Andra lagutskottets utlåtande nr 40.

1

Nr 40.

Ankom till riksdagens kansli den 2 juni 1924 kl. 5 e. m.

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående förslag
till dels vanhävdslag dels ock lag om skydd för
åbyggnader å jordbruksfastighet.

Andra lagutskottet har till behandling i ett sammanhang föreliaft till lagutskott
hänvisade motionen nr 93 i första kammaren av herrar Lindhagen,
Möller, Gustaf Nilsson i Kristianstad, Sandler, Olsson i Göteborg och Wigforss
samt motionen nr 174 i andra kammaren av herrar Johansson i Uppmälby,
Branting, Larsson i Västerås, Hansson i Stockholm, Thorsson, Eriksson
i Grängesberg, Anderson i Kåstock, Engberg, Sävström och Johanson i Stockholm.

I motionerna, vilka äro likalydande, har yrkats, att riksdagen måtte

1) i skrivelse hos Kungl. Maj:t hemställa, att Kung! Maj:t ville låta
skyndsamt utarbeta och för riksdagen framlägga förslag till vanhävdslag enligt
i motionen nr 87 i första kammaren närmare angivna huvudgrunder;
samt

2) för sin del antaga följande

Förslag

till

Lag

om skydd för åbyggnader å jordbruksfastighet.

1 §■

Å fastighet, tillhörig bolag eller ekonomisk förening eller enskild person,
vilken ej är mantalsskriven å fastigheten eller å annan därmed sambrukad
fastighet samt uppenbarligen besitter fastigheten huvudsakligen för att tillgodogöra
sig skogsavkastningen eller eljest i spekulationssyfte, må boningshus
eller ekonomibyggnad, som avses för drivande av jordbruk, icke nedrivas,
från fastigheten såsom särskild brukningsdel bortföras eller lämnas
att förfalla.

Lag samma vare beträffande torp eller annan dylik kameralt osjälvständig
jordbrukslägenhet, oavsett vem som är ägare till huvudfastigheten.

Vad sålunda stadgats äger ej tillämpning, då åtgärden uppenbarligen är
till gagn för bildandet av bärkraftiga, av självständiga jordbrukare innehavda

Bihang till riksdagens protokoll 1924. 9 sand. 2 avd. 36 höft. Nr 40. 116424 1

Länsstyrelsernas
ämbetsberättelser
i
slutet av
1800-talet.

2 Andra lagutskottets utlåtande nr 40.

jordbruk och därigenom ej obehörigen förhindras uppkomsten av ett större
antal dylika jordbruk, så ock då genom nybyggnad eller annorledes åbyggnad
ej vidare är behövlig för det jordbruk, som den tidigare tjänat.

2 §•

Det åligger jordbrukskommissionen eller, där sådan icke finnes, länsstyrelsen,
envar inom sitt län, att övervaka vad i 1 § föreskrivits.

Kommunalnämnd, nämndeman, skiftesgodman, lantbruksingenjör, lantmätare,
länsagronom och jordbrukskonsulent äga att medverka vid utförande
av denna jordbrukskommissionens eller länsstyrelsens uppgift. I övrigt
äger envar att göra anmälan om sådan vanvård av byggnad, som med denna
lag avses.

3 §•

Där på grund av inkommen anmälan eller eljest jordbrukskommission
eller länsstyrelse finner skälig anledning antaga, att åbyggnad är utsatt för
sådan vanvård, som ovan förmäles, äger kommissionen eller länsstyrelsen
att med ärendet vidare förfara på sätt i lagen den 25 juni 1909 angående
uppsikt å vissa jordbruk i Norrland, Dalarne och Värmland i tillämpliga
delar finnes stadgat och äger därvid nämnda lags bestämmelser även i övrigt
tillämpning.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då den enligt därå meddelad
uPP&ift av trycket utkommit i Svensk författningssamling.

År för något fall den i 3 § omnämnda norrländska uppsiktslagen tillfyllest
för ett lika verksamt avhjälpande av det med förevarande lag avsedda missförhållandet,
skall den förra lagen äga tillämpning.

Vanhävdslag.

Det har sedan gammalt i vårt land varit ett statsintresse att förhindra
att jordens avkastningsförmåga genom vanhävd för framtiden i avsevärdare
mån reduceras. Ända till slutet av 1700-talet gällde härutinnan föreskrifter,
vilka i vidsträckt mån inskränkte ägarens disposititionsrätt över hans jord.
Först genom förordningen den 21 februari 1789 vann såsom en avspegling
av de ekonomiska frihetsteorier, som under detta århundrade gjorde sig
gällande, grundsatsen om ägarens fria och oinskränkta dispositionsrätt över
jorden fullt burskap i vårt rättssystem.

Under de sista årtiondena av 1800-talet började emellertid en reaktion
göra sig gällande mot de i förevarande fråga härskande åskådningarna. Närmaste
anledningen härtill var att söka i de svåra missförhållanden, som
uppstått genom trävaruindustriens omfattande jordförvärv i Norrland. I
sina ämbetsberättelser påyrkade sålunda länsstyrelserna i Västernorrlands
och Västerbottens län åtgärder mot den vanvård av jordbruket, som i stor
omfattning förekom å sågverksägares och trävaruhandlares hemman.

3

A tillra lagutskottets utlåtande nr 40.

Vid riksdagen 1898 väcktes av sexton norrlandsrepresentanter en motion om Riksdagarna,
skrivelse till Kungl. Maj:t med begäran om förslag till lagbestämmelser om 1S98 och idol.
skyldighet för sågverksbolag i Norrland och Dalarne att på sätt om kronohemman
vore stadgat så till byggnader som ägornas hävd underhålla bolagen
tillhöriga jordbruksfastigheter. Motionen vann ej riksdagens bifall.

1 anledning av väckt motion beslöt emellertid riksdagen ar 1901 skrivelse
till Kungl. Maj:t med begäran om utredning, huruledes genom lagstiftningseller
andra särskilda åtgärder den självägande jordbrukande befolkningens
ställning i Norrland och Dalarne måtte kunna vidmakthållas och stärkas
och jordbrukets utveckling i nämnda landsdelar befrämjas ävensom om framläggande
för riksdagen av de förslag, vartill förhållandena kunde föranleda Denna

riksdagens skrivelse föranledde Kungl. Maj:t att tillsätta en kom- Norrlandsmitté
för utredning av norrlandsfrågan (den s. k. norrlandskommittén). Denna kommittén.
avgav på hösten år 1904 ett betänkande, innefattande utom en allmän utredning
i norrlandsfrågan ett flertal lagförslag i de olika ämnen, som tillhörde
sagda fråga. Bland dessa lagförslag var jämväl ett med bestämmelser till
förekommande av vanhävd å vissa jordbruk i Norrland och Dalarne.

Förslaget avsåg jord, tillhörig bolag, föreningar för ekonomisk verksamhet
och s. k. skogsspekulanter. Det var avsett att äga tillämpning även å utarrenderade
fastigheter.

Tre reservanter inom kommittén (H. Claeson, F. Kempe och A. Lindman)
framlade i gemensam reservation ett särskilt förslag till vanhävdslag. Den
viktigaste olikheten mellan detta förslag och majoritetens var, att reservanterna
inbegrepo alla jordägare under lagen, bkadan för det allmänna,
framhöllo de, bleve lika stor om vanhävdande av jord förekom på det ena
eller det andra hemmanet. Det komme vidare att väcka rättmätig harm, att
lagen ej gällde mot en jordägare, som gjorde sig skyldig till uppenbar vanhävd,
lika väl som mot hans granne, vilken senare endast i lika eller kanske
i mindre grad gjorde sig skyldig till samma fel.

Vid 1907 års riksdag framlade Kungl. Maj: t proposition med förslag till Riksdagarna
vanhävdslag. I stort sett överensstämde detta förslag med det av norrlands- 1907och 1908.
kommittén framlagda förslaget. Lagens tillämplighetsområde hade dock i
propositionen givits en omfattning, som närmast överensstämde med den av
herrar Claeson in. fl. avgivna reservationen. I propositionen föreslogs nämligen,
att lagen skulle gälla all i enskild ägo varande jord. Som motivering
till denna utvidgning av lagens tillämplighetsområde anfördes i propositionen,
att det visserligen måste medgivas, att det endast varit å bolags och skogsspekulanters
jord, som de missförhållanden, vilka pakallade lagstiftningens
ingripande, i någon betänkligare grad framträtt. Men då lagen grundade
sitt berättigande på den skada för det allmänna, som förorsakades av en
svårare vanhävd, samt denna skada vore lika stor i vems hand det vanhävdade
hemmanet än befunne sig, syntes följdriktigheten kräva att lagen
utsträcktes att gälla all i enskild ägo varande jord. Från lagens tillämpning
skulle dock undantagas jordägare, som på grund av fattigdom eller annan
giltig orsak vore urståndsatt att avhjälpa vanhävden.

Riksdagen

1909.

Lagen den
25 juni 1909
angående
uppsikt över
vissa jordbruk
i Norrland,
Dalarne och
Värmland.

4 Andra lagutskottets utlåtande nr 40.

Lagutskottet förklarade sig icke kunna i oförändrat skick godkänna den
av Kung! Maj:t framlagda propositionen utan framlade i stället i sitt utlåtande
ett förslag, som i huvudsak överensstämde med norrlandskommitténs.
Kamrarna stannade vid olika beslut. I första kammaren avslogs utskottets
förslag, medan andra kammaren godkände detsamma. Frågan hade sålunda
fallit.

Vid följande årets riksdag återkom frågan i form av motioner. Kamrarna
stannade emellertid även då i olika beslut, i följd varav frågan ånyo förföll.

Vid riksdagen 1909 framlade Kungl. Maj:t i proposition ett nytt förslag
till vanhävdslag, vilket i rätt väsentlig män avvek från 1907 års proposition.
Lagen skulle sålunda endast vara tillämplig å bolag, ekonomiska föreningar
och skogsspekulanter tillhöriga fastigheter, som icke voro utarrenderade enligt
den norrländska arrendelagen. I anledning av propositionen väcktes
två motioner, avseende olika ändringar i densamma.

Lagutskottet tillstyrkte Kungl. Maj:ts förslag så gott som oförändrat. I
avgiven reservation påyrkades en sådan formulering av lagen, att då fastighet
utarrenderats enligt den norrländska arrendelagen, uppsikt skulle hållas över
huru jordägaren fullgjorde sin byggnadsskyldighet.

Vid behandlingen i kamrarna stannade dessa i olika beslut. Ett av lagutskottet
uppgjort sammanjämkningsförslag, innefattande reservantens förslag,
antogs emellertid av båda kamrarna, varefter den 25 juni 1909 utfärdades
lag angående uppsikt å vissa jordbruk i Norrland och Dalarne.

Enligt denna lag, som i sin ursprungliga avfattning gällde för de fyra
nordligaste länen samt vissa delar av Gävleborgs och Kopparbergs län, skall
beträffande vissa fastigheter å landet inom lagens tillämplighetsområde uppsikt
hållas däröver att jordbruket å fastigheterna icke nedlägges eller ägor
och byggnader eljest så vanvårdas, att jordbrukets vidmakthållande därigenom
äventyras. De fastigheter, som beröras av denna uppsikt, äro sådana,
å vilka åker och äng finnas i den omfattning, att självständigt jordbruk kan
å dem idkas och som äro tillhöriga bolag, förening för ekonomisk verksamhet
eller person, vilken uppenbarligen besitter fastighet för att tillgodogöra
sig skogsavkastningen och icke är mantalsskriven å fastigheten eller å fastighet,
som är i sambruk med densamma. År emellertid en fastighet av nu
nämnt slag utarrenderad i enlighet med lagen om arrende av viss jord å
landet inom Norrland och Dalarne, skall lagen äga tillämpning endast i den
mån jordägaren är enligt nämnda lag ansvarig för vidmakthållande av fastigheten.
Från förbudet att nedlägga jordbruket å en äga göres i lagen undantag
för det fall, att ägan till sin naturliga beskaffenhet är så dålig, att jordbrukets
nedläggande därå måste anses fördelaktigt för en till fastighetens
jordbruk för sin utkomst hänvisad åbo. För utövandet av den ovannämnda
uppsikten över vissa jordbruk skall i varje län finnas en jordbrukskommission,
bestående av ordförande och två ledamöter, vilka samtliga utses av
Konungen för en tid av 3 år. Om på grund av inkommen anmälan eller
eljest jordbrukskommission finner anledning antaga, att ett jordbruk är utsatt
för sådan vanhävd, som i uppsiktslagen omförmäles, äger jordkommissionen
att föranstalta om syn å jordbruket genom särskilt förordnade synemän.
Dessa skola å stället undersöka förhållandet och däröver till kom -

Andra lai/ut skottets utlåtande nr 40. O

missionen avgiva redogörelse jämte förslag till de åtgärder, som för vanliävdens
avhjälpande finnas nödvändiga. Finner kommissionen på grund
av synemännens utlåtande, att vanliävd föreligger av sådant slag, att den
faller under uppsiktslagen, liar kommissionen först att söka träffa skriftlig
överenskommelse med jordägaren att inom viss tid, högst fyra år, vidtaga
erforderliga i överenskommelsen angivna åtgärder till vanliävdens avhjälpande.
Kan dylik överenskommelse ej träffas eller fullgör jordägaren ej sitt åtagande,
skall kommissionen vid domstol anhängiggöra åtal mot jordägaren. Domstolen
äger då föreskriva de åtgärder, som erfordras för vanhävdens avhjälpande,
samt förelägga ägaren viss skälig tid, dock ej över fyra år, inom
vilken de föreskrivna åtgärderna skola vara vidtagna. Verkställas ej dessa
åtgärder inom den bestämda tiden, äger domstolen på j ordbruksko mmissionens
yrkande giva jordägaren nytt föreläggande. Försummelse från jordägarens
sida att efter överenskommelse med jordbrukskommissionen inom
viss tid utföra angivna åtgärder till vanhävdens avhjälpande eller underlåtenhet
att verkställa av domstolen föreskrivna åtgärder medför bötesansvar.

Redan kort tid efter uppsiktslagens antagande framkommo förslag om
utsträckning av densamma samt om undersökning av dess verkningar. Sålunda
utsträcktes lagen dels genom lag den 10 maj 1912 till återstående
delar av Gävleborgs län och dels genom lag den 2 maj 1917 till "V ärmlands
län, varvid rubriken ändrades till lag angående uppsikt å vissa jordbruk i
Norrland, Dalarne och Värmland.

Sedan vid riksdagarna 1911 och 1912 samt vid 1914 års senare riksdag
väckts motioner om ändringar i uppsiktslagen och undersökning om dess
verkningar utan att vinna riksdagens bifall, hemställde riksdagen år 1915 i
anledning av då väckt motion i skrivelse till Kungl. Maj:t om en dy lik
undersökning.

I anledning härav tillkallade Kungl. Maj:t under 1918 häradshövdingen
N. Wihlborg samt överlantmätaren O. Nilsson att såsom sakkunniga inom
justitiedepartementet biträda vid eu allsidig undersökning rörande verkningarna
av gällande lagstiftning till förekommande av vanhävd å viss jord
i Norrland och Dalarne. Resultatet av denna undersökning framlades i ett
den 10 november 1921 dagtecknat betänkande. Sin erfarenhet angående
vanliävdslagstiftningens verkningar sammanfattade de sakkunniga på följande
sätt.

Genom den förestående undersökningen angående vanliävdslagstiftningens
verkningar torde vara ådagalagt såväl att genom sagda. lagstiftning de å
trävaruindustriens jordbruksfastigheter rådande missförhållanden, i ekonomiskt
och socialt hänseende, vilka föranlett lagstiftningen, blivit i väsentlig
grad avhjälpta, som ock att de olägenheter, som lagstiftningen må hava
medfört för trävaruindustrien, icke varit av mera framträdande art och i
allt fall ringa i jämförelse med lagstiftningens i övrigt gynnsamma verkningar.
Med hänsyn härtill torde det vara givet, att något frångående av
de huvudprinciper, som fått uttryck i vanhävdslagstiftningen, icke bör ifrågakomma.

Emellertid ansågo de sakkunniga, att lagen i flera avseenden borde ändras.
Sålunda föreslogo de sakkunniga bland annat att uppsikten borde avse även

Riksdagarna

1911-1915.

Undersökning
angående
verkningarna
av den
norrländska
vanhävdslagstiftningen.

Riksdagen

1916.

Riksdagen

1917.

6 Andra lagutskottets utlåtande nr 40.

jordbrukets lrävd a utarrenderade fastigheter. Frågan om lagstiftningens
utsträckande att gälla alla enskilda jordägare ansågo de sakkunniga ligga
utanför sitt undersökningsområde, varför de icke närmare inläto sig å detta
spörsmål.

Jämsides med strävandena att få till stånd en reviderad uppsiktslag fortgingo
emellertid ansträngningarna att erhålla en mer omfattande vanliävdslagstiftning.
Sålunda hemställdes vid 1916 års riksdag i en motion bland
annat, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj.t anhålla att Kungl.
Maj:t ville låta utreda, vilka åtgärder kunde finnas lämpliga till hämmandet
av den allt mer gängse förstöringen och vanhävden av åker, äng, skog och
byggnader å jordegendom i riket genom s. k. egendomsliandlare och att
Kungl. Maj:t sedermera ville förelägga riksdagen förslag till den lagstiftning
i ärendet, som Kungl. Maj:t efter skedd utredning kunde finna lämplig.
Andra kammarens fjärde tillfälliga utskott, till vilket motionen hänvisats,
tillstyrkte densamma. Andra kammaren biföll motionen. Första kammarens
andra tillfälliga utskott anslöt sig även till motionen, varjämte utskottet
framhöll, att en blivande utredning torde kunna giva vid handen, om och i
vad mån tillämpning av den för Norrland och Dalarne gällande uppsiktslagen
borde utsträckas till i spekulationssyfte inköpta jordegendomar. Sedan
jämväl första kammaren bifallit motionen, avlät riksdagen skrivelse till Kungl.
Maj:t med hemställan om utredning och förslag i ämnet.

Vid samma riksdag beslöts sådan ändring av den redan år 1914 antagna
s. k. förfogandelagen, att Kungl. Maj:t erhöll rätt att under vissa villkor förfoga
ej blott över varor av alla slag utan även produktionsmedlen. Lag härom
utfäidades den 9 juni 1916. Lagen gällde till den 1 maj 1917, men förnyades
sedermera ar för år till den 1 mars 1921. Ehuru denna lag närmast
avsåg att utgöra ett led i samhällets åtgärder för folkförsörjningens betryggande
under världskriget, synes den likväl under sin giltighetstid hava i viss
mån verkat som en vanhävdslag. I fråga om kampen mot vanhävd låg förfogandelagens
största betydelse i det hot den innebar. Upplåtelse till kronan
på grund av lagen ägde rum endast i ett fåtal fall.

Vid riksdagen 1917 förekom ånyo frågan om lagstiftningsåtgärder för att
sätta statsmakterna i stånd att kunna ingripa mot försumlighet och vanvård
i fråga om jordens brukning. De då rådande tidsförhållandena hade nu
givit frågan särskild aktualitet. I andra kammaren väcktes också ej mindre
an fem motioner i ämnet. Sålunda yrkades bland annat, att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj:t ville anhålla, att Kungl. Maj.t om möjligt till den
därpå följande riksdagen ville framlägga förslag till en hela riket omfattande
vanhävdslag. Lagutskottet avstyrkte en sådan skrivelse. Tre reservanter
inom utskottet yrkade emellertid, att riksdagen måtte anhålla, att Kungl.
Maj:t matte låta utreda, i vad mån vanhävd av jord förekomme i sådan omfattning
och av den beskaffenhet, att ett ingripande däremot från det allmännas
sida kunde anses påkallat, samt föreslå de lagstiftningsåtgärder, som
av utredningen kunde föranledas. Första kammaren biföll utskottets hem -

Andra lagutskottets utlåtande nr 40. <

ställan. Andra kammaren anslöt sig till reservanternas yrkande. Frågan
både alltså fallit genom kamrarnas olika beslut.

Vid riksdagen 1918 väcktes ånyo motion om en för hela riket gällande
vanliävdslag. Motionen avstyrktes även nu av lagutskottet och föll i första
kammaren. Andra kammaren biföll däremot motionen. Frågan förföll sålunda
även för denna gång.

I eu annan motion hemställdes, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t ville låta skyndsamt utarbeta och för riksdagen
framlägga förslag till lag, som möjliggjorde att tvångsvis bortarrendera
odlingsbar jord och odlad jord, som läge i lägervall. På hemställan av lagutskottet
avslog riksdagen motionen.

Slutligen påyrkades i en tredje motion en provisorisk lagstiftning, varigenom
det allmänna skulle berättigas att genom insättande av kompetent brukare
eller annorledes försätta vanhävdad jord i hävdat skick. Ej heller denna
motion vann riksdagens bifall.

Även vid 1919 års riksdag väcktes närmast med anledning av kristidens
svårigheter åtskilliga förslag om lagstiftningsåtgärder i syfte att förbrödra
vanlrävd. Sålunda framlade Kungl. Maj:t proposition med förslag till lag
om inskränkning för viss tid i rätten att bortföra stråfoder m. m. Denna
proposition ‘ gav anledning till åtskilliga motioner. Andra lagutskottet tillstyrkte
med vissa ändringar propositionen. Riksdagen antog förslaget r
enlighet med utskottets hemställan.

Med anledning härav utfärdades lag i ämnet den 6 juni 1919. Enligt
denna, som erhållit benämningen stråfoder slagen, fick från fastighet med
mer än fem hektar odlad jord ej bortföras stråfoder, otröskad säd eller grönfoder,
därest icke stadigvarande å fastigheten hölls minst ett större kreatur
eller ’ däremot svarande antal mindre djur för varje areal av 2.6 hektar.
Dispens från lagen kunde dock under vissa villkor medgivas. Överträdelse
mot lagen medförde böter. Lagen gällde till den 1 juni 1922.

Vid 1920 års riksdag väcktes eu motion om lagbestämmelser med i viss
mån samma verkan som en vanliävdslag. Sålunda yrkades, att liksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om utredning och förslag till lag
angående skyldighet för den, som upplät odlad jord för andra ändamål an
jordbruk, att antingen själv odla motsvarande areal jord eller betala erforderligt
belopp till en fond, vars medel skulle användas till verkställande av
nyodlingar. Andra lagutskottet hemställde, att motionen icke måtte föranleda
någon åtgärd, vilken hemställan bifölls av kamrarna.

I sitt den 28 februari 1923 avgivna betänkande del VI har jordkommissionen
även framlagt ett utkast till lag om förekommande av vanhävd av jordbruk,
vilken är avsedd att gälla hela landet och således för Norrlands och
Dalarnes vidkommande att ersätta 1909 års lag.

I motiven till detta lagutkast har kommissionen beträffande behovet av
en sådan lagstiftning anfört: Någon möjlighet förefunnes icke att giva en

Riksdagen

1918.

Riksdagen

1919.

Riksdagen

19,90.

Jordkom misslonen.

Behovet av
en vanhävdslag.

Lagens

omfattning.

Andra lagutskottets utlåtande nr 40.

uttömmande redogörelse för i vilken omfattning vanhävd av jordbruk före.
me och huruvida eu ökning av vanhävdsfallen under de senaste åren
a ant att skönja. Det enda statistiska material, som härutinnan stått till
bud.s, hade vant att söka dels i den av statens odlingskommitté under 1922

avgivna berättelsen för odlingsorganisationens verksamhet åren 1918_1922

dehi ock i de av jordbrukskommissionerna lämnade uppgifterna angående
d1em1 behandlade vanhavdsfall. Bristfälligheten av eu å detta material
grundad statistik läge i öppen dag. De uppgifter, som kunde erhållas ur
den forstnamnda berättelsen, avsåge huvudsakligen kristidens abnorma Kria
landeri, medan uppgifterna från jordbrukskommissionerna avsåge dels
endast vissa områden av landet och dels inom dessa områden blott de vanhavdsfall,
som förekommit å trävaruindustriens ej utarrenderade hemman.

1 58 vore att marka att meningarna om huru långt en vanvård av jordbruk
skulle hava fortskridit för att kunna anses såsom vanhävd vore mvcket delade
och att sålunda förefintliga uppgifter även i detta avseende kunde vara mer eller
mindre missvisande. Trots sina brister torde emellertid den statistik som
åstadkomma^, vara av visst intresse. Eu sammanställning av de vanhavdslail,
som behandlats av odlmgsorganisationen under tiden 1918—den

Tala 9^ari en summa av 1,177, därav 905 under 1918, 236 under

1919, 25 under 1920 och 11 under 1921 intill den 28 februari. Den minskning
som sålunda agt rum i de konstaterade fallen av vanhävd, vore utan
tvivel huvudsakligast beroende på att fordringarna från den övervakande
mjndighetens sida mildrats i och med den rikare livsmedelstillgången. Av
de särskilda länen komme icke mindre än 240 vanhavdsfall på Stockholms
lan, bo pa Göteborgs och Bohus län, 168 på Värmlands län samt Ilo på
Kronobergs lan. En sammanställning av jordbrukskommissionernas uppgifter
utvisade, att under tiden 1910—1922 icke mindre än 8,188 fall av vanliävd
anmalts till kommissionerna, av vilka dock 881 avskrivits utan någon åtgärd
Enhgt vad jordbrukskommissionerna upplyst hade emellertid även i sist
namnda fall ofta faktiskt förelegat vanhävd. Att de likväl ej föranlett någon
åtgärd både i allmänhet berott på att det varit fråga om jordbruk, som icke
fallit under uppsiktslagen. Den undersökning, som sålunda skett, gåve enligt
jordkommissionens åsikt oförtydbart vid handen, att även i södra och mellersta
Sverige erfordrades eu lagstiftning, som avsåge att förekomma de
skadliga verkningarna for det allmänna, ett vanliävdande av jordbruk förorsakade.
V isserhgen finge det erkännas, att de talrikaste konstaterade fallen
av vanhaycl förekommit under kristiden, men erfarenheten torde giva vid
handen, att yanliavd av jordbruk icke allenast vore eu kristidsföreteelse utan
tvärtom forekomme helt säkert i samma omfattning även under normala
tider, ehuru den da ej i lika mån fäste allmänna uppmärksamheten på sig
som under tider, då tillgången på livsmedel vore knapp. Härtill komme
att därest, såsom kommissionen förordat, en social arrendelag och eu
frikopmngslag komme till stånd för hela riket, dessa lagar tarvade såsom
ett nödvändigt komplement eu vanhävdslag. Det torde nämligen kunna
antagas för visst, att de jordägare, vilka skulle träffas av förstnämnda hmar
komme att i större eller mindre utsträckning nedlägga jordbruket, åtminstone
pa de svagare av sina hemman eller torp, för att därigenom undvika de i
föreställningen säkerligen betydligt överdrivna olägenheterna, som genom
samma lagar skulle förorsakas dem.

Beträffande lagens omfattning har kommissionen framhållit, att lagen
grundade sitt berättigande på den skada för det allmänna, som vanhävd av
jordbruk medför, samt att denna skada vore lika stor, i vilkens hand än
den vanhävdade fastigheten befunne sig. Följdriktigheten krävde sålunda,

Andra layutskottets utlåtande nr 40, 9

att lagen gåves den omfattning, att den komme att avse vanhävd av all i
enskild ägo varande jord. Härtill komme, att med en begränsning av vanliävdslagstiftningen
fall kunde inträffa, vilka för den allmänna rättskänslan
skulle te sig synnerligen kränkande. Tänkbart vore nämligen, att en jordägare,
vilken lagen ej avsåge, gjorde sig skyldig till synnerligen svårartad
vanhävd av sitt jordbruk. Det kunde då ej annat än väcka rättmätig harm,
att ingripande från det allmännas sida ej kunde ske mot honom likaväl som
mot hans granne, vilken kanske i mindre grad låtit vanliävd komma sig till
last. Därest någon begränsning i fråga om vanhävdslagstiftningens giltighet
beträffande i enskild ägo varande jord ej gjordes, komme vidare att undanröjas
de svårigheter, som gjort sig gällande vid den norrländska uppsiktslagens
tillämpning. På grund av det för denna lags tillämplighet uppställda
villkoret, att fastigheten skulle av ägaren besittas huvudsakligen för skogsavkastningens
tillgodogörande, hade i åtskilliga fall, då det varit uppenbart,
att vanliävd förelegat, antingen jordbrukskommissionen funnit sig förhindrad
att ingripa, enär ägaren icke ansetts besitta fastigheten för skogsavkastningens
skull, eller också, sedan talan om vanhävdens avhjälpande blivit vid
domstol anhängiggjord, domstolen av enahanda skäl ogillat denna talan.
Det hade sålunda ansetts, att ingripande av jordbrukskommissionen icke
kunde äga rum, då fastighetens skog redan varit totalavverkad eller då vid
förvärvet av fastigheten avverkningsrätten till skogen varit genom intecknat
kontrakt upplåten till annan än den nye ägaren. I allmänhet syntes uppfattningen
vara den, att uppsiktslagen icke vore tillämplig mot enskilda
fastighetsägare, utan att deras avsikt att tillgodogöra sig skogsavkastningen
blivit på något sätt i handling manifesterad. Genom denna tolkning av
lagen hade de mest flagranta vanhävdsfall undandraga åtgärd från jordbrukskommissionernas
sida, I betänkande angående den norrländska vanhävdslagstiftningens
verkningar hade av denna anledning föreslagits den ändring
av den norrländska uppsiktslagen, att den skulle komma att avse förutom
jord, tillhörig bolag och ekonomiska föreningar, fastighet, vars ägare icke
vore mantalsskriven därå, oavsett om han innehade fastigheten för att tillgodogöra
sig dess skogstillgångar eller ej. Även mot en dylik lagstiftning
måste stora betänkligheter möta. Den skulle nämligen lämna bolag och
spekulanter eu möjlighet öppen att undvika följderna av den sociala arrendeoch
friköpningslagen genom överlåtelse av fastigheten å en bulvan, som
mantalsskreve sig därå och vilken sedan kunde utan att riskera ingripande
från det allmännas sida nedlägga jordbruket. På grund av sålunda anförda
skäl har i kommissionens lagutkast undantag från lagens tillämpning gjorts
endast beträffande jordbruk, som tillhör kronan eller allmän inrättning.

I likhet med norrlandskommittén har jordkommissionen ansett, att vanhävdslagen
borde äga tillämpning även då en fastighet vore utarrenderad
enligt den sociala arrendelagen. Kommissionen har härutinnan anfört: De
sakkunniga, som tillkallats för att undersöka verkningarna av den norrländska
vanhävdslagstiftningen, hade i sitt betänkande framhållit, att då jordbrukskommissionerna
hade möjlighet att beträffande enligt den norrländska arrende -

10

Andra lagutskottets utlåtande nr 40.

lagen utarrenderade hemman ingripa mot jordägarna endast såvitt anginge
åsidosättandet av byggnadsskyldigheten och då arrendatorerna ej alls vore
emot det allmänna ansvariga för hur de hävdade de arrenderade fastigheterna,
uppsiktslagens betydelse för upprätthållandet av odlingen å dessa
fastigheter vore högst väsentligt begränsad. Försummade en jordägare sina
skyldigheter i byggnadshänseende och till följd därav byggnaderna förfölle,
kunde visserligen rättelse ske genom vederbörande jordbrukskommissions
ingripande, men befunne sig vid arrendetidens början fastighetens jord i
vanvård eller uppstode under arrendetiden vanhävd å jorden till följd av
arrendatorns åsidosättande av den honom åliggande hävdeplikt, kunde från
det allmännas sida ingenting åtgöras mot vare sig jordägaren eller arrendatorn.
Då detta förhållande synts de sakkunniga synnerligen otillfredsställande,
hade dessa förordat ändring av lagen i den riktning, att den bleve
tillämplig jämväl beträffande vanhävd å jorden å dylika arrendefastigheter.
Kommissionen kunde ej annat än ansluta sig till vad de sakkunniga sålunda
anfört. Stode det sålunda fast, att vanhävdslagstiftningen principiellt borde
gälla även det fall, att en fastighet vore utarrenderad, återstode det att avgöra,
huruvida jordägaren eller arrendatorn borde göras gentemot det allmänna
ansvarig för vanhävden. Såväl norrlandskommittén som de sakkunniga,
som tillkallats för att undersöka verkningarna av den norrländska
vanhävdslagstiftningen, hade intagit den ståndpunkten, att ansvaret borde
åvila jordägaren. Kommissionen vore jämväl av denna åsikt. Det kunde
antagas, att i det övervägande antalet fall de arrendatorer, som gjorde sig
skyldiga till vanhävd av sina jordbruk, befunne sig i så små ekonomiska
förhållanden, att möjlighet ej funnes att gent emot dem utkräva ansvarigheten
för förefintlig vanliävd. Det vore vidare ingalunda alltid visst, att
den vanhävd, som förekomme å jorden på ett arrendehemman, berodde i
första hand på försummelse från arrendatorns sida. I kanske de flesta fall
hade vanhävden, åtminstone i någon män, förefunnits redan vid arrendetidens
början. Att göra eu ekonomiskt svagt situerad arrendator gent emot
det allmänna ansvarig för vanhävd, till vilken han själv icke bure skulden,
kunde icke vara med billighet och rättvisa överensstämmande. Härtill
komme, att enligt skogsvårdslagarna ägaren vore ansvarig för att åtgärder
för skogens återväxt vidtoges, även om avverkningsrätt till skogen vore åt
annan upplåten, låt vara att ägaren kunde av avverkningsrättshavaren söka
åter vad han för sådant ändamål nödgats utgiva.

Angående de medel, som skulle stå jordägaren till buds för att skydda
sig mot vanliävd från arrendatorns sida, har kommissionen framhållit följande.
I utkastet till den sociala arrendelagen hade föreslagits, att om
arrendatorn eftersatte sin hävdeplikt, skulle jordägaren äga föranstalta om
syn å fastigheten, därvid arrendatorn kunde föreläggas viss tid, inom vilken
bristen skulle vara avhjälpt, ävensom beräknas den kostnad, arbetet därmed
ansåges betinga. Utförde arrendatorn icke arbetet inom föreskriven tid,
ägde jordägaren antingen uppsäga avtalet eller ock utföra arbetet i arrendatorns
ställe samt, sedan det blivit godkänt vid ny syn, utan avvaktan på

Andra lagutskottets utlåtande nr 40.

11

arrendets upphörande undfå gottgörelse med det vid första synen fastställda
belopp. Dessutom tillkomme jordägaren givetvis uppsägningsrätt i det fall
att lian enligt vanliävdslagen gjorts ansvarig för vanhävd, som arrendator!!
låtit komma sig till last. Genom ett sådant ordnande av rättsförhållandet
mellan jordägaren och arrendatorn syntes fördelar vinnas för båda parterna.
Jordägaren erhölle möjlighet att förhindra, att en begynnande vanvård från
arrendatorns sida så småningom toge en sådan omfattning, att jordägaren
själv komme att svara för vanvården, utan att dock jordägaren behövde tillgripa
den för honom och i än högre grad för arrendatorn obehagliga åtgärden
att utan vidare uppsäga arrendeavtalet. Då jordägaren således hade
tillfälle att själv under i lagen angivna bestämda former kontrollera, huru
arrendatorn fullgjorde sin hävdeskyldighet, samt att utöva tryck på arrendatorn
i detta hänseende, komme jordägarens ansvarighet gent emot det
allmänna för vanvård, till vilken arrendatorn gjort sig skyldig, att göras
gällande endast då jordägaren icke begagnat sig av det honom i lagen givna
medel till vanvårdens förebyggande. Det torde också kunna antagas, att de
fall bleve sällsynta, då en arrendator, som vid syn ålagts att avhjälpa vanhävd
av mindre omfattning, icke fullgjorde ett dylikt föreläggande, som
oftast icke komme att medföra någon större vare sig ansträngning eller
kostnad. Yad arrendatorerna anginge kunde det visserligen synas, som om,
genom det föreslagna förfarandet, arrendatorernas oberoende av jordägaren
bleve i icke ringa mån inskränkt. Detta motvägdes dock i avsevärd grad
genom den föreslagna begränsningen i jordägarens rätt att uppsäga arrendeavtalet
i händelse av vanvård. Därigenom att denna rätt gjorts beroende
antingen därav, att proceduren med syn och föreläggande för arrendatorn
att avhjälpa vanvården iakttagits, utan att det åsyftade resultatet vunnits,
eller ock därav, att, då jordägaren underlåtit tillämpa sagda procedur, förfarande
enligt uppsiktslagen likväl mot honom inletts och medfört, att han
genom eget åtagande eller domstols utslag gjorts ansvarig för vanvården,
torde garanti vara given för att uppsägning av arrendeavtal på grund av
vanvård komme att äga rum endast, då verkligt giltiga skäl därför förelåge.
Arrendatorn behövde aldrig riskera något godtycke från jordägarens sida i
berörda hänseende.

Då lagen endast borde avse upprätthållandet av jordbruket å de gamla
bondhemmanen, har såsom förutsättning för lagens tillämpning föreslagits,
att å fastigheten skulle finnas åker och äng av den omfattning, att därå drivet
jordbruk kunde lämna huvudsaklig bärgning åt en medelstor familj. I sina
motiv har kommissionen framhållit, att såsom medelstor torde i överensstämmelse
med vad kolonisationskommittén i sitt betänkande famhållit, få
anses en familj, som bestode av sex personer. Jordbruket borde följaktligen
vara av den omfattning, att en sådan familj därav kunde fylla sitt behov
av ladugårdsprodukter, särskilt av mjölk och smör. Att närmare angivna
jordbrukets storlek läte sig ej göra. Några som helst arealgränser
torde icke kunna ifrågakomma, då förhållandena vore allt för skiftande inom
olika delar av landet.

Begreppet

vanhävd.

12 Andra lagutskottets utlåtande nr 40.

Från lagens tillämplighet hava av billighetsskäl undantagits sådana fall,
i vilka vanhävden förorsakats av jordägarens medellöshet eller annan giltig
orsak.

Beträffande frågan, när vanhävd av jordbruk skulle anses föreligga, har
kommissionen framhållit, att meningarna därom givetvis kunde vara delade.
Kommissionen hade emellertid ej ansett tillrådligt att härutinnan frångå den
princip, som vunnit erkännande i den norrländska uppsiktslagen. Enligt
kommissionens mening rådde stor skillnad mellan det vanvårdande av jordbruk,
som föranledde, att jorden för tillfället eller för närmaste framtiden
avkastade mindre än vad den eljest kunde och borde, och som vore lätt att
avhjälpa och bättra genom ett eller annat års driftigt arbete, och det fall av
vanvård, i vilket fara förelåge att odlad jord så småningom återginge till
naturtillståndet eller att dess avkastningsförmåga för framtiden i väsentlig
mån reducerades. Endast i det sistnämnda fallet borde ingripande från det
allmännas sida få äga rum. De sakkunniga, som tillkallats för att undersöka
den norrländska vanhävdslagstiftningens verkningar, hade också i sitt betänkande
ställt sig avvisande mot en utsträckning av det gällande vanhävdsbegreppet.

I ett hänseende har emellertid kommissionen ansett, att uppsiktslagens
bestämning av vanhävdsbegreppet icke visat sig vara tillräckligt tydlig. Härmed
åsyftades frågan, huruvida lagen avsåge att förhindra, att två eller flera
särskilt bebyggda fastigheter sammansloges till en brukningsdel på sådant
sätt, att de för jordbruket avsedda byggnaderna å en eller flera av fastigheterna
bleve onödiga och förty bortfördes eller lämnades att förfalla. De
förut nämnda sakkunniga hade framhållit, att sådana sammanslagningar förekommit
i avsevärd omfattning ävensom att dessa ofta företagits i direkt
syfte att eludera uppsiktslagens förbud mot byggnadernas vanvårdande.
Jordbrukskommissionen i Kopparbergs län hade sålunda inberättat till de
sakkunniga, att sammanslagningar förkommit ganska ofta å bolagsjord, mest
under eget bruk, men även å arrendegårdar. Jordbrukskommissionen i Gävleborgs
län hade meddelat, att företeelsen vore vanlig vad anginge fastigheter
under bolagens eget bruk, men mindre vanlig beträffande utarrenderade
fastigheter. Jordbrukskommissionen i Västernorrlands län hade upplyst, att
sammanslagningarna avsett utarrenderade jordbrukfastigheter, som legat i
omedelbar närhet av varandra. Jordbrukskommissionen i Jämtlands län
hade anfört:

»Fastigheter, som varit endast sämjevis delade, hava i stor utsträckning
sammanslagits av bolagen till större brukningsenheter, utan att kommissionen
ansett sig kunna däremot inskrida, sedan dess talan i sådant hänseende
blivit av domstolarna ogillad. Dylik sammanslagning har i någon mån förekommit
beträffande laga delade fastigheter, till och med då de ej gränsat
omedelbart intill varandra. Kommissionen har visserligen sökt efter förmåga
förhindra detta men icke lyckats vinna domstolarnas medverkan
därtill».

Jordbrukskommissionerna i Västerbottens och Norrbottens län hade meddelat,
att de sammanslagningar, som förekommit, gällt utarrenderade fastig -

13

Andra lagutskottets utlåtande nr 40.

heter, som gränsat intill varandra. Jordbrukskommissionen i Värmlands län
både dessutom i sin arbetsredogörelse för år 1919 till cliefen för jordbruksdepartementet
gjort eu erinran om det stora behovet av eu lagstiftning.
Att en särskild fara för byggnaderna förelåge, hade också berörts av norrlandskommittén
och torpkommissionen samt i svaren å jordkommissionens
enquéte."

Eldigt kommissionens mening borde, såsom i det föregående omförmälts,
vanhävdslagstiftningen framför allt avse att skydda upprätthållandet av de
gamla bondebruken. Det vore meningslöst om staten samtidigt med att
densamma vidtoge stora ekonomiska uppoffringar för att genom bildande
av nya jordbruk tillgodose en förefintlig jordliunger med likgiltighet skulle
åse, huru gamla jordbruk spolierades. Det borde därför enligt kommissionens
mening principiellt icke tillåtas, att åbyggnaderna å självständig brukningsdel
nedreves eller genom bristande underhåll finge förfalla, även om
jordbruket å brukningsdelen nödtorftigt kunde upprätthållas genom dess
sammanslagning med annan. Säkerhetsåtgärder borde sålunda vidtagas, att
med dessa brukningsdelar ej förfores på sådant sätt, att deras återbesättande
med egen åbo omöjliggjordes eller försvårades. För undvikande av ovisshet
om lagens rätta mening hade kommissionen ansett en omredigering av uppsiktslagens
formulering nödvändig. Enligt 1 § i kommissionens utkast finge
sålunda jordbruket ej så vanvårdas, att dess vidmakthållande därigenom äventyrades
och ej heller för fastigheten såsom särskild brukningsdél nödiga byggnader
bortföras eller lämnas att förfalla.

Kommissionen har vidare framhållit, att nedläggande av torp borde av
samma skäl ej få äga rum. Kommissionen har därför föreslagit, att om å
torp eller därmed jämförlig »lägenhet funnes åker och äng av den omfattning,
att därå drivet jordbruk lämnade huvudsaklig bärgning åt en medelstor
familj, skulle vad i § 1 stadgats äga motsvarande tillämpning, ändå att
torpet eller lägenheten icke vore att anse såsom kameralt självständig
fastighet.

Från nu angivna huvudregler har kommissionen ansett nödigt göra vissa
undantag. Sålunda har i lagutkastet införts bestämmelse om att såsom vanhävd
ej vore att hänföra nedläggande av jordbruk å äga, som på grund av
sin naturliga beskaffenhet eller någon annan omständighet måste anses alldeles
olämplig för jordbruksdrift. Vidare har föreslagits, att jordbruk i den
mån det vore oundgängligen nödigt även finge nedläggas å mark, som erfordrades
för industriell anläggning eller bostäder åt ortsbefolkningen eller
annat dylikt ändamål.

Beträffande vanhävdslagens tekniska utformning har kommissionen i
huvudsak anslutit sig till den norrländska uppsiktslagen. Endast i ett avseende
företer förslaget en viktigare avvikelse från berörda lag. Skulle
jordbruk hava utsatts för synnerlig grov vanhävd och skulle jordägaren därjämte
hava visat uppenbar tredska i fråga om vidtagande av åtgärd för dess
avhjälpande, som han gentemot det allmänna åtagit sig eller blivit honom

Lagens

tekniska

utformning.

Övergångs ''bestämmelser.

Reservationer
inom jordkommissionen.

14 Andra lagutskottets utlåtande nr 40.

av domstol ålagd, har kommissionen ansett, att staten borde vara berättigad
att påfordra att jordägaren skildes från innehavet av fastigheten. I dylikt
fall har domstol därför tillerkänts rätt att förordna, att, därest ägaren icke
frivilligt avhände sig fastigheten inom ett år, tvångsförsäljning därav skulle
äga rum.

Uppsikten över lagens efterlevnad har anförtrotts åt de jordkommissioner
inom respektive län och jordkommittéer inom respektive socknar, som jordkommissionen
i annat sammanhang förordat.

Kommissionen har till slut framhållit, att lagen givetvis borde äga tilllämpning
även i fråga om vanhävd, som uppkommit, innan lagen trädde i
kraft. Då detta torde ligga i sakens natur, har kommissionen emellertid
icke ansett nödigt att giva uttryck häråt i lagtexten.

Om jordkommissionens förslag hava herrar Ingeström, Johansson i Uppmälby
och Pettersson i Hällbacken förenat sig.

Herr Lindhagen har i huvudsak anfört: Han ansåge, att vanliävdslagen,
arrendelagen och avlösningslagen till en början borde omfatta samma slag
av jordbruk, beskrivna på enahanda sätt i alla tre lagarna eller såsom avseende
jordbruk, vilka på ett varaktigt sätt plägat upplåtas på arrende, varunder
vore att hänföra jordbruk, som vid avlösningstillfället under minst

15 år i följd brukats av annan än jordägaren. Genom en sådan bestämmelse
komme således alla tre lagarna att, i anslutning till norrlandslagarnas
system, gälla'' väsentligen alla sådana jordbruk, som icke dreves av den,
som ägde jorden, och sålunda kunde antagas vara föremål för mindre intresse
från jordägarens sida, såsom erfarenheten också i rikt mått ådagalagt. Vanliävdslagen
komme därigenom att fylla sin första uppgift att vara ett stöd
för arrendelagen och friköpningslagen. Utan en vanhävdslag kunde nämligen
äventyras, att jordägare kringginge arrendelagen och friköpningslagen genom
att nedlägga jordbruket eller låta det på ett vanvårdande sätt skötas av
någon för ändamålet anställd eller beordrad person. Emellertid hade, såvitt
vanhävdslagen anginge, ofta ifrågasatts, att den borde äga tillämpning å alla
jordbruk. Det syntes dock med stort fog kunna ifrågasättas, huruvida den
stora mängden småbrukare, såsom de verkliga yrkesklkarna på jordbrukets
område, borde underkastas en sådan lagstiftning. Det läge i deras intresse
att vårda jordbruket, så att de kunde få sin bärgning. Bristande insikt eller
förmåga borde avhjälpas genom upplysning och ekonomiskt stöd. Något
behov eller fog syntes icke förefinnas att anordna en särskild kontroll på
de yrkesmässiga jordbrukarna i landet till skillnad från de flesta andra
yrkesmän. Det gåves emellertid vissa kategorier av jordägare, som hade i
sin ägo jordbruk, vilka icke plägade upplåtas på varaktigt arrende men
ändock särdeles ofta råkade i förfall, nämligen åtskilliga större jordbruk.
Det klagades ofta över, att vissa gods sköttes dåligt eller råkat i uppenbar
vanhävd. Möjligheter till ett ingripande för sådana fall syntes därför i
vanhävdslagen också böra inrymmas. En gränslinje borde således här upp -

15

Andra laijutslcottets utlåtande nr 40.

dragas mellan gods- och bondejordbruk. Enligt förslaget I i kommissionens
betänkande för bildande av nya jordbruk droges gränsen så, att till gods
hänfördes egendomar, som iigde ett taxeringsvärde av minst 125,000 kronor
och på samma gång en åkerareal av mer än 75 hektar. Denna gräns syntes
böra åtminstone för närvarande godtagas. Inom den folie säkerligen merendels
just sådana egendomar, där fara för vanliävd i stor utsträckning över
vida arealer kunde förekomma. Erfarenheten finge sedan giva vid handen,
huruvida ett vidgande av lagens tillämplighetsomrade på denna punkt borde
äga rum. Herr Lindhagen hemställde således; att vanhävdslagen, arrendelagen
och avlösningslagen till eu början borde omfatta samma slag av jordbruk,
beskrivna på enahanda sätt i alla tre lagarna; att därvid huvudsakligen
följdes den formulering, som ovan återgivits; samt att vanhävdslagen dessutom
utsträcktes att omfatta sådana gods, som ägde ett taxeringsvärde av minst
125,000 kronor och på samma gång en åkerareal av mer än 75 hektar.

Herrar Ehrenborg och Jansson i Edsbäcken hava framlagt ett särskilt utkast
till lag angående uppsikt å vissa jordbruk. I sin motivering till detta
hava de anfört jämte annat: De skäl, majoriteten anfört angående behovet
av en allmän vanhävdslag, vore ej övertygande. Den utredning, som vant
för kommissionen tillgänglig, gåve icke vid handen, att något oavvisligt behov
för närvarande förelåge att införa en allmän vanhävdslag. Något direkt uppdrag
att taga under övervägande behovet av införande av dylik lagstiftning
hade kommissionen ej heller erhållit. Vid detta förhållande saknades anledning
att föreslå annan ändring i vanhävdslagstiftningen än den, som mera
direkt föranleddes av de föreslagna ändringarna i arrendelagstiftningen. Om
en jordägare för att undvika tillämpning av en skärpt arrendelagstiftning
lade ett föregående arrendebruk under eget bruk, borde han nämligen förhindras
att vanliävda detsamma, då i annat fall arrendelagstiftningen skulle
lända till större skada än nytta. Med anledning av vad sålunda anförts borde
den norrländska vanhävdslagstiftningen dels utsträckas att gälla hela riket
dels ock utsträckas att tillämpas jämväl å torp och andra under huvudgård
lydande arrendegårdar.

Utkastet har i huvudsak anslutit sig till den norrländska arrendelagen,
dock har, i enlighet med vad som föreslagits i betänkandet rörande vanhävds•lagstiftningen,
då fastigheten tillhörde enskild person, som icke vore mantalsskriven
å fastigheten eller fastighet, som vore i sambruk med densamma,
ej tillika såsom i den norrländska uppsiktslagen uppställts fordran på att
ägaren uppenbarligen skulle besitta fastigheten huvudsakligen för att tillgodogöra
sig skogsavkastningen.

Beträffande frågan om lagens tillämplighet å utarrenderade fastigheter
hava dessa reservanter anfört: Att pålägga jordägaren ansvaret jämväl för
vanliävd förorsakad av arrendatorn kunde ej anses riktigt. Skulle någon
svara för nämnda vanhävd måste det uppenbarligen vara den, som föranlett
densamma, eller arrendatorn själv. Något överflyttande av ansvaret borde
ej ifrågakomma, så mycket mindre som det ej kunde lända arrendatorn till
verklig fördel, då jordägaren därav skulle kunna taga sig anledning att pa

Yttranden
över jordkommissionens
lagutkast.

16 Andra lagutskottets utlåtande nr 40.

ett för arrendator!! ofta besvärligt sätt vaka över lians göranden ocli låtanden.
Frågan huruvida arrendatorn själv borde svara för vanhävden kunde väl
vara mera tveksam. Då något oundgängligt behov härför ej visats föreligga,
torde man emellertid åtminstone för närvarande ej böra frångå den ståndpunkt,
som i denna del intagits av den norrländska uppsiktslagen.

Herrar Olsson i Kullenbergstorp och Wohlin hava i sin reservation uttalat
sig för behovet av en uppsiktslag beträffande jord, som tillhör bolag,
ekonomiska föreningar och s. k. skogsspekulanter, i de delar av landet, där
1909 års lag ej gäller, och beträffande den närmare utformningen av denna
lag framhållit, att därvid borde i allmänna huvuddrag följas den norrländska
uppsiktslagen med beaktande av de skiljaktigheter, som kunde förefinnas
mellan å ena sidan norra Sverige och å andra de södra och mellersta delarna
av riket.

Över de lagförslag, som innehållas i del Yl av jordkommissionens betänkanden,
hava yttranden avgivits av samtliga länsstyrelser utom länsstyrelsen
i Blekinge län ävensom av lantbruksstyrelsen. Därvid hava länsstyrelserna
i Södermanlands, Östergötlands, Gotlands, Västmanlands, Gävleborgs
och Jämtlands län fogat infordrade utlåtanden från respektive läns
hushållningssällskaps förvaltningsutskott samt länsstyrelsen i Jönköpings
län yttrande från såväl hushållningssällskapets förvaltningsutskott inom
länet som ock landstinget. Ej alla myndigheter hava särskilt yttrat sig om
förslaget till vanhävdslag.

Av det tjugotal myndigheter, som närmare inlåtit sig å denna fråga, hava
länsstyrelsen i Skaraborgs län samt hushållningssällskapets förvaltningsutskott i
Gotlands län förklarat sig ej hava något att erinra mot förslaget.

Länsstyrelserna i Södermanlands, Östergötlands, Kalmar, Örebro, Gävleborgs,
Västernorrlands, Norrbottens och Älvsborgs län samt hushållningssällskapens
förval tningsu t skott i Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings, Västmanlands
och Jämtlands län hava uttalat sig för behovet av eu vanhävdslagstiftning,
avseende all enskild jord.

Länsstyrelserna i Kristianstads, Malmöhus, Hallands och Jämtlands län
samt hushållningssällskapens förvaltningsutskott i Gävleborgs län hava ansett,
att behov av en dylik lagstiftning ej förelåge i större omfattning än herrar''
Ehrenborg och Jansson i Edsbäcken föreslagit.

Länsstyrelsen i Jönköpings län har framhållit: Inom länet hade något
behov av en vanhävdslag icke gjort sig gällande annat än i något enstaka
fall under den sista högkonjunkturtiden, då skogsspekulationer ägt rum och
jordbruket i samband därmed i något fall blivit eftersatt. Dessa fall torde
emellertid hava utgjort kristidsföreteelser och syntes icke i och för sig nu
böra föranleda lagstiftning. Om en vanhävdslag skulle införas, borde densamma
icke gälla andra delar av landet, än där en social arrendelag kunde
efter verkställd noggrann undersökning finnas behövlig.

Länsstyrelsen i Kronobergs län har slutligen ansett, att kommissionen ej
förebragt bärande grund för eu lag av så ingripande beskaffenhet som den
ifrågavarande.

Andra lagatskottets utlåtande nr 40. I T

Av de anmärkningar, som framställts mot förslaget, mä här anföras: Den
föreslagna begränsningen av lagen att avse endast jordbruk av den storlek,
att en medelstor familj därav kunde erhålla sin bärgning, vore för snäv.
Det borde ej tolereras, att några jordbruk — stora eller små — lämnades
att förfalla. — Stadgandet, att byggnader ej finge bortföras, borde modifieras
så, att sammanslagningar mellan fastigheter finge äga rum, där särskilda
omständigheter, såsom hänsyn till ägofigurer eller dylikt, eller ock
starka ekonomiska skäl föranledde därtill. — Obilligt vore, att jordägaren
skulle vara ansvarig för vanhävd, som förorsakades av hans arrendator. Den,
som föranlett vanliävden, borde vara i första hand ansvarig för dess avhjälpande.
— Den föreslagna tvångsförsäljningen vore ej fullt lämplig. — Lagens
effektivitet berodde i första hand på de myndigheter, åt vilka dess övervakande
anförtroddes. Komme uppsikten att anförtros åt några mera lokala
ortsmyndigheter, kunde lätteligen ändamålet med lagen bliva helt förfelat
och densamma ägnad att störa god sammanlevnad. Detta krävande uppdrag
borde ovillkorligen läggas i händerna på eu över alla ortsintressen eller
ortsinflytande stående nämnd eller myndighet, vilken inom sig hade företrädd,
förutom fullkomlig opartiskhet, grundliga, praktiska kunskaper på
jordbruksområdet. Av flera myndigheter har förordats, att uppsikten anförtroddes
åt hushållningssällskapen, vilka efter sin omorganisation ansåges
därtill särskilt lämpade.

Lantbruksstyrelsen har i sitt yttrande anfört:

Då lantbruksstyrelsen icke kunnat tillstyrka det framlagda förslaget till
social arrendelag, följer redan därav, att styrelsen saknar fog tillstyrka ett
lagförslag, som synbarligen främst avser att göra denna mera effektiv.

Emellertid anser sig lantbruksstyrelsen i detta sammanhang böra framhålla,
att, ur synpunkten av de intressen styrelsen har att bevaka eller det
svenska jordbrukets och jordbruksproduktionens befrämjande, det ingalunda
kan anses vara berättigat att alltid som vanliävd betrakta ett nedläggande
av ren jordbruksdrift å en fastighet eller att sammanslå tvenne mindre fastigheter
till en. Visserligen undantages även i kommissionens förslag från vanhävd
nedläggandet av jordbruket å ägoområde, som på grund av sin naturliga
beskaffenhet eller annan omständighet måste anses alldeles olämpligt
för jordbruksdrift. Senare erfarenhet, vunnen såväl genom praktiken som
av verkställda försök, ådagalägger emellertid tydligt, att lika väl som skogsodling
på mindre tjänlig åkerjord, långt ifrån att kunna betecknas såsom
vanhävd, måste anses såsom rationell användning av jord, lika litet kan ur
jordbrukssynpunkt såsom vanhävd anses ett utläggande av till och med god
åkerjord till välskötta betesmarker.

Till stöd för sin hemställan i nu förevarande del hava motionärerna anfört
följande:

Av den utav jordkommissionen förebragta utredningen framgår, hurusom
det i äldre tider i vårt land ansetts vara ett statsintresse att förhindra, att
jordens avkastningsförmåga bleve i avsevärdare mån reducerad genom vanhävd.
Ända till slutet av 1700-talet gällde härutinnan föreskrifter, som i
hög grad begränsade ägarens dispositionsrätt över jorden. Den'' oinskränkta
och fria dispositionsrätt, som vid nämnda tid inaugurerades, har visat sig i
många fall medföra svåra missförhållanden — här må erinras om bolagens

Bihang till riksdagens protokoll 1924. 9 samt. 2 avd. 86 käft. (Nr 40.) ii64 21 2

Motiveringen
till nu förevarande

motioner.

18

Andra lagutskottets utlåtande nr 40.

förvärv av skogsfastigheter och det konstaterade förfallet i stort sett av det
till dessa fastigheter hörande arrendejordbruket — och statsmakterna ha
därför sett sig föranlåtna att ingripa på olika sätt. Exempel härå äro dels
vår skogslagstiftning, dels ock lagen den 25 juni 1909 angående uppsikt å
vissa jordbruk i Norrland och Dalarne, vilken lag sedan utsträcktes år 1912
till hela Gävleborgs län och 1917 till Värmlands län. Till följd av de utav
världskriget orsakade livsmedelssvårigheterna blev frågan om vanhävdslagstiftning
särskilt aktuell under kristiden, och vissa provisoriska författningar
i ämnet utfärdades, vilka dock knappast tingo någon praktisk betydelse.

Den av särskilda kommitterade samt av jordkommissionen förebrågta utredningen
giver vid handen, att vanhävdslagstiftningen för Norrland och
Dalarne visat sig gagnelig, samt att de såväl under kristiden som dessförinnan
konstaterade vanhävdsfallen i södra och mellersta Sverige tala för en
lagstiftning, som jämväl för dessa landsdelar förhindrade eu vanhävd av
jorden med därav följande skadliga verkningar.

Då en vanhävdslag har sitt berättigande däri, att genom densamma förekommes
den skada, som jordens vanhävd medför, samt denna skada är lika
stor, i vilkens hand jorden än befinner sig, skall erkännas, att ehuru inom
jordkommissionen yppats olika åsikter om det giltighetsområde, som bör
givas en dylik lagstiftning, skäl tala för att densamma må avse all i enskild
ägo befintlig jord. Om emellertid i detta avseende meningsskiljaktighet
ratt, så synes man i varje fall vara ense därom, att en vanhävdslag erfordras
såsom ett nödvändigt komplement till en social arrendelag och en friköpningslag
i fråga om de fastigheter, vara dessa lagar skulle äga tillämpning.
Det kan nämligen tagas för givet, att vederbörande jordägare eljest komme
att i större eller mindre utsträckning nedlägga jordbruket för att därigenom
undvika de i deras föreställning säkerligen betydligt överdrivna olägenheterna,
som genom samma lagar skulle förorsakas dem.

Yad angår frågan om ansvaret för eventuell vanhävd, bör detta, i händelse
fastighet är utarrenderad, ändock åvila jordägaren. Det kan nämligen antagas,
att i flertalet fall de arrendatorer, som göra sig skyldiga till vanhävd
av sina jordbruk, befinna sig i så små ekonomiska förhållanden, att det ofta
bleve omöjligt att av dem utkräva någon ansvarighet för vanhävden. Härtill
kommer, att där sådan gjort sig märkbar i ett arrendehemman, den ofta nog
i viss mån förefunnits redan vid arrendetidens början eller ock vållats av
den osäkra ställning, arrendatorn intager. Jordägaren har ju för övrigt i sin
hand möjlighet att bevaka sina intressen gent emot arrendatorn; här må erinras,
att vanliävd från arrendatorns sida enligt redan gällande lag medför
förverkande av arrenderätten.

Såsom vanliävd bör ej anses, därest jordbruket nedlägges å en äga, som
på grund av sin naturliga beskaffenhet eller av någon annan omständighet
måste anses olämplig för jordbruksdrift eller som erfordras för industriell
anläggning, bostäder eller dylikt.

Om vanliävd konstaterats, bör, i analogi med vad som nu gäller i fråga
om skogsmarks skötsel, jordägaren föreläggas att vidtaga erforderliga åtgärder
för vanhävdens avhjälpande. I händelse av försummelse härutinnan kunna
olika korrektiv tänkas såsom möjliga: föreskrivna åtgärders vidtagande på
jordägarens bekostnad, den vanhävdade egendomens försäljning eller bötesansvar.

För att en vanhävdslagstiftning skall bliva effektiv, är erforderligt, att
densamma gives giltighet även i fråga om vanhävd, som är förhanden redan
vid tiden för lagens ikraftträdande. Av den undersökning, som verkställts
rörande den norrländska vanhävdslagens verkningar, framgår nämligen, att
då jordbrukskommissionen ingripit mot en jordägare, har denne icke sällan

A mlra lagutskottets -utlätande nr 40. 1«1

velat fritaga sig från ansvar för förefintlig vanhäfd under förmenande, att
densamma uppkommit redan före lagens ikraftträdande. Att avgöra, huru
därmed förhåller sig, kan ofta vara vanskligt nog.

Att odlad jord får förfalla och således ej längre uppfyller sin uppgift i
folkförsörjningens tjänst är givetvis ur samhällelig synpunkt alltid att beklaga.
Skulle sådant förekomma i mera avsevärd omfattning, kan därigenom
uppstå stor nationalekonomisk förlust. Såväl av den utav jordkommissionen
förebragta utredningen som av de uttalanden från skilda delar av landet,
vilka föreligga i myndigheternas yttranden över jordkommissionens förslag,
torde uppenbarligen framgå, att även i södra och mellersta delarna av landet
vanhävd av jordbruk förekommer i sådan omfattning, att den kan uppfordra
statsmakterna till ingripande. Faran för att odlad jord får förfalla, torde
ock ökas, därest den sociala arrendelagstiftning, varom utskottet i annat
sammanhang hemställt, skulle komma till stånd. Såsom både jordkommissionen
och motionärerna framhållit, skulle det nämligen kunna befaras, att,
om hinder däremot ej lägges, jordägare, vilka en sådan lagstiftning skulle
avse, understundom komme att i större eller mindre utsträckning nedlägga
jordbruk för att därigenom undvika de olägenheter, som lagstiftningen enligt
deras förmenande skulle medföra. Såsom komplement till en social arrendelagstiftning
är följaktligen enligt utskottets mening en lagstiftning mot vanhävd
att tillråda.

Torde sålunda enighet råda om behovet av en sådan lagstiftning som
den, varom nu är fråga, lära däremot meningarna lätt gå i sär, då det gäller
att taga ståndpunkt till frågan, vilken omfattning en dylik lagstiftning lämpligen
hör äga. Principiella skäl synas utskottet tala för att lagstiftningen i
överensstämmelse med vad motionärerna yrkat gives tillämplighet å all i
enskild ägo varande jord. Ur det allmännas synpunkt är den skada, som
genom vanhävd av odlad jord uppstår, lika stor i vems hand jorden än befinner
sig. Skall lagstiftningen begränsas att avse endast vissa kategorier
av jordägare, möta givetvis också stora vanskligheter vid uppdragandet av
gränserna. Huru dessa än fastställas, komma med all sannolikhet fall att
inträffa, vilka, såsom jordkommissionen framhållit, skulle för den allmänna
rättskänslan vara i hög grad kränkande. För folkuppfattningen skulle det
nämligen säkerligen verka såsom en oegentlighet och orättvisa, att exempelvis
av två närbelägna fastigheter, vilka båda av sina ägare vanhävdades,
ingripande från det allmännas sida blott kunde ske beträffande den ena,
medan till följd av lagens begränsning vanhävden å den andra finge opåtalt
fortgå. Desto betänkligare skulle detta te sig, om det, såsom anledning
finnes att antaga, bleve de fall, där vanhävden vore störst, vilka komme att
falla utom lagens räckvidd. Erfarenheten har visat, att den grövsta vanliävden
av jordbruk merendels förekommer å fastigheter, vilka förvärvats i
ett eller annat spekulationssyfte. Eu av lagstiftningens förnämsta uppgifter
måste således vara att förekomma vanhävd just å dessa, s. k. enskilda spekulanter
tillhöriga, hemman. Emellertid torde det knappast låta sig göra
att. om man önskar eu fullt effektiv lagstiftning, tillfredsställande utforma

Utskottets

yttrande.

20

Andra lagutskottets utlåtande nr 40.

denna så, att den väl komme att avse nämnda personer, men ej samtidigt
andra enskilda jordbrukare. Den av herrar Wihlborg och Nilsson verkställda
undersökningen angående den norrländska uppsiktslagen har sålunda ådagalagt,
att denna lag, ehuru den i stort sett synes hava haft goda verkningar,
dock i nu ifrågavarande avseende visat sig vara föga effektiv. Att, såsom
nämnda sakkunniga ävensom vissa reservanter inom jordkommissionen föreslagit,
tillägga mantalsskrivning ensamt avgörande betydelse synes även
mindre tillfredsställande. \äl är det sant, att för närvarande en enskild
spekulant endast mera sällan låter mantalsskriva sig på den fastighet, han
vill utnyttja, men det torde dock ej böra förbises, att därest en mot spekulanterna
riktad lagstiftning gives tillämplighet allenast å fastigheter, därå
ägaren icke är mantalsskriven, dessa skola i större omfattning än nu låta
mantalsskriva sig på de av dem i spekulationssyfte förvärvade fastigheterna,
för vilket förfarande hinder merendels ej skulle möta. Önskar man i vanhävdslagstiftningen
vinna ett effektivt skydd mot den skada, som tillfogas
det allmänna genom spekulanternas ödeläggande av jordbruk, gives sålunda
enligt utskottets mening näppeligen någon annan möjlighet än att denna
lagstiftning göres tillämplig å vanhävd av all enskild jord. Flertalet av de
myndigheter, vilka yttrat sig i denna fråga, hava, såsom av det föregående
framgår, också obetingat uttalat sig för, att, därest eu vanhävdslagstiftning
komme till stånd, denna borde erhålla eu dylik omfattning. Då lagstiftningen
givetvis icke bör hava till uppgift att kontrollerande ingripa i de
enskildas skötsel av deras jordbruk i andra fall, än där dettas existens är
genom vanhävden uppenbarligen hotad, torde det ej vara att befara, att lagstiftningen
genom eu sådan utvidgning i sin praktiska tillämpning skulle få
någon väsentligt ändrad betydelse jämfört med om den i likhet med den
norrländska uppsiktslagen endast avsåge bolag och spekulanter. Det synes
nämligen vara ringa anledning befara, att andra jordägare än de, vilkas
intressen icke omedelbarligen äro riktade å jordbrukets avkastning, kunna
finna det med sin fördel förenligt att försumma detta till den grad, att vanliävd
komme att föreligga i den utsträckning, som den ifrågasatta lagen för
sin tillämplighet skulle förutsätta.

Om än sålunda vägande skäl synas tala för en lagstiftning av den omfattning,
som i motionerna påyrkats, vill utskottet dock ingalunda förneka, att
möjligen praktiska hänsyn kunna föranleda därtill, att densamma icke erhåller
större räckvidd än den förordade sociala arrendelagstiftningen. För en sådan
begränsning talar ock, att lagstiftaren redan i fråga om de nordligare
delarna av landet gått in därför, samt att denna lagstiftning, såsom nämnts,
i stort sett visat sig fylla sin viktiga uppgift.

Erhåller den nu ifrågasatta lagstiftningen tillämpning å all enskild jord.
synes utskottet nödigt att, såsom ock av jordkommissionen föreslagits,
undantag göres för sådana fall, där jordägaren på grund av fattigdom eller
annan giltig orsak är urståndsatt att avhjälpa förefintlig vanhävd å sin jord.

Lika med jordkommissionen ocli motionärerna håller utskottet före, att

21

Andra lagutskottets utlåtande ur 40.

eu blivande vanhävdslag torde böra äga tillämpning jämväl i fråga om
utarrenderad fastighet, oavsett huruvida arrendet regleras av en blivande
social arrendelagstiftning eller de allmänna arrendereglerna. Någon åtskillnad
synes i dylikt fall icke, såsom för närvarande är fallet enligt den norrländska
uppsiktslagen, böra göras mellan vanvård av byggnaderna och vanhävd av
jorden. Huruvida ansvaret för jordbrukets iståndsättande bör åvila jordägaren
eller arrendator^ synes utskottet däremot kunna lämna rum för
skilda meningar. Motionärerna liksom jordkommissionen hava ansett, att
jordägaren borde vara den, som ensam svarade för vanhävd å sin fastighet,
även i det fall att densamma vore utarrenderad. Såsom skäl härför hava
de åberopat, att de arrendatorer, som gjorde sig skyldiga till vanliävd av
sina jordbruk, i flertalet fall befunne sig i så små ekonomiska förhållanden,
att det ofta bleve omöjligt att av dem utkräva någon ansvarighet för vanhävden.
Motionärerna hava vidare framhållit, att, där vanliävd gjort sig
märkbar å ett arrendehemman, den ofta nog i viss mån förefunnits redan
vid arrendetidens början eller ock vållats av den osäkra ställning, arrendatorn
intoge. Härutöver må anföras, att principen, att jordägaren bör gentemot
det allmänna vara ansvarig för iståndsättandet av sin utarrenderade fastighet,
även i den mån någon förpliktelse härutinnan ej åligger honom gentemot
hans arrendator, redan vunnit erkännande i vår rätt. Sålunda kan jordägaren
redan nu enligt den norrländska uppsiktslagen göras ansvarig för en av hans
arrendator förorsakad vanhävd av den arrenderade jorden, nämligen i de
visserligen sällsynta, men dock av lagstiftaren förutsedda fallen, att enligt
den norrländska arrendelagens övergångsbestämmelser de allmänna reglerna
om arrende skola tillämpas å upplåtelsen. Vidare förtjänar erinras, att enligt
den nya skogsvårdslagen den 15 juni 1923 jordägaren är i första hand ansvarig
för vidtagande av åtgärder för betryggande av skogens återväxt, även
om dessa nödvändiggjorts genom eu av avverkningsrättshavare företagen
avverkning. Emellertid kan det synas rätt sa obilligt, att jordägaren skall
på detta sätt svara för en försummelse, som egentligen ligger en annan
till last. Det torde ock ligga en viss sanning uti vad från flera håll påpekats,
nämligen att jordägaren, därest ansvaret för vanhävden i detta fallet
lägges å honom, skulle av farhåga att bliva ställd till ansvar därför, att
arrendatorn icke skött jorden ordentligt, fa anledning att bliva särskilt härd
mot denne. Givet är, att dessa betänkligheter växa i styrka, därest icke
jordägaren i arrendelagstiftningen tillförsäkras särskilda medel att skydda
sig mot eu begynnande vanliävd från arrendatorns sida. Det av jordkommissionen
härutinnan framställda förslaget synes utskottet värt att beakta.
Billighetsskäl synas utskottet sålunda tala för, att i första hand arrendatorn
får gentemot det allmänna svara för den vanhävd av den arrenderade
fastigheten, vartill han gjort sig skyldig.

Emellertid torde möjligen praktiska skäl även här kunna föranleda till att
man nödgas stanna vid vad motionärerna påyrkat.

Denna svårlösta fråga synes utskottet höra till de spörsmål, som under
en blivande överarbetning av jordkommissionens förslag särskilt äro förtjänta
av ytterligare övervägande.

22

Andra lagutskottets utlåtande nr 40.''

I fråga om vad som bör anses för vanhävd synes utskottet därunder icke
böra inbegripas böra inbegripas sådan vanvård av jordbruket, som endast
föranleder, att jorden för en kortare tid avkastar mindre än vad den eljest
kunde eller borde och som genom ett eller annat års driftigt arbete är lätt
att avhjälpa. Endast därest vanvården av jordbruket tagit den omfattning,
att fara föreligger, att odlad jord så småningom återgår till naturtillståndet
eller att dess avkastningsförmåga för framtiden i väsentlig grad reduceras,
synes utskottet ingripande från det allmännas sida böra äga rum. Härvid
torde dock, såsom lantbruksstyrelsen i sitt yttrande framhållit, vara att beakta,
att en omläggning av odlad jord till betesmark under vissa omständigheter
kan vara ur jordbrukssynpunkt fullt befogad. Då eu dylik åtgärd,
med den avfattning jordkommissionens utkast äger, möjligen vore att anse
såsom vanhävd, synes en omredigering härutinnan vara erforderlig.

Beträffande förbudet mot nödiga byggnaders bortförande och förfall överensstämmer
jordkommissionens formulering med norrlandskommitténs förslag.
I sin motivering härtill framhöll denna kommitté: Nödiga byggnaders bortförande
eller förfall behövde visserligen icke alltid medföra, att själva jordbruket
försämrades, ty detta kunde sammanläggas med annat jordbruk, som
ägde för båda fastigheterna tillräckliga byggnader; men fastighetens värde
såsom självständig jordbrukspossession förminskades likväl därigenom i högst
avsevärd grad, och lika litet som trävaruindustrien borde få föranleda därtill,
att landets odlade områden minskades, lika litet borde det tillåtas, att
densamma orsakade en reducering av de särskilda självständiga brukningsdelarnas
antal. I de flesta fall vore ifrågavarande förfarande med t. ex. husen
på ett gammalt förutvarande bondehemman icke förestavat av några skid
av nyssberörda beskaffenhet, utan utgjorde tvärtom det mest talande bevis
för ägarens avsikt att lämna jordbruket åt sitt öde.

Häremot anmärktes emellertid vid förslagets granskning i högsta domstolen,
att det vore obilligt, om en jordägare, som hade liera fastigheter
i sambruk, skulle förmenas att flytta byggnader från en av dessa fastigheter
till en annan, där de kunde med större fördel användas, eller att nedriva
byggnaderna vid en med huvudgården sammanslagen mindre gård, då vid
huvudgården funnes för bägge fastigheternas brukande tillräckliga byggnader.
Kommittén medgåve själv, att i sådant fall jordbruket icke egentligen
försämrades, men åberopade såsom skäl för sitt förslag, att genom
bortförandet av byggnaderna eller försummat underhåll av desamma den
särskilda fastighetens värde såsom självständig jordbrukspossession i avsevärd
grad förminskades. Den omständigheten, att ett jordområde vid någon
tidpunkt varit styckat i smärre brukningsdelar, finge väl dock icke utgöra
hinder för dessas sammanförande till eu större possession, och vid bedömandet
av spörsmålet, huruvida för jordbruket erforderliga byggnader
funnes, borde hänsyn då tagas till denna possession i dess helhet. Det
föreslagna stadgandet ledde i själva verket därtill, att jordbruket i dylika
fall komme att betungas med underhåll av byggnader, som vore för det -

•2:5

Andra lagutskottets utlåtande vr 40.

samma överflödiga eller till belägenheten otjänliga. Detta bleve sfi mycket
kännbarare, för den händelse fastigheterna användes uteslutande för jordbruksändamål
och således icke industrien kunde tagas i anspråk for gäldande
av de onödiga kostnader, som pålades jordägaren.

Dessa anmärkningar vunno ej beaktande i den proposition, som förelädes
1907 års riksdag. Lagutskottet ansåg sig emellertid böra föreslå vissa modifikationer.
Utskottet framhöll sålunda: Genom Kungl. Maj:ts förslag skulle
eu jordägare, som t. ex. ägde två i närheten av varandra belägna fastigheter,
vara förhindrad bortföra eller låta förfalla å den ena fastigheten belägna
byggnader, även om denna fastighets behov av byggnader tillfredsställande
fylldes genom byggnader å den andra. I sådant fall vore, enligt utskottets
förmenande, dock lagens syfte fullt tillgodosett, blott för jordbruket å bada
fastigheterna nödiga byggnader liöllos å den ena fastigheten. I enlighet
med denna utskottets ståndpunkt gjordes i propositionens ifrågavarande
stadgande den förändring, att efter orden »lämnas att förfalla» tillädes »där
ej behovet fylles genom andra byggnader».

När proposition med förslag till vanhävdslag år 1909 ånyo förelädes riksdagen,
innehöll det i förevarande punkt följande: »Finnes---—, skall

uppsikt, på sätt nedan förmäles, hallas däröver, att icke jordbruket nedlägges
eller ägor och byggnader eljest så vanvårdas, att jordbrukets vidmakthållande
därigenom äventyras». Lagutskottet tillstyrkte bifall till propositionen. Men
riksdagen antog efter sammanjämkning ett i utskottet av herr M idén reservationsvis
framlagt förslag av den lydelse, som lagen nu innehåller. "V arken
i propositionen eller i riksdagen förekom något som helst omnämnande av
den nu föreliggande frågan.

Huruvida det varit riksdagens mening att med den antagna formuleringen
obetingat ansluta sig till det av norrlandskommittén föreslagna förbudet mot
att två eller flera särskilt bebyggda fastigheter sammansloges till en brukningsdel
på sådant sätt, att de för jordbruket avsedda byggnaderna å eu
eller flera av fastigheterna bleve onödiga och förty bortfördes eller förfölle,
synes utskottet kunna lämna rum för tvekan. Emellertid har såväl den av
herrar Wihlborg och Nilsson verkställda utredningen angående verkningarna
av den norrländska vanhävdslagstiftningen som ock den av jordkommissionen
verkställda undersökningen visat, att dylika sammanslagningar förekommit
till icke ringa antal, ävensom att de ofta företagits i direkt syfte att eludera
uppsiktslagens förbud mot byggnadernas vanvardande. Samma utredningar
hava ock givit vid handen, att i de fall, då jordkommissionerna sökt förhindra
sammanslagningar, deras talan i detta hänseende blivit ogillad av
domstolarna.

I likhet med norrlandskommittén och jordkommissionen anser även utskottet,
att en av vanhävdslagstiftningen s uppgifter bör vara att skydda de
gamla bondejordbruken. Faran för att dessa genom sammanslagningar skola
bringas att upphöra torde ökas, därest en social arrendelagstiftning med
begränsning till fastigheter av viss storlek kommer till stånd. Uteslutet

-* Andra lagutskottets utlåtande nr 40.

torde nämligen ej vara, att jordägare, som beröras av en dylik lagstiftning, skola
— i avsikt att såmedelst undandraga sig de förpliktelser, lagstiftningen skulle
medföra för dem — försöka sammanföra sina fastigheter till jordbruk av
den storlek, att lagen ej blir tillämplig å desamma. Med hänsyn härtill synes
utskottet det i regel icke böra tillåtas, att åbyggnaderna å de gamla bondehemmanen
nedrivas eller genom bristande underhåll få förfalla, även om
jordbruket å brukningsdelen nödtorftigt kan upprätthållas genom dess sammanslagning
med annan. Tillfällen givas emellertid ej sällan, då en sammanslagning
av alltför små eller illa belägna brukningsdelar med därav följande
andrad disposition i fråga om fastigheternas åbyggnader är ur nationalekonomisk
synpunkt fullt berättigad. Jorddelningen har mångenstädes i vårt land
särskilt i mera tättbebyggda trakter fortskridit alltför långt. Fastighetsbildningar,
som måste anses vara i hög grad olämpliga för jordbruket, äro
ingå sällsynta företeelser. I vissa orter har klyvningsförfarandet kommit till
användning i sådan utsträckning, att de ursprungliga enheterna äro uppdelade
i parceller av ringa storlek. Att denna jordsplittring är till skada för ett
sunt jordbruk, därom torde ej mera än en mening kunna råda. Mångenstädes
fortgår också numera en tendens att sammanföra dessa smärre fastigheter
till jordbruk av den omfattning, som ur nationalekonomisk synpunkt
måste anses önskvärd. Att hinder för dylika sammanslagningar icke böra
resas, synes utskottet vara uppenbart. Behovet av en undantagsbestämmelse
i detta avseende är givetvis dock i sista hand beroende på den omfattning,
som vanhävdslagen erhåller. Kommer lagen att avse all enskild jord, synes
en sådan vara ofrånkomlig.

Vad nu sagts om sammanslagning av självständiga jordbruk gäller i viss
män även om nedläggning av torplägenheter. Ett nedläggande av torp, som
■visat sig vara för litet att kunna tillfredsställande försörja sin brukare, synes
sålunda vara något i och för sig fullt befogat.

Såsom av det föregående framgår, har jordkommissionen i sitt utkast upptagit
en bestämmelse därom, att jordbruk utan hinder av vad i lagen stadgats
får, »i den män det är oundgängligen nödigt, nedläggas å mark, som
erfordras för industriel! anläggning eller bostäder åt ortsbefolkningen eller
annat dylikt ändamål». I sina motiv har kommissionen till utveckling av
bestämmelsen anfört, att, därest ändamålet utan mera avsevärd olägenhet
kunde tillgodoses genom oodlad mark, borde det ej vara tillåtet, att odlad
mark toges i anspråk. I anledning härav vill utskottet framhålla, att, därest
en bestämmelse i förevarande hänseende kommer till stånd, torde i allt fall
ordet »oundgängligen» böra utbytas mot en formulering, som mera smidigt
anpassar sig efter växlande förhållanden. Det synes utskottet nämligen
icke vara av behovet påkallat förbjuda, att odlad mark tages i anspråk i
fall, där oodlad mark visserligen är att tillgå, men där den odlade jorden på.
grund av sitt läge eller andra omständigheter är för det avsedda ändamålet
bättre lämpad.

Andra lagutskottets utlåtande nr it).

2b

Lag om skydd för äbyggnader ä jordbruksfastighet.

Det av motionärerna framlagda lagförslaget om skydd för åbyggnader å
jordbruksfastighet överensstämmer utom i fråga om 1 § 3 stycket samt en
mera redaktionell ändring av 3 § med ett lagutkast, som jordkommissionen
framlagt i sitt den 28 februari 1923 avgivna betänkande. I motiverna till
detta lagutkast har kommissionen, under åberopande av kommissionens här
förut omförmälda utkast till vanhävdslag samt den motivering härtill, som
i det föregående närmare berörts, framhållit, att denna lagstiftnings tillkomst
vore särdeles brådskande såvitt rörde byggnaderna. Ett jordbruks vanhävd
kunde icke gå så snabbt, att det bleve fullständigt förintat på eu kort tid och
dess återställande i gott stånd vore också, såvitt på tidsutdräkten ankomme,
en överkomlig sak. Av dessa skäl borde man kunna avvakta den tidpunkt,
då en definitiv vanhävdslagstiftning komme till stånd. Annorlunda förhölle
det sig med åbyggnaderna. De kunde förintas på en mycket kort tid och
återuppbyggandet bleve en vansklig sak, särskilt i dessa tider på grund av
de stora kostnaderna. Även genom underlätet underhåll kunde en byggnad
mycket snabbt gå mot sin undergång. I dylika fall förelåge alltså fara i
dröjsmål. Såsom i motiven till vanhävdslagen närmare framhållits, förhölle
det sig nämligen så, att bolag och enskilda spekulanter mångenstädes ofta
i stor utsträckning låtit nedlägga och säkerligen fortfarande bortreve eller
övergåve åbyggnaderna å arrendegårdar. Samma företeelse hade sedan länge
iakttagits beträffande torp och andra dylika lägenheter, oavsett vem som
vore ägare till de fastigheter, å vilka torpen eller lägenheterna vore belägna.
Därvid förekomme som sagt icke blott, att byggnaderna bortreves, ofta åsidosattes
allt underhåll i uppenbar avsikt att därigenom bringa husen till
obrukbarhet och således på denna omväg finna en förevändning till jordbrukets
nedläggande. Mångenstädes torde nedläggandet ock berott därpå,
att arrendatorn flyttat samt att jordägaren ej kunnat eller haft rimligt intresse
av att skaffa en annan arrendator. Denna fara gällde, märkligt nog, även
de delar av landet, där den norrländska vanhävdslagen ägde tillämpning.
Denna föreskreve, att även husen skulle vidmakthållas, och den uppenbara
meningen därmed vore, att lagen åsyftade de särskilda brukningsdelarnas
åbyggnader. Domstolar hade emellertid tolkat denna lagstiftning så, att
blott själva jordbruket sköttes någorlunda, mötte icke hinder för åbyggnadernas
bortrivande å brukningsdelarna samt jordbrukets drivande genom
sammanslagning eller annorledes från andra gårdar och andra åbyggnader.
När nu domstolarna föregått med en sådan tolkning, funno sig de enskilda
naturligtvis alldeles oförhindrade att följa densamma. Därigenom ökades
faran ytterligare. Kommissionen hade därför ej ansett det vara tillrådligt
att såvitt anginge byggnaderna avvakta tillkomsten av den av kommissionen
föreslagna definitiva vanhävdslagen för riket. En provisorisk lagstiftning i denna
del borde därför framläggas om möjligt för 1923 års riksdag, och skulle den
definitiva lagstiftningen ej, såsom vore högeligen önskligt, kunna framläggas
ens för 1924 års riksdag, bleve det så mycket mera av behovet påkallat, att
åtminstone vid det senare tillfället ett provisorium komme till stånd.

Jordkom missioncu.

26

Andra lagutskottets utlåtande nr 40.

Riksdagen

1923-

Utskottets

yttrande.

Av kommissionens ledamöter hava herrar Lindhagen, Ingeström, Johansson
i Uppmälby och Pettersson i Hällbacken biträtt nu omförmälda förslag.
Herrar Elirenborg och Jansson i Edsbäcken hava däremot uttalat sig emot
avlåtandet av någon framställning om sådan lag. De två övriga ledamöterna
av kommissionen (herrar Olsson i Kullenbergstorp och Wohlin) hava ej deltagit
i behandlingen inom kommissionen av nu förevarande spörsmål.

I en motion förelädes jordkommissionens förslag 1923 års riksdag. Andra
lagutskottet fann sig ej kunna giva sin anslutning till dess innehåll. Efter
att hava framställt åtskilliga anmärkningar mot lagförslagets detaljer anförde
utskottet följande: Utskottet ville för sin del ej underkänna behovet av att
den vanliävdslagstiftning, som hos oss vore gällande, fullständigades med
hänsyn till de av motionären och jordkommissionen påpekade tendenserna
här och var till sammanslagning av bestående, särskilt bebyggda brukningsdelar,
även i fall, då dessa lämpat sig att brukas såsom självständiga jordbruk.
Emellertid hade utskottet ej känt sig övertygat om, att behovet av
dylika fullständigande bestämmelser gjort sig gällande i sådan grad, att,
sedan förslag till definitiva bestämmelser i ämnet numera utarbetats, tillräckliga
skäl förelåge för att utan avvaktan å vare sig över förslaget infordrade
yttranden från myndigheter i orterna eller lagrådets blivande granskning
av föreliggande förslag, eventuellt i omarbetat skick, riksdagen nu
skulle för sin del på grund av den förevarande motionen taga ståndpunkt
till frågan genom antagande av en provisorisk, med ledning av jordkommissionens
utkast närmare utformad lag i ämnet.

Reservationer anfördes dels av herrar Hage och Olovson i Västerås dels
ock av herr Lindhagen, som i anledning av utskottets anmärkningar framlade
det förändrade lagförslag, som nu innehålles i förevarande motioner.

Riksdagen biföll utskottets hemställan.

Den ifrågasatta lagen om skydd för åbyggnader å jordbruksfastighet kar
i motionerna blivit av motionärerna betecknad såsom provisorisk att gälla
i avbidan på tillkomsten av eu allmän vanhävdslag.

Såsom av det föregående framgår, har utskottet principiellt uttalat sig
för behovet av eu dylik allmän vanhävdslag. Utskottet har jämväl förut
framhållit, att en sådan lag enligt utkottets mening borde jämte annat hava
till uppgift att förhindra ödeläggande av de byggnader å gamla bondejordbruk,
som äro nödiga för jordbrukets upprätthållande, därvid utskottet dock
ansett vissa modifikationer vara erforderliga.

I det föregående har utskottet vidare framhållit, att skilda meningar
kunna råda i fråga om den omfattning eu dylik vanliävdslagstiftning lämpligen
bör erhålla, ävensom påvisat vissa med lagstiftningen i olika avseenden
förenade svårigheter, vilket allt utskottet ansett tarva ett förnyat övervägande,
innan förslag om definitiv lagstiftning i ämnet förelägges riksdagen. Då således
riktlinjerna för den kommande lagstiftningen såväl beträffande dess
omfattning som på vissa andra huvudpunkter ännu äro långt ifrån fastslagna,
torde det enligt utskottets förmenande icke vara lämpligt att i frå -

Andra lagutskottets utlåtande nr 40. 27

gårm förevarande läge nu antaga en för lida riket gällande provisorisk lag.
Därest under förarbetena till den tillämnade definitiva lagstiftningen i ämnet,
vilka förarbeten få antagas med det snaraste varda upptagna, provisoriska
lagstiftningsåtgärder skulle visa sig vara av behovet påkallade, torde kunna
förväntas, att förslag därom varder av Kungl-. Maj:t till riksdagen framlagt.

Då emellertid, såsom i det föregående närmare omförmälts, erfarenheten
visat, att sammanslagningar av brukningsdelar ofta företagits i direkt syfte
att eludera den norrländska uppsiktslagens förbud mot byggnadernas vanvårdande
ävensom att i fall, då jordbrukskommissionerna sökt förhindra
sådana sammanslagningar, deras talan i detta hänseende blivit av domstolarna
ogillad, har utskottet ansett vissa ändringar i denna lag till överensstämmelse
med vad utskottet ovan närmare utvecklat vara av behovet
påkallade. Dessa ändringar synas utskottet, då, såsom jordkommissionen
närmare framhållit, eu viss fara föreligger i dröjsmål, böra vidtagas utan
avvaktan å en blivande allmän vanhävdslag.

På grund av val 1 sålunda anförts far utskottet hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av förevarande motioner I: 93 och II: 174:

A) i skrivelse till Kungl, Maj:t hemställa, att Kungl. Maj:t
ville skyndsamt låta utarbeta och för riksdagen framlägga förslag
till lag rörande vanhävd å jordbruk;

B) för sin del antaga följande

Lag

om ändrad lydelse av 1 och 2 §§ i lagen den 25 juni 1909 angående
uppsikt ä vissa jordbruk i Norrland, Balarne och Yärmland.

Härigenom förordnas, att 1 och 2 §§ i lagen den 25 juni 1909 angående
uppsikt å vissa jordbruk i Norrland, Dalaine och Yärmland skola, 1 § i
nedan angivna del, erhålla följande ändrade lydelse:

1 §■

Finnes å fastighet på landet, tillhörig bolag eller förening för ekonomisk
verksamhet, åker och äng i den omfattning, att självständigt jordbruk dära
kan idkas, skall uppsikt, på sätt nedan förmärs, hållas däröver att jordbruket
å fastigheten ej så vanvårdas, att dess vidmakthållande därigenom äventyras,
ävensom att för fastigheten såsom särskild brukningsdel nödiga byggnader icke bortföras
eller lämnas att förfalla.

Lag samma--— — densamma.

Är fastigheten---— ansvarig.

Vid prövning----en fastighet.

2 §•

Till sådan vanhävd, som ovan förmäles, är ej att hänföra nedläggande
av jordbruk å äga, som på grund av sin naturliga beskaffenhet eller någon
annan omständighet måste anses alldeles olämplig för jordbruksdrift.

28

Andra lagutskottets utlåtande Nr 40.

Utan hinder av vad sålunda stadgats, må ock åbyggnad, som genom jordbruks
sammanslagning med annat bliver obehövlig, bortföras eller lämnas att förfalla,
för så vitt sammanslagningen uppenbarligen är till gagn för bildandet av bärkraftigt
jordbruk.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen, enligt därå meddelad
från trycket utkommit i Svensk författningssamling.

Stockholm den 2 juni 1924.

På andra lagutskottets vägnar:
BEOE PETEÉN.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Bror Petrén, Under*, greve Spens*, Tjallgren, Lindhagen,
Martin Svensson, von Stockenström* och Franzén;

från andra kammaren: herrar Magnusson i Kalmar, Hage, Magnusson i Skövde,
Nilsson i Vibberbo, Holmström i Stockholm, Svensson i Skönsberg, Ödström och
Sundling*.

*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservationer.

Beträffande utskottets hemställan under A)

1) av herrar Linder, Lindhagen, Franzén, Magnusson i Kalmar, Hage, Holmström
i Stockholm och Svensson i Skönsberg, vilka beträffande motiveringen
anfört:

»Då erforderlig tid ej stått oss till buds för avgivande av en ingående
reservation, nödgas vi här allenast anteckna, att vi i vissa delar ej kunnat
förena oss i utskottets motivering, vilken för övrigt synes oss hava erhållit
en alltför invecklad och svävande läggning över huvud taget. I tre huvudpunkter
måste vi dock i korthet göra följande uttalanden.

Olika meningar hava yppats om vanhävdslagen bör gälla alla jordbruk
eller, på sätt norrlandslagen stadgar, allenast bolags och enskilda spekulanters
jordbruk eller med andra ord sådana fastigheter, vilkas ägare ej hava
intresse av jordbruket samt därför också permanent utarrendera detsamma.
I motionerna har denna fråga lämnats öppen.

b illigt skall erkännas, att åtskilliga skäl kunna anföras för begge ståndpunkterna.
För vår del finna vi emellertid övervägande grunder tala för, att
lagstiftningen även i fortsättningen bör inskränka sig, åtminstone tillsvidare,
till att ställa sig på norrlandslagens ståndpunkt. Det är av alla jordundersökningar
konstaterat att vanhävd företrädesvis äger rum på gårdar tillhö -

29

Andra lagutskottets utlåtande Nr 40.

riga bolag och enskilda spekulanter. Detta är eu naturlig följd av jordägarens
bristande intresse för jordbruket i förening med arrendatorns fattigdom,
lians liknöjdhet i att nedlägga ett för honom fruktlöst arbete på annans
jord och även arrendator förhinder i eu myckenhet fall att ägna tillräckligt
arbete åt jorden i följd av hans utskickande av jordägaren till annat sysslande.
Lagen fyller med förenämnda begränsning på samma gång sin uppgift
att vara ett nödvändigt komplement till den sociala arrendelagen, för
upprätthållande av dennas effektivitet. Det kan ock allvarligt ifrågasättas,
huruvida något större behov eller fog förefinnes att anordna en särskild
kontroll också på de yrkesmässiga jordbrukarna till skillnad från de flesta
andra yrkesmän. Det ligger i den stora mängden bönders, de verkliga yrkesidkarnas
på jordbrukets område, intresse att vårda jordbruket, så att de
kunna få sin bergning. Bristande insikt eller förmåga bör avhjälpas genom
upplysning och ekonomiskt stöd.

Vidare anse vi, att norrlandslagens ståndpunkt att lägga ansvaret för vanhävden
gent emot det allmänna på jordägaren svårligen kan uppgivas. Jordägaren
har enligt norrlandslagen samma rätt som enligt allmänna arrendelagen
att även före arrendetidens utgång från arrendet skilja en arrendator,
som ej sköter jordbruket efter förmåga. Vanhävd i dessa fall kan för övrigt
icke med rätt siigas i regel vara ensamt arrendatorns fel utan är, av ovan
angivna skäl, en följd också av arrendesystemet och i allmänhet minst lika
mycket ett förvållande från jordägarens sida. Ätt lägga ansvaret på den
oftast egendomslöse arrendatorn, som dessutom ej sällan kommer och går
ifrån gård till gård och ofta mottager jordbruket i ett vanhävdat skick, innefattar
säkerligen tillika en lycklig utväg för att göra lagstiftningen tämligen
värdelös. Detta insågs allmänt vid norrlandslagstiftningens genomförande
och det är åtminstone icke erfarenheterna, som ligga till grund för den motsatta
uppfattning, som nu synes söka arbeta sig fram i utskottets betänkande.

Slutligen må betonas den synnerliga vikten av, att det i landet förefintliga
förrådet av åbyggnader till jordbruk ej utan trängande skäl genom förödelse
minskas. Det gäller nämligen i folkförsörjningens intresse att upprätthålla
största möjliga antal brukningsdelar. Men därtill kommer, att i våra dagar
skapande av jordbruk ej blott är eu jordfråga utan i lika hög grad en byggnadsfråga.
Den stora kostnaden numera för åbyggnaders uppförande påkallar,
att det förefintliga förrådet av åbyggningar sparas.

På väsentligen dessa skäl förena vi oss i det slut, vartill utskottet kommit.

2) av herrar greve Spens, Martin Svensson, Magnusson i Skövde mot vissa
delar av motiveringen till ifrågavarande hemställan;

Beträffande utskottets hemställan under B).

av herrar Bror Petrén, greve Spens, Martin Svensson, Magnusson i Skövde
och eldström, vilka ansett, att motionerna i denna del ej bort till någon riksdagens
åtgärd föranleda.