Andra lagutskottets utlutande Nr 39.

1

Nr 39.

Ankom till riksdagens kansli den juni 1924 kl. e. m.

Utlåtande i anledning av väckta motioner om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående lagstiftning om expropriation av jord såväl
för bildande av nya jordbruk som för bostadsändamål.

Andra lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft till
lagutskott hänvisade motionen nr 97 i första kammaren av herrar Lindhagen,
Möller, Gustaf Nilsson i Kristianstad, Sandler, Olsson i Göteborg och Wigforss
samt motionen nr 178 i andra kammaren av herrar Johansson i Uppmälby,
Branting, Larsson i Västerås, Hansson i Stockholm, Thorsson, Eriksson
i Grängesberg, Anderson i Råstock, Engberg, Sävström och Johanson
i Stockholm.

I motionerna, vilka äro likalydande, har yrkats, att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa, att Kungl. Maj:t ville skyndsamt låta
i överensstämmelse med de i motionen nr 87 i första kammaren framhållna
allmänna synpunkter utarbeta och för riksdagen framlägga förslag
till lag om expropriation av jord såväl för bildandet av nya jordbruk som
för bostadsändamål.

A) Expropriation för bildandet av nya jordbruk.

Spörsmålet om expropriation såsom medel att skapa nya självständiga
jordbruk upptogs redan av norrlandskommittén. I sitt den 27 oktober
1904 avgivna betänkande framlade denna bland annat ett förslag till lag för
beredande åt enskilda jordidkare i Norrland och Dalarne av lämpliga odlingslägenheter.
Förslaget avsåg att skaffa jordbrukssökande mark till upptagande
av nya jordbruk, i främsta rummet genom frivilliga avtal. Om
mark ej kunde erhållas på detta sätt, inträdde en expropriationsrätt, som
utövades av Konungen. Skyldighet att avstå jord i sådan ordning skulle
åligga bolag eller förening för ekonomisk verksamhet eller enskild person,
vilken icke hade sitt bo och hemvist å den fastighet, å vilken den till avstående
ifrågasatta marken vore belägen, samt uppenbarligen besutte fastigheten
huvudsakligen för att tillgodogöra sig skogsavkastningen.

Två ledamöter av kommittén (herrar C. Lindhagen och J. Bromée) föreslogo
en utsträckning av lagförslaget att avse expropriation av dels redan
bestående bondelägenheter för upplåtelse till jordbrukare och dels av mark

Bihang till riksdagens protokoll 1924. 9 samt. 2 avd. 35 höft. (Nr 39.) 1

Norrlandskommitténs

betänkande
den 27 oktober
1904.

2

Andra lagutskottets utlåtande Nr 39.

Riksdagarna

1909—1912.

Riksdagarna

1913—1915.

Jordundersökningen

den 30
december
1915.

Riksdagarna
1916 och
1917.

för komplettering av utbrutna inägolotter i erforderlig mån med mägor,
husbehovsskog, odlingsmark och bete.

Tre ledamöter i kommittén (herrar H. Claeson, F. Kempe och A. Lindman)
reserverade sig mot varje expropriationsrätt för ifrågavarande ändamål under
framhållande av att expropriationsinstitutet därigenom skulle föras utanför
de gränser för denna rätt, som dittills till skydd för äganderättens helgd
visligen varit bestämda för densamma.

Frågan om expropriation för jordbruksändamål kom emellertid några
år senare motionsvis under riksdagens prövning. Under åren 1909, 1910,
1911 och 1912 framfördes nämligen i andra kammaren medelst motioner
förslag om att ytterst genom expropriation bereda dels torpare, bolagsarrendatorer
och andra på liknande sätt beroende jordbrukare å enskilda
domäner tryggad förfoganderätt över jordbruket med nödiga tillbehör och
dels den jordlösa befolkningen jord till nya jordbruk å fastigheter, som voro
av större omfattning, samt å fastigheter, tillhöriga bolag, föreningar för
ekonomisk verksamhet eller enskilda spekulanter. Uti motionerna erinrades
om norrlandskommitténs förslag till expi''opriation om bildande av nya jordbruk
och angelägenheten, att detta förslags syfte lämpligen utsträcktes även
till övriga delar av riket. Motionerna vunno emellertid ej riksdagens bifall.

\ id riksdagen år 1913 framlade Kungl. Maj:t proposition med förslag till
ny allmän expropriationslagstiftning. Då förslaget icke ifrågasatte expropriation
för jordbruksändamål, hemställdes i två motioner om komplettering
av förslaget i detta hänseende. Varken förslaget eller motionerna vunno
riksdagens bifall.

Frågan framfördes ånyo i motioner vid senare riksdagen 1914 och riksdagen
1915, men vann ej heller då riksdagens anslutning.

I sitt den 30 december 1915 avgivna betänkande angående jordförhållandena
i Värmlands län hemställde jordundersökningens majoritet (herrar
Lindhagen och Å. Ingeström), att frågan om social expropriation för jordbruk
och bostadsändamål måtte upptagas till behandling samt lösas till
förmån för en sådan rätts ernående i skälig omfattning under lämpliga
former och för alla betryggande villkor, samt att, för den händelse en
dylik lagstiftning inskränktes till vissa delar av riket, Värmlands län måtte
i varje fall inbegripas i densamma.

Eu ledamot av jordundersökningen (herr C. Ros) förklarade sig icke
kunna biträda förslaget, såvitt det avsåg expropriation.

Vid riksdagen 1916 framlade Kungl. Maj:t åter förslag till allmän expropriationslag,
vilket förslag i väsentliga delar överensstämde med 1913 års
proposition i ämnet. Även vid detta tillfälle väcktes motion om den föreslagna
lagens utsträckning att avse även expropriation för sociala ändamål.
Riksdagen ställde sig emellertid avvisande mot både de i propositionen och
motionen innefattade förslagen.

Andra lagutskottets uttalande Nr 39. ■>

Följande eller 1917 års riksdag antogs del då ånyo av Kung!. Maj:t i
väsentligt oförändrat skick framlagda förslaget till allmän expropriationslag
samt avslogs en samtidigt väckt motion, däri påyrkats, att riksdagen
ville hos Kungl. Maj:l hemställa om framläggande för nästkommande riksdag
av förslag till social expropriationslag.

Då jordkommissionen den 29 november 1918 tillsattes, uppdrogs bland
annat åt denna att verkställa utredning och avgiva förslag, huruvida och i
vad mån tvångsavlösning av jord för tillgodoseende av jordbruksändamal
utöver vad för det dåvarande vore stadgat borde på lagstiftningens väg
genomföras. I anledning härav avlämnade kommissionen den 11 november
1922 två alternativa, med resp. I och II betecknade förslag till lagstiftning
om statsåtgärder för bildande av nya jordbruk, därvid ytterst expropriation
för markanskaffning skulle ifrågakomma.

Till grund för dessa förslag låg en av kommissionen under år 1920
verkställd enquéte rörande södra och mellersta delarna av riket. Av redogörelsen
för denna enquéte, vilken innehålles i del V av kommissionens betänkanden,
framgår, att av 3,079 avgivna svar å frågan, huruvida från
den jordlösa befolkningens sida framträtt någon efterfrågan eller intresse
att förvärva ouppodlad jord med tillbehör för bildande av nya jordbruk,
2,784 gått i nekande riktning och allenast 295 i jakande. Om detta bristande
intresse hos den jordlösa befolkningen att bilda nya jordbruk uppgavs i
enquéten följande:

Anledningen härtill vore främst, att de ekonomiska förutsättningarna
saknats för nyodlingsföretag i den utsträckning, att av dem skulle kunna
bildas nya jordbruksenheter. Den jord inom här ifrågavarande trakter
av landet, som utan alltför stora kostnader kunde odlas, vore nämligen
sedan mansåldrar tillbaka redan uppodlad. De stora slättbygderna med sin
lättodlade, stenfria lerjord hade redan sedan långliga tider tillbaka lagts under
plogen. Detsamma vore fallet med de mindre slättbygderna kring småsjöarna
och ådalarna. Även stora arealer av mindre god jord, bestående
av stenfylld, grusig moränjord, den vanliga jordmånen i de vidsträckta
skogsbygderna, hade under gångna tider bringats under kultur. Vad som
nu återstode till odling utan alltför stora kostnader, vore mer avlägset liggande
mindre ängsmarker här och var inne i skogarna. I regel vore dessa
emellertid var för sig för små för att å dem kunde grundas ett jordbruk.
Den mark, som i övrigt stode till buds för den, som önskade bryta ny
bygd, vore åter av sådant slag, att den icke utan mycket stora kostnader
kunde försättas i odlat skick. Den utgjordes nämligen så gott som ute
slutande av moränjord, mossar eller vattendränkta marker. Den avkastning,
som kunde avvinnas från ett dylikt jordbruk, kunde icke ens tillnärmelsevis
förränta det kapital, som nedlagts därpå. Under de senaste årtiondena
hade på nu angiven grund ingen jordlös frågat efter odlingsmark
för anläggande av nytt jordbruk. Så länge jordbruket icke vore lönande
ens för den jordbrukare, som utan någon som helst ekonomisk uppoffring,

Jordkom missionen.

Kommis sionens enquéte.

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr 39.

Kommissionens
motivering.

exempelvis genom arv, kommit i besittning av ett gammalt jordbruk med
väl hävdad jord, kunde man icke förvänta, att någon person skulle hava
lust att nyanlägga ett jordbruk på en mark, som först efter många års
mödor kunde bringas i hög kultur. Av största vikt vore därför, att priserna
på jordbrukets alster hölles på eu så hög nivå, att även den mindre väl
lottade jordbrukaren kunde draga sig fram. Då sålunda något intresse
från den jordlösa befolkningens sida att förvärva jord för bildande av nya
jordbruk icke förmärkts, hade uppgiftslämnarna i regel icke kunnat besvara
spörsmålet om jordägarnas benägenhet eller obenägenhet att till
mötesgå efterfrågan av oodlad jord. Emellertid kunde dragas slutsatser avsvaren
på frågan om jordägarnas benägenhet att medgiva friköpning av
arrendegårdar. De med få undantag enhälliga svaren på denna fråga hade
gått i den riktningen, att flertalet jordägare ställde sig avvisande gent emot
sina arrendetagares eventuella önskemål att få förvärva av dem brukade
gårdar. Den jordägaregrupp, som visat sig mest obenägen mot friköpning,
vore bolagsgruppen. Om denna grupp anfördes allmänt, att den praktiskt
taget aldrig avhände sig något jordbruk. Några uppgiftslämnare hade härav
dragit den slutsatsen, att bolagen skulle komma att ställa sig lika ovilliga
mot eventuella önskningar om förvärv av bolagsjord för nybildning avjordbruk.
Den minsta obenägenheten mot att upplåta jord till odling torde
föreligga hos de större enskilda jordägarna, frånsett fideikommissinnehavarna,
vilka ju icke ägde rätt att realisera något av fideikommissjorden.
Visserligen vore det sannolikt, att mången godsägare på grund av pietetsskäl
skulle anse sig icke böra förminska den jordareal, som gått i släktens
ägo, kanske under flera generationer, eller att han icke skulle vara hågad
att släppa till jord, belägen inom huvudfastigheten eller till densamma
hörande skogar, men i många fall skulle nog icke möta några svårigheter,
att, därest jordägaren finge det av honom begärda priset, få förvärva i egendomens
yttergränser belägna odlingsområden. Vad slutligen bönderna anginge,
kunde det icke förväntas, att de skulle vara villiga att upplåta tillgängliga
odlingsmarker. Dels på grund av pietetsskäl och dels med tanke
på att odlingsmarkerna kunde behövas vid framtida arvsdelningar, vore
dessa mycket obenägna att förminska hemmanens ägovidd.

Under hänvisning till det resultat, som enquéten sålunda givit, har kommissionen
i sina motiv till lagförslaget I (omfattat av herr Lindhagen samt,
med vissa skiljaktigheter, av herrar Johansson i Uppmälby och Pettersson
i Hällbacken) anfört följande:

Av svaren finge man icke draga den slutsatsen, alt södra och mellersta
Sverige skulle vara definitivt koloniserat och utrymme för nya jordbruk ej
föreligga. Alt en myckenhet människor bland landsbygdens uppväxande
generationer och i dessa tider även industriarbetare längtade efter ett jordbruk
även i nämnda trakter av riket, vore elt allmänt känt förhållande.
Att efterfrågan ej skett och säkerligen icke heller nu trots de dåliga tiderna
skedde i avsevärd omfattning, berodde naturligtvis därpå, att ingen ginge
och frågade efter jord utan att också samtidigt hava resurser att uppodla
jorden och bosätta sig på densamma. Eu väsentlig förändring i läget måste
uppkomma, i händelse staten satte sig i spetsen för kolonisationsverksamhet
och tillhandahölle det stöd, som den ensamme individen saknade.
Även utan en sådan uppryckning hade från 295 håll svarats, att efterfrågan
och intresse funnes. De många ansökningarna även i södra och

indra lagutskottets utlutande Nr .V)

mellersta Sverige att tå lån av egnahemsrörelsen lör skapande av ett eget
jordbruk visade också, att ett intresse tunnes och att det gåva sig tillkänna,
så snart behovet mötte någon förståelse och en hjälpande band. Man (inge
också besinna, att svaren vore avgivna i huvudsak tran kommunalnämnder,
som bestode väsentligen av representanter för den jordägande klassen, särskilt
i förevarande delar av landet, samt därutöver från de av jordbrukareklassen
genom sina hushållningssällskap tillsätta egnahemsombuden. Dessa
senare beslode väsentligen av större jordbrukare och högre ämbetsmän. Det
vore givet, att i dessa svar skulle betonas med särskild styrka såväl jordbrukets
bekymmer som obenägenheten att till äventyrs å egna marker få
släppa till jord för en ny konkurrerande jordbrukarklass. Det kunde nog
ligga stor sanning i de gjorda uttalandena, men de måste i många fall vara
färgade av uppgiftslämnarnas instinktiva egna intressen.

Beträffande de nordligare delarna av landet har hänvisats dels till ett på
initiativ av nationalföreningen mot emigrationen den 12 juli 1918 avgivet
betänkande om kolonisation å bolagsjord i Norrland, däri framhållits, att
den till både natur och läge värdefullaste odlingsjorden i stor utsträckning
befunne sig i enskild ägo, bönders och bolags, dels ock till norrlandskommilténs
och jordundersökningens utredningar, däri påvisats, att hos bolagen
i allmänhet rådde obenägenhet att tillmötesgå efterfrågan å jord.

Det har slutligen erinrats därom, att man svårligen kunde bygga en
jordbrukskolonisation på eu massförflyttning av jordsökande från de trakter,
där de hade sin hemort, sina förbindelser samt vore vana vid förhållandena.

I viss utsträckning kunde det visserligen ske, men icke utan betydande inskränkningar.
Man finge ock besinna, att det här gällde att utnyttja de
möjligheter, som landet i olika orter erbjöde.

Av dessa och andra skäl har en lagstiftning med nu förevarande syfte
ansetts vara av behovet påkallad och har härutinnan vidare anförts följande:

»Anser sig statsmakten uppfordrad till ett ingripande för att skapa nya
jordbruk även på enskild jord, kan det väl sägas ligga i sakens natur, att
en sådan verksamhet, för så vitt den vill åstadkomma något avsevärt, också
behöver ett ytterligare stöd i expropriationsbestämmelser. Vid förfogande
över allmän jord har statsmakten fria händer. I fråga om enskild jord
beror avgörandet på fria avtal. I den mån sådana ej kunna åstadkommas
på erforderliga platser eller i tillräcklig omfattning behöves således tillvaron
av en expropriationsrätt. Denna plägar för övrigt merendels framkalla godvilliga
uppgörelser. Då sådana undantagsvis ej kunna åstadkommas, utgör
den ett yttersta medel för det sociala ändamålets förverkligande. Frivilliga
uppgörelser kunna också omintetgöras eller ställa sig särdeles ofördelaktiga
genom oskäliga prissättningar på jorden. Även ett sådant missförhållande
kan genom eu expropriationsrätt tillrättaläggas.»

I förslaget 1 skiljes mellan större nybygge, varmed förstås jordbruk, därå innebörden
enligt ortens förhållanden huvudsakligen kan försörjas en medelstor familj av förslaget
med eget arbete, och mindre nybygge, där jordens odlande sker i sådan
utsträckning, att jordbruk kan, till skillnad från plantering av täppa och
mindre trädgårdsland, sägas äga rum. Arbetsför svensk man eller kvinna,
som saknade tillräckliga medel att själv förvärva ett jordbruk, skulle kunna
erhålla statens bistånd för bildandet av nybygge under förutsättning att
vederbörande genom härkomst, praktik, håg eller eljest kunde antagas vara

6

Andra lagutskottets utlåtande Nr 39.

skicklig att ägna sig åt mindre jordbruk. I främsta rummet borde nybyggesanläggning
avse upptagande av större nybygge. Till dylikt nybygge
skulle läggas fullt tillräcklig oodlad eller odlad jord samt, i mån av tillgång,
även erforderlig ängs- och hagmark. Till större nybygge skulle ock läggas
skogsbördig mark för tillgodoseende av dess behov av bränsle samt husbehovsvirke
ävensom bete för de kreatur, som kunde vinterfödas därå. Till
större nybygge skulle höra laga rätt till vattnet invid strand, som tilldelades
nybygget. Funnes å huvudfastigheten avsevärt vatten, skulle nybyggaren
berättigas att där till husbehov idka fiske, därest detta utan olägenhet
kunde ske samt nybygget ej genom tilldelad strandrätt tillgodosetts i berörda
avseende. Till mindre nybygge skulle läggas odlingsvärd oodlad jord
samt även ängs- och hagmark till den omfattning, som kunde anses skäligen
påkallad av ortsförhållandena och nybyggarens personliga behov. Odlad
jord finge endast undantagsvis läggas till mindre nybygge. Husbehovsskog,
bete och husbehovsfiske borde ock tilldelas mindre nybygge på det sätt
och i den utsträckning omständigheterna ansåges påkalla. Ifrågakomme
utbrytning av flera närliggande nybyggen, borde den till husbehovsskog avsedda
marken eller väsentlig del därav avsättas till en för nybyggena gemensam
skogsallmänning, där så lämpligen kunde ske. I de trakter av landet,
där jordbruket enligt lag ansetts behöva icke blott husbehovsskog utan även
stödskog, finge för större nybygge jämväl nödigt stödskogsområde utbrytas.
Dylika stödskogsområden skulle förbliva i statens ägo och avsättas till stöd
främst för större och mindre nybyggen men kunde ock bilda kärnan till
sockenallmänningar till förmån för sådana jordbruk, som saknade tillräckligt
med skog eller bete. Konungen skulle i mån av behov och efter olika
orters förhållanden äga alt meddela särskilda föreskrifter rörande dels omfattningen
av den odlingsbara eller odlade jord samt ängs- och hagmark, som
borde tilläggas nybygge, dels de tilldelningar av skog, bete eller fiske, som
kunde ifrågakomma, och dels utbrytningen av stödskog.

För främjande av lagens syfte samt förekommande av mellanhänders
jordocker borde staten söka genom frivilligt avtal förvärva enskilda egendomar,
när dylika stode till buds på förmånliga villkor och synnerligen
lämpade sig för bildande av nya jordbruk. Konungen skulle äga meddela
allmänna föx-eskrifter rörande omfattningen av den jord, som inom visst
län skulle avstas, samt ock giva närmare bestämmelser om nybyggens utbrytning
i viss trakt. Jordkommissionen inom länet skulle skrida till anskaffande
av nybyggen inom olika orter i länet, i den mån på grund av
skedd ansökan eller anmälan från jordkommitté, annat läns jordkommission
eller centralstyrelsen eller eljest kända förhållanden efterfrågan efter
nybygge förefunnes eller uppenbarligen vore att inom närmaste tiden emotse
från länet eller andra trakter i landet. Nybyggen skulle sålunda kunna
efter omständigheterna anskaffas antingen för att tillhandahållas nybyggare,
som framdeles anmälde sig, eller ock efter föregående framställning

Andra lagutskottets utlåtande Nr .‘It).

7

av nybyggare. Jordkommissionen inom respektive län skalle genom underhandling
med jordägaren söka åvägabringa frivilligt avtal om marks
avstående. Kommissionen skulle därvid, såvitt möjligt efter samråd med
jordägaren, uppgöra ett förslag, hur enligt kommissionens uppfattning nybygge
lagligen och lämpligen borde utbrytas samt huruvida och till vilket
belopp lösen borde erläggas för den jord, som skulle åtfölja nybygget, börslaget
skulle grundas på en sakkunnig besiktning å själva marken samt
undersökning av dess verkliga beskaffenhet och ej allenast på kartor och
skifteshandlingar. Träffades frivillig överenskommelse, skulle nybyggets
område på kommissionens föranstaltande utbrytas genom laga lantmäteriförrättning.
Kunde frivillig överenskommelse ej träffas, finge jorden övertagas
genom tvångsaviösning (expropriation).

Beträffande skyldighet för enskild jordägare att för nybygges anläggning
avstå erforderlig odlingsbar eller odlad jord skulle gälla följande: Odlingsbar
jord å fastighet, tillhörig bolag, ekonomisk förening eller enskild spekulant,
ävensom odlingsbar jord, som ägdes av annan enskild person och
tillhörde fastighet med ett taxeringsvärde av minst 125,000 kronor och på
samma gång en åkerareal av mera än 75 hektar, skulle — i sistnämnda fall
till högst hälften av fastighetens odlingsbara jord — avstås, så vida ej
tjänliga åtgärder till jordens uppodlande vidtagits eller veterligen snart vore
att förvänta. Oavsett detta skulle enskild person tillhörig odlingsbar jord
jämväl avstås, då jorden i anseende till läge eller omfattning eller av annan
anledning uppenbarligen ej kunde antagas inom överskådlig tid bliva av
fastighetens ägare uppodlad för att brukas med gårdens gamla inägor eller
ingå i någon fastighetens klyvning mellan barn eller stärbhusdelägare. Därest
i nu angivna fall till vinnande av lämpliga gränser befunnes erforderligt,
att någon mindre del av stamfastighetens odlade jord tillädes nybygget,
finge en sådan tilldelning ock äga rum. Vanhävdad åkerjord skulle därvid
i första hand anlitas. Vidare skulle, utan avseende å vad ovan sagts, odlad
jord, som enligt ortens förhållanden vore att anse såsom synnerligen vanhävdad,
avstås, såvida ej tjänliga åtgärder till vanhävdens avhjälpande vidtagits
eller veterligen snart vore att förvänta. Därest tillgång till annan
lämplig jord ej funnes i orten samt behovet vore trängande, kunde odlad
jord å fastighet, tillhörig bolag, ekonomisk förening eller enskild spekulant
ävensom å därmed i det föregående likställd, enskild person tillhörig större
fastighet, även om fastigheten ej vore vanhävdad, tagas i anspråk till ett
omfång av 25 procent av den odlade jorden.

Skyldighet att avstå mark skulle icke föreligga, då huvudfastighetens
jordbruk eller skogsbruk därigenom skulle synnerligen försvagas eller synnerligt
intrång ske i följd av uppkommen svårighet i skötseln av jordbruket
eller skogsbruket. Odlad jord finge ej anlitas, därest ekonomibyggnaderna
därigenom kunde anses bliva för störa i förhållande till den återstående
arealen. Hade jord upplåtits på arrende, vore arrendatorn ej skyldig avstå

8

Andra lagutskottets utlåtande Nr 39.

den, såvida ej arrendeavtalet tillkommit i uppenbar avsikt att kringgå
lagen. Odlingsbar jord finge ej tagas i anspråk, som uppenbarligen vore
behövlig för nödig utvidgning av angränsande, å huvudfastigheten redan
upptaget jordbruk. Jord finge ej heller tagas i anspråk, där den erfordrades
till tomt eller upplagsplats eller till stenbrott, grus-, ler- eller torvtag, utbyggning
av vattenfall, fiske eller till annan dylik lägenhet eller ock kunde
anses behövlig för industriella anläggningar, som funnes å den fastighet,
vartill jorden hörde, eller i dess omedelbara grannskap.

När särskilda omständigheter därtill föranledde, ägde Konungen meddela
befrielse från skyldighet att avstå jord.

Lösen för jord, som skulle exproprieras, skulle bestämmas efter det värde,
vartill uti orten jord av ifrågavarande läge och beskaffenhet kunde anses
höra skäligen uppskattas. Till ledning för bestämmandet av berörda värde
skulle tjäna fastighetens taxeringsvärde. Härvid skulle vidare iakttagas:
Odlingsbar mark skulle ersättas efter det värde, som borde åsättas den
utan hänsyn till det särskilda värde, vartill markens brukbarhet för odling
kunde uppskattas. Växande skog skulle ersättas med dess värde å rot efter
den uppskattning, som för dylikt värde i orten i allmänhet gällde. Hade jordägaren
i sin självdeklaration för beskattning upptagit värdet å fastighetens
skog på rot till lägre belopp, skulle det senare vara gällande. Hade mark,
som tillhörde bolag eller ekonomisk förening eller enskild spekulant, blivit
av kronan genom avvittring eller storskifte donerad till landets uppodling
och bebyggande eller av kronan givits till industriens och bergsbrukets
understöd, och tjänade jorden ej numera det avsedda ändamålet, eller innehades
den utan kronans medgivande eljest ej under villkor, som fästs vid
densamma, skulle å lösensumman avdragas 25 procent. Vid värdesättning
å sådan mark finge även fästas skäligt avseende å de utgifter ägaren i verkligheten
fått vidkännas för densammas förvärv och utnyttjande, och finge
lösen ej överskrida dessa utgifter, därest ej synnerliga skäl talade därför.
Kunde nybyggesanläggning anses giva huvudfastigheten ökat värde genom
grannskapet av bofast befolkning eller tillgång på arbetskraft för skogsskötsel
eller annat huvudfastighetens behov, skulle å löseskillingen för jorden
med tillbehör göras avdrag med ett belopp, motsvarande högst vad staten
enligt beräkning finge utan gottgörelse vidkännas i omkostnader för nybyggets
anläggning.

Lede annan än jordens ägare intrång genom tvångsavlösningen, skulle
ersättning utgivas efter vad förlusten skäligen kunde skattas.

Frågan, huruvida förutsättning för tvångsavlösning förelåge, huru mycken
mark som skulle avstås så ock om löseskillingen, skulle i händelse av
tvist avgöras av en avlösningsnämnd. För varje län skulle Konungen för
en tid av tre år utse två eller högst fyra lantmätare inom länet att på anmodan
vara ordförande i avlösningsnämnd. Kommunalfullmäktige eller,
där sådana ej funnes, kommunalstämman skulle inom varje kommun utse

Andra lagutskottets utlåtande Nr HD.

<>

tre, högst fem personer att vara ledamöter i avlösningsnämnd. För verkställande
av avlösningsförrältning ägde jordkommissionen i länet tillkalla
den ordförande i avlösningsnämnd, vars resa till förrättningsstället med hänsyn
till hans bostads belägenhet kunde antagas medföra minsta kostnaden.
Den sålunda utsedde ordföranden skulle i sin ordning tillkalla de två till
förrättningsstället närmast boende kommunala ledamöterna inom den kommun,
där fastigheten, från vilken avlösning skulle äga rum, vore belägen.
Över avlösningsnämnds beslut i frågor, huruvida förutsättning för tvångsavlösning
förelåge, och beträffande omfattningen och liiget av den mark,
som skulle avstås, skulle i händelse av missnöje besvär anföras hos Kungl.
Maj:t. Över nämndens beslut i fråga om löseskillingens storlek finge talan
ej föras.

Avlöst område skulle övergå till ny ägare fritt från inteckningar.

Nybygge, som utbrutits, skulle bliva statens egendom samt, intill att dess
uppodling och bebyggande i skälig omfatning ägt rum, snarast möjligt av
jordkommissionen i länet överlåtas å godtagen nybyggare med arrenderätt.
Vid nybygges första upplåtande skulle bestämmas det värde, efter vilket
lega och köpeskilling skulle utgå. Nybyggare, som innehade nybygge på
arrende, skulle äga att när som helst hos jordkommissionen begära fri förfoganderätt
över nybygget under förutsättning, att det skäligen uppodlats
och bebyggts. Denna förfoganderätt skulle tilldelas i den form, som om
överlåtelse av kronojord för jordbruksändamål vore stadgat, Nybygges
överlåtelse med äganderätt skulle ej medföra rätt för ägaren att själv bruka
eller till annan överlåta fastigheten för annat ändamål än det, som avsetts
med dess bildande, nämligen idkande av jordbruk. Detta förbehåll i äganderätten
vore oförytterligt. Om den rätt, med vilken dylik jordbruksfastighet
innehades, skulle på jordkommissionens anmälan anteckning ske i fastighetsregistret
samt de vid rätten förda lagfartsprotokoll och lagfartsböcker.
Brukades eller överlätes fastighet i strid mot vad nu sagts, skulle fastighetens
innehavare anses såsom obehörig ägare till densamma samt i viss föreskriven
ordning kunna avhändas fastigheten.

Slutligen innehåller förslaget bestämmelser om att den, som saknade
nödiga penningmedel, skulle kunna erhålla statslån med lång amorteringstid
och i möjligaste mån låg ränta för täckande av sina utgifter till markförvärv,
nödiga åbyggnaders uppförande och odling av oodlad jord m. m.

Jordkommissionens förslag I är författat av herr Lindhagen, med vilken
herrar Johansson i Uppmälby och Pettersson i Hällbacken i det stora hela
instämt under förklarande, att berörda förslag enligt deras mening vore
förtjänt att läggas till grund för lagstifning i ämnet. De hava dock på
flera punkter uttalat avvikande mening. Bland annat hava de framhållit,
att den föreslagna utbrytningen av stödskog borde utgå ur förslaget. De utbrutna
jordbruken borde läggas å sådana platser och bliva så stora, att en
familj å sådant jordbruk skulle kunna försörja sig utan biinkomst av stöd -

10

Andra lagutskottets utlåtande Nr 39.

skog, och dessutom skulle ett utbrutet jordbruk med stödskog bliva för
dyrt att lösa för den blivande nybyggaren. För staten vore det ej lämpligt
att hava »mindre» sådana skogsområden insprängda här och var i de
olika landsdelarna, skilda från statens övriga domäner.

Innebörden Herrar Ehrenborg och Jansson i Edsbäcken hava avgivit ett särskilt,
av forslaget me(j jj betecknat förslag till lag i ämnet. Enligt detta förslag skulle jordkommissionerna
var inom sitt län söka genom jordkommittéerna eller på
annat sätt hålla sig underkunniga om den efterfrågan på jord till bildande
av nya jordbruk, som funnes eller på säkra grunder kunde antagas inom
den närmaste tiden vara att förvänta inom länet. Funne jordkommission,
att för tillgodoseende av denna efterfrågan erfordrades jord utöver vad
redan funnes för ändamålet att tillgå, och funnes ej medel för anskaffande
av dylik jord för kommissionen tillgängliga, skulle kommissionen anmäla
förhållandet hos Kungl. Maj:t med angivande tillika av omfattningen av
den jord, som ansåges böra förvärvas. I anledning av dylik anmälan skulle
Kungl. Maj:t besluta, huru stort belopp skulle ställas till jordkommissionens
förfogande för att användas till anskaffande av jord för bildande av nya
jordbruk. Kommissionen skulle i första hand söka att inom ramen av de
till förfogande ställda medel genom frivilligt avtal förvärva sådan för ändamålet
lämpad mark, som kunde erhållas till skäligt pris. I den mån behovet
av jord ej kunde fyllas på denna väg, finge jord förvärvas genom expropriation
under följande betingelser: I första hand skulle exproprieras
odlad jord, varå jordbruket nedlagts eller så vansköttes, att dess vidmakthållande
därigenom uppenbarligen äventyrades, försåvitt den egendom, vartill
jorden hörde, ägdes av bolag eller förening för ekonomisk verksamhet
eller enskild person, vilken uppenbarligen besutte egendomen huvudsakligen
för att tillgodogöra sig skogsavkastningen och icke vore mantalsskriven å
egendomen, eller ock av annan enskild person, där egendomen innehölle
odlad jord till en areal överstigande 25 hektar. Jord, som på grund av sin
naturliga beskaffenhet eller någon annan omständighet måste anses alldeles
olämplig för jordbruksdrift, eller jord, med avseende å vilken ändamålsenlig
åtgärd eller förberedelse vidtagits för dess iståndsättande, finge dock ej tagas
i anspråk. Befunnes den huvudsakliga delen av den odlade jorden ligga
i sådan vanhävd, att jordbruket därå nedlagts eller vanskötts i ovan angivna
grad, kunde icke blott de vanhävdade ägorna utan även återstoden av den
odlade jorden förvärvas. Vore det för vinnande av lämpliga gränser erforderligt,
att av den expropriation undergående egendomens odlade jord någon
mindre del, som ej på grund av dess vanhävd vore underkastad expropriation,
förvärvades, finge sådant ock äga rum. Mindre väl hävdad jord
skulle därvid i första hand anlitas. — I andra hand finge exproprieras
odlingsbar jord å egendom, tillhörig bolag, ekonomisk förening eller skogsspekulant,
för så vitt icke ändamålsenlig åtgärd eller förberedelse vidtagits
för jordens uppodlande. I den mån det enligt ortsförhållandena befunnes

Andra lagutskottets utlutande Nr 39.

11

nöd ig l för de nya jordbruk, vilka vore avsedda alt bildas ii del område, som
skulle förvärvas, skulle jämväl avstås skogsmark för tillgodoseende av jordbrukens
behov av bränsle och annat husbehovsvirke ävensom särskild mulbetesmark,
i den mån tillgång till bete för de kreatur, som beräknades kunna
komma att vinterfödas å de nya jordbruken, ej funnes å annan mark.

1 fråga om de undantag, som av hänsyn till huvudfastigheten voro erforderliga
i expropriationsrätten, överensstämmer detta förslag väsentligen
med förslag I.

Beträffande förfarandet vid expropriationen har detta förslag anslutit
sig till gällande bestämmelser i den allmänna expropriationslagen med den
avvikelse, att talan angående expropriation skulle instämmas icke till allmän
underrätt utan till ägodelningsrätt.

Lagen skulle ej äga tillämpning i fråga om fideikommiss.

Herrar Olsson i Kullenbergstorp och Wohlin hava avstyrkt, att något av Reservation
förslagen lades till grund för lagstiftning i ämnet. De hava härutinnan
bland annat anfört: Mycket starka betänkligheter måste resa sig mot ett Kullenbergsingrepp
i den enskilda äganderätten för tillgodoseende av jordlösa personers
krav på jord, innan man undersökt, huruvida icke dessa sistnämnda i
mångt och mycket berättigade krav kunde tillgodoses genom upplåtande
av jordområden å kronojord och å annan publik jord samt genom förvärv
i den fria marknaden av större, för styckning lämpade egendomar.

Nu förelåge ett förslag till kolonisation å kronoparker i Norrland och
Dalarna m. m., vartill komme, att riksdagen år 1920 begärt utredning och
förslag angående den ecklesiastika jordens styckning för nybildning av
mindre men självständiga jordbruk. Med hänsyn till den nuvarande allvarliga
statsfinansiella situationen vore all anledning taga under omprövning,
huruvida icke den inom landet förefintliga jordhungern för de närmaste
åren skulle kunna tillgodoses genom redan förberedda kolonisationsåtgärder,
vilka icke utsatte statsverket för nödvändigheten av allt för mycket
ökade statsutgifter. Skulle expropriationsrätt för ifrågavarande ändamål
över huvud taget förekomma, måste den i varje fall begränsas till odlingsbar
mark, tillhörig bolag eller föreningar för ekonomisk verksamhet samt
s. k. skogsspekulanter. Emellertid vunnes föga i kolonisationssyfte genom
en expropriationslag av denna natur, avsedd att gälla jämväl för södra och
mellersta Sveriges huvudsakligen jordbruksidkande bygder. Med hänsyn
till den speciella karaktären av jordfördelningen inom de nordligare landsdelarna,
där man inom vissa trakter med visst fog kunde tala om »latifundier»
eller jordbesittningar, som kunde anses verka avsevärt till men
för jordbrukets utveckling och ortsbefolkningens berättigade intressen, föranleddes
man att betrakta spörsmålet, huruvida man för nybildningen av
mindre jordbruk behövde tillgripa en expropriationslagstiftning, huvudsakligen
såsom en »norrlandsfråga». Vid betraktande av de norrländska jordoch
skogsfrågorna måste medgivas, att avsevärda missförhållanden i olika

12

Andra lagutskottets utlåtande Nr 39.

riktningar vore för handen. Emellertid ville reservanterna framhålla, att
större svårigheter icke syntes böra i regel möta mot att förvärva bolagsområdena
i fråga på frivillighetens väg och utan en sådan expropriationslagstiftning,
som vore ifrågasatt. Det kunde naturligtvis givas undantag, men
i stort sett kunde reservanterna icke förstå, att de norrländska trävarubolagen
borde vara ovilliga att sälja sina odlingsbara myrmarker jämte
nödiga smärr områden fastmark och husbehovsskog, för såvitt bolagen
finge behålla sin högvärdiga skogsmark samt för såvitt de ifrågasatta försäljningarna
icke gällde sådana smärre enklaver i skogsmarken, att försäljningarna
av dessa enklaver fördärvade skogsägornas konfiguration och
avsevärt försvårade förvaltningen av dessa. Enligt vad som vore känt,
hade vissa norrländska bolag redan i ganska stor utsträckning till arrendatorerna
åter sålt dessas arrenderade inägoområden, och det syntes vid sådant
förhållande, som om villighet afl sälja de icke utarrenderade odlingsomradena
borde vara minst lika stor. Vad nu anförts om myrmark torde
även gälla om hårt försumpad fastmark, som för bolagens skogsskötsel
icke heller hade nämnvärd betydelse.

öve7jord- Över jordkommissionens förslag hava yttranden avgivits av flertalet länskommissio-
styrelser samt hushållningssällskaps förvaltningsutskott, lantbruksstyrelsen,
nens förslag, domänstyrelsen, lantmäteristyrelsen och socialstyrelsen, vilken sistnämnda
myndighet åberopat utlåtanden från Svenska lantarbetsgivarnas centralförening
och Nationalföreningen mot emigrationen, ävensom av Sveriges skogsägareförbund,
Sveriges allmänna lantbrukssällskap samt ordföranden i jordabalkskommissionen.

Länsstyrelserna i Malmöhus, Hallands och Västerbottens lån hava i huvudsak
givit sin anslutning åt förslaget II. Övriga myndigheter hava ställt sig
mer eller mindre avvisande mot båda förslagen.

Förutom nämnda länsstyrelser hava emellertid även lantmäteristyrelsen
och ordföranden i jordabalkskommissionen uttalat sig för behovet av en
tvångslagstiftning i förevarande avseende.

Lantmäteristyrelsen har härutinnan anfört: »Fastän tillgången på salubjudna
egendomar vore stor, lämnades ej härigenom i någon större utsträckning
tillfälle till nyodling. Om det gällde att i någon större omfattning
förvärva odlingsbar mark för indelning till jordbrukslägenheter, torde man icke
komma långt, om man skulle vara hänvisad uteslutande till frivilliga avtal.»

Ordföranden i jordabalkskommissionen har anfört: »Med hänsyn särskilt
till nu föreliggande förhållanden, då å ena sidan behovet av jord för
sagda ändamål (nya jordbruk) är trängande samt å andra sidan anskaffandet
härför av publik jord dr förbundet med allt för stor omgång, lärer
tillitande! av åtgärder sådana som tvångsavlösning eller expropriation för
vinnande av jord till nya jordbruk få anses berättigat.»

Övriga myndigheter hava ansett, att något behov av tvångsbestämmelser
å förevarande område ej förelåge. Jordhunger förekomme ej i den utsträckning,
som jordkommissionen uppgåve. Enquéten gåve ej stöd härför. Den

Andra lagutskottets utlutande Nr 39. lo

rådande tillfälliga konjunkturen finge ej vara utslagsgivande. Den publika
och ecklesiastika jorden borde i första hand tagas i anspråk för fyllande
av den förefintliga efterfrågan å nya jordbruk. I den män denna jord
ej kunde därtill anlitas, stode säkerligen enskild jord att erhålla utan tillgripande
av några tvångsåtgärder. En myckenhet jord utbjödes till billigt
pris utan att vinna köpare. I varje fall borde det först konstateras, att jord
ej stode att få på frivillighetens väg, innan statsmakterna beslutade eu
lagstiftning, som utgjorde ett så hårt intrång i den enskilda äganderätten.

Sveriges skogsägareförbund har uppgivit, att förbundet trodde sig med
säkerhet veta, att de större skogsägarna, om de på allvar ställdes inför
frågan, komme att visa sig i stor utsträckning villiga att frivilligt avyttra
odlingsmark för grundande av nya jordbruk. Hitintills hade emellertid
efterfrågan å obruten jord varit så gott som ingen. Förbundet betonade
emellertid, att jordägarna naturligtvis ville hava medbestämmanderätt beträffande
belägenheten av den jord, som de skulle avstå, så att ej fullständigt
onödig skada vållades vid administrationen av deras fastigheter.
Bleve detta rimliga krav tillgodosett, torde landets större skogsägare vara
villiga att avyttra mark för kolonisntionsändanral i sa stor omfattning, att
jordhungern torde bliva mättad för årtionden framåt.

Sveriges allmänna lantbrukssällskap har framhållit, att en av sällskapet
gjord förfrågan hos ett 40-tal bolag och större gods givit vid handen, att
dessa önskade sälja 3,000 fastigheter om minst 30,000 hektar odlad jord
till billigt pris. Én allmän enquéte skulle enligt sällskapets förmenande
säkerligen visa, att 100,000-tals hektar odlad jord omedelbart skulle kunna
försäljas på frivillighetens väg.

Det har vidare från ett flertal myndigheter framhållits, att målet vunnes
bäst genom en naturlig utveckling av egnahemslånerörelsen och den offentliga
jordförmedlingen. Dessa hade hitintills bedrivits med alltför liten kraft,
beroende på avsaknaden av erforderliga penningmedel. Mycket stode säkerligen
att vinna genom en planmässigare organisation av denna rörelse.
Skiftesförfarandet borde också göras enklare, snabbare och billigare. Lagstiftaren
måste på förevarande område framgå med stor försiktighet. En
alltför långt gående expropriationslagstiftning kunde, samtidigt som den
vållade osäkerhet i äganderätten till jorden, lätt komma att medföra oöverskådlig
skada för fastighetskrediten. Om expropriationshot ständigt svävade
över jordägarna, bleve följden med all visshet stor osäkerhet och olust hos
dessa till obotlig skada för jordbrukets utveckling. Ett genomförande av
jordkommissionens förslag I skulle därjämte komma att för statsverket
medföra dryga utgifter. Den ekonomiska sidan syntes kommissionen hava
lämnat utom räkningen. Förslaget I lämnade för övrigt stort utrymme åt
den subjektiva uppfattningen hos de ledande organen och överlämnade alltför
mycket åt Konungen att meddela bestämmelser i grundläggande ämnen.
Betänkligt vore ock, att detta förslag syntes innebära möjlighet för en
person att utvisa viss plats inom en annan persons egendom och att med
visst fog yrka på att han med statshjälp just där skulle beredas nybygge.

14

Andra lagutskottets utlåtande Nr 39.

Detta vore givetvis ägnat att väcka till liv strid mellan de olika folklagren.
Fara förelåge även, att det skapades en klass ekonomiskt svaga jordbrukare,
som för sin fortsatta existens måste tillita statens hjälp. Allt som allt bär
från många håll betonats, att ett genomförande av det ena eller andra förslaget
skulle vara till stor skada för jordbrukets utveckling och hela jordbruksnäringen
i vårt land.

Motiveringen
till
förevarande
motioner.

Till stöd för den i motionerna gjorda hemställan hava motionärerna anfört
följande:

»För tillgodoseende av behovet av jord för bildandet av nya jordbruk
är givetvis icke kronojorden och den ecklesiastika jorden tillräcklig. De
bästa och flesta odlingsmöjligheterna äro numera tillfinnandes på enskild
jord. I detta avseende hänvisas till jordkommissionens och kolonisationskommitténs
utredningar samt de tryckta redogörelserna för Emil Haglunds
på offentligt uppdrag verkställda inventeringar av odlingsmark år 1916
och följande år å kronomark i Norrland samt 1922 å enskild jord i tre
norrlandssocknar.

I fråga om enskild jord lärer i främsta rummet böra försökas att genom
frivilliga avtal — vare sig dessa ingås av organ för det allmänna eller
direkt av enskilda jordbrukare, med eller utan det allmännas bemedling,
såsom köpare anskaffa erforderlig jord. För närvarande torde mångenstädes
på detta sätt kunna beredas tillgång till behövlig jord.

Emellertid är att räkna med att å många orter eller under vissa tider
skola yppa sig försök att betinga oskäliga köpeskillingar eller visa sig obenägenhet
att över huvud taget upplåta någon jord för kolonisationsändamål.
Detta lärer särskilt vara att befara i de fall, där jorden tillhör bolag eller
andra, för vilka skogsbruket ter sig såsom huvudsaken. Man kan i fråga
om dessa ägare spåra en avgjord motvilja mot att inom sina ägoområden
upplåta någon jord med självständig rätt och särskilt mot att avstå något
för jordbruket erforderligt skogsområde.

En mera effektiv kolonisation av landet kan därför svårligen komma till
stånd utan en sista utväg i form av en expropriationslag, som öppnar möjlighet
att, där frivilliga upplåtelser utan skäl förvägras eller där de uppställda villkoren
äro oskäliga, mot ersättning förvärva jord för skapandet av nya jordbruk.

Såsom föremål för expropriation bör i främsta rummet tänkas ouppodlad
mark, som lämpar sig för jordbruk. Likaväl som nu gällande gruvlagstiftning
icke medger, att mineraltillgång får enbart på grund av jordägarens
oföretagsamhet eller eljest bristande intresse för saken förbliva outnyttjad,
så bör ej heller tillåtas, att jordägare utan skäl förvägrar, att för odling
lämplig mark kommer till användning. Därest jordägare och honom närstående
anförvanter vilja för egen del verkställa uppodling av mark, bör
dem lämnas företräde därtill inom viss lämplig tid, sedan krav på expropriation
blivit framställt. Likaså bör expropriation ej heller få äga rum, därest
densamma av särskilda orsaker skulle lända jordägaren till synnerligt men.

Expropriation bör endast ske i de fall, då så stora, för sambruk lämpliga
områden kunna erhållas, att den nye jordinnehavaren blir besuten å desamma.
Erforderlig skogsmark bör medfölja.

Lösen bör utgå efter skäliga grunder, som taga hänsyn såväl till det sociala
ändamålet som till jordägarens skäliga anspråk. Vad jordkommissionen
i detta avseende föreslagit bör tagas under övervägande.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.

15

För tillgodoseende av behovet utav nya jordbrukarhein, lärer det i vissa
trakter bliva nödvändigt att taga i anspråk även odlad jord. För sådant
ändamål bör kunna tillitas större jordegendomar, särskilt vanhävdade sådana.
Givetvis bör vid fråga om större jordegendoms styckning avseende
lastas å frågan om styckningen kan anses vara nationalekonomiskt tillrådlig,
varvid bl. a. bör komma i betraktande ekonomibyggnadernas storlek
och omfattning. Den storleksgräns med avseende å de jordegendomar,
som kunna komma i fråga, måste givetvis sättas relativt högt och torde ej
böra understiga den av jordkommissionen i detta sammanhang föreslagna
(fastigheter med åkerareal av mer än 75 hektar).

En social expropriationslag erfordras emellertid för anskaffande av jord
icke blott för jordbruksändamål utan även för boplatser. Nu gällande allmänna
expropriationslag öppnar visserligen en möjlighet i delta avseende,
men blott i fråga om ort med större, sammanträngd befolkning samt tilllika
under förutsättning, att området är bebyggt med boningshus, tillhöriga
annan än markens ägare. Enligt lagen om fastighetsbildning i stad kan
även tomtområde inom stadsplan få exproprieras.

För de många hantverkare och småfolk å den verkliga landsbygden, vilka
önska en plats till eget hem, finnes nu ingen möjlighet att förskaffa sig en
sådan på andra villkor än dem, som godtyckligt uppställas av vederbörande
jordägare — om någon plats över huvud finnes att få. Särskilt gäller detta
sådana orter, där stora trakter ägas uteslutande av industriella och trävarubolag.

Eu expropriationslag får säkerligen sin största betydelse därutinnan, att
blotta möjligheten till expropriation påskyndar och underlättar de enskilda
upplåtelserna. Givetvis måste emellertid tillses, att förfarandet, i händelse
expropriationsvägen måste tillgripas, icke göres onödigt tungt och kostsamt,
så att expropriationsinstitutet blir blott en möjlighet på papperet. För att
förekomma detta måste möjligast enkla och snabba former komma till användning.
I detta avseende åberopas i övrigt vad som anförts ovan i fråga
om expropriationsförfarandet för avlösning av arrendejordbruk och tomtmark
enligt ensittarlagen.»

Att den enskilde jordägaren bör vara skyldig att mot ersättning avstå sin
jord, när denna erfordras för att tillgodose ett viktigt allmänt intresse, är
en i vår rätt redan fastslagen grundsats. Såsom redan norrlandskommittén
framhöll, är frågan, huruvida rätt till expropriation för visst ändamål bör
anses förefinnas, mindre en juridisk principfråga än en avvägningsfråga mellan
skilda intressen. Att den svenska jordens odlingsmöjligheter tillgodogöras
samt landets befolkning i största möjliga utsträckning beredes tillfälle att
genom upptagande av nya jordbruk vinna sin utkomst och bärgning, är
givetvis en angelägenhet av den samhälleliga vikt, att, därest densamma
icke kan annorledes tillgodoses, en expropriationsrätt för ändamålet kan
vara påkallad.

Det torde emellertid icke böra förbises, att eu sådan lagstiftning som den
av motionärerna påyrkade med all sannolikhet skulle komma att i olika
avseenden medföra menliga följder. Sålunda skulle bl. a. lagstiftningen
tvivelsutan hos jordägarna skapa en allmän osäkerhet och olust, vilken

Utskottets

yttrande.

16

Andra lagutskottets utlåtande Nr 39.

skulle ej minst under nuvarande tryckta konjunkturer vara oläglig och
som vore ägnad att verka till skada för jordbrukets framtid. En sänkning
av gällande fastighetsvärden med därav följande menlig inverkan å fastighetskrediten
torde ock vara att påräkna såsom en följd av den ifrågasatta
lagstiftningens genomförande.

Vid bedömandet av frågan, om giltiga skäl föreligga för genomförandet
av en tvångslagstiftning av den av motionärerna ifrågasatta innebörd, gäller
det emellertid att för sig klargöra, huruvida det behov, som den tillämnade
lagstiftningen avser att tillgodose, är av den styrka, att det kan anses överväga
de menliga följder, som ett sådant ingrepp i den enskilda äganderätten
skulle komma att medföra.

Att för närvarande något verkligt behov av tvångsförfarande för beredande
av nödig jord till bildande av nya jordbruk skulle föreligga, därom känner
sig utskottet ej övertygat. Den av jordkommissionen verkställda enquéten
har ej ådagalagt förefintligheten därav. I flertalet av de yttranden, som
avgivits över jordkommissionens förslag, har tvärtom betonats, att för närvarande
ej finnes någon större svårighet för den jordsökande allmänheten
att till skäliga priser förvärva lämpliga odlingslägenheter. Erfarenheterna i
detta hänseende sedan den tid, berörda yttranden avgåvos, peka än mera
bestämt i samma riktning. Härför talar ock i sin mån den i dagspressen
utförligt återgivna skrivelse, som Sveriges skogsägareförbnnd under sistlidne
februari månad ingivit till Kungl. Maj:t med anmälan, att genom nämnda
förbund utbjödes av respektive skogsbolag till försäljning i egnahems- och
kolonisationssyfte de arealer av dels bebyggd inägojord, dels odlad men obebyggd
jord och dels oodlad, men odlingsbar mark, som finnas återgivna i ett
såsom bilaga till utskottets utlåtande fogat sammandrag.

I detta sammanhang förtjänar ock erinras, att innevarande års riksdag
beslutat avlåta en skrivelse till Kungl. Maj:t med begäran om skyndsamt
föranstaltande om utredning rörande beredandet av större möjligheter för
upplåtande av ecklesiastik jord till smärre jordbruk och egna hem och om
framläggande för riksdagen av de förslag, som därav kunde föranledas.

Utskottet håller före, att, innan man inlåter sig å genomförande av tvångsbestämmelser
för det i motionerna angivna syftet, det bör undersökas, huruvida
icke det nämnda syftet står att tillgodose därförutan. Mycket tyder på,
att den obenägenhet för avyttrande av jord, som tidigare från många jordägares
sida kommit till synes, under de senare åren bytts i en motsatt uppfattning.

I detta sammanhang förtjänar ock erinras, att, i händelse en av utskottet
i annat med nr 36 betecknat utlåtande tillstyrkt framställning till Kungl. Maj:t
om utarbetande av bestämmelser till tryggande och förbättrande av arrendatorers
och med dem likställda nyttjanderättshavares ställning vinner beaktande,
genom en dylik lagstiftning indirekt torde komma att föranledas
ytterligare utbud av jord till avsalu.

17

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.

För egen del har ock staten i sin man möjlighet alt genom upplåtelser
från kronojord av skilda slag, genom befordrande av egnahemslånerörelsen
samt genom understödjande och organiserande av offentlig jordförmedling
verksamt främja landets kolonisation och bereda den jordsökande allmänheten
tillfälle att förvärva erforderliga hrukningsområden.

Först därest det visar sig, att den förefintliga efterfrågan å jord icke utan
ytterligare åtgärder från statsmakternas sida skulle kunna i erforderlig omfattning
tillgodoses, torde tiden vara inne att taga under omprövning, humvida
sådana åtgärder, som i motionerna påyrkats, kunna vara av behovet
påkallade.

B) Expropriation av jord för bostadsändamål.

Lagen den 12 maj 1917 om expropriation medgiver i två fall rätt till expropriation
för vinnande av tomtmark. För att inom bebyggt område vid
järnvägsstation, hamnplats eller fiskläge eller å annan ort med större sammanträngd
befolkning åstadkomma tryggade bostadsförhållanden får nämligen
enligt 1 § 7 punkten och 99 § i nämnda lag expropriation äga rum avområde,
som är bebyggt med boningshus, tillhöriga annan än markens ägare.
Denna expropriationsrätt tillkommer förutom kronan endast den kommun
eller det municipalsamhälle, inom vars område den mark, expropriationen
avser, är belägen. Det andra fallet, däri expropriation av tomtmark medgives
enligt allmänna expropriationslagen, innehålles i 1 § 8 punkten och
avser att bereda befolkningen eller en väsentlig del därav å en ort mark till
uppförande av byggnad för överläggningar eller föredrag i allmänna frågor
eller åsyftande religiös uppbyggelse, folkbildning, nykterhetens främjande
eller annat därmed jämförligt ideellt ändamål av synnerlig vikt.

I lagen den 12 maj 1917 om fastighetsbildning i stad stadgas även en rätt
till expropriation för bostadsändamål. Enligt 1 kapitlet 16 § i denna lag
äger Konungen nämligen, därest stadsplan varder fastställd över trångt eller
eljest olämpligt bebyggt område, förordna, att mark, som ingår i byggnadskvarter,
skall, där marken tillhör enskild man, menighet eller inrättning, till
staden avstås. Samma är förhållandet, därest i fastställd stadsplan upptaget
område, som finnes vara för stadens utveckling oundgängligen erforderligt,
icke annorledes kan på skäliga villkor förvärvas för bebyggande.

Enligt lagen den 26 mars 1920 om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare
att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område (den s. k. ensittarlagen)
har slutligen medgivits brukare av visst område, å vilket finnes brukaren
tillhörigt boningshus, rätt att under vissa villkor lösa till sig det upplåtna
området.

Frågan om tillgodoseendet av lantbefolkningens behov av mark för bostadsändamål
är av gammalt datum. Redan norrlandskommittén ägnade
sin uppmärksamhet däråt. Kommittén verkställde sålunda en undersökning

Bihang till riksdagens protokoll 192A. 9 samt. 2 avd. 33 höft. (Nr 39.) 2

Gällande

rätt.

Historik.

18

Andra lagutskottets utlåtande Nr 39.

Jord kommis sionen.

om de norrländska bolagens villighet att upplåta tomter till bostäder åt ortsbefolkningen.
Resultatet av denna undersökning, vilken som bekant ej utmynnade
i någon hemställan, sammanfattade kommittén sålunda: Regeln vore
att bolagen hyste obenägenhet mot att upplåta tomtplatser. På de flesta håll
betraktades det såsom hart när omöjligt för en enskild att av bolag förvärva
dylik mark, även om den bjudna köpeskillingen mångdubbelt överstege
markens värde. Undantag från denna regel syntes huvudsakligen äga
rum i fråga om tomtupplåtelser till egna arbetare ävensom där större befolkningscentra
funnes i närheten, så att tomtförsäljningen kunde bliva en
affär. Även i fråga om tomter för allmännyttiga ändamål såsom skolor
och dylikt syntes bolagen på åtskilliga orter vara tillmötesgående. Vidare
tycktes det framgå, att obenägenheten i förevarande avseende vore större
hos de stora solida bolagen än hos de mera tillfälliga.

Frågan har därefter vid flera tillfällen varit föremål för riksdagens prövning.
År 1907 beslöt sålunda riksdagen på hemställan av lagutskottet i
anledning av två motioner att hos Kungl. Maj:t begära förslag till åtgärder,
särskilt med anlitande av expropriation, i ändamål att vid fisklägen, stationssamhällen
och andra områden på landet, där en sammanträngd befolkning
bodde eller kunde uppstå, på ett mera tillfredsställande sätt än hittills ordna
förhållandena med avseende å redan befintlig eller för samhällets utvidgning
erforderlig tomtmark.

Vid riksdagarna 1911 och 1912 påyrkades i motioner åtgärder i syfte att
bereda synnerligast den mindre bemedlade befolkningen tillgång till tomtmark
för bostadsändamål, ytterst genom expropriation, utan att vinna riksdagens
bifall.

I sammanhang med den nya allmänna expropriationslagstiftningen uppkom
spörsmålet motionsvis åter i riksdagen under åren 1913—1917 men
föranledde ej heller då motionerna någon riksdagens åtgärd.

Även jordundersökningen har, såsom redan nämnts, i sitt den 30 december
1915 avgivna betänkande angående jordförhållandena i Värmlands län
ägnat sin uppmärksamhet åt jämväl frågan om expropriation för bostadsändamål
samt hemställt om dess lösande.

Slutligen har jordkommissionen i sitt den 28 februari 1923 avgivna betänkande
del VI framlagt ett utkast till lag om tillhandahållande av tomtmark
för nya bostäder. Till grund härför ligger en av kommissionen verkställd
enquéte. I redogörelsen härför, som innehålles i del V av kommissionens
betänkande, har bland annat anförts:

Vid det i en synnerligen stor omfattning skedda upplåtandet av tomtmark
för bostäder syntes alla de olika grupperna av jordägare tagit del.
Detta upplåtande hade dock icke skett med lika stor beredvillighet från
alla olika grupper av jordägare. Den största svårigheten vid anskaffandet
av tomtmark hade mött i fråga om den ecklesiastika jorden. Från kronans

Andra lagutskottets utlåtande Nr ■''!!).

19

domäner hade tomtförsäljning a sina liäll sked i stor utsträckning. A andra
håll syntes närvaron av kronojord emellertid hava lagt hinder i vagen ioi
samhällenas utveekling, antingen ])ä den grund, alt tomter icke alls upplåtits,
eller också därför, alt upplåtelserna icke skott med aganderatt. Vall
angingc fideikommissjord, syntes vederbörande fideikommissarie i åtskild
liga fall hava utverkat tillstånd till försäljning av dylik jord i och för styckning
till byggnadstomter. Från några håll hade emellertid klagats over,
att även befintligheten av fideikommissjord inom eller i närheten av ett
växande samhälle liksom förekomsten av publik jord utgjort ett svart avbräck
för samhällets obehindrade utveckling. Vad bolagen beträffade både
utsagorna gått i mycket olika riktningar. Åtskilliga bolag både sålunda
konsekvent vägrat all försäljning av tomtmark. Anledningen härtill både
understundom synts vara farhågor för att tomterna genom forsaljmngar
kunde komma i händerna på för bolaget mindre önskvärda personer hor
att förebygga dylika eventualiteter syntes vissa bolag ställa tomtmark till
förfogande endast på arrende för att på så sätt kunna kontrollera bosättningen.
Många bolag hade emellertid sålt tomter i mycket stor utsträckning.
De huvudsakligaste förvärven av tomtmark hade obestridligen skett
från godsägarna, vilka i eu mycket stor omfattning^ upplåtit dylik mark
från egendomar i närheten av växande samhällen. I många fall syntes denna
upplåtelse hava förmedlats genom tomtbolag, vilka inköpt antingen egendomarna
i sin helhet eller också delar av dem samt därefter styckat och
tillhandahållit tomterna. Denna de större enskilda jordägarnas villighet att
tillhandahålla tomtmark för bostäder, en villighet, som stode i skarp kontrast
till sagda jordägares obenägenhet såväl mot friköpning av arrendejord
som, i viss mån, även mot en försäljning av jord till nya jordbruk,
kunde förklaras därav, att vid försäljningen av tomtmark kunnat komma
ifråga helt andra priser än vid försäljning av jordbruk, resp. odlingsmark.
Exempel på att de större enskilda jordägarna liksom andra stora jordägare
till stort men för ett samhälles utvecklingsmöjligheter, ställt sig alldeles
avvisande för de jordlösas efterfrågan på byggnadstomter hade emellertid
visst icke saknats. De mindre enskilda jordägarnas, böndernas, ställning
till frågan om de jordlösas förvärv av tomtmark både att döma av
uppgiftslämnarnas uttalanden varit ganska växlande. I vissa fall syntes
bönderna hava varit obenägna att upplåta tomtmark, i andra fall syntes
dylik obenägenhet icke hava förekommit. För sagda jordägare hade det
å ena sidan, liksom för de större jordägarna, givetvis varit frestande att
sälja tomter, när hög köpeskilling kunnat erhållas, som i regel vore fallet,
när det gäller tomtmark. Å andra sidan hade emellertid för bönderna mer
än för de större jordägarna framträtt många olika skäl för att behålla
jordegendomen obeskuren, såsom pietetsskäl, hänsyn till hemmanets utvecklingsmöjligheter,
fruktan för mindre önskvärda grannar etc.

Under hänvisning till denna utredning har jordkommissionen i sina motiv
till utkastet anfört följande: Det syntes följdriktigt, att nödig tomtmark i
brist på möjlighet till frivillig uppgörelse borde kunna exproprieras från
enahanda egendomar, från vilka jord kunde tvångsavlösas för bildande avliva
jordbruk. Således från fastigheter, som ägdes av bolag, ekonomiska
föreningar och enskilda spekulanter, samt dessutom från större enskilda
egendomar lämpligen bestämda, på sätt ifrågasatts i förslaget I i betänkandet

20

Andra lagutskottets utlåtande Nr 39.

Yttranden
över jordkommissionens
förslag.

Utskottets

yttrande.

om bildande av nya jordbruk. Att även från mindre egendomar på landet
medgiva expropriation av tomtmark, som ägaren vägrade att frivilligt upplåta
och önskade behålla, vore däremot en ganska betänklig sak. För en
mindre egendom kunde även dylika avstyckningar begränsa egendomens
omfattning, framtidsmöjligheter och trevnad på ett i det stora hela obilligt
sätt. Det hade därför synts kommissionen, att en expropriationsrätt för
sådana händelser icke lämpligen borde tillåtas. I rätten till expropriation
för tomtområde borde inbegripas icke blott platsen för själva huset utan
även, där så lämpligen kunde ske, en täppa eller ett mindre trädgårdsland.
Givetvis borde denna expropriationsrätt vara förbunden med enahanda garantier
för jordägaren, som rätten till expropriation av mark för nya jordbruk.
Den borde mot jordägarens bestridande ej kunna göras gällande, när dennes
jordbruk eller skogsbruk därigenom skulle tillskyndas synnerligt men.

Enligt utkastet skulle den, som visade sannolika skäl för att tomtförvärvet
vore av verkligt behov påkallat och saknade tillräckliga medel för
tomtens förvärvande och bebyggande, kunna genom statens mellankomst
tillhandahållas tomtmark. Beträffande skyldighet att avstå mark för tomt
samt ordningen för tomts utbrytning och vad därmed äger sammanhang
skulle i tillämpliga delar gälla lagen om statsåtgärder för bildande av nya
jordbruk. Lösen för tomten skulle dock utgå efter dennas skäliga saluvärde.
Tomten skulle efter utbrytningen upplåtas å sökanden med tomträtt,
där ej särskilda omständigheter påkallade annat förfarande.

Om detta förslag hava herrar Lindhagen, Ingeström, Johansson i Uppmälby
och Pettersson i Hällbacken förenat sig. Övriga ledamöter av jordkommissionen
hava ej inlåtit sig på denna fråga.

Av de myndigheter, om yttrat sig över jordkommissionens betänkande
del VI, hava länsstyrelserna i Kalmar och Skaraborgs län förklarat sig icke
hava något att erinra mot nu ifrågavarande förslag. Även länsstyrelsen i
Västcrnorrlands län och hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Jönköpings
län hava givit sin anslutning till detsamma. Länsstyrelsen i Västerbottens
län har framhållit, att frågan om anskaffande av tomtmark till
bostäder vore särskilt aktuell, i vad anginge anskaffande av mark från
ecklesiastika boställen.

Länsstyrelserna i Kristianstads, Malmöhus, Gävleborgs och Norrbottens
län samt hushållningssällskapens förvaltningsutskott i Gotlands, Västmanlands
och Gävleborgs län hava däremot förklarat, att för respektive läns
vidkommande ej förelåge något behov av sådan lagstiftning. Slutligen hava
länsstyrelserna i Östergötlands, Jönköpings och Jämtlands län av principiella
skäl avstyrkt förslaget.

Utav den redogörelse, som i det föregående lämnats för förefintliga utredningar
angående ifrågavarande spörsmål, lärer framgå, att hos jordägarna
ej sällan visat sig förefinnas eu viss obenägenhet att till landsbygdens be -

Andra lagutskottets utlåtande Nr 39.

21

folkning upplåta erforderlig tomtmark till bostäder. Endast därest försäljningar
av dylik mark varit att anse såsom mera vinstgivande, har på många
håll visat sig någon större benägenhet att inlåta sig därpå. Denna obenägenhet
mot försäljningar av tomter torde emellertid enligt utskottets förmenande
i ej ringa mån vara beroende på de ofta betydande svårigheter oeh utgifter,
som äro förenade med att lämna tomterna gravationsfria. I de fall, där
fråga är om upplåtelse av enstaka tomtområde från större egendomskomplex,
som besväras av ett flertal inteckningar, lära sålunda ej sällan kostnaderna
för dessas relaxerande i tomtområdet stiga till sådant belopp, att det motsvarar
en väsentlig del och understundom knappast täckes av den köpeskilling,
som kan stå att erhålla. Därest tomtområde kunde på ett enklare
och billigare sätt än för närvarande är möjligt beredas befrielse från huvudfastigheten
åvilande inteckningar — därom, enligt vad justitieministern i
årets remissdebatt meddelat, förslag från Kungl. Maj:ts sida torde vara att
i en nära framtid förvänta — lärer sålunda enligt utskottets förmenande
ett av de väsentligaste hindren för befolkningen å landsbygden att förvärva
nödig mark till bostäder bliva undanröjt.

Emellertid torde det kunna förutsättas, att svårigheter uti ifrågavarande
hänseende somligstädes skola även framgent kunna komma att yppa sig.
Särskilt torde detta kunna bliva händelsen å orter, där all mark äges av
såg- eller industribolag. Av den redogörelse, som i det föregående lämnats,
framgår, att gällande rätt endast i begränsade fall medgiver expropriationsrätt
för tillgodoseende av lantbefolkningens behov av mark för bostadsändamål.
Även om det således ej får anses uteslutet, att behov av vidgade
bestämmelser i förevarande hänseende kan komma att göra sig gällande,
håller dock utskottet före, att ytterligare undersökning och erfarenheter
härutinnan böra avvaktas, innan framställning göres om tvångslagstiftning
i det av motionärerna angivna syftet. Anmärkas må ock, att den avmotionärerna
förordade lösningen av frågan anknyter sig till de föreslagna
tvångsbestämmelser, vilka finnas inrymda i det av utskottet här ovan under
A) avstyrkta förslaget till lagstiftning angående expropriation för bildande
av nya jordbruk.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att ifrågavarande motioner I: 97 och II: 178 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 31 maj 1924.

På andra lagutskottets vägnar:

BROR PETRÉN.

22

Andra lagutskottets utlåtande Nr 39.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Bror Petrén, Linder*, greve Spens* och Sigfrid
Hansson, fröken Hesselgren samt herrar Lindhagen*, Schedin och Lundell;

från andra kammaren: herrar Karlsson i Gasabäck, Hage, Magnusson i Skövde*,
Nilsson i Vibberbo*, Svensson i Skönsberg, Johansson i Sollefteå*, Sundling och
Olovson i Västerås.

Reservation

av herrar Linder, Sigfrid Hansson, Lindhagen, Hage, Svensson i Skönsberg,
Johansson i Sollefteå och Olovson i Västerås, vilka anfört:

»Frågan om bildandet av nya jordbruk är ej blott en expropriationsfråga.
Om något avsevärt skall vinnas för att bereda utkomst inom landet genom
egna jordbruk åt småbönders och småarrendatorers övertaliga barnskaror
samt lånt- och skogsarbetarna och deras avkomlingar måste staten ägna
denna sak en omfattande och vidsynt uppmärksamhet. Fäderneslandets
oförmåga att tillfredsställa deras krav på ett drägligt livsuppehälle har varit
en av huvudorsakerna till emigrationen till främmande länder samt invandringen
från landsbygden till städerna och industrien. Dessa djupa led stå
fortfarande i hopplös bidan. De tätna till och med i mån av befolkningens
tillväxt samt i följd av svårigheter, som för närvarande resa sig emot möjligheterna
till en emigration.

Genom nya jordbruk åstadkommas följaktligen livsuppehällen åt dem,
som icke hava något. På detta sätt ökas ock arealen av den jord, som producerar
livsmedel för landet. En produktiv uppgift således av största betydelse.

I detta sammanhang bör även erinras om den allvarliga frågan, som
brukar kallas landsbygdens avfolkning. Denna tidsföreteelse i alla länder
är närmast en följd av den industriella utvecklingen och av de inom alla
samhällslager ökade levnadsbehoven, för vilkas tillgodoseende städerna anses
erbjuda rikligare tillfällen. Det är uppenbart, att denna rörelse går
alltför mycket emot naturen. Den har tillfölje icke blott avbräck i jordbrukets
utveckling utan ock äventyrligheter för folkförsörjning i övrigt,
folkhälsan och karaktärsdaningen. Dessa bekymmer ha tagit sig uttryck i
många förslag, icke minst i riksdagen, om än av olika bevekelsegrunder.
Riksdagen år 1920 anhöll till och med, att »regeringen ville överväga, hos
vederbörande ställa under debatt samt eventuellt framkomma med förslag
i den alltmer brännande frågan om storstädernas tillväxt och industriens
utbredning och i vad mån samhället kan och bör ingripa reglerande, så att
nämnda tidsströmningar ej överflvgla folket, åsidosätta landsbygden och

Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Andra lagutskottets utlutande Nr SO.

23

jordbruket samt skapa oövervinneliga missförhållanden». Aven for detta
ändamål ha statsåtgärderna att skapa nya jordbruk sm betydelse. De innebära
tillika ett bindande vid landsbygden av jordbrukssökande, vilka eljest
skulle komma att söka sig till industrien och därigenom försämra utkomstmöjligheterna
för den gamla industriarbetarestammen med dess ofta svikande
utkomstmöjligheter.

Bildandet av nya jordbruk är således av flera anledningar en brådskande
angelägenhet. Uti detta välfärdsarbete utgör expropriationsrätten allenast

ett led. ,

Såsom av jordkommissionens redogörelse för utländska lagforslag och

utländsk lagstiftning (band IV) framgår, har på senare tider merendels en
expropriationsrätt förbundits med ett statsingripande för skapande av nya
jordbruk. I vårt land föreslog norrlandskommitténs stora majoritet, bestående
av politiskt konservativa och liberala medlemmar, i sitt år 1904
avgivna betänkande expropriationsrätt såsom yttersta medel för bildande
av nva jordbruk inom Norrland och Dalarne. Sedan har frågan upprepade
gånger varit föremål för riksdagens behandling men städse undanskjutils i
avvaktan på prövningen av norrlandskommitténs förslag. Även jordundersökningens
majoritet har i sitt värmlandsutlåtande år 191o gjort en hemställan
i enahanda riktning. Jordkommissionen har efter en ingående undersökning
kommit till samma resultat. I dess instruktion hade kommissionen
förelagts att särskilt undersöka de redan av norrlandskommitten oci
värmlandsutredningen upptagna spörsmålen om tvångsavlosmng såsom yttersta
medel, i brist på frivillig uppgörelse, att skapa nya jordbruk. Aven
åbokommiltén förordade en expropriationsrätt i vissa fall för sina ändamål.

De senaste tre stora jordberedningarna bygga således på den uppfattningen,
att den svenska statens omsorger för en jordlös befolkning, som soker en
utkomst i nya jordbruk, bör stödjas av en expropriationslagstiftmng. For
en så allvarlig uppgift måste staten hava till sitt förfogande de hjälpmedel,
som kunna stå till buds. En sådan verksamhet, som är lagd att utövas
under långa tider framåt, är icke heller betjänt med tillfällig hjälp for vissa
konjunkturer. Eu sådan handräckning kommer merendels för sent och kan
icke tjäna framtiden. Detta åskådningssätt om behovet av stadgande^ som
stå till buds både för nutidens och för framtidens växlande behov, utgjorde
ock den angivna grundvalen för expropriationskommitténs år 1910 avgivna

lagförslag. .

Efter en tjuguårig väntan på att norrlandskommitténs initiativ skulle

bliva moget till behandling, har nu äntligen år 1924 i brist pa regermgsinitiativ
genom de väckta motionerna nödvändiggjorts en förberedande
prövning i riksdagen av detta bordlagda ämne, för vilkets undanskjutande
äldre förevändningar ej längre räcka till. Lagutskottet har emellertid nu till
eu början icke inlåtit sig på den omfattande planläggning av förevarande
försörjningsangelägenhet, vilken, så vitt vi förstå, är av forhallandena pa -

24

Andra lagutskottets utlåtande Nr 39.

kallad. Utskottet förordnar ett småsysslande med expropriationsprincipen,
frigjord från sitt stora sammanhang och bedömd ur dagspolitikens intressekonflikter.

Sålunda uttalar utskottet, särskilt beträffande behövligheten av ett tvångsförfarande,
sin anslutning till de över jordkommissionens förslag om bildandet
av nya jordbruk (del IV) avgivna utlåtanden från de högre myndigheterna.
Uti ett yttrande till kommissionens sista betänkande (del VI, sid. 491
o. f.) lämnas, efter en granskning av dessa utsagors inre värde, följande
genmäle:

»Det första, som utmärker utlåtandena, är som sagt det bestämda avstyrkandet
av all expropriationsrätt. Länsstyrelserna i Malmöhus, Hallands
och Västerbottens län, lantmäteristyrelsen och ordföranden för jordabalkssakkunnige
förorda expropriation i mindre omfattning. Alla övriga hörda
avstyrka, några dock med betonande, att frivillighetens väg först bör försökas.
Av de sex befallningshavande, som yttrade sig över norrlandskommitténs
förslag om expropriation för enahanda ändamål, tillstyrkte länsstyrelserna
i Norrbottens, Västerbottens, Jämtlands och Kopparbergs län
förslaget utan någon reservation. Länsstyrelsen i Gävleborgs län tog ej
avstånd från detsamma och endast länsstyrelsen i Västernorrlands län yrkade
bestämt avslag av principiella skäl. Nu aderton år efteråt har endast en
länsstyrelse i Norrland funnit, att någon expropriationsrätt för att återvinna
från bolag något av den odlingsmark, med tillägg av åtminstone
husbehovsskog, som ursprungligen skänktes för landets uppodling och bebyggande,
skulle vara erforderlig ens i dessa landsändar. I en sådan vågdal
av övervägande industriella sympatier befinna vi oss för närvarande. Den
högre ämbetsmannakåren slår i likhet med godsägare och industriidkare
såsom en man vakt om bolags- och godsbesittningarna, trots att världen
runt omkring oss har ansett sig behöva i större eller mindre utsträckning
expropriationsrätt för anskaffande av jord åt den jordlösa befolkningen.

Den uppriktigaste invändningen, som från ett eller annat håll framförts
såsom i och för sig avgörande, är den, att expropriation i dessa fall är en
förgripelse på äganderättens helgd, den är ett våld, som ''strider mot gammal
svensk rättsuppfattning’.

Uti rikets högsta tusen år gamla grundlag kan man dock icke finna ett
stöd för en sådan mening. Tvärtom vimlar denna grundlag av uttalanden,
som uppenbarligen gå i motsatt riktning. Även den civila lagen har under
tidernas lopp börjat alltmer anpassa sig efter denna högsta grundlag. Det
andliga frälset avskaffades av Gustav Vasa, det världsliga frälset av Karl XI,
ja, t. o. m. genom lagar om reduktion utan ersättning, varom dock nu
icke är fråga utan bara om utbyte av valutor. Vad säger då en konservativ
historieskrivare, professor Odhner, om Karl XLs reduktion i sin lärobok,
som åtminstone till sista tiden har lästs i våra skolor? Jo, han yttrar,
att därigenom blev egendomen jämnare fördelad, slut gjordes på stormansväldet,
och allmogen återvann sin forna självständighet’. Detta är således
i denna lärobok för våra skolor en svår uppvigling till avsteg från den
törmenta svenska rättskänsla, som skulle förbjuda till och med expropriation
i skäliga fall.

Denna rättskänsla har för övrigt börjat alltmer underkännas även av
den tid, i vilken den ännu lever. Ensittarlagen är en ansats, den allmänna

intim lagutskottets utlutande Nr 30.

expropriationslagen har i många fall expropriation och i två specialfall
Hven för sociala ändamål, stadsplanelagen har också något dylikt. Norrlandskommittén
har föreslagit det, åbokommittén har föreslagit det, jord
kommissionen har föreslagit det.

De övriga anförda skälen emot expropriationsrätt röja åter, såvitt jag
förstår, i stort sett ett sökande efter förevändningar för att undgå en sak,
som skulle principiellt fastslå en rätt lör de jordlösa att erhålla eu flik av
sitt fädernesland.

Det vanligaste av dessa skäl är påståendet, att det funnes tillräckligt med
enskild jord till salu, i den mån ej kronojorden och den ecklesiastika
jorden, som i första hand borde tillgripas, räckte till för ändamålet.

Man möter härvid till en början den påtagliga uppfattningen, hämtad
förmodligen från egnahemsrörelsen, att det är odlad jord, som skall komma
ifråga företrädesvis, trots erinringarna om det stora jordbrukets ekonomiska
betydelse. Däremot nämnes ingenting om, huruvida odlingsmark står i
tillräcklig omfattning till buds och om även husbehovsskog jämte betesmark
till de nya jordbruken står med lätthet att köpa. Det iir bäst att
iakttaga tystnad i dessa stycken, ty därom kan ingenting utlovas, allra
helst som både sakens natur, erfarenheterna och den förebragta utredningen
häntyda på ett alldeles motsatt förhållande.

Det förespeglas emellertid i anslutning till herrar Olssons och Wohlins
yttrande i jordkommissionen, vilket fått tjäna som räddningsplanka för
den stora fruktan för en expropriation och annat dylikt effektivt tillmötesgående,
att åtminstone bolagen kanske skola vara villiga att avstå någon
odlingsmark. Frånsett den plötsliga optimismen i en angelägenhet, där
man tillförne varit med norrlandskommittén tämligen på det klara med,
att något sådant avstående icke vore att förvänta, åtminstone icke i tillräcklig
mån, gives en ganska belysande framställning av skogsägareförbundet
över innehållet i en sådan frivillighet. Skogsägarna vilja hava medbestämningsrätt,
säges det, i fråga om, vad och huru mycket, som de skola
vara villiga att avstå. Denna medbestämmanderätt betyder i själva verket
ensam beslutanderätt. Någon del i bestämmandet från statsmaktens sida
är genom frånvaron av expropriation utesluten. Denna förväntan gäller
nu endast bolagens odlingsmark. Om tilldelning av mark för husbehovsskog
och bete iakttager skogsförbundet tystnad. Det är klart, att statsmaktens
medbestämmanderätt i detta fall blir om möjligt ännu mera obefintlig
än i det förra.

Yttrandena lämna vidare utan uppmärksamhet den viktiga omständigheten,
var jorden bör tagas. Om den bör tillhandahållas på den plats, där
nybyggaren bor eller var som helst i landet med skyldighet för honom att
begiva sig till helt andra trakter för att där mottaga ett jordbruk. Utlåtandena
äro uppenbarligen byggda på den förra förutsättningen. De betrakta
oreflekterat varje jordtillgång såsom en tillgång för befolkningen i
hela riket. Så ligger emellertid icke denna fråga. För att kunna skapa
ett nytt jordbruk och sedan kunna leva därpå måste, i synnerhet om det
gäller hrytandet av oodlad mark, de personliga förutsättningarna i varje
speciellt fall lämnas en övervägande uppmärksamhet. För att kunna reda
sig i begynnelsen av ett sådant företag är det väl oftast av synnerlig betydelse,
att nybyggaren ej ryckes ur sin miljö utan kan fortfarande hämta
det oundgängliga stödet av sina förbindelser med hemorten. Svaren från
orterna i anledning av värmlandsundersökningens förfrågan äro enstämmiga

Andra lagutskottets utlåtande Nr 39.

i nämnda avseende, att jord behöves framför allt i hemorten. Det är da
icke sagt, att det bolag eller den godsägare, som äger jord, som bör få tagas
i anspråk uti en viss ort, är villig därtill, därför att en del annonser om
jord till salu på andra ställen i riket stått att läsa i annonsbladen. Enligt
utlåtandena skulle således i alla sådana orter dylika tillgångar ligga outnyttjade
och jordlösa i dessa trakter fortfarande berövas tillfälle till försörjning
blott för att den övre världen ej önskar tillkomsten utav en lagstiftning,
som skulle kunna rätta på ett dylikt missförhållande.

Uti svaren å jordkommissionens frågor klagas bland annat däröver, att
den jord, som av egnahemsrörelsen förvärvats på frivillighetens väg, fått
av de nya jordbrukarna övertagas till allt för höga pris och i talrika fall
till rena ockerpris. Det yttras icke något i utlåtandena, huru denna sak
skall ordnas i fortsättningen. Det stora bekymret är en expropriationslag
men icke att de jordsökande bliva oskäligeil betungade eller eljest otjänligt
hulpna. En av den sociala expropriationens uppgifter är även att bereda
rum för rimliga priser.

Det yttras icke något, bur staten skall kunna reda ut en kolonisation,
när, såsom ofta är förhållandet, särskilt i Norrland jorden ligger i samfällighet
mellan flera ägare eller måste vid odling av kärrmark, som innehaves
av olika ägare, i ett sammanhang torrläggas och för ändamålet övertagas
på eu hand. Om nu någon av dessa ägare ej vill frivilligt avstå jorden eller
fordrar ockerpris, står staten där, om den ej har något stöd av en expropriationslag.
Någon nitälskan förspörjes icke, hur dessa svårigheter skola
undanröjas. Det stora bekymret är även på denna punkt allenast tillkomsten
av en expropriationslag, som skulle kunna häva svårigheterna.

Varför fruktar man sålunda så mycket och framför allt en expropriationsrätt,
som här i landet, liksom i Europas flesta övriga länder redan skett,
skulle i hög grad verkligen åstadkomma frivilliga uppgörelser i skäliga
fall och på skäliga villkor samt vid uppenbar och orimlig tredska förhjälpa
samhället och de behövande till sin rätt? Ingalunda är det av omtanke
för social rättvisa. Det sker i det längsta av en farhåga för att denna senares
tillblivelse skall kunna på något avgörande sätt bestämmas av samhället
och sålunda tilläventyrs leda till något avsevärt. Den övre världen önskar,
såvitt jag förstår, av en missriktad självbevarelsedrift, att rättvisans tillblivelse
må, såvitt på jordtillgången angår, bliva beroende uteslutande av
jordägarnas goda vilja. Statsmakten bör därför ställas maktlös. Skall någon
tillåtas betvinga orimliga jordägare för att tillgodose ett ändamål, som icke
är deras, som de frukta och som de förbise, får det endast vara blinda
konjunkturer, icke målmedveten samhällsverksamhet.

Framförande av expropriation såsom ett av medlen vid jordfrågans lösning
har emellertid haft det goda med sig, att man skyndat sig på många
håll betyga sin goda vilja att göra någonting genom enskilt initiativ. Det
skall icke bestridas, att denna rädsla möjligen kan åstadkomma åtskilligt,
visserligen icke planmässigt, tillräckligt och rättvist i alla vinklar och vrår
men ändock måhända något mera än det enskilda initiativet hitintills mäktat.»

För egen del synes lagutskottet i främsta rummet bygga sitt avstyrkande
av den ifrågasatta hjälpen för fattiga släkten därpå, att expropriationsrätten
innebär ett ingrepp i den enskilda äganderätten, som måste medföra menliga
följder och i det längsta bör undvikas. Denna erinran från forna tider
är bemött reda i den ovanstående framställningen.

27

Andra lagutskottets utlåtande Nr 39.

Vidare befarar utskottet även här, såvitt vi förstå, på de lösaste antaganden
eu sänkning av fastighetsvärdena och därav följande oläglig inverkan på
fastighetskrediten i följd av lagstiftningens genomförande. Även i detta fall
liksom i ett par andra nu framlagda utlåtanden skattar utskottet till eu
gammal i de sociala jordfrågorna framförd juristuppfattning, som synes
förmena, att jorden är till för fastighetskrediten och endast i andra planet
för människorna.

Det betonas ock av utskottet, att något verkligt behov av tvångsförfarande
icke synes föreligga på grund av att för närvarande ej finnes någon större
svårighet för den jordsökande allmänheten att till skäliga priser förvärva
lämpliga lägenheter. Först när det visar sig, att efterfrågan av jord icke
kan tillgodoses, anser utskottet tiden vara inne att taga under omprövning
tillitandet av expropriation.

Häremot åberopas den av jordkommissionen gjorda utläggning (del IV,
sid. 89—110), som icke kunnat av utskottet återgivas, samt vidare det ovan
intagna genmälet å de högre myndigheternas utlåtande. Om man behjartar
denna fråga ur det jordlösa folkets synpunkt likaväl som ur de besittandes,
så förstår man genast, att detta folk icke går omkring och frågar efter jord.
Det sitter envar i sin vrå samt tiger och lider. Det måste uppsökas och
vägledas och man skall då finna ett behov så stort, att det verkligen bör
tillagas alla utvägar för att kunna i möjligaste mån tillgodose detsamma.
Det är i själva verket ett hån emot detta folk, av vilket varje individ är
bunden till händer och fötter, att helt bekvämt komma ifrån deras bekymmer
genom att hänvisa dem alt lyfta på vingarna samt flyga omkring i
landet och falla ned på jordbruk, som äro till salu. Ett flertal av dessa medmänniskor
äro tacksamma och bäst betjänade att få ett stycke mark och
hjälpmedel på den plats, där de äro hemvanda och fresta en torftig utkomst.
Särskilt borde det parti, som uppfört värnandet av personligheternas rätt
på sitt program, kunna känna något för situationen sådan den är.

Det är belysande i övrigt, att de av lagutskottet förhoppningsvis antydda
möjligheterna till jordförvärv, som direkt eller indirekt skulle tilläventyrs
erbjuda sig, i själva verket till övervägande del avser redan odlad jord och
således knappast kan i verklig mening tillgodose det också aktuella behovet
att skapa »nya jordbruk».

Sveriges skogsägareförbunds erbjudande, som utnyttjas till det yttersta
till hejdandet av allvarliga statsingripanden har, som vi veta, i väsentlig
mån uppkallats av expropriationshotet. Man fruktar en expropriationsrätt,
därför att den kan komma till användning just i skäliga fall. Nämnda erbjudande
är för övrigt mycket sparsamt tilltaget. Det inskränker sig i allt
väsentligt till norra delarna av landet samt omfattar endast en bråkdel a\
vad där kan och bör stå till buds. Ingen vet heller, huru beskaffade de nya
odlingslägenheter äro till omfattning, läge och jordman, som erbjudas, vadan
ock jordbruksdepartementets egnahemsbyrå ansett nödvändigt att därom

28

Andra lagutskottets utlåtande Nr 39.

verkställa en undersökning. Redan denna måttfullhet i anbudet nästan
ropar efter en expropriationslag för att även kunna i skäliga fall förfoga
över den stora återstoden av odlingsmark, som nu ligger under
död hand.

Det ma dessutom erinras, att utskottet i andra utlåtanden gärna önskat
framhålla de märkliga skiljaktigheter, som i fråga om ett tillmötesgående
i jordfrågan skulle förefinnas mellan norra delarna av riket och landet
i övrigt. Här förmärkes emellertid icke ett sådant påpekande, ehuru i detta
fall verkligen föreligger en skiljaktighet, som med utskottets aktning för
äganderättens uppkomst borde kunna ligga just för utskottets röst. Den
norrländska lagstiftningen ansågs bland annat betingad därav, att det icke
var för mycket begärt av kronan att den sökte till jordbruket återvinna
från skogsbolagen åtminstone den odlingsjord, som i dessa trakter genom
avvittringarna donerats till bondeklassen men sedan mot kronans avsikter
i en tämligen sen tid med de av kronan till bondeklassen också donerade
skoggsvidderna övergått till trävaruindustrien. Man skulle då kunna hava
väntat, att utskottet åtminstone tillstyrkt norrlandskommitténs två decennier
bordlagda förslag i ett så behjärtansvärt syfte.

Den nu föreliggande frågan i förening med den i annat utlåtande berörda
frågan om frilösning av arrendejordbruk utgör, såvitt vi förstå, provet
på viljan till allvar i jordreformen med uppgivande av det ängsliga sökandet
efter förevändningar att undfly densamma.

Beträffande slutligen expropriation i vissa fall av jord för bostadsändamål
har tiden icke medgivit oss att ens i någon mån utveckla detta ämne,
■varför i detta hänseende får hänvisas allenast till jordkommissionens betänkande
och motionerna. Den av utskottet påpekade svårigheten att vid
frivilliga uppgörelser göra försålda tomter gravationsfria, vilket för övrigt
även gäller utbrytning av odlad eller oodlad jord till jordbruk, upphäver
icke behovet av expropriationsbestämmelser såsom ett yttersta medel. Tvärtom
löses denna fråga just med en expropriation och jordkommissionen har
ifragasatt, att dven vid frivilliga avtal ett formellt expropriationsförfarande
skulle kunna anordnas för vinnande av enahanda syfte.

Med det ovan sagda hava vi ingalunda velat förneka, att svårigheter resa
sig för bildandet av nya jordbruk samt att stor omtanke och urskiljning
därvid måste äga rum. Men just för att kunna övervinna så stora svårigheter
till förmån för det största antal innevånare i landet är det företänksamt,
ja en högsta förpliktelse, att statsmakten rustar sig med alla de
redskap, som kunna, ett vart i sin mån, bidraga till dessa svårigheters övervinnande.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 39.

29

Det hemställes alltså,

att riksdagen måtte med anledning av ifrågavarande motioner
hemställa hos Kungl. Maj:t om skyndsamt förslag till
lag om expropriation av jord:

1) för bildande av nya jordbruk; och

2) för bostadsändamål.»

Andra lagutskottets utlåtande Nr 39.

1

Bilaga.

Sammandrag'' länsvis, över jord, som genom Sveriges skogsägareförbund
utbjudits till försäljning i egnahems- och kolonisationssyfte.

Förklaringar:

A = bebyggd inägojord med åtföljande skogsmark.

15 = bebyggd inägojord, för vilken virkesförsörjningen skall ske antingen genom servitut
eller genom en till arealen ännu ej bestämd tilldelning av skogsmark vid ägostyckningen.
J

(i = odlad, men obebyggd jord med åtföljande skogsmark.

D = odlad, men obebyggd jord, för vilken virkesförsörjningen skall ske på samma sätt som
för B.

E — oodlad, men odlingsbar mark.

1

L ä

Mark

n

t y p

i Antal
| gårdar,
torp
eller
lägen-heter

Tomt

och

träd-

gård

har

Åker

har

Ängs-

och

slåtter-öl ark

har

Od-

lings-

bar

torv-

mark

bär

Od-

lings-

bar

fast-

mark

har

Skogs-

mark

har

Övrig

mark

har

Summa

mark

har

Stockholms

A............

104

1,972

2

2,072

4,046

Uppsala

A............

224

29

6,064

5

—

—

4,321

2

10,422

15............

9

4

121

—

—

—

—

_

125

C............

21

—

107

—

—

—

59

_

166

[

I)............

6

—

35

—

—

—

__

_

35

E............

—

—

—

—

50

—

—

_

501

Länssumma

260

33

6,327

5

50

—

4,380

2

10,798

Södermanlands

A............

6

—

144

—

—

—

247

391

Östergötlands

A............

9

10

201

15

—

—

375

26

627

Kronobergs

A............

12

— •

43

26

—

—

1,152

561

1,782

Kalmar

A...........

5

—

47

11

—

—

745

67

870

| Älvsborgs

B............

2

—

5

6

—

—

—

—

11

Skaraborgs

B............

11

—

in

130

—

—

—

_

241

Värmlands

A...........

262

18

1,817

825

—

_

2,407

74

5,141

15............

244

9

559

433

—

—

—

9

1,010

C............

16

—

195

22

—

—

319

3

538

1)............

285

5

301

192

—

—

_

20

518

Länssumma

807

32

2,872

1,472

—

—

2,726

106

7,207

Örebro

A............

11L

5

247

65

—

_

604

82

1,003

15...........

5

—

32

24

—

—

_

15

70

C..........

o

—

14

3

—

—

48

2

67

K............

—

—

—

—

23

7

—

—

30

Länssumma

26

5

293

92

23

7

652

99

1,170

Västmanlands

A............

33

17

949

174

—

—

795

51

1,985!

Kopparbergs

A............

137

24

909

690

_

_

1,346

193

3,163

15............

181

9

614

536

—

—

114

1,273

C............

243

1

256

342

—

—

351

18

968!

1)............

740

2

465

459

—

—

—

104

l,029i

K............

Länssumma

—

—

—

—

220

42

101

12

375

1,501

36

2,244

2,027

220

42

1,798''

441

6,808

Bihang till riksdagens protokoll 1924. 9 samt. 2 avd. 35 höft. (Nr 39.)

2 Andra lagutskottets utlåtande Nr 39.

Län

Marktyp

Antal

gårdar,

torp

eller

lägen-

heter

Tomt

och

träd-

gård

har

Åker

har

Ängs-

och

slåtter-

mark

har

Od-

lings-

bar

torv-

mark

har

Od-

lings-

bar

fast—

mark

har

Skogs-

mark

har

Övrig

mark

har

Summa

mark

har

!

! Gävleborgs A............

92

28

712

216

810

9

1,775

B............

105

2

869

361

—

—

—

—

1,232

C............

38

—

125

62

—

—

220

O

412

D............

60

—

212

108

—

—

—

—

320

E............

—

_

—

—

873

252

179

—

1,304

Länssumma

295

30

1,918

747

873

252

1,209

14

5,043

1 Västernorrlands A............

326

116

1,353

886

—

—

3,565

476

6,396

B............

121

17

390

239

—

—

—

12

658

C............

95

3

187

85

—

—

547

40

863

I)............

41

1

131

85

—

—

—

12

230

E............

—

—

—

—

2,028

938

1,835

31

4,833

Länssumma

583

137

2,061

1,295

2,028

938

5,947

571

12,980

Jämtlands A...........

245

34

1,106

446

—

—

6,184

1,116

8,886

B............

61

7

212

87

—

'' -

—

2

308

C............

52

9

in

59

—

—

1,008

133

1,320

D............

24

1

60

17

—

—

—

8

86

E............

—

—

—

—

2,106

672

1,403

6

4,186

Länssumma

382

51

1,489

609

2,106

672

8,595

1,265

14,786

Västerbottens A............

261

47

858

2,317

—

—

4,155

3,438

10,815

B............

104

—

335

721

—

—

—

O

1,057

G............

24

1

39

146

—

—

337

149

671

D............

16

—

29

167

—

—

—

—

196

E............

—

—

—

—

3,019

1,140

1,294

289

5,743

(Ej spec.) E............

—

—

—

—

—

—

—

—

1,390

Länssumma

405

48

1,261

3,351

3,019

1,140

5,786

3,878

19,872

Norrbottens A............

218

14

315

5,361

—

—

7,458

6,540

19,687

B ............

3

—

1

89

—

—

—

14

104

C............

19

—

28

198

—

—

228

233

687

I).........

5

—

—

392

—

—

—

—

392

E............

—

—

—

—

1.317

294

318

365

2,294

(Ej spec.) E............

—

—

—

—

—

—

—

—

25,879

Länssumma

245

14

344

6,040

1,317

294

8,004

7,152

49,043

Hela riket A.........

1,953

342

16,736

11,039

—

—

36,236

12,633

76,987

B............

846

48

3,248

2,624

—

—

—

168

6,088

C............

510

14

1,062

916

—

—

3,117

583

5,692

1)...........

1,177

8

1,234

1.419

—

—

—

144

2,806

E...........

—

—

—

—

9,637

3,345

5,130

703

18,815

(Ej spec.) E............

—

—

—

—

•--

—

—

—

27,269

Rikssumma

4,486

412

22,281

15,999

9,637

3,345

44,483

14,231

137,657

Den skiljaktighet, som här ovan förefinnes mellan vissa poster och nedräknad summa, är
beroende på att decimaler ej medtagits i denna tabell.

Stockholm, Isaac Marcus’ Boktryckeri-Aktiebolag, 1924.