Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.

1

Nr 37.

Ankom tili riksdagens kansli den 2 juni 1924 kl. 7 e. m.

Utlåtande i anledning av väckta motioner om skrivelse till Kungl.

Maj:t angående framläggande för riksdagen av förslag tilltag
om tvångsavlösning av arrendejordbruk.

Andra lagutskottet kar till behandling i ett sammanhang förehaft till
lagutskott hänvisade motionen nr 92 i första kammaren av herrar Lindhagen,
Möller, Gustaf Nilsson i Kristianstad, Sandler, Olsson i Göteborg och
W ig forss samt motionen nr 173 i andra kammaren av herrar Johansson i
Uppmälhy, Branting, Larsson i Västerås, Hansson i Stockholm, Thorsson,
Eriksson i Grängesberg, Anderson i Råstock, Engberg, Sävström och Johanson
i Stockholm.

I motionerna, vilka äro likalydande, har yrkats, att riksdagen måtte i
skrivelse hos Kungl. Maj:t hemställa, att Kungl. Maj:t ville skyndsamt
för riksdagen framlägga förslag till lag om tvångsavlösning av arrendejordbruk,
avfattat i överensstämmelse med i motionen nr 87 i första kammaren
angivna riktlinjer.

Spörsmålet om tvångsavlösning av arrendejordbruk upptogs redan av
reservanter inom norrlandskommittén. I sitt den 27 oktober 1904 avgivna
betänkande framlade denna kommitté bland annat ett förslag till lag angående
vissa åtgärder för beredande åt enskilda jordbrukare i Norrland
och Dalarne av lämpliga odlingslägenheter, i vilket lagförslag tvångsavlösen
ingick som yttersta medel. Förslaget hade avseende å jord, tillhörig
bolag, förening eller enskild person, som ej vore mantalsskriven å
fastigheten samt besutte den huvudsakligen för att tillgodogöra sig skogsavkastningen.
Två ledamöter av kommittén (herrar C. Lindhagen och
J. Bromée) ifrågasatte i sin reservation en utsträckning av lagförslaget att
avse bland annat expropriation av redan bestående hondelägenheter för
upplåtelse till jordbrukare. Förslagen föranledde icke någon proposition
i ämnet från Kungl. Maj:ts sida.

Frågan om expropriation för jordbruksändamål kom emellertid några
år senare genom motioner under riksdagens prövning. Under åren 1909,
1910, 1911 och 1912 framfördes nämligen i andra kammaren motionsvis
förslag om att ytterst genom expropriation bereda dels torpare, bolagsarrendatorer
och andra på liknande sätt beroende jordbrukare å enskilda
Bihang till riksdagens protokoll 1924. 9 samt. 2 avd. 33 käft. (Nr 37.) 1

Historik.

Norrlandskommitténs

betänkande
den 27 oktober
1904.

Riksdag arv, a
1909—1912.

2

Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.

domäner tryggad förfoganderätt över jordbruket med nödiga tillbehör och
dels den jordlösa befolkningen jord till nya jordbruk å fastigheter, som
vore av större omfattning, samt å fastigheter, tillhöriga bolag, föreningar
för ekonomisk verksamhet eller enskilda spekulanter. Motionerna vunno
ej riksdagens bifall.

Torpkommis- Torpkommissionen upptog i sitt den 6 maj 1911 dagtecknade betänkande

länkad b<den {råffan ™ avlösning av torplägenheter, ytterst genom expropriation, till
6 maj 1911. övervägande. Kommissionen framhöll härutinnan, att ehuru kommissionen
fullt behjärtade den betydelsefulla frågan om torpareklassens bevarande
genom sådana torps förvandling till egna hem med äganderätt, vilka härför
vore lämpliga, den dock icke ansåg, att sådana utomordentliga statsintressen
därvid stode på spel, att en tvångsavlösning vore berättigad. Däremot förordade
kommissionen under vissa betingelser en lösningsrätt för innehavare
av sådana på viss tid, ej understigande 49 år, upplåtna lägenheter, därå
funnos nyttjanderättshavaren tillhöriga åbyggnader.

mt-1915. Vid riksdagen år 1913 framlade Kungl. Maj:t proposition med förslag till
ny expropriationslagstiftning. Då i detta förslag icke ifrågasattes expropriation
för jordbruksändamål, påyrkades i två motioner en komplettering av
förslaget i detta hänseende. Varken förslaget eller motionerna vunno emellertid
riksdagens bifall.

Frågan framfördes ånyo i motioner vid senare riksdagen 1914 och riksdagen
1915 utan att vinna riksdagens anslutning.

J°ntnglnden 1 sitt den 30 december 1915 avgivna betänkande angående jordförhållan30
december dena i Värmlands län berörde även jordundersökningens majoritet (herrar
Lindhagen och Å. Ingeström) denna sida av jordfrågan. På anförda skäl
hemställdes sålunda, att frågan om social expropriation för jordbruk och
bostadsändamål måtte upptagas till behandling samt lösas till förmån för en
sådan rätts ernående i skälig omfattning under lämpliga former och för alla
betryggande villkor ävensom att, för den händelse en dylik lagstiftning inskränktes
till vissa delar av riket, Värmlands län måtte i varje fall inbegripas
i densamma.

En ledamot av jordundersökningen (herr C. Ros) förklarade sig icke kunna
biträda förslaget, såvitt det avsåge expropriation.

lfiToTwir Vid riksdagen 1916 framlade Kungl. Maj:t åter förslag till allmän expro’
priationslag, vilket förslag i väsentliga delar överensstämde med 1913 års
proposition. Även vid detta tillfälle väcktes motion om den föreslagna
lagens utsträckning att avse även expropriation för sociala ändamål. Riksdagen
ställde sig emellertid avvisande emot både de i propositionen och
motionen innefattade förslagen.

Följande eller 1917 års riksdag antog det då ånyo av Kungl. Maj:t i väsent

Andra lagutskottets utlåtande Nr 37. 3

ligt oförändrat skick framlagda förslaget till allmän expropriationslag samt
avslog en samtidigt väckt motion, däri påyrkats, att riksdagen ville hos
Kungl. Maj:t hemställa om framläggande för nästkommande riksdag av
förslag till social expropriationslag.

På Kungl. Maj:ts förslag antog riksdagen 1918 en lag om rätt i vissa fall
för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område m. in.,
varigenom en viss grupp av nyttjanderättshavare tillerkändes lösningsrätt
till det av dem brukade området. Lag härom utfärdades den 28 juni 1918,
numera ersatt av lagen den 26 mars 1920.

I anslutning till nyssnämnda förslag väcktes vid riksdagen motion om
skrivelse till Kungl. Maj:t av bland annat det innehåll, att Kungl. Maj:t
ville låta utreda och, i den mån utredningen därtill föranledde, för riksdagen
framlägga förslag om ytterligare åtgärder i ändamål att för jordbrukets
upprätthållande och utveckling och brukarnas frigörelse från beroende
i erforderliga fall och under för framtiden betryggande villkor åstadkomma
avlösning av torpares, bolagsarrendatorers och vederlikars jordbruk
på enskilda domäner. I motionen framhölls, att den frigörelse, som genom
propositionen avsågs att skänka innehavare av hus å annans jord, borde
tillkomma även övriga grupper av nyttjanderättshavare å annans jord.

Lagutskottet avstyrkte motionen under framhållande av att det torde vara
skäl att avvakta erfarenheten av den blivande lagens verkningar, innan
ytterligare åtgärder i den av motionärerna angivna riktning vidtoges. Fyra
ledamöter yrkade i reservation bifall till motionen. Andra kammaren beslöt
i enlighet med denna reservation, medan åter första kammaren biföll
utskottets hemställan.

I den av regeringen den 29 november 1918 tillsatta jordkommissionens
uppdrag ingick bland annat att verkställa utredning, huruvida och i vad
mån tvångsavlösning av jord för tillgodoseende av jordbruksändamål utöver
vad för det dåvarande vore stadgat, borde på lagstiftningens väg genomföras.
I anledning härav har jordkommissionen bland annat i sitt den 28
februari 1923 avgivna betänkande del VI avgivit principutlåtande om avlösning
av vissa arrendejordbruk.

Till grund för detta utlåtande ligger en av kommissionen företagen enquéte
rörande södra och mellersta delarna av riket. I redogörelsen för denna har
bland annat framhållits följande: Ehuru någon friköpning i större skala
icke förekommit, vore dock en försäljning av arrendegårdar och torp till
deras brukare icke någon alldeles okänd företeelse. Särskilt torpen syntes
i en ganska stor utsträckning under de sista årtiondena hava försålts till
sina brukare, men även egentliga arrendegårdar hade, om ock i mindre
omfattning, varit föremål för friköpning. Att åtskilliga tusental jordbruk
sålunda friköpts, kunde med ganska stor visshet antagas. I någon mera

Riksdagen

1918.

Jordkommis sionen.

Kommission
nens enquéte.

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.

utpräglad grad hade emellertid icke hos arrendatorer och torpare å bolagsegendomar,
fideikommiss och andra större jordkomplex framträtt något intresse
att friköpa av dem brukade arrendegårdar och torp. Några utsikter
därtill hade nämligen i regel icke ansetts föreligga. Det största hindret
syntes vara antingen en allmän obenägenhet hos jordägarna mot att frånsälja
något .arrendebruk eller ock deras begränsade rätt att råda över jordegendomen
(fideikommiss). För flertalet av här ifrågavarande arrendatorer
stode jämväl prisfrågan som ett oöverstigligt hinder mot friköpning. En
arrendator eller torpare ägde i regel icke sådana ekonomiska resurser, att
han kunde komma ut med att kontant erlägga den höga köpeskilling, som
arrendebruket betingat. Inför valet mellan att skuldsätta sig för att bliva
ägare till arrendebruket eller att sitta kvar som arrendator hade han icke
sällan stannat vid det senare alternativet. Detta vore ock ganska förklarligt,
då, såsom det allmänt uppgivits, jordlegan avsevärt understege räntan å
saluvärdet för en arrendegård. Det vanligaste syntes vara, att jordlegan
endast motsvarade hälften av nämnda ränta. Även andra omständigheter
hade förorsakat, att brukarna i allmänhet icke hyste något intresse att med
äganderätt förvärva den legda jorden. Många arrendatorer och ett än större
antal torpare hade icke å sin arrenderade fastighet tillräckligt med betesmark
och ej heller skog i sådan omfattning, att husbehovet fylldes. Farhågan
att brukaren genom friköpning skulle gå miste om den för hans
bärgning nödiga arbetsförtjänst, som han såsom legotagare kunde påräkna
hos jordägaren, hade ävenledes avskräckt mången från tanken på friköpning.

I redogörelsen för enquéten har därefter anförts:

»Det för närvarande sålunda på grund av många orsaker i allmänhet
ringa intresset hos här berörda arrendetagare för friköpning av deras arrendebruk,
skulle emellertid, därest genom statsmakternas ingripande de här ovan
antydda svåra hindren kunde utjämnas, utan tvivel förbytas i ett mycket
starkt intresse hos många arrendatorer och torpare för att få förvärva av
dem brukade gårdar. I första hand torde väl de gårdar, å vilka en och
samma släkt, såsom ännu ofta är fallet, suttit sedan flera generationer tillbaka,
son efter far, samt de gårdar, å vilka arrendatorerna (torparna) nedlagt stora
kostnader och mycket arbete på grundförbättringar och byggnader, söka förvärvas
av de å arrendena sittande brukarna. Men även många andra arrendatorer
och torpare skulle förvisso, därest ett friköpningsinstitut med gynnsamma
villkor komme till stånd, begagna sig av möjligheten att bliva självägande.
»

Obenägenheten mot försäljningarna har enligt enquéten framträtt mer
eller mindre starkt hos olika grupper av jordägare. I detta avseende har
det framhållits, att bolagen visat sig mest obenägna mot friköpning. De
friköpningar, som, ehuru sparsamt, här och var ägt rum, hade i regel skett
från de stora i privatpersoners ägo befintliga godsen.

Angående motiven till denna jordägarnas obenägenhet mot försäljningar
av arrendegårdar och torp har anförts följande:

För bolagen hade den huvudsakligaste anledningen varit farhågan att gegenom
friköpning förlora en talrik bofast arbetarstam, vars ersättande skulle

hindra lagutskottets utlåtande Nr 37. •>

tagit åratal i anspråk och komma att draga ofantliga kapitalutlägg. Bolagsjordbruken
vore nämligen i allmänhet upplåtna pa sådana villkor, att deras
brukare vore skyldiga att för bolaget-jordägarens räkning utföra arbeten, ej
endast i och för legans utgörande utan järn vill därutöver mot särskild ersättning.
Bolagsarrendatorernas insats i det industriella arbetet i skogsbygderna
vore sålunda mycket betydande och i själva verket vore en stor del
av dessa arrendatorer snarare att likställa med industriarbetare än med vad
man i allmänhet förstode med arrendatorer. Bleve dessa självägare skulle
bolagen icke kunna påräkna den jämna och säkra arbetstillgång, som erbjödes
genom det nuvarande systemet. Under goda tider med rikliga arbetstillfällen
skulle, tack vare de relativt små avstånd och göda kommunikationer,
som kännetecknade Syd- och Mellansverige, de nya självägande småbrukarna
söka sig ut till kanske mera givande arbeten. Bolagen maste
under sådana förhållanden se sig om efter ny arbetskraft, som stode till
deras regelbundna förfogande. För den skull måste givetvis åt de nya skogsarbetarna
byggas nya bostäder samt nya stallrum åt hästarna etc. Åt de
nykomna skogsarbetarna vore det dock ogörligt att upplåta nagla jordbruk,
då sådana icke längre funnes att tillgå, sedan bolagen genom friköpningen
förlorat sina inägojordar. Dessa nya arbetare skulle alltså komma i en betydligt
ogynnsammare ställning än sina företrädare. För de nya skogsarbetarnas
och deras familjers uppehälle liksom för deras dragares måste,
bolagen därför sörja genom milslanga dyrbara livsmedelstransporter. Uppförande
av tusentals nya skogsarbetarebostäder å bolagsskogarna, där bostadstillgången
redan nu vore mycket knapp, komme givetvis att medföra, oerhörda
kostnader. Till nu anförda skäl komme jämväl andra, som gjorde
bolagen obenägna mot friköpning. Bolagens arrendegårdar läge i regel inne
i bolagens skogar. Dessa gårdar hade i flertalet fall tidigare tillhört enskilda
personer. Bolagens strävanden hade emellertid oavlåtligt varit inriktade
på att förvärva sådana, i bolagsskogarna inkapslade egendomar för att
få ur aronderingssynpunkt tillfredsställande skogsfigurer. En friköpning av
bolagens arrendegårdar skulle i ett mycket stort antal fall leda tillbaka till
de förhållanden, som bolagen under årtionden strävat att få bort. Enskilda
smärre jordägares ställen skulle anyo komma att ligga instuckna här och
var i bolagsmarkerna, till svårt förfång för bolagen. Där bolagen i ett
eller annat fall skulle kunnat ställa sig benägna för friköpning, hade försäljningarna
i regel strandat på svårigheterna för bolagen att lämna går darna

gravationsfria. .... ..

Obenägenheten hos godsägarna mot friköpning vore företrädesvis att söka
däri, att den med arrendebruket förenade skyldigheten för arrendator!! eller
torparen att utgöra dagsverken till huvudgården vore av den största betydelse
för driften av jordbruket a denna. Då erfarenheten visat, att smabrukarna
i allmänhet icke ville göra dylika dagsverken, skulle en friköpning
av dessa gårdar medföra, att godsägarna nödgades helt och hållet övergå
till stataresystemet. För dessa nya statare .skulle godsägarna vara nödsakade
att uppföra bostäder vid huvudgårdarna. Detta skulle åsamka dem stora
kapitalutlägg, vilka de säkerligen icke kunde förvänta att få gottgjorda genom
köpesummorna för de friköpta arrendegårdarna och torpen. Vad betiäffade
de arrendebruk, vilkas brukare icke vore skyldiga att utföra någon arbetsskyldighet,
förefunnes väl icke nu anförda anledning till obenägenhet för
friköpning. I den mån dessa arrendebruk icke vore omgivna av huvudgärdens
ägor eller vore belägna inne i till huvudgården hörande skogar,
torde orsaken till jordägarnas obenägenhet för en friköpning icke vara att

6 Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.

söka. i annat förhållande än den hos mången konstaterade motviljan mot att
frånhända sig jordegendom, som under en längre tid varit i hans släkts
ägo. Slutligen inverkade även för godsägarna svårigheten att befria arrendegårdarna
från inteckningar.

nens ”mötive- ^ fråga om behovet av en lagstiftning om avlösning av arrendebruk har

ring för en kommissionen anfört:

friköpning*- Avlösning av vissa mindre arrendejordbruk innefattar en viktig ^byggning
av den sociala arrendelagen. En social arrendelag har till uppgift
visserligen att trygga en arrendator i besittning av jordbruket till gagn
både för det senare och för brukaren och utan skada för jordägaren. Den
kan dessutom, såsom norrlandskommittén erinrade, få den uppgiften att främja
frivilliga avtal om jordens övergång med självständig rätt till arrendatorn.
Detta senare blir i varje fall målet såsom varande den önskvärda slutliga
lösningen på den föreliggande frågan.

Emellertid kan det befaras, att denna lösning icke skall kunna på frivillighetens
väg uppnås eller icke ske på ett rättvist och tillfredsställande
sätt. Svaren å jordkommissionens frågor äro i det stora hela samstämmiga
härutinnan, att stor obenägenhet råder hos jordägare att avliända sig sina
arrendejordbruk över huvud taget. Det kan, såsom erfarenheten visar, likaledes
befaras, att dylika jordbruk i varje fall icke komma att utbrytas i ett
bärkraftigt skick. Därför erfordras en lag, som medger en av staten främjad
och kontrollerad lösningsrätt till arrendatorernas förmån. Denna lagstiftning
blir slutstenen i det nu förevarande komplexet av jordlagar.

föTtogltift- 1 fråga om laåens omfattning har kommissionen framhållit följande: Det läge
ningen. i sakens natur, att just de arrenden, som bleve föremål för den sociala arrendelagens
skydd, också skulle kunna få avlösas. Föremål för avlösning borde
således bliva arrendejordbruk, som ägdes av bolag eller förening för ekonomisk
verksamhet; vidare arrendebruk, tillhörigt enskild person, vilken icke
vore mantalsskriven å fastigheten eller å därmed sambrukad fastighet och
uppenbarligen besutte densamma huvudsakligen för att tillgodogöra sig skogsavkastningen
eller eljest i spekulationssyfte, samt slutligen andra enskilda
personer eller fideikommiss tillhöriga hemman, hemmansdelar, torp eller
andra jordbrukslägenlieter. Av sammanhanget med den sociala arrendelagen
följde vidare, att av dylika arrenden rätten till avlösning icke heller borde
avse andra än dem, som omfattade odlad jord, ej överstigande 25 hektar,
samt inrösningsjord till en vidd av minst 4 hektar eller odlad jord till en
vidd av minst 2 hektar. En skillnad mellan de båda lagarna syntes dock
böra iakttagas. Det borde nämligen enligt kommissionens uppfattning i fråga
om avlösningslagen uttryckligen betonas, att den finge omfatta endast sådant
jordbruk, vilket på ett varaktigt sätt varit upplåtet på arrende. Då emellertid
tvist lätt kunde uppstå, om ett jordbruk varit på ett varaktigt sätt
upplåtet på arrende eller icke, syntes av praktiska skäl en viss minimitid
för arrendeupplåtelse böra fastställas till ledning för avgörandet. Denna tid
borde lämpligen bestämmas till samma längd som minimiarrendetiden enligt
den sociala arrendelagen eller 15 år.

Det hade ifrågasatts, att sådana arrendebruk borde undantagas, vilkas inne -

Andra lagutskottets utlåtande Nr 37. 7

havare ålagts att till huvudgården utgöra arbetsskyldighet, vilken fortfarande
måste anses vara för huvudgården omistlig eller åtminstone välbehövlig.
Kommissionen funne något tillräckligt biirande skäl icke kunna anföras för
att beröva en stor mängd mindre jordbruksarrendatorer möjlighet att få tillösa
sig jordbruket av den anledning, att mot deras önskan obligatorisk arbetsskyldighet
ansåges fortfarande behöva upprätthållas i huvudgårdens intresse.
Detta behov av arbetskraft borde tillgodoses på ett annat ur de olika intresenas
synpunkt fördelaktigare sätt.

Av hänsyn till huvudfastighetens intresse har kommissionen emellertid
föreslagit, att, därest särskilda trängande omständigheter därtill föranledde,
Konungen finge meddela uppskov med eller befrielse från skyldighet att avstå
jordbruk.

Beträffande omfattningen av den mark, som borde avlösas, har kommissionen
betonat, att avlösningen skulle ske icke blott för att bereda en fördel
för någon viss person utan i all synnerhet för att skapa nya självständiga
jordbruk, som för framtiden kunde äga bestånd och varaktighet.

Av denna anledning har kommissionen uttalat sig för: åt t till jordbruket
i huvudsak lades den inägojord, som brukades till detsamma jämte åbyggnader;
att till jordbruket ock skulle läggas den å huvudfastigheten befintliga
odlingsmark, som lämpligen kunde förenas med detsamma och ej bättre
behövdes för annat jordbruk; att så stort område skogsmark borde tilldelas,
att det vore tillräckligt för jordbrukets husbeliovsvirke; att till jordbruket
ock borde läggas bete för de kreatur, som kunde vinterfödas å detsamma,
i den mån sådant bete på grund av ortens förhållanden ansåges
vara omistligt; att om ej tillräckligt sådant bete funnes å den till jordbruket
lagda marken, detta borde erhålla felande bete genom ytterligare marktilldelning
från huvudfastigheten eller betesrätt å dennas behållna skogsmark;
att, därest jordbruket avskildes genom hemmansklyvning, till detsamma
borde läggas den fiskerätt, som enligt lag tillkomme den utstyckade
fastigheten, samt att, därest det avlösta jordbruket före avlösningen ägt tillgång
till fiske inom huvudfastighetens gränser liggande vatten, dylik förmån skulle
tillerkännas jämväl det avlösta jordbruket; att den till husbehovsskog avsedda
marken eller väsentlig del därav borde avsättas till en för flera jordbruk
gemensam skogsallmänning, där så lämpligen kunde ske; att därest
genom avlösningen en återstående del av huvudfastigheten lede synnerligt
men, jämväl denna del borde avlösas, om ägaren begärde det; att skyldighet
att avstå skogsmark eller tåla servitutsrätt ej skulle föreligga, i den mån
huvudfastigheten därigenom lede synnerligt intrång i skötseln av sitt bibehållna
skogs- eller jordbruk; samt att inägojord, odlingsmark eller skogsmark
ej heller finge tagas i anspråk, där den erfordrades till tomt eller upplagsplats
eller till stenbrott, grus-, ler- eller torvtag, utbyggning av vattenfall,
fiske eller till annan dylik lägenhet eller ock kunde anses behövlig för
industriell anläggning, som funnes å den fastighet, vartill jorden hörde, eller
i dess omedelbara grannskap.

Rätten till avlösning borde icke begränsas till någon viss kortare eller
ens längre tidsperiod eller förbindas med föreskrift, att den endast
finge göras gällande exempelvis vid arrendetidens utgång.
Arrendator borde äga rätt att själv välja den tidpunkt, som för honom

8 Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.

vore i ekonomiskt hänseende eller annorledes lägligast. Såsom
vederlag för den arrendator!! i arrendelagen tillerkända rätten till förnyat
arrende skalle jordägaren dock äga rätt att påfordra, att avlösning
skulle hava ägt rum inom viss tid vid äventyr, att optionsrätten eljest
förfölle.

I fråga om avlösning sr ättens organiserande har kommissionen framhållit,
att staten borde uppträda såsom målsman för arrendatorn samt vidtaga
alla erforderliga åtgärder för avlösningens utförande, förskottera
utgifterna och överlämna det slutliga jordbruket klappat och klart till arrendatorn,
vilken sedan i sin ordning borde ersätta kostnaderna till staten
genom att övertaga dem i form av ett amorteringslån med långa betalningsterminer
och minsta möjliga ränta. Den närmaste ledningen borde
uppdragas åt jordkommissioner i varje län. Med dessa borde medverka,
där så erfordrades, jordkommittéer i de särskilda socknarna eller kommunalnämnderna
för det fall, att jordkommittéer ej inrättats. Jordkommittéerna
borde utses av kommunalfullmäktige, eller, där sådana ej funnes,
av kommunalstämman. Över det hela borde stå en central ledning.

Angående förfarandet vid tv ån g savlösning har kommissionen anfört:
Någon avlösning av ett arrendejordbruk borde icke få äga rum annat
än på begäran av vederbörande arrendator. Emellertid kunde det vara
lämpligt, att vederbörande jordkommission på förhand sökte göra sig förtrogen
med den omfattning, i vilken avlösning inom dess område kunde
vara att förvänta enligt lagens föreskrifter. Kommissionen borde därför
till sin ledning upprätta en förteckning över samtliga jordbruk, som till
äventyrs kunde bliva föremål för avlösning. När ansökan frän arrendator
inkommit till jordkommission, borde denna ofördröjligen upptaga
frågan till behandling samt verkställa en förundersökning och på denna
grund inleda underhandlingar i första hand om frivillig uppgörelse, för
valka både jordägarens och arrendatorns samtycke erfordrades. Denna
fölundersökning borde föregås av en sakkunnig besiktning av själva mar.
ken, i den man sådan ansages nödig. Träffades frivillig uppgörelse skulle
jordbrukets område på kommissionens föranstaltande utbrytas genom
laga lantmäteriförrättning. Kunde frivillig överenskommelse ej ske, ägde
jordkommissionen under förutsättning av arrendatorns bifall vidtaga åtgärder
för jordbrukets utbrytande genom tvångsavlösning. Beträffande
förfarandet vid denna förrättning borde ensittarlagens huvudlinjer
lämpligen kunna bibehållas. I likhet med nämnda lag borde sålunda åt eu
särskild avlösningsnämnd anförtros dels avgörandet om expropriation
skulle få äga rum, dels bestämmandet, huru mycket och vilka slag av
mai k med tillbehör skulle för det speciella fallet tilläggas jordbruket,
dels fastställandet av7 expropriationsersättningen och dels utläggandet på
marken av7 de definitiva gränserna. Då åt förrättningen borde tilläggas

Andra lagutskottets utlåtande Nr 37. 9

verkan av laga lantmäteriförrättning, borde ordföranden i nämnden utgöras
av en lantmätare, vilken länsstyrelsen på ansökan av jordkommissionen
förordnade för varje särskilt fall. Till ledamöter i avlösningsnämnd
borde inom värjo kommun av kommunalfullmäktige eller, där sådana
ej funnes, kommunalstämman utses tre, högst fem personer för en
tid .av fyra år. Bland dessa skulle ordföranden, då fråga om avlösning av
arrendebruk väckts, tillkalla de två till förrättningsstället närmast boende.
Dill'' någon av parterna så önskade, skulle därjämte i nämnden inträda
tvä ledamöter, av vilka en utsåges av jordägaren och en av arrendatorn
eller på dennes uppdrag av jordkommissionen bland de ledamöter
i expropriationsnämnder, om vilka stadgas i 23 § andra stycket av allmänna
expropriationslagen. Klagan över nämndens värdering av marken
skulle ej få äga rum. I övrigt skulle klagan över nämndens beslut äga
fullföljas till ägodelningsrätten.

I fråga om ersättningen för avlöst arrendebruk har kommissionen anfört:
Löseskillingen borde bestämmas med ledning av taxeringen efter det
värde, vartill uti orten jord av ifrågavarande läge och beskaffenhet kunde
anses böra skäligen uppskattas. Förhöjning utöver taxeringsvärdet borde
endast undantagsvis få äga rum. Härvid borde vidare iakttagas, att
åbyggnader, som uppförts av den arrendator eller hans hustru, som innehade
arrendejordbruket vid tiden för avlösningen, eller av deras förfäder
eller eljest av föregående nyttjanderättshayare, vars rätt övergått
å sagda arrendator eller hans hustru, utöver vad enligt avtal ålegat dem
och för vilka veterligen jordägaren ej lämnat gottgörelse, skulle avstås
utan ersättning; samt att för nyodlingar eller andra jordförbättringar,
som på ett varaktigt sätt förökat fastighetens värde och som utförts eller
ersatts av nu nämnda personer, skulle ersättning tillgodoräknas arrendatorn.
Hade föranstaltningar vidtagits av jordägaren i uppenbart syfte
att undgå eller försvåra jords- eller servitutsrätts avstående, borde dessa
givetvis ej föranleda förhöjning av den jordägaren tillkommande ersättningen.

Slutligen har föreslagits, att om mark, som tillhörde bolag eller skogsspekulant,
blivit av kronan genom avvittring eller storskifte donerad till
landets uppodling och bebyggande eller av kronan givits till industriens
eller bergsbrukets understöd, och jorden ej numera tjänade det avsedda
ändamålet, skulle i ersättningen ske ett avdrag av 25 procent.

I fråga om kostnaderna för avlösningsförrättningen har kommissionen
ansett, att deras läggande helt och hållet på staten vore varken rättvist
eller ändamålsenligt. Om jordägaren utan fog bestritt avlösningen eller
gjort ogrundade invändningar mot expropriation ens omfattning, borde
han jämlikt grunderna i 21 kap. rättegångsbalken kunna åläggas att
vidkännas de av dylika invändningar föranledda särskilda kostnader.

Reservationer
inom jordkommissionen.

10 Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.

Beträffande frågan, huruvida och intill vilken tidpunkt sökande, på vilkens
begäran förfarande för avlösning av jordbruk inletts, ägde frångå
sin ansökan, har kommissionen förklarat sig ej vara i tillfälle att därom
avgiva ett definitivt förslag. Såsom en allmän regel torde dock kunna
uttalas, att när ett avlösningsförfarande framskridit avsevärt samt föranlett
en del föranstaltningar med åtföljande utgifter, borde avlösningen
fortgå på det ena eller andra sättet.

Kommissionen har ansett, att några särskilda föreskrifter rörande formen
för jordbrukets slutliga överlåtelse till vederbörande arrendator icke
behövde stadgas i denna lag. Det vore tillfyllest med ett uttalande, att
jordbruk, som avlösts, bleve statens egendom samt därefter i regel omedelbart
överlätes av staten i den ordning, som för överlåtelse av kronojord
vore särskilt stadgat. Företrädesrätt till upplåtelse av frilöst arrendejordbruk
borde, såsom redan nämnts, tillkomma arrendatorn eller därest
han avlidit, hans hustru, bröstarvingar eller adoptivbarn. Garanti borde
i någon form givas för att genom statens medverkan avlöst jordbruk fortfarande
upprätthölles och att jorden ej sedan utan tillstånd avyttrades till
andra ändamål. Detta hade varit avsikten med den s. k. trygga besittningsrätten.
Om upplåtelsen åter tilläventyrs skedde med äganderätt,
måste ändamålet med avlösningen på andra vägar upprätthållas.

Kommissionen har vidare framhållit, att bestämmelser borde genomföras,
som för mellersta och södra delarna av riket, likaväl som redan
skett för Norrland, förehomme sådana enskilda utbrytningar, som åsidosatte
lagstiftningens avsikter. Detta kunde ske genom bestämmelser i
förevarande lag eller genom norrländska ägostyckningslagens utsträckning
till hela riket eller medelst nödiga föreskrifter därom i den allmänna
lagstiftningen för skiftesväsendet.

Slutligen borde någon utväg givas att kunna även vid frivillig uppgörelse
befria utbrutet jordbruk från de i huvudfastigheten beviljade inteckningar.

Jordkommissionens principuttalande har omfattats av herrar Lindhagen,
Ingeström, Johansson i Uppmälby och Pettersson i Hällbacken. Emellertid
har flertalet av dem uttalat skiljaktighet på en eller flera punkter.

Herr Lindhagen har framlagt ett särskilt utkast till lag om avlösning
av osjälvständiga jordbruk samt förbättring av ofullständiga jordbruk.
Detta företer i flera viktiga avseenden olikheter mot principuttalandet.
Han har sålunda beträffande lagens omfattning ansett, att arrendejordbruk
å huvudgård, tillhörig bolag, ekonomisk förening eller skogsspekulant,
borde kunna avstås oavsett jordbrukets storlek, att arrendejordbruk
å kameralt självständig fastighet, lydande under huvudgård, skulle, oavsett
vem som vore ägare till fastigheterna, kunna avstås, därest jordbrukets
odlade jord ej överstege 25 hektar, att arrendebruket å torp eller annan
kameralt osjälvständig jordbrukslägenhet skulle, oavsett vem som vore

Andra lagutskottets utlåtande Nr 37. 11

ägare till huvudfastiglieten, kunna avstås, därest jordbrukets odlade jord
ej överstege 25 hektar samt jordbruket omfattade odlad jord jämte ängseller
hagmark till en vidd av minst 2 hektar, ävensom att under vissa
betingelser jämväl bolag eller skogsspekulanter tillhöriga jordbruk, som
visserligen icke vore upplåtna på arrende, men ändock hade enahanda
karaktär, skulle kunna avstås. Vidare har denne reservant ansett, att stödsskogsområde
också skulle kunna utbrytas, att Konungen skulle berättigas
att i mån av behov och efter olika orters förhållanden meddela särskilda
föreskrifter rörande omfattningen av marktilldelningen, att jordkommissionen
skulle äga taga initiativ till avlösning, att avlösningsnänmden
skulle inskränkas till att utgöras av tre personer med iakttagande särskilt,
att länsstyrelsen och parterna ej skulle erhålla något inflytande på nämndens
sammansättning, att frågan, huruvida tvångsavlösning finge äga
rum, samt omfattningen av det, som skulle utbrytas, skulle i anslutning till
allmänna expropriationslagen direkt eller i sista hand förbehållas den
lagstiftande makten eller regeringen och icke domstolarna, samt att särskilda
värderingsgrunder vid tvångsavlösning skulle tillämpas beträffande
odlingsbar mark och växande skog m. m.

Herr Ingeström har anmält skiljaktig mening i fråga om nedsättning
i ersättningsbeloppet vid tvångsavlösning av jord, som vore att hänföra
till viss donationsjord från kronan.

Herr Pettersson har instämt med herr Lindhagen därutinnan att frågan
huruvida tvångsavlösning finge äga rum samt omfattningen av det, som
skulle utbrytas, borde i anslutning till allmänna expropriationslagen direkt
eller i sista hand förbehållas den lagstiftande makten eller regeringen
och icke domstolarna.

Herrar Ehrenborg och Jansson i Edsbäcken hava för sin del framlagt
ett särskilt utkast till lag om rätt i vissa fall för arrendator att inlösa på
arrende innehaft område. I sin motivering till detta hava de anfört: Att
angiva förutsättningarna för en friköpningsrätt vore synnerligen vanskligt.
Vanskligheterna vore så mycket större som den för jordkommissionen
tillgängliga utredningen ej gåve tillfälle till bedömande av åtskilliga
frågor, som borde inverka på friköpningsrätten. För friköpningsrätt
borde sålunda fordras, bland annat att arrendebruket varit på ett stadigvarande
sätt upplåtet på arrende, att det under rätt avsevärd tid innehafts
av den nuvarande innehavaren eller hans närmaste anhöriga samt
att genom detsammas avlösande ej avsevärd skada komme att tillskyndas
jordägaren. Friköpningsrätt borde tillkomma de arrendatorer, för vilkas
arrenden den av reservanterna föreslagna lagen angående vissa jordbruksarrenden
och de av reservanterna förordade särskilda stadgandena i den
allmänna nyttjanderättslagen skulle gälla. Det syntes uppenbart, att
arrendatorn borde erhålla äganderätt till friköpt område. Han borde
själv vidkännas kostnaderna för friköpningeu, varvid han dock borde
erhålla ett verksamt understöd vid själva friköpningens genomförande,

12

Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.

lämpligast genom de jordkommissioner, som borde inrättas i länen, ävensom,
i den mån tillgång därtill funnes, låneunderstöd av egnahemsmedel.

I enlighet med de grunder, som sålunda angivits, har i utkastet föreslagits,
att därest ett för idkande av jordbruk på arrende upplåtet område
omfattade odlad jord till en ytvidd av högst tjugufem hektar och
däri inginge inrösningsjord till en vidd av minst fyra hektar eller ock
odlad jord till en vidd av minst två hektar samt området vid arrendeavtalets
ingående ägdes av bolag eller förening för ekonomisk verksamhet
eller, där annan var ägare därtill, utgjordes av torp eller annan under
huvudgård lydande lägenhet, hemman eller hemmansdel, skulle arrendatorn
vara berättigad att tillösa sig området under förutsättning att området
den 1 januari 1924 under mer än trettio år i följd innehafts av annan
än jordägaren samt därav under mer än femton år av arrendatorn eller
arrendatorns maka eller enderas skyldeman i rätt upp- eller nedstigande
led eller adoptant eller adoptivbarn.

Att tiderna ej skulle löpa efter den 1 januari 1924, stode — framhöllo
reservanterna — i samband därmed att efter nämnda dag slutet arrendeavtal
ej ovillkorligen skulle grunda friköpningsrätt. En motsatt princip
skulle i allt för hög grad göra jordägarna obenägna för förnyade upplåtelser.
Det torde jämväl vara en stor fördel, att frågan huruvida friköpning
skulle göras gällande eller ej, bleve avgjord under den vid lagens
ikraftträdande löpande arrendeperioden. För att arrendatorn ej allt för
snart efter lagstiftningens genomförande skulle nödgas, om han ville friköpa,
hava hela löseskillingen disponibel, vilket ofta, om den återstående
arrendetiden vore kort, skulle för honom medföra svårigheter, hade i
utkastet tidpunkten för löseskillingens nedsättande framflyttats till en
dag, belägen någon tid efter lagens ikraftträdande och förslagsvis satt
till den 14 mars 1927. Arrendatorns rätt att friköpa hade däremot ej inskränkts
till att endast kunna göras gällande vid arrendetidens utgång.

Enligt utkastet skulle lösningsrätt ej äga rum, därest nyttjanderätten
vore förverkad eller därest områdets avlösande skulle medföra avsevärd
olägenhet för huvud fastigheten eller därmed sambrukad, jordägaren tillhörig
fastighet såsom att, där arrendatorn hade skyldighet att utgöra dagsverken,
nämnda fastigheters jordbruk genom skyldighetens bortfallande
skulle tillskyndas avsevärt men.

Lösningsrätten skulle enligt dessa reservanters mening omfatta den jord,
som arrendatorn haft åt sig upplåten på arrende. Därtill kunde läggas
odlingsmark, som lämpligen kunde uppodlas och brukas till det förut å
området drivna jordbruket. Befunnes det enligt ortsförhållandena nödigt
för det jordbruk, som skulle avlösas, skulle av huvudfastigheten jämväl
avstås skogsmark för tillgodoseende av jordbrukets behov av bränsle och
annat husbehovsvirke ävensom särskild mulbetesmark, i den mån tillgång
till bete för de kreatur, som beräknades kunna komma att vinterfödas å
jordbruket, ej funnes å annan mark.

/ludra lagutskottets utlåtande AV -17. U5

Förfarandet har i utkastet anordnats i huvudsak i överensstämmelse
med ensittarlagen. På grund av den grannlaga beskaifenheten av mango
frågor, som kunde uppkomma till avgörande vid en förrättning av förevarande
art, har det ej ansetts tillrådligt, att varje lantmätare skulle utan
vidare vara behörig såsom förrättningsman, utan har det ansetts lämpligt,
att Konungen meddelade en eller liera lantmätare inom varje län
dylik befogenhet. Godemännen borde av parterna utväljas bland dem,
som vore valbara till ledamöter i expropriationsnämnder inom länet.

Beträffande grunderna för värderingen har i utkastet hänvisats till
expropriationslagen. Därvid skulle dock iakttagas, att vid uppskattning
av områdets värde ej skulle medräknas förbättring, vilken marken vunnit
genom arbete, eller kostnad, som arrendator!! eller föregående nyttjanderättshavare,
vars rätt övergått å denne, nedlagt a marken utöver vad
honom ålegat enligt vad vid upplåtelsen avtalats eller uppenbarligen varit
förutsatt.

Herrar Olsson i Kullenbergstorp och Wohlin liava avgivit ett särskilt
principutlåtande, däri de bland annat anfört: Till en början ville de framhålla,
att redan de reformer, som reservanterna förordat i den gällande
allmänna nyttjanderättslagen, givetvis skulle bättre än nu trygga stora
grupper av nyttjanderättshavare mot den med den allmänna ar ren dela gen
förenade osäkerheten och att alltså, om dessa förslag komme till utförande,
åtskilligt redan vore vunnet i det syfte, som med reformarbetet på detta
område avsåges. I anslutning härtill liölle reservanterna före, att dessa
förändringar i den allmänna nyttjanderättslagen först borde utarbetas
samt föreläggas statsmakterna och av dem antagas, innan man ginge
ännu ett steg längre och toge spörsmålet om friköpningslagstiftningen
under detaljerad omprövning. Att genomföra en friköpningslagstiftning,
redan innan man uppnått erforderliga förbättringar i den allmänna nyttjanderättslagen,
syntes icke stå i god överensstämmelse med den lämpliga
ordningsföljden vid det jordreformatoriska arbetet och skulle jämväl medföra
vissa egendomliga följder. Då friköpningsiagens bestämmelser borde
anpassas efter ensittarlagen, torde kunna ifrågasättas, att låta friköpningsrätt
inträda allenast vid utgången av den arrendeperiod, som löpte,
då friköpningslagen trädde i kraft. Skulle dä för bolagsarrendatorer i
mellersta och södra delarna av riket någon längre minimiarrendetid icke
vara föreskriven, utan arrendena vara slutna pa ofta endast några fa ellei
t. o. m. ett enda år, bleve arrendatorerna ifråga i stor omfattning ställda
inför valet att redan kort efter friköpningsiagens ikraftträdande bestämma
sig för att göra anspråk på friköpningsrätt. Under en ekonomisk depressionsperiod
som den nuvarande med försvagad ekonomisk ställning
hos arrendatorerna kunde förutses, att många, ja kanske de flesta ar dessa
icke vore i stånd att, efter beviljad friköpningsrätt, börja att förränta och
amortera lösesummorna, och hela »friköpningsverket» skulle kunna komma
att äventyras. Ändamålsenligast syntes vara, att låta friköpningsrätt

14 Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.

därför inträda vid utgången av den arrendetid, som löpte, då friköpningslagen
trädde i kraft, men dessförinnan hava genom införadet av en arrendelagstiftning
för bolagsarrendatorer även i mellersta och södra delarna
av landet i huvudsaklig överensstämmelse med den norrländska arrendelagen
och alltså med viss längre minimiarrendetid förebyggt möjligheten,
att arrendatorerna i dessa delar av landet ställdes inför valet av friköpning
eller fortsatt arrende redan efter kort tid och möjligen under mindre
gynnsamma konjunkturer på jordbrukets område. En sådan anordning
kunde visserligen icke förordas med avseende å arrendatorer under enskilda
gods, men detta förhållande spelade så till vida en mindre roll,
som friköpningsrätten för arrendatorer av jord, tillhörig enskilda personer,
som icke vore s. k. skogsspekulanter, redan av helt andra skäl måste
vida starkare begränsas än friköpningsrätten för arrendatorer av jord,
tillhörig bolag, ekonomiska föreningar och skogsspekulanter. Såsom allmänna
grundsatser för en blivande friköpningslag ville reservanterna
framhålla, att friköpningsrätten borde, såsom redan antytts, till huvudsaklig
del gälla nyttjanderättshavare a jord, tillhörig aktiebolag, förening
för ekonomisk verksamhet samt enskild person, vilken uppenbarligen besutte
fastigheten huvudsakligen för att tillgodogöra sig skogsavkastningen
och icke vore mantalsskriven å fastigheten eller å fastighet, som vore
i sambruk med densamma. Det kunde emellertid icke förordas, att alla
arrendatorer av sådan jord skulle komma i åtnjutande av en friköpningslags
förmåner. Nyttjanderättshavare, vilka icke inbegrepes i den särskilda
arrendelagstiftningen för arrendatorer på bolagsjord, kunde givetvis
än mindre tillerkännas någon friköpningsrätt. Bland alla de nyttjanderättshavare,
som koinme att tryggas i sin ställning genom arrendelagstiftningen,
funnes säkerligen ett visst antal, vilkas fastigheter vore
så belägna med hänsyn till bolagens mera sammanhängande och viktigare
skogskomplex, att de måste åtnöjas med den särskilda arrendelagstiftningen
och icke heller kunde tilldelas friköpningsrätt. Vid friköpningslagstiftningens
utformning måste nämligen stor hänsyn tagas till att den
bestående jordfördelningen icke skadades till allvarligt men för skogsdriftens
rationella bedrivande. Slutligen måste de skogsbesittande bolagen
jämväl tillerkännas rätt att behålla ett lämpligt antal på lämpliga
platser belägna arrendeställen för sina skogsförvaltare och andra nödiga
tjänstemän. Med avseende å nyttjanderättshavare å enskild jord måste
friköpningslagstiftningen än starkare begränsas. Lagstiftningen kunde
endast komma ifråga med avseende å utgårdar, strögods samt andra från
huvudegendomarna mera avskilt liggande arrendegårdar och förutvarande
torp, vilkas ekonomiska sammanhang med huvudgårdarna praktiskt
taget upphört vid tidpunkten för friköpningslagstiftningens ikraftträdande.
Arrendegårdar och torp, varifrån arbetsprestationer utgjordes
till huvudgården, kunde i anslutning till denna uppfattning icke komma
ifråga för friköpning. Ej heller kunde friköpningsrätt utsträckas till så -

Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.

15

dana nyttjanderättsområden, vilka hade ett sådant läge på marken, att deras
frånskiljande från huvudegendomen skulle medföra olägenhet eller
intrång för dennas jordbruk eller skogsbruk. Såväl då fråga vore om
nytt järn! erättshavare under bolag, ekonomiska föreningar och skogsspekulanter
som då det gällde nyttjanderättshavare å enskild jord borde som
princip uppställas, att friköpningsrätt skulle medgivas, endast för såvitt
vederbörande nyttjanderättshavare antingen själv brukat fastigheten under
en viss, väl avvägd minimitid eller ock övertagit fastigheten från närskylda
i rätt uppåtstigande led eller syskon eller syskons avkomling, och
fastigheten sålunda varit under eu viss sådan minimitid arrenderad och
brukad av samma släkt. En viktig principfråga vore frågan om det
värde, efter vilket lösen skulle utgå. Efter övervägande av de motsatta
synpunkter, som här framställde sig, hade reservanterna kommit till den
uppfattningen, att fastigheterna ifråga borde kunna avlösas efter samma
grunder som vid hypoteksföreningarnas nuvarande värderingar, då fråga
vore om sökt hypotekslån. Givetvis borde de friköpta områdena överföras
till arrendatorerna med äganderätt. Vidare ville reservanterna erinra,
att lagstiftningen borde hava en viss begränsad giltighetstid, d. v. s. friköpning
skulle endast kunna äga rum vid tidpunkterna för utlöpande
arrendeperioder under en viss, till sin längd fixerad tidrymd från friköpningslagens
ikraftträdande. Reservanterna hade tänkt sig denna tidrymd
kunna komma att bestämmas till två eller högst tre årtionden.
Slutligen borde betonas, att bestämmandet av de nyttjanderättsområden,
vilka skulle kunna friköpas, icke kunde överlämnas åt mer eller mindre
lösligt sammansatta samt för jordbruksförhållanden och skogsindustriella
synpunkter främmande kommissioner eller därmed närsläktade organ.
Därest den s. k. jordstyckningskommissionens förslag till länsägodelningsrätter
i oförändrad form eller med acceptabla modifikationer framdeles
skulle komma att förverkligas, syntes dessa länsägodelningsrätter lämpligast
även för den uppgift, varom nu vore fråga. Bleve sådana ägodelningsrätter
icke inrättade, så måste avlösningsnämnderna sammansättas
efter liknande grundsatser som förenämnda länsägodelningsrätter. Självfallet
vore, att de ifrågavarande nämndernas beslut borde kunna överklagas
hos vederbörande underrätt samt att klagorätt borde medgivas till
högre domstolsinstanser upp till högsta domstolen, även med avseende å
de värderingar, som skulle ligga till grund för avlösningssummornas fastställande.

Över jordkommissionens betänkande hava yttranden avgivits av samtliga
länsstyrelser utom länsstyrelsen i Blekinge län ävensom lantbruksstyrelsen.
Länsstyrelserna i Södermanlands, Östergötlands, Gotlands
Västmanlands, Gävleborgs och Jämtlands län hava därvid fogat infordrade
yttranden från respektive läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott
samt länsstyrelsen i Jönköpings län åberopat yttranden från dels

Yttranden
över jordkommissionens

förslag.

16 Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.

landstinget, dels ock hushållningssällskapets förvaltningsutskott inom
länet.

Av dessa myndigheter har endast länsstyrelsen i Skaraborgs län förklarat
sig icke hava något att erinra mot principuttalandet. Övriga myndigheter
hava ställt sig avvisande däremot.

Flera myndigheter hava därvid framhållit, att enligt deras förmenande
ej förefunnes något behov av en friköpningslag. Sålunda har anförts av:

hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Södermanlands län, med vilket
länsstyrelsen instämt: »Utskottet vill kraftigt betona vikten och värdet
för vårt land av att äga en talrik, besutten bondeklass, och vill också
principiellt uttala, att ett överförande av arrendegårdar till självägande
torde innebära vissa både sociala och ekonomiska fördelar. Vid ett dylikt
överförande bör tillses, att de nya självständiga jordbruken erhålla lämpliga
gränser, men det är även av vikt att tillse, att de huvudgårdar, varifrån
avlösning sker, ej genom utbrytning få sina ägofigurer på ett för
jordbruket eller skogsdriften skadligt sätt sönderstyckade, med andra ord,
att fastigheternas arrondering såväl i ena som i andra fallet tillgodoses.
Även bör erinras om det av utskottet tidigare påpekade strävandet att
upprätta skogsarbetareboställen, vilkas frånskiljande givetvis skulle bli
till förfång för skogsdriften. De arrendegårdar, som i första hand skulle
ifrågakomma, vore alltså strögods eller sådana gårdar och torp, som ligga
mera avskilt och ej äga ekonomiskt samband med huvudgårdarna. Kravet
på en mera allmän avlösning av arrendejordbruk torde i hög grad hava
betingats av de i vissa landsdelar mycket stora förvärv av bondehemman,
som skett från bolags och skogsspekulanters sida, och vilka hemmans återgång
till självägande vore ur många synpunkter eftersträvansvärd. För
Södermanlands läns vidkommande torde dylika bolagsförvärv hava ägt
ruin i mindre omfattning än i vissa andra län, åtminstone hava ej förekommit
sådana betydande förvärv av sammanhängande komplex som
t. ex. i Norrland, Daiarne och Värmland. De två största trävarubolag,
som hava sin verksamhet inom länet, hava väl tid efter annan gjort stora
egendomsköp, men har detta i regel skett för tillgodogörande av sparade
skogstillgångar, medan de större och mindre jordbruksgårdarna plägat
frånskiljas och försäljas, ocli har på detta sätt ett ganska stort antal arrendatorer
förvärvat sina gårdar under de sista årtiondena. Förhållandena
i vissa andra landsdelar torde hava gestaltat sig helt annorlunda och
kunna måhända föranleda särskilda ingripanden från det allmännas sida,
åtgärder, som dock utskottet ej anser sig kunna nu uttala sig om. Av
större enskilda egendomar har ett flertal blivit försålda jämväl till enskilda
personer och styckade, så t. ex. hava av de 29 fideikommissegendomar,
som 1910 funnos inom länet, 8 blivit försålda under tiden 1910
—23 och till stor del styckats och uppdelats. Utskottet har med det anförda
velat påpeka, att redan nu pågår styckning av större egendomar
med försäljning av arrendegårdar i ganska stor utsträckning inom länet.
Om nu en forcering härav är önskvärd, så synes det utskottet, att denna
bör inriktas på åstadkommande av försäljningar på frivillighetens väg,
och med kännedom om de många affärer, som ägt och alltjämt äga rum,
så förmenar utskottet, att dessa skulle bli än talrikare, om köpens finansiering
på ett eller annat sätt underlättades. Vanliga egnahemslån kunna
endast i begränsad utsträckning lämnas för friköpning av arrendegårdar,

A tillra lagutskottet*; v t lä tande Nr ■Ii.

IT

men inriiltaiule av särskilda låneformer härför skulle sannolikt betydligt
stimulera dylika försäljningar. Jordkommissionen bär knappast beröri
denna fråga, utan endast anfört, att avlösningen borde ordnas genom
statens försorg. Innan mera ingripande lagstiftningsåtgärder ifrågasättas,
anser utskottet det därför vara angeläget, att åtgärder vidtagas för
att underlätta och städja på frivillighetens väg åvägabragta friköpningar
av arrendegårdar. Till sist vill utskottet erinra om de samband denna
fråga äger med frågan om en särskild social arrendelag. Om bestämmelser
stadgas om lång arrendetid m. m. i syfte att trygga och förbättra
arrendatorernas ställning, sa kunna åtminstone till eu del de skid bortfalla,
som tala för en avlösning, ja, det kan till och med inträffa, att arrendatorerna
själva bliva mindre benägna till friköpning. Frågan om friköpning
får ej hindra förbättrande av gällande arrendebestämmelser, men
utskottet har velat framhålla, att båda frågorna böra övervägas och lösas
med aktgivande på deras nära inbördes sammanhang;»

länsstyrelsen i Kristianstads lön: »Förutsättningarna för anskaffande

tvångsvis av nya jordbruk föreligga icke i dessa trakter, där några svårigheter
icke för närvarande förefinnas att till jämförelsevis billigt pris
överkomma jord. Någon mera allmän önskan att förskaffa sig nya jordbruk,
vilken icke kan i förenämnda ordning tillfredsställas, har icke försports.
På dessa grunder anser länsstyrelsen det föreslagna förfarandet,
varigenom en jordägare skulle kunna tvingas att till ett pris, avsevärt
understigande vad han vid fri försäljning skulle kunna betinga sig, avstå
en sin fastighet, icke vara av förhållandena i dessa trakter betingat och
fördenskull såsom innebärande ett kännbart intrång i den enskilda äganderätten
icke kunna försvaras;»

länsstyrelsen i Örebro lön: »Någon brist på till jordbruk redan använda
eller därtill lämpliga fastigheter föreligger ingalunda. Under nuvarande
bekymmersamma tider för lantbruksnäringen finnes säkerligen inom alla
delar av riket ett betydande antal gods- och hemmansägare, som intet
högre önska, än att till måttligt pris kunna avyttra sina gårdar för att ägna
sig åt annat arbete. För dem, som önska förvärva jord, saknas således
icke tillgång på sådan. Men vad som däremot ofta felas dem, är tillgång
på kapital till inköp av fastighet och nödiga inventarier. Genom statens
avsedda ingripande i form av tvångsavlösning blir jorden givetvis Icke
billigare, utan av all tidigare erfarenhet att döma dyrare, helst enligt
kommissionens förslag vid statens saluhållande av jorden skulle till lösenbeloppet
läggas jämväl kostnaden för förfarandet. Kommissionen kar
ock måst förutsätta, att staten skulle i stor utsträckning tillhandahålla
de blivande köparna lån till såväl lösen av jorden som inköp av inventarier.
Men det synes då vida enklare och naturligare, att statens understödjande
verksamhet för skapandet av nya självständiga jordbruk likasom
hittills anknytes till egnahemsrörelsen, vilken otvivelaktigt förtjänar
att understödjas så långt sådant ur statsfinansiell synpunkt tillätes;».

länsstyrelsen i Västerbottens län: »Åtminstone för närvarande är jordfrågans
lösning i länet att söka mera efter de linjer, som äro att finna i
de nuvarande bestämmelserna om den av staten understödda egnahemslånerörelsen
som ock i de förslag till kolonisation i Norrland, varom
särskild utredning föreligger. Enligt vad länsstyrelsen har sig bekant
äro för närvarande rätt omfattande åtgärder vidtagna för att låta nuvarande
arrendatörel- (under de norrländska trävarubolagen) friköpa inägojord
jiimte den husbehovsskog, som skall enligt gällande ägostyck liihana

till riksdai/cns protokoll 192A. 9 samt. 2 avd. 33 käft. fSr 37.) 2

18 Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.

ningslag därmed följa. Med hänsyn till vad sålunda anförts, kunna de
av kommissionen föreslagna lagstiftningsåtgärder och därav följande författningar
icke för närvarande vara för länets vidkommande av särskilt
behov påkallade;»

länsstyrelsen i Norrbottens län: »De jordägare, som här i länet skulle
beröras av ifrågavarande lagstiftning, utgöras till allra huvudsakligaste
delen av de stora trävarubolagen. Dessa hava, möjligen på grund av det
tvång, som den så kallade uppsiktslagen och norrländska arrendelagen
innebära, visat stor benägenhet för att till sina åboar och arrendatorer
jämte andra enskilda för i allmänhet billigt pris avyttra ägostyckningslotter,
tillkomna i enlighet med norrländska ägostyckningslagens bestämmelser.
Att likväl ännu ett stort antal åbyggnader, odlad jord och odlingsmark
å bolagshemmanen återstå oavyttrade är icke beroende på bolagen
utan därpå, att en del åboar och arrendatorer, ofta de mindre driftiga,
anse sig hava det bättre, mindre mödosamt och tillika sitta säkrare
som åboar och arrendatorer än som självägare. En lagstiftning i det syfte,
som här är fråga om, synes sålunda näppeligen vara av behovet påkallad
för detta län. Slutligen vill länsstyrelsen framhålla, att det vill synas
som om en lagstiftning i nu förevarande syfte bör tillgripas endast i
den män de förefintliga missförhållandena ej kunna avhjälpas genom eu
utsträckt tillämpning av lagar av det huvudsakliga innehåll, som nu äro
särskilt gällande för Norrland och därmed jämställda landsdelar;»

lantbruksstyreisen: »Överförandet av ett allt större antal smärre arrendejordbruk
till självägande jordbruk måste i regel betraktas såsom eu ur
samhällelig synpunkt gynnsam och önskvärd utveckling. Ej sällan lärer
på denna väg den så kallade egnahemisfrågan, i den mån den avser bildande
av självständiga jordbruksfastigheter, lättare och på ett mera ändamålsenligt
sätt föras mot sin lösning än genom styckande och bebyggande
av större, med för sin dittillsvarande storlek avpassade åbyggnader
försedda egendomar. Erfarenheten har också givit vid handen, att en
naturlig frigörelseprocess fortgått och alltjämt i stor utsträckning fortgår,
varigenom torpställen och mindre arrendejordbruk överföras till
självständiga jordbruksenheter. Detta har hittills skett frivilligt och
under vedertagna former. Har i enskilda fall vid det nya jordbrukets
frånskiljande något åsidosatts, som skäligen bort iakttagas för att i alla
hänseenden åt detsamma skänka de bästa möjliga förutsättningar för
jordbruksdriftens framgångsrika bedrivande, så lärer väl detta förhållande
knappast påkalla en särskild lagstiftning av mera genomgripande och
omfattande natur. Skulle några bestämmelser i förevarande avseende anses
önskvärda utöver redan befintliga, torde dessa eventuellt kunna införas
i gällande lagar om fastighets delning.

Nu är det visserligen sant, att en avlösning till staten av mindre jordbruk
icke med nödvändighet kräver, att den avlösta fastigheten också
skall övergå i förutvarande arrendators ägo. Fastigheten kan givetvis
när omständigheterna därtill föranleda, kvarbliva i statens hand och åter
utarrenderas. Fördelen med förfarandet under dessa förhållanden skulle
väl då närmast vara, att arrendatorn därigenom kunde tillförsäkras vissa
för jordbrukets bedrivande värdefulla förmåner, exempelvis med hänsyn
till odlings- och betesmark, skogsfång m. m. Med lämpliga ändringar i
den allmänna arrendelagen lära emellertid skäliga krav i dessa och liknande
hänseenden kunna bliva tillgodosedda.

Även om lantbruksstyrelsen sålunda håller före, att med i långt mindre

1!»

hindra /(if/nlskollrls utlåtande Nr 37.

grad störande åtgärder än eu sliiiidi^c avlösningslag del redan pågå ende

frivilliga frigörande! av mindre jordbruk kali ytterligare underlättas
och befrämjas och ad ett sadant mera mjukt och smidigt tillvägagångssätt
först bör prövas, innan kardare medel tillgripas, så är det dock
ii andra sidan givetvis icke uteslutet, att lörhällandena bär kunna komma
att gestalta sig så, att eu lag om avlösning av osjälvständiga jordbruk
kan befinnas ofrånkomlig. Särskilt lärer detta kunna bliva förhållandet,
därest utvecklingen inom ifrågavarande område skulle gå i den riktning,
att den naturliga och legitima efterfrågan å mindre jordbruk skulle taga
sådan omfattning, att densamma ej kunde bliva på vanligt sätt tillfredsställd.
En sådan situation är, om ock givetvis tänkbar, dock knappast
att räkna med inom den närmaste framtiden. Huru önskligt det än vore,
att en allt större del av landets jordbrukskunniga befolkning bleve under
möjligast självständiga former verkligt besutten, så måste man dock tyvärr
räkna därmed, att, så fort industrien åter kan drivas i full utsträck
ning, densamma åter skall draga till sig en betydande del av de befolkningslager,
ur vilka annars just innehavarna av de nya självständiga jordbruken
skulle rekryteras.

Lantbruksstyrelsen håller sålunda före, att i stort sett några mera genomgripande
åtgärder för tillhandahallande i en utsträckning, motsvarande
den legitima efterfrågan av mindre jordbruk, för närvarande knappast
äro av behovet påkallade. Förhållandet lärer väl tvärtom vara det,
att ett mycket stort antal torplägenheter och mindre arrendeställen under
bruk och herrgårdar äro till salu, om blott ett i förhållande till det verkliga
värdet något så när rimligt pris kan erhållas vid försäljningen.

Detta vad angår säkerställandet av tillgång på jordbruksjord av förevarande
beskaffenhet. Det föreslagna avlösningsförfarandet har emellertid
givetvis även en annan uppgift, den nämligen att bereda en snar möjlighet
för de ännu tämligen talrika mindre arrendatorerna av olika typer
att övergå till den självägande jordbrukarklassen. En sådan övergång
är, om den sker på ett lugnt, försiktigt och rationellt sätt och utan åsido
sättande av någons berättigade intressen, givetvis ur samhällelig synpunkt
önsklig. Särskilt är ju detta förhållandet, då jordbruket ifråga
under lång tid, måhända generationer, innehafts på arrende av samma
släkt. När så är fallet, synes ju rättsmedvetandet kräva, att den förbättring,
som fastigheten undergått och som med säkerhet kan styrkas hava
sin grund i arrendatorernas åtgöranden, ej utan vidare kommer ägaren
utan ar ren da tom till godo efter rimliga grunder. Genom en lämplig
ändring i arrendelagen lära emellertid skäliga krav härutinnan kunna
bliva tillgodosedda, vadan man ej av detta skäl nödgas tillgripa en avlösningslag.
Särskilt gäller detta i fråga om arrende av jord, som tillhör annan
än bolag eller förening för ekonomisk verksamhet. I detta sammanhårig
bör man ej heller förbise eller glömma, att arrendeförhållandet i fall,
varom nyss nämndes, ej sällan, kanske i regel, tillförsäkrar arrendator^ ett
stundom betydelsefullt stöd från jordägarens sida — ekonomiskt eller i
annan form - och att säkerligen mången arrendator i själva verket bär
en ekonomiskt fördelaktigare och lugnare tillvaro i denna sin egenskap,
än han skulle åtnjuta, därest han vore sin egen. Och med hänsyn härtill
ligger det givetvis en viss fara i att genom särskilda föranstaltningar sa
att säga locka jordbrukare i arrendatorsställning att giva efter för den nog
så förklarliga och naturliga önskan att bliva sin egen och därmed påtaga
sig större risker, än han mahända förmår bära.

20

Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.

Häremot kan erinras, att staten vid avlösningen beräknas skola så ordna
den ekonomiska sidan, att riskerna för den nya självägande jordbrukaren
bliva de minsta möjliga. Det synes dock ej uteslutet, att statens bistånd
x,ri'' .ku''ma . mims i ej mindre utsträckning även vid uppkomst av
sjalvstandiga jordbruk på andra mera naturliga vägar än avlösningsvagen.
Och då bortfölle detta skäl för anlitandet av den senare vägen.

I fråga om arrenden under bolag och föreningar för ekonomisk" verksamhet
ligger saken dock enligt lantbruksstyrelsens förmenande något
annorlunda tdl. Erfarenheten, ej minst från senare tid, har givit vid
handen att här en del missförhållanden torde förefinnas, vilkas botande
mahanda kräver statens mellankomst. Om också även härvidlag mycket
torde vara att vinna genom lämplig ändring av gällande arrendelag, så
håller lantbruksstyrelsen — utan att nu vilja taga slutgiltig ställning
till denna fråga dock före, att en närmare förutsättningslös utredning
av denna fråga kan komma att giva vid handen, att det allmännas ej
mindre än ifrågavarande arrendatorsklass väl kräver, att staten på ett
eller annat sätt medverkar till sådana arrendejordbruks frigörande.»

Av liera myndigheter har erinrats, att den ifrågasatta lagstiftningen
skulle innebära ett alltför starkt ingrepp i äganderätten och medföra betänkliga
konsekvenser av olika slag. Sålunda har anförts av bland andra:

länsstyrelsen i Kristianstads län: »Beträffande förslagets huvudgrun der

torde länsstyrelsen få framhålla, att genom den föreslagna tvångsavlösningen
huvudfastigheten kan komma att berövas arbetskrafter, som
maste anses nödvändiga för jordbrukets ekonomiska bedrivande, att jordägaren
kan åläggas att utom den arrenderade fastigheten avstå jord även
utom dennas gränser till odling, skogsfång och bete, att de föreslagna villkoren
för avlösningens genomförande, innebärande att staten skall utan
några kostnader för vederbörande arrendator ombesörja avlösningens utförande
och därefter på de mest förmånliga villkor överlämna ’det slutliga
jordbruket klappat och klart’ till arrendator!!, icke äro ägnade att giva
någon garanti för, att den, till vars förmån åtgärden vidtages, verkligen
bär sådan håg och intresse för jordbruket, att det kan förutsättas, att
jordbruket kommer att skötas med den omsorg, som bör motsvara statens
uppoffringar, att åtgärderna givetvis komma att draga med sig oerhörda
kostnader för statsverket, att den föreslagna formen för avlösningsmyndigheternas
sammansättning icke synes innebära tillräcklig garanti mot
att avlösningsför faran det blir fritt från politiska sidoinflytelser, samt
slutligen att inteckningshavares rätt till betalning ur fastigheten och
annan därmed gemensamt intecknad fastighet icke synes hava vederbörligen
tillgodosetts»;

länsstyrelsen i Älvsborgs län: »Enligt majoritetens förslag skall torpa
ren ha rätt att friköpa sitt torp. Detta betyder, att jordägaren skall
tvångsvis berövas ej blott sin jord, utan även en arbetarbostad, vanned
följer tvånget att bygga en ny sådan. Beträffande den lösen, som skall
erläggas för torpet, föreslås, att värdering av jord och åbyggnader ej får
ske var för sig, utan skall vid lösenbeloppets bestämmande taxeringsvärdet
följas — ett värde som för övrigt ej finnes, dä torp under huvudgård
ej självständigt taxeras, varför ock i herr Lindhagens utkast till lag hänvisning
sker till huvudfastighetens taxeringsvärde. Med kännedom, dels
om l>ebyggda lägenheters saluvärde, dels om nuvarande byggnadskost -

Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.

21

nåder, kan man vara förvissad om, att den jordägare kan skatta sig lycklig,
som för lösensumman karl bygga den nya bostaden. Den industriens
arbetsgivare, som tillhandagå!* sina arbetare med bostäder i enfamiljshus,
torde anses ganska vill sörja för sina arbetare i bostadsväg. Ingen
har ännu föreslagit, att i en sådan bostad inflyttad arbetare skulle erhålla
rätt att expropriera densamma. Detta är emellertid vad jordkommissionen
nu föreslår, då det gäller jordbrukets arbetsgivare. Motiven härför
skulle vara, dels önskvärdheten av att öka antalet självägande jordbrukare
l landet, dels torparnas önskan att komma ifrån dagsverksskyldigheten till
penningarrende i första instans och sedan till äganderätt. Ingen kan förtänka
någon jordbrukande man, att han strävar till självständighet —
tvärt om — och den entusiasm för äganderätt, som nu yppar sig på håll,
där man tidigare ej varit van att finna den, är enbart glädjande. Men
frågan om dagsverksskyldighetens bibehållande eller ej må bli en fråga
mellan jordägaren och torparen. Lagstiftningen har ingen anledning att
förbjuda en arbetsform, som, ehuru den ingalunda är idealisk, dock främst
ur sociala synpunkter tiger bestämda företräden framför den, av vilken
den kommer att ersättas. Bibehållandet av torpsystemet möter dessutom
utan lagstiftningens ingripande svårigheter för jordägaren dels av ekonomisk,
dels av personlig art, vilka svårigheter ej här finnes anledning att
närmare beröra, men som kunna tjäna till tröst för dem, som i denna arbetsform
— antagligen på grund av förlegade föreställningar om äldre
tiders arbetsförhållanden vid jordbruket — se något förkastligt. Denna
föreställning arbetar fortfarande med det oskäligt långt från huvudgården
belägna, dåligt bebyggda, karga, lilla skogstorpet, vars innehavare,
tyngd av ständig tjänstgöring vid huvudgården, aldrig i rätt tid fick
sköta sina egna magra tegar. När statistiken registrerar ett minskat antal
torp, är det emellertid dessa torp, som i främsta rummet försvunnit,
och de beklaganden, som uttalas över mängden av grusade egna hem, omfatta
därför merendels sådana hem, vilka varken i beroende ställning eller
självständiga vore som sådana tjänliga. I själva verket betyda de ödelagda
torpen ingenting annat än det glädjande förhållandet, att den kroppsarbetande
klassens villkor så förbättrats, att den för sin existens ej bebo-''
ver nöja sig med de villkor, som i dessa avlägset belägna backstugor
och skogstorp stodo till buds. Vad åter ökandet av de självständiga jordbrukens
antal angår, är detta önskemål otvivelaktigt i högsta grad behjärtansvärt,
men i den mån detta är en samhällets angelägenhet — och
samhället har med rätta djupt engagerat sig i sådant syfte — sa måste
de ekonomiska bördorna av denna verksamhet bäras av samhället i dess
helhet och ej avlastas på en enda samhällsklass, och därtill en, som är
ekonomiskt svag;»

länsstyrelsen i Jämtlands län: »Det synes finnas anledning att frukta,
att staten genom att slå in på den väg, kommissionen anvisar, skulle skapa
en kategori av ekonomiskt allt för svaga jordägare, som skulle icke endast
i begynnelsen tagas om hand av det allmännas organ, utan också i
framtiden "sätta sin förhoppning till statens hjälp i stäilet för till självverksamhet.
Samtidigt kan det tänkas, att man genom inlösningsförfarandet
försämrar ställningen för de jordägare, från vilkas fastigheter
tvångsinlösningen skulle äga rum, samt deras kreditgivare.»

22

Motiveringen
till nu förevarande

motioner.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.

Betänkligheter av enahanda eller liknande slag hava framförts av länsstyrelserna
i Jönköpings, Värmlands, Västmanlands, Gävleborgs och Norrbottens
län ävensom landstinget i Jönköpings län.

Såsom motivering till den i nu förevarande motioner gjorda hemställan
hava motionärerna anfört följande:

Den sociala arrendelagen har, såsom av det anförda framgår, till uppgift
att tiygga arrendatorn i besittningen av jorden till gagn både för honom
och jordbruket. Lagen kan dessutom, framhåller jordkommissionen, få den
uppgiften att främja frivilliga avtal om jordens övergång med självständig
rätt till arrendatorn. Emellertid är det att befara, att en sådan övergång
icke kan frivilligt uppnås eller icke kommer att ske på ett rättvist och
tillfredsställande sätt. Jordkommissionens utredning visar, att stor obenägenhet
för en sådan frigörelse förefinnes hos vederbörande jordägare i allmänhet
inom hela landet. Såsom ett korrektiv häremot erfordras en lag,
som ytterst medger en tvång sinlösning av arrendejordbruk. Givetvis bör
en dylik icke kunna komma i tillämpning i fråga om annat jordbruk än
sådant, vilket på ett varaktigt sätt varit upplåtet på arrende. Med hänsyn
härtill bör en lag om tvångsavlösning i första hand begränsas till det fölen
social arrendelag avsedda tillämplighetsområdet. Emellertid torde vissa
ytterligare inskränkningar vara erforderliga; bl. a. bör med hänsyn till de
fall, där jordbrukets avstående uppenbarligen skulle lända jordägaren till
större olägenhet än som kan anses motsvara nyttan för en arrendator eller
för det allmänna av jordbrukets avlösning, möjlighet hållas öppen för
undantag.

Beträffande den mark, som bör avstås, torde, i huvudsaklig överensstämmelse
med vad jordkommissionen föreslagit, böra gälla, bl. a.

att till jordbruket i huvudsak lägges den inägojord, som brukas till detsamma
jämte åbyggnader, dock att däri ej behöver eller bör ingå slåttermyr
eller kärräng, som i anseende till läge eller beskaffenhet är av mindre
värde;

att till jordbruket ock skall läggas den å huvudfastigheten befintliga odlingsmark,
som lämpligen kan förenas med densamma och ej bättre behövs
för annat jordbruk;

att så stort område skogsmark bör tilldelas, att det redan vid avlösningen
är tillräckligt för jordbrukets liusbehovsvirke, dock med rätt för
jordägaren att minska skogsarealen, därest han förklarar sig villig att
tillhandahålla jordbruket tillräckligt med virke, intill dess det tilldelade
skogsområdet kan fylla det nödiga virkesbehovet;

att, därest med hänsyn till ortsförliållandena, jordbrukets bärkraft eller
huvudfastighetens intresse uppenbarligen är lämpligare, att med jordbruket
förenas rätt för all framtid att å tjänlig plats å huvudfastighetens behållna
skogsmark helt eller delvis taga det erforderliga skogsfånget, sådan servitutsrätt
må kunna i stället för marktilldelning tilläggas jordbruket;

Andra lagutskottets utlåtande Nr 37. 2.‘i

att till jordbruket oek bör läggas bete för de kreatur, som kunna vinterlödas
å detsamma, i den mån sådant bete på grund av ortens förhållanden
anses vara omistligt; samt

att därest jordbruket avskiljes genom liemmansklyvning, bör till detsamma
läggas den fiskerätt, som enligt lag bör tillkomma den utstyckade
fastigheten och att, därest det avlösta jordbruket före avlösningen ägt tillgång
till fiske inom huvudfastighetens gränser liggande vatten, dylik förmån
skall tillerkännas järn viil det avlösta jordbruket.

Lösenbeloppet bör bestämmas för jordbruket i dess helhet, utan något
särskiljande mellan åbyggnader och jord.

Med avseende å tiden för en tvångsavlöning torde, åtminstone intill dess
närmare erfarenheter vunnits om den blivande lagstiftningens verkningar,
arrendatorn böra hava tillfälle att välja sin tid utan att få denna begränsad
till viss period. Av hänsyn till jordägaren lära dock böra givas bestämmelser
angående skyldighet för arrendatorn att i samband med arrendetidens
utgång träffa sitt val mellan begagnande av optionsrätten och rätten
till tvångsavlösning.

Givet är, att staten hör lämna sin medverkan vid avlösningen. I vissa
fall är det måhända tillräckligt, att denna medverkan lämnas genom juridisk
hjälp och genom öppnande av lånemöjligheter. Där sådant erfordras
för förverkligande av det med lagstiftningen avsedda ändamålet, lärer
emellertid staten böra vara beredd att själv övertaga fastigheten för att
sedan överlämna den till vederbörande arrendator. Gai''anti bör givas för
att ett genom statens medverkan avlöst jordbruk fortfarande uppehälles och
att jorden icke obehörigen avyttras för andra ändamål.

Vad själva förfarandet angår, bör detta göras så enkelt och snabbt som
möjligt. Kostnaderna för det allmänna och för de enskilda böra hållas
nere. Huru ett förfarande bör anordnas för att tillgodose dessa önskemål,
bör bli föremål för närmare övervägande. Jordkommissionen erinrar, såsom
synes med fog, att ett enhetligt förfarande bör eftersträvas för tvångsavlösning
av arrendebruk, av jord för nya jordbruk samt av tomtmark, det sista
särskilt med hänsyn till ensittarlagen.

Ur såväl nationalekonomiska som sociala synpunkter måste det anses i stort
sett vara eu synnerligen önskvärd utveckling, att de självägande jordbrukarnas
antal ökas genom att arrendator^1 och andra brukare av annans jord
med äganderätt förvärva de områden, som de nyttja. Huru de bestämmelser,
som reglera arrendeförhållandet iin utformas, torde detta ändock på grund
av sin egen natur aldrig för arrendatorn kunna medföra samma trygga och
oberoende ställning, som äganderätten till jorden skänker. Härav blir ock
en följd, att hos en arrendator mera sällan är till finnandes den omsorg om
jordbruket och det intresse för jordens förbättrande i olika avseenden, som
merendels utmärker den självägande jordbrukaren.

Enligt vad erfarenheten givit vid handen, har ock under årens lopp i ej

Utskottets

yttrande.

24 Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.

ringa utsträckning fortgått en naturlig frigörelseprocess, varigenom arrendegårdar
och torp, vilkas belägenhet ej därför utgjort hinder, efter hand överförts
till självständiga jordbruksenheter. Att dylika friköp icke tagit än
större omfattning, synes åtminstone till en del hava berott på de svårigheter,
som mött för mången arrendator vid köpets finansiering. Kunde i detta
avseende lättnader på ett eller annat sätt beredas arrendatorerna, skulle friköpen
av arrendegårdar och torp med all sannolikhet bliva än talrikare.
Vid sådana köp kunna vanliga egnahemslån enligt gällande bestämmelser
endast tillhandahållas i begränsad omfattning. En utvidgning av egnahemslånerörelsen
i detta avseende likasom andra statliga åtgärder till underlättande
av överföringar på frivillighetens väg av arrendejordbruk till självägare
skulle tvivelsutan verka i hög grad stimulerande i friköpshänseende.
En reformerad skifteslagstiftning kan härvid i sin mån antagas komma att
befordra försäljningar av frånstyckade arrendejordbruk. Inför spörsmålet,
huruvida staten härutöver bör, såsom jordkommissionen och motionärerna
förordat, genom tvångsåtgärder befordra arrendejordbrukens övergång till
respektive arrendatorer, kan man åter enligt utskottets mening hava anledning
till betänksamhet.

Att där ett viktigt statsintresse det fordrar, den enskilde jordägaren bör
vara skyldig att mot ersättning avstå sin jord, är en i vår rätt redan erkänd
grundsats. Ett sådant ingrepp i den enskildes äganderätt, som ett expropriationsförfarande
givetvis innebär, synes emellertid icke böra ifrågakomma,
därest det icke uppbäres av ett så starkt behov, att dettas tillgodoseende
uppväger de menliga följderna av ingreppet. Kan det förväntas, att behovet
på frivillighetens väg varder i huvudsak tillgodosett, lära dylika tvångsbestämmelser
ej böra tillgripas.

Den ifrågasatta lagstiftningen är avsedd att omfatta alla arrendejordbruk,
varå den av jordkommissionen och motionärerna föreslagna sociala arrendelagstiftningen
skulle äga tillämpning. Avlösningen skulle sålunda omfatta
alla bolag, ekonomiska föreningar och s. k skogsspekulanter tillhöriga fastigheter,
därå finnes odlad jord till ytvidd av 2—25 hektar, ävensom andra
enskilda personer och fideikommiss tillhöriga, under huvudgård lydande
hemman, hemmansdelar, torp och andra jordbrukslägenheter av angiven
storlek. Det är således ett friköpningsverk av betydande dimensioner, som
här ifrågasättes. Enligt kommissionens egna beräkningar skulle avlösningen
efter kortare eller längre tid kunna komma att omfatta mera än 30,000
arrendejordbruk. Då finansieringen av denna avlösning i väsentlig mån
skulle ske genom statens mellankomst, ligger det i öppen dag, vilken påfrestning
härigenom skulle åsamkas statskassan. Någon beräkning av de
anslag, som från statens sida härför skulle erfordras, eller plan för finansieringen
i övrigt har ej av jordkommissionen eller motionärerna lämnats.
Det lärer emellertid kunna anses för visst, att redan av statsfinansiella skäl
en ej ringa begränsning av det tänkta friköpningsverkets omfattning bleve
erforderlig.

ändra lagutskottets utlåtande Nr 37.

25

Att alla ifrågavarande brukare förhjälpas att bliva självägare, lärer ur
allmän synpunkt ej heller vara önskvärt. Det torde icke böra förbises, att
mången arrendator icke torde äga förutsättningar att utan det stöd, han
såsom arrendator ofta nog kunnat påräkna från jordägarens sida, göra det
egna jordbruket ekonomiskt bärande. Såsom av liera myndigheter framhållits,
torde sålunda en viss fara förefinnas, att genom en friköpning av
sådan omfattning och med så ringa garantier för vederbörande förvärvares
lämplighet såsom självägande jordbrukare, som det föreliggande förslaget
innebär, det skulle endels skapas en klass ekonomiskt svaga småbrukare,
vilka för sin fortsatta existens vore hänvisade att lita till statsmakternas
hjälpande omsorg. Givetvis måste här ett naturligt urval äga rum.

Även i ett annat hänseende torde en begränsning av den ifrågasatta
avlösningen av arrendejordbruk vara erforderlig. Att jordkomplex med en
mångfald ständigt utarrenderade gårdar icke ur social synpunkt är någon
önskvärd företeelse, därom torde meningsskiljaktigheter näppeligen råda.
Ett avlösande av dessa mindre arrendegårdar i avsikt att öka de självägande
böndernas antal synes utskottet vara en åtgärd, som för det allmänna
merendels måste framstå såsom gagnelig. Annorlunda kan det däremot
te sig ur vederbörande jordägares synpunkt. Medan somliga brukningsenheter
utgöra naturliga styckningsobjekt, vilkas frånskiljande från
huvudegendomen icke kan medföra olägenhet eller intrång för dennas vare
sig jord- eller skogsbruk, ställer sig åter frågan om friköpning helt annorlunda
i fråga om arrendegårdar och torp, från vilka väsentliga arbetsprestationer
utgöras till huvudgården eller vilkas friköpning på grund av
deras läge i förhållande till huvudfastigheten eller av andra orsaker skulle
vara ägnad att medföra avsevärt men vid nyttjandet av denna.

Att emellertid för närvarande hos jordägarna skulle förefinnas någon
mera allmän obenägenhet mot frivilliga försäljningar av sådana arrendejordbruk,
som icke av en eller annan anledning äro för det av dem drivna
jord- eller skogsbruket svårmistliga, därom är utskottet icke övertygat.
Anledning synes tvärtom vara att antaga, att sedan den undersökning,
som ligger till grund för jordkommissionens betänkande, år 1920 verkställdes,
det inträtt en bestämd förskjutning i hithörande förhållande. I
flertalet av yttrandena över kommissionens förslag har sålunda vitsordats,
att uthud av torpställen och mindre arrendegårdar i stor utsträckning
föreligga från bolags och enskilda jordägares sida.

Visserligen torde det härvidlag kunna anmärkas, att en av den ifrågavarande
lagstiftningens viktigaste uppgifter är att öppna möjlighet för en
arrendator att förvärva just det område, som han själv och kanske före
honom hans släkt under avsevärd tidrymd brukat och vid vilket han med
traditionens band är varmt fästad, samt att sådan möjlighet törhända ej
alltid förefinnes utan det maktmedel, som den nu ifrågasatta lagstiftningen
är avsedd att bereda. Härutinnan vill utskottet emellertid erinra, att utskottet
i annat med nr 36 betecknat utlåtande hemställt om en särskild, i

Bihang till riksdagens protokoll 1921. .9 sand. 2 avd. 33 höft. (Nr 37.) 3

26 Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.

åtskilliga avseenden för just ifrågavarande brukare gynnsammare arrendelagstiftning,
vilken — förutom att den är ägnad att skänka större trygghet
för och även i övrigt bättre tillgodose vederbörande brukares intressen
— jämväl lärer kunna förväntas skola indirekt hava till följd, att jordägarna
mindre än hittills komma att ställa sig avvisande mot vederbörande brukares
önskningar att få lösa de av dem arrenderade fastigheterna. Då denna
arrendelagstiftning således i sina verkningar kan väntas befordra det med
den nu ifrågasatta lagstiftningen om tvångsavlösning avsedda syftet med
den arrenderade jordens övergång till vederbörande arrendatorer, synes det
utskottet föreligga fullgoda skäl för att verkningarna av den emotsedda
arrendelagstiftningen avvaktas, innan ytterligare lagstiftningsåtgärder för
det ifrågavarande syftet av statsmakterna vidtagas.

Utskottet vill därjämte erinra, att den av jordkommissionen och motionärerna
förordade lagstiftningen om tvångsavlösning av arrendejordbruk,
såsom flera myndigheter i sina yttranden utförligt belyst, icke kan undgå
att skapa stor osäkerhet och olust hos de av lagstiftningen berörda jordägarna,
vilket särskilt under nu rådande tryckta konjunkturer kan vara
ägnat att medföra skada för jordbruksnäringen. Att även fastighetskrediten
därav kan röna menlig inverkan, torde kunna anses för visst. Även av
dessa skäl synes utskottet anledning föreligga, att riksdagen icke nu hos
Kungl. Maj:t påkallar förslag till lagstiftning om tvångsavlösning av
arrendejordbruk i enlighet med motionärernas hemställan.

På grund av vad sålunda anförts, får utskottet hemställa,

att förevarande motioner I: 92 och II: 173 icke måtte
till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 31 maj 1924.

På andra lagutskottets vägnar:

BROR PETRÉN.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

Irån första kammaren: herrar Bror Petrén, Linder'', greve Spens'', Sigfrid Hansson,
Lindhagen", Schedin, Lundell och von Stockenström ,j
från andra kammaren: herrar Magnusson i Kalmar, Karlsson i Gasabäck, Hage,
Magnusson i Skövde", Nilsson i Vibberbo", Svensson i Skönsberg, Sundling''
och Molander.

Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Andra lagutskottets utlåtande. Nr 37.

27

Reservation er:

1) av herrar Linder, Sigfrid Hansson, Lindhagen, Magnusson i Kalmar,
Hage och Svensson i Skönsberg, vilka anfört följande:

»Frågan om frilösning av arrendejordbruk utgör, såsom i annat betänkande
av oss framhållits, vid sidan av expropriation utav odlingsmark med tillbehör
för bildandet av nya jordbruk provet på viljan till en allvarlig jordreform
med uppgivande av det ängsliga sökandet efter förevändningar att
undfly densamma. Då erforderlig tid ej förunnats oss att kunna ingående
framlägga denna sak i princip och därefter utförligare inlåta oss på utskottets
motivering för sitt avstyrkande, vilken rikligen inbjuder till en
granskning, så nödgas vi tyvärr i detta grundläggande ämne begränsa oss
till att väsentligen åberopa jordkommissionens utläggningar och motionernas
motivering.

I huvudsak kunna vi dessutom för egen del hänvisa i tillämpliga delar
till den framställning, som, så långt tiden medgivit, framlagts i reservationen
till utskottets utlåtande (nr 39) rörande bildandet av nya jordbruk.
Även den nu föreliggande angelägenheten kan icke enligt vår uppfattning
komma till sin rätt annat än genom att det allmänna ägnar den en omfattande
och vidsynt uppmärksamhet. En sådan uppfattning låg uppenbarligen
till grund även för det uppmärksammade inlägg, som en av ledarna
för jordbrukarnes riksförbund, professor Nils Wohlin, gjorde den 10 mars 1920
i första kammaren i samband med behandling av frågan om revision av
ensittarlagen. I detta tal framlade Wohlin såsom en av riksförbundets
stoltaste uppgifter ett program för avlösning av arrendejordbruk i följande
ordalag:

»Detta är eu förpostfäktning till de stora jordpolitiska strider, som
kunna väntas under kommande år inom riksdagen. För mig framställer
sig tidsläget så, att vi med all kraft måste gripa oss an med det stora friköpningsverket,
som har till syfte att förvandla till självägai-e måhända
ett 60,000- eller 70,000-tal nyttjanderättshavare till svensk jord för att därmed
stärka det självägande svenska bondeståndets motståndskraft i de
hårda tider, som stunda. Jag betraktar denna s. k. ensittarlag som ett
första obetydligt steg på den väg som jag i fortsättningen kommer att
förorda, och jag skulle i själva verket i vissa punkter av den föreliggande
paragrafen vilja gå ännu längre än Kungl. Maj:t och utskottet i detta med
hänsyn till den princip, som jag kommer att förorda, då det framdeles
gäller rätt till friköpning för arrendatorer och torpare. Det måste som
grundprincip för denna stora jordreform uppställas, att så många som
möjligt av de nuvarande nyttjanderättshavarna under större jordbesittningar
förvandlas till självägare, dock med den begränsningen, att
man ej därigenom gör ett sådant intrång i det större produktiva jordbro -

28 Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.

ket, att detta jordbruks avkastningsförmåga minskas antingen genom att
ägofigurerna fördärvas eller genom att arbetssystemet lider allvarlig
skada.

Det brukar ibland tålas om ’det mörkaste Småland’, och jag har alltid
ansett detta som en förolämpning mot denna stora härliga provins med
dess kraftiga och upplysta befolkning. Men då jag hörde herr Aaby
Ericssons yttrande nyss, föll det mig i sinnet, att det kunde ligga någon
liten smula sanning i det där uttrycket. Det går dock icke an att här
uppträda som motståndare till det störa jordpolitiska reformverk, som nu
står för dörren och som kommer att av den svenska bondeklassen göra en
stor och kraftig skyddsmur mot tidens samhällsnedrivande krafter.»

Förmodligen sammanhänger detta uttalande med den från samma håll
ofta förfäktade uppfattningen, att kronans jordbrukslägenheter böra upplåtas
icke ens med en trygg besittningsrätt utan endast med s. k. full äganderätt.
Givetvis borde då i än högre grad den merendels otrygga arrenderätten på
enskildas jord förvandlas till en självägande besittning.

Det är icke meningen enligt förslagen att påtvinga en arrendator någon
skyldighet att friköpa sitt arrende. Lagstiftningens syfte är att bereda den
arrendator, som önskar det och lämpligen bör medgivas en sådan rätt, också
möjlighet att vinna oberoende för sig, för sin familj och för sitt jordbruk.
En mäktig insats således i hembildningen i samband med produktionens
höjande i detta land. Däri ligger således ock den viktiga angelägenheten
att bereda en arrendator företrädesrätt till den jord, som bau och kanske
förfäder odlat samt att låta en sådan rättighet icke bero på den tillfällige
jordägarens godtycke.

Viktigt är jämväl att erinra sig, att denna statsomsorg icke skall vara
till för att inpassas allenast i några tillfälliga konjunkturer. Den beliöves
såsom ett av de många verktygen för att uppresa en framtidsbyggnad trots
tidernas växlingar. Utskottet synes nu som förut hoppas, att man skall
kunna undfly dessa uppgifter och låta ödena med sin slump laga till något
än här och än där utan omtanke eller urskiljning. Det är icke på detta
sätt man skapar ett fädernesland åt alla folkets barn.

På grund av vad sålunda anförts hemställes,

att riksdagen ville anhålla, att Kungl. Maj:t måtte
skyndsamt för riksdagen framlägga förslag till lag om
avlösning av arrendejordbruk;»

2) av herr Molander.

Stockholm, Isaac Marcus’ Boktryckeri-Aktiebolag, 1924.