Andra lagutskottets utlåtande Nr 38.

1

Nr 38.

Ankom till riksdagens kansli den 30 maj 1924 kl. 0 e. m.

Utlåtande i anledning av väckta motioner med förslag till lag om
förlängning av vissa arrendeavtal.

Andra lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft följande
till lagutskott hänvisade motioner, nämligen

nr 87 i första kammaren av herrar Lindhagen, Möller, Nilsson i Kristianstad,
Sandler, Olsson i Göteborg och W ig forss;

nr 168 i andra kammaren av herrar Johansson i Uppmälby, Branting,
Larsson i Västerås, Hansson i Stockholm, Thorsson, Eriksson i Grängesberg,
Anderson i Råstock, Engberg, Sävström och Johanson i Stockholm;
samt

nr 189 i andra kammaren av herrar Herou, Kilbom, Spångberg, Samuelsson,
Karlsson i Grängesberg, Dahlén och Molander.

I de två förstnämnda motionerna, vilka äro likalydande, har hemställts,
att riksdagen ville för sin del antaga ett i motionerna formulerat förslag
till lag om förlängning av vissa arrendeavtal.

I den sistnämnda motionen har jämväl yrkats, att riksdagen måtte för
sin del antaga ett av motionärerna formulerat förslag till lag i samma
ämne.

Lydelsen av de båda lagförslagen återgives här nedan.

Beträffande de skäl, som motionärerna anfört till stöd för sina respektive
förslag, hänvisas till motionerna.

Då nu förslag till lag uti förevarande ämne femte året å rad förelägges
riksdagen, torde i korthet böra erinras om den föregående behandlingen
av frågan.

I anledning av en utav jordkommissionen i skrivelse den 21 januari
1920 gjord hemställan framlade Kungl. Maj:t vid 1920 års riksdag förslag
till lag om förlängning av vissa arrendeavtal. Propositionen blev av andra
lagutskottet tillstyrkt, men avslogs av båda kamrarna, av första kammaren
med 48 röster mot 43 och av andra kammaren med 66 röster mot 65.

Följande året drogs frågan åter under riksdagens prövning, denna gång
genom motion av herr Lindhagen. Motionen, över vilken jordkommissionens
yttrande inhämtades, blev emellertid avstyrkt av utskottet, och båda
Bihang till riksdagens protokoll 1924. 9 samt. 2 avd. 34 höft. (Nr 38.) 1

Historik.

2

Andra lagutskottets utlåtande Nr 38.

kamrarna biföllo utskottets hemställan, första kammaren med 42 röster
mot 36 och andra kammaren med 96 röster mot 72.

Under hösten 1921 ingavs av styrelsen för Sveriges Åhoförhund till
Konungen en hemställan, att förslag måtte framläggas till 1922 års riksdag
till lag om provisoriskt förbud mot avhysning av åbor, arrendatorer och
torpare samt om sådan förlängning av arrendekontrakt, varom den ovan
berörda propositionen till 1920 års riksdag och herr Lindhagens motion till
1921 års riksdag handlade. I häröver infordrat utlåtande uttalade jordkommissionen
i skrivelse den 21 december 1921, att det enligt kommissionens
uppfattning skulle vara lyckligt, därest omförmälda lag om förlängning av
vissa arrendeavtal blivit antagen.

Den 1 februari 1922 avlämnades till Konungen en petition, undertecknad
av 5,364 arrendatorer och torpare. Uti den skrift, varmed petitionen överlämnades,
anfördes, bland annat, att uppsägningar av arrendatorer och torpare
oavlåtligt ägde rum, samt att med hänsyn härtill det vore av synnerlig
vikt, att ovan omförmälda lagförslag, i avvaktan på definitiv lagstiftning
i jordfrågan, bleve förelagt årets riksdag.

Vid riksdagen 1922 framlade Kungl. Maj:t därefter ånyo ifrågavarande
lagförslag. I motion yrkade herr Lindhagen i överensstämmelse med en av
honom vid kommissionens förslag fogad reservation bland annat sådan ändring
av förslaget, att förlängningen av arrendena komme att inträda automatiskt
utan att göras beroende av något tillkännagivande från arrendatorn.

I avgivet utlåtande hemställde utskottet om bifall till propositionen. Flera
reservationer avgåvos, däribland av herrar Tjällgren och Nilsson i Vibberbo,
vilka yrkade att lagstiftningen måtte begränsas att avse endast bolag, ekonomiska
föreningar, s. k. skogsspekulanter och innehavare av fidekommissegendom.

Inom första kammaren röstades vid votering om kontraproposition först
angående sistberörda reservation, vilken avslogs med 65 röster mot 63. Vid
därefter företagen omröstning angående utskottets hemställan avslogs denna
med 74 röster mot 54. Andra kammaren avslog först i sammanhang med
votering om kontraproposition reservationen med 90 röster mot 44 samt biföll
därefter utskottets hemställan med 65 röster mot 57.

I eu den 10 januari 1923 till statsrådet och chefen för justitiedepartementet
avlåten skrivelse hemställde jordkommissionen om avlåtande av proposition
med ett i skrivelsen innefattat lagförslag i förevarande ämne. Detta
förslag skilde sig i vissa delar från det tidigare lagförslaget. Nyheterna
bestode huvudsakligen i dels en förtydligande utvidgning av de utarrenderade
fastigheter, som med hänsyn till ägarnas beskaffenhet avsåges att
falla under lagen, dels införande av jämväl en minimistorlek å de arrenden,
som avsåges att inbegripas under lagen och dels en föreskrift om de under
lagen fallande arrendenas automatiska förlängning med vissa förbehåll. Jordkommissionens
berörda förslag föranledde icke någon proposition från regeringen.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 88. 3

I eu motion av herr Lindhagen framfördes emellertid förslaget med eu
mindre ändring vid 1923 års riksdag. Vid samma riksdag yrkades i motioner
dels av herr Möller dels oek av herrar Nilsson i Tånga och Eriksson i
Grängesberg, att riksdagen ville för sin del antaga ett i motionerna formulerat
förslag till lag om förlängning av vissa arrendeavtal, vilket — frånsett
vissa däri angivna tider - i allo överensstämde med det åren 1920,
1921 och 1922 framlagda förslaget.

Utskottet hemställde i sitt utlåtande (nr 17), att riksdagen ville för sin
del antaga ett förslag till lag i ämnet, vilket emellertid innebar vissa betydelsefulla
avvikelser från jordkommissionens senaste förslag. Sålunda förordades,
att lagens omfattning måtte inskränkas att avse endast bolag,
ekonomiska föreningar och enskilda spekulanter, samt att förlängningen av
arrendeavtal liksom i det tidigare förslaget måtte göras beroende av tillkännagivande
från vederbörande arrendator.

Reservationer anfördes dels av sex ledamöter under huvudsakligt yrkande
om bifall till herr Lindhagens motion dels ock av sju ledamöter under
yrkande att motionerna icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Andra kammaren biföll — sedan ett i enlighet med sistnämnda reservation
framställt avslagsyrkande utslagits i röstningen om kontraproposition
med 76 röster mot 74 — i den slutliga voteringen den först avsedda reservationen
med 72 röster mot 55, vilka senare röster avgåvos för bifall till utskottets
förslag. Första kammaren åter avslog motionerna med 58 röster
mot 56.

Det av herr Lindhagen in. fl. nu framlagda förslaget överensstämmer —
frånsett vissa däri angivna tider — med jordkommissionens förra året avgivna
förslag. Herr Herous m. flis förslag företer ett par mindre avvikelser
från detta.

Beträffande behovet av en arrendeförlängningslag anförde utskottet vid
förra årets riksdag:

»Jordkommissionen bär såsom skäl för den ånyo ifrågasatta provisoriska
lagstiftningen om förlängning av vissa arrendeavtal i första rummet betonat
den av jordägarna föranledda fortgående minskningen uti arrendetiden
över hela linjen och särskilt tidens nedsättning i stor utsträckning ända till
allenast ett år. Därigenom kan vållas en betydande nationalförlust i följd
av att intresset för jordbrukets upprätthållande i gott stånd förminskas.
Därmed ökas också tidpunkterna för arrendenas upphörande och således
även tillfällena till arrendenas godtyckliga höjande samt arrendatorernas
uppsägningar av allehanda anledningar. Likaså vidgas på ett hotande sätt
möjligheterna att förekomma en väntad lagstiftning om avlösning av arrendejordbruk
genom möjligheten att påtvinga arrendatorerna inköp av jordbruket
i ett otillräckligt skick och på obilliga villkor vid äventyr att det
eljest säljes till andra. Ju oftare arrendetiderna utgå, desto oftare erbjuda
sig ock tillfällen till arrendejordbruks nedläggande eller sammanläggande
med annat jordbruk för att undgå de väntade lagstiftningarna. Den nu
ifrågasatta lagstiftningen avser således att utgöra ett provisoriskt skydd dels

Utskottets

yttrande.

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr 38.

för jordbruket såsom sådant, dels för arrendatorema i avvaktan på den definitiva
skyddslagstiftningen genom en social arrendelag och en lag om avlösning
av arrendejordbruk och dels för den tillämnade lagstiftningens effektivitet.
I den mån tidpunkten nalkas för den definitiva lagstiftningens tillkomst,
ju mer kunna ock försök till dess förekommande befaras och ju mer
framträder även behovet av den provisoriska lagstiftningen.

Lagutskottet delar i det väsentliga dessa av erfarenheterna alltför väl
bestyrkta synpunkter och anser därför en arrendeförlängningslag nu vara av
behovet synnerligen påkallad.»

De skäl, som sålunda anförts, anser utskottet alltjämt äga giltighet. Visserligen
har utskottet ej kunnat giva sin anslutning åt en lagstiftning om avlösning
av arrendejordbruk, men utskottet har hemställt, att riksdagen ville
i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t ville låta utarbeta
och för riksdagen framlägga förslag till lagstiftning i syfte att bereda vissa
arrendatorer och brukare av annans jord större trygghet i olika avseenden
i arrendeförhållandet än den allmänna arrendelagen för närvarande kan
skänka dem. Skulle denna hemställan vinna riksdagens bifall, torde det
ej kunna frånses, att faran ökas, att jordägarna av säkerligen överdriven
rädsla för de menliga följder en dylik lagstiftning enligt deras mening
komme att medföra för dem skola söka genom allehanda förfaranden undgå
densamma. Härtill kommer, att på grund av de begränsade utkomstmöjligheter,
som inom andra näringsgrenar för närvarande stå till buds, ett hot
om arrendeuppsägning nu kan för en arrendator få en helt annan betydelse
än under mera normala konjunkturer. Uteslutet torde sålunda icke vara,
att en arrendator i saknad av andra utvägar att vinna sin bärgning samt
av farhåga att stå utan hus och hem kan tvingas att antaga arrendevillkor,
som för honom kunna vara avsevärt obilliga. Enligt utskottets mening
lärer därför en arrendeförlängningslag fortfarande vara av behovet påkallad.

Beträffande lagens omfattning anser sig utskottet liksom sistförflutna år
icke kunna tillstyrka att, såsom i de tidigare förslagen och även i jordkommissionens
senaste förslag skett, låta lagen under angivna förutsättningar
gälla icke blott bolag, ekonomiska föreningar och enskilda spekulanter utan
ock enskilda godsägare. Utskottet är visserligen icke berett att på något
sätt binda sig vid någon kommande definitiv lagstiftning och dess utformande
i detaljerna. Men utskottet finner icke minst av nämnda skäl försiktigheten
bjuda, att i en provisorisk arrendeförlängningslag allenast medtagas de uppenbarligen
mest trängande fallen. Det är upplyst, att de kortvarigaste arrendeavtalen
förekomma företrädesvis på bolagens arrendegårdar. Därför bör
provisoriet enligt utskottets mening inskränkas till bolagens arrendejordbruk,
med vilka norrlandslagstiftningen och dess utgreningar ock plägat jämnställa
jordbruk, tillhöriga ekonomiska föreningar och enskilda spekulanter.
Ehuru utskottet, som sagt, ej vill taga ståndpunkt till en definitiv lagstiftning,
talar dock till stöd för utskottets nämnda uppfattning även den omständigheten,
att inom jordkommissionen fyra ledamöter uttalat sig i fråga

Andra lagutskottets utlåtande Nr 38.

om såväl arrendelagstiftningen som lagstiftningen om avlösning av arrendejordbruk,
för att desamma böra väsentligen röra endast bolags, ekonomiska
föreningars och spekulanters arrendejordbruk samt endast i ringare och
mildare omfattning även godsägares arrendejordbruk.

Med denna uppfattning bortfaller tanken att, såsom skedde i ett vid 1922
års riksdag framfört förslag i enahanda riktning, låta en arrendeförlängningslag
omfatta — utom bolags, ekonomiska föreningars och spekulanters
utarrenderade jordbruk — jämväl motsvarande jordbruk tillhörande fideikommiss.
Det har med rätta anmärkts, att ingen anledning förefinnes att
i denna lagstiftning skilja mellan innehavare av fideikommiss och andra
enskilda godsägare. Snarare kunde det sägas, att då fideikommissarie ej
äger försiilja en arrendegård utan statsmaktens tillstånd, så ligger häri eu
större trygghet för fideikommissarrendatorer än som tillkommer arrendatorer
under andra gods.

1 överensstämmelse med vad utskottet föregående år hemställt, får utskottet
jämväl nu tillstyrka att, till skillnad från det äldre lagföislaget,
även sättes en minimistorlek för arrendebruk. Härutinnan har utskottet
i sitt till sistlidne riksdag avgivna yttrande framhållit, att norrlandslagen
innehåller en sådan bestämmelse och att i jordkommissionens förslag liksom
jämväl i de särskilda yttrandena till betänkandet förordas en sådan minimigräns.
Det saknas fog för att under arrendeförlängningslagen inbegripa
sådana små arrendejordbruk, som i själva verket äro att betrakta såsom
en förmån uti ett arbetsavtal om industriellt arbete eller jordbruksarbete.
Utskottet har visserligen i sitt utlåtande angående den sociala arrendelagstiftningen
uttalat vissa betänkligheter mot att denna lags giltighet gjordes
beroende av arealgränser. Utskottet har emellertid samtidigt framhållit,
att dylika gränser av praktiska skäl möjligen vore ofrånkomliga för att
förebygga ovisshet om lagens tillämplighet. Dessa betänkligheter synas
utskottet dessutom icke vara lika bärande, då såsom i förevarande fall
fråga endast är om en provisorisk lagstiftning. Såsom minimigräns synes
lämpligen kunna väljas den, som föreslagits av jordkommissionen och
upptagits i herr Lindhagens in. fl.:s motioner.

Utskottet har i sitt utlåtande till sistlidna riksdag i förevarande ämne
ställt sig avvisande mot förslaget om arrendekontraktens automatiska förlängning.
Utskottet har därvid anfört:

»Beträffande frågan om arrendekontraktens automatiska förlängning utan
något arrendatorns initiativ vill utskottet ingalunda förneka, att åtskilliga
skäl kunna, på sätt jordkommissionen anfört, framläggas därför. I Finland
har ock såväl vid det av kommissionen åberopade tillfället (1915) som ock
i sammanhang med lantdagens antagande (1908) av förordningen om lega
av torp, landbolägenhet och backstu guområde en automatisk förlängning av
gällande legoavtal ägt rum. .

Utskottet kan emellertid ej förorda detta förslag. Redan den omständigheten,
att utskottet ej kunnat förorda en arrendeförlängning i hela den
tidigare avsedda omfattningen, försvagar motiven för att även i sådan han -

6 Andra lagutskottets utlåtande Nr 38.

delse inlåta sig på en automatisk förlängning. Så som denna fråga uppenbarligen
enligt erfarenheten ligger i riksdagen, är det framför allt angeläget,
för vinnande åtminstone av något, att samla sig på en linje, som dock bör
kunna tillgodose det nödvändigaste. Utskottet är nämligen förvissat om,
att de arrendatorer, som verkligen känna sig hotade av de korta arrendetiderna
eller av sina kontrakts utlöpande i övrigt före den väntade definitiva
lagstiftningens tillkomst, skola i stor utsträckning och särskilt då de äro
organiserade icke tveka att begagna sig av lagen och även finna utvägar
därtill.»

Vad utskottet sålunda anfört, anser utskottet fortfarande äga giltighet.

Beträffande 12 § är den enligt de skilda förslagen däri upptagna undantagsbestämmelsen
icke erforderlig efter den begränsning av lagens omfattning
till att gälla enbart bolag, ekonomiska föreningar och skogsspekulanter,
som av utskottet i det föregående föreslagits. Däremot har
utskottet ansett lämpligt här inrymma en undantagsbestämmelse till förmån
för egnahemsrörelsen, på sätt den förordade lagtexten närmare utvisar.

Uti jordkommissionens betänkande hava olika förslag framkommit rörande
den sociala arrendelagens tillämpning å avtal, som upprättats före
den nya lagens trädande i kraft. Det har sålunda ifrågasatts, att den nya
lagen skall bliva gällande i sin helhet på alla äldre avtal eller på vissa
av dem och i varje fall bliva gällande på alla äldre kontrakt för den
återstående arrendetiden, såvitt rörer rätt till nyodling och rätt till ersättning
för jordförbättringar. Huru denna sak än ordnas, varom utskottet
ej är i tillfälle att nu bilda sig någon mening, är det dock uppenbart,
att en arrendeförlängning, intill dess den nya lagstiftningen kommer till
stånd, skall faktiskt och moraliskt i flera avseenden både stödja arrendatorerna
och öka utsikterna till vinnande av effektivitet åt den nya lagstiftningen.
En särskild förmån av arrendeförlängningslagen är, att den
bereder tillfälle till prövning även till arrendatorernas förmån av arrendevillkor,
som under kristiden med dess låga penningvärde tillkommit.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen med anledning av förevarande motioner
ville för sin del antaga utskottets nedanstående
förslag till

Andra lagutskottets utlåtande Nr 38.

(Herr Lindhagens m ft.x ( (Herr Herotis m. ft.:s motion.) (Utskottets förslag )

motioner.)

Lag

om förlängning av vissa arrendeavtal.

Härigenom förordnas som följer:

1 §■

1 mom. Har torp eller annan till huvudgård
hörande jordbrukslägenhet eller ock hemman, som
lyder under huvudgård, innan denna lag trätt i
kraft, upplåtits till brukande mot lega, och gäller
avtalet för viss tid, skall, där arrendetiden utgår
före den 1 januari 1929, arrendetiden varda förlängd
till och med den dag under nämnda år,
som motsvarar den, å vilken avtalet eljest skolat
upphöra att gälla.

2 mom. Lag samma, som i 1 mom. sägs, vare
därest upplåtelse, som där omförmäles, avser jord,
som äges av bolag eller förening för ekonomisk
verksamhet eller ock av enskild person, som ej
är mantalsskriven å fastigheten eller å fastighet,
som är i sambruk med densamma, samt uppenbarligen
besitter fastigheten huvudsakligen för
att tillgodogöra sig skogsavkastningen.

1 i

1 mom. Har torp eller
annan till huvudgård
hörande jordbrukslägenhet
eller ock hemman,
som lyder under huvudgård,
där huvudgården
äges av bolag eller ekonomisk
förening, innan
denna lag trätt i kraft
upplåtits till brukande
mot lega, och gäller avtalet
för viss tid, skall,
där arrendetiden utgår
före den 1 januari 1929,
efter påfordran av arrendatorn
arrendetiden varda
förlängd till och med
den dag under nämnda
år, som motsvarar den,
å vilken avtalet eljest
skolat upphöra att gälla.

Lag samma vare,
därest upplåtelse, som
ovan sägs, avser annan
jord, vars ägare uppenbarligen
innehar jorden
eller fastighet,varav den
utgör del,huvudsakligen
för att tillgodogöra sig
skogsavkastningen utan
i att, om han är enskild
person, vara mantals\
skriven å ifrågavarande
fastighet eller å fastigI
het, som därmed är i

Andra lagutskottets utlåtande Nr 38.

(Herr Lindhagens m. fl.:s
motioner.)

I samma ägares hand
befintliga, genom ägostyckning
eller jordavsöndring
skilda områden
av samma hemman skola
vid bedömande av dennes
skyldighet att enligt
denna lag underkasta
sig förlängning av arrendeavtal
betraktas såsom
en fastighet.

3 mom. Avser arrende jord, som av upplåtaren
innehaves allenast med nyttjanderätt, må arrendetiden
ej förlängas utöver upplåtarens besittningstid.
I fråga om sådant arrende skall vad här
nedan stadgas om jordägaren äga tillämpning å
upplåtaren.

(Herr Herous m. fl.:s motion.)

1 samma ägares hand
befintliga, genom ägostyckning
eller jordavsöndring
skilda områden
av samma hemman skola
vid bedömande av dennes
skyldighet att enligt
denna lag avstå jord betraktas
såsom en fastighet.

4 mom. Varder arrendetid förlängd i enlighet
med denna lag, skall beträffande arrendevillkorens
bestämmande gälla vad i 3, 4 och 5 §§
stadgas.

(Utskottets förslag.)

sambruk. I samma ägares
hand befintliga, genom
ägostyckning eller
jordavsöndring skilda
områden av samma hemman
skola vid bedömande
av dennes skyldighet
att underkasta sig
arrendeförlängning enligt
denna lag betraktas
såsom en fastighet.

Avser arrende jord,
som av upplåtaren innehaves
allenast med nyttjanderätt,
må arrendetiden
ej förlängas utöver
upplåtarens besittningstid.
I fråga om sådant
arrende skall vad här
nedan stadgas om jordägaren
äga tillämpning
å upplåtaren.

2 mom. Varder arrendetid
förlängd i enlighet
med denna lag, skall
beträffande arrendevillkorens
bestämmande
gälla vad i 3, 4 och 5 §4
stadgas.

2 $.

Förlängning av arrendetid, enligt vad i 1 § stadgas, skall icke äga rum:
där arrendet omfattar odlad jord till en vidd av mera än 25 hektar;

där i arrendet icke in
går antingen inrösningsjord
till en vidd
av minst 4 hektar eller
ock odlad jord till en
vidd av minst 2 hektar;

där på grund av särskilda omständigheter det
skulle för jordägaren medföra avsevärt men att
hava jorden fortfarande upplåten på arrende; eller

där i arrendet icke inj
går odlad jord samt
| ängs- eller hagmark till
en vidd av minst 2 hekt\
ar; eller

där i arrendet icke ingår
vare sig inrösningsjord
till en vidd av minst
4 hektar eller ock odlad
jord till en vidd av
minst 2 hektar; eller
där på grund av särskilda
omständigheter
det skulle för jordägaren

Andra lagutskottets utlåtande Nr 38.

(Herr Lindhagens m fl.:s (Herr Herotism fl-s motion )
motioner.)

där arrendatorn jämlikt 3 & tillkännagivit, att
lian ej önskar förlängning av arrendetiden.

3 i

Vill arrendatorn ej tillgodonjuta förlängning
av arrendetiden enligt denna lag, give det jordägaren
tillkänna senast nittio dagar före arrendetidens
utgång.

Påkallar arrendatorn ändring i arrendevillkoren,
skall inom sagda tid tillkännagivande därom ock
ske hos jordägaren med uppgift tillika å de ändringar,
som äskas.

Tillkännagivande, varom nu är sagt, skall ske
skriftligen eller med vittnen, där ej skriftligt
erkännande om dess mottagande lämnas.

(Utskottets förslag)

medföra avsevärt men
att hava jorden fortfarande
upplåten på arrende.

3 i

Vill arrendator påfordra
förlängning av arrendetiden
enligt denna
lag, give det jordägaren
tillkänna senast nittio
dagar före arrendetidens
utgång. Påkallar
arrendatorn tillika ändring
i arrendevillkoren,
skall tillkännagivandet
innefatta meddelande
därom ävensom uppgift
å de ändringar, som
äskas. Tillkännagivande,
varom nu är sagt,
skall ske skriftligen eller
med vittnen, där ej skriftligt
erkännande om dess
mottagande lämnas.

4 %.

Vill jordägaren ej godkänna arrendatorns rätt
till förlängning av arrendetiden eller av honom
påkallad ändring i arrendevillkoren, eller vill
jordägaren själv påkalla sådan ändring, och uppstår
tvist, skall sådan avgöras av en skiljenämnd,
bestående av tre personer, av vilka parterna välja
var sin och Konungens befallningshavande i det
län, där fastigheten är belägen, utser den tredje,
vilken tillika skall vara ordförande.

4 §.

Vill jordägaren ej godkänna
av arrendatorn
påfordrad förlängning
av arrendetiden eller av
honom påkallad ändring
i arrendevillkoren, eller
vill jordägaren själv påkalla
sådan ändring, och
uppstår tvist, skall sådan
avgöras av en skiljenämnd,
bestående av tre
personer, av vilka parterna
välja var sin och

10

Andra lagutskottets utlåtande Nr 38.

(Herr Lindhagens m. fl.:s | (Herr
motioner.)

Konungens befallningshavande
i det län, där
fastigheten är belägen,
utser den tredje, vilken
tillika skall vara ordi
förande.

Ersättning till nämndens ordförande skall enligt av Konungen fastställda
grunder utgivas av allmänna medel.

5 %.

Förmenar jordägaren,
att förlängning av arrendetid
ej må enligt denna
lag äga rum, åligger det
honom att senast sextio
dagar före arrendetidens
utgång, dock i intet fall
före den 1 september
1924 hänskjuta tvisten
till skiljenämnd, vid
äventyr att arrendetiden
eljest varder förlängd.

Kunna jordägaren och
arrendatorn ej åsämjas
om arrendevillkoren,
åligger det jordägaren
att inom samma tid hänskjuta
tvisten till skiljenämnd.
Försummas det,
skola, därest förlängning
av arrendetiden
kommer till stånd, de
förutvarande arrendevillkoren
gälla med de
ändringar, som arrendatorn
påkallat.

Förmenar jordägaren,
att förlängning av arrendetid
ej må enligt denna
lag äga rum, åligger det
honom att senast sextio
dagar före arrendetidens
utgång hänskjuta tvisten
till sådan nämnd, som
omförmäles i 4 §, vid
äventyr att arrendetiden
eljest varder i enlighet
med 1 § förlängd.

Kunna jordägaren och
arrendatorn ej åsämjas
om arrendevillkoren,
åligger det jordägaren
att inom den tid, som
sägs i första stycket,
hänskjuta tvisten till
skiljenämnd. Försummas
det, galle, därest
förlängning av arrendetiden
kommer till stånd,
de förutvarande arrendevillkoren
med de ändringar,
som arrendatorn
i enlighet med vad i 3
§ sägs påkallat.

5 §.

Bestrider jordägaren,
att förlängning av arrendetid
må enligt denna
lag äga rum, åligger det
honom att inom trettio
dagar, från det arrendatorn
påfordrat förlängning,
hänskjuta tvisten
till sådan nämnd, som.
omförmäles i 4 §, vid
äventyr att arrendetiden
eljest varder i enlighet
med 1 § förlängd.

Kunna jordägaren och
arrendatorn ej åsämjas
om arrendevillkoren,
åligger det jordägaren
att inom den Hd, som
sägs i första stycket,
hänskjuta tvisten till
skiljenämnd. Försummas
det, galle, därest
förlängning av arrendetiden
kommer till stånd,
de förutvarande arrendevillkoren
med de ändringar,
som arrendatorn
i enlighet med vad i 3
§ sägs påkallat.

Jordägaren skall anses hava hänskjutit tvist till skiljenämnd, då han meddelat
arrendatorn skriftlig uppgift å de frågor, om vilka skiljedom äskas, och
därvid tillika lämnat underrättelse om sitt val av skiljeman.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 38.
i ft.:s (Ilerr Herans m. fiss (

11

(Herr Lindhagens m fiss
motioner.)

(Utskottets förslag.)

motion.)

« §.

Vad i 4, 6, 8 och 9 §§ i lagen den 28 oktober 1887 om skiljemän stadgas
skall äga motsvarande tillämpning i fråga om skiljenämnd enligt denna lag;
dock att vad i 8 § i förstnämnda lag sägs om överexekutor skall tillämpas,
sä vitt angär av part utsedd skiljeman, å domaren i orten och beträffande
skiljenämndens ordförande för varje fall å Konungens befallningshavande.

Beslut över ansökan om utseende av skiljeman må av domaren icke givas,
med mindre sökandens motpart lämnats tillfälle att yttra sig i ärendet.

Mot Konungens befallningshavandes eller domarens beslut, varigenom
skiljeman blivit utsedd, må klagan ej föras.

Nämnden sammanträder å tid och ort, som av ordföranden bestämmas. Ej
må av nämnden till avgörande företaga ärende, där ej parterna beretts tillfälle
att yttra sig inför nämnden. Nämnden skall söka åvägabringa förlikning
mellan parterna. Sådan förlikning skall upprättas skriftligen samt
undertecknas av parterna och bestyrkas av nämndens ordförande. Nämnden
må ej fatta beslut, med mindre den är fulltalig. Har var röstande sin
mening, och kunna ej två meningar sammanjämkas, galle ordförandens.

Är jordägaren eller arrendatorn missnöjd med nämndens beslut, äge han
efter stämning klandra beslutet vid domstol; instämme dock sin talan inom
trettio dagar från det beslutet i huvudskrift eller styrkt avskrift delgavs
honom.

Nämndens beslut skall, såvitt det avser fastställande av arrendevillkoren,
lända till efterrättelse, ändå att det ej vunnit laga kraft, där ej av domstol
annorlunda förordnas.

Har ej före den tid, då arrendet enligt de för upplåtelsen gällande villkor
skall upphöra, nämnden meddelat beslut, skola, intill dess så skett eller, i
följd därav att yrkandet om arrendetidens förlängning ogillats, för arrendatorn
efter vad i 10 § sägs inträtt skyldighet att avflytta, de i avtalet stadgade
arrendevillkor i de delar, varom tvist må råda, tillämpas.

Av domstol meddelat beslut angående arrendevillkor lände, ändå att det ej
vunnit laga kraft, till efterrättelse, där ej av högre rätt annorlunda förordnas.

7 %.

8 §.

9 §.

10 §.

Är ej, då arrende enligt de för upplåtelsen gällande villkor skall upphöra,
avgjort, huruvida förlängning av arrendetiden jämlikt denna lag skall äga

12 Andra lagutskottets utlåtande Nr 38.

(Herr Lindhagens m. fl..s (Herr Ilerous m. fl.:s (Utskottets förslag.)

motioner.) motion.)

rum, vare arrendator!!, med mindre förordnande, varom stadgas i andra
stycket, meddelas, icke pliktig att från den arrenderade jorden avflytta tidigare
än å den fardag för arrenderad fastighet, som infaller näst efter det
frågan om förlängning blivit slutligen avgjord. Dock äge arrendatorn på
grund av vad nu sagts icke i något fall kvarsitta längre än till den dag,
å vilken arrendet, om förlängning skett, skolat upphöra att gälla. Därest på
grund av vad sålunda stadgats arrendatorn sitter kvar utöver den dag, då
den upplåtna arrenderätten upphörde, njute jordägaren, i den mån han ej
åtnöjes med vad enligt stadgandet i 9 § skall utgå, ersättning med belopp,
som, där ej överenskommelse träffas, bestämmes av skiljenämnd. Sådan
nämnd utses i den ordning 4 § stadgar, och skall beträffande nämnden och
dess beslut vad i 4 § andra stycket, 6, 7 och 8 §§ sägs äga motsvarande tillämpning.

Prövar domstol, att förlängning av arrendetid ej skall äga rum, skall
domstolen tillika förplikta arrendatorn att avflytta från fastigheten; och
må domstolen, när skäl därtill äro, förordna, att avflyttningen skall ske
å viss tidigare dag än i första stycket sägs ävensom, för sådant fall, att
utslaget må verkställas utan hinder därav att det icke äger laga kraft.
Är sådant förordnande angående verkställighet av utslaget meddelat, skall
vad i 42 § utsökningslagen stadgas äga motsvarande tillämpning. Fullföljes
mot utslaget talan i högre rätt, äge, när skäl därtill äro, den rätt,
innan ändringssökandet slutligen prövas, förordna, att vidare åtgärd för
verkställighet icke må äga rum.

11 $.

Vad i denna lag finnes stadgat medför ej inskränkning i den rätt att
få arrendatorn skild från arrendet, som av annan grund än arrendetidens
utlöpande må tillkomma jordägaren.

12 i

Vad i denna lag stadgas äge ej tillämpning
beträffande arrende av jord, som tillhör kronan,
kommun eller allmän inrättning, där arrendeupplåtelsen
ägt rum omedelbart från jordägaren
till arrendatorn.

12 §.

Vad i denna lag stadgas
äge ej tillämpning
beträffande arrende av
jord, som äges av sådan t
bolag eller sådan ekonomisk
förening, som erhållit
lån från statens
jordförmedlingsfond eller
egnahemslånefond
eller eljest av ekonomisk
förening, vilken
enligt stadgarna har till

Andra lagutskottets utlåtande Nr 38. 13

(Herr Lindhagens m. fl.:s j (Herr Herous tn. fl. smotion) (Utskottets förslog )

motioner.)

föremål för sin verk|
samhet att bereda medlemmarna
egna hem för
| jordbruks- eller bostads\
ändamål; dock att därvid
småbruk, såvitt ej
särskilda omständigheter
därtill föranleda,icke
i må utläggas till tomt:
mark samt i allt fall
\ innehavare av sådant
! må, därest han önskar
'' det, bibehållas vid ett
I motsvarande jordbruk å
egendomen på skäliga
villkor.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

Jordägare eller arrendator vare ej på grund \ Arrendator vare ej på
av vad i denna lag stadgas i något fall pliktig grund av vad i denna
att vidtaga åtgärd enligt 3 eller 5 § före den 1 i lag stadgas i något fall
september 1924. j pliktig att giva sitt an

| språk på förlängning av
| arrendetiden eller på
förändring av arrendevillkoren
jordägaren till\
känna före den 1 sep!
tember 1924.

| Har i arrendeavtal
I stadgats, att avtalet,

| därest uppsägning ej
| sker, skall varda för\
långt, och har arrendatorn
före utgången av
; den avtalade uppsäg|
ningstiden jämlikt 3 ,ss‘
’ påfordrat förlängning
j av arrendetiden, skall
! uppsägning av avtalet
I anses därigenom hava
ägt rum.

14 Andra lagutskottets utlåtande Nr 38.

(Herr Lindhagens m. fl.:s (Herr Herotts m. fl.:s motion.) (Utskottets förslag.)

motioner.)

Vad i 2 kapitlet 2 § andra stycket i lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt
till fast egendom och i 4 § i lagen den 25 juni 1909 om arrende
av viss jord å landet inom Norrland och Dalarne stadgas angående förlängning
av arrendeavtal, skall ej tillämpas, där på grund av stadgandet
i 10 § i denna lag arrendator efter arrendetidens utgång kvarsuttit å den
arrenderade egendomen.

Stockholm den 20 maj 1924.

På andra lagutskottets vägnar:

BROR PETRÉN.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Bror Petrén, Linder, greve Spens *. Tjällgren, Lindhagen,
Martin Svensson, von Stockenström och Franzén;

från andra kammaren: herrar Magnusson i Kalmar, Hage, Magnusson i Skövde,
Nilsson i Vibberbo, Holmström i Stockholm, Svensson i Skönsberg, Ödström och Sundling *.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 38.

15

Reservationer:

1) av herrar Bror Petrén, greve Spens, Martin Svensson, von Stockenström,
Magnusson i Skövde och Ödström vilka ansett, att utskottet bort
hemställa, att förevarande motioner ej bort till någon riksdagens åtgärd
föranleda;

2) av herrar Linder, Lindhagen, Franzén, Magnusson i Kalmar, Hage,
Holmström i Stockholm och Svensson i Skönsberg, vilka anfört:

»Beträffande lagens omfattning anse vi fortfarande inga rimliga skäl
tala för att från provisoriet undantaga arrendegårdar, lydande under
fideikommissegendomar och andra huvudgårdar, som tillhöra enskilda.

I fråga om lagens automatiska förlängning få vi gent emot utskottet
åberopa jordkommissionens motivering, så lydande:

För att en lagstiftning skall få någon betydelse och ej stanna väsentligen
vid ett sken erfordras vidare enligt kommissionens uppfattning, att arrendeavtalets
förlängning inträder automatiskt och således ej, såsom i tidigare
förslag skett, göres beroende av något tillkännagivande av arrendatorn i
annat fall än att denne själv önskar avtalets upphörande eller ändring i
villkoren från hans sida påkallas. Lagförslagets tillkomst härleder sig från
den uppfattningen, att det finnes en klass arrendatorer, som äro beroende
och därför måste erhålla -statsmaktens stöd. Att sedan lämna en sådan
arrendator det tillämnade stödet på det sätt, att han skall för att ernå detsamma
uppträda självständigt emot jordägaren och anlita legala utvägar
såsom vore han oberoende samhällsmedlem, detta är, såvitt kommissionen
förstår, en motsägelse.

Dessa beroende människor på landet sakna oftast alla förutsättningar att
kunna eller våga sig på att spela den roll, som lagstiftningen tillämnat
dem. De flesta få kanske icke ens kännedom om den hitintills ifrågasatta
lagens tillvaro eller att den angår dem personligen, ännu mindre någon
vetskap och något förstånd på dess detaljer. Vilka snaror och omöjligheter
är det icke, som skänkas dessa människor genom rätt eller plikt att inom
nittio dagar förre arrendetidens utgång påfordra förlängning och detta hos
en jordägare, som kanske i de flesta fall befinner sig fjärran från platsen,
att härvid iakttaga vad som om uppsägning av arrendeavtal är stadgat, att
utse skiljemän och stå till reda med en oöverkomlig skriftväxling, att stämma
till domstol och göra den inom viss tid, att avlöna sin skiljeman, att eventuellt
gottgöra jordägaren för mistning av jorden och annan skada o. s. v.
För de flesta människor i landet betyder allt sådant ovissa öden, vanskligheter
av alla slag, advokater samt först och sist penningar och återigen
penningar. Hur skall saken då ej ställa sig för ifrågavarande beroende ensittare
i avskilda vinklar och vrår med de långa avstånden och den fullkomliga
hjälplösheten såsom enda perspektiv och rättesnöre.

Det sannolika är nog som sagt att de flesta kontrakt enligt sedvänja fortsättas
genom godvillig uppgörelse, då arrendetiden utlöper. Fn automatisk

16 Andra lagutskottets utlåtande Nr 38.

förlängning av kontrakten inför således i sak ej något nytt för dessa fall.
Det kan däremot lätt inträffa, att genom lagens antagande med dess tidigare
innehåll denna benägenhet hos jordägaren upphör och att han i stället avvaktar
arrendatorns åtgärd för att få kontraktet förlängt. De fall, som
kräva stöd för arrendatorn, skulle därigenom ökas i okänd omfattning. Dylika
fall kunna ej heller urskiljas och förlusten i jordbruksintresse fortfar
att vara gemensam för alla kortvariga arrendeupplåtelser. Arrendatorn
vinner vid kortvarigt kontrakt dessutom en större trygghet genom lagens
automatiska förlängning på avsevärd tid i stället för en upplåtelse på kortare
tid och i all synnerhet då, såsom nu alltmera är fallet, arrendetiden
blivit satt till allenast ett år i sänder.

Enligt det tidigare förslaget skulle, såsom redan erinrats, en ofantlig skriftväxling
lätt åstadkommas och påtvingas dessa hjälplösa människor för att
de skola känna sig trygga. Utom det skrämmande i apparaten kommer
säkerligen en mängd underlåtelser att här äga rum redan av handfallenhet,
oförmåga och okunnighet. I lång tid förut måste arrendatorerna dessutom
bestämma sig för att ådagalägga detta misstroende mot den ofta fruktade
jordägaren. Att de rygga tillbaka därför blir kanske till och med regel.
Under sådana förhållanden bliva de vid arrendetidens utgång lika ohjälpligt
i jordägarens hand, som om lagen icke blivit stiftad.

Genom en automatisk förlängning undvikes detta. Det är väl då ur alla
synpunkter ändamålsenligare, att lagen så att säga hjälper alla dessa tusentals
arrendatorer genom att med ett penndrag i lagen skriva åt dem alla
ansökan om förlängning och på samma gång bevilja den.

Visserligen skulle det kunna äventyras, att en arrendator, som ej önskar
behålla arrendet, underläte att inom den för honom i stället i lagen föreskrivna
tid anmäla detta förhållande. En sådan önskan måste dock förekomma
endast i enstaka fall, som bliva försvinnande i förhållande till den
mängd sannolika fall, då med det andra systemet arrendatorerna ej vederbörligen
bevaka sin rätt. I nämnda fåtal fall har arrendatorn dessutom
ingenting att frukta av jordägaren, han är väl i de flesta fall på förhand
ense med honom om arrendets upphörande. Detta underlättar i hög grad
anmälningsskyldigheten. Dessutom står avtal om kontraktets utlöpande
alltid öppet.

Även i övrigt instämma vi väsentligen i jordkommissionens förslag med
de i motionärernas förslag influtna modifikationer i vissa tider — Lindhagen
dock med åberopande av sin särskilda reservation beträffande formuleringen
av minimitidsbegränsningen. Vi kunna ock förena oss i utskottets formulering
av 12 §.

Det hemställes således,

att riksdagen ville för sin del antaga det lagförslag,
som framlagts i motionerna I: 87 och II: 168, med vilket
förslaget i motionen II: 189 i allt väsentligt överensstämmer;
dock med den ändring, att 12 § erhåller den
av utskottet föreslagna lydelsen».

Stockholm, Isaac Marcus’ Boktryckeri-Aktiebolag, 1924.