Statsutskottets utlåtande Nr 87.

1

Nr 87.

Ankom till riksdagens kansli den 13 maj 1924 kl. 6 e. m.

Utlåtande i anledning av riksdagens år 1923 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets
jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning
under år 1922.

(2:a avd.)

Statsutskottet, till vars förberedande behandling ovannämnda revisionsberättelse
jämte de i anledning därav från vederbörande ämbetsverk och
myndigheter till Kungl. Maj:t avgivna utlåtanden och förklaringar hlivit
hänvisad, får, efter tagen kännedom av dessa handlingar och inhämtande
av de för ärendenas utredning i övrigt erforderliga upplysningar, underställa
riksdagens prövning de av revisorerna gjorda framställningar, som
ansetts från utskottets sida påkalla yttrande; kommande utskottet därvid
att följa den ordning, som i revisionsberättelsen blivit iakttagen.

l:o) Under justitiedepartementet, § 1, hava revisorerna — med erinran att vissa av leäa1922
års statsrevisorer ansett sig böra påtala, att i ett flertal tvister, som j,^3teardomberört
till armén eller marinen hörande myndigheter, justitieråd utövat stalen inneskiljemannauppdrag
— framhållit, att enligt vad revisorerna hade sig at,d“a“pp*
bekant även på sista tiden inom olika grenar av statsförvaltningen förekommit,
att justitieråd valts till skiljedomare.

Revisorerna hava ansett det ur flera synpunkter olämpligt, att justitieråd
sysslade med uppgifter av ovan angiven art. Att ledamöter av högsta
domstolen på detta sätt mot gottgörelse åtoge sig enskilda uppdrag, vilka
så nära berörde området för deras egen ämbetsverksamhet och lätteligen
kunde komma i konflikt med deras domareplikter, kunde enligt
revisorernas mening icke anses förenligt med de krav på upphöjdhet och
oberoende av alla obehöriga hänsyn, som ovillkorligen måste ställas på de
personer, vilka satts att utöva rikets högsta dömande myndighet. Under
alla förhållanden syntes det revisorerna bestämt böra hävdas, att statens
egna organ icke på detta område befrämjade en praxis, som ur det allmännas
synpunkt måste betecknas såsom betänklig.

Utskottet vill med anledning härav erinra därom, att vid behandlingen utskottet.
av ovanherörda, utav 1922 års statsrevisorer gjord anmärkning utskottet
år 1923 framhöll önskvärdheten av att klarhet kunde vinnas, i vad män
Bihang till riksdagens protokoll 1924. G samt. 44 höft. (Nr 87.) 1

2

Statsutskottets utlåtande Nr 87.

Enskildas inköp
av proviantartikiar

irån ki onans
förråd.

Utskottet.

det kunde anses lämpligt och förenligt med det ämbete, ledamot av högsta
domstolen beklädde, att justitieråden åtoge sig skiljemannavärv av nu
ifrågavarande slag. Spörsmålet härom hade utskottet funnit vara av beskaffenhet
att böra tagas under närmare skärskådande, men hade utskottet
då endast velat inskränka sig till att för riksdagen omförmäla vad i frågan
förekommit.

Då revisorerna ånyo ansett sig böra uppmärksamma ifrågavarande förhållande,
har utskottet, med erinran om vad utskottet i denna sak förut
anfört, velat vad i ärendet förekommit för riksdagen

omförmäla.

2:o) Beträffande vad revisorerna under berättelsen angående utrikesdepartementet
anfört, kommer utskottet att i sitt utlåtande nr 3 angående
regleringen av utgifterna under riksstatens tredje huvudtitel yttra sig,
vilket utskottet skolat härigenom för riksdagen

anmäla.

3:o) Under försvarsdepartementet, § 11, hava revisorerna, med erinran
om gällande bestämmelser rörande rätt för enskilda beställningshavare vid
armén att från kronans förråd inköpa proviantartiklar, meddelat, att skillnaden
mellan kronans upphandlingspris å artiklarna och försäljningspriset
i allmänhet endast utgjorde en procent av upphandlingspriset, samt att en
sådan prissättning måste i fråga om ett flertal varuslag genom lagringsoch
utvägningsförluster åsamka statsverket avsevärda förluster. Revisorerna
hava med anledning härav funnit det vara i hög grad anmärkningsvärt,
att vid bestämmandet av priser å olika varuslag vid försäljning till enskilda
tillbörlig hänsyn icke i enlighet med gällande författningsbestämmelser
tagits till statsverkets intressen, och velat för sin del framhålla
angelägenheten av, att sådana föreskrifter meddelas, att genom medgivandet
av nu berörda förmån att inköpa varor från kronans förråd statsverket
under alla förhållanden icke åsamkas direkta förluster.

Beträffande vad revisorerna i övrigt i detta ärende anfört hänvisar utskottet
till revisionsberättelsen del I sid. 20—23.

I anledning av revisorernas uttalande har förklaring avgivits av arméförvaltningens
intendentsdepartement, vilken förklaring återfinnes i revisionsberättelsen
del. III sid 13 och 14.

Utskottet, som ansluter sig till vad revisorerna uttalat rörande nu ifrågavarande
spörmål, anser för sin del önskvärt, att föreskrifterna i fredsförplägnadsreglementet
för armén (intendenturförrådsinstruktionen) och eventuellt
däremot svarande stadganden för marinens vidkommande givas en
sådan avfattning, att för framtiden förlust för statsverket genom begag -

Statsutskottets utlåtande Nr 87.

3

nandet av till inköp av proviantartiklar från kronans förråd såvitt möjligt
nndvikes. Samtidigt torde böra undersökas, huruvida icke även de föreskrifter,
som reglera rätten till inköp av beklädnads- och utrustningsartiklar,
böra i anslutning härtill omredigeras.

Utskottet har därför ansett sig böra hemställa,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
det Kungl. Maj:t täcktes dels föranstalta om
sådan ändring i gällande bestämmelser rörande rätt
för militära beställningshavare att mot ersättning från
kronans förråd utbekomma proviantartiklar, att någon
förlust för statsverket genom begagnande av denna
rättighet i möjligaste mån undvikes; dels ock, därest
så visar sig erforderligt, jämväl föranstalta om motsvarande
ändringar i de författningar, som reglera rätten
att utbekomma beklädnads- och utrustningsartiklar.

4:o) Under försvarsdepartementet, § 13, hava revisorerna vidare framhållit,
att hyrorna för tjänstebostäder åt arméns personal, tillhörande fjärde arméfördelningen,
bestämts till belopp, som enligt revisorernas mening måste
anses mycket låga, samt att de grundsatser, som av arméförvaltningens fortifikationsdepartement
syntes hava tillämpats vid fastställandet av hyror för
tjänstebostäder, icke enligt revisorernas mening stode i god överensstämmelse
med gällande författningsföreskrift.

Beträffande vad revisorerna i övrigt i denna fråga anfört, hänvisar utskottet
till revisionsberättelsen del I sid. 24 och 25.

I anledning av revisorernas uttalande har förklaring avgivits av arméförvaltningens
fortifikationsdepartement, vilken förklaring återfinnes å sid.
4—6 i revisionsberättelsen del III.

Då utskottet i likhet med revisorerna håller före, att hyrorna för ifrågavarande
tjänstebostäder bestämts till belopp, som i förhållande till å allmänna
hyresmarknaden gällande priser måste anses ganska låga, synes
det enligt utskottets mening vara förtjänt att tagas under närmare övervägande,
huruvida och i vad mån en reglering av de nu gällande hyresbeloppen
bör vidtagas. Utskottet har emellertid allenast velat vad i
ärendet förekommer för riksdagen

omförmäla.

5:o) Under försvarsdepartementet, § 19, hava revisorerna efter en redogörelse
för den s. k. djurgårdskommissionens tillkomst och uppdrag berört
resultatet av den verksamhet, närmast i fråga om tomtförsäljningar, som
under en följd av år bedrivits av kommissionen. För egen del hava revisorerna
i denna fråga anfört följande:

Fastställandet
av hyreser-ältning
för
tjänstebostad
för arméns
personal.

Utskottet.

Ujurgärdskommissionen.

4

Statsutskottets utlåtande Nr 87.

»Djurgårdskommissionens verksamhet har resulterat i att vid 1922 års
utgång i köpeskillingar för försålda tomter influtit ett belopp av 12,016,824
kronor. Kostnaderna för ordnandet av gatumarken inom området uppgingo
vid samma tid till 2,063,228 kronor 12 öre. Bortsett från vissa utgifter
för kommissionens verksamhet har alltså å tomtförsäljningen uppstått en
behållning av 9,953,595 kronor 88 öre.

De priser, som vid den av kommissionen omhänderhavda tomtförsäljningen
erhållits, måste, såvitt revisorerna kunna finna, anses hava varit
ur statens synpunkt tillfredsställande, och har jämväl ett i ekonomiskt
hänseende gynnsamt resultat ernåtts av kommissionens verksamhet i övrigt.

Vissa omständigheter hava dock inverkat i riktning att försämra det
ekonomiska utbytet av den pågående exploateringen av Norra Djurgården.
Revisorerna vilja i detta hänseende framhålla att, såsom av det föregående
jämväl framgår, en osedvanligt stor del av området disponerats till gator
och allmänna platser, varigenom den för försäljning avsedda marken kommit
att i hög grad minskas. Sålunda har av hela området mera än hälften
(54 %'') utlagts till gator och parker. Med hänsyn till det betydande värde
marken i dessa delar av Stockholm representerar har stor ekonomisk förlust
kommit att åsamkas statsverket.

Det har vidare väckt revisorernas uppmärksamhet, att kostnaderna för de
av kommissionen ombesörjda av Stockholms stad på statens bekostnad utförda
gatuarbetena blivit påfallande höga. Enligt vad revisorerna inhämtat har
kommissionen vid upprepade tillfällen sökt att nedbringa dessa kostnader,
men har från stadens sida med stöd av den träffade överenskommelsen gjorts
gällande, att staden ägde ovillkorlig rätt att på sätt den funne lämpligt utföra
dessa gatuarbeten och bestämma vilket slag av permanent beläggning,
som borde förekomma i gatorna inom området. Det dyrbaraste gatubeläggningsmaterialet
eller tuktad sten har jämväl kommit till användning inom
området i dess helhet. Revisorerna vilja i detta hänseende meddela, att allenast
den omständigheten, att kronans i Karlaplan ingående mark belagts
med tuktad sten i stället för, såsom kommissionen ifrågasatt, med sandasfalt,
förorsakat statsverket en merutgift av 160,000 kronor. Hela kostnaden för
ordnandet av kronans del av Karlaplan uppgår till 250,000 kronor.

Revisorerna hava ansett sig böra fästa uppmärksamheten å dessa förhållanden,
då fråga inom en nära framtid torde uppstå rörande upplåtande till
försäljning av nya delar av Norra Djurgården. Det måste, enligt revisorernas
mening, läggas stor vikt vid, att i de överenskommelser med Stockholms
stad, som kunna komma att träffas, innan tomtförsäljning sker å de
nya delarna av Norra Djurgården, sådana bestämmelser från statens sida
genomföras, att försäljningen kan beräknas giva största möjliga ekonomiska
utbyte. Då områdena å Norra Djurgården torde omfatta den dyrbaraste mark,
som över huvud taget är i statens ägo och kan avses för försäljning, synas
desamma böra i största möjliga utsträckning disponeras för det ändamål, som
av riksdagen år 1905 torde hava avsetts. Utan synnerligen tungt vägande

Statsutskottets utlåtande Nr 87.

5

skäl lära delar av områdena icke böra disponeras på sådant sätt, att icke en
mot markens försäljningspris svarande medelstillgång tillföres statsverket.»

I anledning härav har förklaring avgivits av djurgårdskommissionen, vilken
därvid anfört följande:

»Till en början vill djurgårdskommissionen erinra, att de av riksdagens
revisorer anmärkta förhållandena uteslutande bero på åtgärder och beslut av,

Kungl. Maj:t och riksdagen, i huvudsak tillkomna redan innan kommissionen
den 12 september 1910 tillsattes.

I övrigt får djurgårdskommissionen anföra, att kommissionen till fullo
instämmer i vad riksdagens revisorer uttalat om nödvändigheten av, att vid blivande
försäljning av nya delar av Norra Djurgården bestämmelser utfärdas, som
möjliggöra, att statsverkets ekonomiska intressen kunna bättre tillgodoses,
än som kunnat ske vid försäljning av de jämlikt medgivande av 1905 års
riksdag härtill upplåtna områdena.

Djurgårdskommissionen får härvid framhålla vikten av, att vid fastställande
av stadsplan för nya delar av Norra Djurgården den mark, som avsättes
till gator och allmänna platser, icke göres mera omfattande, än ändamålet
oundgängligen kräver, samt att sådan uppgörelse träffas med staden,
att de kronan påvilande kostnaderna för gatornas och de allmänna platsernas
iordningställande begränsas till vad som kan anses erforderligt med hänsyn
till det exploaterade områdets behov.

Kommissionen ansluter sig till fullo till den av riksdagens revisorer uttalade
åsikten, att till exploatering avsedda områden å Norra Djurgården
böra i största möjliga utsträckning disponeras på sätt, som är för statsverket
ur ekonomisk synpunkt mest fördelaktigt. Kommissionen ämnar också,
sedan nu pågående förberedande arbeten blivit färdiga, inkomma till Kungl.

Maj:t med förslag till försäljning av de delar av de enligt 1905 års riksdagsbeslut
till försäljning upplåtna områdena, som för närvarande äro reserverade
för statens byggnadsbehov, men som numera icke synas bliva erforderliga
för detta ändamål. I fråga om det föreliggande förslaget att förlägga Serafimerlasarettet
m. fl. institutioner till Ladugårdsgärdet får kommissionen hänvisa
till sitt av riksdagens revisorer omnämnda underdåniga utlåtande av
den 10 oktober 1921.»

Då, på sätt framgår av djurgårdskommissionens förklaring, utredning mskottet.
pågår angående den fortsatta exploateringen av Norra Djurgården, lärer
det kunna förväntas, att de av revisorerna framhållna synpunkterna härvid
varda, såsom även berörda förklaring giver vid handen, i tillbörlig grad
beaktade. Med hänsyn till den synnerliga vikten av att ifrågavarande
angelägenhet handliaves på ett sätt, som i största möjliga grad tillgodoser
statsverkets ekonomiska och andra intressen, har utskottet emellertid velat
vad i ärendet förekommit för riksdagen

omförmäla.

6

Statsutskottets utlåtande Nr 87.

Yrkesinspek lörernasresor.

Utskottet.

Arbetsrädet.

6:o) Under socialdepartementet, § 1, hava revisorerna berört vissa av
ett flertal landsfiskaler framställda anmärkningar mot åtskilliga av befattningshavare
vid yrkesinspektionen företagna tjänsteresor, och hava
revisorerna framhållit önskvärdheten av att tjänstemännens inom yrkesinspektionen
resor planlades på ett sådant sätt, att inga onödiga utgifter
tillskyndades statsverket, och att jämväl en noggrann och saklig prövning
av reseräkningarna verkställdes.

I avseende å vad revisorerna härutinnan i övrigt anfört, hänvisar utskottet
till revisionsberättelsen del I sid. 43.

I anledning av revisorernas anmärkning hava förklaringar avgivits
dels av vederbörande tjänstemän vid yrkesinspektionen, dels ock av socialstyrelsen,
vilka förklaringar återfinnas å sid. 40—51 i revisionsberättelsens
del III.

Utskottet, som ej funnit de i ämnet avgivna förklaringarna i allo fullt
tillfredsställande, vill i likhet med revisorerna framhålla önskvärdheten
av att ifrågavarande resor planläggas på sådant sätt, att de åsamka statsverket
minsta möjliga utgifter. Under uttalande härav har utskottet velat
vad i ärendet förekommit för riksdagen

omförmäla.

7:o) Under socialdepartementet, § 3, hava revisorerna vidare påpekat vissa
förhållanden i fråga om arbetsrådets medelsförvaltning och räkenskaper,
vilka revisorerna funnit synnerligen anmärkningsvärda. I sådant avseende
hava revisorerna meddelat, bland annat, att vid tillsättande år 1919 av
den förenade registrators- och redogörarebefattningen hos rådet, vilken
befattning uppehölles av ett kvinnligt biträde i tredje lönegraden, några
fordringar å kompetens för kassa- och räkenskapsgöromål icke uppställts.
Bemälda kvinnliga biträde, som icke sökt befattningen, utan under hand
anmodats antaga densamma, hade vid sitt anställande å redogörarbefattningen
saknat varje erfarenhet om dylika göromål. Från arbetsrådets
sida hade inga föreskrifter eller anvisningar lämnats redogöraren rörande
sysslans skötande och ingen tillsyn utövats över det sätt, varpå hon skött
sitt arbete.

Bevisorerna hade för sin granskning måst låta avfordra redogöraren
räkenskaper för revisionsåret, vilka först efter sagda avfordrande avslutats.
Några räkenskaper för den gångna delen av år 1923 hade icke förts.

I fråga om själva medelsförvaltningen hade utrönts,
att anslagsrekvisitionerna hos statskontoret skett på förslag av redogöraren
och underskrivits antingen av ordföranden eller någon av rådets
utan förslag utsedda ledamöter eller sekreteraren, utan att särskilt beslut
härom meddelats av rådet;

Statsutskottets utlåtande Nr 87. 7

att vid medelsutbetalningarna några formliga anordningsbeslut icke
fattats inom rådet;

att dragningarna å rådets giroräkning i riksbanken ägt rum på framställning
av redogöraren, och att checkerna underskrivits antingen av rådets
ordförande eller av en utan förslag utsedd ledamot eller av sekreteraren;

att i många fall reseförskott och i vissa fall även löneförskott utbetalts
utan kvitto, och att de felande kvittenserna först efter månaders förlopp
avfordrats vederbörande;

att några beslut om utanordnande av utav redogöraren utbetalda avlönings-
och reseförskott icke fattats av rådet;

att kassainventeringar i vederbörlig ordning icke ägt rum, samt

att någon fortlöpande kassakontroll lika litet som någon fortlöpande
bokföring förefunnits.

Vid av revisorerna företagen inventering av rådets kassa konstaterades
brist, vilken, enligt av tillkallade auktoriserade revisorer sedermera verkställd
utredning, uppgick till 8,750 kronor. Denna brist hade emellertid
före revisionsförrättningens slut blivit täckt.

Med anledning av vad sålunda förekommit, hava revisorerna till en
början framhållit, att åtgärden att på redogörarebefattningen placera en
person, som med hänsyn till föregående utbildning saknade förutsättningarna
för att kunna nöjaktigt bestrida de till befattningen hörande göromålen,
måste betecknas såsom klandervärd. Vad vidare beträffar det sätt,
varpå redogöraren fyllt sina plikter, hava revisorerna visserligen funnit det
uppenbart, att denna befattningshavare härutinnan i hög grad gjort sig
skyldig till försummelse, men framhålla, att arbetsrådets egna ledamöter
och dess sekreterare måste sägas hava i sin mån positivt medverkat till
missförhållandena genom underlåtenhet att utöva ledning och tillbörlig
uppsikt med avseende å redogörarens arbete samt genom det i stor utsträckning
tillämpade förfarandet att av redogöraren mottaga förskott.
Avsaknaden av instruktion har vidare enligt revisorernas mening varit
en bidragande orsak till den brist på ordning, som utmärker handhavandet
av nu ifrågavarande del av arbetsrådets uppgifter. Revisorerna fästa
jämväl uppmärksamheten därpå att de anmärkta förhållandena, så vitt
revisorerna haft sig bekant, icke föranlett något ingripande från riksräkenskapsverkets
sida.

Beträffande vad revisorerna i övrigt i denna fråga anfört, hänvisar utskottet
till revisionsberättelsen del I, sid. 45—49.

Vid denna paragraf har reservation avgivits av herrar J. B. Johansson,
T). Norman och S. Persson, vilka ansett, att ett i reservationen angivet
exempel på förskottsförfarandet inom arbetsrådet bort av revisorerna
anföras.

I anledning av revisorernas uttalanden hava förklaringar avgivits dels
av arbetsrådet, som åberopar en av förenämnda auktoriserade revisorer
upprättad berättelse rörande den av dem verkställda revisionen av rådets

8

Statsutskottets utlåtande Nr 87.

Utskottet.

Tullverkets
lokaler i
Göteborg.

Utskottet.

kassör, dels av förutvarande ordförandena i arbetsrådet envoyén H. Eimqvist
och statssekreteraren S. Ribbing dels ock av riksräkenskapsverket.
Förklaringarna återfinnas i revisionsberättelsen del III sid. 52—60.

Det synes utskottet av den i frågan föreliggande utredningen framgå,
att handhavandet av arbetsrådets räkenskaper och medelsförvaltning uppdrag^
åt inkompetent person, att vederbörliga inventeringar av arbetsrådets
kassor icke verkställts samt att anmodanden från riksräkenskapsverkets
sida att till ämbetsverket inkomma med räkenskaper icke föranlett
något resultat. Arbetsrådet självt torde, enligt utskottets mening, i sista
hand vara ansvarigt för de missförhållanden, som härav hlivit en följd.
Åtgärder, som torde komma att medföra rättelse, hava emellertid redan
vidtagits. Med hänsyn härtill har utskottet — med uttalande av nöd"
vändigheten, att för framtiden full garanti vinnes för att räkenskaper och
medelsförvaltning hos arbetsrådet handhavas på ett fullt betryggande sätt
— allenast velat vad i ärendet förekommit för riksdagen

omförmäla.

8:o) Under finansdepartementet, § 2, hava revisorerna i anledning av
besök i tullverkets lokaler i Göteborg gjort vissa uttalanden rörande
nämnda lokalers beskaffenhet.

Revisorerna erinra om att i packhusen förvarat gods vid upprepade tillfällen
skadats genom inträngande stormflod, och framhålla, att vissa av
expeditionslokalerna vore trånga och i sanitärt hänseende otillfredsställande.
Oaktat upprepade framställningar hos Göteborgs stad, vilken det ålåge att
hygga och underhålla lokaler för tullverket, hade vid revisorernas besök
de påtalade bristerna ännu icke avhjälpts. Revisorerna framhålla med
anledning härav, att krav på tillhandahållande av ändamålsenliga och
riskfria tullokaler kunna ställas på Göteborgs stad, så mycket mer som
staden genom tullen i form av tolagsersättning tillföres avsevärda inkomster.

I avseende å vad revisorerna härutinnan i övrigt anfört, hänvisar utskottet
till revisionsberättelsen, del I, sid. 64—65.

Med anledning av revisorernas uttalande har förklaring avgivits av
generaltullstyrelsen, som inhämtat yttrande av tulldirektören i Göteborg;
härutinnan hänvisas till revisionsberättelsens del III sid. 74—75.

Utskottet, som delar revisorernas uppfattning, att krav på tillhandahållande
av ändamålsenliga och tjänliga tullokaler kunna med fog ställas
på Göteborgs stad, har ansett sig böra vad i ärendet förekommit för
riksdagen

omförmäla.

Statsutskottets utlåtande Nr 87.

9

9:o) Beträffande don under ecklesiastikdepartementet, § 3, berörda frågan
om privatläroverken har utskottet i sitt utlåtande nr 34 redan uttalat sig
varom utskottet velat här

erinra.

10:o) Under ecklesiastikdepartementet, § 7, hava revisorerna, vid granskning
av till revisorerna inkomna årsredogörelser för de tekniska läroverken
uppmärksammat den relativt starka minskning i lärjungeantalet
vid ifrågavarande läroanstalter, som sedan några år tillbaka ägt rum.
Enligt revisorernas mening måste givetvis orsaken till den starka nedgången
i elevantal vid de tekniska läroverken i avsevärd mån tillskrivas
den rådande ekonomiska depressionen. Vad beträffar vissa fackskolor åter,
nämligen husbyggnadsfackskolan och kemifackskolan i Malmö samt fackskolan
för träindustri i Härnösand har elevantalet alltsedan skolornas
tillkomst varit och är alltjämt så ringa, att detsamma enligt revisorernas
mening knappast kan förklaras enbart genom en hänvisning till rådande
lågkonjunktur. Det obetydliga elevantalet vid dessa läroanstalter synes
revisorerna fastmera giva anledning till en viss tvekan, huruvida dessa
skolor äro betingade av ett verkligt, konstant behov hos de industrigrenar,,
som den vid skolorna meddelade undervisningen är avsedd att tillgodose*
I anslutning härtill framhålla revisorerna önskvärdheten av att på grundval
av de hittills gjorda erfarenheterna rörande behovet av utbildningsmöjligheter
på förevarande område spörsmålet om ifrågavarande skolors framtida
ställning med det snaraste tages under allsidig omprövning.

Beträffande vad revisorerna härutinnan i övrigt anfört hänvisar utskottet
till revisionsberättelsens del I, sid. 73—75.

I anledning av revisorernas uttalande har förklaring avgivits av skolöverstyrelsen
(revisionsberättelsens del III sid. 124 131), som hört styrelserna
för tekniska läroverken i Malmö och Härnösand (del III sid. 131 138)*

De av revisorerna påtalade förhållandena synas utskottet otvivelaktigt
värda att närmare uppmärksammas. Det bör emellertid enligt utskottets
mening tagas i betraktande — såsom jämväl från skolöverstyrelsens sida
framhållits — att elevantalet under de senare åren påverkats av den
ekonomiska depressionen och ingalunda kan läggas till grund för en beräkning
av det framtida behov av teknisk utbildning, som ifrågavarande
läroanstalter äro avsedda att tillgodose. Med hänsyn till den korta tid,
varunder de tekniska läroanstalterna efter den tekniska undervisningens
omorganisation varit i verksamhet, synes det utskottet vidare, att något
slutligt omdöme rörande resultatet av ifrågavarande undervisning för närvarande
näppeligen kan fällas. På grund härav vill utskottet, som förväntar,
att den tekniska undervisningens utveckling allt fortfarande med
uppmärksamhet följes och att, om så erfordras, av förhållandena påkallade
Bihang till riksdagens protokoll 1924. 6 sand. 44 höft. (Nr 87.) 2

Privcitliirova
ken.

De tekniska,
läroverken,

10

Statsutskottets utlåtande Nr 87.

Förnyelse fonden.

jämkningar i densammas omfattning vidtagas, allenast vad i ärendet förekommit
för riksdagen

omförmäla.

ll:o) Under statens affärsdrivande verk, statens järnvägar, § 3, hava revisorerna
gjort vissa uttalanden rörande järnvägsstyrelsens disponerande av
medel ur statens jänvägars förnyelsefond.

Revisorerna framhålla till en början, att från fonden skulle enligt dess
ändamål bestridas kostnaderna för sådana förnyelsearbeten och nyanskaffningar,
som vore avsedda att ersätta genom förslitning och ålder åstadkommen
värdeminskning av statens järnvägars egendom, samt erinra om att
fondens behållning den 31 december 1922 kunde beräknas till 36,829,000
kronor. Revisorerna återgiva vidare följande uttalande av överrevisorerna
vid statens järnvägar i deras berättelse för år 1922 med anledning av att
de för ombyggnadsarbeten vid Malmö bangård ökade kostnaderna, över 1 72
miljon kronor, avsett att utgå ur förnyelsefonden, ehuru ett icke obetydligt
belopp av denna ökning måste, såvitt överrevisorerna kunde bedöma, anses
-vara hänförligt till nybyggnader:

»Att skillnaden mellan nyanläggningar och ersättningsarbeten upprätthålles,
kan emellertid enligt överrevisorernas mening ingalunda anses oviktigt.
Ett utplånande av skiljelinjen mellan dessa ändamål skulle nämligen kunna
få till följd, dels att beslut angående nyanläggningar undandrages riksdagen,
dels att dylika anläggningar av måhända betydande omfattning icke kom me
till synes i statens järnvägars anläggningskapital samt därigenom icke bleve
föremål för samma förräntningsanspråk som detta kapital. Ur såväl principiell
som praktisk synpunkt är det alltså enligt överrevisorernas uppfattning betydelsefullt,
att användningen av förnyelsefondens medel begränsas i enlighet
med fondens syfte.»

I anslutning härtill framhålla statsrevisorerna, att det synes revisorerna
framgå, att förnyelsefonden på sista tiden av järnvägsstyrelsen börjat tagas
i anspråk för anläggningar, varom sedan gammalt ankommit på statsmakterna
att besluta. Det hade av överrevisorerna vid statens järnvägar
påvisats, hurusom kostnaderna för vissa rätt omfattande arbeten i sammanhang
med ombyggnaden av Malmö bangård på detta sätt utan medgivande
av Kungl. Maj:t eller riksdag bestritts. Genom vad som under statsrevisorernas
granskning härutinnan framkommit, hade ytterligare belysts den
vidsträckta och från ursprungliga syftet med fonden främmande ändamål,
varför fonden numera tages i bruk. Såsom ett särskilt anmärkningsvärt
överskridande av givna befogenheter framstode enligt revisorernas förmenande
ett av järnvägsstyrelsen fattat beslut rörande ombyggnad av Göteborgs
personstation och bangård.

Med understrykande av vad överrevisorerna anfört rörande vikten av att
skillnaden mellan nyanläggningar och ersättningsarbeten upprätthålles erinra

11

Statsutskottets utlåtande Nr 87.

revisorerna slutligen om de stora belopp, som för närvarande sta odisponerade
av fonden, samt finna det särskilt i betraktande härav vara angeläget,
att järnvägsstyrelsens befogenheter beträffande förnyelsefonden närmare klarläggas.

Med anledning av revisorernas uttalande har förklaring avgivits av järnvägsstyrelsen
(revisionsberättelsen del III, sid. 172—179).

Utskottet vill uttala sin anslutning till vad av överrevisorerna vid statens
järnvägar och statsrevisorerna anförts rörande principerna för dispositionen
av statens järnvägars förnyelsefond. Då vidare det bruk, som enligt vad
av statsrevisorerna påvisats i vissa fall gjorts av fonden, icke synes utskottet
överensstämma med fondens ändamål, vill utskottet framhålla vikten av, att
bestämda gränser uppdragas för järnvägsstyrelsens befogenhet härutinnanEmellertid
hava, enligt vad av vederbörande departementschef i statsverkspropositionen
till innevarande års riksdag upplysts, affärsverken anmodats
att gemensamt överlägga om grunderna för avsättning till och uttagning
från de vid verken befintliga förnyelsefonder, och torde alltså utredning i
denna fråga komma att inom den närmaste tiden föreligga. Med anledning
härav har utskottet allenast velat vad i ärendet förekommit för riksdagen

omförmäla.

12:o) Under statens affärsdrivande verk, statens järnvägar, § 15, hava
revisorerna framhållit, att utgifterna för de vid vissa av statens järnvägars
stationer inrättade anordningarna med plattformsspärr väsentligt överstiga
de härvid inflytande inkomsterna, men att det oaktat större delen av
nämnda inkomster alltjämt tillfölle statens järnvägars änke- och pupillkassa,
vilken dock knappast kunde anses vara i behov av detta tillskott då
kassans ekonomiska ställning vore synnerligen god.

Enligt revisorernas mening borde någon uppdelning av ifrågavarande
inkomst på statens järnvägar samt änke- och pupillkassan icke vidare
ifrågakomma utan borde de från plattformsanordningarna härflytande avgifterna
helt tillföras statens järnvägar.

Beträffande vad revisorerna i övrigt i denna fråga anfört hänvisar
utskottet till revisionsberättelsens del I sid. 105.

Med anledning av revisorernas anmärkning hava förklaringar avgivits
dels av järnvägsstyrelsen och dels av direktionen för statens järnvägars
änke- och pupillkassa, vilka förklaringar återfinnas i revisionsberättelsens
del III sid 188—190 och 199—200.

Då änke- och pupillkassans ekonomiska ställning torde vara synnerligen
gynnsam, synes det kunna ifrågasättas, huruvida inkomsterna av
spärranordningarna, vilka medföra avsevärda kostnader för järnvägarna,
alltjämt skola tillfalla ifrågavarande kassa. Med anledning av uttalande

Utskottst.

Fördelningen
av de från
spärranordningarna
vid
vissa järnvägsstationer

härflytande
avgifterna.

Utskottet.

12

Statsutskottets utlåtande Nr 87.

Utgifter för
representation
vid statens
järnvägar.

Utskottet.

Övriga anmärkningar.

av 1922 års statsrevisorer har emellertid utredning igångsatts rörande
den framtida beräkningen av dessa inkomstmedel, och har utskottet vid
sådant förhållande nu velat inskränka sig till att betona vikten av att
utredningen snarast slutföres. Utskottet har därför allenast velat vad i
ärendet förekommit för riksdagen

omförmäla.

13:o) Under statens affärsdrivande verk, statens järnvägar, § 20, hava
revisorerna, under erinran, att redan 1922 års revisorer ansett sig höra
uppmärksamma representationsanslagens användning vid vissa verk, däribland
statens järnvägar, gjort vissa erinringar med anledning av styrelsens
handhavande under år 1922 av ifrågavarande anslag så väl ur kostnadssynpunkt
som ur vissa principiella synpunkter. Revisorerna påpeka, bland
annat, i avseende å sättet för handläggningen av ifrågavarande ärenden*
att själva utanordningsbeslutet icke sällan fattats av samma person, som
attesterat och kvitterat räkningen, ett förfaringssätt, som enligt revisorernas
mening icke kan anses med god ordning överensstämmande. Revisorerna
framhålla slutligen, att järnvägsstyrelsens representationsplikt icke
hör få medföra, att såsom ett led i så gott som varje förhandling eller
sammanträffande med representanter från utländsk förvaltning skall ingå
anordnande på statens bekostnad av dyrbara festmåltider, där det övervägande
antalet deltagare utgöres av järnvägsstyrelsens egna tjänstemän Beträffande

vad revisorerna i övrigt härutinnan anfört hänvisas till
revisionsberättelsens del I sid. 108—111.

1 anledning av revisorernas uttalande har förklaring avgivits av järnvägsstyrelsen,
vilken förklaring återfinnes å sid. 198 i revisionsberättelsens
del in.

Utövandet av representation i viss omfattning anser utskottet vara en
förpliktelse för järnvägsstyrelsen, vilken följer av det internationella samarbetet
och förty ej kan frånkommas. Emellertid finner utskottet det
kunna ifrågasättas, huruvida icke styrelsen kunde utöva sitt värdskap
på ett enklare och för staten mindre kostsamt sätt, och har utskottet förty
ansett sig höra vad i ärendet förekommit för riksdagen

omförmäla.

14:o) Vad i övrigt blivit av revisorerna anmält och erinrat, har utskottet
funnit dels hava medfört åsyftad eller i utsikt ställd rättelse, dels vara
av vederbörandes utlåtande nöjaktigt förklarat, dels ej vara av den vikt*
att, oaktat förklaringen ej varit fullt tillfredsställande, någon rikdagens
åtgärd bort av förhållandena föranledas, dels slutligen icke hava varit av

Statsutskottets utlåtande Nr 87. 13

beskaffenhet att från utskottets sida påkalla något yttrande; vilket utskottet
skolat för riksdagen

anmäla.

Stockholm den 13 maj 1924.

På statsutskottets vägnar:

S. H. KVARNZELIUS.

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit.

från första kammaren: herrar S. H. Kvarnzelius, A. C. Lindblad, C. J■ G. Swartz, O.
V. B. Olsson, H. F. Lamm, C. P. V. Nilsson i Gränebo, 0. Bergqvist, J. G. Walles, E. A.
Hallin, J. Jeansson, I. Bergman i Tännäs och C. Johansson i Hälsingborg;

från andra kammaren: herrar A. Anderson i Råstock, K. V. Rydén, A. Wiklund, S.
Bengtsson i Norup, 0. H:son Waldén, C. R. Jansson i Falun, L. J. Carlsson-Frosterud, 0.
Olsson i Kullenbergstorp, J■ Jönsson i Revinge, J. D. Norman, A. Å. Törnkvist i Karlskrona
och S. Persson i Fritorp.

bihang till riksdagens protokoll 192i. 6 samt. H höft. (Nr 87.)

3

14

Statsutskottets utlåtande Nr 87.

Reservation

vid punkten 10 (de tekniska läroverken) av herrar O. U. B. Olsson,
I. Bergman i Tännäs, O. Olsson i Kullenbergstorp, J. D. Norman och S.
Persson i Fritorp, vilka ansett, att utskottet bort under denna punkt anföra
och föreslå följande:

»Under ecklesiastikdepartementet — — — — — — — (sid. 131—138).

Den av revisorerna verkställda utredningen rörande den tekniska undervisningen
har givit vid handen, att utbildningsmöjligheterna företrädesvis
å de kemiska och byggnadstekniska linjerna icke tagits i anspråk i den
omfattning, som vid den tekniska undervisningens omorganisation och vid
det i samband härmed beslutade inrättandet av speciella fackskolor för
dessa linjer torde hava beräknats. Denna nedgång i elevantal kan icke
tillskrivas den under de senare åren inträffade lågkonjunkturen, enär elevtillströmningen
till motsvarande linjer i de tekniska elementarskolorna före
omorganisationen ej varit större. Utskottet anser sig på grund härav
kunna med fog ifrågasätta, huruvida icke en omläggning av denna undervisning
bör äga rum, i syfte att begränsa statens utgifter för densamma,
genom undervisningsanstalternas koncentrerande till ett färre antal platser.
Eu omläggning i nu antydd riktning erfordrar emellertid en ingående
och allsidig utredning från Kungl. Maj:ts sida. I samband härmed synes
utskottet jämväl vederbörlig uppmärksamhet böra ägnas åt den nyligen
inrättade tekniska fackskolan för träindustri i Härnösand.

Utskottet hemställer,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
det Kungl. Maj:t täcktes låta verkställa utredning
rörande möjligheten till en begränsning av den
lägre tekniska undervisningen i kemi och husbyggnadslära
genom dess sammanförande till ett färre antal
läroanstalter, samt för riksdagen framlägga det förslag,
vartill sagda utredning må kunna giva anledning.»

Stockholm, Isaac Marcus’ Boktryckeri-Aktiebolag, 1924.