje slag av försäkring och
särskilt på en med så oberäkneliga risker som den ifrågavarande.»
Socialstyrelsen föreslår i stället för kommittéförslagets bestämmelser i
dessa delar, att statsingripandet måtte väsentligen inskränkas till vad som
kan anses nödvändigt till tryggande av statsbidragets rätta användning samt
att detta bidrag icke tillföres kassornas kapitaltillgångar utan utgives såsom
ersättning för viss del av utbetald arbetslöshetshjälp. Med ett dylikt system,
som väsentligen skulle begränsa lagstiftningen till en reglering av villkoren
för statsbidrag, skulle kassorna få behålla större handlingsfrihet och staten
kunna, då det endast vore fråga om dess egna medel, med berättigad skärpa
upprätthålla sina betingelser för medverkan. Säkerheten för ett riktigt utbetalande
av statsbidraget synes med denna anordning enligt styrelsens
C Sammansatta stats- och andra lagutskottets utlåtande Nr 1.
uppfattning större än som kan förväntas vid tillämpning av kommittéförslaget.
Ett bestämmande av statsbidraget efter inbetalda medlemsavgifter
måste nämligen enligt styrelsens uppfattning, därest ej särskilda anordningar
vidtagas, lida av en viss svaghet i avseende å avgiftsbeloppens
verificering.
I fråga om de inkomna yttrandena rörande kommittéförslaget från överståthållareämbetet
och länsstyrelserna ävensom vissa korporationer torde
följande böra anmärkas. Överståthållareämbetet tillstyrker i sitt yttrande
kommittéförslaget, i vad det avser en lagstadgad reglering av den offentliga
arbetsförmedlingen, men avstyrker den del av förslaget, som avser statsbidrag
till arbetslöshetskassor. Av de 23 länsstyrelser, från vilka yttranden
inkommit, finnes endast en, som finner nuvarande ordning beträffande den
offentliga arbetsförmedlingen vara att föredraga framför kommitténs förslag,
en länsstyrelse uttalar sin tvekan, varjämte två länsstyrelser förorda uppskov.
Beträffande åter frågan om statsbidrag till arbetslöshetskassor gå uppfattningarna
mera isär. Ren tillstyrkan föreligger endast från två länsstyrelser,
en ansluter sig närmast till den av herrar Hagman och Wiberg
anförda reservationen. Kommitténs förslag tillstyrkes i princip av nio länsstyrelser,
vilka emellertid i enlighet med den av herrar Huss, Järte och Kvarn
zelius anförda reservationen förorda uppskov med förslagets förverkligande.
Uppskov förordas dessutom av ytterligare tre länsstyrelser, vilka även giva uttryck
för tvekan beträffande frågan om statsbidrag till arbetslöshetskassor.
Avslag yrkas av sju länsstyrelser, varjämte en länsstyrelse i sitt yttrande icke
givit uttryck för någon ståndpunkt i den föreliggande frågan.
Av de fyra korporationerna, svenska landstingsförbundet, svenska stadsförbundet,
svenska landskommunernas förbund och svenska arbetsgivareföreningen
hava de tre sistnämnda tillstyrkt kommitténs förslag beträffande
den offentliga arbetsförmedlingen, medan den förstnämnda, svenska landstingsförbundet,
ställt sig tveksam på denna punkt. Beträffande frågan om
statsbidrag till arbetslöshetskassor hava landstings- och stadsförbunden icke
avgivit något yttande, landskommunernas förbund uttalar sin anslutning till
kommittéförslaget, varemot arbetsgivareföreningen avstyrker detsamma.
Motionerna. De av herr Thorberg in. fl. inom första kammaren och av herr Hagman
in. fl. inom andra kammaren väckta motionerna ansluta sig i huvudsak till
det av socialförsäkringskommittén framlagda förslaget. Från detta skilja
de sig väsentligast i avseende på villkoren för erhållande av understöd, understödets
och statsbidragets storlek och kontrollen över kassornas verksamhet.
Orsaken till ändringsyrkandena angives av motionärerna vara, »alt
det svenska kommittéförslaget i fråga om restriktioner går längre än någon
i praktiken prövad lagstiftning på detta område i övriga länder ansett nödvändigt»
.
Ett lagstadgat ordnande av den offentliga arbetsförmedlingen, vilket ingick
såsom en del av kommitténs förslag, har av motionärerna icke ansetts erfor
-
Sammansatta stals- och andra lagutskottets utlåtande Nr 1. t
derligt. I den speciella motiveringen (sid. 69 i motionen) anföra motionärerna
härom bl. a. följande: »Socialförsäkringskommittén både i sitt förslag
jämväl ifrågasatt en laglig reglering av den offentliga arbetsförmedlingen.
Utan att vilja bestrida nyttan av cn dylik, hava vi icke ansett det oundgängligen
nödvändigt, att en lagstiftning, som även reglerar den offentliga arbetsförmedlingen,
omedelbart kommer till stånd. För vår del synes ett samarbete
med den redan befintliga offentliga arbetsförmedlingen i dess nuvarande
omfattning och på sätt, som av oss föreslagits, vara val lämpat för inhämtande
av erfarenheter, som sedermera kunna läggas till grund för eu
kompletterande lagstiftning.» Medan sålunda kommitténs lagförslag såsom
villkor för erhållande av daghjälp förutsätter intyg från den offentliga arbetsförmedlingen,
att den arbetslöse den dag daghjälpen avser icke kunnat
genom arbetsförmedlingen erhålla arbete, är enligt motionärernas förslag å
sådana orter, där offentlig arbetsförmedling ej finnes, ett av kassans ombud
utfärdat intyg, att arbete ej kunnat erhållas, tillräckligt.
Vad angår bestämmelserna om arbetslöshetsbjälp vid arbetskonflikter uteslutas
enligt motionärernas förslag endast de i konflikten direkt deltagande
arbetarna från arbetslöshetshjälp. På denna punkt går kommittéförslaget
vida längre och bestämmer, att arbetslöshetshjälp icke heller utgxves till den,
vilken, ändå att han icke omfattas av konflikten, i följd av densamma är
utan arbete, eller där konflikten omfattar övervägande antalet arbetare tillhörande
visst yrke inom särskilt område eller hela riket, tillhör detta yrke
inom området eller riket. Sistnämnda bestämmelse rörande konflikt av allmännare
omfattning gäller enligt kommitténs förslag i vissa fall även i fråga
om konflikt av mindre omfattning.
Därjämte har i motionärernas förslag uteslutits den i kommittéförslaget
intagna bestämmelsen, att arbetslöshetshjälp icke utgives till den, som utan
giltig anledning vägrar eller underlåter åtaga sig erbjudet offentligt nodlijälpsarbete,
för vilket avlöningen ej understiger den avlöning, som må vara
bestämd för sådant arbete, under fyra veckor därefter.
Det maximibelopp, varmed daghjälpen i regel får utgå, är i motionerna
höjt från hälften till två tredjedelar av den vanliga daglönen, i sammanhang
varmed den föreslagna höjningen för försörjningspliktig borttagits. Statsbidraget
har i motionerna föreslagits höjt sålunda, att maximeringen till 15
kronor per år och medlem uteslutits.
Den av kommittén föreslagna kontrollanordningen, enligt vilken ordföranden
i arbetslöshetskassas styrelse jämte suppleant for honom skulle
utses av socialstyrelsen, har uteslutits i motionärernas förslag.
Ifråga om motionärernas lagförslag i övrigt och motiveringen för detsamma
hänvisas till motionerna.
Ända till på senare tider har det allmännas verksamhet för bekämpande
av arbetslösheten här i landet inskränkt sig till vad i sådant hänseende
Utskottet.
Sammansatta stats- och andra lagutskottets utlåtande Nr 1.
ankomnaer på den allmänna fattigvården. Under flera årtionden har däremot
regelmässig arbetslöshetsförsäkring i betydande omfattning bedrivits
genom arbetarnas egna organisationer utan understöd från det allmännas
sida. Först under kristiden har som bekant statsmakten här i landet övergivit
sin passiva hållning gentemot arbetslösheten och vidtagit mycket omfattande
och effektiva åtgärder för dess bekämpande. Därmed torde man
a anse avgjort, att aven här i landet den uppfattningen blivit fastslagen,
att staten icke gärna kan ställa sig likgiltig och overksam gentemot de
svara lidanden och olagenheter, som arbetslöshet kan bereda stora medborgargrupper.
Detta gäller enligt utskottets mening icke allenast den arbe
sloshet, som under exceptionella omständigheter kan drabba mvcket stora
de ar av befolkningen, utan även den arbetslöshet, som under normala förhållanden
alltid ager rum i mindre skala, och till vars bekämpande man
i de flesta civiliserade länder infört en regelmässig, statsunderstödd arbetsioshetsförsäkring.
Vid bedömande av motionärernas yrkande, att man nu måtte i vårt land
införa eu sådan försäkring, måste man emellertid efter utskottets mening
aga hänsyn till det skick, vari denna fråga enligt föregående redogörelse
betinner sig. Att i en mycket ömtålig, svårlöst och omfattande lagstiftningsfråga
riksdagen skulle för sin del fatta beslut, innan utredningen i
ärendet hos regeringen blivit slutförd, innan de inkomna förslagen och
yttrandena provats av Kungl. Maj:t och granskats av lagrådet, anser uts
ottet icke vara tillrådligt. Gäller nu denna princip i allmänhet, så finnas
enligt utskottets uppfattning särskilda skäl för dess iakttagande i nu föreiggande
fall. Såsom framgår av föregående redogörelse har socialförsäkringskommitténs
förslag, på vilket motionärerna i huvudsak bygga, icke
kunnat tillvinna sig någon mera allmän anslutning. Redan inom kommittén
fann majoriteten, fem medlemmar, sig icke kunna förorda förslagets omeelbara
genomförande — två av dem röstade för avslag å detsamma och tre
för uppskov. Den ämbetsmyndighet, inom vars verksamhetsområde tillämpningen
av den ifrågasätta lagstiftningen skulle falla och som enligt utskottets
mening toide besitta särskild sakkunskap i frågan, nämligen socialstyrelsen,
har i ett omsorgsfullt motiverat utlåtande avstyrkt, kommitténs förslag och
forordat andra riktlinjer för frågans lösning. Av länsstyrelsernas yttranden
framgår, att det ojämförligt största antalet av dem yrka uppskov i frågan
eller rent avslag. Vad sålunda förekommit har givit utskottet den uppfattningen,
att frågan ännu icke är mogen för sitt avgörande, att spörsmålet
huruvida den ifrågasätta lagstiftningen bör byggas efter kommitténs eller
socialstyrelsens riktlinjer eller tilläventyrs å andra grunder, oundgängligen
kraver ytterligare prövning och övervägande. Ett bifall till motionerna synes
utskottet under sådana omständigheter vara uteslutet.
Utskottet kan emellertid icke underlåta att även vidröra eu annan omständighet,
som synes utskottet vara av avgörande vikt i frågan. Kommittén
Sammansatta stats- och andra lagutskottets utlåtande Nr 1. 9
har såsom en förutsättning för införande av statsunderstödd arbetslöshetsförsäkring
framställt fordran på anordnande av en lagfäst effektiv arbetsförmedling,
en åtgärd, vilken kommittén anser vara det mest effektiva sättet för
förebyggande av arbetslöshet. Motionärerna ha icke upptagit kommitténs
förslag i denna del, enär de anse en sådan lagstiftning åtminstone för närvarande
icke oundgängligen nödvändig. Kommittén framhåller emellertid, att
den kostnadsfria, statsunderstödda arbetsförmedlingen visserligen vunnit en
avsevärd utveckling hos oss, men att densamma beror på frivilligt åtagande
av landsting eller kommuner och att arbetsförmedlingen icke nått den utveckling,
som ur arbetsmarknadssynpunkt fullt motsvarar ändamålet. Om
den offentliga arbetsförmedlingen skall vinna nödig effektivitet, anser kommittén,
att ytterligare omkring femtio avdelningskontor inom olika delar av
landet bli erforderliga. Utskottet tror, i likhet med kommittén, att införandet
av statsunderstödd arbetslöshetsförsäkring utan samband med en lagfäst
reglering av den offentliga arbetsförmedlingen måste bliva förfelad, och finner
därför motionärernas förslag även ur denna synpunkt oantagligt.
Det är givet, att också mycket starka betänkligheter måste ingivas av
motionärernas förslag att i huvudsak borttaga de åtgärder, som kommittén
föreslagit till kontroll därå, att den statsunderstödda arbetslöshetsförsäkringen
endast användes till förmån för oförvållat arbetslöse och icke för
andra, främmande ändamål samt för den av motionärerna föreslagna väsentliga
fördyringen för det allmänna av försäkringen.
I samband med det yrkande om avslag å motionerna, som utskottet alltså
finner sig böra framställa, vill emellertid utskottet uttala den förhoppningen,
att arbetet å lösningen av den för samhället i dess helhet utomordentligt
viktiga frågan om ordnade och planmässiga åtgärder från det allmännas
sida gentemot arbetslösheten, icke måtte få avstanna utan föras vidare,
så att en tillfredsställande ordning i detta hänseende så snart som möjligt
må kunna ernås.
Av nu anförda skäl hemställer utskottet,
att ifrågavarande motioner nr 133 inom första kammaren
och nr 27(J inom andra kammaren icke måtte föranleda till
någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 2 april 1924.
Å sammansatta stats- och andra lagutskottets vägnar:
HJALMAR VON SYDOW.
Vid ärendets behandling hava närvarit:
från första kammaren: herrar von Sydow, Kvarnzelius, Swartz, Walles, Johansson
i Hälsingborg, von Koch, Thorberg och Schedin;
10
Sammansatta stats- och andra lagutskottets utlåtande Nr 1.
från andra kammaren: herrar Hagman, Anderson i Råstock, Nilsson i Bonarp,
Carlsson-Frosterud, Olsson i Blädinge, Karlsson i Gasabäck, Magnusson i Skövde och
Holmström i Stockholm.
Reservation.
av herrar Walles, Johansson i Hälsingborg, Thorherg, Hagman, Anderson i
Råstock, Carlsson-Frosterud och Holmström i Stockholm, vilka ansett att utskottets
yttrande bort hava följande lydelse:
Under tiden före 1914 har det allmännas verksamhet för arbetslöshetens
bekämpande här i landet inskränkt sig till vad i sådant hänseende blivit
gjort genom den allmänna fattigvården. Genom Kungl. Maj:ts försorg
verkställdes visserligen med anledning av 1908—1910 års arbetslöshetskris
tvenne s. k. arbetslöshetsräkningar, men några direkta åtgärder föranleddes
icke av de resultat, vilka framkommo genom dessa räkningar. Vid den
första räkningen, som ägde rum den 12 januari 1909, anmälde sig 20,106
personer arbetslösa. Vid den andra räkningen, som ägde rum den 31 januari
1910, anmälde sig 14,412 personer arbetslösa. Härav framgår, att
arbetslösheten innebär ett problem, som även tidigare har medfört betydande
svårigheter för alla, som drabbades av densamma. Det måste därför
betraktas som ett ytterst viktigt samhällsintresse att åtgärder vidtagas,
vilka ha till syfte att underlätta lönearbetarnas svårigheter i kampen mot
den ofrivilliga arbetslösheten.
Dessa stödjande åtgärder från det allmännas sida äro så mycket mera
berättigade, som arbetarna själva hittills bringat ocli fortfarande bringa
mycket stora offer för att kunna hjälpa sina arbetslösa kamrater. Som
framgår av socialförsäkringskommitténs betänkande (sid. 111—113) hava
22 arbetslöshetskassor i vårt land under åren 1910—1921 utbetalat mycket
stora summor i form av arbetslöshetsunderstöd till sina medlemmar- Under
år 1921 uppgingo dessa sammanlagda understödsbelopp till ej mindre
än 7,947,191 kronor eller 43,5 5 kronor per medlem. Och av de föreliggande
motionerna framgår, att under år 1922 har utbetalats ett belopp av
4,009,848 kronor, eller 18,12 kronor per medlem.
Utskottet finner det vara naturligt, att en verksamhet av denna beskaffenhet
blir föremål för understöd från det allmännas sida i likhet med vad
fallet är till exempel med sjukkassorna. Visserligen har under tiden sedan
världskrigets utbrott bedrivits en vid särskilt vissa tidpunkter omfattande
hjälpverksamhet för ofrivilligt arbetslösa med bidrag av statsmedel.
Denna hjälpverksamhet, som dels haft karaktären av statligt bidrag till av
kommuner igångsatt kontant understödsverksamhet, dels bestått uti utförande
av s- k- nödhjälpsarbeten med eller utan bidrag av statsmedel, har
emellertid närmast avsett de exceptionella förhållanden, som gjort sig gällande
på arbetsmarknaden efter 1914. Härtill kommer att de arbetslösa
Sammansatta stats- och andra lagutskottets utlåtande Nr I
1 1
inom ett stort antal arbetsområden numera äro helt avstängda från det
allmännas hjälp i form av nödhjälpsarbete, den enda hjälplorm, som fortfarande
förekommer av den statliga hjälpverksamheten- I den mån som
den av kristiden framkallade arbetslösheten försvinner och endast s. k.
normal arbetslöshet är för handen, torde det allmännas åtgärder också
kunna inskränkas till ett stödjande av de åtgärder, som de för frågan närmast
intresserade arbetargrupperna själva vidtaga.
Emellertid synes intet hinder möta för att samtidigt med dylika stödjande
åtgärder från det allmännas sida, som föreslås i nu föreliggande
motion, igångsätta arbeten, vilkas bedrivande ju alltid måste anses som
det verksammaste medlet för arbetslöshetens bekämpande. Utskottet anser
nämligen att genom de åtgärder, som vidtagits från det allmännas sida
efter 1914, en sådan erfarenhet erhållits beträffande arbetslöshetens sociala
vådor, att det icke gärna kan förekomma, alt det allmänna övergår till
samma likgiltighet för detta problem som före krisåren varit fallet.
Genom uppdraget till socialförsäkringskommittén att framlägga förslag
till åtgärder för arbetslöshetens bekämpande har staten även visat sig hava
för avsikt att vidtaga åtgärder på detta område- Förslag i sådant hänseende
har även framlagts av kommittén. De föreliggande motionerna bygga
även i stort sett på kommitténs förslag. Dock hava i motionerna icke
medtagits den del av kommittéförslaget, som avser en laglig reglering av
den offentliga arbetsförmedlingens verksamhet i landet. Att framlägga förslag
härom ingick ej heller uti socialförsäkringskommitténs uppdrag- Kommittén
fann emellertid den offentliga arbetsförmedlingens verksamhet så
nära sammanfalla med det kommittén givna uppdraget, att det för ett fullständigt
förslags avgivande i den fråga, som närmast sysselsatte kommittén,
ansågs nödvändigt att jämväl beträffande den offentliga arbetsförmedligen
framlägga ett utförligt förslag.
Ehuru utskottet delar den av kommittén intagna ståndpunkten, att den
offentliga arbetsförmedlingens medverkan måste begäras, då det gäller åtgärder
från det allmännas sida för den ofrivilliga arbetslöshetens bekämpande,
synes det dock utskottet, att intet hinder föreligger för att på sätt
motionärerna föreslå, återkomma till denna fråga, sedan erfarenheter inhämtats
om verkningarna av en lagstiftning i enlighet med de föreliggande
motionerna. Utskottet anser sig så mycket hellre kunna förorda en sådan
utväg, som den offentliga arbetsförmedlingen efter de bestämmelser, som gälla
för dess utveckling och verksamhet, ernått en stor utbredning i vårt land.
Jämväl i några andra avseenden avvika de föreliggande motionerna från
socialförsäkringskommitténs förslag- Avvikelserna äro dock icke av den
art, att utskottet anser sig böra på dessa grunder avvisa motionerna, för
vilkas bifallande så starka och trängande skäl kunna anföras.
Som framgår av socialförsäkringskommitténs förslag och de föreliggande
motionerna är snart Sverige det enda land, som icke vidtagit några för
12
Sammansatta stats- och andra lagutskottets utlåtande Nr 1.
normala förhållanden avsedda åtgärder beträffande försäkring mot ofrivillig
arbetslöshet. Bestämmelser i sådant syfte genomfördes i Norge 1906
och i Danmark 1907. I Finland gäller en lag av den 2 november 1917
med däri år 1920 företagna ändringar
Socialförsäkringskommittén
avlämnade sitt förslag i slutet av år 1922.
hörslaget, som har varit föremål för remiss till olika myndigheter, har
emellertid ännu icke föranlett någon åtgärd från Kungl. Maj:ts sida.
Under hänvisning till ovan anförda skäl får utskottet därför hemställa,
a) att riksdagen behagade antaga följande
LAG
om statsbidrag till arbetslöshetskassor.
1 §•
Understödsförening för meddelande av arbetslöshetshjälp (arbetslöskassa)
må under nedan stadgade villkor erhålla bidrag av statsmedel
2
§.
Kassan skall, med iakttagande vid registreringen jämväl av bestämmelserna
i denna lag, vara registrerad med godkända stadgar enligt lagen om
understödsföreningar. Denna i sistnämnda lag omförmälda tillsynsmyndighet
skall i fråga om ärenden rörande arbetslöshetskassor vara socialstyrelsen.
Antalet medlemmar i kassan skall uppgå till minst femhundra; dock
att, där tillsynsmyndigheten med hänsyn till omständigheterna finner sådant
kunna medgivas, antalet må vara mindre.
Kassan må, förutom vad som eljest kan föranledas av bestämmelserna
i denna lag, ej utöva annan verksamhet än beredande av arbetslöshetshjälp
åt medlemmarna eller av sina inkomster eller tillgångar något utgiva för
ändamål, som är främmande för denna verksamhet.
Kassans firma skall innehålla orden »godkänd» och »arbetslöshetskassa»;
och skall den i lagen om understödsföreningar meddelade föreskriften, att
firman skall innehålla ordet »understödsförening», ej äga giltighet. Firman
må ej innehålla ord, som innebär annan begränsning av villkoren för
medlemskap i kassan än i stadgarna angives.
3 §.
Kassans styrelse skall bestå av minst tre ledamöter, varav ordföranden
väljes särskilt.
Har styrelsen uppdragit åt annan att, i den omfattning av styrelsen bestämmes,
fatta beslut rörande utgivande av arbetslöshetshjälp, är sådant
beslut att anse såsom provisoriskt och skall så fort ske kan underställas
Sammansatta stats- och andra lagutskottets utlåtande Nr 1. 13
styrelsens prövning. Beslutar styrelsen, att arbetslöshetshjälp skall utgivas
med lägre belopp än enligt det provisoriska beslutet eller att sådan hjälp
icke skall utgå, är den, som uppburit beloppet, ej ålerbelalningsskyldig för
vad han för mycket uppburit.
Styrelsen sammanträder å tid, som av densamma bestämmes, eller efter
kallelse av ordföranden, så ofta denne med avseende å inkomna ärendens
antal eller vikt finner det nödigt. Om tid och ställe för styrelsesammanträde
skall ordföranden genom brev med allmänna posten eller på annat
lämpligt sätt underrätta ledamöterna.
Protokoll för sammanträde skall genast justeras; dock må styrelsen särskilt
för varje gång uppdraga åt eu ledamot att jämte ordföranden verkställa
justeringen sist inom åtta dagar efter sammanträdets slut.
4 §.
Medlem i arbetslöshetskassa skall vara svensk medborgare och hava fyllt
sexton år. Dock må kassa, därest särskilda förhållanden föreligga och
bestämmelser härom intagits i stadgarna, medgiva att även icke svenska
medborgare erhålla inträde med den inskränkning i rätten till daghjälp,
varom stadgas i 7 §. I övrigt må i stadgarna bestämmas angående åldersgränser
för medlemskap, ävensom att medlem skall tillhöra visst eller
vissa yrken eller vara anställd vid visst eller vissa arbetsföretag eller vara
bosatt inom visst område.
Kassan äger från medlemskap utesluta den, för vilken, på grund av varaktig
nedsättning av arbetsförmågan, lättja, osedlig vandel, dryckenskap
eller annan anledning, synnerlig risk för arbetslöshet är förhanden. I stadgarna
lämnas erforderliga föreskrifter angående uteslutande från kassan av
medlem, som ej i föreskriven ordning erlägger honom åliggande avgift.
Angående villkor för nytt inträde i kassan för den, som sålunda eller
av anledning, som i 11 § omförmäles, uteslutits från kassan, lämnas föreskrifter
i stadgarna.
Å samma tid må icke någon vara medlem av mer än en kassa. Finnes
någon tillhöra mer än en kassa, anses han såsom medlem av den kassa,
i vilken han först inträtt, och är förty icke medlem av kassa, i vilken han
senare sökt inträde.
Ej må någon, som uppfyller i första stycket av denna paragraf angivna
villkor, vägras inträde i, ej heller uteslutas från kassan av annan grund än
i andra eller tredje stjTcket eller i 11 § omförmäles.
5 §.
Kassan äger, där bestämmelse härom meddelas i stadgarna, medgiva, att
personer, som icke kunna vara medlemmar av kassan, må, utan att hava
rätt till arbetslöshetshjälp enligt denna lag, i övrigt hava samma rättigheter
och skyldigheter som medlemmarna.
14 Sammansätta stats- och andra lagutskottets utlåtande Nr 1.
6 §.
Såsom arbetslöshetshjälp utgives med de inskränkningar, som nedan
stadgas, ett för dag beräknat belopp, benämnt daghjälp. Därutöver må
under villkor, som i stadgarna angivas, såsom arbetslöshetshjälp utgivas
rese- eller flyttningshjälp.
Daghjälp kan, där omständigheterna därtill föranleda, helt eller delvis
utgivas i naturaförmåner.
7 §•
Såsom daghjälp må ej utgivas mer än som svarar mot två tredjedelar
av den i orten vanliga arbetsförtjänsten för arbetsdag för arbetare av samma
arbetsförmåga och med liknande arbete som den arbetslöse, i varje fall ej
mer än fem kronor.
Till medlem, som icke är svensk medborgare, utgives daghjälp från
kassan endast med hälften av eljest gällande belopp.
Daghjälp utgives till medlem för vardag men icke för söndag. För helgdag
utgives icke daghjälp, med mindre han varit arbetslös nästföregående
vardag. Daghjälp utgives ej för dag, för vilken han, ändå att han är utan
arbete, åtnjuter avlöning, ej heller för fridag, som av arbetsgivaren medgivits,
ej heller ifråga om den, vilkens arbete på grund av särskilda förhållanden
ej pågår under veckans alla arbetsdagar, för den eller de dagar
han sålunda är utan arbete.
8 §•
Daghjälp utgår icke till någon, som ej varit medlem av kassan under
tolv på varandra följande månader eller den längre tid, som må vara bestämd
i stadgarna, och för hela denna tid erlagt honom åliggande avgifter;
har medlem omedelbart före inträdet i kassan varit medlem av annan kassa,
må dock, enligt överenskommelse mellan kassorna, som av tillsynsmyndigheten
godkännes, den tid han sålunda varit medlem av denna kassa helt
eller delvis räknas honom tillgodo såsom medlemstid i den förstnämnda
kassan. Huruvida eller i vad mån såsom medlemstid må räknas till godo
tid, under vilken medlem omedelbart före inträdet i kassan må hava tillhört
understödsförening för meddelande av arbetslöshetshjälp, som icke
registrerats enligt denna lag, bestämmes av tillsynsmyndigheten med hänsyn
till omständigheterna.
Äro kassans medlemmar fördelade i två eller flera klasser med olika
belopp för daghjälp, bestämmes i stadgarna den tid, under vilken medlem
må hava tillhört klass med högre belopp för att erhålla rätt till det högre
beloppet.
9 §.
Daghjälp utgives ej till medlem för någon dag, med mindre han under
Sammansatta stats- och andra lagutskottets utlåtande Ni 1. 1*>
nästföregående fjorton dagar varit arbetslös under sex dagar, eller i fråga
om medlem, vilken, på sätt i stadgarna angives, på grund av sill yrke
måste antagas vanligen vara ulan arbete någon tid av året, med mindre
han under nästföregående ljuguåtta dagar varit arbetslös under tol\ dagar,
i övrigt må i stadgarna i allmänhet eller för visst fall meddelas föreskriil
om längre tid än sålunda sagts för erhållande av daghjälp. Erhåller arbetslös
under tid, för vilken daghjälp utgives, arbete, som varar kortare
tid än tre veckor, och bliver han därefter ånyo arbetslös, tillämpas dessa
bestämmelser ulan hänsyn till de dagar han sålunda haft arbete. Bestämmelserna
tillämpas jämväl utan hänsyn till dagar, lör vilka daghjälp enligt
7 § andra stycket och arbetslöshetshjälp enligt 12 § icke må utgivas.
Daghjälp må under loppet av tolv på varandra följande månader eller
för visst i stadgarna angivet understödsår ej för någon utgivas för sammanlagt
mer än sjuttio dagar eller det större antal dagar, som må vara i
stadgarna bestämt, samt under loppet av fyrtioåtta på varandra följande
månader för sammanlagt mer än tre gånger nämnda antal dagar.
10 §.
Erhåller arbetslös medlem arbete, åligger honom att därom genast lämna
uppgift till kassan.
Lämnar medlem ej sådan uppgift, som ovan sägs, eller lämnar han mot
bättre vetande oriktig uppgift, kan han uteslutas från kassan. Lag samma
vare, där medlem, i syfte att erhålla arbetslöshetshjälp, eljest mot bättre
vetande lämnar oriktig uppgift.
11 §■
Medlem, som önskar erhålla daghjälp, har att inställa sig hos offentlig
arbetsförmedlingsanstalts huvud- eller avdelningskontor eller ombud för
sökande av arbete, samt, där arbete ej kan anvisas honom, för erhållande
av intyg därom. På ort, där offentlig arbetsförmedlingsanstalt ej finnes
upprättad, skall motsvarande anmälan ske hos kassans ombud. Ej må
någon anses som arbetslös enligt denna lag, med mindre han antingen
genom offentlig arbetsförmedling eller av kassans ombud erhållit intyg
därom, att arbete ej kunnat erhållas. Är han av giltig anledning hindrad
inställa sig, kan i stället intyg av tjänsteman i orten eller ledamot av kommunal-
eller häradsnämnden godtagas såsom bevis att han är utan arbete.
För erhållande av daghjälp för någon dag skall intyg, som ovan sägs,
alt arbete den dag ej kunnat erhållas, företes kassan.
12 §.
Arbetslöshetshjälp utgives icke
l) till strejkande och lockoutade medlemmar;
16 Sammansätta stats- och andra lagutskottets utlåtande Nr 1.
2) till den, som frivilligt utan giltig anledning lämnat arbetet eller på
grund av otillbörligt uppförande skilts från arbetet, under fyra veckor
därefter;
3) till den, som utan giltig anledning vägrar eller underlåter åtaga sig
erbjudet arbete, vilket motsvarar hans krafter och färdigheter, och för vilket
avlöningen ej understiger den i orten vanliga avlöningen för sådant
arbete, under fyra veckor därefter;
4) till den, som på grund av sjukdom är oförmögen till arbete eller, i
fråga om kvinna, den som under havandeskap eller under tiden efter nedkomst
på grund av sitt tillstånd ej kan eller enligt gällande författning ej
bör utföra arbete;
5) till den, som fullgör värnplikt.
13 §.
De fasta a^ giftcrna bestämmas sålunda, att de i förening med bidrag
av staten jämte andra inkomster, som kunna av kassan för ändamålet
användas, må antagas vara för framtiden tillräckliga för bestridande av
arbetslöshetshjälp, nödig fondbildning, förvaltningskostnader och övriga
kassan åliggande utgifter.
Avgifterna må icke göras olika för olika grupper av kassans medlemmar
i vidare mån än som skäligen föranledes av olikhet medlemmarna emellan
i avseende å rätt till arbetslöshetshjälp eller å arbetslöshetsrisk.
Angående tid och sätt för de fasta avgifternas erläggande meddelas erforderliga
bestämmelser i stadgarna. Har i stadgarna bestämts, att uttaxering
å medlemmarna skall kunna äga rum, skola även angående tid
och sätt för de uttaxerade avgifternas erläggande erforderliga bestämmelser
meddelas i stadgarna.
14 §.
I stadgarna bestämmes, i vad mån och under vilka villkor medlem må
vara befriad från erläggande av avgift för tid, under vilken han är utan
arbete, ävensom i vad mån och under vilka villkor resterande avgiftsbelopp
må efterskänkas.
15 §.
Till bestridande av utgifterna för kassans verksamhet lämnas av staten
bidrag motsvarande de avgifter, som erlagts av medlemmar, vilka äro
svenska medborgare.
Statsbidrag, som ovan sägs, beräknas och utbetalas av tillsynsmyndigheten,
som jämväl bestämmer tid och sätt för utbetalningen.
Sammansatta stats- och andra lagutskottets uttalande Ni 1.
17
16 §.
Vid prövning av ansökan om registrering av arbetslöshetskassa, som i
denna lag avses, eller av ändring i sådan kassas stadgar, skall tillsynsmyndigheten,
utöver vad densamma enligt lagen om understödsföreningar
åligger, pröva, huruvida bestämmelserna i stadgarna äro tillräckliga och
kunna godkännas med hänsyn till arten av den verksamhet, som avses.
Finnes vid ansökan om registrering, att kassans verksamhet skulle väsentligen
motsvara redan befintlig kassas verksamhet och ny kassa av
sådan anledning måste anses obehövlig, äger tillsynsmyndigheten vägra
registrering.
17 §.
Tillsynsmyndigheten äger, utöver vad i 15 § stadgas, fastställa för kassornas
verksamhet erforderliga formulär samt meddela föreskrifter i avseende
å förande av kassornas räkenskaper och om nödiga avsättningar
till fonder ävensom meddela föreskrifter om vidtagande av anordningar
som avse främjande av samarbetet mellan kassorna eller deras samarbete
med arbetsförmedlingsanstalterna.
Den i lagen om understödsföreningar för understödsförening med godkända
stadgar föreskrivna försäkringstekniska utredning skall för kassa,
som i denna lag avses, kostnadsfritt verkställas av tillsynsmyndigheten,
vilken ock förordnar om intyg eller handlingar, som skola bifogas ansökan
om arbetslöshetshjälp.
18 §.
Äro fasta eller uttaxerade avgifter uppenbarligen högre än som motsvarar
deras ändamål, skall tillsynsmyndigheten anvisa kassan att inom
viss tid hava vidtagit erforderliga åtgärder för nedsättande av avgifterna.
19 §.
Hava åtgärder, vilka enligt 18 § eller enligt lagen om understödsföreningar
av tillsynsmyndigheten anvisats kassa att inom angiven tid vidtaga,
icke vidtagits inom den angivna tiden, äger tillsynsmyndigheten, där
den ej anser sig böra förfara på sätt i lagen om understödsföreningar för
dylika fall stadgas, göra anmälan hos Konungen, som efter omständigheterna
förordnar, att statsbidraget till kassan helt eller delvis för viss tid
eller tillsvidare indrages.
Bihang titt riksdagens protokoll 1924. 6 samt. 2 avd. 1 höft. (Nr 1.) 2
18 Sammansatta stats- och andra lagutskottets utlåtande Nr i.
20 §.
Konungen äger under förutsättning av ömsesidighet ingå överenskommelse
med främmande stat om att denna lag skall tillämpas å den främmande
statens medborgare.
Besvär.
21 §.
Over beslut av arbetslöshetskassa må klagan föras hos tillsynsmyndigheten
genom besvär, som skola ingivas till denna myndighet eller i betalt
brev med allmänna posten vara till densamma inkomna sist å femtonde dagen
från den dag, då klaganden av beslutet erhållit del, den dagen oräknad,
då sådant skedde; myndigheten dock oförhindrad att till prövning upptaga
för sent inkomna besvär, därest omständigheterna finnas därtill föranleda.
I beslut av. tillsynsmyndigheten rörande tillämpning av någon i denna
lag given bestämmelse skola deltaga två representanter för arbetsgivarna
och två representanter för arbetarna. Dessa representanter utses enligt
grunder, som bestämmas av Konung och riksdag. Erforderliga föreskrifter
angående representanternas åligganden meddelas av Konungen.
Beslut av tillsynsmyndigheten länder utan hinder av förd klagan tillsvidare
till efterrättelse.
Tillsynsmyndighetens beslut meddelas kostnadsfritt.
Vad i lagen om understödsföreningar stadgas i fråga om hänskjutande
av vissa tvister till avgörande av en eller flera skiljemän skall ej äga tillämpning
i fråga om beslut av arbetslöshetskassa.
_Över beslut av tillsynsmyndigheten må, på sätt och inom tid som i
första stycket av denna paragraf sägs, besvär anföras hos Konungen.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1925.
b) att riksdagen måtte för budgetåret 1h 1924—3% 1925
anvisa ett extra förslagsanslag av 2,000,000 kronor, avsett
för statsbidrag till arbetslöshetskassor.
Särskilt yttrande
av herrar von Kock och Kvarnzelius.
Vid det förhållande, att ett framställt yrkande om skrivelse i frågan ej
vunnit anslutning inom utskottet, hava vi instämt i utskottets utlåtande,
men önska därutöver göra följande uttalande:
»Frågan om de lämpligaste åtgärderna för arbetslöshetens bekämpande
är av den stora vikt och betydelse, att den icke får undanskjutas. Tvärtom
Sammansätta stats- och andra tagntslcottets utlåtande Nr t. 1*)
bör den, så snart ske kan, föreläggas riksdagen till avgörande. Därvid
bör emellertid hänsyn lagas till de erfarenheter, som vunnits i utlandet
och inom vårt eget land, ej minst under de år, som förflutit, sedan kommittéförslaget
framlades.
Vad beträffar utlandet, är det känt, all just under de allra senaste åren
ett livligt intresse förefunnits på detta område och att många nya uppslag
och planer sett dagen. Det måste givetvis vara värdefullt för oss, när vi
skola söka lösa denna fråga, att känna till hur de olika systemen verka.
Enligt vår mening torde det därför vara nödvändigt, alt genom sakkunnig
person undersöka erfarenheterna från åtminstone några av de länder, som
genomfört arbetslöshetsförsäkringen. Härigenom skulle den av socialförsäkringskommittén
verkställda utredningen lämpligen kunna kompletteras.
Vad angår vårt eget land, är det utan vidare klart, att värdefulla lärdomar
kunna vinnas av den verksamhet, som statens arbetslöshetskommission
utövat från och med år 1914 och allljämt utövar. Denna verksamhet
har pågått under industriella uppgångs- och nedgångstider, den
har omfattat anordnandet av arbeten av vitt skilda slag i landets alla delar,
och den har även med biträde av särskilda lokala arbetslöshetskommittéer
utlämnat understöd under olika former till arbetslösa. Ej minst
betydelsefulla äro de försök, som under allra senaste tiden företagits att
genom domänstyrelsens medverkan bereda de arbetslösa arbete å det allmännas
skogar, enär dessa arbeten kunna när som helst avbrytas och
återupptagas, att några kostnader ej krävas för bostäder, ledningspersonal,
körslor m. m. samt att arbetena lätt kunna inläras av ovana personer.
Det synes uppenbart, att de erfarenheter, som sålunda vunnits, böra nogsamt
beaktas, innan man skrider till en mera definitiv lösning av arbetslöshetsproblemet.
Ett gynnsamt tillfälle att draga fördel av det enastående
material, som under de gångna aren inom vart eget land samlats på detta
område, erbjudes därigenom att arbetslöshetskommissionen står i begrepp
att utarbeta en berättelse om sin föregående verksamhet. Enligt Kungl.
Majrts beslut den 7 december föregående år har kommissionen erhållit
bemyndigande att utarbeta en sådan berättelse. Det torde då vara lämpligt
att kommissionen i sin redogörelse särskilt beaktar sådana vunna erfarenheter
som kunna belysa ändamålsenligheten av olika vägar och åtgärder
för arbetslöshetens bekämpande.
Under sådana förhållanden kan det givetvis ej vara möjligt att nu uttala,
vilken väg, som för framtiden bör bliva den bestämmande för arbetslöshetens
bekämpande. Det torde dock vara sannolikt, att såväl försäkrings-
och understödsformen som ock beredande av arbete skola visa sig
nödvändiga att från statens sida befrämjas. Försöker man att allenast genom
försäkring lösa detta problem, lär det ej kunna undgås, att en hel
del arbetslösa, vilka icke falla under försäkringsbestämmelserna, skola gå
förlustiga hjälp; och när exceptionell arbetslöshet inträffar torde, enligt vad
20 Sammansatta stats- och andra lagutskottets utlåtande Nr 1.
erfarenheten visat från andra länder, som tillämpat försäkringssystem,
hjälp-möjligheten på denna väg icke kunna på långt när motsvara hjälpbehovet.
Försäkringssystemet, enligt socialförsäkringskommitténs förslag,
erbjuder den stora fördelen, att man kan anlita en redan bestående organisation,
varigenom undvikas en del betydande administrationskostnader
samt vidare att man kan påräkna arbetarnas aktiva medverkan. Å andra
sidan kunna nödhjälpsarbeten, om de läggas på en produktiv linje, t. ex.
genom skogsarbeten å det allmännas skogar, väsentligt bidraga att öka
skogarnas värde och därmed bereda ökade arbetstillfällen i framtiden. Det
torde kunna förutsättas, att Kungl. Maj:t vid denna frågas fortsatta behandling
jämväl skall taga hänsyn till vissa för vårt land säregna förhållanden,
såsom den av klimatet förorsakade säsongkaraktären i vissa yrken.
Vi önska livligt, att en god lösning av denna viktiga fråga snarast möjligt
måtte komma till stånd, men vilja samtidigt uttala, att, intill dess så
sker, en beredskap bör uppehållas genom vilken oförvållat arbetslösa må,
i den mån så påfordras, kunna lämnas hjälp. Att tillräckliga medel i sådant
syfte stå till förfogande under nästa budgetår torde framgå av Kungl.
Maj:ts proposition nr 113.»
CENTRALTRYCKERIET, STOCKHOLM 1924.