Andra lagutskottets utlåtande Nr 3ti.
1
Nr SB.
Ankom till riksdagens kansli den 2 juni 1924 kl. 4 e. in.
Utlåtande i anledning av väckta motioner om skrivelse till Kung!.
Maj.t angående social arrendelag.
Andra lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft till
lagutskott hänvisade motionen nr 91 i första kammaren av herrar Lindhagen,
Möller, Gustaf Nilsson i Kristianstad, Sandler, Olsson i Göteborg och
Wigforss samt motionen nr 172 i andra kammaren av herrar Johansson i
Uppmälby, Branting, Larsson i Västerås, Hansson i Stockholm, Thorsson,
Eriksson i Grängesberg, Anderson i Råstock, Engherg, Sävström och Johanson
i Stockholm.
I motionerna, vilka äro likalydande, har yrkats, att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa, att Kungl. Maj:t ville skyndsamt för
riksdagen framlägga förslag till social arrendelag i överensstämmelse med
de i motionen nr 87 i första kammaren uppdragna riktlinjer, till vilken motion
utskottet, i den mån ej redogörelse därför lämnas här nedan, får hänvisa.
Såsom av motionärernas framställning närmare framgår, brukas en avsevärd
del av landets jord av annan än ägaren. Den klass av jordbrukare,
som utgöres av arrendatorer, företer sins emellan vitt skiftande levnadsvillkor,
från brukare av stora jordarealer i ekonomiskt och socialt självständig
ställning till torpare, vilkas rättsliga förhållande till jordägaren i mycket
närmar sig tjänsteavtalet. Givet är, att under angivna omständigheter det
blir av stor betydelse, icke minst i socialt hänseende, huru rättsförhållandet
är mellan jordägare och arrendator. De bestämmelser, som reglera detta förhållande,
innehållas i två, till sin karaktär skilda lagar, eu mera allmän,
nämligen lagen om nyttjanderätt till fast egendom den 14 juni 1907, vars
andra kapitel avhandlar arrende, och en till såväl giltighetsområdet som omfattningen
i övrigt begränsad lag, nämligen lagen den 25 juni 1909 om
arrende av viss jord å landet inom Norrland och Dalarne.
Före antagandet av lagen den 14 juni 1907 bestämdes hela detta betydelsefulla
rättsområde av en lagstiftning, som tillkommit under helt andra samfundsförhållanden
än nutidens, samt av rättspraxis och sedvana, som under
lång tid haft att lösa många av lagen obesvarade spörsmål. Den nya arrendelagstiftningens
uppgift blev därför ej blott att lägga grunden för ett tidsenligt
ordnande av arrendeförhållandet, utan också att söka åvägabringa en
Bihang till riksdagens protokoll 1924. 9 samt. 2 avd. .‘12 höft. (Nr 36.) 1
Historik och
gällande bestämmelser.
Lagen den H
juni 1907.
2
Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.
Norrlands
kommittén.
rättvis och billig utjämning av de motsatta intressen, som här å ömse sidor
krävde tillgodoseende. Lagens sociala betydelse framträder i flera av dess
bestämmelser, vilka utmärka en tydlig strävan att tillvarataga den svagare
partens intresse och bereda skydd mot godtycke från den sida, där den naturliga
övervikten ligger. Sådant syfte tjäna exempelvis åtskilliga av de
stadganden, som inskränka avtalsfriheten och som bestämma villkoren för
arrendeavtalets bävande. En ej oväsentlig trygghet är beredd åt arrendatorerna
i sådana fall, där något avtal om upplåtelsetidens längd icke har
träffats, nämligen genom bestämmelsen, att avtalet i sådan händelse skall
anses ingånget för en tid av fem år. I motsats mot förhållandet förr,
då vid saknad av uttryckliga bestämmelser i kontraktet jordägaren ofta
ansågs äga rätt att när som helst uttaga honom tillkommande dagsverken,
har genom 1907 års lag stadgats, att dagsverkena i sådant fall skola jämnt
fördelas på årets veckor, i den mån detta kan ske. Enligt denna lag skall
jordägaren vidare, antingen för varje arrendeår eller, där avtalet innehåller
föreskrift om utgörande av visst antal dagsverken under viss tid av året, för
varje sådan tid, i god tid förut lämna arrendatorn uppgift å de dagar, då
han har att utgöra dagsverkena. Ej heller är arrendatorn, ändå att avtalet
annorlunda bestämmer, pliktig att för arbetes utförande inställa sig förr än
å andra dagen efter det uppgift, som nu sagts, meddelats honom. Ävenledes
får ej i avtalet intagas förbehåll om skyldighet för arrendatorn att, utöver
fastställt antal dagsverken, på tillsägelse av jordägaren utgöra sådana; har
dylikt förbehåll skett, skall det vara utan verkan. En jämförelse med förut
gällande och tillämpad rätt torde giva vid handen, att den nya lagstiftningen
varit ägnad att i väsentlig mån stärka arrendatorns rättsliga ställning
gentemot jordägaren.
Emellertid hade trävaruindustriens omfattande jordförvärv i Norrland
och Dalarne, varigenom en betydande del av befolkningen övergått från
självägande bönder till av bolagen beroende arrendatorer, föranlett krav
å en särskild lagstiftning för dessa landsdelar. Den i anledning härav
tillsatta norrlandskommittén framhöll i sitt den 27 oktober 1904 avgivna
betänkande, hurusom arrendatorerna, vilka bolagen placerat på sina fastigheter
ej blott för jordbrukets skull utan även för att dymedelst tillgodose
sitt behov av arbetskraft för skogsarbeten m. m., i allmänhet stode i
strängt beroende av bolagen. Arrendeavtalen, vilka oftast gällde endast
tillsvidare eller för ett år i sänder, ålade i ett flertal fall arrendatorerna
att ägna sitt huvudsakliga arbete åt bolagen, och där dylik arbetsplikt
också icke var genom arrendeavtalet stadgad, funno likväl arrendatorerna,
vilkas ekonomiska ställning vanligen var synnerligen svag, det för sig
fördelaktigast att söka sin utkomst mindre genom ett intresserat jordbruksarbete
än genom skogsarbeten och dylikt. Härav blev följden, att
de av dem innehavda jordbruken försummades, byggnaderna å arrendegårdarna
fingo förfalla och jorden utsattes för mer eller mindre uppenbar
Andra lagutskottets utlåtande Nr 36. 3
vanhävd. Norrlandskommittén ansåg'' det satt utom allt tvivel, att den
norrländska jordbrnksjorden producerade avsevärt mindre, när densamma
befann sig i en bolagsarrendators hand än när den sköttes av en självägande
bonde. De påvisade skadliga verkningarna av trävaruindustriens
fastighetsförvärv ansåg kommittén vara av sådan art och omfattning, att
desamma icke kunde tänkas försvinna eller ens förminskas, med mindre
ett statligt ingripande mot dem skedde. I sitt betänkande framlade också
kommittén som bekant en serie av lagförslag, samtliga avsedda att leda
den sociala och ekonomiska utvecklingen i Norrland och Dalarne, i den
mån densamma påverkades av trävaruindustrien, i så vitt möjligt rätt
riktning. Bland dessa var också ett förslag till arrendelag.
Detta förslag åsyftade att tillförsäkra arrendatorerna av fastigheter,
tillhöriga bolag och enskilda idkare av trävarurörelsen, en mera tryggad
och gentemot jordägaren självständigare ställning och att därigenom bereda
arrendatorerna möjlighet att med större intresse ägna sig åt skötseln
av de arrenderade fastigheternas jordbruk. Utanför lagen skulle sålunda
falla alla egentliga bondhemman.
I detta avseende voro tre av kommitténs elva ledamöter skiljaktiga.
Dessa ledamöter (herrar Claeson, Kempe och Lindman) ansågo, att lagen
borde i huvudsak äga tillämpning å arrende av all enskild jord i Norrland
och Dalarne av den omfattning, att självständigt jordbruk därå kunde
idkas.
På grundval av norrlandskommitténs förslag avläts proposition till 1907
års riksdag, vilken bifölls av andra kammaren men förkastades av den
första.
Vid följande årets riksdag framlades ny proposition i ämnet. Samtidigt
påyrkades i en motion, att lagens giltighetsområde måtte utsträckas att
avse hela landet. Motionären framhöll, att samma behov, som föranlett
förslag om en särskild arrendelag för Norrland och Dalarne, f bref linnés,
om också icke lika kännbart, även i andra landsdelar. Det lede intet
tvivel, att bolagen, sedan de icke annorledes än på omvägar kunde förvärva
jordbruksfastighet i Norrland och Dalarne, komme att så småningom
förlägga sin verksamhet till sydligare orter. Att så skarpt begränsa
lagens omfång, som propositionen innehölle, torde därför vara mindre
välbetänkt. Lagutskottet förordade propositionen med vissa ändringar i
detaljfrågor. Vad angick lagens tillämplighetsområde syntes det utskottet
riktigt, att den ifrågasatta lagen, som vore grundad på samma säregna
förhållanden, som föranlett tillkomsten av den redan gällande lagen angående
förbud i vissa fall för bolag och förening att förvärva fast egendom
av den 4 maj 1906, borde, såsom skett i det kungl. förslaget, givas
enahanda tillämplighetsområde, som sistnämnda lag. Frågan föll emellertid
även denna gång på första kammarens motstånd.
Reservationer
inom norrlandskommittén.
Riksdagarna
1907—1909.
Lagen den 25
juni 1909.
4 Andra lagutskottets utlåtande År 36.
Sedan ny proposition avlåtits till 1909 års riksdag, blev denna av riksdagen
antagen.
Lag i ämnet utfärdades den 25 juni 1909. Lagen avser jord å landet,
som vid arrendeavtalets ingående äges av bolag eller ekonomisk förening
eller av enskild person, vilken icke är mantalsskriven å fastigheten eller
å fastighet, som är i sambruk med densamma. För lagens tillämplighet
erfordras vidare, att arrendet omfattar inrösningsjord till en vidd av minst
fyra hektar. Länsstyrelsen kan dock under vissa betingelser meddela
undantag från lagens tillämpning. Såsom dispensgrund angives särskilt,
att jordägaren är enskild person och det ej är uppenbart, att han besitter
det arrenderade området eller fastighet, varav det utgör en del, huvudsakligen
för att tillgodogöra sig skogsavkastningen, ävensom att det arrenderade
området till beskaffenhet och omfattning icke är sådant, att självständigt
jordbruk kan idkas därå. Den norrländska arrendelagen kan
således sägas vara avsedd att gälla allenast för sådana bolag eller enskilda
idkare av trävaruindustri tillhöriga fastigheter, som äro av beskaffenhet
att lämpa sig för självständigt jordbruk. I avseende å arrende av andra
trävaruindustrien tillhöriga fastigheter gäller allmänna nyttjanderättslagen
den 14 juni 1907.
Beträffande de huvudsakligaste bestämmelserna må i övrigt här återgivas
följande.
Arrendeavtal skall upprättas skriftligen. Ändringar och tillägg, som ej
avfattas skriftligen, äro utan verkan. Arrenderar någon på grund av muntligt
avtal jord, som i lagen avses, äger han rätt att eventuellt genom rättegång
få skriftlig bekräftelse på arrenderätten.
Arrendetiden är bestämd till minst 15 år eller arrendatorns livstid. Under
vissa i lagen närmare angivna villkor äger arrendatorn lämna från sig
arrendet, därvid jordägaren må gälda arrendatorn skälig lösen. Vill jordägaren
icke återtaga fastigheten, står det arrendatorn öppet att i sitt ställe
siitta annan, med vilken jordägaren skäligen kan nöjas.
Legan, som kan utsättas i penningar, naturalster eller arbete, skall vara
till beloppet bestämd. I händelse av i orten inträffad svårare missväxt kan
arrendatorn, därest legan är utsatt i penningar eller naturaalster, påfordra
skälig nedsättning i densamma.
En viktig bestämmelse från synpunkten av arrendatorns självständighet
gent emot jordägaren är den, att i avtalet icke må intagas förbehåll om
skyldighet för arrendatorn att utöver fastställt antal dagsverken eller annorlunda
bestämt arbete på tillsägelse betjäna jordägaren eller annan med någon
tjänstbarhet. Ej heller må arrendatorn förpliktas att ansvara för annan för
fastigheten utgående skatt eller allmän tunga än som enligt lag åligger
brukare så ock för vägunderhållet in natura.
En huvudpunkt i lagen är den arrendatorn tillförsäkrade rätten att å den
arrenderade jorden verkställa nyodling, dock ej utan jordägarens medgivande
å mark, därå finnes ståndskog eller växtligt ungskogsbestånd, samt att vid
avträdet erhålla ersättning för nyodling och andra jordförbättringar, som
på ett varaktigt sätt förökat fastighetens värde, en ersättningsrätt, som dock
är begränsad dels såtillvida, att ersättning för nyodling utgår endast för
Andra layutskottets utlåtande Nr d(i. •>
det full, utt jordägaren lämnat skriftligt samtycke till nyodlingen eller
arrendatorn före dess företagande lins jordägaren anmält sin avsikt att odla
samt härvid angivit platsen för odlingsområdet ävensom genom intyg av
någon bland i lagen angivna personer styrkt, att området ägnar sig för odling
samt att odlingen är för fastigheten fördelaktig, och dels därutinnan, att
ersättningen, oavsett det värde nyodlingen eller jordförbättringen i och för
sig har, ej må överstiga den för arbetets utförande nödiga kostnad.
Vidare är arrendatorn genom lagen tillförsäkrad dels rätt till husbehovsvirke
och dels, därest ej å den arrenderade jorden finnes erforderligt bete
för de hästar och nötkreatur, som kunna vinterfödas därå, och denna jord
utgör allenast viss del av eu jordägaren tillhörig fastighet, rätt till nödigt
bete jämväl å övrig skog eller utmark, som hör till fastigheten, därvid dock
må av jordägaren undantagas mark, varå i skogsvårdssyfte vidtagits anordningar,
som av betesrätten skulle lida märkligt intrång.
Beträffande arrendatorns rätt till jakt och fiske giiller den allmänna regeln
i 6 § i lagen om rätt till jakt den 8 november 1912, respektive 11 §
av lagen om rätt till fiske den 27 juni 189(5, enligt vilka lagrum jakträtten
respektive fiskerätten, där ej annorlunda avtalats, tillkommer arrendatorn.
Angående avtalsrätten i berörda hänseende gäller dock den inskränkningen,
att arrendatorn ej må förbjudas att för husbehov nyttja det fiske, som hör
till den arrenderade jorden, i vidare män än såvitt angår visst fiskevatten,
där särskilda åtgärder av jordägaren vidtagits till fiskets förbättrande.
I avseende å byggnadsskyldigheten innehåller lagen den synnerligen viktiga
bestämmelsen, att det åligger jordägaren att vid tillträdet tillhandahålla
arrendatorn för jordbrukets bedrivande nödiga byggnader samt att under arrendetiden
verkställa erforderlig ombyggnad av dessa hus ävensom erforderliga
större reparationer å desamma. Brister jordägaren i vad sålunda åligger
honom, äger arrendatorn fordra, att vid syn förelägges jordägaren viss tid,
inom vilken han skall hava fullgjort arbetet, ävensom beräknas den kostnad,
arbetet anses betinga. Utför jordägaren icke arbetet inom föreskriven tid,
äger arrendatorn utföra det i jordägarens ställe och, sedan det blivit godkänt
vid ny syn, undfå gottgörelse med det vid den första synen fastställda
belopp. Vill arrendatorn hellre uppsäga avtalet, står det honom öppet, där
ej bristen är av allenast ringa betydelse. För den tid, fastigheten är i bristfälligt
skick, njuter arrendatorn skälig nedsättning i arrendeavgiften. Han
äger ock rätt till skadestånd. Vid tillträdet skall jordägaren jämväl hava
utfört alla erforderliga mindre reparationer å nödiga byggnader ävensom överlämna
fastighetens åker och äng samt alla dess inrättningar i ett efter ortens
sed behörigt skick.
Arrendatorn åligger det däremot att avhjälpa sådana under arrendetiden
uppkomna brister å de nödiga byggnaderna, som endast föranleda mindre
reparationer.
Beträffande arrendatorns hävdeskyldighet stadgas vidare, att det åligger
arrendatorn att väl hävda jorden samt att vårda och underhålla fastighetens
åker och äng samt inrättningar, så att icke något under arrendetiden försämras.
Till reglering av rättsförhållandet mellan jordägaren och arrendatorn skall
vid arrendets början hållas tillträdessyn och vid dess upphörande avträdessyn,
därom i lagen meddelas detaljerade bestämmelser.
Beträffande de omständigheter, som föranleda till arrenderättens förverkande,
innehåller lagen bestämmelser, som i huvudsak överensstämma med
vad härutinnan finnes stadgat i allmänna nyttjanderättslagen.
U nder sokn in g
om den norrländska
arrendelagens
verkningar.
6 Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.
Samtliga nu omhandlade bestämmelser i den norrländska arrendelagen
äro av tvingande natur sålunda att, därest i arrendeavtalet intagits villkor,
som strider mot något av dem, detta villkor är utan verkan.
Lagens giltighetsområde utgjordes ursprungligen av de fyra nordligaste
länen samt vissa socknar av Gävleborgs och Kopparbergs län, men utsträcktes
genom lagen den 10 maj 1912 till övriga delar av Gävleborgs län.
Redan kort tid efter lagens antagande framkommo motionsvis i riksdagen
förslag om ändring i densamma och om undersökning av dess verkningar.
Med anledning av en framställning från riksdagen år 1915 om undersökning
i ämnet tillkallades häradshövdingen N. Wililborg och överlantmätaren
O. Nilsson att inom justitiedepartementet biträda med verkställande av sådan
undersökning. Dessa avlämnade den 10 november 1921 betänkande i ämnet.
Beträffande verkningarna av de norrländska arrende- och vanhävdslagarna
framhölls följande:
Utredningen hade givit vid handen, att lagstiftningen haft en gynnsam
inverkan å jordbruket på de utarrenderade bolagsfastiglieterna. Sålunda hade
beträffande byggnaderna en betydande förbättring kunnat iakttagas. Den
förbättring i jordvården, som kommit till synes, hade emellertid endast undantagsvis
varit att hänföra till sådana jordförbättringar och nyodlingar,
för vilka arrendator!! vid avträdet vore berättigat till ersättning av jordägaren.
Under det att från samtliga län hade upplysts, att nyodlingar under
de senare åren förekommit i betydande omfattning på de självägande böndernas
hemman, hade i det ojämförligt största antalet svar beträffande trävaruindustriens
fastigheter anmärkts, att nyodlingar a dem förekommit ej
alls eller endast i obetydlig mån. Det livliga odlingsarbete, som man vid
norrländska arrendelagens tillkomst förväntade skola bliva en följd av det
i lagen intagna stadgandet om rätt för arrendatorerna till ersättning för
nyodling, hade således ännu icke blivit verklighet. Den huvudsakliga anledningen
till detta bristande intresse hos arrendatorerna för odlingsarbete vore
enligt de sakkunnigas mening att söka i den omständigheten, att arrendatorerna
merendels svävade i ovisshet om huru länge de Ange njuta avkastningen
av verkställda odlingsarbeten. Vid arrendeperiodens slut riskerade de
alltid antingen att icke få arrendeavtalet förlängt eller ock, därest avtalet
förlängdes, att arrendet höjdes just med hänsyn till den verkställda nyodlingen.
Önskade man att odlingsarbetet a arrendehemmanen skulle vinna
någon större omfattning, vore oundgängligt, att den i lagen fastställda
minimitid, för vilken arrendeavtal finge avslutas, avsevärt höjdes. Angående
den norrländska arrendelagens inverkan på bolagsarrendatorernas ställning
i socialt och ekonomiskt hänseende framhöllo de sakkunniga, att någon tvekan
ej kunde råda därom, att det stöd, som från det allmännas sida givits
genom denna lag, varit av den allra största betydelse för dem i deras strävanden
att uppnå en förbättrad existens. De sakkunniga betonade vidare,
att lagstiftningen vid sidan av sina gynnsamma direkta verkningar i avseende
å tillståndet på trävaruindustriens fastigheter även haft en indirekt
verkan, vars betydelse ej Ange underskattas. Den hade sålunda medfört, att
en ganska avsevärd del av den utav trävaruindustrien innehavda jordbruks.
jorden genom försäljningar återgått till bondeklassen och härigenom även
på detta sätt bidragit att skydda jordbruksnäringen mot det överväldigande
industriintresset.
7
Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.
De sakkunniga framhöllo vidare, att de farhågor, som uttalats vid lagens
tillkomst om, att bolagens legitima behov av eu mera stadig arbetskraft för
skogsbruket genom densamma skulle äventyras, ingalunda besannats. Utredningen
hade sålunda visat, att trävarubolagens tillgång på arbetskraft för
deras skogsbruk icke i mera väsentlig grad påverkats av lagen och att i allt
fall de olägenheter, som lagen, enligt vad från skogsmannahåll påståtts, i
berörda hänseende medfört, voro från allmän synpunkt obetydliga i förhållande
till lagens i övrigt gynnsamma verkningar. Anmärkningsvärt vore
också, att av de bolag, till antalet över 100, vilka av de sakkunniga anmodats
meddela sina erfarenheter angående vanhävdslagstiftningen, allenast
två berört frågan om arrendelagens inflytande i nu senast avhandlade hänseende.
Emellertid anså^o de sakkunniga, att åven vissa brister förefunnos i lagen.
För avhjälpande av dessa föreslogo de bland annat, att den föreskrivna
minimitid av 15 år, för vilken arrendeavtal finge avslutas, skulle höjas till
30 år.
Jämsides med att genom den norrländska arrendelagen bereddes ökad
trygghet åt vissa kategorier arrendatorer i Norrland och Dalarne, yppade
sig krav på en liknande lagstiftning för övriga delar av riket. Sålunda
tillsattes den 22 januari 1909 av Kungl. Maj:t den s. k. torpkommissionen,
vilken skulle hava till uppgift att utreda frågan om orsakerna till den
konstaterade tillbakagången av torpareklassen samt om och i vad mån
berörda företeelse kunde vara av beskaffenhet att föranleda särskilda åtgärder
från statens sida. I sitt den 6 maj 1911 avgivna betänkande fastslog
kommissionen, att förhållandena å torpen mångenstädes vore allt
annat än tillfredsställande. Särskilt rådde svåra missförhållanden i fråga
om torparnas bostäder. Intresset för nyodlingar och jordförbättringar vore
ytterst ringa. För att bereda torparna en tryggare ställning föreslog kommissionen
vissa ändringar i allmänna nyttjanderättslagen. Sålunda förordades,
att till dagsverkstorp och andra under huvudgård lydande lägenheter
skulle utsträckas de grundsatser beträffande jordägares skyldighet att
ersätta jordförbättringar samt att vid tillträdet tillhandahålla erforderlig
åbyggnad och under arrendetiden underhålla den, vilka vunnit burskap i
norrländska arrendelagen. Däremot ansåges ej lämpligt att, såsom i berörda
lag skett, giva dessa bestämmelser tvingande natur.
I motion vid 1911 års riksdag hemställdes, att riksdagen måtte på
grund av kända missförhållanden i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om
framläggande av förslag till norrländska arrende-, vanhävds- och eventuellt
även ägostyckningslagens tillämpning på motsvarande jord inom övriga
delar av riket.
Lagutskottet avstyrkte motionen. Norrlandslagstiftningen hade föranletts
av den fara, som bolagens omfattande jordförvärv ansetts innebära för
jordbruket och jordbruksbefolkningens existens i Norrland. I mellersta
och södra delarna av landet vore jordbrukets ställning väsentligen en
annan. Om någon fara i nu ifrågavarande hänseende kunde där ej med
Torpkommis
sionen.
Riksdagarna
1911—1914.
8
Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.
Jordundersök
ningen.
Riksdagarna
1917—1920.
fog talas. Några särskilda åtgärder syntes därför i dessa delar av landet
ej vara av omständigheterna betingade. Utskottet ville därjämte erinra
om att gällande arrendelag vore så ny, att dess ersättande i vissa avseenden
med en annan för det dåvarande icke syntes böra ifrågasättas.
Motionen avslogs av båda kamrarna.
Vid båda riksdagarna 1914 väcktes motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående angelägenheten att åstadkomma en för hela landet gällande
social arrendelagstiftning till skydd för torpare, bolagsarrendatorer och
deras vederlikar av skilda slag bland arrendatorsklassen. Lagutskottet
hemställde bägge gångerna om avslag å motionen huvudsakligen av det
skäl, att något mera allmänt behov av lagstiftningsåtgärder uti den av
motionären ifrågasatta riktning icke, så vitt utskottet hade sig bekant,
framträtt. Inom lagutskottet anfördes emellertid båda gångerna reservationer,
däri hemställdes dels av vissa reservanter om bifall till motionen
dels ock av vissa reservanter, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t ville efter verkställd utredning taga under
övervägande, i vad mån allmänna nyttjanderättslagen kunde jämkas i
syfte att bereda torpare, bolagsarrendatorer och med dem socialt jämställda
arrendatorer större självständighet och trygghet i utövningen av deras yrke
som odlare, samt för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen
kunde föranleda. Andra kammaren biföll vid båda riksdagarna vad sistnämnda
reservanter hemställt, medan första kammaren anslöt sig till utskottets
förslag.
Den s. k. jordundersökningen, vilken den 30 december 1911 tillsatts för
att undersöka omfattningen av bolags och större enskilda jordägares jordförvärv
i mellersta och södra delarna av riket samt i vad mån berörda
jordförvärv i olika avseenden kunde anses verka avsevärt till men för
jordbrukets utveckling och ortsbefolkningens berättigade intressen, hemställde
i sitt den 30 december 1915 dagtecknade betänkande angående jordförhållandena
i Värmlands län bland annat, att en social arrendelagstiftning
för den svagaste arrendatorsklassen såsom bolagsarrendatorer, lantbönder
och torpare och med dem jämställda brukare av annans jord måtte
för hela riket komma till stånd.
Vid riksdagen 1917 väcktes ånyo motion om att riksdagen ville anhålla,
att Kungl. Maj:t måtte upptaga till behandling angelägenheten, att en
social arrendelagstiftning för den svagaste arrendatorsklassen såsom bolagsarrendatorer,
lantbönder, torpare och med dem jämställda brukare av annans
jord måtte för hela riket komma till stånd, samt för riksdagen framlägga
förslag i ämnet.
Lagutskottet hemställde på anförda skäl i sitt utlåtande, att riksdagen
måtte anhålla, att Kungl. Maj:t ville efter verkställd utredning taga under
Jk dra lagutskottets utlåtande Nr 36. 9
övervägande, i vild mån lagen om nyttjanderätt till fast egendom den 14
juni 1907 måtte kunna jämkas i syfte att bereda bolagsarrendatorer, torpare
och med dem socialt jämställda arrendatorer en i rättsligt avseende
mera tryggad ställning, samt för riksdagen framlägga det förslag, vartill
utredningen kunde föranleda. Såsom särskilda önskemål att beakta vid
den ifrågasatta lagstiftningens utarbetande framhöll utskottet en lagstadgad,
tillräckligt lång minimitid för arrendeupplåtelsen, jordägarens skyldigheter
i fråga om nybyggnad och dyrbara reparationer samt arrendators rätt till
uppodling och ersättning därför.
Reservation anfördes inom utskottet av sex ledamöter, som hemställde,
att motionen icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.
Utskottets hemställan bifölls av andra kammaren med 98 röster mot 08,
som avgåvos för reservationen inom utskottet, men avslogs av första kammaren
med 67 röster mot 50, som avgåvos för bifall. Frågan hade alltså
även denna gång fallit.
Vid följande års riksdag upptogs motionen ånyo. Lagutskottet hemställde
om bifall till densamma, vilket ock blev andra kammarens beslut.
Första kammaren ställde sig däremot avvisande.
Vid riksdagen 1919 väcktes av 14 lantmannarepresentanter inom andra
kammaren en motion om utredning angående en ny arrendelag, som beredde
en tryggare rättslig ställning för mindre arrendatorer och torpare i
alla delar av landet.
Lagutskottet hemställde om avslag å motionen under hänvisning till att
frågan dåmera hänvisats till utredning av jordkommissionen.
I enlighet härmed utföll också riksdagens beslut.
Frågan upptogs ånyo vid nästa riksdag, men rönte även då samma utgång.
Såsom redan nämnts, hade frågan om beredande av en tryggare ställning
för bolagsarrendatorer och torpare samt därmed jämställda brukare
av annans jord hänvisats till utredning av jordkommissionen. I sitt den
28 februari 1923 avgivna betänkande del VI har kommissionen framlagt
ett utkast till lag i förevarande ämne.
I motiven till detta utkast har kommissionen framhållit bl. a. följande:
Den undersökning, som kommissionen låtit verkställa genom utsändande
av frågor till orterna, hade bekräftat vad tidigare från olika håll uppgivits,
nämligen att den allmänna arrendelagen numera icke mäktade giva
de svagaste brukarna av annans jord det stöd, dessa i allmänhet behövde
för utövning av sitt yrke som odlare och vilket vore ett oundgängligt krav
för jordbrukets utveckling å dessa arrendegårdar. Missförhållanden av den
svåraste art hade framkommit, vilka enligt kommissionens mening oundgängligen
påkallade den största uppmärksamhet från lagstiftarens sida.
Grunden härtill vore huvudsakligast att söka i den ekonomiska utveckling,
Jordkomsnis
sionen.
10
Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.
som under de senaste årtiondena ägt rum i vårt land. De stora värden,
våra skogar representerade, både även i mellersta och södra delarna av landet
lockat bolag och enskilda spekulanter att slå under sig allt flera av
böndernas hemman. En av följderna av bolagens fastighetsförvärv hade
varit uppkomsten av ett talrikt arrendatorsstånd. Den forna självägande
bonden kvarsutte ej sällan efter att hava försålt sin gård till ett bolag såsom
arrendator å densamma. Gjorde han ej det, måste bolaget oftast skaffa
en annan arrendator å gården, då bolaget sällan vore i tillfälle att lägga
densamma under sin egen förvaltning. I vilket fall som helst komrne
arrendatorn å en sådan gård i ett större eller mindre beroende av bolaget.
Och detta beroende bleve desto betänkligare, då det härrörde från eu husbonde,
som merendels var bosatt långt ifrån den arrenderade egendomen och
som därför måste utöva sin tillsyn genom förvaltare, ett system, som nästan
alltid vore ogynnsamt för arrendatorerna. Och denna husbonde vore
icke blott affärsman, för vilken de underhavandes välbefinnande ofta vägde
jämförelsevis litet mot ett glänsande affärsresultat, utan hans affär vore
ock av den beskaffenhet, att den direkt konkurrerade med jordbruket om
arbetskraft, något som allt för ofta toge sig uttryck i arrendekontrakten på
ett sätt, som icke kunde annat än ingiva de största farhågor i avseende på
arrendatorernas jordbruks framtid. Dessa kontrakt syntes nämligen ofta giva
arrendatorn en karaktär av att vara företrädesvis skogsarbetare. Därtill
komme, att de stora skogsägarna, vilka i avsikt att minska eller utesluta
konkurrensen allt mer syntes sträva efter att sins emellan uppdela landet i
intressesfärer, genom sina områdens ofta betydliga omfattning finge ett särskilt
inflytande i avseende a gestaltningen av arrendeförhållandena a eu
ort. Då ett såg- eller industribolag disponerade över så gott som alla arrendetillfällen
inom en större trakt, hade det tydligen tämligen fria händer vid
bestämmandet av arrendevillkoren, och ett hot om arrendeuppsägning finge
en mycket större makt över en arrendators sinne än som kunde anses
nyttigt, om man önskade vinna ett livskraftigt arrendatorsstånd. Enligt av
statistiska centralbyrån verkställd undersökning funnes inom de delar av
landet, där den norrländska arrendelagen för närvarande ej gäller, icke
mindre än 16,056 arrendebruk, som lydde under bolag och ekonomiska
föreningar. Då antalet sådana ägare tillhöriga arrendebruk inom norrländska
arrendelagens giltighetsområde uppginge till 8,282, vore antalet bolagsarrendatorer
i övriga delar av landet sålunda nära nog dubbelt så stort. Vad
nu sagts om bolagens förhållande till sina arrendatorer gällde i viss mån
även de s. k. enskilda spekulanterna, när dessa utarrenderade fastighet. Då
de enskilda spekulanternas huvudsakliga intresse oftast vore att tillgodogöra
sig fastighetens skogstillgångar, ägnade de föga eller ingen uppmärksamhet
åt jordbruket. Den ekonomiska utvecklingen hade även satt sina spår a
förhållandet mellan fideikommissarie!’ och större godsägare å ena och deras
arrendatorer å andra sidan. Det patriarkaliska förhållande, som länge
härskade a fideikommissen och storgodsen, försvunne allt mer. I dess ställe
framträdde hos jordägaren en av tidsläget förestavad strävan att intill det
yttersta utnyttja arrendegårdarnas ekonomiska möjligheter. Att detta icke
kunde försiggå utan starka slitningar mellan jordägare och arrendator vore
uppenbart, i all synnerhet då såsom ofta vore fallet arrendet gått från far
till son under flera generationer. Slutligen vore, såsom av torpkommissionen
framhållits, den otrygga ställning torpare och därmed jämställda lägenhetshavare
intoge, en av de viktigaste orsakerna till torpareklassens tillbakagång.
Allt som allt ansåg kommissionen, att arrendeförhållandena mången
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 36. 11
städes i mellersta och södra Sverige numera vore av lika beklaglig art, som
da lagstiftaren fann sig föranlåten att ingripa reglerande beträffande vissa
arrenden i Norrland och Dalarne.
Bland de missförhållanden, som vid undersökningen konstaterats, har
kommissionen i främsta rummet framhållit den fortgående minskningen
i arrendetiden för nu ifrågavarande jordbruksarrenden, vilken uppenbarligen
vore en förgripelse mot all jordbruksdrift, samt det dåliga skick, varuti
mångenstädes å arrendegårdarna och torpen byggnaderna, särskilt boningshusen,
befunne sig. Vidare har kommissionen erinrat om att de mindre
arrendatorerna och torparna i allmänhet ålades en betungande arbetsskyldighet
till jordägaren, vilken hindrade dem att ordentligt sköta sitt
jordbruk, samt därjämte ofta taxerades efter för dem synnerligen oförmånliga
och vid jämförelse med priserna i den fria arbetsmarknaden orättvisa
grunder. Slutligen har kommissionen framhållit, att jordens hävd
på de mindre arrendegårdarna i stort sett vore avsevärt sämre än på
gårdar av samma storlek, som sköttes av ägarna själva, ävensom att hos
arrendatorerna merendels förefunnes ringa eller intet intresse för jordförbättringar
och nyodlingar. Därest jordbruket skulle kunna höjas å de
mindre arrendegårdarna och torpen, vilket finge anses vara av stor nationalekonomisk
betydelse, samt den sociala vantrevnad, som allmänt vore
till finnandes inom de beroende arrendators- och torpareklasserna, skulle
kunna undanröjas, har kommissionen funnit det vara en tvingande nödvändighet
att genom en väl avvägd arrendelag bereddes dem något av den
självägande bondens självständighet och trygghet i utövning av sitt yrke
som odlare. Att en sådan lagstiftning uppbures av en allmän opinion inom
den beroende arrendatorsklassen, framginge av de uttalanden i ämnet,
som från arrendatorssammanslutningar och enskilda i olika delar av landet
kommit kommissionen till hända.
Angående huvudgrunderna i det av kommissionen framlagda utkastet
till lag angående vissa jordbruksarrenden må här erinras om följande:
Lagens omfattning.
Enligt utkastet skulle lagen avse hela landet och sålunda för Norrlands
vidkommande ersätta den norrländska arrendelagen. Kommissionen har
härutinnan framhållit, att de missförhållanden, som kommissionen konstaterat,
ingalunda varit mindre framträdande i de sydligare provinserna än
i landets nordligare delar. Antalet bolagsarrenden vore numera till och
med större i mellersta och södra delarna av riket än i Norrland. Vidare
vore de talrika arrendatorerna under fideikommiss och storgods i de förut
nämnda delarna av landet ävenledes i starkt behov av skyddet av en social
arrendelag, vilket även gällde torpareklassen, som där vore särskilt företrädd.
I fråga om lagens omfattning i övrigt har kommissionen framhållit, att
Huvudgrunderna
i kommissionen*
utkast
till lag
angående
vissa jordbruksarrenden.
12
Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.
lagen principiellt borde avse endast sådana jordbruk, som jordägaren på
grund av sitt yrke eller av andra orsaker nödgades hava ständigt upplåtna
på arrende. Sålunda borde lagen först och främst äga tillämpning
å arrende av jord, som vid arrendeavtalets ingående ägdes av bolag eller
ekonomisk förening eller person, vilken icke vore mantalsskriven å fastigheten
eller därmed sambrukad fastighet och uppenbarligen besutte densamma
huvudsakligen för att tillgodogöra sig skogsavkastningen eller eljest
1 spekulationssyfte (s. k. enskilda spekulanter). Vidare skulle under lagen
inbegripas arrende av annan enskild person eller fideikommiss tillhöriga
hemman, hemmansdelar, torp eller andra jordbrukslägenheter, som lydde
under huvudgård. Medan sålunda alla bolag och spekulanter tillhöriga
arrendegårdar skulle falla under lagen, oavsett huruvida de vore att anse
såsom huvudgårdar eller såsom torp och utgårdar, skulle lagens tillämplighet
i fråga om andra enskilda jordägare vara inskränkt till jordbruk av
sist angiven beskaffenhet. Utarrendering av egentliga bondgårdar eller
huvudgårdar under fideikommiss och storgods brukade nämligen merendels
ej vara av permanent art.
Kommissionen har vidare framhållit, att större arrenden, eller s. k.
affärsarrenden givetvis icke borde omfattas av lagen. Vid dylika arrenden
kunde ej arrendatorn anses i förhållande till jordägaren vara i den beroende
ställning, att han icke utan stödet av en särskild lagstiftning
kunde tillvarataga sin rätt. För avskiljande av dessa arrenden har i förslaget
stadgats, att lagen ej skulle äga tillämpning, därest arrendet omfattade
odlad jord till större areal än 25 hektar.
Enligt kommissionens mening borde lagen vidare avse allenast arrende
av jord av den omfattning, att eu arrendator med medelstor familj kunde
hämta sin huvudsakliga bärgning av därå drivet jordbruk. Upplåtelser
av rena arbetarelägenheter borde sålunda ej falla därunder. Då det emellertid
mången gång utan en mera ingående undersökning ej kunde avgöras,
huruvida ett arrende vore av den omfattning, som nu angivits, har kommissionen
ansett praktiska skäl tala för att lagens tillämplighet även
gjordes beroende av en minimiarealgräns. Sålunda har föreslagits, att
lagen ej skulle tillämpas, därest i arrendet icke inginge inrösningsjord
till en vidd av minst 4 hektar eller ock odlad jord till en vidd av minst
2 hektar.
För undanröjande av de olägenheter, som givetvis alltid äro förenade
med att göra en lags tillämplighet beroende av arealgränser, har i förslaget
upptagits bestämmelse om att, därest särskilda omständigheter därtill föranledde,
dispens kunde givas från lagens tillämplighet. Såsom särskild
dispensgrund har angivits, att det arrenderade området till sin beskaffenhet
vore sådant, att därå drivet jordbruk icke lämnade huvudsaklig bärgning
åt en medelstor familj.
Slutligen hava från lagens tillämplighet undantagits arrendeavtal mellan
närmare anförvanter.
Andni luf/utskollets utlåtande Nr SO.
13
Med den omfattning av lagen, som sålunda föreslagits, liar kommissionen
beräknat, att den skulle komma att avse ett antal arrenden, som avsevärt
överstege 30,000.
För övriga arrenden skulle gälla vad om arrende i allmänhet iir stadgat.
Arrendetiden och optionsrätt.
Enligt allmänna arrendelagen är icke någon viss minimitid för arrendeupplåtelse
föreskriven. Sådan tid är däremot stadgad i den norrländska
arrendelagen. Norrlandskommittén hade i detta hänseende föreslagit 20 år.
Sammanjämkningsvis bestämdes tiden av riksdagen till 15 år.
I redogörelsen för kommissionens enquete har framhållits, att synnerligen
olikartade förhållanden råda i fråga om arrendetiden.
I Sydsveriges jordbruksbygder, d. v. s. Malmöhus, Kristianstads, Hallands
och Kalmar lön, varierade sålunda arrendetiderna mellan 10 och 20 år.
Ofta förekommande arrendeperioder vore där 14 och 16 år, allteftersom jordbruket
vore utlagt i 7 eller 8 skift. Arrendator!! vore alltså, genom en pa
så sätt utmätt arrendetid, tillförsäkrad möjligheten att, vid utgången av den
första sju- resp. åttaårsperioden i växelbruket, få begagna sig av under
denna första period inhämtad erfarenhet för en påföljande period. Dock
förekomme i nämnda bygder mer undantagsvis även en arrendetid på 7 a
8 år. Kortare tid vore ovanlig. I Mellansveriges jordbruksbygder, Mälardalen,
Östergötlands och Skaraborgs län vore det däremot sällsynt, att den
i kontraktet bestämda arrendetiden överstege 10 år. I regel uppginge den
till 5—10 år. Men även arrendetider under 5 år vore ej ovanliga. I skogsbygderna
vore arrendetiderna mycket växlande, särskilt med hänsyn till
vilken kategori av jordägare arrendet tillhörde. De ägaregrupper, vilka i
allmänhet tillämpade den längsta arrendeperioden, vore fideikommiss och
större enskilda jordägare, vilka, då det ej vore fråga om upplåtelse av torp,
tillämpade en arrendetid av i regel 5—10 år. Ofta nog stipulerades även
längre arrendetid, särskilt i Sydsverige. För torp, tillhörande sistnämnda
två ägaregrupper, vore arrendetiden däremot mycket växlande. Ej sällan
vore den inskränkt endast till ett år. För arrendegårdar och torp tillhörande
mindre enskilda jordägare plägade i regel ej stipuleras längre tid än 5, högst
10 år. Ovanligt vore dock, att arrendetiden sattes till kortare tid än 5 år.
Bolagen vore den grupp av jordägare, som tillämpade den kortaste arrendetiden.
10-års kontrakt beträffande mindre arrendegårdar eller torp vore
sålunda mycket sällsynta. För arrendegårdarna torde 5-års kontrakt kunna
anses vara de mest gängse, även om ej sällan förekomme kortare tid. För
bolagstorpen växlade tiden mellan 1—5 år. Ettårskontrakt vore sålunda
synnerligen vanliga i Örebro och Värmlands län samt även i vissa trakter
av Västmanlands län.
Såsom orsak till att bolagsarrendena i regel avslutas för så korta tidsperioder,
har i enquéten uppgivits, att bolagsarrendena till sin natur vore
så väsentligt skilda från flertalet övriga slags arrenden. På grund av
den arbetsskyldighet, som vid dessa arrenden merendels ålåge arrendatorn,
bleve bolaget-jordägaren mer beroende av sina arrendatorers arbetsduglighet
och lämplighet i övrigt än andra upplåtare och därför obenäget
att binda sig för längre tid vid en arrendator, som kanske kunde komma
14
Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.
att visa sig olämplig såsom arbetare. Men även lios arrendatorerna å
bolagsjord funnes en bestämd motvilja att för någon längre tid fastlåsa
sig v id arrenden, där deras rörelsefrihet vore så starkt kringskuren.
I enquéten har vidare påpekats, att arrendeavtal på obestämd tid ingalunda
upphört. Vanligt vore också, att jordägare uppläte fastighet på en
i kontraktet bestämd tid med tillägg, att, efter denna tids utgång, avtalet
likväl skulle äga bestånd antingen tills vidare, till dess uppsägning å
någondera sidan skedde, eller också med ett ar i sänder, tills uppsägning
skedde. I båda fallen förefunnes i lika hög grad samma osäkerhet i besittningen.
I båda fallen måste arrendatorn under varje år vara beredd
på att träffas av uppsägning. Mot detta förfarande funnes intet hinder i
den gällande allmänna arrendelagen.
Enligt enquéten hade under de senaste åren icke i allmänhet försports
någon strävan hos jordägaren att vid nya upplåtelser förkorta arrendetiden
inom de trakter, där de egentliga jordbruksarrendena förekomma.
Endast inom Skånelänen hade dylik strävan förmärkts. I de trakter åter,
där jordbruket spelar en mindre framträdande roll och där arrendatorerna
och torparna på den grund i stor utsträckning för jordägarens räkning
utföra industriellt arbete, såsom skogskörningar, kolning o. d., hade det
under de senaste åren blivit mycket vanligt, att vid nya upplåtelser arrendetiden
förkortats. Den under världskriget inträdda starka växlingen i priserna
syntes nämligen i nämnda trakter hava medfört en avgjord obenägenhet
för långa avtalstider. Detta gällde i all synnerhet bolagsarrendena,
vilka ofta nog upplåtits på endast ett år i sänder. Dessa strävanden att
förkorta arrendetiden hade gjort sig gällande ej endast från jordägarens
sida. Även arrendatorerna hade, säges det, varit föga benägna för lång
avtalstid.
Under åberopande av den utredning, som sålunda förebragts, har kommissionen
anfört; De missförhållanden, som trots den allmänna arrendelagens
strävanden i motsatt riktning, faktiskt förekommit i stor utsträckning,
måste givetvis mana till ett allvarligt beaktande. Ett oeftergivligt
villkor för att genom den sociala arrendelagen skulle vinnas vad med denna
lag åsyftades vore, att arrendeperioderna icke bleve för korta. Endast
därest arrendetiden sattes jämförelsevis lång, kunde arrendeförhållandet för
arrendatorn bereda något av den självständighet och trygghet, som vore
utmärkande för den självägande bondens ställning; och endast under denna
förutsättning kunde det förväntas, att han skulle ägna något livligare
intresse för jordbrukets förbättrande och utökande. I likhet med herrar
Wihlborg och Nilsson ansåge kommissionen, att en sådan minimitid, som i
den norrländska arrendelagen för närvarande är föreskriven, vore alldeles
otillräcklig. Emellertid kunde kommissionen icke biträda herrar Wihlborgs
och Nilssons förslag om höjning av denna tid till 30 år. Stora betänkligheter
måste möta mot att fastlåsa arrendeavgiften för en så avsevärd arrendeperiod.
Kontrahenterna måste beredas möjlighet att bättre anpassa legan
Andra lagutskottets utlåtande Nr -di. 15
efter växlande konjunkturer. Detta mål trodde kommissionen skulle vinnas,
om minimiarrendetiden liksom för närvarande i den norrländska arrendelagen
bestämdes till femton år samt arrendatorn»därjämte tillförsäkrades
vid varje arrendeperiods utgång optionsrätt varje gång för ytterligare
femton år. Vid varje arrendeperiods utgång kunde då reglering av arrendeavgiften
äga rum. Och genom en sådan anordning tillförsäkrades arrendatorerna
ett slags tryggad besittningsrätt, vilken endast kunde rubbas under
vissa förutsättningar. Kommissionen har i enlighet härmed föreslagit följande:
Upplåtelse på arrende skulle ske för viss tid, ej understigande 15
år eller ock för arrendatorns livstid. Vid arrendetidens slut skulle arrendatorn
äga rätt till förnyat arrende för en tid av 15 år, för så vitt han ej i
märklig mån åsidosatt vad honom ålegat i fråga om fastighetens hävd och
underhåll eller det på grund av särskilda förhållanden skulle medföra
avsevärt men för jordägaren att hava fastigheten fortfarande upplåten på
arrende. Hade arrendatorn avlidit under arrendetiden, skulle hans barn
eller adoptivbarn eller make till sådan äga optionsrätt, för så vitt arrendeavtalet
ej för sådant fall innefattade annat förbehåll samt jordägaren skäligen
kunde åtnöjas med honom. Optionsrätten skulle inträda automatiskt.
Ville ej arrendatorn begagna sig av denna rätt, skulle han inom viss tid
före arrendets upphörande tillsäga jordägaren därom. Förmenade jordägaren
åter, att arrendatorn ej vore berättigad till förnyat arrende, ålåge
det denne att inom samma tid giva det arrendatorn till känna samt för
det fall att överenskommelse ej kunde träffas inom viss tid hänskjuta
frågan till avgörande av skiljemän, såsom i 2 kap. 8 § allmänna nyttjanderättslagen
sägs. I huvudsak samma procedur skulle iakttagas, om någondera
av kontrahenterna påkallade ändring av arrendevillkoren. Härvid är
dock att märka, att det föreslagits, att av arrendatorn verkställda förbättringar
å fastigheten ej finge föranleda någon förhöjning av arrendeavgiften.
Såsom ekvivalent mot optionsrätten har kommissionen tänkt sig, att jordägaren
skulle vara berättigad att påfordra, att arrendejordbruket bleve
avlöst.
Om optionsrättens betydelse för jordägaren har kommissionen vidare
anfört:
»Kommissionen vill framhålla, att det här är fråga allenast om sådana
fastigheter, vilka av jordägaren avses att ständigt utarrenderas. För den
grupp av jordägare, vilken med den sociala arrendelagen avses, torde sålunda
olägenheten av att arrendatorn tillförsäkras optionsrätt ej bliva så särskilt
framträdande. Vansköter arrendatorn jordbruket eller medför det avsevärt
men för jordägaren att hava fastigheten fortfarande upplåten på arrende,
äger jordägaren vid arrendeperiodens slut återtaga fastigheten. Härtill kommer
den rätt till uppsägning även under arrendetiden, som redan i allmänna
arrendelagen och i den norrländska arrendelagen finnes stadgad och som i
förevarande förslag bibehållits. Undersökningen angående verkningarna av
den norrländska arrendelagen har visat, att de betänkligheter, som av jordägaren
framförts mot en längre lagstadgad arrendetid, icke visat sig vara
särskilt bärande. Slutligen vill kommissionen erinra om att optionsrätt redan
16
Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.
finnes vid arrende av kronans jord. Då de arrendeupplåtelser, varom här är
fråga, liksom kronans äro stadigvarande, synes allt tala för att nu ifrågavarande
upplåtelser förlänas samma stabilitet, som redan tillförsäkrats kronans
arrenden.»
I detta sammanhang må slutligen nämnas, att enligt utkastet arrendatorn
erhållit en ovillkorlig rätt att överlåta arrendet å annan, med vilken
jordägaren skäligen kan åtnöja».
Arrendeavtalets förenande med arbetsskyldighet.
Enligt såväl den allmänna arrendelagen som den norrländska arrendelagen
kan legan utgöras med penningar, naturaalster eller arbete eller
medelst en kombination av dessa alternativ.
Utav kommissionens enquéte framgår, att i fråga om mindre arrendegårdar
och torp endast sällan förekommer, att legan utgöres enbart med
penningar. Däremot förekommer i mycket stor utsträckning, att legan
utgöres enbart med dagsverken. Särskilt i fråga om de talrika små torp
och lägenheter, som finnas i Smålandslänen och angränsande län, är detta
betalningssätt synnerligen vanligt. Med undantag för Skånelänen, inom
vilka torp äro mera sällsynta, förekomma torparrenden, för vilka legan
utgöres enbart i dagsverken, ganska talrikt jämväl i de egentliga jordbruksbygderna
i södra och mellersta Sverige, i regel dock endast vid de
större gårdarna. Att arrendet betalas enbart med annat arbete än dagsverken,
är mycket ovanligt. Den utan jämförelse vanligaste formen för
legans utgörande är en kombination av penningar och dagsverken eller
annat arbete (ackordsarbete). Denna betalningsform gäller i regel för alla
större och medelstora torp, vare sig de lyda under bolag eller enskild jordägare,
men tillämpas i en mycket stor utsträckning även beträffande sådana
jordarrenden, som icke äro av torpnatur, särskilt när jordägaren är bolag.
I avtalen om dessa arrendebruk åläggas arrendatorerna vanligen en mycket
omfattande arbetsskyldighet till jordägaren dels i form av dagsverken,
bestående i jordbruks- eller skogsarbete, dels i form av ackordsarbete, såsom
kolning, skogsavverkning, vedhuggning, körning o. d. Såväl torparna
under de större jorddomänerna som bolagsarrendatorerna erhålla ofta nog
kontant ersättning för samtliga av dem utförda dagsverken eller ackordsarbeten.
Särskilt gäller detta å de smärre bolagsarrenden, där arrendator!!
året runt är arbetsskyldig hos jordägaren. Den kontanta ersättning, som
arrendatorn erhåller för samtliga eller visst antal av honom utförda dagsverken
resp. ackordsarbeten, är understundom bestämd i kontraktet.
Vanligare är emellertid, att denna ersättning angives i ett särskilt till
kontraktet fogat arbetsavtal resp. prislista.
Av utredningen angående verkningarna av den norrländska vanhävdslagstiftningen
framgår, att inom området för sagda lags giltighet legan i
allmänhet bestämmes att utgå endast i penningar.
Andra lagutskottets utlåtande Nr dt).
17
Det sätt för legans utgivande, som sålunda praktiserats, har enligt kommissionens
utredning skapat missförhållanden av olika art. Sålunda har
denna visat, att allmänna arrendelagens förbud mot att i arrendeavtal
stadgas skyldighet för arrendatorn att utöver fastställt antal dagsverken
på tillsägelse av jordägaren utgöra sådana i mycket stor utsträckning blivit
åsidosatt. Särskilt gäller detta bolagsarrendena och åtskilliga godsägares
arrendebruk. I avtalet om dylika arrenden hava ofta nog funnits intagna
bestämmelser, som givit jordägaren möjlighet att ålägga arrendatorn eu
till sin omfattning helt och hållet obestämd arbetsskyldighet.
I enquéten framställd fråga, huruvida dagsverken eller annan arbetsskyldighet
uttagits på sådant sätt eller å sådan tid, att arrendatorn hindrats
att ordentligt sköta sitt jordbruk, har besvarats mycket olika. De
svar, som avgivits av medlemmar av arrendatorsklassen, hava i de flesta
fall gått i jakande riktning. För dem hade dagsverkena för jordägarens
räkning ofta nog kommit mycket olägligt, särskilt i sånings- eller skördetider,
då tvånget att avstå arbetskraft åt jordägaren kanske förorsakat
arrendatorns jordbruk ett svårt avbräck.
I redogörelsen för enquéten har vidare framhållits, att arbetsskyldiglieten
i regel taxerades efter mycket låga och för vederbörande arrendator
synnerligen ogynnsamma beräkningsgrunder. I en kommun inom Uppsala
län med uteslutande fideikommissarrenden erlade sålunda de arrendatorer,
som betalade enbart penninglega, 18, 20 eller 40 kronor per hektar, medan
de arrendatorer, vilkas arrende helt och hållet utgjordes genom arbetsprestationer,
fingo göra så många dagsverken, att värdet därav efter i
orten gällande arbetspriser motsvarade 140 kronor per hektar. Detta
vore icke något enastående fall utan tvärtom synnerligen typiskt för frågan
om uppskattningen av arrendedagsverkena. Även ersättningen för
överdagsverken eller annat arbete, som utfördes utöver den egentliga
legan, motsvarade ofta’ icke det i orten gällande fria arbetspriset. Särskilt
vore de talrika arrendatorerna under industribolagen och de enskilda
industriidkarna i skogsbygden avsevärt underbetalda. Från arrendatorshåll
hade sålunda uppgivits, att de priser, som av bolagen betalades till deras arrendatorer
för överdagsverken eller ackordsarbeten, med ända till 50 å 100
procent understege de gällande fria arbetspriserna.
Beträffande de önskemål, som från arrendatorsklassen uttalats i förevarande
fråga, heter det i redogörelsen för enquéten:
»Av de yttranden, som avgivits av representanter för arrendatorsklassen,
framgår med all tydlighet, att det bland arrendatorerna råder en bestämd
opinion mot det nuvarande systemet i fråga om dem åliggande arbetsskyldighet,
vare sig denna består i dagsverken eller ackordsarbete, och att arrendatorerna
förty hysa en allmän önskan, att arbetsskyldiglieten skall försvinna
eller, därest detta ej låter sig göra, omläggas enligt andra grunder än de
nu i regel tillämpade.
Detta missnöje med arbetsskyldiglieten förorsakas, framhålles det, främst
på grund av den undervärdering sagda prestation i regel är underkastad
Bihang till riksdagens protokoll 1924. 9 samt. 2 avd. 32 höft, (Nr 36.) 2
18
Ändra lagutskottets utlåtande Nr 36.
från jordägarens sida, i jämförelse med när legan betalas med kontant
arrende. Där jordlegan utgår med arbetsskyldighet, innebär den därför en
mycket svår orättvisa. Skall legan gäldas med dagsverken eller annan
arbetsskyldighet, bör legan på den grund ändock fastställas till ett visst
penningebelopp, vilket sedan av arrendatorn erlägges i form av arbete, värderat
efter det i orten gängse fria arbetspriset.
En dylik omvärdering av arbetsskyldigheten är emellertid icke den bästa
lösningen av frågan om arbetsskyldigheten — helst se arrendatorerna, många
av dem kräva det med bestämdhet, att det slags jordlega, som består i arbetsskyldighet,
icke. alls må förekomma. Bortsett från de stora ekonomiska
orättvisor, som i regel arbetsskyldigheten medför, innebär denna nämligen
andra svåra olägenheter för arrendatorn. Ofta nog måste han, för att åt
jordägaren fullgöra av denne fordrade dagsverken eller andra arbeten, låta
nödiga arbeten å arrendebruket ligga nere, vilket ej endast förorsakar svårt
ekonomiskt avbräck för arrendatorn, utan även i många fall har till följd,
att hans intresse för arrendebruket slappas.
Här ifrågavarande arbetsskyldighet är vidare, framhålles det, icke överensstämmande
med tidens krav. Var och en må hava frihet att själv råda
över sig och sin arbetskraft. Arrendatorn må därför äga rätt att i första
hand sörja för sitt eget arrendebruk, vill han därjämte arbeta åt andra, må
han äga att avtala därom med arbetsgivaren på samma sätt och på samma
villkor som andra arbetare.
I de fall arbetsskyldigheten är av större omfattning, föder den hos arrendatorerna
en känsla av tvång och bundenhet, vilket ej är till gagn för det
sätt, på vilket arbetsskyldigheten fullgöres. Ohåga och brist på arbetsglädje
karakterisera ofta nog i hög grad arrendatorernas arbete åt jordägaren.
Detta är ej till fördel för arbetsresultatet, det bidrager ej heller till ett gott
förhållande mellan jordägaren och arrendatorerna. Arbetsskyldigheten är
därför ofta roten till missnöje och tvistemål mellan jordägare och arrendatorer.
»
Från jordägarnas sida har däremot framhållits, att arrendets utgörande
medelst arbetsskyldighet vore en för såväl jordägare som arrendatorer
mycket lämplig form för legans erläggande. Det'' vore för jordägaren av
stort värde att kunna påräkna den jämna och säkra tillgång på arbetskraft,
som erbjödes i underlydande jordbrukskunniga arrendatorers arbetsskyldighet.
För arrendatorerna och särskilt torparna vore det jämväl
fördelaktigt att få erlägga arrendet i form av dagsverken. De ifrågavarande
jordbruken vore nämligen ofta nog så små, att de icke gåve något
till avsalu för brukaren, varför det icke alltid skulle ställa sig så lätt
för honom att betala ett kontant arrende.
Kommissionen har ansett, att den bästa lösningen av detta spörsmål
vore att helt förbjuda, att ett arrendeavtal sammankopplades med ett
arbetsavtal. Legan skulle sålunda enligt förslaget få bestämmas allenast
i penningar eller naturaalster. Såsom ytterligare skäl härtill har kommissionen
anfört, att båda parterna givetvis komme att bliva föga benägna
att för så lång tid som den föreslagna minimiarrendetiden ingå på avtal
av sådan innebörd. Oavsett att svårigheter alltid måste möta för bestämmandet
av arbetslönen för en så lång tidsperiod som femton år, ställde
Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.
19
sig även andra omständigheter hindrande för sådana avtals ingående.
Sådana omständigheter voro från jordägarnas sida omöjligheten att på
förhand fixera arbetsbehovet för en längre tid och från arrendatorernas
sida en naturlig motvilja mot att för hela arrendeperioden fastlåsa arbetskraften
vid en viss arbetsgivare.
Att genom denna anordning jordbruk eller skogsbruk, som vore beroende
av arrendatorernas arbetskraft, skulle i mera avsevärd mån röna inflytande,
har kommissionen ej ansett kunna med fog befaras. Hinder förefunnes ej,
att jordägaren vid sidan av arrendeavtalet och oberoende av detta avslutade
ett arbetsavtal med arrendatorn. Utredningen angående verkningarna
av den norrländska vanhävdslagstiftningen hade även visat, att
skogsbrukets behov av arbetskraft blivit i de trakter, som berördes av
denna lagstiftning, fullt tillgodosett, ehuru genom densamma skogsarbetsavtals
intagande i arrendekontraktet blivit de facto omöjliggjort. Man
finge ihågkomma, att det här vore fråga om en grupp arrendatorer, vilka
merendels icke kunde erhålla sin fulla bärgning av det av dem drivna
jordbruket utan vilka för sin och sin familjs utkomst voro hänvisade till
biförtjänster av olika slag. Frågan om åt vilka arbetsgivare arrendatorerna
skulle ägna sin arbetskraft, vore då närmast beroende på det pris, som
bjödes. Då detta pris icke kunde ställa sig nämnvärt olika för olika jordägare
i samma trakt, kunde det förutsättas, att en jordägare icke behövde
räkna med, att hans egen arrendator annat än i undantagsfall skulle söka
sig arbetsförtjänst hos någon annan. Det stode visserligen arrendatorn
fritt att så göra, men detta oaktat vore det tydligt, att, då tillfälle till
arbete funnes hos jordägaren själv, det för arrendatorn skulle ställa sig
förmånligare att använda sig härav än att söka arbete hos någon, med
vilken han eljest icke hade något att skaffa. Det läge nära till hands att
antaga, att en jordägare, som åtnjöte förmånen att kunna stadigt påräkna
sina arrendatorers arbetskraft, även om något bindande tvång i detta
hänseende icke förelåge, å sin sida skulle visa större förståelse för sådana
krav från arrendatorernas sida, som direkt sammanhängde med arrendeförhållandet.
Det läge sålunda otvivelaktigt i arrendatorernas eget intresse
att vid sökandet av arbete icke förbigå den, vilkens jord de brukade, och
någon anledning att antaga, att de icke i regel skulle komma att handla
i enlighet med detta intresse, förefunnes icke.
Skyldigheten att hygga och underhålla åbyggnader.
I den allmänna arrendelagen finnas inga bestämmelser om nybyggnadsskyldighet
i annat fall än då under arrendetiden byggnad utan arrendatorns
vållande förstörts genom vådeld eller annan olyckshändelse, i vilket fall
det åligger jordägaren att verkställa ny- eller ombyggnad. Underhållet
av åbyggnaderna åligger det arrendatorn att ombesörja.
Den norrländska arrendelagen ålägger däremot, såsom förut nämnts, jord -
20 Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.
ägaren icke blott all nybyggnadsskyldighet utan även alla större reparationer.
I redogörelsen för kommissionens enquéte har påvisats, att stora olikheter
råda inom mellersta och södra delarna av landet i fråga om byggnadsoch
underhållsskyldigheten av till arrendet hörande åbyggnader. Härom
har anförts följande:
Alla olika grader av byggnads- och underhållsskyldighet funnos representerade,
ifrån, å ena sidan, att arrendatorn tillförbundes ej endast all
underhållsskyldighet av till honom upplåtna byggnader utan även skyldighet
att ombesörja uppförandet av nya byggnader, till, å andra sidan, att
jordägaren iklädde sig alla skyldigheter av här förevarande slag. I fråga
om de fideikommiss och större enskilda jordägare tillhöriga arrendebruk,
som upplätes på någon längre tid, ålåge sålunda ofta arrendatorn att, i den
mån åbyggnaderna behövde ersättas eller utvidgas, själv bekosta alla nybyggnadsarbeten.
I kontrakten funnes understundom förelagt arrendatorn
att inom en viss tid, ett eller flera år, låta nybygga vissa hus å arrendegården.
Virket bekostades dock av jordägaren. Funnes tillgång till sådant
inom arrendehemmanet eller å andra närliggande, jordägaren tillhörande
skogstillgångar, ägde arrendator att själv avverka för ändamålet av jordägaren
anvisat, på rot stående virke. Vanligen inskränkte sig emellertid
ej jordägarens bidrag till för nybyggnaden åtgående timmer, utan detta omfattade
även annat erforderligt material. Någon gång sträckte sig jordägarens
deltagande i nybyggnaden även därtill, att han bekostade uppförandet
av husen, varvid arrendatorn likväl hade att biträda med körslor
och handräckning. Ej sällan skulle emellertid jordägarens på nybyggnaderna
nedlagda kostnader antingen amorteras eller förräntas av arrendatorn.
I fråga om underhållsskyldighet beträffande husen gällde i stort sett
samma förhållanden som beträffande nybyggnadsskyldigheten. Därest jordägaren
icke deltoge i kostnaderna för nybyggnader på annat sätt, än att
han tillsläppte virket, deltoge han sålunda ej heller i underhållsskyldigheten
på annat sätt, än att han tillhandahölle för underhållet behövligt virke.
Att jordägaren åtoge sig all underhållsskyldighet beträffande husen förekomme
även. Detta gällde dock endast i sådana fall, då upplåtelsen huvudsakligen
omfattade endast bostadslägenhet, d. v. s. i fråga om dagtorpare,
andra småtorpare och arbetare, åt vilka upplåtits en bostad med något tillhörande
mindre jordområde.
I fråga om åbyggnadernas beskaffenhet å arrendegårderna har i redogörelsen
för enquéten anförts följande:
Åbyggnadernas beskaffenhet å smärre arrendegårdar vore i allmänhet icke
tillfredsställande. Manbyggnaden vore i regel mycket trång och bristfällig
och motsvarade ingalunda nutidens anspråk i fråga om trevnad och hygien.
Den befunne sig i regel i samma skick som då den uppfördes för flera mansåldrar
sedan. Trångboddhet med därav åtföljande social och hygienisk otrevnad
och våda vore ofta nog ett karakteristiskt drag för bostäderna å de
mindre arrendegårdarna. Härtill komme, att byggnaderna ej sällan gåves
mycket litet, ja understundom intet underhåll, utan finge förfalla mer och
mer. Endast de svåraste bristerna botades till nöds. Vad nu anförts om
bostadsförhållandena å de mindre arrendegårdarna gällde främst skogsbygderna,
d. v. s. flertalet skogsarrenden. Men mångenstädes å slättbygderna
Andra lagutskottets utlåtande Nr do.
21
vore förhållandena icke avsevärt bättre. Bostadsförhållandena å de mindre
arrendegårdarna vore utan tvivel en av de minst tilltalande sidorna av det
nuvarande arrendesystemet. Ekonomibyggnaderna vore, ehuru gamla och
inrättade efter numera föråldrade byggnadssätt, icke i samma grad otillfredsställande
och förfallna som manbyggnaderna. Det syntes, som om arrendatorn
skulle med mera intresse ägna sig åt ekonomibyggnadernas än åt bostadshusens
underhåll.
För avhjälpande av nu angivna missförhållanden har kommissionen föreslagit,
att jordägaren skulle vara skyldig att vid arrendatorns tilltriide av
fastigheten tillhandahålla honom för jordbrukets bedrivande nödiga byggnader
i ett efter ortens förhållande behörigt skick ävensom, där under arrendetiden
nödigt hus tarvade ombyggnad, verkställa sådan. Att fortfarande lita
till den fria överenskommelsens väg har kommissionen icke ansett kunna
ifrågakomma. Såsom förut framhållits saknades vid de arrenden, varom i
denna lag vore fråga, eu nödvändig betingelse för att genom det fria avtalet
rättelse skulle kunna erhållas, nämligen likställighet mellan de kontraherande
parterna. Vid ifrågavarande arrenden vore arrendatorn ej i den ställning
gentemot den mäktige jordägaren, att han utan lagens stöd kunde betinga
sig vad rätt och billighet krävde. Vidare vore att märka, att hos de jordägare,
varom här vore fråga, ej alltid vore tillfinnandes något intresse för
deras arrendebruk, som kunde förmå dem att ej ställa sig avvisande mot
arrendatorernas anspråk på bidrag till gammal byggnads ersättande med ny.
Flertalet arrendatorer vore ej heller i den ekonomiska situation, att de själva
kunde bekosta sådant byggnadsföretag.
För den händelse att jordägaren skulle eftersätta sin byggnadsskyldighet,
har föreslagits enahanda påföljd, som för närvarande gäller enligt den norrländska
arrendelagen. Arrendatorn skulle sålunda äga att efter syn utföra
arbetet i jordägarens ställe och, sedan det godkänts vid ny syn, utsöka kostnaden
av jordägaren. Dessutom tillkomme arrendatorn rätt att uppsäga
arrendet och utfå skadestånd för den tid fastigheten varit bristfällig.
Underhållet av byggnaderna skulle enligt förslaget ligga helt och hållet å
arrendatorn.
Rätt till nyodling.
Enligt allmänna arrendelagen är arrendatorns rätt att verkställa nyodling
beroende å vad mellan parterna är avtalat.
I den norrländska arrendelagen är arrendatorn däremot tillförsäkrad en
ovillkorlig rätt att nyodla å den arrenderade fastigheten. Endast i det fall
att å marken finnes ståndskog eller växtligt ungskogsbestånd är hans rätt
att nyodla beroende av jordägarens tillstånd.
I kommissionens enquéte har framhållits, att frågan om rätt för arrendator
att verkställa nyodling syntes, vad anginge södra och mellersta Sverige, äga
föga aktualitet, då där merendels ej gåves större odlingsmöjligheter. Men
även där tillgång till odlingsmark funnes, vore intresset hos arrendatorerna
22
Andra lagutskottets utlåtande ''Nr 36.
för nyodling ringa. I dessa förhållanden hade man möjligen att söka förklaringsgrunden
till att man så sällan i arrendekontrakten anträffade några
bestämmelser, som reglerade arrendatorernas rätt till nyodling. De större
jordägarnas avtal upptoge dock, i de fall avtalen gällde arrenden i skogsbygderna,
oftast bestämmelser om arrendatorernas rätt att nyodla. Endast i
ett eller annat undantagsfall vore nyodling arrendatorn uttryckligen förbjuden.
Å andra sidan Ange i regel ingen nyodling företagas utan jordägarens
tillåtelse. Att dylik tillåtelse uppställdes som ett första villkor,
berodde givetvis därpå, att jordägaren ville förebygga, att ingen skogbärande
eller för skogskultur lämpligare mark toges i anspråk för odling. För ifrågavarande
jordägare komme nämligen skogsintressena i första hand. De
ingångna meddelandena hade endast mycket sparsamt givit upplysningar om,
huruvida jordägarna i allmänhet meddelade av arrendatorerna sökt tillstånd
att nyodla. Enligt uttalande från arrendatorshåll syntes åtminstone ett av
de största bolagen i Bergslagen i regel icke lämna dylikt tillstånd.
I överensstämmelse med den norrländska arrendelagen har kommissionen
i sitt förslag upptagit en bestämmelse om ovillkorlig rätt för arrendator att
nyodla å det arrenderade området, dock ej utan jordägarens medgivande å
mark, därå funnes ståndskog eller växtligt nyodlingsbestånd.
Emellertid har kommissionen även föreslagit en utvidgning av denna rätt.
Kommissionen har anfört härom:
»Att den rätt till nyodling, som i den norrländska arrendelagen tillförsäkrats
arrendatorerna, icke haft till följd någon nyodling i större omfattning
å de hemman, som berörts av arrendelagen, har den av herrar Wihlborg
och Nilsson verkställda undersökningen visat. Såsom en väsentligt bidragande
orsak till detta i allo beklagliga förhållande framliålles i undersökningen
det bristande intresset hos jordägarna för nyodling. Att sålunda
den av reservanter inom norrlandskommittén och motionärer inom riksdagen
uttalade farhågan, att de lagens bestämmelser, som avsåge att uppmuntra
odlingsintresset hos arrendatorerna, skulle göras betydelselösa därigenom att
blott vissa ägor eller blott de odlade ägorna skulle komma att utarrenderas,
icke visat sig sakna reell grund, torde få anses såsom visst. Vid resa, som
två av kommissionens ledamöter företagit i Norrland, har detta ock bekräftats.
Fall hava iakttagits, där i omedelbar anslutning till utarrenderad inägojord
funnits stora vidder av den bästa odlingsmark. Vid förfrågan hos
arrendatorerna om anledningen till att denna ej uppodlats, har svaret i regel
varit, att arrendet avsett allenast inägojorden och att jordägaren, vilken i de
kända fallen varit ett bolag, enständigt vägrat att upplåta mera av hemmanet.
Hos arrendatorerna ha däremot försports den livligaste önskan att
få uppodla områdena. Att sådana fall icke äro alltför sällsynta, torde man
vara berättigad antaga».
För förhindrande av dylika missförhållanden har kommissionen föreslagit,
att om den arrenderade jorden utgör allenast visst område av en jordägaren
tillhörig fastighet, arrendatorn skulle äga, därest skriftlig överenskommelse
därom ej kunde träffas med jordägaren, hos jordkommittén söka tillstånd
att få till odling intaga till fastigheten hörande mark, som icke omfattades
23
Andra lagutskottets utlåtande Nr Sfi.
av arrendet. Funne jordkommittén, att arrendatorn å den arrenderade jorden
utfört den nyodling oeli jordförbättring, som skäligen kunde komma i
fråga, samt att han vid hävdat sin jord, ägde jordkommittén meddela honom
tillstånd att till odling intaga därtill lämplig mark, dock ej i större utsträckning
än som med hänsyn till storleken av det utav arrendatorn idkade
jordbruket och omfattningen av den till fastigheten hörande mark, som,
ehuru odlingsbar, ej blivit odlad, kunde anses skälig. Av jordägaren anvisad
mark skulle, därest den med hänsyn till sin beskaffenhet och belägenhet
kunde med samma fördel av arrendatorn uppodlas och brukas som
annan ifrågasatt mark, vid tillståndets meddelande i första hand tagas i anspråk.
Tillståndet finge ej avse mark, därå funnes ståndskog eller växtlig
ungskog, eller mark, som kunde erfordras till tomt, gata, väg, upplagsplats
eller dylika ändamål, ej heller mark, som redan vore till annan upplåten
för brukande eller med hänsyn till belägenheten lämpligen kunde brukas
tillsammans med annat å fastigheten idkat jordbruk. Mark, som arrendator
jämlikt jordägarens skriftliga medgivande eller jordkommitténs tillstånd intagit
till odling, skulle i alla avseenden anses inbegripen i arrendet med
skyldighet för arrendatorn att till jordägaren utgiva den lega, som med
hänsyn till markens beskaffenhet vid tiden för arrendator^ övertagande av
densamma kunde anses skälig. Beloppet av legan skulle vid meningsskiljaktighet
bestämmas av skiljemän enligt 2 kap. 8 § allmänna nyttjanderättslagen.
Rätt till ersättning för nyodling och annan jordförbättring.
Enligt allmänna arrendelagen är arrendatorn endast i ett fall berättigad
till ersättning för av honom verkställda jordförbättringar å den arrenderade
fastigheten. Låter arrendatorn efter plan, som uppgjorts av statens lantbruksingenjör
eller blivit av jordägaren godkänd, å fastigheten verkställa
täckdikning med användande av tegelrör, är jordägaren pliktig att, sedan
arbetet blivit behörigen utfört, till arrendatorn utgiva ersättning för så stor
del av kostnaden, som motsvarar värdet av rören.
I den norrländska arrendelagen stadgas däremot, såsom av det föregående
framgår, rätt för arrendatorn till ersättning för jordförbättringar ävensom
under vissa betingelser för nyodling.
I redogörelsen för kommissionens enquéte har framhållits, att ersättning
för nyodling i allmänhet ej utgår till arrendatorn. Såsom bidrag till jordförbättringar
har arrendatorn understundom erhållit viss kvantitet kalk av
jordägaren. Andra bidrag till arrendatorn för jordförbättringar hade sällan
förekommit.
Under hänvisning härtill har kommissionen anfört:
En uppryckning av de jordbruk, som ifrågavarande lagstiftning avsåge,
torde från det allmännas synpunkt vara icke blott i allra högsta grad önskvärd
utan jämväl av behovet oundgängligen påkallad. Man finge ihåg
-
24
Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.
komma, att jordägarna i de fall, varom här vore fråga, ofta hade föga eller
intet intresse för nyodlingar och jordförbättringar. Från deras sida torde
man därför ej utan i undantagsfall kunna påräkna något initiativ. Ville
man åstadkomma en uppryckning av jordbruket å dessa arrendegårdar, vore
det därför nödvändigt, att större intresse för nyodling och jordförbättringar
skapades hos dem, som brukade jorden. Men detta kunde enligt kommissionens
mening ej ske utan att bolagsarrendatorn eller torparen erhölle lagstadgad
rätt till ersättning för nyodling och jordförbättring, när han avträdde
arrendet. En sådan ersättningsskyldighet kunde icke heller från jordägarens
synpunkt vara särskilt obillig. Jordens uppodling och förbättrande
komme ju i sista hand honom till godo. Vidare vore att märka, att de
jordägare, som förevarande lagstiftning avsåge, i allmänhet befunne sig i
den ekonomiska situation, att de merendels till beloppet ringa kapitalutlågg,
varom det i regel kunde bliva fråga, ej kunde för dem vara av någon
nämnvärd betydelse. Slutligen ville kommissionen erinra om, att bestämmelsen
så avfattats, att jordägaren ej kunde bliva tvingad att betala annan
ersättning än den, för vilken han hade full valuta.
Kommissionen har sålunda i huvudsaklig överensstämmelse med den norrländska
arrendelagen föreslagit, att, därest arrendatorn genom nyodling eller
annan jordförbättring än sådan, som avser bättrande av brister, på ett varaktigt
sätt ökat fastighetens värde, han skulle vid arrendets avträdande vara
berättigad till ersättning därför av jordägaren. Ersättning för nyodling
skulle dock ej utgå med mindre arrendatorn före dess företagande hos jordägaren
anmält sin avsikt att odla samt därvid angivit platsen och de ungefärliga
gränserna för det tillämnade odlingsområdet. För nyodling, som
skett utom det arrenderade området, skulle ersättning allenast utgå, därest
arrendatorn erhållit jordägarens samtycke eller jordkommissionens tillstånd
till odlingen. Ersättningen skulle beräknas efter det ökade värde fastigheten
till följd av nyodlingen eller jordförbättringen kunde anses äga, då
den avträddes. Den skulle dock ej få överstiga den kostnad, som varit
nödig för arbetets utförande.
Rätt till husbehovsskog.
Enligt allmänna arrendelagen äger arrendatorn icke i annan mån än
arrendeavtalet bestämmer nyttja fastighetens skog.
Den norrländska arrendelagen tillförsäkrar däremot arrendatorn en ovillkorlig
rätt till husbehovsskog.
I redogörelsen för kommissionens enquéte har framhållits, att frågan
om arrendatorns rätt till husbehovsskog ställer sig väsentligt olika i skilda
delar av landet. Där skogstillgång helt saknades eller där den ej vore tillräcklig
för husbehov, syntes arrendatorerna sålunda i regel själva få anskaffa
och bekosta nödigt husbehovsvirke. I trakter med rikare tillgång på skog
torde arrendatorerna såsom regel i kontrakten tillförsäkras rätt till vedbrand
och virke till husbehov. Sålunda vore i skogstrakterna arrendatorerna i
allmänhet berättigade att, även om skog ej funnes å det arrenderade om
-
Avdra lagutskottets utlåtande Nr 36.
25
rådet, taga vindfällen eller torr skoj,'', ris, avfallsvirke, stubbar eller dylikt
till sitt husbehov å annan jordägaren tillhörig skogbärande mark.
Vad sålunda flerstädes redan på grund av sedvana praktiserats, har kommissionen
ansett böra lagfästas. Kommissionen har därför i huvudsaklig
överensstämmelse med den norrländska arrendelagen föreslagit, att, därest
å den arrenderade jorden funnes skog av därtill lämplig beskaffenhet,
arrendatorn skulle i den mån det överensstämde med ortens sed vara berättigad
att efter anvisning taga erforderligt bränsle och virke till underhåll
av fastighetens åbyggnader ävensom till nödiga hägnader, hässjor och
täckdikning samt nödiga redskap.
Då hos bolagen förefunnes en viss benägenhet att utarrendera endast
inägojorden på deras hemman och fullständigt undantaga skogsmarken,
har kommissionen i likhet med vad nu gäller enligt den norrländska
arrendelagen föreslagit att, om tillräcklig skog för fyllande av arrendatorns
husbehov icke funnes å det upplåtna området, arrendatorn skulle
äga rätt att, därest sådan funnes å annan del av den fastighet, vartill det
upplåtna området hörde, få sitt behov fyllt därifrån.
Bestämmelsen har slutligen modifierats sålunda, att genom den arrendatorn
tillförsäkrade rätten till husbehovsskog jordägaren icke finge hindras
att taga det bränsle och virke, som erfordrades för hans eget jordbruk, eller
arrendator av annat under fastigheten lydande jordbruk tillskyndas intrång
i honom tillkommande rätt till husbehovsskog.
1lätt till bete.
I redogörelsen för kommissionens enquéte har framhållits, att de större
jordägarna i de flesta fall medgiva sina arrendatorer rätt till bete å skogsoch
utmarker, därvid dock understundom vissa inskränkningar göras i
skogsvårdssyfte.
Under hänvisning till den norrländska arrendelagens bestämmelser i
förevarande hänseende har kommissionen anfört:
Det kunde icke förnekas, att tillgång till erforderligt skogsbete vore oumbärligt
för det norrländska jordbruket. Då i Norrland flertalet av de arrenden,
varom nu vore fråga, endast omfattade hemmanens inägor, kunde arrendatorerna
i regel icke erhålla nödigt bete för sina kreatur å de upplåtna områdena.
Vad som erhölles på inägorna behövdes nämligen i allmänhet till
vinterfoder. Då vidare skogstrakterna i Norrland merendels vore ohägnade,
vore de enligt gällande stängselförordning att anse såsom upplåtna till gemensamt
bete. De självägande bönderna kunde sålunda ej förhindras att utsläppa
sina kreatur på bete å dem. Det vore vid sådant förhållande orimligt,
om arrendatorerna skulle kunna betagas en för jordbrukets bedrivande
oundgängligen nödvändig rätt till bete å dessa marker, där alla grannar finge
fritt föra ut sin talrika kreatursstock till betning. Det borde sålunda icke
kunna ifrågakomma, annat än att omförmälda bestämmelse borde bibehållas
för Norrlands vidkommande. Vad övriga delar av landet anginge, vore förhållandena
mångenstädes alldeles likartade.
26
Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.
Av dessa grunder har kommissionen i huvudsaklig överensstämmelse
med den norrländska arrendelagen upptagit bestämmelse om att, därest å
den arrenderade jorden ej funnes erforderligt bete för de hästar och nötkreatur,
som kunde vinterfödas därå, och därest denna jord utgjorde allenast
visst område av en jordägaren tillhörig fastighet, arrendatorn skulle, för
såvitt och i den mån det överensstämde med ortens sed, vara berättigad
till ncdigt bete jämväl å annan till fastigheten hörande mark, som lämpade
sig till betesmark. Liksom i fråga om arrendators rätt till husbehovsskog
har kommissionen föreslagit beträffande mulbetesrätten, att sådan ej skulle
tillkomma arrendatorn i vidare utsträckning än som kunde ske utan att
jordägaren eller annan arrendator å fastigheten tillskyndades oskäligt intrång
i rätten till mulbete för de av dem vinterfödda kreaturen. Slutligen
har föreslagits, att jordägaren skulle äga att undantaga mark, varå i skogsvårdssyfte
vidtagits anordningar, som av betesrätten skulle lida märkligt
intrång.
Arrendatorns rätt till jakt och fiske.
Enligt 6 § i lagen om rätt till jakt den 8 november 1912 äger arrendator,
där ej annorledes är avtalat, nyttja den jakt, som hör till den
arrenderade jorden. Motsvarande rätt är i fråga om fiske tillförsäkrad
arrendator enligt 11 § i lagen om rätt till fiske den 27 juni 1896.
I motsats till vad som gäller om arrendatorns rätt till husbehovsvirke
och mulbete är i fråga om jakträtten å fastigheter, som utarrenderas enligt
norrländska arrendelagen, full avtalsfrihet rådande. Beträffande åter fiskerätten
stadgas den viktiga inskränkningen i avtalsrätten, att fiskande till
husbehov icke må förbjudas arrendatorn, utom såvitt angår visst fiskevatten,
där av jordägaren vidtagits särskilda åtgärder till fiskets förbättrande.
Anmärkas bör, att, därest arrendet avser endast en del av en
fastighet, jakt- och fiskerätten icke utan särskilt avtal omfattar fastigheten
i dess helhet utan endast det område, som direkt inbegripes under
arrendet.
Fråga om en utsträckning av gällande bestämmelser angående arrendatorns
rätt till jakt och fiske har flera gånger väckts i riksdagen. Sålunda
hemställdes i en vid 1918 års lagtima riksdag väckt motion om sådan
ändring av den norrländska arrendelagen, att, därest den arrenderade jorden
allenast utgjorde en del av eu fastighet, arrendatorn skulle vara berättigad
att till husbehov begagna den rätt till jakt och fiske, som hörde till den
övriga fastigheten. På hemställan av lagutskottet avslog riksdagen motionen.
Vid lagtima riksdagarna 1919—1921 yrkades i motioner, att riksdagen måtte
anhålla, att Kungl. Maj:t ville verkställa utredning, huruvida och i vad
mån utsträckt rätt till jakt och fiske för husbehov kunde, utan skada för
eu rationell jakt- och fiskevård, beredas arrendatorer, torpare och deras
vederlikar, samt för riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen
Andra lagutskottets utlåtande Nr ''>6''.
27
kunde föranleda. Jordbruksutskottet tillstyrkte alla aren motionerna, vilka
emellertid ej vunno riksdagens bifall.
Den avtalsfrihet, som gäller i fråga om arrendatorers jakträtt, bär kommissionen
ej funnit skäl att frångå. Beträffande åter arrendators fiskerätt
bar kommissionen anfört: Fisket vore mångenstädes i vårt land och i alldeles
särskild grad i de nordligare delarna därav en värdefull tillgång i
bondens ekonomi. T motsats till jakten kunde Asket merendels bedrivas
utan uppoffring av någon nämnvärd tid. Fn ovillkorlig rätt för arrendatorn
att idka fiske till husbehov behövde icke medföra ett åsidosättande
av jordbruket. Härtill komme, att enligt vad kommissionen trodde sig
hava bekant flerstädes även i södra och mellersta Sverige vore brukligt,
att arrendatorer och torpare äga rätt att idka Aske till husbehov i den
arrenderade jordens vatten utom i det fall, att särskilda åtgärder vidtagits
av jordägaren i Askvårdssyfte.
På grund härav har kommissionen i utkastet upptagit en bestämmelse
av enahanda innebörd, som nu innehölles i den norrländska arrendelagen.
En utsträckning av den arrendatorn i berörda lag tillförsäkrade rätten
till Aske har förordats av herrar Wihlborg och Nilsson. De hava till stöd
härför anfört: Genom medgivande åt arrendatorn av en ovillkorlig rätt
till Aske bereddes honom en möjlighet till förbättring av det säkerligen
ofta knappa kosthållet, på samma gång som den olikställighet, som vore
rådande mellan arrendatorn och bonden, i viss mån utjämnades. Även om
arrendet omfattade endast inägorna till en fastighet, syntes jordägaren
icke hava det ringaste intresse av att arrendatorn utestängdes från den
fiskerätt, som medföljde skogsmarken. Vem skulle utöva denna Askerätt?
Det jordägande bolaget gjorde det säkerligen icke. Då Asket i regel vore
oskiftat, bleve det de i närheten boende självägande bönderna, som finge
sin Askerätt utökad, och det vore att märka, att denna utökning skedde
på bolagsfastigheternas bekostnad, d. v. s. den andel i Askerätten, som
tillhörde bolagsfastigheterna, utnyttjades av andra personer än dem, vilka
ägde eller brukade dessa fastigheter. En sådans tingens ordning kunde
icke vara riktig. Det ströfiske, som härvid avsåges, borde enligt de sakkunnigas
mening få för husbehov utnyttjas av arrendatorn, oavsett om
det förekomma inom eller utom det arrenderade området.
Med hänsyn till vad berörda sakkunniga anfört, har kommissionen i sitt
utkast upptagit en bestämmelse om att, därest arrendet omfattade all till
en fastighet hörande inägojord, arrendatorn skulle äga rätt att till husbehov
begagna den rätt till fiske, vilken i övrigt hörde till fastigheten.
Denna rätt skulle givetvis dock ej gälla i fråga om fiskevatten, däri jordägaren
vidtagit särskilda åtgärder i Askvårdssyfte.
Ansvaret för onera och utskylder.
Enligt allmänna arrendelagen åligger det arrendatorn, där ej annat är
överenskommet, att ansvara för all skatt och annan allmän tunga, som
28
Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.
utgår för fastigheten och enligt lag åligger jordägaren, dock med undantag
för bevillning. Tillkommer under arrendetiden ny sådan skatt eller
tunga, skall likväl jordägaren själv svara därför.
Enligt den norrländska arrendelagen gäller däremot, att arrendatorn ej
får förpliktas att ansvara för andra av fastigheten utgående utskylder
eller besvär än vägunderhållet in natura ävensom de utskylder eller besvär,
som enligt lag åligga arrendator.
I motiven till detta stadgande anfördes:
Rent ekonomiskt sett måste det anses tämligen likgiltigt, hur en arrendelag
reglerade skyldigheten att betala dessa av fastigheten utgående prestationer.
Skulle jordägaren göra detta, bestämdes naturligen legan i motsvarande
man högre, än om skyldigheten i berörda hänseende ålåge arrendatorn.
Emellertid kunde det, om man ville skydda en oerfaren arrendator, vara
lämpligt att befria arrendatorn särskilt från alla sådana onera och utskylder,
vilkas belopp icke på förhand kunde med någorlunda visshet förutses.
Jordkommissionen har i sitt förslag upptagit förevarande bestämmelse i
norrländska arrendelagen. Vägande skäl torde icke kunna anföras för att
den princip, som här uttalats, ägde större berättigande för Norrland än de
övriga delarna av landet. Tvärtom torde grundtanken i hela den sociala
arrendelagstiftningen kräva, att principen vunne allmän giltighet.
övervakandet av lagens efterlevnad.
Kommissionen har härutinnan anfört: Undersökningen angående norrländska
arrendelagens tillämpning hade givit vid handen, att nämnda lag
ingalunda vunnit tillämpning i full utsträckning. Det hade sålunda konstaterats,
såväl att muntliga arrendeavtal alltjämt vore långt ifrån sällsynta
som ock att i de skriftliga avtalen ofta förekomme bestämmelser,
som stredo mot lagens stadganden. Då dessa missförhållanden ansetts
huvudsakligen härröra av arrendatorernas bristande kunskap om lagens
innehåll, hade de sakkunniga föreslagit, att för varje län borde förordnas
en eller flera personer med åliggande att tillhandagå arrendatorerna med
råd och upplysningar angående med arrendeavtalen sammanhängande frågor.
Denna tanke hade kommissionen upptagit så till vida, att kommissionen
föreslagit inrättandet av jordbrukskommittéer inom de olika kommunerna,
vilka skulle med uppmärksamhet följa arrendeförhållandena var
inom sin ort och på begäran lämna råd och upplysningar såväl vid arrendeavtalens
upprättande som eljest då fråga uppstode om tillämpning av
ifrågavarande lag.
Kommissionens utkast innehåller ytterligare en del bestämmelser av mer
eller mindre formell beskaffenhet, såsom om arrendeavtalets form, om tilloch
avträdessyn, om förverkandeskäl, om uppsägning m. m. i huvudsak
överensstämmande med den norrländska arrendelagen, för vilka utskottet ej
aktar nödigt att vidare redogöra. Här må blott anmärkas, att lagens bestämmelser
givits tvingande natur.
Andra lagutskottets utlåtande Nr -''Så. 29
Övergångsbestämmelser.
Under framhållande av att det givetvis vore av största vikt, att även den
nuvarande generationen arrendatorer i största utsträckning komme i åtnjutande
av det skydd och de förmåner, lagstiftningen avsåge att giva arrendator,
har kommissionen föreslagit, att diirest arrendator enligt avtal, ingånget
före lagens ikraftträdande, vid arrendetidens utgång brukat fastigheten
i minst 15 år — därvid medräknat den tid, hans eller hans hustrus
föräldrar eller adoptivföräldrar innehaft fastigheten — skulle han äga rätt till
option, ävensom att,därest avtal, som blivit upprättat, innan lagen trädde i kraft,
avsåge arrende för arrendator^ livstid eller på viss tid, bestämmelserna
om rätt att verkställa nyodling och erhålla ersättning för dylik ävensom
för andra jordförbättringar skulle äga tillämpning för den del av arrendetiden,
som vid lagens ikraftträdande återstode.
Om kommissionens förslag hava herrar Lindhagen, Ingeström, Johansson
i Uppmälby och Pettersson i Hällbacken förenat sig.
Herr Lindhagen har dock i vissa avseenden anfört reservation. Han har
sålunda bland annat hemställt, att arealgränserna måtte utgå eller i varje
fall minimiarealgränserna fastställas till »två hektar odlad jord samt ängsoch
skogsmark»1; att minimiupplåtelsetiden måtte fastställas till 20 år, såsom
norrlandskommittén föreslagit och brukligt vore vid utarrendering av kronans
och akademiers hemman; att arrendator skulle äga rätt att under arrendetiden
när som helst efter vederbörlig uppsägning frånträda arrendet; att
prövning av arrendevillkor under pågående arrendetid borde beredas arrendator
under vissa förhållanden, såsom vid våldsamma konjunkturväxlingar;
att jordägaren i enlighet med den norrländska arrendelagen måtte åläggas
att svara för även större reparationer; att arrendatorn medgåves rätt att
verkställa nyodling även å mark, därå funnes ståndskog eller växtligt ungskogsbestånd;
samt att den nya lagen måtte till alla delar bliva tillämplig
även å äldre avtal med möjlighet till därav påkallade jämkningar i arrendevillkoren.
Reservationer hava vidare anförts dels av herrar Ehrenborg och Jansson
i Edsbäcken och dels av herrar Olsson i Kullenbergstorp och Wohlin.
Herrar Ehrenborg och Jansson hava framhållit, att man vid övervägande
av de lagstiftningsåtgärder, som kunde vara erforderliga, måste i större utsträckning
än majoriteten gjort taga hänsyn till ej blott brukarens utan
även jordägarens berättigade intressen och särskilt betänka, att en lagstiftning,
som skulle givas gentemot parternas avtal tvingande verkan, ej borde
erhålla större utsträckning än vad i varje särskilt avseende visat sig vara
oundgängligen påkallat. Med hänsyn härtill syntes det ej äga tillräcklig
grund att likställa arrenden, tillhöriga bolag och övriga större skogsägare,
1 Enligt av reservanten meddelad uppgift har han med sin förevarande hemställan avsett
»två hektar odlad jord samt ängs- och hagmark».
Reservationer
inom jordkommissionen.
Herr Lindhagen.
Herrar
Ehrenborg
och Jansson.
30
Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.
med arrenden under fideikommiss och andra större enskilda gods. Det
kunde ej förnekas, att den större godsägaren fortfarande i allmänhet hade
ett helt annat intresse för sina arrendatorer och deras jordbruk än det, som
kunde påräknas hos bolagen, för vilka huvudsumman oftast vore att av
skogsbruket vinna största möjliga avkastning och vilka förty huvudsakligen
ville utnyttja sina arrendejordbruk såsom skogsarbetarebostäder. På grund
av den större ekonomiska bärkraft, bolagen jämförda med godsägarna i allmänhet
måste antagas äga, kunde det därjämte vara betänkligt att pålägga
godsägarna vissa av arrendeförhållandet härflytande ekonomiska bördor,
vilka det på angiven grund ej kunde anses obilligt att låta vila på bolagen.
Det riktigaste syntes sålunda vara, att lagstiftningen rörande bolagsarrende
som borde vara gemensam för hela riket och avse jämväl s. k. enskilda
spekulanter, icke omfattade torp och därmed jämförliga mindre arrendeställen
under gods, tillhöriga andra enskilda personer. Arrendeförhållandena
å dessa borde i stället regleras genom lämpliga ändringar av 2 kapitlet
i allmänna nyttjanderättslagen.
I enlighet härmed hava dessa reservanter framlagt utkast dels till lag
angående vissa jordbruksarrenden, dels ock till lag om ändring i vissa delar
av lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom. Båda lagarnas
tillämplighet hava gjorts beroende av samma arealgränser, som föreslagits
i majoritetens utkast.
Utkastet till lag angående vissa jordbruksarrenden, som avser arrende av
fastighet tillhörig bolag, ekonomiska föreningar och enskilda personer, vilka
ej äro mantalsskrivna å fastigheten eller därmed sambrukad fastighet, har
i huvudsak anslutit sig till den norrländska arrendelagen. Endast på ett
par punkter har avvikelse därifrån skett.
I liket med majoriteten hava dessa reservanter sålunda ansett den i den
norrländska arrendelagen fastslagna minimitiden för arrenden vara otillräcklig
för vinnande av lagstiftningens syfte. Stora betänkligheter måste
dock resa sig emot att fastlåsa arrendeavgiften för en så avsevärd arrendeperiod
som trettio år, såsom föreslagits i betänkandet om vanhävdslagstiftningen.
Emellertid hade majoriteten inom kommissionen gått till en annan
ytterlighet, då den förordade en ständig optionsrätt. Att för all framtid
betaga jordägaren något inflytande på den för honom viktiga frågan, vem
som skulle bruka hans jord, borde ej ifrågakomma. Vad som enligt betänkandet
om vanhävdslagstiftningen skulle vinnas genom en minimiarrendetid
av trettio år syntes på lämpligaste sätt kunna ernås genom att minimitiden
bestämdes till femton år och arrendatorn tillerkändes optionsrätt en gång.
Den andra punkt, däri avvikelse från den norrländska arrendelagen skett,
avser legans utgörande i dagsverksskyldighet. I detta avseende hava reservanterna
anfört: De vore ense med majoriteten därom, att dagsverksskyldigheten,
så som den för närvarande vore ordnad, ofta utgjort en väsentlig
tunga för torparna och de mindre ar rendatorer na, och att den i avsevärd
omfattning bidragit till att giva dem en av jordägaren beroende ställning.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 36. 31
Då emellertid huvudsakliga anledningen härtill torde vara, att dagsverkena
taxerats efter mycket låga och för vederbörande arrendator^- ogynnsamma
beräkningsgrunder, vore det ej befogat, att såsom majoriteten gjort, förbjuda
varje sammankoppling mellan arrendeavtal och arbetsavtal, utan torde missförhållandena
kunna på ett tillfredsställande sätt undanröjas, om det stadgades,
att i arrendeavtalet bestämt arbete skulle i avräkning på den i penningar
eller naturaalster utsatta legan utföras enligt i orten gångbart pris,
vilket i händelse av tvist skulle bestämmas av länsstyrelsen.
Slutligen hava reservanterna upptagit bestämmelse om rätt för arrendator
att under i huvudsak samma betingelser, som angivits i majoritetsförslaget,
till odling intaga mark, som ej omfattas av arrendet.
Utkastet till lag om ändring i vissa delar av allmänna nyttjanderättslagen
har avseende å arrende av torp eller andra under huvudgård lydande
lägenheter, hemman eller hemmansdelar inom de arealgränser, som förut
nämnts. Beträffande huvudprinciperna i detta lagförslag hava reservanterna
anfört: Ett av de viktigaste avseenden, i vilka nu ifrågavarande arrendeförhållanden
borde regleras, vore beträffande arrendetiden. Såsom av kommissionens
utredning framginge, hade under senare tid framträtt en tendens
att allt mer och mer förkorta densamma och därvid t. o. m. övergå till
ettårsperioder. Att härigenom torparen och den mindre arrendatorn skulle
erhålla en i hög grad otrygg och beroende ställning vore självklart. Vid
övervägande av vilken minimiarrendetid, som borde föreslås, hade reservanterna
stannat vid en tid av femton år eller samma tid, som nu funnes upptagen
i den norrländska arrendelagen. Genom en så lång arrendetid bleve
torparen och den mindre arrendatorn åtminstone i någon mån satt i stånd
att njuta frukterna av det arbete, han nedlagt på arrendefastigheten. Att
stadga en längre minimitid eller införa optionsrätt syntes däremot ej tillrådligt,
då därigenom jordägaren under allt för lång tid skulle bliva berövad
möjligheten att själv träffa valet av brukare till sin jord, en rätt som alltid
måste vara av betydelse för honom, särskilt med hänsyn till dagsverksskyldigheten.
— Såsom redan av torpkommissionens betänkande framginge,
hade en av anledningarna till torparklassens tillbakagång varit att söka
torparnas missnöje med det rådande dagsverkssystemet. Huvudsakliga orsaken
till detta missnöje torde emellertid, såsom redan yttrats beträffande bolagsarrendena,
undanröjas, diirest torparen erhölle betalning för sitt dagsverke
efter dagspris. Till allmänna nyttjanderättslagen hade därför föreslagits det
tillägg, att beträffande nu ifrågavarande arrende, legan skulle utsättas i
penningar eller naturaalster och vara till beloppet bestämd, men att i avtalet
likviil finge bestämmas, att i stället för legan skulle utgöras till sin omfattning
bestämt arbete enligt i orten gångbart pris, vilket pris i händelse
av tvist skulle bestämmas av länsstyrelsen. — Med majoriteten voro reservanterna
ense därom, att ett ordnande av torpares och mindre arrendatorers
bostadsförhållanden vore av allra största betydelse. På grund av den svaga
ekonomiska ställning, i vilken ägaren till arrendebruk av nu ifrågavarande
32
Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.
beskaffenhet ofta befunne sig, vore det emellertid av vikt, att ej på jordägaren
lades ekonomiska bördor av allt för stor tyngd. Till allmänna
nyttjanderättslagen hade därför föreslagits det tillägg, att det ålåge jordägaren
att vid tillträdet tillhandahålla arrendatorn bostadshus och för jordbrukets
bedrivande nödiga byggnader i brukbart skick. Att ordna angående
underhållsskyldigheten under arrendetiden hade däremot lämnats fritt åt
parternas avtal. Då arrendatorn nämligen blivit tillförsäkrad en så pass
avsevärd arrendetid som femton år, vore det obilligt att samtidigt, med
ändring av gällande lagstiftning, pålägga jordägaren en legal skyldighet att
under arrendetiden underhålla åbyggnaderna. — I den allmänna nyttjanderättslagen
hade vidare införts ett stadgande om rätt för torparen och arrendatorn
att å det arrenderade området verkställa nyodling samt vid arrendets
upphörande av jordägaren undfå gottgörelse därför ävensom för jordförbättringar
under i huvudsak samma betingelser som såväl reservanterna i sitt
utkast till lag om vissa jordbruksarrenden som kommissionsmajoriteten i sitt
lagförslag upptagit. Någon rätt för arrendatorn att till odling intaga viss
del av huvudfastigheten hade däremot ej ansetts böra stadgas. — Ytterligare
hade föreslagits vissa stadgande!! därom, att avtal beträffande arrende av nu
ifrågavarande slag, även om det vore muntligt, utan särskilt förbehåll skulle
gälla mot ny ägare; att giltigheten av de förordade bestämmelserna icke finge
genom avtal rubbas; samt att länsstyrelsen under vissa förhållanden kunde
medgiva dispens från lagens tillämpning.
Reservanterna hava till sist framhållit, att enligt deras förmenande ej
visats något behov att i övriga av majoriteten föreslagna avseenden, såsom
beträffande rätt till skogsfång och mulbete, giva torparen och den mindre
arrendatorn en lagstadgad, parternas fria avtal undandragen rätt. Några
avsevärda missförhållanden hade nämligen, såvitt av för jordkommissionen
tillgänglig utredning framginge, härutinnan ej gjort sig gällande. Av naturliga
skäl hade lagändringarna ej ansetts böra erhålla retroaktiv verkan.
Herrar
O. Oltson och
Wohlin.
Herrar Olsson och Wohlin hava i sin reservation till en början gjort
vissa allmänna uttalanden om jordbruksnäringens ställning och utvecklingsmöjligheter
samt därvid framhållit, att ett väsentligt villkor för så välden
självägande jordbrukande befolkningens som nyttjanderättshavarnas kvarhållande
vid jordbruket vore en förbättring i deras ekonomiska ställning.
Orsaken till att arrendatorernas och torparnas ställning vore mindre tillfredsställande
än de självägande böndernas vore först och främst att söka i deras
mindre trygga besittning. Vidare vore att märka, att det större svenska
jordbruket från 1880-talet haft att kämpa med av den allmänna konjunkturutvecklingen
beroende ekonomiska svårigheter. Då nu möjligheterna
att bereda på ett större gods sittande eller till ett godskomplex hörande
nyttjanderättshavare gynnsamma villkor i form av låga arrenden, tidsenliga
mangårds- och ekonomibyggnader samt andra förmåner i väsentlig mån berodde
på godsägarens ekonomiska ställning, så kunde väl förstås, att mångenstädes
Andra lagutskottets utlåtande Nr 36. 33
åtskilligt bruste i dessa hänseenden, utan att man häruti behövde se ett
utslag av likgiltighet för de underhavande. Härtill komme ytterligare, att
arbetssystemen inom det större svenska .jordbruket under senare tider undergått
vissa förändringar. Det gamla torparsystemet med sex, fem eller fyra
dagsverken i veckan, där torparen nödgades hålla dräng och ofta även häst,
hade gått starkt tillbaka, och de gamla dagsverkstorpen av detta slag hade
förvandlats till torp med mindre antal dagsverken eller med penningavgälder
eller med sådana prestationer i förening. I en mängd fall hade denna
utveckling lett till förbättrade förhållanden för denna grupp av torpare,
men den hade också i icke ringa utsträckning upplöst de forna personliga
banden mellan jordägare och torpare samt kommit de mera affärsmässiga
synpunkterna i dessas inbördes förhållande att träda i förgrunden. Mest
påtagligt vore denna sistnämnda omständighet, när arrendegårdarna eller
torpen upplätes allenast mot penningarrende samt läge så till, att de icke
hade någon betydelse för huvudgårdarnas arbetssystem. I sådana fall vore
det icke ovanligt, att vid arrendekontraktens uppgörande ekonomiska beräkningar
långt mera än personliga hänsyn bleve utslagsgivande. Det sade sig
självt, att förhållandena mellan jord- och skogsförvaltningarna på bolagsområden
samt på sådan mark sittande arrendatorer och torpare huvudsakligen
bestämdes av rent ekonomiska överväganden. Det vore en grannlaga
sak att avgöra, huru här framträdande intressemotsättningar skulle bedömas
ur ekonomisk och social synpunkt. En första grundsats vore, att nödig
varsamhet måste iakttagas. Det borde ock tagas i övervägande, huruvida
icke utvecklingen av sig själv förde fram till tillfredsställande förhållanden.
I anslutning härtill kunde ej förordas sådana ändringar i den allmänna
nyttjanderättslagen eller en sådan vid sidan av denna införd s. k. social
arrendelag, som förbjöde arrendes utgörande i arbetsprestationer. Ej heller
kunde beträffande nyttjanderättshavare på enskild jord förordas en viss
agstadgad minimiarrendetid. För reservanterna hade därvid varit avgörande,
att en dylik lagstiftning knappast kunde begränsas till sådana utarrenderade
fastigheter, för vilka arrendet uteslutande utgjordes i penningar och vilka hade
ett sådant läge, att deras samband med huvudfastigheten vore ringa eller intet.
Hänsyn till konsekvens skulle fastmera fordra, att den lagliga minimiarrendetiden
komme att gälla även för torpare, som utgjorde arbetsprestationer
till en huvudgård eller vilkas torpområden genom sitt läge på marken
vore sådant, att sambandet mellan dem och huvudgården icke borde
genom vare sig nu omnämnda eller annan lagstiftning tvångsvis sönderbrytas.
Stadgandet vore sålunda liktydigt med ett synnerligen svårartat
ingripande i huvudfastigheternas arbetsförhållanden eller komme eljest att
för dessa fastigheter medföra skada. Reservanterna hade ej heller av det
förebragta utredningsmaterialet blivit övertygade, att torparna å enskilda
gods numera i stort sett befunne sig i en så betryckt och osäker ställning,
att anförda betänkligheter finge vika. Vid övervägande av de åtgärder, som
Bihang till riksdagens protokoll 1924. 9 samt. 2 avd. 32 käft. (Nr 36.) 3
34
Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.
kunde erfordras i fråga om arrenden under enskilda personer, hade reservanterna
stannat vid att föreslå dels ett stadgande av den innebörd, att
arrendeavtalet borde innehålla bestämmelse om huruvida nyttjanderättshavaren
ägde eller icke ägde s. k. optionsrätt vid arrendets förnyande, samt
att, om ingen bestämmelse av detta slag förekomme i arrendekontraktet,
nyttjanderättshavaren skulle anses äga sådan optionsrätt, dels ock sådana
ändringar i allmänna nyttjanderättslagen, som torpkommissionen föreslagit
med den överarbetning, behovet kunde anses påkalla. Beträffande därefter
de lagstiftningsåtgärder, som kunde anses erforderliga för att trygga den
rättsliga ställningen hos nyttjanderättshavare till jord, som ägdes av bolag
eller ekonomiska föreningar samt sådana s. k. skogsspekulanter ville reservanterna
erinra om den i ganska väsentliga avseenden särskilda ställningen
hos sådana nyttjanderättshavare. Många av de hänsyn, som enligt reservanternas
uppfattning talade för att icke begränsa den enskilda jordägarens
rörelsefrihet med avseende å hans torpare och arrendatorer mera än vad
som ovan föreslagits, förelåge icke i lika hög grad, då fråga vore om bolagsarrendatorer.
Förvaltningen av de jordbesittande bolagens jord- och skogsområden
hade i flera praktiska hänseenden en annan karaktär än den enskilde
godsägarens förvaltning av hans jordegendom. I förra fallet vore
dessutom förhållandet mellan bolagsförvaltningarna och nyttjanderättshavarna,
som redan framhållits, mera opersonligt, och slutligen hade, då fråga vore
om bolagsarrendatorer, ur jordbrukssynpunkt olämpliga dispositioner av
arrendegårdarna vida oftare iakttagits än liknande åtgöranden å enskilda
egendomar. Dessa omständigheter i förening, ävensom det förhållandet, att
lagstiftningen i Sverige på förevarande område redan sedan flera år tillbaka
begränsats till de i norra delarna av landet förekommande bolagsbesittningarna,
gjorde, att man såväl av principiella skäl som av gjorda erfarenheter
kunde förorda en särskild arrendelagstiftning till skydd för på bolagsjord
sittande nyttjanderättshavare i de delar av landet, där den norrländska
arrendelagen icke vore gällande. De starka betänkligheter, som ovan anförts
mot stadgandet av viss längre minimiarrendetid med avseende å torpare
och arrendatorer under enskilda egendomar, gjorde sig icke i på långt
när motsvarande grad gällande, då fråga vore om nyttjanderättsupplåtelser
på bolagsjord. De övriga bestämmelser för arrendatorernas skyddande, som
innehölles i den norrländska arrendelagen, syntes i stort sett icke heller
komma att utsätta bolagen i de delar av riket, där denna lag icke gällde,
för större olägenheter med avseende å den industriella driften än vad bolagen
i de nordligare delarna av landet redan sedan närmare fjorton år tillbaka
vore underkastade. Nu vore visserligen sant, att förhållandena i
mellersta och södra Sverige icke vore likartade med förhållandena i Norrland,
och det kunde i överensstämmelse härmed icke ifrågakomma att endast
utan vidare besluta, att den norrländska arrendelagen skulle utsträckas
till att gälla hela riket. Med hänsyn till den för principutlåtändets avgörande
knappt tillmätta tiden såge sig reservanterna emellertid ej i till
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 3(>. 3!)
fälle att mera i detalj ingå på detta spörsmål utan inskränkte sig till uttalandet,
att den särskilda lagstiftningen för nyttjanderättsupplåtelser å jord,
som tillhörde bolag, ekonomiska föreningar eller s. k. skogsspekulanter, borde
utarbetas med norrlandslagen som förebild, och att man vid det fortsatta
utredningsarbetet på varje punkt borde undersöka skiljaktigheterna mellan
å ena sidan norra Sverige samt å den andra de södra och mellersta delarna
av riket och i anslutning härtill formulera den för de sistnämnda landsdelarna
avsedda lagstiftningens olika detaljbestämmelser.
över jordkommissionens förslag hava yttranden avgivits av samtliga länsstyrelser
utom länsstyrelsen i Blekinge län. Därvid hava länsstyrelserna
Södermanlands, Östergötlands, Gotlands, Västmanlands, Gävleborgs och Jämtlands
län fogat infordrade utlåtanden från respektive läns hushållningssällskaps
förvaltningsutskott samt länsstyrelsen i Jönköpings län yttranden från
länets landsting och hushållningssällskaps förvaltningsutskott. Dessutom har
utlåtande avgivits av lantbruksstyrelsen.
Av de myndigheter, som sålunda yttrat sig över förslaget, har länsstyrelsen
i Skaraborgs län icke funnit något att däremot erinra. Övriga myndigheter
hava ställt sig avvisande mot förslaget, därvid länsstyrelserna i
Malmöhus, Kopparbergs och Norrbottens län i huvudsak anslutit sig till
herrar Ehrenborgs och Janssons förslag samt länsstyrelserna i Gotlands
Kristianstads, Hallands och Västmanlands län ävensom hushållningssällskapets
förvaltningsutskott i Jämtlands län givit sin anslutning till herrar
Olssons och Wohlins reservation. Lantbruksstyrelsen har avgivit ett fristående
förslag, vartill utskottet här nedan återkommer.
Av yttrandenas innehåll må här återgivas följande:
Yttranden
över jordkommissionens
förslag.
Behovet av den föreslagna lagstiftningen.
Länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Jönköpings,
Kristianstads, Hallands, Västmanlands, Kopparbergs, Gävleborgs och
Västernorrlands län samt hushållningssällskapens förvaltningsutskott i
Södermanlands, Östergötlands, Gävleborgs och Jämtlands län ävensom
lantbruksstyrelsen hava uttalat sig för förefintligheten av ett visst behov
av att genom lagstiftning beredes brukare av annans jord en tryggare ställning
än dessa nu innehava.
Länsstyrelserna i Östergötlands, Kronobergs, Kalmar och Gotlands län
hava icke velat bestrida, att missförhållanden beträffande arrendatorernas
ställning möjligen förefunnes, men hava framhållit, att dessa i varje fall
ej varit särskilt framträdande inom respektive län.
Länsstyrelserna i Malmöhus och Västerbottens län hava uppgivit, att för
respektive läns vidkommande ej förelåge något behov av särskilda lagstiftningsåtgärder
i nu ifrågavarande syfte.
Övriga myndigheter hava ej särskilt uttalat sig i denna fråga.
36
Andra lagutskottets utlåtande AV 36.
Principiella betänkligheter.
Mot den föreslagna lagstiftningen hava framställts anmärkningar avolika
art. Sålunda har av flera myndigheter anförts, att jordkommissionens
betänkande i väsentliga delar grundade sig på förutsättningar, som
åtminstone icke alltid eller i allo motsvarades av verkligheten. Det vore
en fördom — eller, om man hellre så ville, en vacker dröm och övertro
— att lagstiftningen kunde genom ett minutiöst ingripande med påbud och
förbud ställa till rätta alla slags verkliga eller förmenta missförhållanden.
Det vore ägnat att väcka starka betänkligheter, när en för hela landet avsedd
speciell social arrendelag ifrågasattes. I vad mån den fria avtalsrätten
vid arrendeupplåtelser skäligen borde begränsas genom bestämmelser med
tvingande verkan, vore givetvis en fråga, som finge lösas efter omständigheterna
med iakttagande av att åt sådana bestämmelser icke gåves större
räckvidd än som vore oundgändligen nödigt. Den undersökning av faktiskt
föreliggande förhållanden, som härvid förutsattes, finge emellertid göras mera
omfattande, grundlig och förutsättningslös än den, varpå kommissionen grundat
sitt förslag. I ett så grannlaga ämne krävdes ävenledes ett synnerligen
noggrant avvägande av motsatta intressen. Sålunda vore, såsom ock reservanter
inom jordkommissionen framhållit, nödigt, att större hänsyn än i
kommissionens förslag skett toges till jordägarens berättigade intressen.
Det borde ej heller förbises, att allt för vittgående bestämmelser kunde
vara ägnade att motverka sitt eget ändamål genom att hos jordägaren
skapa obenägenhet för upplåtande av jord på arrende eller genom att föranleda
honom att inom det område, där avtalsfriheten lämnades orubbad,
söka bereda sig ersättning för de uppoffringar, som pålades honom. Förslaget
kunde sålunda enligt flera myndigheters uppfattning anses såsom ett
hot mot arrendeinstitutionen. Många dugliga jordbrukare med från början
små ekonomiska resurser hade genom möjligheten att erhålla ett arrende
av lämplig storlek hitintills kunnat skaffa sig självständigt jordbruk och
på denna väg undan för undan förbättrat sin ställning med äganderätt till
lämplig gård som ett ofta ernått slutmål. Ett stort antal av vår modernärings
märkesmän hade härigenom satts i tillfälle att göra sina insatser
gällande även inom det större jordbruket till ovärderlig nytta såväl för
jordbruket i allmänhet som för landet. Ett underminerande av den grund,
på vilken arrendeinstitutionen vilade, nämligen ömsesidiga fördelar för jordägare
och arrendator, torde komma att nedbringa arrendeavtalens numerär
på ett sätt, som kunde få de mest djupgående ekonomiska och sociala verkningar.
Vidare har framhållits, att ett genomförande av de principer, varpå kommissionens
föreliggande förslag i jordfrågan äro byggda, måste komma att.
genomgående sänka jordvärdena och rubba fastighetskrediten, något som
särskilt under nu rådande tryckta konjunkturer vore synnerligen betänkligt,
men som även under normala förhållanden måste mana till försiktighet.
Lagens omfattning.
Länsstyrelsen i Stockholms län har framhållit, att denna punkt hörde
till dem, i vilka grundligare undersökningar vore särskilt påkallade, men
att det icke borde a priori tagas för givet, att en överflyttning till det övriga
riket av den norrländska, efter Norrlands särskilda förhållanden av
-
.ludra lagutskottets utlutande. Nr 36. -57
pussade speciallagstiftningen vore tillräcklig. Att mera betryggande bestämmelser
kunde behövas för arrenden å åtminstone vissa kategorier av enskild
jord syntes knappast kunna bestridas.
Länsstyrelsen i Hallands län bär uttalat sig för en utsträckning av den
norrländska arrendelagen till hela riket med de jämkningar, som kunde
föranledas av att förhållandena i de södra och mellersta delarna vore i flora
avseenden olika de norrländska. Beträffande de åtgärder, som kunde erfordras
i fråga om arrendebruk under andra enskilda jordägare än spekulanter
har länsstyrelsen med vissa modifikationer anslutit sig till vad herrar
Olsson och Wohlin föreslagit i sin reservation.
Länsstyrelsen i Gävleborgs län har även förklarat, att enligt dess mening
befogade anmärkningar icke kunde göras mot en tillämpning av huvudgrunderna
i den norrländska arrendelagen jämväl inom de delar av riket,
där denna lag nu ej gäller. Däremot har denna länsstyrelse ej ansett sig
kunna biträda förslaget om en utsträckt tillämpning av denna lag på i
enskilda personers ägo varande jord. Förhållandet mellan dylika enskilda
jordägare och deras arrendatorer torde icke i så övervägande grad bestämmas
av rent ekonomiska överväganden, som ofta nog vore fallet mellan bolagsförvaltningarna
och deras arrendatorer och torpare.
Hushållningssällskapets förvaltningsutskott inom sistnämnda län har
däremot framhållit, att inom södra och mellersta Sveriges jordbruksbygd å
ena sidan samt Norrlands och mellersta Sveriges skogstrakter å andra sidan
förefunnes så avsevärda olikheter i jordbesittningsförhållandena, fatt utskottet
ej kunnat biträda kommissionens förslag om eu för hela landet i allt likartad
arrendelagstiftning, därmed utskottet dock icke velat uttala, att ändringar
av lagstiftningen på detta område vore obehövliga.
Av länsstyrelsen i Jönköpings län har även påpekats, att därest en lagstiftning
beträffande arrende av jord under bolag och skogsspekulanter funnes erforderlig,
det måste övervägas, huruvida icke skiljaktigheterna mellan södra
och mellersta delarna av riket samt norra Sverige krävde olika bestämmelser
för skilda delar av riket. Ej heller finge det förbises, dels att bolagen ofta
på jordförbättringar och husbyggnader nedlagt stora belopp samt försatt
jordbruket i bättre skick än vid inköpet, ja till och med skapat verkliga
mönstergårdar, varå arrendatorerna hade en god ekonomisk ställning, dels
ock att åtminstone i södra och mellersta Sverige förekomme åtskilliga större
jordbruk, som ägdes av s. k. familjebolag och bildats uteslutande i syfte att
söka bevara gården i familjens ägo, och vilka sålunda oaktat bolagsformen
borde betraktas mera jämställda med gårdar i enskilda ägares händer.
Länsstyrelsen i Jämtlands lön har framhållit, att det enligt kommissionens
förslag ingalunda vore fullt klart, vilka arrenden under enskilda jordägare
förslaget avsåge. Under förslagets formulering syntes sålunda falla även ett
jämförelsevis stort antal hemmansdelar, som tillhörde till Amerika utvandrade
jordägare. Eu dylik tillämpning av lagen syntes dock vara föga ändamålsenlig.
Om åter i andra fall förekomme utarrendering av enskilda tillhörig
jord inom länet, voro jordägarna säkerligen icke i den ställning, att någon
lagstiftning för att skydda arrendatorerna mot dem, vore i någon mån påkallad.
Även bortsett från oklarheten i den föreslagna formuleringen syntes
därför icke förhållandena inom länet föranleda ändring av de jordägarekategorier,
som avsåges i den norrländska arrendelagen.
Slutligen har länsstyrelsen i Alvsborgs län anfört: »Skilda meningar yppa
sig angående omfattningen och arten av de ändringar i gällande arrendelags
bestämmelser, som äro behövliga eller önskvärda, i syfte att bereda bolags
-
38
Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.
arrendatorer, torpare och deras vederlikar en mera tryggad ställning. Under
kommissionens arbete har inom denna på vissa håll en klarare insikt vunnits
om, att ovannämnda grupp arrendatorer är synnerligen heterogen. Dock
tyckes man ej ha kommit till förstående av, att man har att göra med två
artskilda grupper individer, av vilka den ena helt enkelt är jordbruksarbetare,
vilka böra som sådana behandlas, ehuru de hava nyttjanderätt till viss
arbetsgivarens jord, och den andra åter är arrendator i vanlig bemärkelse.
Förklaringen till den begreppsförvirring, som råder, ligger i svårigheten att
skarpt avskilja de båda grupperna från varandra. Gränsen går icke mellan
penningarrende å ena sidan och jordlegans utgående i dagsverken eller andra
tjänstbarheter å den andra. En tillfällig mindre dagsverksskyldighet, förenad
med ett arrende, kan ej giva arrendator!! karaktären av en normal
arbetskraft vid huvudgården. Spelar torparen däremot en sådan roll vid
huvudgården, är det orimligt att behandla hans arrendeavtal på samma sätt
som komplexet av penningarrenden vid en större domän i bolags eller enskild
hand, för vilka arrendens avlösning nog så goda motiv kunna anföras.
Det är så mycket orimligare som torparen är den i socialt avseende högst
stående av jordbrukets arbetare. Via dagsverkstorp! är vägen framkomligare
till det självständigare penningarrendet och till egen torva än från någon
annan form av jordbruksarbete. Nu föreslår majoriteten, att dagsverksskyldighet
helt enkelt skall förbjudas. Detta betyder, att jordbrukets arbetskraft
skall helt tillgodoses genom daglönare och statare — eu i .socialt avseende
högre arbetsform skall utbytas mot en lägre. Eu sådan arrendelag är icke
social — den är antisocial. Herrar Ehrenborg och Jansson å sin sida
föreslå, att dagsverksskyldigheten visserligen ej skall förbjudas, men då
ju huvudförslagets minimiarrendetid bibehålies, att dagsverkstorp ej skola
få utlämnas pa kortare tid än 15 år. Detta förslag lider a!'' samma fel
som majoritetens, nämligen att förbise, att torparen är i främsta rummet
arbetare och i andra rummet nyttjanderättshavare. Att för så lång tid sluta
ett arbetsavtal, om parterna ej förut känna varandra, kan emellertid ej vara
Praktiskt. Ävenledes strider det mot torparens egna önskningar. Är torparen
en känd och god arbetare, föreligger ej svårighet för honom att få
ett långt torpkontrakt, svårigheten är för jordägaren att få torparen att för
så lång tid binda sig. Orsaken härtill är delvis den av herr Ehrenborg
angivna, nämligen att torparen ej vill för lång tid binda sig vid eu värdering
av sin arbetsprestation. Men andra skäl finnas också. Den omtalade
osäkerheten för en duglig arbetare på ett torp är en myt. Skötel- lian sig.
vet han mer iin väl, att jordägaren med tacksamhet behåller honom. Han
kan därför bekosta sig den frihetskänsla, som ett kortvarigt arrende skänker,
och den möjlighet, som, om han ej är bunden, gives att gripa eventuella
tillfällen till bättre utkomst. Därför är tämligen visst, att de långvariga
arrendena med dagsverksskyldighet skulle bli impopulära, även om det botemedel,
som herr Ehrenborg föreslår för att komma ifrån dagsverksskyldighetens
fastställande för hela arrendetiden, skulle vara acceptabelt. Så synes dock
knappast vara fallet. Att avgöra vad som i orten är gångbart pris för den
arbetsprestation, varom här är fråga, kan möta avgjorda svårigheter. Konungens
befallningshavande saknar även den sakkunskap, som vore erforderlig
för att med auktoritet kunna uppträda som skiljedomare. Med den bestämda motvilja,
som på industriens område finnes att överlåta avgörandet av intressetvister,
ja till och med rättstvister, åt skiljedom är även föga troligt, att
förslaget skall uppskattas av jordbrukets arbetare.
Emellertid har kommissionen gjort ett försök till uppdelning av vad som
Andra lagutskottets utlåtande Nr 36. 39
i verkligheten iir ett arbetsavtal, och de egentliga arrendena genom att sätta
arrenden omfattande mindre än 2 har odlad jord utanför den föreslagna
lagen. Alltså skulle den jordägare, som åt sin torpare upplåter eu för torparen
mer tillfredsställande jordareal, behandlas på ett enligt länsstyrelsens
förmenande mycket luirt sätt, under det att den jordägare, som till det
yttersta inskränkt den upplåtna arealen, skulle gå fri. En sådan rättvisa
är orimlig. Eu annan uppdelningsgrund än arealen måste uppsökas. Visar
detta sig omöjligt, måste dagsverkstorp med betydligt större areal undantagas
från en eventuell lagstiftning.
Länsstyrelsen kan således, då det gäller dagsverkstorp oberoende av storleken,
belägna på skäligt avstånd från huvudgården och vilkas innehavare
ingå i huvudgårdens normala arbetsstyrka, ej förorda en lagstiftning, som
vilar på principer, föreslagna vare sig av kommissionens majoritet eller herrar
Ehrenborg och Jansson. Mot herrar Wohlins och Olssons huvudsakligen
från torpkommissionens tidigare yttranden hämtade förslag linnes naturligtvis
ingen erinran att göra, för den händelse förslagen numera kunna anses
behövliga och vara till avsett gagn.
Länsstyrelsen vill nu övergå till frågan om de verkliga arrendegårdarna,
för vilka penningarrende utgår, och vilka skulle falla under den föreslagna
sociala arrendelagen och avlösningslagen, d. v. s. i majoritetens förslag gårdar
omfattande från 2 till 25 har odlad jord. Det är ett samhällsintresse, att
tillgång finnes till jord att arrendera för dem, som önska att driva jordbruk
utan att däri kunna eller vilja nedlägga eller riskera så mycket pengar,
som är ofrånkomligt vid förvärv av äganderätt. Frågan är då om detta
behov tillräckligt tillgodoses av den publika jorden och det tillfälliga utarrenderandet
av enskild jord, vilket alltid i viss utsträckning kommer att fortfara
vid förfall för ägaren att själv bruka sin jord. Skulle så vara fallet,
måste man medge, att jordkomplexet med en mångfald ständigt utarrenderade
gårdar ur social synpunkt ej är någon önskvärd företeelse. Arrendeavgiftens
erläggande bildar ej något starkare föreningsband mellan ägare
och arrendatorer. Vid ett eventuellt införande av ett friköpningsinstitut
för mindre arrendegårdar, i avsikt att stärka den självägande bondebefolkningens
numerär och ställning, är en avlösning av i nu omtalade jordkomplex
ingående arrendegårdar en åtgärd, som kan vara ur social synpunkt
försvarbar. Vore tidsförhållandena gynnsamma för latifundiebildning på
jordbrukets område, rådde säkert ingen meningsskiljaktighet om att bildandet
av nu avhandlade jordkomplex borde motarbetas. Strömningarna gå nu i
motsatt riktning, varför man endast har att tänka på befintliga jordkomplex
och där rådande förhållanden. Omfattningen av sådana bildningar inom
detta län är emellertid ringa, och därifrån vunnen erfarenhet ger ej stöd
för krav på en skärpt arrendelagstiftning eller ett avlösningsförfarande.
Eventuell lagstiftning på området får byggas på erfarenhet från andra landsdelar.
I varje fall hör emellertid ingen lagstiftning byggas på kommissionsmajoritetens
principer, d. v. s. att genom en sträng arrendelagstiftning, understödd
av vanhävdsbestämmelser, skall ägaren drivas till försäljning, vid vilka
köpevillkoren officiellt regleras med ringa säkerhet för att skälig ersättning
erhålles. Eu laglig rättighet, som av sociala skäl avlöses, bör givetvis ersättas
till sitt fulla värde.
Det nu sagda gäller närmast den enskilde ägaren av större jordkomplex,
med vilka böra jämställas fideikommissinnehavarna. Beträffande bolagens
jordinnehav ställer det sig något annorlunda på grund av de faktiska
förhållanden, under vilka bolagens välde över svensk jord uppträder.
40 Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.
Ett bolagsvälde i syfte att driva jordbruk förekommer ej och är ej heller
att befara. Det är skogen som råämne för storindustrien, som varit av
bolagen efterträdd, och med skogen har som ett onus följt jordbruksjorden.
Den sociala skada, som denna moderna latifundiebildning åstadkommit
huvudsakligen i Norrland, har givit anledning till en särskild lagstiftning
för denna landsända. Bolagen hava pålagts särskilda förpliktelser med avseende
på upprätthållandet av det jordbruk, vars existens genom bolagens
verksamhet satts i fara. Bolagens ekonomiska kraft har även varit sådan,
att påläggandet av dessa bördor varit fullt försvarbart. Nu har norrlandslagstiftningen,
i vad den avser förhindrande av bolagsväldets fortsatta utvidgning,
provisoriskt utsträckts till hela landet. En överflyttning av
övriga delar av norrlandslagstiftningen till södra Sverige fordrar omprövning
med hänsyn till de olika förhållanden, som här råda. Särskilt bör
därvid beaktas, att i denna del av landet finnes en mångfald bolag, som
innehava mycket måttliga jordområden och som ej ha skogsförädling till
sitt ändamål.
Länsstyrelsen får därför med hänvisning till vad ovan yttrats förorda,
att frågan om en social arrendelagstiftning göres till föremål för en fortsatt
och saklig prövning.»
Av hushållning ssällskapets förvaltningsutskott i Södermanlands län har
slutligen anmärkts, att om lagen skulle omfatta jordbruk ned till 2 hektar
odlad jord, den komme att avse jämväl ett stort antal skogsarbetareboställen.
Detta kunde leda till att skogsägarna för att kunna påräkna säker tillgång
på arbetskraft anställde särskilda skogsarbetare, åt vilka upplätes antingen
ytterst ringa eller ock alls ingen odlad jord. Det kunde således tänkas, att
åtminstone en del av skogsarbetarna alltmera överginge till att bli rena
lönearbetare, så att säga proletariserades, en utveckling, som ingalunda
kunde anses socialt önskvärd.
Minimiarrendetiden.
Länsstyrelserna i Jönköpings och Malmöhus lön ävensom hushållningsällskapets
förvaltningsutskott i Östergötlands län hava uttalat sig mot
lagstadgandet av en minimiarrendetid. Någon utpräglad tendens till arrendetidens
minskning hade icke kunnat förmärkas. Med hänsyn till de fördelar
ur såväl jordägares som arrendators synpunkt, som i regel läge i en
ej alltför kort arrendetid, kunde man säkerligen utan några nämnvärda
risker överlämna åt det praktiska livet att självt reglera denna fråga.
Länsstyrelsen i Stockholms län har förklarat att länsstyrelsen ingalunda
underskattade de skäl, som anförts mot en längre lagstadgad minimiarrendetid
för arrendatorer och torpare å enskild jord, men ifrågasatte, huruvida
eu tryggare ställning för nyttjanderättshavare och ett ökat intresse hos
dessa för att nedlägga arbete på den upplåtna jorden stode att vinna utan
upplåtelser på längre tid.
Även länsstyrelsen i Kristianstads län har betonat önskvärdheten av att
arrendetiden i lag reglerades på sådant sätt, att arrendator!! erhölle intresse
av att göra uppoffringar på fastighetens skötsel ocli sedermera bleve i tillfälle
att skörda frukterna därav.
Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Södermanlands län har anmärkt,
att ett fixerande på en gång för hela landet av arrendetiden till
minst 15 år innebure ett alltför starkt ingrepp i den fria avtalsrätten, men
41
Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.
på samma gäng framhållit, att skäl talade för, att eu viss, väl avvägd
minimitid fastsloges antingen i en särskild social arrendelag eller i den allmänna
arrendelagen.
Optionsrätten.
En lagstiftning i riktning att tillförsäkra arrendator viss optionsrätt liar
länsstyrelsen i Stockholms län icke ansett böra vara principiellt utesluten.
Länsstyrelsen har emellertid ansett, att de utkast därtill, som inom kommissionen
framkommit, icke tillräckligt inträngande tagit hänsyn till de
därmed förenade vanskligheterna. Herr Wohlins anvisning har synts länsstyrelsen
vara skäligen värdelös för nyttjanderättshavaren, då den väl endast
skulle leda till att jordägaren i kontraktet regelmässigt införde förbehåll
om fri förfoganderätt över den utarrenderade jorden vid kontraktstidens
slut. Herr Ehrenborgs och i ännu högre grad kommissionens
utkast gåve otillräckliga garantier för jordägarens rätt, exempelvis om han
vid arrendetidens slut kunde erhålla annan arrendator på för sig gynnsammare
villkor än den förutvarande ville gå in på, och institutet med skiljemän
för att bestämma villkoren för ett förnyat arrende kunde icke anses
tillfredsställande, åtminstone utan närmare grunder för skiljemännens avgörande.
Denna fråga borde sålunda upptagas till en vida grundligare
prövning.
Uttalanden i samma riktning hava gjorts av länsstyrelserna i Uppsala,
Kristianstads och Jämtlands län.
Länsstyrelserna i Gotlands, Hallands och Gävleborgs län hava däremot
bestämt uttalat sig mot en dylik rätt. Enligt sagda länsstyrelsers mening
skulle den innebära ett alltför långt gående ingrepp i jordägarens rätt.
Arrendeavtalets kombinerande med arbetsskyldighet.
De myndigheter, som uttalat sig i denna fråga, hava samtliga ställt sig
avvisande mot förslaget, att legan ej finge utgöras med arbete. Sådana uttalanden
föreligga från förutom länsstyrelsen i Älvsborgs län, därom förut
redogjorts, länsstyrelserna i Stockholms, Kristianstads, Malmöhus, Hallands,
Gävleborgs, Jämtlands och Norrbottens län ävensom från hushållningssällskapens
förvaltningsutskott i Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings
och Gotlands län. Härutinnan har bland annat framhållits följande: En
dylik bestämmelse vore ägnad att synnerligen djupt och i regel högst menligt
ingripa i den enskilde företagarens handlingsfrihet. Utvecklingen hade
visserligen gått i riktning mot en avveckling av torparesystemet. Mångenstädes
förekomme systemet dock alltjämt. Inga skäl förefunnes att omöjliggöra
förekomsten av dagsverkstorp, vilket skulle bliva en följd av bestämmelsen.
Systemet innebure fördelar för båda kontrahenterna. Då lagen
vore avsedd att gälla så små arrenden som dem, vilkas odlade jord utgjorde
minst 2 hektar, drabbade bestämmelsen även en sådan arrendator, vilken
för sin utkomst nödvändigtvis måste hava extra arbetsförtjänst och vilken
för lunkningen av den arrenderade jorden behövde anlita jordägarens dragare.
Väl mötte ej hinder, att vid sidan av arrendeavtalet träffades ett
arbetsavtal, men det läge nära till hands att antaga, att bestämmelserna
däri komme att avfattas med hänsynstagande även till arrendeavtalet. Enligt
gällande arrendelag skulle arbetsprestationen vara till sin mängd bestämd,
vilket däremot ingalunda behövde bliva fallet med ett särskilt arbetsavtal,
42 Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.
som alltså kunde bliva lika och kanske mera betungande än bestämmelserna
i ett arrendeavtal.
... Länsstyrelsen i Norrbottens län bär föreslagit, att legan borde få utgöras
jämväl i bestämt antal dagsverken, vilka, om arrendatorn så önskade, borde
få avlösas i penningar efter gällande markegångspris.
Slutligen har länsstyrelsen i Hallands län förordat, att lega, som utsattes
i viss mängd naturaalster, skulle fa lösas efter markegång eller annat efter
konjunkturerna växlande pris.
Skyldigheten att bygga och underhålla åbyggnader.
Av de myndigheter, som yttrat sig i denna fråga, hava länsstyrelserna i
Kristianstads och Malmöhus län ej ansett, att bestämmelser härutinnan
vore i särskild grad påkallade. Hushållningssällskapens förvaltningsutskott
i Södermanlands och Östergötlands lön hava framhållit, att bestämmelserna
kunde bliva ganska betungande för jordägare med svag ekonomi, samt att
då det givetvis läge i såväl jordägarens som arrendatorns intresse samt
även betingades av rena jordbrukssynpunkter, att arrendegårdarna höllos
med goda och tillräckliga åbyggnader, förhållandena även utan lagbestämmelser
bleve tillfredsställande.
Rätten att nyodla samt erhålla gottgörelse därför.
Härutinnan har anförts av
länsstyrelsen i Hallands län: »Att giva arrendatorn rätt att å arrendegården
verkställa nyodling utan uttryckligt tillstånd av jordägaren och till
och med gorå honom berättigad till ersättning av jordägaren för en dylik,
mot dennes vilja företagen förändring i arrendegårdens beskaffenhet, kan
ingalunda tillstyrkas för landets mellersta och södra delar. Rationellt jordbruk
kräver där i första hand förbättrad kultur å den redan odlade jorden.
Att arrendatorn till och med skulle kunna tilltvinga sig odlingsrätt å jordägaren
tillhörig mark utanför den arrenderade fastigheten måste betecknas
som ett synnerligen betänkligt förslag»;
länsstyrelsen i Jämtlands län: »De föreslagna bestämmelserna om rätt
för arrendatorn att intaga odlingsmark utöver det arrenderade området,
innefatta ett slags expropriation i enskilt intresse, som torde vara främmande
för grunderna för vår hittillsvarande expropriationslagstiftning. Förslaget
är så mycket egendomligare, som det icke innehåller några föreskrifter om,
att. den intagna marken verkligen skall odlas av arrendatorn eller om påföljd
för underlåtenhet därav»;
hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Södermanlands län, att särskild
överenskommelse mellan jordägare och arrendator borde utgöra förutsättning
för gottgörelse för verkställd nyodling;
hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Östergötlands län: Vad
förhållandena i länet anginge, torde man icke som regel kunna gå ut
ifrån, att nyodling vore ägnad att skapa en förstärkning av arrendegårds
jordbruk. Så torde endast rent undantagsvis vara fallet. Innan ännu
den redan odlade jorden under normal hävd bringats upp till en mot
förhållandena svarande, skäligen som god ansedd avkastning, torde varje
ifrågasatt nyodlingsföretag böra högst sorgfälligt prövas, innan det kommer
till utförande. Vidare ville utskottet erinra, att de senaste årens utveckling
på beteskulturens område torde kunna sägas hava lämnat fullt
Andra lar/utskottets utlåtande Nr ‘di. 4.''i
bindande bevis för att sådan jord, som väl här i främsta rummet skulle
bli föremål för odling, i allra högsta grad lämpade sig att användas som
betesmark, och att den som dylik oftast gå ve ett högst avsevärt bättre ekonomiskt
utbyte än som åkerjord. — Vidare vore att märka att eu nyodling
eller en jordförbättring icke endast betydde ett kapitalutlägg utan ock ett
ökat behov av arbetskraft. 1 samma män en för egendomens nuvarande
areal nätt och jämt tillräcklig arbetsstyrka även toges i anspråk för sådana
nya uppgifter som nyodling, torde det ligga i sakens natur, att
ett visst eftersättande av den förut odlade jordens nöjaktiga hävd vore att
räkna med. Härigenom kunde jordägaren i längden tillfogas skada, som
till sin storlek svårligen ens tillnärmelsevis läte sig uppskattas. Under
alla omständigheter vore det förknippat med betydande svårigheter att
åsätta en nyodling och ännu mera eu jordförbättring ett rätt värde, Häri
läge följaktligen en ej ringa svaghet, vilken kunde medföra mindre önskvärda
konsekvenser för båda parterna. Eu nyodling — detsamma gällde
i regel även en jordförbättring — krävde merendels ett ganska sorgfälligt
planläggande, en ingående undersökning av odlingsjordens beskaffenhet,
lutningsförliållanden in. in., vilket allt varken arrendator!! ensam eller ens
med jordkommitténs hjälp i regel torde kunna utföra. Risken för att
mindre väl planlagda nyodlingar komme till utförande syntes således ej
vara utesluten. Att utlämna jordägaren till ett dylikt godtycke funne förvaltningsutskottet
ej vara försvarligt.
Slutligen bär hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Gotlands län
framhållit, att jordägarens medgivande borde utgöra en förutsättning för
rätt att odla äng eller permanent betesvall, att bestämmelsen om rätt att
odla utom det arrenderade området borde utgå, samt att rätten till ersättning
för nyodling och annan grundförbättring, vilken vore i princip riktig,
kunde medföra många svårigheter särskilt för en kapitalsvag jordägare,
varför denna rätt borde begränsas på sätt som skett i den finska lagen till
det fall, att jordägaren vid legotidens slut vägrade att förlänga arrendet.
Lagformen.
Flera myndigheter hava uttalat sig för lämpligheten av att, såsom reservanter
inom kommissionen förordat, de bestämmelser, som kunde erfordras
för skyddande av arrendatorer och torpare under enskilda ägare,
vilka ej kunde anses såsom skogsspekulanter, borde utbrytas ur den ifrågasatta
lagen och lämpligen inarbetas i den allmänna nyttjanderättslagen.
Lantbruksstyrelsens yttrande.
Lantbruksstyrelsens yttrande har utskottet ansett böra i nedan intagna
delar här återgivas:
»Innan lantbruksstyrelsen yttrar sig om lämpligheten av föreliggande
lagförslag, finner styrelsen sig böra upptaga till behandling frågan, huruvida
och i vad mån förhållandena inom det område, förslaget avser att
reglera, påkalla vidtagande av åtgärder från det allmännas sida.
Att missförhållanden föreligga, mot vilka åtgärder kunna och böra vidtagas,
finner lantbruksstyrelsen obestridligt. Även frånsett de missförhållanden,
varå den norrländska arrendelagen avsett att råda bot, föreligga
i allmänhet — särskilt i fråga^om de mindre och medelstora arrendejordbruken
— sådana omständigheter, att ur såväl allmän jordbruks- som
social synpunkt vidtagande av skyddsåtgärder från det allmännas sida i
vissa hänseenden måste anses berättigat.
44
Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.
Läiitbruksstyrdscn vill angående sin uppfattning härutinnan framhålla
följande.
A. Arrendator^ ställning behöver i allmänhet stärkas i förhållande till
arrendegivaren. Vid arrendeavtalets träffande är han ofta nog den sva
P.
en> ej blott ekonomiskt utan också därigenom, att han saknar förutsattnmgar
att kunna tillvarataga sina intressen, ja, stundom till och med
att latta det förelagda kontraktets innebörd.
B. Önskvärt är, att, där ej särskilda omständigheter lägga hinder i vägen,
arrendatorn tillförsäkras en så lång arrendetid, att han kan finna
med sin fordel förenligt att förbättra jordbruket, vidmakthålla åbvggnader
och sa vidare.
C1-iJ1Ö;ranftaltningar tor(*e behöva träffas i syfte att säkerställa vidmakthållandet
av hygieniska och ur driftsekonomisk synpunkt åbyggnader,
dar sådana redan finnas, och främja tillkomsten därav, där sådana
saknas.
D. Arrendatorn bör vid arrendets frånträdande tillförsäkras skälig ersattnmg
enligt fastställda grunder för av honom vidtagna och bekostade
förbättringar, som äro av beskaffenhet att höja fastighetens värde.
Vid ett statligt reglerande av dylika förhållanden mellan arrendegivare
och arrendator får emellertid icke lämnas ur sikte, att, samtidigt som den
svagare parten bör tillförsäkras skäligt stöd, huvudvikten ligger därpå
att mellan de båda parterna söka åsta dkomma ett avtal, varav båda kunna
anse sig hava fördel.
Redan under nuvarande förhållanden är upplåtande mot lega av mindre
jordbruk ej sällan eu föga vinstgivande, stundom direkt förlustbringande
affär.
Det måste därför anses vara av synnerlig vikt att icke genom lagstiftnings-
och andra statliga åtgärder direkt motverka jordägarens intresse
att mot lega upplåta mindre fastigheter. Överdrivet nit i detta hänsetnde
måste, särskilt där detta icke är grundat på tillräcklig praktisk sakkunskap,
verka menligt på den sak, man här vill tjäna.
I förevarande hänseende synas allvarliga invändningar kunna riktas
emot föreliggande förslag.
t ör att närmare belysa detta och i viss män klargöra förslagets innebörd
och vilka konsekvenser det vid eventuell tillämpning i oförändrat
skick kan komma att medföra, anser sig lantbruksstyrelsen böra något
nai mare beröra vissa av förslagets mera betydelsefulla bestämmelser.
Derigenom att, såsom förut anförts, lagen skulle äga tillämpning jämväl
å enskild jordägare tillhörig jord i allmänhet, har den undantagslagstiftning,
som den norrländska arrendelagen innebär, utsträckts att praktiskt
taget gälla nära nog'' alla mindre och medelstora jordbruk. Rörande
sådana jordbruk skulle således vid utarrendering komma att gälla bland
annat följande.
Enligt i § skulle den kortaste arrendetiden vara 15 år. Vidare skulle
enligt 12 § arrendatorn vid arrendetidens slut vara berättigad att förnya
a i ren det, såvitt han ej i märklig mån eftersatt, vad honom rörande fastighetens
a ård ålegat. Lagförslagets formulering i dessa båda avseenden
medgiver jordägaren knappast något inflytande över sin fastighet, sedan
en gång ett arrendeavtal ingåtts, vilka bestämmelser arrendekontraktet
än måtte innehålla, varemot arrendatorn därigenom förbehållen rättighet
att under arrendetiden uppsäga avtalet skulle äga giltighet.
Enligt 9 § skulle såsom nämnt lega i form av arbetsprestationer icke
Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.
45
vara tillåten. Den arrendetyp, som omfattar de talrika arbetstorpen, skulle
härigenom försvinna. Om också torpinstitutionen, särskilt i äldre tider,
ofta med skid ansetts vara behäftad med brister och för torparen betungande,
torde det dock icke kunna förnekas, att densamma, rätt utnyttjad
och med väl avvägda dagsverksskyldigheter, innebär fördelar för såväl
jordägare som arrendator. Ingen form av övergång från jordbruksarbetare
till arrendator torde vara så gynnsam som denna, beroende dels
därpå, att för övertagande av ett torp varken borgensförbindelse eller annan
säkerhet anses behövliga, dels ock på den hjälp och det stöd, ofta
även av ekonomisk art, som jordägaren torde vara villig att lämna en i
hans tjänst varande arbetare vid övertagande av ett ledigt torparrende.
Enligt 15 § skulle det åligga jordägaren att vid arrendets tillträdande
tillhandahålla arrendatorn för jordbrukets bedrivande nödiga byggnader
i ett efter ortens förhållanden behörigt skick samt att, därest under arrendetiden
nödigt hus tarvade ombyggnad, verkställa sådan. Arrendatorn
skulle sålunda efter arrendekontraktets ingående kunna vid tillträdessynen
eller senare fordra, att nya hus skulle uppföras och gamla ombyggas
på jordägarens bekostnad, även om kontraktet innehölle häremot stridande
bestämmelser. Någon möjlighet för en jordägare att vid ingående utav
avtal om utarrendering av jordbruk utav ifrågavarande slag skydda sig
mot risken att sedermera bliva ålagd att verkställa omfattande nybyggnader
och ombyggnader föreligger således icke. Vilka kanske rent av
ruinerande ekonomiska konsekvenser detta skulle kunna få för en enskild
jordägare med mindre stark ekonomi torde ligga i öppen dag.
Enligt 29 § skulle arrendatorn, där den arrenderade jorden utgör endast
viss del av jordägaren tillhörig fastighet, kunna efter hänvändelse till vederbörande
jordkommitté mot jordägarens bestridande om ock med vissa
begränsningar erhålla tillstånd att odla jämväl fastigheten tillhörande
mark, som icke innefattats i arrendet. Genom utarrendering av viss jord
skulle jordägaren frånhända sig den fria dispositionsrätten jämväl till
övrig honom tillhörig mark. Sålunda skulle en arrendator av ett mindre
jordbruk, som utgjorde en del av den fastighet, jordägaren själv bebodde
och brukade, kunna, därest jordkommittén i orten vore villig härtill medverka,
trots i lagen angivna begränsningar, få rätt att verkställa odling å
jordägarens betesmarker.
Enligt 32 § skulle arrendatorn för på detta sätt verkställda nyodlingar
vara berättigad att vid avträdet erhålla ersättning av jordägaren. Icke
nog med att jordägaren sålunda skulle mista dispositionsrätten till sin
jord, utan skulle han därjämte kunna åsamkas oberäkneliga utgifter.
Enligt 36 § skulle arrendatorn under vissa förhållanden tillförsäkras
rätt till bete jämväl utom den arrenderade jorden, utan att sådant avtalats
i arrendekontraktet. Den honom sålunda tillförsäkrade rätten har i lagförslaget
utsträckts att gälla vilken annan jordägaren tillhörig fastighet
som helst. Även härigenom skulle jordägarens dispositionsrätt till sin
jord göras illusorisk, därest han utarrenderade någon del därav i form av
arrende utav den storlek, att detta folie under den föreslagna lagen.
Enligt 34 § skulle på samma sätt jordägarens dispositionsrätt till skogen
inskränkas, i det att arrendator av i lagen avsedd arrendejord bleve berättigad
att — därest å den fastighet, arrendejorden tillhör, skog finnes
_ efter anvisning få taga husbehovsbränsle och husbehovsvirke. Någon
utarrendering utan tillgång till fria eller begränsade skogsprodukter skulle
följaktligen icke vara medgiven, där skog å fastighet förefunnes. Därest
Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.
jordagaren genom annan avverkning än till eget hnsbekov förorsakade,
att skogen icke räckte till att sålunda förse arrendatorn med hans behov
av bränsle och virke, skulle jordägaren till yttermera visso vara förpliktigad
att tillhandahålla arrendatorn, vad som härutinnan felades.
Bestämmelser av den art, som bär i korta drag relaterats, finner lantöruksstyrdsen
vara alltför långt gående och tillärna konsekvenser så oberäkneliga,
att de endast för rena undantagsfall, där oefterrättliga förhållanden
visat sig föreligga, borde kunna ifrågasättas. De återfinnas visserhgen
i stort sett i den gällande s. k. norrlandslagen, där deras förekomst
med hiinsyn till de förhållanden, som rått inom den jordägarkategori
denna lag berör, torde kunna försvaras. Lantbruksstyrelsen anser det
däremot alldeles oberättigat att av den omständigheten, att lagen under
dessa förhållanden befunnits lämplig, draga den slutsatsen, att liknande
och i viss man skärpta bestämmelser kunna och höra tillämpas jämväl
inom södra Sverige samt därtill — från att endast gälla jord tillhörig vissa
för jordbruket i allmänhet mindre intresserade jordägare — utsträckas att
omfatta nära nog alla mindre och medelstora arrendejordbruk. Vad som
kan vara lämpligt för Norrlands skogsbygder med dess egenartade förii
allanden, där dessa påverkas av säregna jordägarintressen, skulle, tilllämpat
f)å södra Sveriges jordbruk med dess jordägarförhållanden, enligt
styrelsens förmenande kunna komma att medföra ödesdigra verkningar
Jordkommissionens avsikt med de föreslagna bestämmelserna har tydligen
varit att söka skapa betingelser för en under gynnsamma förhållanden
arbetande klass av mindre och medelstora jordbrukare. Enligt lanfbruksstyrelsens
förmenande torde det emellertid kunna befaras, att följden
av den föreslagna lagstiftningen komme att bliva eu helt annan än
den avsedda. Den inskränkning i jordägarens dispositionsrätt över sitt
jordinnehav och den osäkerhet i ekonomiskt avseende, som lagförslaget
innebär för jordägaren, torde nämligen komma att medföra en synnerligen
stor obenägenhet för upplåtande av arrendejord till den storlek, som
faller under lagens bestämmelser. Om hänsyn tages till de kostnader,
jordägaren även med nu gällande arrendelag i regel får vidkännas för
byggnader och i form av lämnade skogsprodukter, skulle den verkliga
jordräntan i allmänhet bliva obetydlig, stundom ingen. Där förvärv och
innehav utav jord icke föranletts av intresse för skogen, torde ofta innehavav
jord, som utarrenderats till mindre jordbruk, hava sin grund däri,
att densamma ärvts eller förvärvts jämte av ägaren innehavd huvudgård!
i vilket fall ett personligt förhållande mellan ägare och arrendator väl i
flertalet fall kan beräknas uppstå, som bidrager till uppkomsten av för
arrendatorerna i stort sett gynnsamma förhållanden. Lantbruksstyrelsen
finner det emellertid otvivelaktigt, att inför sådana utsikter, som den
föreslagna lagen skulle medföra, dessa för skapandet och vidmakthållandet
av mindre arrendejordbruk gynnsamma intressen skulle minskas om
ej rent av upphöra.
Frånses kan enligt lantbruksstyrelsens mening icke heller de sociala
missförhållanden, som kunna bliva följden av- sa ensidiga bestämmelser
till arrendatorernas fördel, som lagförslaget innebär. T många fall synas
dessa till och med vara av den art, att de inbjuda eu arrendator till kanske
fullt obefogade krav mot jordägaren, varigenom ständiga tvister lätt
bliva följden — till skada för samhällsfriden och jordbruksnäringen.
Jordkommissionen synes i viss mån hava varit medveten om den fara
för de mindre arrendejordbrukens bestånd, som de föreslagna bestämmel
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.
47
serna kunna innebära. Därom vittna de stränga och mot jordägaren hårt
ingripande bestämmelser, som kommissionen föreslagit i särskilda lagförslag
rörande avlösning av arrendejordbruk och vanhävd, till vilka förslag
lantbruksstyrelsen senare återkommer.
I anslutning till vad lantbruksstyrelsen sålunda anfört, måste styrelsen
bestämt avstyrka, att föreliggande förslag till social arrendelag genomföres.
Det synes lantbruksstyrelsen tvivelaktigt, huruvida en särskild lag vid
sidan av den allmänna arrendelagen (iverhuvudtaget är behövlig och önskvärd
annat än i fråga om sådana säregna förhållanden, som framkallat
den norrländska arrendelagen.
Särskilt inom mellersta Sveriges skogstrakter förekomma emellertid,
efter vad erfarenheten visat — om också ej så allmänt — förhållanden i
viss mån likartade med dem, som råda i Norrland och av sådan art, att
en försiktig utsträckning av den norrländska arrendelagens giltighetsområde
torde kunna anses berättigad och lämplig.
Huruvida emellertid förhållandena inom södra Sverige påkalla, att
lagen utsträckes att gälla även där, finner styrelsen knappast antagligt.
Där rådande allmänna jord- ocli skogsförhållanden kunna måhända —
jämväl beträffande de jordägarkategorier, som drabbas av norrländska arrendelagen
— i viss mån medföra samma faror, som lantbruksstyrelsen förutsatt
såsom följd av antagandet utav det av jordkommissionen här avgivna
lagförslaget.
I syfte att råda hot på de missförhållanden, som enligt vad lantbruksstyrelsen
redan anfört i allmänhet torde få anses föreligga på ifrågavarande
område, håller lantbruksstyrelsen före, att det lämpligen bör undersökas,
huruvida icke i den mån förändringar och tillägg till de bestämmelser,
som för närvarande reglera förhållandet - mellan fastighetsägare
och arrendatorer, befinnas erforderliga, dessa kunna inarbetas i gällande
lag om nyttjanderätt till fast egendom.
Anmärkas må dock, att de förhållanden, som böra beaktas vid upplåtande
av jord mot lega, äro i så hög grad varierande i olika delar av landet,
att en reglering i detalj å området på direkt lagstiftningsväg alltid
måste i hög grad verka besvärande och försvåra ett för båda parter tillfredsställande
utnyttjande av förefintliga möjligheter.
Åtskilligt skulle möjligen kunna uträttas genom ett lokalt sakkunnigt
organ, som medverkade vid träffande av avtal om lega av jord i allmänhet
inom respektive område, eller åtminstone i sådana fall, där den odlade
jordarealen ej överstege visst maximum. Ett dylikt opartiskt organ skulle
måhända kunna väntas ej mindre tillvarataga arrendatorernas berättigade
krav, än även genom sin auktoritet bidraga till att avtalet finge en
sådan form, att såväl allmänna som de båda parternas enskilda synpunkter
bleve behörigen beaktade.»
I motiveringen till de föreliggande motionerna har anförts huvudsakligen
följande:
Vad angår spörsmålet om den omfattning, i vilken ägarna upplåtit jorden
till brukande åt andra, utgör, enligt arealinventeringen den 1 juni
1919, den på arrende upplåtna åkerarealen ej mindre än 971,116 hektar
fördelade på 99,691 brukningsdelar.'' Då landets hela åkerareal samti
-
Motiveringen
till de föreliggande
motionerna.
I dessa siffror ingå ej fastigheter med under 0 -C hektar åkerjord.
48
Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.
digt utgjorde 3,787,242 hektar och hela antalet brukningsdelar var 428,026,
brukades sålunda ej mindre än 25.o procent av landets odlade jord och
23.3 procent av hela antalet brukningsdelar av arrendatorer och torpare.
Mer än 75 procent av arrendejordbruken utgjordes av lägenheter och
småbruk om högst 10 hektar åkerjord. Även om dessa medeltal för hela
riket gäller vad ovan sagts om bolagsförvärven.
Givet är, att huvudsakliga delen av den staten, ecklesiastika boställen,
kommuner och stiftelser tillhöriga åkerjorden är utarrenderad. Ä dessa
ägaregrupper falla sammanlagt 17,013 arrendebruk.
Fördelningen å övriga olika ägaregrupper framgår av följande sammanställning: -
Antal brukningsdelar, brukade av |
Åkerareal i hektar, |
|||
ägare |
arrendatorer |
ägare |
arrendatorer: |
|
Bolag och ekonomiska före- |
||||
ningar .............................. |
2,370 |
24,338 (= 91.1 % i |
85,191 |
134,751 |
Fideikommiss........................ |
173 |
7,060 (= 97.6 %) |
18,778 |
112,512 |
Större enskilda jordägare ...... |
2,095 |
13,055 (= 86.2 % i |
269,625 |
168,903 |
Mindre enskilda jordägare ...... |
321,511 |
38,225 (= 10.6 %) |
2,422,230 |
312.503 |
Ett viktigt medel till förbättrande av den jordbrukande folkklassens
ställning är en social arrendelag. De förut omnämnda statistiska uppgifterna
giva som sagt vid handen, att omkring en fjärdedel av Sveriges
åkerareal och en ungefär lika stor del av landets totala antal brunkningsdelar
är upplåten till arrendatorer. Redan genom 1907 års lag om nyttjanderätt
till fast egendom togs ett steg i riktning mot bättre skydd för
arrendatorsklassen. Ehuru åtskilliga brister vidlåda denna lagstiftning,
är dock ett betydelsefullt första steg därmed taget. Detta icke minst därigenom
att i lagen blivit fastslagen principen om statens rätt och skyldighet
att till skydd för den svagare parten begränsa avtalsrätten.
Jordkommissionen har i sitt betänkande framhållit, att, därest jordbruket
skulle kunna höjas å de mindre arrendegårdarna och torpen,
vilket torde vara av den största nationalekonomiska betydelse, samt den
sociala vantrevnad, som allmänt vore tillfinnandes inom de beroende
arrendators- och torpareklasserna, skulle kunna undanröjas, så vore det
en tvingande nödvändighet att genom en väl avvägd arrendelag för dessa
klasser bereda dem något av den självägande bondens självständighet och
trygghet i utövning av sitt yrke som odlare. Att en sådan lagstiftning
uppbures av en allmän opinion inom den beroende arrendatorsklassen,
framginge enligt kommissionens mening bland annat av de uttalanden i
ämnet, som från arrendatorssammanslutningar och enskilda i olika delar
av landet kommit kommissionen till hända.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.
49
Såsom framgår av norrländska arrondelagen, ha i don de väsentligaste
bristerna i fråga om nu gällande allmänna arrendelagstiftning ansetts
bestå i avsaknad av bestämmelser om minimitid för upplåtelser, om sättet
för lagens utgörande, om byggnads- och reparationsskyldighet, om rätt
att verkställa nyodling och undfå gottgörelse för jordförbättringar, om
rätt till skogsfång, bete och fiske m. m. Dessa brister drabba fortfarande
de delar av riket, där den norrländska arrendelagen ej gäller. Den bör
därför utsträckas till dessa.
Emellertid var även norrlandslagen en kompromiss, och erfarenheten
har givit vid handen, att åtskilliga förbättringar av dess innehåll böra
vidtagas och således, med stiftande av en social arrendelag för riket,
komma detta i sin helhet till godo. Jordkommissionen har funnit dessa
förbättringar böra bestå i att en minimitid för upplåtelse bör kompletteras
med företrädesrätt till ny upplåtelse vid arrendetidens utgång, att förbehåll
om arbetsskyldighet såsom legovederlag förhindras och att rätten till
jordförbättringar och ersättning därför göres effektivare. Dessutom
kräver lagens utsträckning till södra och mellersta delarna av riket en
mera vittomfattande definition på de arrendegårdar, som skola falla under
lagen.
Såsom motivering för dessa förslag åberopas i huvudsak vad jordkommissionen
därom anfört. En sammanfattning av skälen i huvudsakliga
delar följer här nedan.
Arrendetiden kan enligt nu gällande lag genom avtal givas olika
längd, lägst ett år. Tidigare var en längre arrendetid nog regel, men
under de senare åren har en tendens till minskning av arrendetiden gjort
sig gällande. Till och med ettåriga upplåtelser bli allt vanligare och lära
på sina orter kunna betraktas såsom regel. En kort arrendetid måste
emellertid anses förödande ur flera synpunkter. För arrendatorerna medför
den en stark känsla av osäkerhet; arrendena kunna när som helst höjas
och arrendatorerna kunna godtyckligt tvingas avflytta. Givet är, att under
sådana förhållanden arrendatorns intresse för jordbrukets vidmakthållande
icke heller blir detsamma och förbättringar därå bli praktiskt taget
uteslutna. Nyodlingar och andra mera varaktiga förbättringar förutsätta
givetvis en upplåtelse av den längd, att arrendatorn också kan få skörda
frukten av sitt nedlagda arbete. Men ej nog härmed; de korta arrendetiderna
torde småningom medföra en direkt tillbakagång av jordbruket.
För arrendeupplåtelser synes därför böra i de fall, varå en social arrendelag
skulle bliva tillämplig, fastställas viss minimitid, förslagsvis den bland
annat vid upplåtelse av statens jordbruksfastigheter såsom den regelrätta
förutsatta tiden av 20 år.
Vid förnyad utarrendering bör arrendator eller, i händelse han avlidit,
närmare skyldemän till honom äga rätt till erhållande av förnyat
arrende (optionsrätt) med undantag för skäliga fall.
Även annan reglering av upplåtelsevillkoren är ofrånkomlig för uppDihang
till riksdagens protokoll 1924. 9 samt. 2 avd. 32 höft. (Sr 36.1
4
50
Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.
nående av lagstiftningens syfte. Sålunda synes det, såsom jordkommissionen
närmare utvecklar (se betänkandet sid. 27 o. f.), riktigast, att arrendet
må utgå endast i form av penningar eller naturaalster; ej i form av
fullgörande utav dagsverken eller andra arbetsprestationer. Erfarenheten
har visat, att arrendatorns arbetskraft i regel beräknats till för lågt
värde, varför arrende, som fullgöres genom dagsverken, ofta nog blivit
synnerligen betungande för arrendator!!. Härtill kommer, att arrendatorn
understundom inkallas till fullgörande av sin dagsverksskyldighet
utan att skälig hänsyn tages till nödvändigheten för honom att få sköta
sitt eget jordbruk. Vid torparrenden, där ett ändamål med upplåtelsen
är att hava tillgång till lämplig arbetskraft för skötandet av jordbruket
å huvudgården, är torparen så gott som undantagslöst beroende av tillfällen
till biförtjänst, vadan tillfälle där finnes för jordägaren att med
torparen—arrendator!! träffa överenskommelse om arbetshjälp. Betydelsefullt
är särskilt, att arbetsskyldighetens borttagande allmänt kräves
av torpare och övriga arrendatorer, om vilka här är fråga.
För att arrendebruken skola, till gagn för både enskilda parter och för
samhället, bliva ekonomiskt bärkraftiga och för att jordbruket även vid
arrendeupplåtelser skall kunna främjas, äro vissa föreskrifter med avsesende
å arrendators rätt att nyttja fastigheten erforderliga. Sålunda bör
arrendator, därest å fastigheten finnes skog av lämplig beskaffenhet,
vara berättigad att efter anvisning där taga bränsle samt virke till
underhåll av fastighetens åbyggnader ävensom till nödiga hägnader,
hässjor och täckdikning samt nödiga redskap. Detsamma bör gälla i
fråga om rätt till betning i den omfattning, som kan anses vara överensstämmande
med förhållandena å orten.
Av synnerlig vikt måste anses vara, ej blott att arrendatorn beredes
rätt att verkställa uppodlingar å därför lämplig mark, utan även att han
vid arrendets avträdande får ersättning av jordägaren för verkställda
nyodlingar och andra jordförbättringar. Redan lagberedningen framhöll
på sin tid, att mycket talade för införandet av denna princip för riket
i dess helhet; och otvivelaktigt torde vara, att densamma skulle för landet
verka fördelaktigt. Ersättningskyldighet i nu berörda hänseende
kan ej heller anses vara mot jordägaren obillig. Jordens uppodling och
förbättring kommer ju i sista hand honom själv till godo. Avsett är, att
ersättning skall utgå endast för den ökning i värde, som egendomen
genom förbättringen kan anses hava erhållit, då fastigheten avträdes.
Ersättningen skall sålunda ej överstiga det verkliga jordförbättringsvärdet.
Likaledes är tillvaron av åbyggnader, lämpade för sitt ändamål och i
tillräckligt gott stånd, en nödvändig förutsättning för jordbrukets vidmakthållande
och arrendatorns trevnad. Emellertid befinna sig byggnaderna,
särskilt boningshusen, å arrendegårdar och torp ofta i bristfälligt
och stundom i rent hälsovådligt skick. En av jordkommmissiönen
51
Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.
i öretagen Undersökning har givit vid handen, att förhällandena härutinnan
äro synnerligen otillfredsställande. Givet är, att arrendatorn
med sina i regel mera begränsade resurser bär svårare än jordägaren att
sörja för, att å fastigheten finnas tillräckliga åbyggnader, något som för
övrigt knappast kan begäras av arrendatorn jämväl med hänsyn därtill,
att han är allenast mera tillfälligt knuten vid fastigheten. Jordägaren
hör därför åläggas fullgöra den för fastigheten erforderliga ny byggnadsskyldigheten.
Däremot bör arrendatorn givetvis vara skyldig att sörja
för å fastigheten befintliga åbyggnaders nödiga underhåll under arrendetiden.
, Här; ha nu i korthet angivits några av de viktigaste principer, vilka
Synas höra ligga till grund för en social arrendelagstiftning. Givet är
emellertid, att vid det närmare utformandet av föreskrifter i nu berörda
hänseenden erfordras åtskilliga jämkningar och modifikationer,
varjämte åtskilliga frågor, som ej nu berörts, behöva göras till föremål
för lagstiftning. I dessa hänseenden bör det av jordkommissionen avgivna
principbetänkandet med förslag till social arrendelag kunna tjäna
till ledning.
Under hänvisning i övrigt till kommissionens nämnda förslag skall
dock här särskilt beröras ytterligare en fråga av grundläggande betydelse,
nämligen å vilka upplåtelser en social arrendelag bör få tillämpning.
Den första begränsningen är given redan i och med lagens hela
syftning. Sålunda bör den ha avseende endast å fastighetsupplåtelser
för jordbruksändamål. Med hänsyn till de föreslagna bestämmelsernas
innehåll bör en blivande lag ej heller äga tillämpning i de fall, där nyttjanderättsupplåtelsen
icke är det väsentliga i avtalet, utan är av mera
underordnad betydelse. Lagen måste emellertid begränsas jämväl så till
vida, att densamma ej äger tillämpning å de mera tillfälliga arrendeupplåtelser,
som hava sin grund i t. ex. jordägarens sjukdom, minderårighet
o. d. Givetvis lämpa sig ej de ifrågasatta föreskrifterna för dylika fall.
För ernåendet av de modifikationer, som av nu berörda synpunkt kunna
anses behövliga, äro två vägar tänkbara, antingen en prövning från fall
till fall eller en begränsning av lagen till de slags arrendeupplåtelser,
vilka såsom regel äro att anse såsom mera permanenta. Övervägande skäl
synas tala för att välja det senare förfaringssättet och begränsa lagens
giltighet till arrenden av till huvudgård hörande hemman, hemmansdel,
torp eller annan jordbrukslägenhet så ock av annan jord, som vid avtalets
ingående tillhör bolag, förening för ekonomisk verksamhet eller
enskild person, vilken icke är mantalsskriven å fastigheten eller å därmed
sambrukad fastighet och uppenbarligen besitter densamma huvudsakligen
för att tillgodogöra sig skogsavkastningen eller eljest i spekulationssyfte.
Genom erforderliga bestämmelser med avseende å en blivande lags
ikraftträdande måste tillses, att det skydd, som med densamma avses,
ej göres illusoriskt, såvitt den nuvarande arrendatorsklassen angår.
Utskottets
yttrande.
52 Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.
Det lagstiftningsspörsmål, som genom förevarande motioner bragts under
riksdagens prövning, utgör otvivelaktigt ett bland de viktigaste leden i den
s. k. jordfrågan. Väl hava styckningar och försäljningar av jordegendomar
under senare tider förekommit i betydande utsträckning samt därigenom
jord, som förut brukats av arrendatorer, i ej ringa omfattning kommit under
jordägares eget bruk. Ävenså har under de senaste årtiondena det gamla
torparesystemet i allt större omfattning avlösts av mera fria arbetsformer,
varigenom den förut talrika torparklassen till antalet avsevärt förminskats.
Om ock tendensen således gått emot minskning av arrende- och torpupplåtelserna,
är dock uppenbarligen förekomsten av dylika upplåtelser alltjämt
av en sådan omfattning, att det rättsliga reglerandet av desamma blir en
fråga av utomordentlig såväl nationalekonomisk som social betydelse. Det
av jordkommissionen framlagda utkastet till lag angående vissa jordbruksarrenden
skulle enligt dess beräkningar komma att beröra mera än 30,000
brukare av landets jord.
Mellan jordägare och arrendatorer härskade länge ett visst patriarkaliskt
förhållande, som gjorde ett detaljerat reglerande av rättsförhållandet dem
emellan mindre nödigt. I den mån allt vidsträcktare områden av Sveriges
jord förvärvats av sågverks- och bruksindustrier, varigenom stora delar av
den självägande jordbruksbefolkningen övergått till av nämnda industrier
beroende arrendatorer och i den mån den ekonomiska utvecklingen även å
fideikommiss och andra större jordbruksdomäner skärpt motsättningen mellan
jordägarnas och arrendatorernas intressen, har emellertid behovet av detaljerade
rättsregler på detta område allt starkare gjort sig gällande. Erfarenheten
har visat, att i de fall, där jordägare och arrendatorn äro alltför
ojämnt ställda i ekonomiska och sociala villkor eller där hos ägaren förefinnes
ringa eller intet intresse för jordbruket å arrendegården, den fria
avtalsrätten icke mäktar giva brukaren det stöd han behöver för utövning
av sitt yrke såsom odlare. Såsom av det föregående framgår, är också
kravet att genom särskilda för parterna tvingande rättsregler bereda vissa
grupper av brukare av annans jord, såsom bolagsarrendatorer, torpare och
därmed jämställda, ökad trygghet i olika avseenden av gammalt datum.
Redan antagandet av lagen om nyttjanderätt till fast egendom den 14 juni
1907 utgör ett betydelsefullt steg i denna riktning. Genom lagen om arrende
av viss jord å landet inom Norrland och Dalarne den 25 juni 1909 har
kravet vunnit fullt erkännande, för så vitt rörer arrende av jord, tillhörig
bolag och skogsspekulanter i berörda delar av landet. Torpkommissionen
har såsom en av anledningarna till den konstaterade tillbakagången av
torpinstitutionen påvisat de missförhållanden, som mångenstädes råda å torparrendena,
samt för avhjälpande av dessa uttalat sig för modifikationer i de
allmänna arrenderättsreglerna beträffande dagsverkstorp och därmed jämförliga
lägenheter inom riket i dess helhet. Att det stöd, som 1907 års lag
avser att skänka brukare, icke numera är tillfyllest för de mest beroende
arrendatorsklasserna, får anses genom ingående undersökningar vara kon
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.
53
staterat av såväl jordundersökningen som jordkommissionen, vilka för höjandet
av jordbruket å de mindre arrendegårdarna och torpen samt för undanröjandet
av den sociala vantrevnad, som där flerstädes är tillfinnandes, betonat niid
vändigheten av att genom eu väl avvägd, för dessa klasser särskilt gällande
arrendelag beredes dem något av den självägande bondens självständighet
och trygghet i sitt yrke. I de yttranden, som avgivits över jordkommissionens
förslag, har även, där man ställt sig helt avvisande mot själva
förslaget, framskymtat såsom något man ej velat förneka, att missförhållanden
här och var råda och åtgärder i ena eller andra avseendet sålunda äro av
ett verkligt behov påkallade. Att av såväl jordbrukspolitiska som sociala
synpunkter vissa lagstiftningsåtgärder uti det av motionärerna omförmälda
syftet äro erforderliga, därom är ock utskottet övertygat.
Beträffande riktlinjerna för den ifrågasatta lagstiftningen hava motionärerna
i huvudsak anslutit sig till jordkommissionens förslag. Av den
redogörelse för detta förslag, som i det föregående lämnats, framgår, att
detsamma genomgående är byggt på den ekonomiska motsättningen mellan
jordägare och arrendatorer. Ä jordägaren såsom den i ekonomiskt hänseende
bättre ställde hava sålunda till förmån för den i detta avseende
mindre välsituerade arrendatorn lagts förpliktelser, som i flera hänseenden
måste framstå såsom betungande. Ehuru detta vid en lagstiftning sådan
som den förevarande torde vara i viss mån ofrånkomligt, vill utskottet
dock framhålla, att anledning ej torde föreligga att härutinnan allt för
mycket generalisera. Det torde ingalunda böra förbises, att även bland de
grupper av jordägare, som den ifrågasatta lagstiftningen skulle avse, finnes
mången, vilken näppeligen är i stånd att bära ekonomiska uppoffringar av
alltför tyngande art. Skall lagstiftningen icke komma att verka till skada
för jordbruksnäringen, måste lagstiftaren på förevarande område framgå
med största varsamhet. Därest det icke kan undvikas, att å jordägarna
läggas bördor, som innebära ett mera avsevärt skärpande av gällande rätt,
synes sålunda genom stadgande av en väl avvägd övergångstid böra beredas
dem tillfälle till anpassning efter de förändrade förhållandena.
Det yttersta målet, vartill den ifrågavarande lagstiftningen syftar, uppgives
av såväl motionärerna som jordkommissionen vara att främja frivilliga
avtal om jordens övergång med självständig rätt till arrendatorerna. Lagförslaget
bär också på flera huvudpunkter prägel av denna uppfattning om
den önskvärda slutliga lösningen på den föreliggande frågan. Utskottet vill
väl ej bestrida, att det ur såväl nationalekonomiska som sociala synpunkter
vore önskvärt, att brukare av annans jord i största möjliga utsträckning
bleve i tillfälle att med äganderätt förvärva densamma. Utskottet vill
emellertid ifrågasätta lämpligheten av att för vinnande av detta mål i
arrendelagen alltför mycket åsidosättas jordägarnas berättigade intressen vid
deras förfogande över sin jord. Även hänsyn till arrendatorerna själva
synes mana till viss försiktighet i fråga om dylika lagstiftningsåtgärder.
Såsom av flera myndigheter erinrats, torde följden eljest lätt kunna bliva,
54
Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.
att lagstiftningen i stället för att främja arrendatofernas bästa direkt kommer
att motverka det, Göres arrendelagstiftningen alltför .betungande för
jordägaren eller lägges till och med därigenom hinder för jordbrukets rationella
drivande, tvingas han uppenbarligen att på annan väg än den arrendeavtalet
erbjuder eller ock vid sidan av detta ordna sitt jordbruk och tillförsäkra
sig den nödiga arbetskraften. I andra fall åter, där arrendeformen
bibehålies, torde arrendatorn icke kunna undgå att på ett eller annat sätt, vanligen
genom förhöjt arrende, bereda jordägaren vederlag för de uppoffringar
denne fått vidkännas på grund av en lagstiftning, som huvudsakligen bestämmes
av hänsyn till arrendatorn. Såsom lantbruksstyrelsen i sitt yttrande
framhållit torde en dylik lagstiftning ävenledes i många fall komma
att inbjuda en arrendator till måhända fullt obefogade krav mot jordägaren,
varigenom till skada för båda kontrahenterna ständiga tvister lätt kunna
bliva följden.
I likhet med flertalet av de myndigheter, som yttrat sig över jordkommissionens
förslag, håller utskottet före, att jordbrukets förutsättningar cell
utveckling förete väsentliga olikheter i skilda trakter av landet. Enligt
utskottets förmenande lära i följd härav stora vanskligheter möta att genomföra
en för hela riket likformig lagstiftning i det syfte, som av motionärerna
påyrkats. Att utan tillbörligt beaktande av förefintliga olikheter lägga till
grund för en för hela riket gällande social arrendelagstiftning de bestämmelser,
som innehållas i den norrländska arrendelagen, synes utskottet näppeligen
kunna ifrågakomma. Åtskilliga bestämmelser i denna lag torde sålunda
icke kunna utan skada för jordbruksnäringen eller i varje fall ej med fördel
tilläggas giltighet utanför de speciella förhållanden, som i Norrland och
vissa delar av Svealand framkallats av jordbrukets beroende av sågverksoch
bruksindustrierna.
Med det anförda har utskottet velat erinra om de ej ringa svårigheter,
som framställa sig för lagstiftaren vid lösandet av förevarande uppgift.
Därest lagstiftningen icke skall komma att medföra skada för jordbruksnäringens
utveckling, krävas vid dess utformning stor varsamhet och ett
vidsynt beaktande av de många olika intressen, som därav beröras. Vid
den fortsatta bearbetning av föreliggande material, som enligt utskottets
mening är oundgängligen erforderlig för frågans lösning, torde böra inrymmas
tillbörlig plats åt i landets skiftande jordbruksförhållanden väl
initierade personer.
Huruvida de bestämmelser, som kunna visa sig vara erforderliga, höra,
såsom motionärerna yrkat, inrymmas i en särskild, för hela riket gällande
lag, vilken jämväl skulle ersätta den norrländska arrendelagen, eller de
med större fördel skulle kunna inarbetas i allmänna nyttjanderättslagen
eller en kombination av båda dessa lagformer skulle vara att föredraga,
finner utskottet i frågans nuvarande läge ej kunna tillförlitligen bedömas
såsom nära sammanhängande med det resultat, den fortsatta utredningen
kan giva. Särskilt beaktande härutinnan förtjäna emellertid de uttalan
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 36. Sfi
den härom, som innehållas i det av lantbruksstyrelsen förut återgivna utlåtandet
över jordkommissionens förslag.
Utskottet har givetvis ej heller ansett sig böra inlåta sig å en detaljerad
granskning av jordkommissionens i motionerna åberopade utkast till lag
i ämnet. I anslutning till de riktlinjer för den ifrågavarande lagstiftningen,
som av motionärerna uppdragits, har utskottet emellertid tagit i
övervägande de huvudpunkter, som i lagutkastet innehållas; och får utskottet
nu i berörda delar anföra följande:
Lagstiftningens omfattning.
I likhet med jordkommissionen hava motionärerna ansett, att lagens
giltighet borde begränsas till arrenden å landet av till huvudgård hörande
hemman, hemmansdel, torp eller annan jordbrukslägenhet så ock av annan
jord, som vid avtalets ingående tillhörde bolag, förening för ekonomisk
verksamhet eller enskild person, vilken icke vore mantalsskriven å fastigheten
eller därmed sambrukad fastighet och uppenbarligen besutte densamma
huvudsakligen för att tillgodogöra sig skogsavkastningen eller
eljest i spekulationssyfte. Under lagen skulle sålunda falla alla jordbruksfastigheter,
som ägas av bolag och spekulanter, samt vidare utgårdar och
torp under fideikommiss och andra större jordegendomar.
De riktlinjer, som sålunda föreslagits, synas även utskottet i huvudsak
riktiga, i det att samtliga nu nämnda slag av arrendeupplåtelser i ett
eller flera avseenden lära böra regleras av den ifrågavarande lagstiftningen.
Då emellertid dessa upplåtelser till sin natur äro ganska olikartade,
torde, såsom utskottet här nedan vid särskilda punkter kommer att
närmare påvisa, vid utformandet av de särskilda bestämmelserna i lagstiftningen
böra tagas under noggrann omprövning, huruvida och i vad
mån härav kunna föranledas modifikationer i fråga om vissa slag av
upplåtelser. Sålunda bör givetvis ej anses för visst, att vad som lämpligen
kan stadgas i fråga om bolagsarrenden, jämväl obetingat bör gälla arrenden
under fideikommiss och andra större gods.
Då, enligt vad utskottet har sig bekant, missförhållanden av enahanda
art som de nu påtalade somligstädes äro tillfinnandes jämväl beträffande
arrendebruk, som ägas av städer och kommuner, torde ock böra tagas
under övervägande, huruvida ej dylika arrenden i ett eller flera avseenden
lämpligen böra inbegripas under den avsedda lagstiftningen.
X likhet med jordkommissionen anser utskottet, att lagstiftningen icke
bör givas tillämpning å upplåtelser av rena arbetarelägenheter. Det är
att märka, att skogsbruket numera har ett mycket stort behov av yrkeskunniga
arbetare, vilkas förhållanden i allmänhet ordnats så, att de fått åt sig
upplåtna bostäder med tillhörande mindre jordbruk, åt vilkas skötsel de kunna
ägna sin från arbetet i skogarna lediga tid och varigenom de erhålla för sitt
livsuppehälle nödiga produkter. Skogsägarna hava nedlagt betydande kostnader
56 Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.
och mycken omsorg vid ordnandet av bostäder, uppodling av jord m. m., allt
i syfte att sålunda åstadkomma en fast och yrkesskicklig arbetarstam för
skogsbruket. Då dessa upplåtelser av bostad i förening med ett mindre
jordbruk huvudsakligen äro att anse såsom ett led i ett arbetsavtal, synes
det näppligen böra ifrågakomma att å dylika upplåtelser tillämpa de rättsregler,
som krävas i en social arrendelagstiftning. Skulle härvid jordägarna
åläggas alltför betungande förpliktelser, lärer dessutom kunna förväntas,
att hos dem uppstode en allmän obenägenhet för sådana jordupplåtelser
till skada såväl för skogsbruket som för skogsarbetarstammen.
\ ad nu sagts om skogsbruket gäller i viss mån även om jordbruket, vilket
sedan gammalt sökt tillgodose sitt behov av arbetskraft genom upplåtelser
av mindre torp, därvid torparen mera varit att anse såsom en bofast lantarbetare
än som jordbrukare. En alltför skärpt lagstiftning i fråga om
dylika torpupplåtelser kan, såsom länsstyrelsen i Älvsborgs län i sitt
yttrande utförligt belyst, icke utan fog befaras hava den verkan, att jordägare
övergå till att helt tillgodose sitt behov av arbetskraft genom daglönare
och statare.
Jordkommissionen har i sitt lagutkast sökt undvika de anförda olägenheterna
genom att för lagens tillämplighet stadga, att upplåtelsen skulle
avse viss minimiareal. Därjämte har såsom grund till dispens från lagens
tillämplighet angivits, att det arrenderade området vore till sin beskaffenhet
sådant, att därå drivet jordbruk ej lämnade huvudsaklig bärgning åt
en medelstor familj. Utskottet vill i anledning härav erinra, att det av
lätt insedda skäl givetvis är betänkligt att göra en lags tillämplighet beroende
av arealgränser. Utskottet är ej i tillfälle att närmare yttra sig
om, huruvida den minimiarealgräns, som av kommissionen förordats, är
för de vitt skiftande förhållandena i landets olika delar väl lämpad. Berättigat
tvivel synes dock härom kunna råda. Lämpligare synes det utskottet
i och för sig vara, om lagens tillämplighet ej gjordes beroende av dylik
gräns. Möjligt är dock, att till förebyggande av ovisshet, huruvida lagen
i det särskilda fallet är tillämplig, uppställandet av viss minimiareal är
ofrånkomligt. Vad nu anmärkts i fråga om den föreslagna minimiarealen,
gäller givetvis även i viss mån den förordade maximiarealen.
Från lagstiftningens tillämplighet synes enligt utskottets förmenande
ytterligare böra undantagas arrende av jord, som äges av aktiebolag eller
förening, som erhållit lån från statens jordförmedlingsfond eller statens
egnahemslånefond. Jordupplåtelser av dylika bolag eller föreningar äro
uppenbarligen i allmänhet icke av den permanenta art, lagstiftningen
förutsätter.
I likhet med jordkommissionen anser utskottet, att från lagstiftningen
givetvis böra undantagas arrendeavtal, som slutas mellan närmare anförvanter.
Under övervägande synas i detta sammanhang ock böra komma de syn -
Andra lagutskottets utlåtande Nr 36. 57
punkter, som av länsstyrelsen i Jönköpings län framförts beträffande s. k.
familjebolag.
Minimiarrendetid.
Såsom redan lagberedningen i sin motivering till den allmänna nyttjanderättslagen
framhållit, måste det betraktas såsom ett av arrendelagstiftningens
viktigaste önskemål, att arrendatorn alltid har sig tillförsäkrad
en fullt bestämd, ej alltför kort besittningstid. Endast därest arrendatorn
kan vara viss om att han under en längre tid får skörda frukterna av
det arbete han nedlägger å fastigheten, kan det förväntas, att han skall
ägna all önskvärd omsorg åt jordbruket och visa något livligare intresse
för jordförbättringar och nyodlingsföretag å detsamma. I likhet med
jordkommissionen och motionärerna anser utskottet sålunda, att vägande
skäl kunna anföras för att vid ifrågavarande arrendeupplåtelser stadgas
viss, ej alltför knappt tillmätt minimitid.
Jordkommissionen har, såsom av det föregående framgår, i detta avseende
föreslagit en tid av 15 år, vilken tid för närvarande gäller för
arrenden, som falla under den norrländska arrendelagen. Motionärerna
hava emellertid ansett denna tid otillräcklig oeh förslagsvis förordat den
vid upplåtelse av statens jordbruksfastigheter såsom den regelrätta förutsatta
tiden av 20 år.
Härutinnan vill utskottet till en början erinra, att det under osäkra
konjunkturer, sådana som för närvarande råda inom jordbruksnäringen,
med all sannolikhet skulle för såväl jordägaren som arrendatorn medföra
stora svårigheter, om de tvingades uppgöra arrendeavtal för en så avsevärd
tidrymd som 20 år. Utskottet känner sig ej heller övertygat om, att
en så lång minimiarrendetid förestavas av ett trängande behov.
Klok försiktighet lärer kräva, att tiden ej sättes alltför lång. Det torde
ej böra förbises, att lagen eljest lätt komme att hos jordägarna skapa
obenägenhet mot att upplåta jord på arrende. Genom lagfästandet av
alltför långa arrendeperioder torde vidare i de fall, då fastigheter råkat
bliva utarrenderade till mindre skötsamma brukare, hävden å fastigheterna
kunna äventyras. Insikten härom kan åter medföra, att jordägarna vid
arrendeupplåtelser över hövan skärpa sina krav å såväl de rent personliga
kvalifikationerna hos arrendatorerna som ock deras ekonomiska resurser.
Såsom redan av det föregående framgår, äro alltför långa arrendeperioder
ej heller obetingat till förmån för arrendatorn. Denne löper alltid en
viss risk att hava missräknat sig i fråga om arrendets godhet, en risk,
som givetvis ökas ju längre tiden är, för vilken han är bunden. Lagfästes
en längre minimitid, måste sålunda tagas i övervägande, huruvida
och i vad mån arrendatorn under löpande arrendeperiod bör äga rätt att
frånträda arrendet. Sättes tiden däremot ej alltför lång, torde behovet av
en dylik uppsägningsrätt ej vara lika framträdande.
58
Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.
Den av herrar Wihlborg och Nilsson verkställda undersökningen, som i
det föregående närmare omförmälts, har visat, att den minimitid av 15
år, vilken stadgas i den norrländska arrendelagen, icke medfört några
mera avsevärda olägenheter för de jordägare, som beröras av denna lag.
Det synes utskottet därför böra tagas under övervägande, huruvida ej
samma tid vore ägnad att tillämpas jämväl på arrenden i andra delar av
landet, som lyda under bolag och spekulanter. Beträffande de arrendeavtal,
som lagstiftningen i övrigt kommer att avse, synes det utskottet
däremot kunna med fog ifrågasättas, huruvida en så lång arrendetid som
15 år lämpligen bör lagfästas. Utskottet vill erinra, att enligt jordkommissionens
enquéte synnerligen olikartade förhållanden råda i fråga om
arrendeperiodernas längd, då fråga är om upplåtelse på arrende från fideikommiss
och större gods. En arrendetid av 5—10 år synes vara regel
vid utarrendering av egentliga gårdar. Ofta nog stipuleras dock en längre
tid, särskilt i Sydsverige. Beträffande torp är arrendetiden ännu mera
växlande. Med hänsyn härtill torde frågan om arrendetidens längd tarva
ett noggrant övervägande, därvid bör beaktas å ena sidan att arrendatorn
erhåller nödig trygghet i sin besittning samt å andra sidan att jordägaren
ej lider alltför stort intrång i förfogandet över sin jord.
Optionsrätt.
Motionärerna hava såsom önskligt framhållit, att vid förnyad utarrendering
arrendatorn eller, i händelse han avlidit, närmare skyldemän till
honom borde äga rätt till erhållande av förnyat arrende med undantag
för skäliga fall.
Motionärernas önskemål innebär sålunda åtskilliga modifikationer i det
förslag till optionsrätt, som innehålles i jordkommissionens betänkande.
Såsom av det föregående framgår, skulle enligt detta förslag arrendatorn
äga en så gott som ovillkorlig rätt till förnyat arrende. Endast därest
arrendatorn i märklig mån eftersatte sin hävde- eller underhållsskyldighet
beträffande fastigheten eller det på grund av särskilda förhållanden skulle
för jordägaren möta avsevärt men att fortfarande hava fastigheten upplåten
på arrende, skulle rätt till förnyat arrende ej förefinnas. Denna
optionsrätt skulle inträda icke blott efter första arrendeperioden utan jämväl
vid slutet av varje efterföljande. Rätten skulle vid arrendatorns död
övergå till hans anhöriga. Kommissionen har också fullt konsekvent jämställt
den rätt, som sålunda skulle tillkomma arrendatorn, med ständig
besittningsrätt. Det torde ligga i öppen dag, vilka följder en sålunda
konstruerad optionsrätt skulle medföra för jordägaren. Genom arrendeupplåtelsen
skulle han för en oöverskådlig framtid hava avsagt sig så
gott som all förfoganderätt över sin fastighet. En jordägare, som vore
mån om jordbrukets upprätthållande och förkovran å arrendefastigheten,
skulle det vara betaget att vid arrendeperiodens slut få en arrendator,
Andra lagutskottets utlåtande Nr 36. 59
Horn ej direkt gjort sig skyldig till vanhävd av fastigheten, ersatt av en
bättre, Han skulle ej ens kunna taga den under eget bruk, därest han
ej kunde visa, att det för honom skulle medföra särskilt men att hava
fastigheten utarrenderad. Då arrendator^ besittningsrätt enligt kommissionens
mening icke ens skulle kunna brytas genom fastighetens övergång
till ny ägare utom för det fall att det skedde å exekutiv auktion, bleve
försäljning av fastigheten till annan än arrendatorn praktiskt taget utesluten.
Men vid försäljning till arrendatorn, vilken av jordkommissionen
uppställts såsom yttersta önskemål, skulle denne enligt den av kommissionen
förordade lagen om avlösning av osjälvständiga jordbruk kunna
tilltvinga sig fastigheten för lägre pris än dess verkliga värde. Att sådana
utsikter skulle komma att medföra en allmän sänkning av arrendefastigheternas
belåningsvärden samt öva en synnerlig menlig inverkan på den
å sina håll redan ansträngda fastighetskrediten, torde kunna såsom visst
förutses.
De betänkligheter, som sålunda möta i fråga om det av jordkommissionens
majoritet framlagda förslaget, synas, ehuru ej i samma grad, även
gälla herrar Ehrenborgs och Janssons förslag, däri optionsrätten dock inskränkts
dels att avse endast arrenden under bolag och skogsspekulanter
och dels att gälla allenast vid första arrendeperiodens slut.
Herrar Olssons och Wohlins förslag till optionsrätt synes utskottet i praktiken
komma att för arrendatorerna medföra föga gagn, då det lämnar jordägaren
fritt att genom förbehåll i kontraktet beröva arrendatorn förmånen.
Motionärerna hava ej närmare utvecklat, huru de tänkt sig den praktiska
utformningen av optionsrätten. Av deras motivering torde dock
kunna utläsas, att de såsom en ovillkorlig förutsättning tänkt sig, att
jordägaren fortfarande ville hava fastigheten upplåten på arrende. Optionsrätten
skulle sålunda ej innebära tvång för jordägaren att vid arrendetidens
slut ånyo utarrendera fastigheten, utan det skulle vara honom
obetaget att på annat sätt disponera över densamma. Vidare skulle undantag
ske för skäliga fall.
Att en arrendator, som under arrendetiden visat skötsamhet, vid denna
tids slut tillförsäkras en viss företrädesrätt till förnyat arrende av den åt
honom upplåtna fastigheten, därest denna fortfarande skall vara utarrenderad,
anser jämväl utskottet vara en riktig tanke. Hänsynen till såväl
arrendatorernas som det allmännas intresse synes kräva, att i de fall, då
jordägarna icke äro i stånd att själva bruka sina fastigheter, det arrendesystem,
som i anledning härav uppstår, erhåller en sådan fasthet och
stadga, att onödiga ombyten av arrendatorer till skada för arrendatorsklassen
samt för jordbruket och dess utvecklingsmöjligheter förekommas
i görligaste mån. Denna princip har ock sedan gammalt gällt vid utarrendering
av kronans och vissa allmänna inrättningars hemman. Emellertid
synes det utskottet nödigt att vid utformandet av optionsrätten
mera hänsyn tages till jordägarens berättigade intresse att förfoga över
60
Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.
sin jord än som skett i jordkommissionens förslag. Lagstiftaren synes
ntskottet på detta svårlösta område böra framgå med nödig varsamhet»
så att lagen ej kommer att verka mera till skada än till gagn. Härvid
torde jämväl en viss principiell åtskillnad mellan olika grupper av jord*
ägare vara att beakta.
Några särskilda skäl för automatisk förlängning av arrendeavtalet såsom
jordkommissionen förordat, synas utskottet näppeligen föreligga. För skyddandet
av arrendatorns rätt lärer en dylik anordning knappast vara erforderlig.
Och någon större betydelse torde den ej heller kunna erhålla, då i
flertalet fall, där förlängning av arrende skulle kunna ifrågakomma, förändring
av arrendevillkoren med all sannolikhet kommer att av endera kontrahenten
påkallas. Initiativet till förnyat arrende synes således böra rättvisligen
åligga den av kontrahenterna, till vars förmån rätten gäller, nämligen
arrendatorn.
Enligt utskottets förmenande bör den tid, inom vilken arrendatorn äger
påkalla förnyat arrende, bestämmas sålunda, att möjligen uppkommen tvist
kan vinna avgörande i god tid förre arrendets upphörande. De tidsbestämmelser,
jordkommissionens lagutkast härutinnan innehåller, synas utskottet
i detta hänseende icke tillfredsställande.
Arrendeavtalets förenande med arbetsskyldighet.
I likhet med jordkommissionen hava motionärerna ansett riktigast, att
arrendet finge utgå endast i form av penningar eller naturaalster; ej i form
av fullgörande av dagsverken eller andra arbetsprestationer.
Uppgiften att på ett för båda parterna lämpligt sätt ordna arbetsskyldigheten
i arrendeförhållandet är givetvis förenat med betydande svårigheter.
Detta torde ock hava varit anledningen till att man funnit sig böra uppgiva
varje försök i denna riktning och helt enkelt förbjuda, att i arrendeavtalet
såsom vederlag betingades arbete. En sådan lösning finner utskottet icke
vara tillrådlig. Såsom av flera myndigheter i deras yttranden över jordkommissionens
förslag betonats, är arrendeavtalets kombinerande med arbetsskyldighet
byggt på ömsesidiga fördelar för båda kontrahenterna. Särskilt
i fråga om mindre jordbruk och torp, där jordens avkastning icke förslår
att täcka levnadsbehoven, kan det innebära en bestämd fördel för arrendatorn
att få utgöra legan helt eller delvis i arbete. Då jordbruket icke giver
något till avsalu, kan det ofta för arrendatorn bliva svårt att betala ett
kontant arrende. Och då arrendatorn i allt fall för sin existens måste söka
arbete hos andra, kan det för honom vara till stor förmån att hava säker
tillgång till sådant hos jordägaren. För jordägaren åter är det i allmänhet,
såsom redan i det föregående framhållits, en betydande fördel att äga tillgång
till fast arbetskraft för jordbruket. Ofta nog är hans benägenhet att
från sin egendom upplåta mindre jordbruk beroende endast av utsikten att
därigenom erhålla tillgång till sådan arbetskraft. Skulle denna möjlighet
Avdra lagutskottets utlåtande Nr 36. (il
betagas honom, kan , det helt visst befaras, att den utviig, som nu står den
jordbruksarbetande befolkningen öppen att genom övertagande av mindre
arrendebruk bereda sig eget hem, skulle i väsentlig mån bliva inskränkt.
Lagstiftarens bemödanden å detta område bör därför endast åsyfta att så
långt lämpligen kan ske reglera förhållandet.
Av jordkommissionens enquéte framgår, att det missnöje, som hos arrendatorerna
försports i anledning av arrendeavtalets kombinerande med arbetsskyldighet,
företrädesvis härrört därav, att den arrendator!! åliggande
arbetsskyldigheten av jordägarna värderats till belopp, som väsentligt understigit
de fria arbetspriserna. Särskilt under kristiden med den då inträffade
oerhörda prisstegringen på den fria arbetsmarknaden har detta förhållande
för arrendatorerna kommit att framstå såsom eu uppenbar orättvisa.
Ett berättigat önskemål synes utskottet sålunda vara, att vissa grunder
för värdering av en i arbetsavtal ingående arbetsskyldighet fastslås. De
förslag, som härutinnan framkommit, synas utskottet dock icke utan vidare
kunna godtagas. Detta lika ömtåliga som svårlösta spörsmål lärer sålunda
kräva ett ytterligare övervägande.
Skyldigheten att hygga och underhålla åbyggnader.
Lika med motionärerna håller utskottet före, att tillvaron av åbyggnader,
lämpade för sitt ändamål och i tillräckligt gott stånd, utgör en nödvändig
betingelse för jordbrukets vidmakthållande och arrendatorns trevnad. Av
den redogörelse, som i det föregående lämnats för jordkommissionens undersökning,
framgår emellertid, att förhållandena å arrendegårdarna äro i detta
hänseende mångenstädes otillfredsställande. Trångboddhet med därav följande
sociala och hygieniska olägenheter förekommer ej sällan. Härtill kommer,
att åt manbyggnaderna ofta nog ej gives erforderligt underhåll.
Av sagda redogörelse framgår vidare, att arrendekontrakten i fråga om
skyldigheten att bygga och underhålla åbyggnader innehålla bestämmelser
av mycket växlande innebörd. Alla olika grader av byggnads- och underhållsskyldighet
finnas representerade ifrån å ena sidan, att arrendatorn tillförbindes
ej endast all underhållskyldighet av husen å arrendefastigheten
utan även skyldighet att uppföras nya byggnader, till å andra sidan, att
jordägaren ikläder sig alla sådana skyldigheter.
Att något måste göras för avhjälpande av de sålunda konstaterade missförhållandena
å de mindre arrendegårdarna och torpen torde ligga utom allt
tvivel. Av skäl, som jordkommissionen anfört, synes utskottet jordägaren böra
vara den, som närmast har att svara för att å arrendefastigheten finnas för
jordbrukets bedrivande nödiga åbyggnader. Det, som mångenstädes redan
varit brukligt, skulle härigenom lagfästas. Motionärerna hava ej närmare
uttalat sig om det skick, vari jordägaren skulle vara skyldig att tillhandahålla
arrendatorn åbyggnaderna. Jordkommissionen har härutinnan föreslagit,
att dessa skulle vara i ett efter ortens förhållanden behörigt skick.
Det synes emellertid utskottet kunna ifrågasättas, huruvida det ej vore till
-
62 Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.
fyllest, om åbyggnaderna, såsom torpkommissionen och vissa reservanter
inom jordkommissionen förordat, tillhandahölles i ett brukbart skick.
Det synes utskottet icke böra förbises, att en förpliktelse sådan som den
nu ifrågavarande under vissa förhållanden, särskilt då jordägaren genom
förbehåll i arrendekontraktet eller eljest hittills fritagit sig från all byggnadsskyldighet,
skulle komma att drabba honom mycket hårt. Vidare torde
vara att märka, att å större gods och fideikommiss med ett stort antal arrendegårdar
och torp, därå jordägaren redan nu besörjer all nybyggnad,
sådan ofta fortgår efter en för längre tid uppgjord plan. För många godsägare
och fideikommissarier skulle det säkerligen därför möta stora, ja
mången gång oövervinneliga svårigheter att på en gång anskaffa de ofta
nog betydande belopp, som erfordras för samtidigt iståndsättande av åbyggnaderna
å alla arrendegårdar. Härtill kommer, att då åbyggnadernas förfall
merendels lärer bero på jordägarens bristande ekonomiska resurser, den
ifrågasatta förpliktelsen skulle komma att hårdast drabba de jordägare, vilkas
ekonomi redan förut är undergrävd. I varje fall synes det, såsom utskottet
i annat sammanhang redan erinrat, bliva nödigt att åtminstone i
fråga om vissa grupper av jordägare stadgas en viss, ej alltför kort övergångstid,
så att de bliva i tillfälle att anpassa sig efter de nya bestämmelserna.
Att arrendatorn bör vara skyldig att under arrendetiden underhålla fastighetens
nödiga åbyggnader liksom dess övriga tillhörigheter, anser utskottet
ligga i öppen dag.
Rätt att verkställa nyodling samt erhålla ersättning för sådan och annan
jordförbättring.
I motionerna har framhållits, att det måste anses vara av synnerlig vikt
ej blott att arrendatorn beredes rätt att verkställa uppodlingar å därför
lämplig mark utan även att han vid arrendets avträdande får ersättning
av jordägaren för verkställda nyodlingar och andra jordförbättringar.
Det är givetvis ur folkförsörjningens synpunkt önskvärt, att där odlingsmark
finnes, denna lägges under plogen. Såsom av jordkommissionens
enquéte framgår, förekommer understundom, att i arrendekontrakten intages
förbud för arrendatorn att utan jordägarens medgivande verkställa
nyodling. Att uppsätta dylika skrankor mot en arrendator både berättigade
och berömvärda odlingslust synes utskottet icke vara lämpligt. Önskvärt
synes sålunda vara att i lagen utsäges, att arrendatorn skall vara
oförhindrad att å den arrenderade jorden verkställa nyodling. I enlighet
med vad jordkommissionen föreslagit, torde dock jordägarens medgivande
höra vara en förutsättning för nyodling å mark, därå finnes ståndskog
eller växtligt ungskogsbestånd.
Såsom av det föregående framgår, har jordkommissionen föreslagit, att
arrendator, åt vilken upplåtits endast visst område av en fastighet, under
Andra lagutskottets utlåtande Nr 36■ 63
vissa betingelser även skulle vara berättigad att till nyodling intaga annan
därför lämpad mark av fastigheten. Mot en sådan utvidgning av rätten
att nyodla synas väl utskottet vägande betänkligheter kunna anföras. En
bestämmelse av dylikt innehåll skulle sålunda komma att strida mot hitintills
gällande rättsgrundsats, att ett arrende i allmänhet bör vara begränsat
till det upplåtna området. Men å andra sidan har framhållits,
att en dylik bestämmelse skulle i vissa delar av landet uppbäras av ett
visst behov. Till den senare uppfattningen har jordkommissionen anslutit
sig under uppställande av starka garantier för att bestämmelsen icke
kommer att verka till men för huvudfastighetens utnyttjande. Utskottet
finner sig för sin del ej berett att nu närmare uttala sig beträffande förevarande
spörsmål.
En lagstadgad rätt för arrendatorn att av jordägaren undfå gottgörelse
för verkställda nyodlingar och andra jordförbättringar skulle otvivelaktigt
vara ägnad att höja jordbruket å arrendefastigheterna och sålunda för
landet i dess helhet verka fördelaktigt, liksom den, väl avvägd, icke skulle
ålägga jordägaren någon utgift, som icke motsvarades av ökat värde å
hans egendom. Detta erkändes redan av lagberedningen. Att en sådan
ersättningsskyldighet det oaktat ej av lagberedningen förordades och ej
heller sedermera blivit lagstadgad vid andra arrenden än dem, som omfattas
av den norrländska arrendelagen, har sin grund däri, att det befarats,
att den skulle komma att i ekonomiskt hänseende verka alltför
betungande för den svenska jordägareklassen. Sålunda har framhållits, att
den svenska jordägaren i regel icke vore kapitalist. Han hade utöver sin
jord sällan tillgångar, vilka kunde på detta sätt omflyttas och nedläggas
å jorden. Dennas avkastning måste i de flesta fall oavkortad avses för
löpande utgifter. Han kunde, om en dylik skyldighet ålades honom, icke
på förhand beräkna, huru ett arrende komme att inverka för honom i
ekonomiskt avseende. Han visste icke, om den lega, han beräknat att
erhålla under arrendetiden, komme att helt eller delvis uppslukas av den
ersättning, som han bleve skyldig att utgiva för arrendator^ förbättringar.
En lagstiftning, som ville förplikta jordägaren att i större eller
mindre utsträckning vidkännas kostnaden för de låt vara nyttiga och
ekonomiskt väl beräknade förbättringar, en driftig arrendator vidtoge med
hans egendom, skulle därför i många fall komma att verka såsom ett
medel att avskräcka från upplåtelse på arrende och nödga jordägaren att
för skötseln av sin jord anlita andra utvägar, vilka måhända lämnade
honom ringare utbyte än en arrendeupplåtelse, men åtminstone icke utsatte
honom för ekonomiska svårigheter av förut angivet slag.
Ytterst vanskligt torde vidare vara att efter en längre tids arrende på
ett tillfyllestgörande sätt visa, vilka förbättringar som ägt rum, och på
ett rättvist sätt uppskatta, vilken ökning desamma medfört i fastighetsvärdet.
Att märka är även, att, såsom i yttranden över jordkommissionens för -
64
Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.
slag framhållits, utförandet av ett större nyodlingsföretag understundom
han betyda ett eftersättande av den förut odlade jordens nöjaktiga hävd
till skada för jordägaren, vilken skada svårligen ens tillnärmelsevis kan
låta sig uppskattas.
Vad sålunda invänts synes utskottet vara förtjänt av allvarligt beaktande.
Härvid är dock att märka en viss åtskillnad mellan olika grupper
av jordägare. Betänkligheterna förlora sålunda avsevärt i styrka, då
fråga är om arrenden under kapitalstarka sågverks- och industribolag.
Beträffande andra arrenden torde ej sällan förekomma, att för jordförbättringar,
som utförts med jordägarens begivande, vederlag beredes arrendator!
i sammanhang med arrendevillkorens uppgörande för en följande
arrendeperiod.
Till förebyggande av misstolkning synes utskottet erforderligt, att i
lagtexten närmare än i jordkommissionens utkast skett angives, vad
som bör anses såsom jordförbättringar. Särskilt anser utskottet det böra
övervägas, huruvida och i vad mån arrendator, som vidkänts kostnader
för framdragande av ledningar för fastighetens elektrifiering, bör vara
berättigad till ersättning därför.
Vid bestämmandet av ersättningen för nyodlingar och andra jordförbättringar
synes skälig hänsyn böra tagas till den avkomst, som arrendatorn
under arrendetiden utan motsvarande höjning av legan njutit
av dem.
Rätt till husbehovsvirke.
I likhet med jordkommissionen håller utskottet före, att i de orter, där
sådant redan är sed, arrendatorn bör vara berättigad att, i den mån tillgång
därtill finnes, erhålla bränsle och virke till husbehov.
Rätt till bete.
I den mån det överensstämmer med ortens sed synes arrendatorn böra
äga rätt till nödigt bete för de hästar och nötkreatur, som kunna vinterfödas
å det till honom upplåtna området.
Då jordägaren numera enligt skogsvårdslagen den 15 juni 1923 är
skyldig att vidtaga åtgärder för betryggande av nöjaktig återväxt å skog,
som skadats genom betning av hemdjur, synes det utskottet dock böra
tagas under övervägande, huruvida icke med hänsyn härtill viss inskränkning
i rätten till bete borde stadgas utöver vad jordkommissionen föreslagit.
Övergångsbestämmelser.
Det synes utskottet föreligga fog för att i enlighet med jordkommissionens
förslag arrendator, som vid den nya lagens ikraftträdande en
Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.
65
längre tid brukat fastigheten, tillförsäkras optionsrätt, därest sådan eljest
medgives i lagen. I vad mån lagen i övrigt bör givas tillämpning å
äldre avtal, synes utskottet böra närmare övervägas.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att riksdagen med anledning av ifrågavarande motioner
1:91 och 11:172 måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla, det Kungl. -Maj:t täcktes snarast låta utarbeta
och för riksdagen framlägga förslag till lagstiftning,
syftande till att bereda vissa arrendatorer och
brukare av annans jord större trygghet och en jämväl
i övrigt förbättrad ställning i arrendeförhållandet.
Stockholm den 30 maj 1924.
På andra lagutskottets vägnar:
BROR PETRÉN.
Vid ärendets behandling hava närvarit:
från första kammaren: herrar Bror Petrén, Linder", greve Spens*, von Koch,Tjällgren,
Sigfrid Hansson, Lindhagen och Martin Svensson;
från andra kammaren: herrar Magnusson i Kalmar, Hage, Nilsson i Vibberbo, Carlsson
i Solberga, Svensson i Skönsberg, Ödström, Sundling* och Olovson i Västerås.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Bihang till riksdagens protokoll 1924.
9 samt.
2 avd. 32 höft. (Nr 36.)
66
Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.
Reservationer:
1) av herr greve Spens.
2) av herrar Linder, Sigfrid Hansson, Lindhagen, Magnusson i Kalmar,
Hage, Svensson i Skönsberg och Olovson i Västerås, vilka på de i
motionerna anförda skäl förenat sig i det slut, vartill utskottet kommit.
Till ytterligare utveckling av berörda mening, med hänsyn särskilt till
utskottets motivering, har herr Lindhagen anfört följande:
»Det föreliggande utlåtandet har förelagts utskottet så sent, att med
hänsyn till riksdagens förestående avslutning någon rimlig reservationstid
ej stått mig öppen. Jag nödgas därföre inskränka mig till att gent emot utskottets
framställning åberopa innehållet i jordkommissionens betänkande
och särskilt de delar av detsamma, som betonas i motionerna. Några erinringar
härutöver må så gott tiden medgivit tilläggas.
Utskottet återkommer ofta till ett framhållande av de skiljaktiga förhållanden,
som skulle förefinnas mellan det område, för vilka den norrländska
arrendelagen gäller, och det övriga landet. Detta innebär således
ett slags avståndstagande från jordkommissionens bestämda övertygelse att
en rikslagstiftning innefattar den riktiga lösningen av åtskilliga jordfrågor
och däribland även frågan om en social arrendelag. Härom yttrar kommissionen
bl. a.:
»Det framhålles ofta att »förhållandena i Norrland naturligtvis äro helt
annorlunda än i södra och mellersta Sverige». Denna slutsats, som vanligen
tages för god utan närmare undersökning, är på sätt och vis en följd av
norrlandslagstiftningens begränsning. Man föreställer sig, att denna skedde
på grund av den stora skillnaden i natur och samhällsbyggnad mellan olika
trakter av riket. Därifrån kommer man då fram också till det antagandet,
att norrlandslagstiftningen antingen icke alls eller endast i en synnerligen
modifierad form kan ifrågakomma att utsträckas till det övriga riket.
Anledningen till den territoriella begränsningen i den motion, som år
1901 gav den slutliga anledningen till norrlandsfrågans upptagande till allvarlig
behandling, var visserligen, att bolagens jordförvärv då voro särdeles
hotande i de norra delarna av riket. Gränserna för lagstiftningsområdet
blevo emellertid godtyckligt valda av taktiska skäl. Det ådagalades nämligen
uti motionen, att de skogsmarker, vilka i Norrland och Dalarna genom
avvittringar tillädes hemmanen, voro förläningar av kronan till hemmanen
för jordbruksnäringens varaktiga befrämjande. Dessa förläningar skedde ej
på grund av någon privaträttslig kontraktsförbindelse till hemmansinnehavaren
utan allenast genom en i den allmänna hushållningens intresse vidtagen
lagstiftningsåtgärd. Avvittringen var den handling, varigenom kronan på
egen bekostnad bragte gåvan till verkställighet. Först med avvittringens
avslutande eller nybyggenas slutliga skattelösen gick den juridiska rätten
till skogen från kronan över på hemmansägaren.
Häri låg, heter det i motionen, den stora sakliga skillnaden i äganderätten
Andra lagutskottets utlåtande, Nr 36. <>7
till de avvittrade hemmanen och till hemmanen i södra.och. mellersta Sverige.
De senare voro i allmänhet sedan urminnes tid till sina gränser bestämda
genom förfoganden, som oftast fallit i glömska.
Denna omständighet anfördes såsom ett särskilt viktigt skäl för den nya
ifrågasatta lagstiftningen och verkade även, såsom var beräknat, för att fora
frågan framåt. Endast på detta sätt lyckades det i förening naturligtvis
med det stora behovet att kunna i första anloppet förmå statsmakterna till
den omkastning i föreställningsrätt och legislativa plägseder, som norrlands
lagstiftningen
innebär. .
Fäster man sig emellertid endast vid de mänskliga behoven såsom i framstå
rummet avgörande, är norrlandslagstiftningens gränser synnerligen godtyckliga
och det vore väl, om genom en rikslagstiftning de numera kunde utplånas.
Sedan väl de nya grundsatserna slagit igenom, har också insikten om motsvarande
behovs tillgodoseende även i andra trakter av riket, oavsett fastigheternas
historiska tillkomst, vunnit stor tillslutning även inom riksförsamlingen.
Jordkommissionens tillsättande är det senaste uttrycket för denna
uppfattning.
För att nu taga exempel i detta avseende från den ifrågasätta sociala
arrendelagstiftningen för hela riket, finnas mindre, permanenta arrenden i
alla delar av riket. Till antalet äro de till och med vida större i södra och
mellersta delarna av landet än i de nordliga delarna. De vanskligheter, med
vilka arrendatorerna för närvarande hava att kämpa på grund av sitt beroende
av jordägaren, måste enligt sakens natur vara enahanda i hela landet.
Likaså de olägenheter, som genom en social arrendelagstiftning kunna drabba
jordägaren och därför också böra föranleda ett skäligt hänsynstagande.»
, I detta uttalande kan jag helt instämma. Mycket korta arrendetider måste
sålunda, såsom kommissionen ock erinrar, vara till men både för en arrendator
och för jordbruket, var helst de förekomma. Optionsrätt till ny
upplåtelse är också lika angeläget för arrendatorer i olika delar av riket.
Likaledes är tillvaron av åbyggnader, lämpade för sitt ändamål och i tillräckligt
gott stånd, en oavvislig betingelse över allt för jordbrukets framfärd
och brukarens trevnad. Då vidare jordbrukets möjlighet att försörja det
mesta möjliga antal innevånare i riket är beroende av nyodlingar och andra
jordförbättringar måste en sådan utveckling möjliggöras och uppmuntras
även på arrendejordbruk, vilket är en lika viktig angelägenhet i alla delar
av landet. Behovet för en arrendator särskilt i vårt land av liusbehovsvirke
och betesrätt, där sådant ansetts omistligt och kan tillgodoses, är
också gemensamt för arrendatorer i hela landet och ej någon egenart för
det norrländska arrendejordbruket.
Utskottet återkommer ofta till ett betonande av att man ej får kränka
jordägarens rätt över sin jord. Härom yttrar jordkommissionen:
»Här är det fråga endast om varaktiga arrenden, som icke skötas och ej heller
komma att återtagas av jordägaren. Han måste då finna sig i, att jordbrukets
betingelser icke åsidosättas, och någon skada för jordägaren av att
så också sker blir det svårt att kunna uppvisa. De i en social arrendelag
kvarstående bestämmelserna, att arrende av vissa anledningar kunna av
arrendatorn förverkas, äro mer än tillräckliga garantier för jordägaren.»
Denna erinran synes mig ovedersäglig. Därmed är också bemött utskottets
68
Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.
mer än en gång återkommande bekymmer för att jordägaren ej skall få
tillfälle att vaka över jordbrukets goda skötsel och utvälja en för ändamålet
lämplig arrendator. Om arrendatorn nämligen ej sköter jorden, har han
enligt nyssnämnda bestämmelser förverkat arrendet. Utskottet behjärtar
icke tillräckligt, att lagstiftningen är riktad mot sådana jordägare, som icke
själva sköta sitt jordbruk och för vilka detta i de flesta fall är likgiltigt.
Utskottet synes särskilt tilltalat utav en på senare tider hörd mening,
att de sociala arrendeföreskrifterna åtminstone för de södra och mellersta
delarna av riket böra införas allenast såsom tillägg till den allmänna
arrendelagen. I detta ämne anför jordkommissionen:
»Jordkommissionen har ansett, att någon jämkning av den allmänna arrendelagen
icke kan lämpligen äga rum på annat sätt än genom antagandet av
en särskild lag, som innehåller de sociala särbestämmelserna och i övrigt
hänvisar till den allmänna arrendelagen. Den norrländska arrendelagen har
avfattats på detta sätt och någon erinran mot lämpligheten därav förekom
icke alls vid den tiden. Utsträckes nu den sistnämnda lagstiftningen till
hela riket och givas därvid föreskrifter, vilka t. o. m. i vissa fall gå utöver
vad norrlandslagen innehåller, föreligger så mycket mindre skäl att avvika
från en sådan naturlig och redig ordning.
Anledningen till föreställningen om möjlighet att kunna införa de sociala
arrendebestämmelserna uti den allmänna arrendelagen vilar nog på en benägenhet,
att den sociala lagen må erhålla en ringa omfattning och således
utan allt för stor svårighet kunna inordnas under den allmänna lagen.
A_ven i sådan händelse men än mer med bibehållande av norrlandslagens
väsentliga omfattning skulle det icke annat än föranleda en stor oreda, om
den allmänna arrendelagen belastades med dylika tillägg. En social lag i
all synnerhet är skriven för den stora allmänheten, som har anspråk på att
kunna finna sig någorlunda till rätta med lagtexterna och överskåda sambandet
dem emellan.»
Även denna erinran från jordkommissionen synes mig icke böra få förglömmas.
Då någon slags lösning av jordfrågorna numera måhända ej kan
undvikas, är det naturligt att från de samhällslager, som tro sig av sina
intressen böra i det längsta motsätta sig densamma, strävandet måste inriktas
på att söka begränsa det allmännas ingripande till det minsta möjliga.
Ivern att få placera den sociala arrendelagstiftningen eller vissa
delar av densamma in i den allmänna arrendelagen finner näppeligen annan
förklaring än att den bygger på en instinktiv förhoppning, att av lagteknisk
hänsyn utrymme skall icke kunna i den allmänna arrendelagen
beredas sociala bestämmelser annat än i en mycket begränsad och föga
djupgående omfattning.
Utskottet invänder under vissa punkter, att en förordad, någorlunda
rationell lösning skulle avskräcka jordägare från att upplåta jordbruket
på arrende eller föranleda dem till repressalier, som ginge ut över arrendatorerna.
Ehuru jag i de flesta fall ej kan dela dessa farhågor, som
synas mig merendels konstruerade, vill jag framhålla, att med utskottets
ifrågavarande uppfattning man kunnat vänta, att utskottet för att komma
Avdra lagutskottets utlåtande Nr 36. 69
ifrån dessa svårigheter och på samma gång slå vakt om den svenska .jordbrukareklassen,
haft några vänliga ord för en lösning i stället genom att
bereda arrendatorerna rätt att avlösa sina arrenden. Till detta resultatet
har utskottet emellertid ej kommit i sitt däröver avgivna utlåtande (nr 37).
I detta sammanhang hör anmärkas, att i detta utskottets betänkande
saknas omnämnande, att vanhävdsbestämmelser för de jordbruk, om vilka
här är fråga, äro en oavvislig förutsättning för en social arrendelag och
måste samtidigt med denna komma till stånd. Alla jordberedningar hava
hitintills varit eniga uti att detta är ett av förhållandena betingat avskräckningsmedel
mot jordägarnas kringgående av lagen, och norrlandslagstiftningen
har även blivit byggd på en sådan uppfattning.
Även i detta utlåtande har utskottet liksom i utlåtandet om koncessionslagstiftningen
(nr 30) funnit fastighetskrediten bliva synnerligen hotad
genom vissa föreslagna bestämmelser. Det förefaller i den sociala jordfrågan
nu liksom vid tidigare tillfällen, som om jorden vore till för
fastighetskrediten och icke för människorna. Utskottets utläggningar i
detta avseende äro även här, så vitt jag kan förstå, byggda på de lösaste
antaganden och innefatta uppenbara spökmålningar. I detta ämne åberopas
vad som, i anslutning till framställningarna härom i jordkommissionens
betänkande, anförts i särskilt yttrande till utskottets nyssnämnda
betänkande om koncessionslagstiftningen.
I fråga om arrendelagens omfattning har utskottet vid flera punkter ansett
att man bör i lagen göra skillnad mellan arrenden tillhöriga bolag,
ekonomisk förening och enskild spekulant samt arrenden under fideikommiss
och andra större gods. I likhet med jordkommissionen och motionärerna
finner jag i stort sett ej någon grund för en sådan åtskillnad. Vissa
godsägare liksom vissa bolag taga tillsvidare stor hänsyn till sina arrendatorer.
Inom båda kategorierna påträffas däremot jordägare, som ej göra
det och icke heller rimligen kunna finna anledning att iakttaga en arrendelags
bestämmelser utan att en sådan lag kommer till stånd. I enlighet med
tidsutvecklingen framkomma allt flera fall till allmän kännedom, som bestyrka
den stora otrygghet och rättslöshet, som kunna drabba arrendatorer
även under fideikommiss och större gods.
Den ifrågavarande skillnaden är en senare företeelse i jordfrågornas behandling
och har framförts ursprungligen från de nya numera sammanslagna
partier, som kallade sig jordbrukarnas riksförbund och bondeförbundet.
Stor motvilja mot bolagens förfogande över jordbruk lärer råda inom
dessa partibildningar särskilt det senare. Då däremot inom desamma, särskilt
det förra, finnas många stora godsägare, så har därav förmodligen blivit
en följd, att man ansett sig nödgad att av partipolitiska skäl uppdraga den
förenämnda gränsskillnaden. En viss fruktan kanske också gör sig gällande
hos de medelstora jordägarna, var gränsen mellan stora och små kommer
att dragas.
70
Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.
Detta nya initiativ har därefter med välvilja upptagits av den sociala
jordfrågans naturliga motståndare så väl som dess ljummare förespråkare.
I fråga om lagens detaljer förefaller mig ofrånkomligt, att de förutsätta
någon ryggrad i författningen beträffande såväl principer som utformning,
för såvitt något avsevärt och någorlunda rättvist skall till förmån för den
svagare parten och en god samhällsordning kunna uppnås. Utskottet brister
därutinnan, såsom det förefaller oss, i de flesta av utskottet särskilt behandlade
punkterna. Tacksamheten inför de föreslagna uppgifterna är uppenbar.
De flesta föreslagna ingripanden synas enligt utskottet böra fullföljas endast
till någon del. I en och annan punkt synes utskottet ej alls komma till
något resultat trots åtskilliga resonemang. I stort sett kan man säga, att
utskottet i dessa »lika ömtåliga som svårlösta spörsmål» först och sist förordar
»nödig varsamhet» och framför allt »ytterligare överväganden.»
Beträffande minimitiden för arrendena synes utskottet anse, att omväxlande
tidsbestämmelser böra uppfinnas för skilda delar av landet och att den
under inga förhållanden bör få överstiga en tid av 15 år. Utskottet tar bestämt
avstånd från eu arrendetid på 20 år, vilken dock tidigare förordades
av norrlandskommittén och andra kammaren samt numera tillämpas av kronan
och på akademihemman. En enhetlig tid för hela landet synes mig dock
ofrånkomlig och någon begriplig avvikelse härifrån här och var lärer ej
kunna genom ett aldrig så »noggrant övervägande» uppfinnas.
Det framgår av jordkommissionens motivering, att den stannat vid eu tid
av 15 i stället för 20 år med hänsyn till den av utskottet förordade optionsrätten,
vilken givetvis gör eu längre tid överflödig. Utskottet har emellertid
i fråga om optionsrätten trevat så åt skilda håll med sina betänkligheter,
att denna enligt utskottets uttalande, om vars innebörd man dock måste
stanna i tvekan, synes blivit väsentligen underkänd. Jag måste på det
bestämdaste vidhålla, att den verklige brukaren av jorden erhåller företrädesrätt
till förnyad upplåtelse, vilken på samma gång innebär en vakthållning
kring hans rätt att för sig och sin familj få behålla sitt hem, så
länge han ej önskar och kan förskaffa sig något annat som är likvärdigt
eller bättre.
I fråga om arrendeavtalets förenande med arbetsskyldighet har utskottet
med stöd av myndigheternas yttranden såsom det synes förordat den senares
bibehållande men icke fästat något avseende vid att arrendatorernas egen
opinion går i motsatt riktning. I denna sak tillåter jag mig hänvisa till den
framställning, som i detta avseende avgivits av jordkommissionen (se särskilt
del VI sid. 27—31) och i motionerna.
Gent emot utskottets yttrande beträffande skyldigheten att bygga och
underhålla åbyggnader samt rätt för arrendatorn att verkställa nyodling
samt erhålla ersättning för nyodling och annan jordförbättring hänvisas
till vad motionen därom innehåller. Särskilt förtjänar utskottets svartmålningar
av rätten till ersättning för jordförbättring ett ingående bemötande,
vartill dock tid som sagt icke blivit oss förunnad.
71
Andra lagutskottets utlåtande Nr SO.
Rätteligen synes mig under de vanskliga förhållanden, varunder denna
vidlyftiga fråga nu föreligger till avgörande, riksdagen böra inskränka sig
till en framställning om att snarast möjligt få ett regeringsförslag framlagt
utan att riksdagen inlåter sig i några förtvivlade försök till utkastande av
riktlinjer.
Om denna uppfattning emellertid ej vinner avseende, nödgas jag påyrka,
att utskottets slutliga hemställan, vilken även av mig biträdes, måtte i huvudsak
grundas på ovan angivna motivering»;
3) av herr Martin Svensson mot viss del av motiveringen.