Statsutskottets utlåtande Nr 66.

1

Kr (><>.

Ankom till riksdagens kansli den 13 maj 1924 kl. 4 e. in.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av Skara—Timmersdala järnväg m. m. jämte i
ämnet väckta motioner.

(4:e avel.)

Uti en till riksdagen den 19 mars 1924 avlåten proposition, nr 177,
vilken för förberedande behandling hänvisats till statsutskottet, har Kungl.
Makt, under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden för samma dag, föreslagit riksdagen medgiva
dels att den statsverket för närvarande tillhöriga Skara—Timmersdala
järnväg må försäljas till Västergötland—Göteborgs järnvägsaktiebolag för
en köpesumma av 125,000 kronor och på villkor i övrigt i huvudsaklig
överensstämmelse med upprättat förslagskontrakt;

dels ock att, därest försäljning av Trollhättan—Nossebro järnväg för en
köpeskilling icke understigande 225,000 kronor kommer till stånd, nämnda
järnväg må upphöra att häfta såsom pant för statens fordran på grund av
beviljat statslån för nämnda järnvägs anläggning, i den mån samma fordran
överstiger köpeskillingen, i följd varav i järnvägen meddelad inteckning för
det överstigande beloppet må dödas, att i sammanhang därmed Trollhättan
—Nossebro järnvägsaktiebolag i likvidation må befrias från sin ansvarighet
för nämnda statslån, samt att köpeskillingens belopp må i järnvägen innestå
såsom lån, att jämte ränta betalas på villkor, som ovan angivits.

Beträffande utredningen i ämnet får utskottet hänvisa till åberopade statsrådsprotokollet.

I sammanhang med Kungl. Maj:ts ovanberörda förslag har utskottet till
behandling förehaft följande motioner, nämligen,

dels två likalydande, väckta den ena inom första kammaren (nr 276) av
herr E. P. Vrång m. fl. och den andra inom andra kammaren (nr 431) av
herr H. Bäcklund m. fl., däri hemställes, att Kungl. Maj:ts förenämnda
proposition nr 177 ej måtte av riksdagen bifallas;

dels ock två ävenledes likalydande, väckta den ena inom första kammaren
(nr 277) av herr K. Hemman och den andra inom andra kammaren (nr 432)
av herrar A. Hansson i Trollhättan och J. W. Billqvist, i vilka motioner
hemställts, att riksdagen med avslag å Kungl. Maj:ts proposition nr 177
ville i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om utredning rörande möjligliihang
till riksdagens protokoll 1924. 6 sant!. 39 höft. (Nr 60.) 1

2

Statsutskottets utlåtande Nr 66.

TJtskotiets

yttrande.

heten för staten att övertaga Trollhättan—Nossebro järnväg, och att intill
dess denna utredning blivit verkställd driften må genom statens försorg
uppehållas.

I fråga om de skäl motionärerna anfört till stöd för sina framställningar
får utskottet hänvisa till motionerna.

Med stöd av 46 § riksdagsordningen har utskottet infordrat järnvägsstyrelsens
och vattenfallsstyrelsens yttranden i ärendet (bil. A. och B.)

Förevarande proposition innefattar förslag om godkännande av försäljning
till Västergötland—Göteborgs järnvägsaktiebolag av dels Skara—
Timmersdala, dels ock Trollhättan—Nossebro järnvägar. Beträffande den
förstnämnda järnvägen, som efter exekutiv auktion övergått i statens ägo,
skulle staten, under förutsättning av bifall till det nu föreliggande försal
jningsförslaget, uppträda som säljare; i fråga åter om den senare järnvägen,
vilken ännu tillhör Trollhättan—Nossebro i likvidation varande
järnvägsaktiebolag, fordras för den föreslagna försäljningen statens samtycke
med hänsyn till den nedskrivning av det i järnvägen innestående
statslånet, som förutsättes för det ifrågasatta köpeavtalets genomförande.

Den för ifrågavarande båda banor erbjudna köpeskillingen uppgår för
Skara—Timmersdala järnväg till 125,000 kronor och för Trollhättan—
Nossebro järnväg till 225,000 kronor. I jämförelse med det av staten i
banorna nedlagda lånekapitalet te sig dessa köpesummor mycket låga.
Det sålunda nedlagda kapitalet uppgår nämligen till så betydande belopp
som i Skara—Timmersdalabanan 352,500 kronor och i Trollhättan—Nossebrobanan
555,000 kronor, vartill komma högst avsevärda ränteförluster
och ett i den senare banan av staten tecknat aktiekapital av 60,000 kronor.
Redan av denna anledning kan ifrågasättas, huruvida anbuden böra antagas,
desto mer som det är bekant, att orsaken till Trollhättan—Nossebrobanans
iråkade ekonomiska svårigheter till en icke ringa del härleder sig
från dess ofördelaktiga trafikavtal med den ifrågasatta köparen Västergötland—Göteborgs
järnvägsaktiebolag.

Såsom i vattenfallsstyrelsens yttrande belyses, har staten på grund av
sina anläggningar i Trollhättan ett direkt intresse av att icke avhända
sig dispositionsrätten över Trollhättan—Nossebrobanan. De nu föreliggande
trafiksvårigheterna för Trollhättan i form av dyrbara omlastningar
för stora partier gods, som skola befordras till landets östligare delar,
hava också gjort spörsmålet om Trollhättan—Nossebro järnvägs ombyggnad
till bredspårig med anslutning till lämplig station å stambanan Stockholm—Göteborg
till en fråga, vars lösning framstår som önskvärd.

Beträffande åter Skara—Timmersdala järnväg kan väl icke liknande
skäl anföras för denna banas bibehållande i statens ägo, men då villkoret
för inköp av denna bana är att även Trollhättan—Nossebro övergår

Statsutskottets utlåtande Nr 66.

3

till samma köpare, och priset måste anses för lågt i förhållande till banans
värde, bör staten ej nu avhända sig densamma.

Ingen av banorna synes sålunda behöva medföra någon förlust för staten,
om största möjliga förenkling i driften vidtages. Utskottet anser
således att ingen försäljning av ifrågavarande banor bör ifrågakomma,
åtminstone icke förrän — på sätt motionsvis yrkats och jämväl av vattenfallsstyrelsen
ifrågasatts — en utredning hinner åvägabringas rörande de
ekonomiska betingelserna för deras bibehållande i statens hand och eventuella
ombyggnad till bredspåriga. I avvaktan härpå torde deras trafikerande
kunna provisoriskt ombesörjas genom statens järnvägars föranstaltande.

Under åberopande av vad utskottet sålunda anfört hemställer utskottet,

att riksdagen med avslag å Kungl. Maj:ts förenämnda
proposition må i anledning av de av herr Vrång m. fl.
och herr Bäcklund m. fl. ävensom herr Heyman samt
herrar Hansson och Billqvist i ämnet väckta motionerna
hos Kungl. Maj:t anhålla om utredning rörande
möjligheterna för staten dels att övertaga Trollhättan—
Nossebro järnväg, dels ock att i sin ägo fortfarande
bibehålla Skara—Timmersdala järnväg.

Stockholm den 13 maj 1924.

På statsutskottets vägnar:

S. Ii. KVARNZELIUS.

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit:

från första kammaren: herrar S. H. Kvarnzelius, A. C. Lindblad, C. J. G. Swarlz,
O. U. B. Olsson, H. F. Lamm, C. P. V. Nilsson i Gränebo, O. Bergqvist, J. G■ Walles, E. A.
Hallin, J. Jeansson, I. Bergman i Tännäs och C. Johansson i Hälsingborg;

från andra kammaren: herrar A. Anderson i Råstock, K. V. Rydén, A. Wiklund, SBengtsson
i Norup, O. H:son Waldén, C. R. Jansson i Falun, L. J. Carlsson-Frosterud, J.
Jönsson i Revinge, J. D. Norman, A. Å. Törnkvist i Karlskrona, G. A. Johanson i Hallagården
och S. Persson i Fritorp.

4

Statsutskottets utlåtande Nr 66.

Reservation

av herrar S. H. Kvarnzelius, C. J. G. Swartz, N. F. Lamm, E. A.
Hallin, J. Jeansson, A. Anderson i Råstock, A. Wiklund och A. Å. Törnkvist
i Karlskrona, vilka ansett, att utskottets yttrande och förslag bort
hava följande lydelse:

»Även om den för ifrågavarande banor bjudna köpeskillingen framstår
som låg i jämförelse med storleken av det av staten nedlagda lånekapitalet,
torde dock det nu framlagda avvecklingsförslaget böra godtagas. Genom
de båda bandelarnas försäljning till Västergötland—Göteborgs järnvägsaktiebolag
skulle de komma att inordnas i ett smalspårigt järnvägssystem,
till vilket de ur järnvägsteknisk synpunkt närmast höra, och trygghet
vinnas för deras framtida trafikerande på det ekonomiskt mest rationella
sättet.

Att, såsom motionsvis antytts, banorna framdeles skulle befinnas lämpligen
böra ombyggas till bredspåriga och upptagas bland statens järnvägar,
är enligt vad järnvägsstyrelsen ådagalagt föga sannolikt. Det torde
därför knappast böra ifrågakomma att genom en med tanke härpå utförd
ytterligare utredning uppskjuta ärendets avgörande samt därmed också
äventyra den nu uppgjorda avvecklingsplanen. Tillräcklig trygghet i angivna
hänseende kan enligt utskottets mening vinnas genom att koncessionsbestämmelserna
för de båda bandelarna ändras på av järnvägsstyrelsen —
med föranledande av de i motionerna gjorda påpekandena — föreslaget sätt.
Härigenom skulle nämligen öppnas möjlighet för staten att, när staten så
finner för gott, inlösa banorna för den nu betingade köpeskillingen med
tillägg allenast för kostnaderna för eventuella utvidgningar och förbättringar.

Utskottet, som alltså finner sig böra med nyss angivet tillägg tillstyrka propositionen,
vill emellertid — i enlighet med vad i propositionen beträffande
Trollhättan—Nossebrobanan förutsatts — uttala, att hinder icke bör möta
för Kungl Maj:t att underkasta ärendet förnyad omprövning, därest exempelvis
på grund av under närmaste tiden avgivet förmånligare anbud på någon
av banorna frågan om dessas försäljning skulle komma i förändrat läge.

Utskottet får alltså hemställa,

I) att riksdagen i anledning av Kungl. Maj:ts förevarande
proposition må medgiva, att, under villkor om rätt för
staten att inlösa Skara—Timmersdala järnväg och Trollhättan—Nossebro
järnväg för avtalade köpeskillingen med
tillägg allenast för utförda anläggningar, utvidgningar
och förbättringar, i huvudsaklig överensstämmelse med

Statsutskottets utlåtande Nr 66.

5

vad i järnvägsstyrelsens skrivelse till statsutskottet den 28
april 1924 föreslagits,

a) den statsverket för närvarande tillhöriga Skara—
Timmersdala järnväg må försäljas till Västergötland—
Göteborgs järnvägsaktiebolag för en köpesumma av
125,000 kronor och på villkor i övrigt i huvudsaklig
överensstämmelse med upprättat förslagskontrakt;

b) därest försäljning av Trollhättan—Nossebro järnväg
för en köpeskilling ieke understigande 225,000 kronor
kommer till stånd, nämnda järnväg må upphöra att
häfta såsom pant för statens fordran på grund av bebeviljat
statslån för nämnda järnvägs anläggning, i den
mån samma fordran överstiger köpeskillingen, i följd
varav i järnvägen meddelad inteckning för det överstigande
beloppet må dödas, att i sammanhang därmed
Trollhättan—Nossebro järnvägsaktiebolag i likvidation
må befrias från sin ansvarighet för nämnda statslån,
samt att köpeskillingens belopp må i järnvägen innestå
såsom lån, att jämte ränta betalas på villkor, som i statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden den 19 mars
1924 angivits;

II) att herrar Vrangs m. fl., Bäcklunds m. fl., Heymans
samt Hanssons i Trollhättan och Billqvists i ämnet
väckta motioner må anses besvarade genom vad utskottet
här ovan anfört och hemställt.»

6

Statsutskottets utlåtande Nr 66.

Bilaga A.

Till riksdagens statsutskott.

Genom kungl. brev den 11 april 1924 har järnvägsstyrelsen anbefallts
avgiva yttrande över följande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 177, angående försäljning av Skara—Timmersdala järnväg m. m. inom
riksdagen väckta motioner, nämligen i första kammaren nr 276 och 277
samt i andra kammaren nr 431 och 432. Till åtlydnad av nämnda kungl„
brev får styrelsen anföra följande.

I motion i första kammaren nr 276 av herr Vrång in. fl. — med vilken
motion i andra kammaren nr 431 av herr Bäcklund m. fl. är likalydande

— göres gällande, dels att Skara—Timmersdala järnväg i statens hand
skulle giva större intäkt än räntan å den erbjudna köpesumman av
125,000 kronor, dels att staten ej borde avhända sig'' Skara—Timmersdala
järnväg, förrän frågan om inlandsbanans sydliga sträckning blivit definitivt
avgjord.

Beträffande frågan om köpesummans skälighet får erinras, att densamma
prövats av en sakkunnig nämnd, och att järnvägsstyrelsen i skrivelse
den 9 mars 1924 ansett sig kunna tillstyrka den försäljningssumma,
vartill nämnden kommit, varvid styrelsen naturligtvis tagit under noggrant
övervägande, huruvida ett större belopp kunde vara berättigat med
hänsyn till den sannolikt blivande nettoinkomsten vid järnvägens trafikering
som statsbana. I denna del torde nu böra tilläggas, att under senaste
året och följaktligen sedan styrelsens i motionen omnämnda till
riksgäldskontoret ställda skrivelse av den 27 april 1923 avlåtits, förutsättningarna
för eu lönande drift å banan blivit ej oväsentligt försämrade
på grund av redan genomförda eller för kalktrafikens bestånd sannolikt
framdeles nödvändiga fraktnedsättningar. Banans trafikinkomster äro
nämligen i hög grad avhängiga av kalktransporterna och följaktligen särskilt
bestämmelserna angående statsbidrag för transport av jordbrukskalk.

— Järnvägsstyrelsen är alltså fortfarande av den uppfattningen, att den
för Skara—Timmersdala järnväg erbjudna köpesumman överstiger banans
affärsvärde för statens järnvägar.

Av större betydelse kan synas vara motionärernas erinran, att frågan
om inlandsbanans sydliga sträckning bör vara definitivt avgjord, innan
beslut träffas om försäljning av Skara—Timmersdala järnväg, vilken kan
tänkas komma att efter ombyggnad delvis ingå i en till Falköping eller
Herrljunga ledande inlandsbana. Bärigheten av detta skäl skall nedan
prövas.

Styrelsen vill först erinra, att tanken på inlandsbanans fortsättning
söder om Kristinehamn framförts väsentligen med hänsyn till transitotrafiken
mellan inlandsbanan och Göteborg. Enligt gällande samtrafik,sregler
skall denna framföras över enskild järnväg, om ej förkortningsbana
bygges. Det är emellertid ingalunda säkert, att detta skäl, vilket
tillmätts avgörande vikt — senast av 1922 års riksdags andra kammares
tredje tillfälliga utskott —- kommer att bliva bestående.

Med förevarande fråga förhåller det sig på följande sätt. Det från in -

Statsutskottets utlåtande Nr 66.

7

1 andsbanans stationer norr om Herrhult — föreningsstation mellan inlandsbanan
och Bergslagsbanan — avsända, till Göteborg gående godset,
inledes för närvarande vid nämnda station å Bergslagsbanan. Vägskillnaden
är emellertid icke stor, i det att vägen över Bergslagsbanan är 304
kilometer och över statens järnvägar via Laxå 333 kilometer. Frågan om
godssamtrafikens nyordning vid de svenska järnvägarna står på dagordningen,
och torde med skäl kunna ifrågasättas, huruvida icke härvid sådana
ändrade bestämmelser angående samtrafiksvägarna kunna komma
att träffas, att godset mellan samtliga inlandsbanans stationer och Göteborg
kommer att, om ingen förkortningsbana bygges, få framföras över
statens järnvägar via Laxå. Innan beslut i denna fråga träffats, kan i
varje fall ingen slutgiltig utredning göras angående de ekonomiska förutsättningarna
för inlandsbanans sammanknytning med västra stambanan.

Av det material för bedömande av dessa förutsättningar, som inom styrelsen
insamlats, får emellertid anses tydligt framgå, att om en förkortningsbana
överhuvudtaget skall byggas, av de tre ifrågasatta huvudsträckningarna
för densamma, nämligen Kristinehamn—Töreboda, Kristinehamn—Falköping
och Kristinehamn—Herrljunga, den första sträckningen
*bör givas obetingat företräde.

Vägen över Töreboda blir nämligen kortast, i det att banlängden Herrhult—Göteborg
för närvarande är och enligt olika alternativ skulle bliva
följande:

över nuvarande järnvägar:

Bergslagernas järnväg ................................................................ km. 304

Statens järnvägar via Laxå........................................................ » 333

Efter förkortningsbanans byggande:

Via Kristinehamn—Töreboda .................................................... » 300

» » —Falköping (olika alt.)................................ » 315 resp.

319 »
324

» » —Herrljunga (olika alt.) ............................ » 298 »

302 »
307.

Vägen över Kristinehamn—Töreboda skulle sålunda bliva väsentligt
kortare än vägen över Falköping och ungefär likvärdig i längd med vägen
över Kristinehamn—Herrljunga i dess kortaste alternativ.

Beträffande Herrljunga som anslutningsstation får också erinras, att
man genom att välja densamma förlorar den mycket önskvärda anslutningen
med linjen Falköping—Jönköping—Nässjö.

Av särdeles stor vikt är givetvis, att för en förkortningsväg Kristinehamn—Töreboda
erfordras vida färre nybyggda kilometer än för förkortningsvägen
över Falköping eller Herrljunga på sätt nedanstående uppgifter
visa.

Erforderliga nya statsbanelinjer,
inkl. ombyggda smalspåriga
banor kilometer

Kristinehamn—Töreboda ................................................... 73

» —Falköping.................................................... lägst 158, högst 167

» —Herrljunga ................................................ » 175, » 184

8

Statsutskottets utlåtande Nr t>6.

En anslutning vid Töreboda ställer sig ock i kostnadshänseende proportionsvis
ungefärligen så mycket billigare än en anslutning över Falköping
eller Herrljunga som nybyggnadskilometerna bliva färre.

Visserligen har gjorts gällande, att, om inlandsbanan bygges fram till
Falköping eller Herrljunga, behov av dubbelspår mellan Töreboda och
Falköping eller Herrljunga skulle senare inträda, men detta är icke riktigt,
enär den från och till inlandsbanan överförda trafiken bleve relativt
så obetydlig i jämförelse med västra stambanans totala trafik, att dess
avledande icke kan öva något som helst inflytande på en framtida fråga
om dubbel spårsbyggnad.

Beaktas får även, att efter västra stambanans elektrifiering transportkostnaderna
på västra stambanan — per kilometer räknat — komma att
ställa sig vida lägre än transportkostnaderna på en nyanlagd västligare
ånglokomotivbana.

Som förkortningsbana betraktad blir Törebodalinjen alltså väsentligt
överlägsen de övriga alternativen. Förespråkarne för dessa ha också i
huvudsak framhållit den förbättring, som genom inlandsbanans neddragning
över Skara och Mariestad skulle inträda i de berörda bygdernas
transportförhållanden. Av inom järnvägsstyrelsen verkställda utredningar
har emellertid framgått, att till en inlandsbana genom Västergötland,
vilken sträckning den än må få, kommer att från landskapet föras endast
eu relativt obetydlig trafik. Detta är mycket naturligt, då ju dels inlandsbanans
trafikområde blir snävt begränsat av i öster och i väster gående
banor, dels det smalspåriga västgötanätets trafik särskilt med Göteborg
naturligtvis kommer att allt framgent transporteras å den kortaste vägen,
d. v. s. över den smalspåriga Västergötland—Göteborgs järnväg.

Några siffror är styrelsen icke i tillfälle att meddela, det är emellertid
uppenbart, att den ifrågasatta banans lokaltrafik icke kommer att stå i
någon rimlig proportion till den tekniska utrustningen eller anläggningskostnaden.

Under intrycket från högtrafiksåren 1916—1917 framhölls, på sin tid av
intressenter för Falköpingsalternativet, att det smalspåriga järnvägsnätet
i Skaraborgs län vore oförmöget att på ett fullt tillfredsställande sätt fylla
sitt trafikQpirådes behov av kommunikationer och att en normalspårig
järnväg vore behövlig för möjliggörande av transporter utan omlastning.
En inom järnvägsstyrelsen verkställd undersökning gav emellertid vid
handen, att enbart en inlandsbana över Mariestad och Skara icke skulle
föranleda någon mera betydande minskning av antalet omlastningar.

För närvarande är trafiken ingalunda så stor, att det smalspåriga nätets
kapacitet ens fullt utnyttjas, och torde detsamma bli fallet jämväl under
den framtid, som man nu kan försöka överblicka. Skulle emellertid
inom en sannolikt ganska avlägsen framtid trängande behov uppstå av
normalspårig järnväg i västra Västergötland, så torde, enligt vad berörda
utredning visat, den enda effektiva åtgärden vara att ombygga Västergötland—Göteborgs
järnvägsnät samt därmed sammanhängande linjer till
normal spårvidd. De tidigare hysta planerna i sådan riktning torde vill
sannolikt komma att framdeles fullföljas, när tiden härför kan anses
mogen.

Det torde av anförda skäl få anses som ytterst osannolikt, att inlandsbanan
kommer att sammanknytas med Alstra stambanan \dd Falköping
eller Herrljunga, varför Skara—Timmersdala järnväg icke kan behö\ra
reserAreras för detta ändamål.

Statsutskottets utlåtande Nr 66.

9

Då emellertid lrågan om inlandsbanans sträckning ännu icke är definitivt
avgjord, synes riksdagen för att för alla eventualiteter säkerställa
statens intressen med skäll kunna i försåtjningskontraktet fordra inryckande
av bestämmelser, innebärande dels ett medgivande från köparens
sida, att koncessionsbestänrmelserna för Skara—Timmersdala järnväg
ändras i så måtto, att staten bliver berättigad inlösa banan för ett belopp,
motsvarande densammas bokförda värde — d. v. s. den avtalade köpeskillingen
ökad med kostnaderna för de nyanläggningar, utvidgningar och
förbättringar, som kunna komma att utföras å banan — dels en förplik
telse stadgas för köparen att föra sina räkenskaper så, att nämnda bokförda
värde kommer att separat framgå.

Beträffande järnvägen Trollhättan—Nossebro hemställes i motion i första
kammaren nr 277 av herr Heyman — med vilken motion nr 432 i andra
kammaren av herrar Hansson i Trollhättan och Billqvist är likalydande
—- att riksdagen med avslag på Kung]. Maj:ts proposition nr 177, bl. a.
gående ut på åtgärder till möjliggörande av Trollhättan—Nossebro järn
vägs försäljning till visst enskilt bolag, ville i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa om utredning rörande möjligheten för staten att övertaga Trollhättan—Nossebro
järnväg och att, intill dess denna utredning blivit verkställd,
driften må genom statens försorg uppehållas. Av motiveringen
framgår, att i motionerna avses byggande av en normalspårig statsbana
Vårgårda—Trollhättan, som skulle i sig upptaga den smalspåriga banan
Trollhättan—Nossebro.

Vad styrelsen anfört angående skäligheten av det erbjudna försäljnings
priset vid Skara—Timmersdala järnväg, äger — med undantag för den det
som avser kalktransporterna — full tillämpning även beträffande försälj
ningspriset för Trollhättan—Nossebro järnväg.

Huvudskälet för motionen om avslag å Kungl. Maj:ts proposition är
emellertid, att motionären förmenar, att statens intressen kräva anläggare
det av normalspårig bibana till Trollhättan. Styrelsen vill då främst er
inra, att enligt den i vårt land följda järnvägsplanen, byggandet av biba
nor principiellt är överlåtet åt den enskilda företagsamheten. Detta ute
sluter naturligtvis dock icke möjligheten att även bibanor i södra Sverige
kunna byggas som statsbanor.

Fråga är emellertid, om bärande skäl härför finnas i förevarande fall.
Det förhållandet, att staten är ägare av stora anläggningar i Trollhättan
och i anledning härav särskilt starkt understött tillkomsten av den enskilda
järnvägen Trollhättan—Nossebro, torde icke kunna anföras som avgörande
skäl för sagda järnvägs ombyggnad till normalspårig och banans
vidare utbyggnad till västra stambanan. Med den förefintliga järnvägen
torde nämligen i främsta rummet hava avsetts att erhålla förbindelse mel
lan Trollhättan och kringliggande jordbruksbygd samt ökad trafik å
Trollliätte kanal. I intetdera hänseendet synes någon nämnvärd förbätt
ring vara att ernå genom den ifrågasatta utbyggnaden till västra stambanan.
Dessutom är ju stor skillnad mellan vattenfallssstyrelsens av motionärerna
åberopade aktieteckning på 60,000 kronor och en helt ny stats
bana, dragande en kostnad av ett flertal miljoner. — Det torde böra erin
ras, att kostnaden för den ifrågasatta ombyggnaden av järnvägen Troll
h ättan—Nossebro ej kan förväntas bli särdeles mycket lägre än nybyggnadskostnaden
för en normalspårig bana av samma sträckning.

Att visst intresse för den stora trollhätteindustrien föreligger att erhålla
normalspårig förbindelse även österut till västra stambanan, är där Bihang

till riksdagens protokoll 1924. G samt. 39 höft. (Nr 66)

2

10

Statsutskottets utlåtande Nr 66.

emot tydligt och framgår jämväl av det gjorda uttalandet från Stallbacka
industriidkares förening. För närvarande gäller, att samtrafiksvägen
österut går över Nossebro och Gårdsjö, vid vilken senare station godset
omlastas. Önskar trafikant få godset befordrat över normalspårig järnväg,
liar han att först destinera godset till Öxnered eller annan lämplig station
och där föranstalta om godsets omexpediering. Vid dylikt befordringssätt
uppstå emellertid ökade kostnader, som det är naturligt, att industrien vill
komma ifrån. Härför kräves emellertid icke, att direkt normalspårig
järnväg bygges mellan Trollhättan och västra stambanan, utan kan det
åsyftade målet i det väsentliga nås genom en omändring av de nuvarande
reglerna för samtrafiksvägarnas bestämmande.

I själva verket har ock 1907 års järnvägstaxekommitté, med beaktande
av angelägenheten att i dylika fall underlätta för* trafikanten att få godset
befordrat utan omlastning, föreslagit, att gods kan befordras på direkt
iraktsedel även å den normalspåriga vägen, om trafikanten så önskar. Styrelsen
har anledning tro, att en dylik bestämmelse inom få år kommer att
fastställas. Vid sådant förhållande förfaller enligt styrelsens uppfattning
i huvudsak det av motionären anförda huvudskälet för en utredning rotande
möjligheten för staten att övertaga Trollhättan—Nossebro järnväg'',
varmed ju enligt motiveringen förstås möjligheten att bygga en normalspårig
järnväg mellan västra stambanan och Trollhättan.

Ytterligare vill styrelsen i detta sammanhang nämna, att Trollhättans
trafik till alldeles övervägande del är inriktad på Göteborg, och att den
trafik, som går mellan Trollhättan och västra stambanan över Gårdsjö, är
relativt obetydlig. År 1923, som för järnvägarna i allmänhet icke var något
särskilt ogynnsamt år, uppgick densamma enligt föreliggande uppgifter
till cirka 8,000 ton, lågtrafiksåret 1922 däremot till 4 å 5,000 ton. Banans
hela godstrafik var under vart och ett av dessa år cirka 22,000 ton.
Till jämförelse må nämnas, att å sträckan Alingsås—Falköping Ranten,
där den ifrågasatta järnvägen skulle tillstöta, under år 1922 — vilket, som
nämnt, var ogynnsamt — antalet godstonkilometer per bankilometer uppgick
till cirka. 585,000. Det torde följaktligen vara uppenbart, att omskrivna
samtrafik ingalunda kan motivera byggandet av en ny normalspårig
utfartsväg till västra stambanan.

Av anförda skäl anser sig styrelsen böra avstyrka den gjorda motionen
om utredning. Vill man mellertid för framtiden hålla alla möjligheter
öppna, torde detta lämpligast kunna vinnas genom ett fullständigande av
köpeavtalet med bestämmelser av det innehåll, som ovan angivits för
Skara—Timmersdala järnväg.

Järnvägsstyrelsen får alltså för sin del bestämt tillstyrka, att riksdagen
måtte bifalla Kungl. Maj:ts proposition nr 177, eventuellt med villkor, att
ovan angivna tillägg till köpekontraktet godkännas av Västergötland—
G öteborgs järnvägsaktiebolag.

Stockholm den 28 april 1924.

Kungl. Järnvägsstyrelsen.

IVAR VIRGIN.

Erik Malmkvist.

Tjf.

Statsutskottets utlåtande Nr 66.

11

Billiga B.

Till riksdagens statsutskott.

Sedan Kungl. Maj:t anbefallt vattenfallsstyrelsen att till riksdagens
statsutskott skyndsamt avgiva yttrande över följande i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition nr 177, angående försäljning av Skara—Timmersdala
järnväg m. in., inom riksdagen väckta motioner, nämligen i
första kammaren nr 276 och 277, samt i andra kammaren nr 431 och 432,
får vattenfallsstyrelsen härmed i ärendet anföra följande.

Beträffande Skara—Timmersdala jiirnväg har vattenfallsstyrelsen ej direkt
några intressen att bevaka, varför frågan om denna banas försäljning
för vattenfallsstyrelsen i detta sammanhang endast har betydelse, på
grund av att i föreliggande anbud från Västergötland — Göteborgs järnvägsaktiebolag
förutsatts, att såväl Trollhätte—Nossebro järnväg som
Skara—Timmersdala järnväg skulle samtidigt förvärvas av nämnda bolag.
Vattenfallsstyrelsen saknar därför anledning att särskilt yttra sig närmare
om Skara—Timmersdala järnväg, men vill dock framhålla, att enligt de i
motionen upptagna kalkylerna någon större ekonomisk fördel ej skulle
beredas staten genom föreliggande anbuds antagande.

I avseende på Trollhätte—Nossebro järnväg — vars tillkomst vattenfallsstyrelsen
på sin tid befordrade, bland annat, genom att i företaget, efter
begärt medgivande, teckna aktier för statens räkning till ett belopp av
60,000 kronor — har däremot vattenfallsstyrelsen rätt avsevärda intressen
att bevaka.

Banan byggdes ursprungligen i huvudsak för att bereda Trollhättan
ökad tillförsel av lantmannaprodukter in. m., men å densamma hava
även — särskilt under vissa tider — framförts ganska betydande godskvantiteter
till och från statens industriområde vid Stallbacka i Trollhättan.
Det i två av här ifrågavarande motioner framställda förslaget om
utredning rörande möjligheten för staten att övertaga Trollhätte—Nossebro
järnväg har vattenfallsstyrelsen därför all anledning att understödja,
så mycket mer som redan förebragta utredningar giva vid handen att,
under förutsättning av ett lämpligt ordnande av trafiken, driften å denna
bana bör kunna väl förränta ett kapital ej obetydligt större, än den nu
erbjudna försäljningssumman.

Ett utsträckande av utredningen till att omfatta även Trollhättan—
Nossebro järnvägs ombyggande till normal spårvidd och fortsättande av
densamma till lämplig anslutningsstation å västra stambanan skulle enligt
vattenfallsstyrelsens mening vara synnerligen önskvärt, då genom ett sådant
projekts genomförande en ny bredspårig förbindelse skulle erhållas
för Trollhättan, frånsett de ökade utvecklingsmöjligheter, som härmed
skulle beredas för en ganska vidsträckt del av Västergötlands landsbygd.
Av särskild betydelse skulle denna direkta förbindelse mellan statsbanenätet
och Trollhättan bliva för industriföretagen vid Trollhättan, såsom
även betonats uti skrivelse från Stallbaoka industriidkares förening
u. p. a., återgiven i ifrågavarande motioner, varjämte ej böra förbises de
fördelar, som kunna följa av, att statsbanenätet härigenom skulle erhålla
direkt anslutning till hamnanläggningen vid Stallbacka.

12

Statsutskottets utlåtande Nr 66.

Vattenfallsstyrelsen får med hänsyn till vad nu anförts, tillstyrka att
utredning verkställes, dels om möjligheten för staten att övertaga Trollhättan—Nossebro
järnväg dels även om de ekonomiska förutsättningarna
för samma järnvägs ombyggande till normalspårvidd och fortsättande
till lämplig station å västra stambanan, allt givetvis under förutsättning
att banans drift kan på nöjaktigt sätt ordnas under den tid utredningen
pågår.

Stockholm den 19 april 1924.

F. V. HANSEN.

K. A. Fhöman.

Stockholm, Isaac Marcus’ Boktryckeri-Aktiebolag, 1924.