Andra lagutskottets utlåtande Nr 4.
5
» 4.
Ankom till riksdagens kansli den 12 februari 1924 kl. 2 e. m.
Utlåtande i anledning av väckt motion om viss ändring
i 45 § i lagen om fattigvården.
I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr
272, vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Johansson i Bro
hemställt, att riksdagen måtte besluta sådan ändring i 45 § i lagen om
fattigvården den 14 juni 1918, att mantalsskrivning av person, som inom
kommunen saknade bostad eller eljest vore obefintlig, måtte frånkännas
inverkan vid bestämmandet av hemortsrätten.
Till stöd för berörda hemställan har motionären anfört följande:
»Enligt den numera upphävda fattigvårdsförordningen skulle den kommun,
varest en person rätteligen hort mantalsskrivas, vara hans rätta hemortskommun.
En faktiskt skedd mantalsskrivning saknade sålunda betydelse
för hemortsrättsfrågan. Genom den nya fattigvårdslagens bestämmelser har
detta förhållande ändrats. Numera torde gälla, att den ort, där faktisk
mantalsskrivning skett, skall under vissa förhållanden vara en persons rätta
hemort. Såsom undantag från dessa bestämmelser har stadgats följande:
Om en person icke inflyttat till den kommun, där han blivit mantalsskriven,
skall en sådan mantalsskrivning icke gälla vid bestämmandet av hans hemortsrätt
(45 § 2 mom.). Ej heller skall mantalsskrivning av vissa anstaltsvårdade
eller andra kroniskt sjuka, personer medföra hemortsrätt (48 §).
I övrigt skall mantalsskrivning medföra hemortsrätt, oavsett om vederbörande
bo i kommunen eller ej.
Det förekommer ofta, att personer avflytta utan att uppgiva den nya
bostadsorten. Dessa kunna icke av vederbörande avföras ur man talslängden
utan måste upptagas och redovisas i slutet av denna längd under
anteckning, att de sakna fast bostad inom kommunen. Då de emellertid
blivit upptagna i mantalslängden, har man ansett, att en sådan mantalsskrivning
medför hemortsrätt. Detta synes mig vara ett oegentligt förhållande,
så mycket mer som landsbygden härigenom sättes i sämre ställning
än städerna Stockholm och Göteborg, där motsvarande form av mantalsskrivning
icke förekommer.»
327 24
Utskottet.
6 Andra lagutskottets utlåtande Nr 4.
Enligt den i 45 § av fattigvårdslagen upptagna huvudbestämmelsen i
fråga om hemortsrätt i fattigvårdshänseende äger en person dylik rätt i
den kommun, där han senast faktiskt varit mantalsskriven utan att hava
under det år, som mantalsskrivningen avser, kommit i åtnjutande av
fattigvård, som, enligt vad i 49 § fattigvårdslagen sägs, utövar inverkan
på förvärv av hemortsrätt.
Med den nu föreliggande motionen avses att få den i andra stycket av
45 § fattigvårdslagen inrymda undantagsbestämmelsen från förenämnda
huvudstadgande — enligt vilken undantagsbestämmelse mantalsskrivningen
icke gäller till bestämmande av hemortsrätt för den, som med avseende
å tilltänkt inflyttning mantalsskrivits inom en kommun utan att emellertid
hava inflyttat dit — utsträckt att gälla alla sådana, som inom kommunen
sakna bostad eller eljest äro obefintliga.
Vad av motionären anförts såsom motiv till den av honom gjorda hemställan
hämtar sitt stöd i viss bristande överensstämmelse mellan gällande
mantalsskrivningsförordningars bestämmelser rörande personer å okänd
vistelseort.
Enligt § 8 mom. 3 i förordningen angående mantalsskrivning den 6
augusti 1894, jämförd med § 10 mom. 2 i förordningen angående kyrkoböckers
förande den 3 december 1915, skall en person, som finnes upptagen
i nästföregående års mantalslängd och som icke avflyttat till annat
distrikt, upptagas i mantalslängden under de närmast följande två åren
även om hans vistelseort är okänd. Först om under tiden mellan tre på
varandra följande mantalsskrivningar upplysning ej vunnits om hans vistelseort,
skall han överföras från församlingsboken till boken över obefintliga
och därmed ock utelämnas vid mantalsskrivningen.
I Stockholm — men ej, såsom motionären oriktigt uppgivit, i Göteborg
— äro åter förhållandena härutinnan annorlunda. Enligt förordningen
angående mantalsskrivning i Stockholm den 28 maj 1897 föres
därstädes ej församlingsbok, utan en densamma ersättande mantalsbok,
till vilken boken över obefintliga utgör en bilaga. Visserligen skall enligt
ifrågavarande förordning till sistnämnda bok överföras i mantalsboken uppförda
personer först då upplysning om deras vistelseort ej vunnits vare
sig vid tre på varandra följande mantalsskrivningar eller under den mellanliggande
tiden, men då enligt § 10 mom. 7 i förordningen de i mantals&oÄ-ew
kvarstående personer, om vilkas [ vistelseort upplysning ej kunnat
erhållas, icke skola upptagas i mantalsfdw^dew, bliva för Stockholms del
personer med okänd vistelseort utan avvaktan å tiden för deras överförande
till boken över obefintliga uteslutna från mantalsskrivningen. Härigenom
kommer, såsom motionären riktigt framhållit, Stockholm i vissa
fall i en gynnsammare ställning i fattigvårdshänseende än andra kommuner
inom riket.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 4.
7
Ifrågavarande förhållande, som redan tidigare uppmärksammats, är emellertid
föi närvarande föremål för Kungl. Majits övervägande. Sedan nämligen
ombudsmannen hos fångvårdsstyrelse!! i Södertälje i skrivelse till riksdagens
justitieombudsman påkallat dennes uppmärksamhet å förhållandet
samt Stockholms stads fattigvårds- och mantalsnämnder avgivit yttranden
över nämnda framställning, hava handlingarna i berörda ärende av justitieombudsmannen
medelst skrivelse den 23 sistlidne oktober överlämnats
till chefen för socialdepartementet för vinnande av det beaktande, vartill
handlingarnas innehåll kunde föranleda. I ett av överståtliållarämbetet
sedermera avgivet utlåtande över den ifrågavarande framställningen har
av sagda ämbete såsom den lämpligaste lösningen föreslagits, att de för
Stockholm i förevarande hänseende gällande bestämmelserna bereddes giltighet
för riket i dess helhet. Yttrande över framställningen har sedan
den 25 sistlidne januari avgivits även av kammarrätten, som därvid, med
hänsyn till den inverkan i hemortsrättsavseende, som den påtalade bristande
överensstämmelsen mellan ifrågavarande båda mantalsskrivningsförordningar
kunde i vissa fall medföra, förklarat sig finna kravet på en ändring därutinnan
befogat samt i sådant hänseende ifrågasatt en återgång till tidigare
avfattning av § 8 mom. 3 i förordningen angående mantalsskrivning
den 6 augusti 1894.
Genom en dylik återgång till förut gällande bestämmelser skulle från
mantalsskrivning komma att utelämnas i senaste mantalslängd^! för distriktet
upptagna personer, vilka begivit sig till annan ort utan att hava
uttagit flyttningsbetyg, under förutsättning att deras vistelseort vore okänd
och anledning icke förefunnes, att deras bortovaro endast vore tillfällig.
Såsom av det anförda framgar, skulle, i händelse den ovan omnämnda
framställningen vinner beaktande, de olägenheter, som i motionen påtalats,
komma att bliva avhjälpta. Da enligt utskottets mening riksdagen icke
bör genom uttalande i ämnet föregripa den därutinnan pågående utredningen,
får utskottet hemställa,
att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.
Stockholm den 12 februari 1924.
På andra lagutskottets vägnar:
BROR PETRÉN.
8
Andra lagutskottets utlåtande Nr 4.
Vid ärendets behandling hava närvarit:
från första kammaren: herrar Bror Petrén, von Sydow, Alfred Petrén*, greve
Spens, von Kock, Sigfrid Hansson*, Schedin* och TVahl*.
från andra kammaren: herrar Magnusson i Kalmar, Öberg, Hagman, Karlsson i
Gasabäck, Nilsson i Vibberbo*, Holmström i Stockholm, Carlsson i Solberga och
Johansson i Sollefteå*.
■) Ej närvarande vid utlåtandets justering.