Andra lagutskottets utlåtande Nr 33.

1

Nr 33.

Ankom till riksdagens kansli den 28 maj 1924, kl. 2 e. in.

Utlåtande i anledning av väckta motioner med förslag till dels lag
om utsträckt tillämpning av lagen den 25 juni 1909 om
inskränkning i rätten att erhålla ägostyckning, dels ock lag
om viss inskränkning i rätten till jordav söndring.

Andra lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft två inom
riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen nr 100 i första
kammaren av herrar Lindhagen, Möller, Nilsson i Kristianstad, Sandler,
Olsson i Göteborg och Wigforss samt nr 181 i andra kammaren av herrar
Johansson i Uppmälby, Branting, Larsson i Västerås, Hansson i Stockholm,
Thorsson, Eriksson i Grängesberg, Anderson i Råstock, Engberg, Sävström
och Johanson i Stockholm.

I motionerna, vilka äro lika lydande, har hemställts, att riksdagen ville
för sin del antaga följande förslag till

1) Lag

om utsträckt tillämpning av lagen den 25 juni 1909 om inskränkning i
rätten att erhålla ägostyckning.

Vad i lagen den 25 juni 1909 om inskränkning i rätten att erhålla ägostyckning
stadgas beträffande Norrland och Värmlands län skall tillsvidare
äga tillämpning även å övriga delar av riket.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen, enligt därå meddelad
uppgift, från trycket utkommit i Svensk författningssamling; dock skall den
ej äga tillämpning å ägostyckning, till vilken tillstånd lämnats före dagen
för lagens ikraftträdande.

2) Lag

om viss inskränkning i rätten till jordavsöndring.

Vad i 20 § 1 mom. och 22 § i lagen den 27 juni 1896 om hemmansklyvning,
ägostyckning och jordavsöndring i fråga om begränsning av avsöndring
stadgas för Norrland och Värmlands län, skall tillsvidare äga tillämpning
jämväl å övriga delar av riket.

Bihang till riksdagens protokoll 1921. .9 sand. 2 avd. 29 höft. (Nr XI.)

1

2

Andra lagutskottets utlåtande Nr 33.

Den s. k.
norrländska
ägostyck*
rang slag ens
innehåll.

Den s. k.
norrländska
jordav söndring
slag ens
innehåll.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen, enligt därå meddelad
uppgift, från trycket utkommit i Svensk författningssamling.

Enligt lagen den 25 juni 1909 om inskränkning i rätten att erhålla ägostyckning
(den s. k. norrländska ägostyckningslagen), vilken lag ersatt en efter
framställning av norrlandskommittén den 16 juni 1905 tillkommen provisorisk
lag i ämnet, är rätt till ägostyckning inom de fem norrländska länen
och Värmland — till vilket sistnämnda län lagen utsträckts från och med
den 1 juli 1917 — beroende å att vederbörande länsstyrelse, efter prövning
av ansökning om ägostyckningen, lämnar tillstånd till densamma. Där så
linnes lämpligt, må länsstyrelsen före ärendets prövning över ansökningen
höra nämnd eller myndighet, som kan antagas äga kännedom om förhållandena,
såsom hushållningssällskapets förvaltningsutskott eller egnahemsnämnd
eller kommunalnämnden eller kronobetjäningen i orten. Vid prövningen
skall tillses, att hemmanslott, som vid ägostyckningen erhåller inägojord,
med hänsyn såväl till denna jords omfattning som ock till den myckenhet
husbehovsskog, odlings- och mulbetesmark, som tilldelas lotten, varder tjänlig
för jordbruk. Består hemmanslott huvudsakligen av skogsmark, må,
ändå att lotten icke varder tjänlig för jordbruk, dit läggas mindre del av
inägojorden, där sådant av särskilda omständigheter påkallas och hemmanets
jordbruk icke därigenom märkligen försvagas. Styckas inägojorden till olika
hemmanslotter och finnes ej å hemmanet tillräcklig skogs- och betesmark
för att bereda samtliga lotter erforderliga anslag i sådan mark, må tilldelningen
därefter jämkas. För egnahemsanläggningar eller industriella anläggningar
eller annat dylikt ändamål må hemman styckas annorledes än
nu är sagt. Till inägojord räknas ej slåttermyr eller kärräng, som i anseende
till läge eller beskaffenhet är av mindre värde.

Genom lag den 31 augusti 1907 (den s. k. norrländska jordavsöndringslagen)
blev den i 20 § av lagen den 27 juni 1896 om hemmansklyvning,
ägostyckning och jordavsöndring medgivna rätten för ägare av hemman,
vilket får klyvas, att av hemmanets ägovälde för alltid avsöndra, i en eller
flera delar, till och med en femtedel av ägovidden så till vida begränsad
för de fem norrländska länens och Kopparbergs läns vidkommande, att inom
nämnda län inägojord ej finge avsöndras till den omfattning, att hemmanets
jordbruk därigenom märkligen försvagades. Nämnda bestämmelse, vilken
alltså, i motsats till vad som förutsättes i det under 2) här ovan upptagna
lagförslaget, äger tillämplighet jämväl å Kopparbergs län, utsträcktes sedan
att från och med den 1 juli 1917 omfatta även Värmland.

I 22 § av lagen den 27 juni 1896 om hemmansklyvning m. m. föreskrives,
att det ankommer å vederbörande länsstyrelse att, där omständigheterna
därtill föranleda, tillåta innehavare av hemman, varifrån avsöndring får ske,
att därifrån för alltid avsöndra mark, som ensam eller tillsammans med
vad redan kan vara från hemmanet för alltid avsöndrat utgör mera än vad

Andra lagutskottets utlåtande Nr 33. .''{

i 20 g av lagen sägs. Genom den norrländska jorda vsönd ringslagen tillfogades
till 22 § av hemmansklyvningslagen en bestämmelse av innehåll,
att särskilt må vad i 20 § av nämnda lag stadgas beträffande däri särskilt
angivna län icke utgöra hinder för i 22 § avsett tillstånd, där avsöndringen
erfordras för egnahemsanläggningar eller industriella anläggningar eller annat
dylikt ändamål.

I sitt den 27 oktober 1904 avgivna betänkande föreslog den s. k. norrlandskommittén
särskilda bestämmelser i avseende å ägostyckning inom de
fem norrländska länen. Av motiven till kommitténs förslag framgår, att
kommittén gjort den erfarenheten, att ägostyckning i nämnda län i stor utsträckning
använts på ett sätt, som vore till men för jordbruket, i det att
inägojord avstyckats, utan att därmed följt erforderlig husbehovsskog, betesoeh
odlingsmark. Grunden härtill hade varit, att trävarubolagen på många
platser varit villiga att avhända sig den för bolagen ofta mera besvärliga
än inkomstbringande inägojorden, men visat en avgjord och lätt förklarlig
obenägenhet att låta ens för husbehov erforderlig skogsmark medfölja. Med
avseende å den föreslagna lagens tillämplighetsområde vore detsamma icke
avsett att omfatta jämväl Kopparbergs län. Södra delen av Dala me påminde
i jordbruksavseende mera om Uppland och Västmanland än om Norrland
och några särskilda bestämmelser angående ägostyckning syntes tillsvidare
icke därstädes vara mera påkallade än i södra och mellersta Sverige. Vad
åter övre Dalarne vidkomme hade nog denna landsdel uti ifrågavarande
hänseenden en utpräglad norrländsk karaktär, men jorden hade därstädes i
allmänhet icke undergått sådant skifte, att ägostyckning lagligen finge äga
rum, varför denna del av Dalarne i alla händelser bleve oberörd av de föreslagna
ägostyckningsbestämmelserna. I betänkandet framhölls vidare, att
även om de av kommittén för de fem norrländska länen föreslagna bestämmelserna
om ägostyckning skulle bliva godkända, en avsevärd tid likväl
torde komma att förflyta, innan lag i ämnet kunde bliva utfärdad. Under
tiden kunde ägostyckningarna på trävaruindustriens hemman utan tvivel
väntas komma att fortgå i samma otillfredsställande riktning som dittills.
Det vore även att befara, att benägenheten för ägostyckning under nämnda
mellantid komme att betydligt ökas. Om nämligen sågverksbolagen och de
enskilda skogsspekulanterna funne lagförslagets bestämmelser för sig obekväma,
skulle de utan tvivel skynda sig att ägostycka sina hemman och därigenom
undandraga sig en eventuell ny lagstiftnings inskränkningar i ägostycknings.
friheten. Härigenom kunde det lätteligen komma att inträffa, att en antagen
ny lag bleve så gott som värdelös. Kommittén trodde sig därför böra
föreslå, att en provisorisk lag så skyndsamt som möjligt utfärdades, var"
igenom rätten till ägostyckning i Norrland i viss mån inskränktes, till dess
en ny lagstiftning om ägostyckning kunde bliva genomförd.

På grund av proposition i ämnet antog 1905 års lagtima riksdag en de

Tillkomsten
av de norrländska
ägoslyckningsoch
jordavi
ändring slagarna.

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr 33.

Ifrågavarande

lagars utsträckning
till
Värmlands
län år 1917.

fem norrländska länen avseende lag om inskränkning i rätten att erhålla
ägostyckning att äga giltighet till den 1 januari 1910.

I sitt ovannämnda betänkande hade norrlandskommittén jämväl framhållit
faran av att med då gällande bestämmelser inägorna i sin helhet kunde utbrytas
från hemmanets övriga mark genom jordavsöndring. I nordliga delar
av riket utgjorde nämligen i regel inägojorden å ett hemman långt ifrån
en femtedel av dess sammanlagda ägovidd och vid sådant förhållande mötte
enligt 1896 års lag om hemmansklyvning, ägostyckning och jordavsöndring
intet hinder för att under jordavsöndringens form från skogsmarken avskilja
allenast den odlade marken. Det hade på flera håll visat sig, att detta förfarande
tillämpats av sågverksbolag, som velat befria sig från den för dem
ofta förlustbringande förvaltningen av jordbruksjorden. Då kommittén be''
farade, att denna metod skulle, i händelse inskränkningar i ägostyckningsfriheten
komme till stånd, bliva i betydligt större omfattning använd, hade
kommittén ansett nödigt att föreslå även en viss inskränkning i fråga om
rätten att från hemman avsöndra inägojord.

Vid 1907 års riksdag avläts proposition i sistberörda ämne till riksdagen;
och antogs med anledning härav för de fem norrländska länen och Dalarne
den ännu gällande, sedermera till även Värmlands län utsträckta s. k. norrländska
jordavsöndringslagen, för vilkens innehåll redogörelse härovan
lämnats.

Vid 1909 års riksdag framlades proposition om definitiv lagstiftning
rörande inskränkning i rätten att inom de fem norrländska länen erhålla
ägostyckning; och blev med anledning härav den i ämnet ännu gällande
lagen antagen.

På framställning av den s. k. jordundersökningen blevo sedermera de
norrländska ägostycknings- och jordavsöndringslagarna enligt proposition till
1917 års riksdag utsträckta från och med den 1 juli 1917 till att gälla
jämväl Värmlands län. I sitt den 30 december 1915 avgivna betänkande
hade ifrågavarande sakkunniga i denna fråga anfört, att från bolags och
skogsspekulanters sida en hel del ägostyckningar ägt rum och om dem gällde
till större delen samma erinringar, som riktades mot ägostyckningarna i de
norrländska länen innan en speciell lagstiftning för nämnda län kom till
stånd. Dylika olämpliga ägostyckningar ägde oavlåtligt rum och kunde med
tiden lätt betydligt växa i antal, vartill redan blotta uppmärksammandet
av denna sak och farhågorna för en ny lagstiftning kunde giva snabb anledning.
Medan bolagen föredroge att behålla inägorna i och för utarrendering
åt personer, som representerade för skogsbruket erforderlig arbetskraft,
vore däremot oftare den enskilde skogsspekulantens första åtgörande efter
fastighetsförvärvet att, utan hänsyn till beskaffenheten och bärkraften hos
uppkommande jordbruk, avstycka samt frånsälja inägorna. Vanligen vore
emellertid ägostyckningen mindre tillfredsställande även när bolag understundom
utstyckade inägorna.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 33. 5

Utskottet anse)'' sig i detta sammanhang böra i korthet beröra det betänkande,
som den 2 maj 1918 avgavs av särskilda inom justitiedepartementet
tillkallade sakkunniga för beredning av ärende angående provisorisk lagstiftning
till stävjande av spekulation i handel med jordbruksegendom ävensom
vid utredning av de närliggande frågor, som vid nämnda lagstiftningsarbete
kunde uppkomma. I sitt berörda betänkande både de sakkunniga
föreslagit en lagstiftning om inskränkning för viss tid i rätten att erhålla
ägostyckning och verkställa jorda vsöndring i södra och mellersta Sverige.
Syftet med den föreslagna lagen var att förebygga uppenbara missförhållanden,
som framträtt i sammanhang med den då hejdlöst florerande jordspekulationen
och lagen hade därför enligt förslaget fått endast provisorisk
karaktär, i det att den begränsats att skola gälla till den 1 januari 1924.
Lagen gick ut på att inom förenämnda delar av riket delning genom ägostyckning
av jordbruksfastigheter eller delar därav skulle göras beroende av
vederbörande länsstyrelses på förhand efter ansökning lämnade tillstånd. Vid
prövning av dylik ansökning skulle tillses, att varje lott skulle, såvitt ske
kunde, erhålla andel i fastighetens särskilda ägoslag, efter ty för lottens
nyttjande för jordbruk prövades nödigt. Avsöndring från jordbruksfastighet
finge ej gälla inägojord till den omfattning, att fastighetens jordbruk därigenom
märkligen försvagades. Lagen skulle emellertid icke äga tillämplighet
i avseende å fastighet, som uteslutande bestode av skogs- eller hagmark,
ej heller å annan såsom jordbruksfastighet taxerad fastighet, där dess värde
vid sagda taxering uppskattats till lägre belopp än 50,000 kronor.

De sakkunnigas förslag föranledde emellertid ej framläggande av proposition
i ämnet till riksdagen.

I sitt den 29 mars 1923 till chefen för justitiedepartementet ingivna betänkande
del VI har jordkommissionen funnit sig höra föreslå utsträckning
av de norrländska ägostycknings- och jordavsöndringslagarna till hela riket.
Kommissionen har framhållit, att man, i avvaktan på blivande lagstiftning
om bildande av nya jordbruk och om avlösning av bestående arrendejordbruk
ävensom på ifrågasatt ny lagstiftning om delning av jord å landet, måste
provisoriskt tillgodose behovet även för södra och mellersta Sveriges del av
ett jordstyckningsförfarande, som avser att förekomma, att jordbruken tillläggas
otillräckliga ägor.

Till närmare utveckling av denna synpunkt har jordkommissionen i en
annan till chefen för justitiedepartementet tidigare samma år ingiven framställning,
avseende åvägabringande av en provisorisk lag om förlängning
av vissa arrendeavtal, anfört bland annat följande:

Den tillämnade lagstiftningens om avlösning av arrendejordbruk uppgift
är bland annat att tillse, att de avlösta arrendejordbruken erhålla tillräckligt
med odlad och odlingsbar jord samt husbehovsskog och bete, de sistnämnda
förmånerna i den mån de kunna skäligen erhållas. Det ligger i sakens
natur, att ett sålunda nybildat jordbruk måste om möjligt vara tillräckligt

Förslag i
ämnet år 19IS
av sakkunniga
för beredning
av ärende ang.
provisorisk
lagstiftning
till stävjande
av spekulation
vid handel
med jordbruksegendom

m. m.

Jordkommissionens
år
1923 avgivna
förslag om
ifrågavarande
lagars utsträckning
till
hela riket.

Förevarande
frågas behandling
vid
1923 års
riksdag.

6 Andra lagutskottets utlåtande Nr 33.

för att försörja en familj. Erfarenheterna icke minst från egnahemsrörelsen
hava ådagalagt, hur misslyckat ett upprättande av nya jordbruk i allmänhet
blir utan en sådan förtänksamhet. Det ligger emellertid självfallet i
de störa jordägarnas, särskilt bolagens, intresse att förekomma eu sådan
förpliktelse genom att på något sätt gå lagstiftningen i förväg. Från
kommunalnämnderna har också på jordkommissionens förfrågan meddelats,
att ägostyckningar, som enligt gällande lag få okontrollerat äga rum hur
som helst, mångenstädes skett och fortfarande pågå på sådant sätt att arrendejordbruk
utbrytas utan att erhålla behöriga tilldelningar. Enligt vad försports
har i stor utsträckning ägostyckningar av arrendejordbruk även ägt
rum på lager utan försäljning tills vidare, varmed ej kan avses förnuftigtvis
något annat än att på det sättet vara på bästa sätt beredd att kunna
måhända på olika vägar möta och mota en blivande lagstiftning. En sådan
^styckning förberedes som bekant av Gimo-Österby bruk och några av jordkommissionens
ledamöter, som förliden sommar besökte dessa trakter, tingo
bekräftelse därpå och även tillfälle att iakttaga på sina ställen tillämnade
utbrytningars otillfredsställande beskaffenhet. Vid besök samtidigt i Uppsala
läns lantmäterikontor uppgavs, att Kopparbergs Bergslags bolag låtit
på senare tider på så sätt redan utstycka ett hundratal av sina fastigheter i
länet. Redan en sådan ägostyckning i och för sig utan försäljning vållar
naturligtvis omgångar och eu mängd invändningar, i fall först sedermera
ifrågasättes en rationell utbrytning. Ännu mer invecklad blir situationen, i
mån dessa ägostyckade jordbruk gå till försäljning. Det blir en lång, kostsam
omväg, fylld av förhinder att på lagstiftningens väg få dem kompletterade.
I den mån den definitiva lagstiftningen nalkas, blir det sålunda eu
naturlig angelägenhet för jordägarna att försätta den utbrutna jordbrukslägenlieten
i detta hjälplösa skick.

Med stöd av jordkommissionens ovanberörda framställningar hemställde
herr Lindhagen vid sistlidne riksdag i en inom första kammaren väckt
motion, nr 20o, att riksdagen ville för sin del antaga två i motionen intagna
lagförslag av samma innehåll som de nu ifrågasatta.

Andra lagutskottet, som för förberedande behandling förehade nämnda
motion, beredde sig tillfälle att taga del av vissa till jordkommissionen på
dess begäran inkomna uppgifter från lantmäterikontoren i de län, som ej
beröras av den norrländska ägostyckningslagen, vilka uppgifter infordrats
till klarläggande av, huruvida och i vilken utsträckning å fastigheter med
arrendejordbruk i avsevärd omfattning förekommit ägostyckningar, varigenom
jordbruk frånskilts den huvudsakliga skogsmarken. Utskottet fann av de
inkomna uppgifterna framgå, att dylika ägostyckningar i flertalet av de av
undersökningen omfattade länen alls icke eller endast i ringa omfattning förekommit,
samt att i de län, där ägostyckningar av sådant slag förekommit
i mera nämnvärd utsträckning, deras antal under det senaste året väsentligen
nedgått.

I sitt över motionen avgivna utlåtande, nr 20, anförde utskottet härefter
följande: Utskottet hade ej blivit övertygat om, att ett behov av i motionen
påyrkade bestämmelser gjort sig gällande inom de delar av landet, vilka
därav skulle beröras, i sådan grad, att det kunde föreligga skäl, att, utan

Andra lagutskottets utlåtande Nr 33. 7

avvaktan a över jord kommissionens framställning i ämnet infordrade yttranden
från respektive myndigheter och sammanslutningar, riksdagen skulle
på grund av den förevarande motionen taga ståndpunkt till den föreliggande
frågan genom att antaga de av jordkommissionen framlagda förslagen till
provisoriska lagar i ämnet. Utskottet hemställde fördenskull, att motionen
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Utskottets hemställan bifölls av riksdagens båda kamrar, av första kammaren
med 72 röster mot 27 och av andra kammaren utan votering.

De yttranden, som infordrats över del VI av jordkommissionens betänkande,
hava numera inkommit. I flertalet av dessa har emellertid det ifrågavarande
spörsmålet icke särskilt berörts.

Av länsstyrelserna hava allenast ett fåtal yttrat sig däröver; och hava
flertalet av dessa avstyrkt lagarnas utsträckning till södra och mellersta
delarna av riket. Yttranden hava därjämte avgivits av lantbruksstyrelsen
och lantmäteristyrelsen ävensom samtliga överlantmätare i de län, till vilka
lagarnas utsträckning ifrågasatts.

Lantbruksstyrelsen har anfört, att ur synpunkten av de intressen, styrelsen
hade att bevaka, intet syntes vara att erinra mot kommissionens
ifrågavarande förslag.

Lantmäteristyrelsen åter har — under framhållande av att de norrländska
ägostycknings- och jordavsöndringslagarna tillkommit för att råda bot mot
vissa missförhållanden, som företrädesvis framträtt i de norrländska skogsbygderna
och som hotade den självägande jordbruksbefolkningens bestånd
därstädes — såsom sin mening uttalat, att det borde ligga i sakens natur,
att ifrågavarande lagbestämmelser i oförändrat skick ej kunde vara lämpliga
för orter med helt och hållet andra förhållanden. Detta bestyrktes, enligt
styrelsens mening, även tämligen enstämmigt av överlantmätarnas yttranden.
Av desamma och av vad lantmäteristyrelsen i övrigt inhämtat framginge
även, att de företeelser, som kunde anses hava övat sitt största inflytande
på jordkommissionens förslag, till väsentlig del sammanhängde med
kristiden. Några missförhållanden av den omfattning och betydelse, att mot
dem borde inskridas med en provisorisk lagstiftning, ansåge styrelsen icke
vara för handen. Det vore otillfredsställande, att, såsom förslaget innebure,
uppdraga avgörandet i jordstyckningsfragor åt länsstyrelser, hushållningssällskaps
förvaltningsutskott, egnahemsnämnder, kommunalnämnder och kronobetjänte,
vilka icke kunde anses hava erforderliga förutsättningar för ett
allsidigt och sakkunnigt bedömande av jordstyckningsspörsmål. Lantmäteristyrelsen
hölle visserligen före, att behov av reglerande bestämmelser beträffande
jordstyckningen förefunnes. Då det emellertid ej torde möta några,
alltför stora svårigheter att omarbeta jordstyckningskommissionens förslag
efter riktlinjer och med tillgodoseende av önskemål, styrelsen tidigare i däröver
avgivet yttrande angivit, samt då detta arbete borde kunna medhinnas
inom sådan tid, att hela lagstiftningsfrågan borde kunna föreläggas 1925

Yttranden
över jordkommissionens

ovanberörda
förslag.

8 Andra lagutskottets utlåtande Nr 33.

års riksdag, funne sig styrelsen böra avstyrka jordkommissionens föreliggande
förslag.

Vad slutligen beträffar öv er lånt mätarnas yttranden har utskottet ansett
lämpligt att såsom bilaga till detta utlåtande foga en redogörelse för det
huvudsakliga innehållet däri; och tillåter sig utskottet att hänvisa till densamma.

förddetrfhn Med llänsyn tiu det samband, som förefinnes mellan det i motionerna
pågående framställda förslaget och det för närvarande pågående arbetet i fråga om
arbeiet ijråga jorddelningslagstiftning, anser sig utskottet rörande nämnda lagstiftningsning
slag- arbete hora erinra om följande:

stiftning. Sedan 1906 års riksdag i skrivelse till Kung! Maj:t påkallat en revision
av skiftesstadgan, tillsattes för ändamålet en kommitté, benämnd skifteslagstiftningskommittén,
vilken den 28 juli 1911 avgav betänkande i ämnet,
innefattande förslag till lag om skifte av jord jämte åtskilliga andra författningsförslag.
I förstnämnda lagförslag hade upptagits bestämmelser ej
blott rörande laga skifte, varunder enligt förslaget skulle inbegripas jämväl
hemmansklyvning, utan även angående styckning och avsöndring. Förslaget,
som icke upptager föreskrifter till inskränkande av den fria rätten att
skifta jord, som icke varit föremål för laga delningsåtgärd, står i principiellt
hänseende så gott som fullständigt på gällande lagstiftnings grund,
men åsyftar såtillvida skärpt kontroll från det allmännas sida, att avsöndring
enligt förslaget konstituerats såsom en verklig lantmäteriförrättning samt
lagts under ägodelningsrättens tillsyn.

Efter det yttranden över kommitténs betänkande inhämtats från åtskilliga
myndigheter och korporationer, verkställdes överarbetning av kommitténs
förslag av inom justitiedepartementet tillkallade sakkunniga — skifteslagstiftningskommissionen
— som den 26 oktober 1918 avlämnade betänkande
med förslag till lag om delning av jord å landet jämte vissa andra författningsförslag.
Detta betänkande skiljer sig i fråga om de ledande grundsatserna
icke väsentligen från 1911 års kommittéförslag. En av skiljaktigheterna
är, att i förslaget till jorddelningslag i stället för styckning och avsöndring
upptagits ett nytt delningsinstitut, avstyckning.

En ytterligare överarbetning av förslagen i ämnet bär sedermera kommit
till stånd. I anförande till statsrådsprotokollet den 19 juni 1919 erinrade
chefen för justitiedepartementet, i anslutning till en av jordkommissionen
gjord framställning om vidtagande av åtgärder emot en osund jorddelning,
bl. a. om vikten av att en revision av gällande lagstiftning angående ägostycknings-
och jordavsöndringsinstituten snarast möjligt komme till stånd,
vid vilken revision det bl. a. borde tillses, huruvida och i vad mån de för
\ ärmlands län och de norrländska länen meddelade bestämmelser, med vilka
åsyftades att vid ägostyckning förebygga ett för jordbruksfastigheternas bestånd
såsom sådana menligt frånskiljande av skogsområden såsom särskilda
fastigheter, kunde utsträckas att gälla även för övriga län, och huruvida

/ludra lagutskottets utlåtande Nr 33. 9

icke det för nyssnämnda län jämte Kopparbergs län stadgadt'' förbudet mot

avsöndring av inägojord till den omfattning, att jordbruket å vederbörande

hemman därigenom märkligen försvagades, likaledes borde erhålla giltighet
för riket i övrigt. Departementschefen erhöll på gjord hemställan bemyndigande
att tillkalla sakkunniga att inom departementet biträda med utredning
av frågan om ny lagstiftning beträffande de nuvarande ägostyckningsoch
jordavsöndringsinstituten och vad därmed ägde sammanhang ävensom
med utarbetande av de förslag, till vilka utredningen kunde giva anledning.
De i följd härav tillkallade sakkunniga — den s. k. jordstyckningskommissionen
— avgav den 16 oktober 1920 betänkande med förslag till bl. a. lag

om delning av jord å landet. Över detta betänkande har lagrådet den 4

oktober 1922 avgivit yttrande, och hava de i betänkandet innefattade förslagen
därefter inom justitiedepartementet ytterligare överarbetats, varefter
dessa förslag i sin ordning nyligen varit föremål för granskning inom lantmäteristyrelsen.
Enligt vad chefen för justitiedepartementet meddelat vid
en interpellationsdebatt under innevarande års riksdag är det anledning
hoppas, att proposition i ämnet skall kunna avlåtas till nästkommande års
riksdag.

Det för granskning till lantmäteristyrelsen utremitterade förslaget till lag
om delning av jord å landet upptager två delningsinstitut, nämligen laga
skifte, varunder inbegripes jämväl hemmansklyvning, samt avstyckning,
som avser att ersätta de nuvarande delningsformerna ägostyckning och jordavsöndring.
Beträffande avstyckningsinstitutet innehåller lagförslaget bl. a.
följande bestämmelser:

Har ägare av fastighet till annan överlåtit del därav med viss till gränserna
bestämd ägovidd för att ägas såsom en fastighet för sig, äger han i
viss ordning och under vissa villkor erhålla denna ägovidd avskild genom
avstyckning. Vill ägare av fastighet därifrån avskilja mark för bildande
av flera för bostadsändamål eller mindre jordbruk avsedda fastigheter eller
andra smärre lägenheter och föreligger för fastighetsbildningen inom det
till avskiljande ifrågasatta området en av lantmätare upprättad, av länsstyrelsen
godkänd plan, utgör den omständigheten, att överlåtelse av samma
mark icke ägt rum, ej hinder mot avstycknings verkställande i överensstämmelse
med berörda plan. Vid avstyckningens verkställande må jämkningar
i planen kunna ske. Ägovidd, som avstyckas, skall till omfång
och belägenhet vara så beskaffad, att den lämpligen kan för sig utgöra
sådan fastighet, som med avstyckningen avses att bilda; och får avstyckning
ej ske sålunda, att stamfastigheten ej lämpligen kan bestå såsom särskild
fastighet. Efter det i här ovan berörda fall avstyckningsplan av länsstyrelsen
godkänts, må i föregående punkt omförmält förhållande ej vidare komma
under omprövning. — Från jordbruksfastighet inom Värmlands, Kopparbergs
och de fem norrländska länen får ej avstyckas inägojord till den omfattning,
att fastighetens jordbruk därigenom märkligen försvagas. — Om
till fastighet, varifrån avstyckning skall ske, hör skogsmark, som på grund av
sin belägenhet och med hänsyn till förhållandena i övrigt i orten lämpligen
kan nyttjas för husbehovsändamål, får avstyckning ej ske på sådant sätt,
att icke i mån av tillgång såväl stamfastigheten som avstyckad del, envar

Motiveringen
till nu förevarande

inö Hon er.

Av innevarande
års
riksdag antagen
lag om
ägostyckning
inom vissa
delar av
Kopparbergs
län.

10 Andra lagutskottets utlåtande Nr 33.

så framt däri ingår åker, äng eller därtill odlingsbar mark av den omfattning,
att fastigheten varder tjänlig till jordbruk, erhåller för dess nyttjande
för sådant ändamål erforderlig skog. I ort med ringa skogstillgång får dock,
där det prövas angeläget för skogens bestånd eller eljest synnerliga skäl
finnas därtill, avstyckning verkställas så, att skogsmarken i sin helhet tillfaller
jordbruksfastighet, som beröres av förrättningen. Vad sålunda stadgats
om inägojords avstyckande från jordbruksfastighet inom Värmlands m. fl.
län ävensom i fråga om skogsmark får emellertid ej utgöra hinder för avstyckning
av mark för tillgodoseende av behov av mindre lägenheter å ort
med sammanträngd befolkning eller för beredande av plats för industriell
anläggning eller därmed jämförligt ändamål. — Avstyckning kan verkställas
utan biträde av gode män, därest icke lantmätaren eller sakägare finner
biträde av gode män erforderligt. — Vid förrättningen skall med ledning av
de i lagen angående avstyckning givna bestämmelser avgöras, huruvida tillstånd
till den ifrågasatta avstyckningen må meddelas. Det åligger förrättningsmännen
att i enlighet med de närmare föreskrifter, som lantmäteristyrelsen
i förevarande avseende meddelar, verkställa utredning rörande de
omständigheter, vilka äro av beskaffenhet att inverka på frågans avgörande,
att över vad vid utredningen förekommit upprätta skriftlig redogörelse, som
skall biläggas protokollet, att å karta utmärka, huru avstyckningen är avsedd
att verkställas, samt att därefter avgiva utlåtande i frågan, vilket utlåtande
skall innehålla besked, huruvida tillstånd till avstyckningen meddelas
eller icke. Då sakägare yrkar det eller förrättningsmännen finna det
erforderligt, skall dylikt utlåtande underställas ägodelningsrättens prövning.
I annat fall skall vid utlåtandet förbliva, där ej annat föranledes vid den
efterföljande prövningen för fastställelse av ägodelningsdomaren.

Den ifrågasatta lagen om delning av jord å landet är avsedd att träda i
kraft å dag, som Konungen förordnar.

Till stöd för den i nu förevarande motioner gjorda hemställan hava motionärerna
under åberopande av vad tidigare i ämnet förekommit anfört
följande:

»Även i södra och mellersta Sverige pågå tid efter annan eller ock kunna
förekomma utstyckningar av arrendejordbruk särskilt från bolagsdomäner. —
Gimo-österby bruks talrika ägostyckningar äro ett känt exempel. Det är
därför angeläget, att norrländska ägostyckningslagen, som avsåg att kontrollera
dylika utstyckningar, utsträckes provisoriskt till hela riket.

Då icke heller till denna riksdag är att från regeringen emotse något förslag
i förevarande avseende, synes oss frågan icke kunna vidare förhalas.»

Innan utskottet går att för egen del yttra sig angående det i motionerna
väckta spörsmålet, vill utskottet erinra, att vid innevarande års riksdag antagits
en i proposition nr 123 riksdagen förelagd lag om ägostyckning
inom vissa delar av Kopparbergs län, vilken lag har avseende å de på bekostnad
eller med understöd av staten storskiftade delarna av nämnda län
samt omfattar Ovansiljans och Nedansiljans domsagor, Nås och Malungs
domsaga utom viss socken samt delar av Hedemora och Falu domsagor.

Utskottets

yttrande.

Såsom av den ovan lämnade redogörelsen framgår, hava stadgandena
i de norrländska ägostycknings- och jordavsöndringslagarna tillkommit

Andra lagutskottets utlåtande Nr 33.

11

huvudsakligen i ändamål att förebygga, att inom därav berörda områden
jordbruken berövas erforderligt stöd av befintlig skogs- och betestillgång
samt lämpliga odlingslägenheter.

Att de förhållanden, som för de fem norrländska länen och Värmland
samt beträffande jordavsöndringslagen även Kopparbergs län föranlett tillkomsten
av de ifrågavarande särlagarna, icke hava sin motsvarighet i
delar av landet med ringa eller inga skogs- och utmarksområden, torde
ej vara tvivel underkastat. En utsträckning av lagarna till att gälla hela
riket synes därför ej vara av behovet påkallad.

Vid övervägande av frågan, huruvida bestämmelser av den i motionerna
angivna innebörd nu kunna anses erforderliga för ytterligare vissa delar
av riket, framstår det visserligen såsom antagligt, att förslag till lag om
delning av jord å landet, innefattande reglerande bestämmelser å förevarande
område för landet i dess helhet, är att i form av proposition förvänta
till nästkommande års riksdag.

Med hänsyn till vikten av att ej under tiden till dess ny jorddelningslagstiftning
kan bliva genomförd ägostyckningar för utstyckande av jordbruk
skola komma till stånd utan att för jordbrukens bestånd önsklig tilldelning
av skog, där sådan är att tillgå, sker, har utskottet funnit anledning
föreslå, att för vissa län med i förevarande hänseende åtminstone
endels väsentligt likartade förhållanden med de norrländska och Värmlands
nu provisoriskt bringas i tillämpning de i de ifrågavarande båda lagarna
inrymda bestämmelser. Vid övervägande av hithörande förhållanden har
utskottet ansett den sålunda ifrågasatta utsträckningen av lagarnas tilllämplighetsområde,
vars behov bestyrkes av vissa under de senare åren av
bolag vidtagna ägostyckningsförfaranden, lämpligen böra omfatta Uppsala,
Stockholms, Örebro och Västmanlands län samt, såvitt angår ägostyckningslagen,
tillika de delar av Kopparbergs län, vilka ej inbegripas under förenämnda,
i år för vissa dessa delar av sistnämnda län antagna ägostyckningslag.

Enligt av utskottet från vederbörande överlantmätare införskaffade uppgifter
hava under åren 1922 och 1923 fastställts ägostyckningar i ovannämnda län
till det antal, nedanstående tabell angiver:

Stockholms län ....
Uppsala län

Örebro län ........

Västmanlands län

Antal ägostyckningar

Därav å bolagsjord

/1922

153

15

(l923

119

19

11922

in

53

11923

157

91

(1922

81

1

\l923

in

12

(1922

91

20

jl923

67

11

11922

91

12

j 1923

104

85

Kopparbergs län

12 Andra lagutskottets utlåtande Nr 33.

Beträffande uppgifterna för Kopparbergs län anmärkes, att utöver de i tabellen
angivna, till respektive 12 och 85 uppgående fallen avseende bolagsjord, förekommit
under de ifrågavarande två åren ytterligare respektive 9 och 7 fall
av ägostyckningar, vilka omfattat såväl bolags som enskildas jord.

Den av utskottet sålunda tillstyrkta provisoriska utsträckningen av tilllämplighetsområdet
för de norrländska ägostycknings- och jordavsöndringslagarna
har så till vida sin motsvarighet i vad som å sin tid skedde beträffande
tillkomsten av nämnda ägostyckningslag, att denna föregicks av en år
1905 antagen provisorisk sådan lag.

De för ändamålet erforderliga lagbestämmelserna synas lämpligen böra i likhet
med vad som skedde vid motsvarande utsträckning av lagarnas tillämplighetsområde
till Värmland år 1917, givas form av ändringar i respektive
paragrafer av de i ämnet gällande lagarna.

Med stöd av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A) att riksdagen på grund av motionerna nr 1:100
och II: 181 måtte för sin del antaga följande

1) Lag om ändrad lydelse ay 1 § i lagen den 25 juni 1909 om inskränkning
i rätten att erhålla ägostyckning.

Härigenom förordnas, att 1 § i lagen den 25 juni 1909 om inskränkning
i rätten att erhålla ägostyckning skall erhålla följande ändrade lydelse:

I Stockholms, Uppsala, Värmlands, Örebro, Västmanlands, Gävleborgs,
Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län samt i de delar
av Kopparbergs län, som icke blivit på bekostnad eller med understöd av
staten storskiftade, må ej ägostyckning ske eller förordnande för lantmätare
att verkställa ägostyckning meddelas, med mindre tillstånd till ägostyckningen
lämnats på sätt nedan sägs.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen, enligt därå meddelad
uppgift, från trycket utkommit i Svensk författningssamling; dock skall den
ej äga tillämpning med avseende å ägostyckning, som dessförinnan blivit sökt
eller som sökes på grund av avhandling, upprättad före nämnda dag.

2) Lag om ändrad lydelse av 20 § 1 mom. och 22 § i lagen den 27 juni
1896 om hemmansklyvning, ägostyckning och jordavsöndriug.

Härigenom förordnas, att 20 § 1 mom. och 22 § i lagen den 27 juni 1896
om hemmansklyvning, ägostyckning och jordavsöndriug skola erhålla följande
ändrade lydelse:

20 $.

1 inom. Ägare av hemman, vilket får klyvas, liave rätt att av hemmanets
ägovälde för alltid avsöndra till och med en femtedel av ägovidden i en

Andra lagutskottets utlåtande Nr 33. 13

eller flera delar; dock att inom Stockholms, Uppsala, Värmlands, Örebro,
Västmanlands, Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorr lands, Jämtlands, Västerbottens
och Norrbottens län ej må avsöndras inägojord till den omfattning,
att hemmanets jordbruk därigenom märkligen försvagas.

22 i

Ästundar innehavare av hemman, varifrån avsöndring får ske, att därifrån
för alltid avsöndra mark, som, ensam eller tillsammans med vad
redan kan vara från hemmanet för alltid avsöndrat, utgör mera än vad
i 20 § 1 mom. sägs, ankomme på Konungens befallningshavande att, där
omständigheterna därtill föranleda, sådant tillåta. Särskilt må vad i nämnda
lagrum stadgas beträffande Stockholms, Uppsala, Värmlands, Örebro, Västmanlands,
Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens
och Norrbottens län icke utgöra hinder för sådant tillstånd, där
avsöndringen erfordras för egnahemsanläggningar eller industriella anläggningar
eller annat dylikt ändamål.

Tillstånd, som i denna § sägs, må ej vägras i fråga om avsöndring av
sådant område, som omförmäles i 3 § första stycket i lagen angående förbud
i vissa fall för bolag och förening att förvärva fast egendom.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen, enligt därå meddelad
uppgift, från trycket utkommit i Svensk författningssamling.

B) att förevarande motioner, i den mån de icke blivit
besvarade genom vad utskottet ovan under A) hemställt,
icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 28 maj 1924.

På andra lagutskottets vägnar:

BROR PETRÉN.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Bror Petrén, Linder'', greve Spens*, Tjällgren, Lindhagen,
Martin Svensson, von Stockenström* och Franzén;

från andra kammaren: herrar Hagman*, Karlsson i Gasabäck, Magnusson i Skövde",
Holmström i Stockholm’, Johansson i Sollefteå*, Snndling* och Persson i Trången*.

j Ej närvarande vid utlåtandets justering.

14

Andra lagutskottets utlåtande Nr 33.

Reservationer:

1) av herrar Linder, Franzén, Hagman, Holmström i Stockholm och
Johansson i Sollefteå;

2) av herrar greve Spens och Martin Svensson; samt

3) av herr Lindhagen, som anfört:

»Såsom utskottet erinrat avser förslaget till lag om delning av jord å
landet riket i dess helhet och således även dess bestämmelser om att ett
utbrutet jordbruk erhåller tillräckliga ägor. Enligt grunderna för detta
förslag hör således hinder ej heller möta för den provisoriska lagens utsträckande
till hela riket. En sådan förtänksamhet påkallas tvärt om av
förslaget.

Det ligger ju också i sakens natur, att ett jordbruk bör vara någorlunda
bärkraftigt varhelst det befinner sig. Omtanken om nödig skogstilldelning,
där tillgång därtill finnes, har betydelse för alla skogtrakter i landet och
icke blott i de i utskottets förslag upptagna provinserna. Tillägg av erforderlig
åker och odlingsmark har samma betydelse för hela riket. Detsamma
gäller i stort sett även om mulbetesmark, där sådan enligt ortens
sed anses omistlig eller åtminstone övervägande.

Alla dessa förmåner tillgodoses i mån av tillgång utav norrlandslagen.
Utskottet inskränker däremot, åtminstone i motiven, sin omtanke endast
till skogstilldelningen och i fråga om denna, som sagt, allenast till vissa
snävt tillskurna län. Motionärernas förslag synes således både principiellt
och praktiskt hava ett avgjort företräde. Exempelvis må omnämnas, att
länsstyrelsen i Blekinge ansett lagen böra vinna tillämpning på detta län
och att en representant i utskottet för Södermanland ansåg förslaget äga
fog även för denna provins.

Det saknar givetvis icke sitt intresse att taga del av överlantmätarnas
yttranden, vilka därför av utskottet fogats såsom bilaga till utlåtandet.
Därtill må emellertid på samma gång betonas, att lantmäterikåren icke i
allmänhet anses besjälad av någon utpräglad social känsla för ifrågavarande
angelägenhet. Uti jordkommissionens betänkande del IV sid. 123
erinras om den kamp, landshövdingen Widén fått föra mot Jämtlands lantmäterikår
för en rimlig tillämpning till förmån för jordbruket av norrländska
ägostyckningslagens grundstadgande.

Redan vid riksdagens början förelåg i och för behandlingen av detta
ärende i korrektur för utskottet ett dokument, vilket därför såsom redan
uppsatt i tryckeriet bifogas denna reservation. Det utgör ett utdrag ur

Andra lagutskottets utlåtande Nr 33.

15

den s. k. norrlandsmotionens av år 1901 motivering beträffande ägostyckningslagstiftningen.
Det drama, som där skildras, utspelas fortfarande i
det tysta mer eller mindre i det övriga landet, och även inom den norrländska
ägostyckningslagens område vet ingen, hur tillämpningen mångenstädes
sker, varom ock den omnämnda skildringen från Jämtland varslar.

Det hemställes alltså, att riksdagen måtto bifalla de i motionerna framlagda
lagförslagen.»

Bilaga till herr Lindhagens
reservation.

Utdrag ur den s. k. norrlandsmotioneu år 1901 i andra kammaren (nr 142).

»Det kan nu synas av flera skäl vara av intresse för sågverksägaren,
att det för skogsbruksändamål inköpta hemmanet ej bevarar karaktären
av jordbruksfastighet. Därför hördes tidigt talet om angelägenheten av
att »skogsägaren finge ägna sig uteslutande åt skogsvården utan att besväras
av jord, som han för drivande av sin industri icke behöver». När
sedan opinionen allt mer växte mot bolagens hemmansköp, så voro sågverksnäringens
representanter så mycket villigare att såsom botemedel
häremot anvisa den utvägen att »i rättsligt hänseende skilja jordbruksfastigheten
från skogsområdet». Ordandet om önskvärdheten för sågverksägaren
att göra sig av med inägojorden utbyttes då också snart mot
framhållandet av den stora ömsesidiga fördelen av en sådan anordning.
Förut hade man trott, att båda näringarna borde förenade gå hand i hand
och konflikter förebyggas genom att underordna skogsbruket under den
högre kulturen, jordbruket. Nu trodde man sig i fordran på skilsmässa
hava funnit den trollformel, som borde lösa alla gåtor. Och samtliga
myndigheter grepo genast med begärlighet efter det sålunda utsträckta
halmstrået.

Under intrycket av denna stämning började ock höras nya meningar,
som voro oumbärliga för det plötsliga omslaget från gamla traditioner.
Redan är framhållet, huru som det någon gång anföres, att bolagsliemmanens
ouppodlade mark nog skall också läggas under bruk, så snart
detta »med fördel» kan ske. Vidare säges ibland, att enligt vunnen erfarenhet
jordbruket verkligen ej behöver skogen, ja, till och med tager
skada av att vara förenad därmed. Ett sådant förhållande vore ju högst
glädjande och borde endast föranleda till att gorå så mycket mera för
jordbrukets utveckling i Norrland. Men att från en dylik uppfattning
sluta till att all kronans donationsskog med däri inneslutna uppodlingsmöjliglieter
böra övergå till bolagsegendom är ju ett språng i bevisningen
och en inkonsekvens i tillämpningen av principen. Det kan nog
hända att i gammal bygd, särdeles i närheten av kusten, jordbruket i
vissa fall kan ensamt föda sin man. Detta beror då på, att själva kulturen
i sådana trakter är mera uppdriven, att klimatet är gynnsammare
samt att en tätare befolkning och goda kommunikationer underlätta avsättningen
och öka utkomstmöjligheterna. I själva skogsbygderna, där
man ännu ej kommit och kanske aldrig kan komma så långt i vare sig
det ena eller andra avseendet, gäller nog fortfarande, att jordbruket behöver
ett stöd i skogen. Även här kan det visserligen inträffa, att den,

Ägostyck ■
nivgslagen.
Dess historia.

16

Andra lagutskottets utlåtande Nr 33.

som av tvång är mera hänvisad till själva jordbruket, står sig bättre än
den, som i följd av allt för lätt åtkomliga skogstillgångar försummar sin
jord. Men denna senare erfarenhet bör väl endast föranleda till sådan
ändring i skogslagstiftningen, att skogen, bibehållen i befolkningens ägo,
blir ett verkligt stöd för densamma och ej en lockelse i fördärvet. Att
med en sådan anordning skogen alltid är nyttig och på de flesta håll även
oumbärlig för jordbruket, blir nog svårt att kullkasta.

Det är nu emellertid av största intresse följa de egendomliga vägar,
på vilka den nya lösen även vann insteg i lagstiftningen.

Man minnes att 1891 års riksdag hos Kungl. Maj:t gjorde framställning
om en utredning, huruvida icke genom statsmakternas försorg tillfälle
kunde beredas obemedlade och mindre bemedlade att vå lämpliga
villkor bilda egna jordbruk huvudsakligen på de inom landet befintliga
stora odlingsbara utmarker. I anledning härav uppdrog Kungl. Maj:t
åt en kommitté att taga i övervägande ej mindre, i vilken mån och under
vilka villkor upplåtelse av jord från kronans egendomar för befordrande
av det utav riksdagen angivna syftemål kunde äga rum, än även huruvida
berörda syftemål kunde genom ändring i gällande lagstiftning eller
på annat sätt befrämjas.

Kommittén föreslog då i sistnämnda syfte ändringar i gällande författning
om hemmansklyvning och jordavsöndring, särskilt genom införandet
av ett väsentligen nytt institut, kallat ägostyckning. Genom
detta skulle ett hemman få styckas i två eller flera delar med på förhand
bestämda områden, under det vid hemmansklyvning, som fortfarande
måste tillämpas vid utbrytning av kvotdelar av ett hemman, varje lott
skall erhålla del i alla ägoslag.

För kommitténs uppgift var nämnda ägostyckningsförfarande av betydelse
därigenom, att ouppodlade områden sålunda kunde i och för odlingsföretag
lättare och billigare utbrytas såsom särskilda fastigheter
med övertagande av viss andel i den ursprungliga fastighetens mantal.
I)et har anmärkts, att förfarandet kan även gagna jordbruket i allmänhet
genom att bereda tillfälle att med en egendom utan skog sammanslå
någon angränsande skogsmark. I de delar av Dalarna, där liemmansklyvningen
gått allt för långt, anses ägostyckningen även kunna få den
uppgiften att befordra sammanslagningen av angränsande små ägolotter
för bedrivande av ett rationellare jordbruk.

Men enligt kommitténs betänkande skulle ägostyckningen även erhålla
en annan uppgift, som av kommittén återgives sålunda:

»En särskild betydelse torde ägostyckning därjämte kunna erhålla för
de norrländska skogsbyggnaderna genom det tillfälle, som densamma erbjuder,
att kunna dela skatten å ett hemman mellan den för jordbruk
lämpliga arealen jämte ett mindre skogsområde å ena sidan och den huvudsakliga
skogsmarken å den andra. Härigenom skulle hemmansägaren
efter skogens försäljning kunna kvarsitta med äganderätt å gården, medan
han däremot nu alltför ofta förvandlas till arrendator eller torpare under
skogsägaren, och den självägande jordbrukande befolkningen i många
skogssocknar sålunda allt mer och mer förminskas.»

Man förstår nu och vet, varifrån kommittén fått denna tanke. Men det
är betecknande för det bräckliga underlag, varpå den nya opinionen om
skogens och inägojordens skiljande från varandra byggde, att en sak av
så väldig och skickelsediger innebörd ej tålde någon närmare undersökning,
utan avfärdades endast i förbigående med några få rader, i stället

Andra lagutskottets utlåtande Nr Ad.

17

för afl frågan redan vid dess första framträdande bort giva anledning till
de allvarsammaste överväganden.

Ty det är ju uppseendeväckande från lagstiftningens synpunkt, att
medan kronan ännu är i färd med att på egen bekostnad genom avvittring
skänka bort sina skogar till hemmanen för jordbrukets varaktiga
befrämjande, så stiftas det samtidigt en annan lag, varigenom man uttryckligen
förutsätter och vill befordra, att samma skogsmark må kunna
av hemmanets innehavare för all framtid avhändas jordbruket genom
försäljning till sågverksbolagen. Det är vidare egendomligt från nationalekonomisk
synpunkt, att just i de norrländska skogsbygderna, där
ännu endast eu mycket obetydlig del av den odlingsbara marken kommit
under kultur, införa ett ägostyckningsförfarande med uttryckligt ändamål
att, i olikhet med dess uppgift i det övriga riket, avskilja denna ouppodlade
jord från den jordbrukande befolkningens besittning och sålunda
begränsa jordbrukets framtidsmöjligheter i lyckligaste fall till de redan
odlade tegarna. Det är också märkligt från privatekonomisk synpunkt,
att medan det sedan gammalt varit en erkänd och tillämpad trossats, att
jordbruket i de norra skogsbygderna behövde skogen till stöd, så övergiver
man plötsligt utan undersökning och utan motivering denna uppfattning
och förutsätter, att jordbruket reder sig utan skog. Och det är
slutligen bra hänsynslöst mot Norrlands framtid att sålunda utan vidare
godkänna och praktiskt underlätta en obegränsad fortsättning på bolagens
hemmansköp.

Emellertid gick nu det av kommittén upptagna ryktet om ägostyckningsförfarandets
stora betydelse för Norrland från ämbetsverk till ämbetsverk
och behandlades därvid såsom en bifråga till det hela. Och till
slut blev saken så både underordnad och självklar, att Kungl. Maj:t i sin
proposition till 1896 års riksdag till utvecklingen av förfarandets allmänna
verkningar för jordbruksändamål allenast vidfogade, att det »helt
visst ur många andra synpunkter kommer att fylla ett verkligt behov».
Sedan blevo lagförslagets föreskrifter om ägostyckning utan vidare ar
tagna av riksdagen och promulgerades den 27 juni 1896 såsom lag. Men
trots denna behandling var det ändock — man vet det med visshet —
företrädesvis de intressen eller förhoppningar, man hade om dess verkningar
i de norra skogsbygderna, som drev hela förslaget igenom.

Det måste nu dock medgivas, att redan kommittén synes haft en förnimmelse
av, att det dock ej gick an att taga frågan i hela dess nakenhet.
Den framställde därför saken så, att från den »huvudsakliga skogsmarken»
skulle avskiljas »den för jordbruk lämpliga arealen jämte ett
mindre skogsområde». Men av detta löfte tappade ryktet under sin gång
bort det ena stycket efter det andra. Snart talades blott om »nödig husbehovsskog»,
och när slutligen själva lagen kom — så innehöll den icke
ens detta. Av kronans gåva till jordbruket lämnades sålunda ingenting
kvar. Och det låg nog också en viss logik i detta. Man önskade naturligtvis
att snart kunna framvisa några resultat av lagen. Men då det
sågverksintresse, varpå detta närmast berodde, ej kunde antagas vara benäget
avstå från någon skogsmark, fick lagen ej heller byggas på en sådan
förutsättning. Huruledes man emellertid missräknat sig även på sågverksbolagens
intresse att avyttra blotta inägor, skall längre fram omnämnas.

Bihang till riksdagens protokoll 192i. 9 samt. 2 and. 29 höft. tNr 33.1

2

18

Andra lagutskottets utlåtande Nr 33.

Ägostyck- Följderna av en sådan lagstiftning för de nordliga länen kunde vid
veTknla3enS- eftertanke På förhand förutses och hava även redan hjärt framträtt.
VedenZrZ '' Pet. Ilar salur|da visat sig, att lagen får sin huvudsakliga betydelse i
länen. främjandet av ett fortsatt inköp av hemman. Utvecklingen går nu i den
riktningen enligt allas utsago »med svindlande fart*. Den ho fast e, som
hitintills ej velat gå från sin gård, förespeglas nu att, mot en avsevärd
köpeskilling samt befrielse från en del av utlagorna, endast behöva sälja
skogen. Denna uppgörelse leder dock naturligtvis till att förr eller senare
sitter på gården en hemmansägare, som är utan både skogen och köpeskillingen
för densamma. De flesta begärda ägostyckningar lära avse
sådana nya förvärv. Samtidigt fortgå emellertid lika fullt i stor omfattning
förvärv av hela hemman utan att inägorna fråntagas. Detta
lärer t. ex. fortfarande var regel i Jämtland.

Men däremot går det ännu ej så synnerligen framåt med det ändamål,
som ju skulle vara lagens huvudsakliga, för att ej säga det enda, näm
ligen att skapa självständiga jordbrukare av lantbönderna på hemman,
som bolagen förvärvat före lagens tillkomst. Bolagen börja nämligen på
vissa håll. sedan de väl fått lagen, bliva betänksamma, huruvida det är
för dem fördelaktigt att göra sig av med sina lantbönder, som på många
sätt äro dem till nytta. I Västernorr lands län t. ex., hava av denna anledning
de gamla stora trävarubolagen ännu ej börjat ägostycka sina
hemman. Emellertid förekomma dock åtskilliga utstyckningar, av vilka
många anses föranledda av önskan att på de utstyckade inägorna lägga
tungan av födoråd, som vilar på hemmanet.

Vid ägostyckningarna tilldelas inägojorden i regeln ej alls någon skog.
Detta sker ej ens vid nyförvärv, enär de två intressen, som där köpslå,
är bolagets önskan att få så mycket skog som möjligt och hemmansägarens
att få så mycket penningar som möjligt. Att »den för jordbruk lämpliga
arealen» i sin helhet utstyckas, förekommer naturligtvis icke någonsin.
Det förebäres nu, att man vid lagens tillkomst tänkt sig, att både det ena
och andra skulle ske. Men vill man ett visst resultat av eu lagstiftning,
maste man tillse, att det framtvingas antingen av lagen själv eller av det
enskilda intresset. Det invändes även, att upplåtelse av skogsmark ej
tjänade något till, då hemmanets innehavare antagligen skulle förr eller
senare åter försälja det till någon skogsköpare. Av allt detta framgår
emellertid, att om dessa utstyckningars ursprungliga ändamål skall vinnas,
så måste dels trävarubolagens vidare fastighetsförvärv förbjudas, dels
ägostyckningslagen innehålla att med ägorna skall utstyckas även skog
och obruten odlingsbar mark, dels ock bolagens intresse för sådana utbrytningar
på något sätt framtvingas, vilket möjligen kan ske genom den
förut ifrågasatta föreskriften om skyldighet att hävda och verkställa nyodling
a bolagshemman. Men när allt kommer omkring, är det kanske
bäst, att inägojorden tills vidare stannar kvar hos bolagen. Jordbruket
kan då kanske bibehålla sina utvecklingsmöjligheter genom att de anspråk
det har på understöd från skogen sålunda kunna genom lagstiftningen
lättare göras gällande.

Det lärer nu verkligen givas en eller annan sågverksägare, som är generad
över lagen och därför av idealism låter utstyckningar åtföljas av
något litet skogsområde, även om detta ej påyrkas av medkontrahenten.
Förrättningsmannens nit och övertalningsförmåga påstås också hava
någon liten betydelse.

Ibland tillgodoses även behovet av husbehovsvirke genom upplåtelse av

Andra lagutskottets utlåtande Nr dd. 19

rätt att (aga detta på bolagets skog. Eu bevekelsegrund till detta, medgivande
lärer till eu del vara en vunnen insikt om att det nya slag av
självägande jordbruksbefolkning, som genom ägostyckningslagen skall
tillskapas, lätt blir hänvisat att fylla sitt virkesbehov genom olovligt tillgrepp
å den skog, vilken kronan kort förut skänkt till hemmanet, för att
dess innehavare skulle bära huvudet högt. På sina ställen förenas dessa
servituter därför också med villkor att de förverkas, därest rättsinnehavaren
gör sig skyldig till åverkan, eller till och med till olaga jakt. Dylika
servituters värde belysas för övrigt därav, att de numera allmänt utdömas
från skogsvårdens synpunkt samt att stor ovisshet rader hos vederbörande,
om de ens enligt ägostyckningslagen kunna lagligen fastställas
eller vad rättskraft de i övrigt må äga.

Ägostyckningslagen har således i norra skogsbygderna ej alls gagnat
jordbruket och den befolkning, som livnär sig därav; och om man vill
vara uppriktig, sä var nog detta ej heller dess verkliga uppgift, utan
någonting helt annat. Den lilla ljusning, som man tror sig kunna utleta
i utsikten att bolagens lantbönder till någon del förvandlas till bolagstorpare
på egen grund, är ej ägnad att i någon mån skingra det mörker,
vari framtiden höljer dessa torpares från all utveckling och allt stöd av
skogen avskurna åkerlappar. Erfarenheten har också på sina stållen redan
visat, att just på sådant sätt frånskilda inägor snart komma i vanhävd.
Vid de nya bolagsköp åter, som det blivit ägostyckningslagens egentliga
uppgift att framkalla, kan nog förste innehavaren reda sig med hjälp av
det förvärvade kapitalet. Men hur går det sedan och vad blir det av
hemmansklyvningen? Man förstår så väl sanningen i förste lantmätarens
i Västerbottens län yttrande vid 1900 års allmänna lantmäterimöte om
ägostyckningslagens verkningar: »Styckningsändamålet», sade han, »är
här överhuvud att frånskilja inägorna från skogsmarken utan att fråga
efter, om någon befolkning på dem skall kunna existera. Ja, meningen
är väl sällan eller aldrig, att så skall ske.»

Det saknades dock ej alldeles röster, som förutsade, vad som skulle inträffa.
Beta 1 b) ingslia vandel i a i Norrbottens och i Västerbottens län inskränkte
sig visserligen i sina yttranden över kommitténs förslag att med
några få ord instämma i de allmänna förhoppningarna. Men i de utlåtanden,
som av7 samma myndigheter i slutet av år 1895 avgå vos över
1894 års riksdagsskrivelse om bolagsförvärven, låter det redan på helt
annat sätt. Båda myndigheterna utveckla ganska fullständigt, huru
otillfredsställande den ordning måste bliva, som genom förslaget om ägostyckning
skulle ernås. Medan den förstnämnda myndigheten emellertid
avhåller sig från att härav draga några slutsatser, kom däremot den senare
i alla fall till det oväntade resultatet, att förslagets fördelar dock
»syntes» väsentligen överväga olägenheterna.

Klarast såg det på senhösten 1895 sammanträdande allmänna lantmäterimötet.
På väckt fråga beslöt mötet göra det uttalande, att de praktiska
betingelserna för och verkningarna av det nya förslaget om ägostyckning
voro väsentligen olika för Norrland och det övriga Sverige. Under debatten
framhölls skarpt förslagets falska utgångspunkter och sannolika
ödeläggande verkningar. Man betonade även, att jordbruk och skogsbruk
i dessa trakter kunde gå hand i hand, men blott under förutsättningen,
att det vore i jordbrukai’ens händer, som båda befunne sig. Det uttalades,
att undantog borde göras för Norrland och i all synnerhet för lappmarkerna.
Med anknytning till dessa uttalanden beslöt sedermera 1900 års

20

Andra lagutskottets utlåtande Nr 33.

lantmäterimöte »på det kraftigaste uttala sitt gillande» av de i andra
kammaren väckta motionerna om inskränkning i bolags fastighetsförvärv
och ändring i ägostyckningslagen för tillgodoseende av skogsbehovet.

Under lagförslagets behandling i riksdagen år 1896 inträffade också, att
en talare i första kammaren, till genmäle å ett yttrande om förslagets störa
betydelse för Norrland, uttalade sina allvarliga farhågor för lagens verkningar
därstädes, men då förslaget var välgörande för det »övriga» Sverige,
yrkade han bifall till detsamma. Det fanns också ännu en eller annan
riksdagsledamot, som klart insåg, att »det skulle gå alldeles på tok». Men de
yttrade sig av någon anledning icke.

Slutomdömet om ägostyckningslagen i dess tillämpning på de norra delarna
av landet kan endast bliva ett. Lagen var ingenting annat, än den
judaskyss, varmed jordbruket definitivt och officiellt förråddes åt sågverksintresset.
Och man var nog hänsynslös att ej ens utbetala de trettio
silverpenningarna, den i sistone utlovade husbehovsskogen. När sedan
under sistlidna riksdag väcktes en anspråkslös motion om, att åtminstone
någon liten del av denna skuld måtte utbetalas till jordbruket, förklarade
i första kammaren en representant för sågverksnäringen, att han »fann ej
någon rättsgrund i detta anspråk»; och motionen föll utan att ett ord av
förståelse bröt den övriga kammarens obevekliga tystnad. Så lätt väger
nu den norrländska jordbruksnäringen, när lagstiftningen endast gör
sitt bästa att i den andra vågskålen lägga ett övermäktigt intresse, som
den förleder att vara ovän till henne.

Det bör vara uppenbart, att en dylik lagstiftning, som tillkommit utan
saklig prövning, måste tills vidare upphävas, så att den ej får fortfara
med sina skadliga verkningar. Sedan blir man äntligen i tillfälle överväga,
under vilka förutsättningar ägostyckningsfarandet kan få tillämpning
även i de norra skogsbygderna. I större delen av Dalarna har emellertid
ägostyckningslagen ej tillämplighet. På Kungl. Maj:ts prövning
vilar visserligen 1899 års riksdagsskrivelse om dess införande därstädes för
ett verkligt jordbruksändamål. Detta torde dock ej behöva föranleda, att
lagen genomföres i Dalarna i de avseenden, varigenom den med sin nuvarande
avfattning även kan lända till skada för jordbruket. Lagens
upphävande tills vidare påstås därför nu ej vara behövligt annat än för
Norrland.»

Andra lagutskottets utlåtande Nr 33

21

Bilaga till utskottets utlåtande.

Redogörelse över det huvudsakliga innehållet i överlantinätarnas yttranden
över jordkommissionens framställning om de norrländska ägostyckningsoch
jordavsöndringsbestämmelsernas utsträckande till hela riket.

Överlantmätaren i Stockholms län: I de från Stockholm mera avlägset

belägna orterna, särskilt i norra delen av länet, syntes ägostyckningsförfarandet
i icke ringa utsträckning hava kommit till användning i stället
för klyvningsförfarandet, där så kunnat ske. Att detta icke varit till gagn
för jordbruket, syntes otvivelaktigt. Skedde uppdelning genom det mera fria
ägostyckningsförfarandet, komme ofta nog eu del andra intressen än jordbrukets
att bliva de bestämmande vid delningen och förorsaka, att de därvid
uppkomna nya ägolotterna icke sällan bleve genom mindre lämpliga
ägoanordningar eller av andra anledningar, såsom bristande tilldelning av skogsmark,
mer eller mindre olämpliga för jordbruksändamål. Orsaken därtill
hade man utan tvivel att söka i den nästan oinskränkta frihet, med vilken
ägaren av ett hemman eller en hemmansdel ägde att bestämma över sättet
för dess uppdelning vid ägostyckningen. Ägostyckningsinstitutet erbjöde ju
dock icke mindre möjligheter för en ur jordbrukshänsyn ändamålsenlig
parcellering än klyvningsförfarandet utan tvärt om större sådana. För att
ett tillfredsställande resultat skulle vinnas genom en dylik förrättning ur
jordbrukssynpunkt påfordrades dock, att vid densamma denna synpunkt icke
skötes åt sidan av andra intressen utan bleve den bestämmande för delningen.

Utan tvivel skulle en tillämpning inom Stockholms län av lagen om inskränkning
i rätten att erhålla ägostyckning av den 25 juni 1919 på ägostyckningar
av ovan angivna beskaffenhet bidraga till avhjälpandet av de
brister i nuvarande lagstiftning, vilka ovan berörts.

I trakter närmare Stockholm komme ägostyckningsinstitutet huvudsakligen
till användning dels för bildandet av s. k. egna hem och dels för upplåtelser
av tomtplatser.

Vad beträffade bildandet av egnahemsfastigheter, syntes detta i allmänhet
icke hava skett på ett tillfredsställande sätt, enär dessa fastigheter ofta nog
gjorts allt för små att bära sig såsom jordbruksfastigheter, men å andra
sidan allt för stora för att lämpa sig för brukning vid sidan av annan
sysselsättning. Med avseende på ifrågavarande slag av ägostyckningar gällde
dessutom i viss mån vad ovan sagts om ägostyckningar å fastigheter på mera
avlägsna orter, att styckningslotterna vid dem med hänsyn till ägoanordningarna
m. m. i stor utsträckning gjorts olämpliga för åsyftat ändamål.
Jämväl för dylika ägostyckningar syntes en tillämpning av ovanberörda
lag bliva till gagn och bidraga till bildandet av egnahemsfastigheter, vilka
bättre fyllde sitt ändamål än vad nu vore förhållandet.

Vidkommande slutligen sådana ägostyckningar, vilka hade till ändamål
att från jordbruksfastigheter avskilja mindre områden till byggnadstomter
eller att uppdela hela sådana i dylika tomter, torde behovet av tomtplatser
i Stockholms närhet giva anledning till, att dylika förrättningar allt fram -

Stockholms

län.

22

Andra lagutskottets utlåtande Nr 33.

gent komme att tagas i bruk för uppdelning av fastigheter, vilka på grund
av sitt läge vore lämpliga för bebyggande, ehuru man på senare åren för
detta ändamål i stället allt mer och mer begagnat sig av avsöndringsinstitutet,
detta påtagligen beroende på det oinskränkta sätt, på vilket sistnämnda
delningsinstitut i allmänhet tillämpats a länet. Vid ägostyckningar av ovan
angivna slag borde givetvis gällande ägostyckningslag utan inskränkning
komma till användning. Detta hade ju också förutsatts även för de orter,
där nu ifrågavarande undantagsbestämmelser gällde, då i 1909 års ovanberörda
lag i dess 3 §, »sista» stycket, inryckts särskilda bestämmelser för
ägostyckningar för sådant ändamål, som ovan berörts, eller därmed likartade.
Om sålunda denna lag komme att utsträckas att gälla hela landet, skulle i
denna bestämmelser redan finnas, vilka bleve tillämpliga på detta slag av
ägostyckningar. Det syntes dock, som om dessa bestämmelser, med hänsyn
till vad ovan sagts angående egnahemsbildningen genom ägostyckningsförfarandet,
påfordrade en ändring.

Med förslaget till inskränkning i rätten att erhålla ägostyckning sammanhängde
givetvis frågan om begränsningen även i övriga delar av riket av
jordavsöndring i överensstämmelse med vad nu ägde rum i Norrland samt
Kopparbergs och Värmlands län. Att en sådan begränsning påfordrades även
för Stockholms län, om en inskränkning i rätten att erhålla ägostyckning
genomfördes, torde vara uppenbart, dock endast i den utsträckning, som kunde
anses erforderlig för att förhindra möjligheten av ett kringgående — genom
användande av avsöndringsinstitutet enligt nu gällande lagstiftning — av
inskränkningen i rätten att erhålla ägostyckning.

Uppsala län. Överlantmätaren i Uppsala län: Inom länet förekommo ej i någon avsevärd
omfattning ägostyckningar utan föregående styckningsavtal ä fastigheter med
arrendejordbruk, varigenom jordbruket frånskilts den huvudsakliga skogsmarken.
Endast inom södra delen av länet hade ägostyckningarna i de
flesta fall lett till försäljning av ägolotter, under det att i de övriga delarna
av länet, såvitt känt vore, endast ett fåtal försäljningar ägt rum, beroende
på jordbrukets bekymmersamma ställning. Vid ägostyckningar, där hela
åkerarealen med angränsande skog- och hagmark i allmänhet och så långt
gällande författning i fråga om skiftesantal och formliga gränser m. in. icke
lagt hinder i vägen utstyckats till jordbrukslotter, hade även tilldelning av
skogsmark skett i den utsträckning, som i värjo särskilt fall ansetts nödigt
och lämpligt. Duglig odlingsmark förekomme i sä ringa omfattning inom
länet, att någon hänsyn därtill knappast ifrågakomme. Vid ägostyckningar
av ifrågavarande slag brukade i övrigt vid ägolotternas bestämmande även
tagas hänsyn till de gamla arrendeindelningarna, vilka i flera fall även kunnat
helt och hållet följas, varigenom rubbning uti förutvarande jordbruken så
litet som möjligt behövt uppkomma.

Det torde icke kunna förnekas, att även inom Uppsala län utstyckningar
av jordbrukslotter förekommit, vilka icke kunde i alla avseenden betraktas
såsom fullt tjänliga för sitt ändamål. Nämnda förhållande, som huvudsakligast
torde hava tagit sig uttryck i ägolotter med allt för ringa omfång i
följd av för långt driven jorddelning, torde emellertid i en nära framtid utan
vidlyftigare åtgärder kunna avhjälpas, sedan det av jordstyckningskommissionen
framställda förslag om sammanläggning i vissa fall av fastigheter på
landet hunnit bliva antaget som lag. Betingelserna för ett jordbruk i Norrland
med dess rika tillgång på skogsmark, mulbete och odlingsmark ställde
sig sa betydligt annorlunda än i mellersta och södra delarna av riket, där

Andra lagutskottets utlåtande Nr Hd. 23

ofta nog ingendera av förenärnnda förmåner vore till finnandes, men där
jordbruket i anseende till den odlade jordens större omfång och bättre beskaffenhet
likväl torde i allmänhet bära sig åtminstone väl så bra som i
Norrland. En utsträckning av den för Norrland och Värmlands län gällande
lagen om inskränkning i rätten att erhålla ägostyckning att tills vidare äga
tillämpning jämväl i övriga delar av riket skulle medföra icke blott en ej
obetydligt ökad kostnad för ägostyckningars verkställande utan sannolikt
även en minskning i uppkomsten av nya fastigheter, beträffande såväl jordbruk
som bostadslägenheter. Av nu anförda skäl hade överlantmätaren
kommit till den uppfattningen, att det av jordkommissionen framställda förslaget
härutinnan icke borde tillstyrkas.

I fråga om jordavsöndringarna sä torde dessa, i anseende till såväl den
ringa förekomsten inom länet som ock att desamma uppenbarligen icke kunde
hänföras till jordbruk eller i nämnvärd mån vore av sådan omfattning, att
stamhemmans jordbruk därav kunde sägas märkligen försvagas, härvidlag
icke förtjäna synnerligt avseende, vadan överlantmätaren på grund såväl
härav som det ovan sagda för sin del icke kunnat finna, att en provisorisk
lagstiftning härutinnan vore av behovet påkallad.

Överlantmätaren i Södermanlands län: Erfarenheten hade visat, att även Södermaninom
Södermanlands län genom den jordiigaren enligt ägostyckningslagen lands läntillkommande,
nästan oinskränkta bestämmanderätten i fråga om sättet för
en ägostycknings utförande en del ägostyckningar hade utförts så, att jordens
fördelning i för jordbruk lämpliga lotter icke åstadkommits. Sålunda hade
förekommit, att lotterna utlagts för små för att de skulle bliva bärkraftiga
jordbruk, att allt för ringa eller alls ingen betes- och skogsmark blivit dem
tilldelade, att de utlagts i för brukning olämpliga ägofigurer med allt för
oregelbundna gränser, samt att förstörande av befintliga naturvärden för
tillfällig ekonomisk vinst förekommit. Ett hämmande av sådan osund och
olämplig ägofördelning syntes vara önskvärt. Givetvis borde en sådan inskränkning
i rätten till jorddelning omfatta icke endast ägostyckning utan
jämväl avsöndringsförfarandet.

Med stöd av det sålunda anförda ansåge överlantmätaren fog företiunas
för att de för de norrländska länen i hithörande hänseenden nu gällande
inskränkningar bleve utsträckta att omfatta jämväl rikets övriga delar.

Överlantmätaren i Östergötlands län: Vidkommande Östergötlands län Östergötlands

så torde ägostyckningar av sådan beskaffenhet, som föranlett tillkomsten för lanNorrland
av lagen om inskränkning i rätten att erhålla ägostyckning, endast
i ringa omfattning kommit till stånd, huvudsakligen beroende därpå att tillgången
på skogbärande marker vore av jämförelsevis mindre omfattning.

Ägostyckningslagens otillfredsställande verkningar i Östergötlands län ville
överlantmätaren framför allt se i de enligt 2 § ägostyckningslagen utförda
förrättningar, som avsåge läggande på hög av ett flertal ägostyckningslotter
i syftemål att därmed driva spekulation i jord. Detta missförhållande torde
dock komma till beaktande vid kommande lagfästande av jordstyckningskommissionens
förslag till lagar i detta hänseende och icke böra föranleda
till utsträckande av norrlandslagens nu ifrågaställda tillämpning beträffande
Östergötlands län.

Överlantmätaren vore vid sådant förhållande böjd för den uppfattningen,
att jordförhållandena i länet icke för det närvarande motiverade en inskränkning
i rätten att erhålla ägostyckning på sätt av jordkommissionen föreslagits.

Jönköpings

län.

24 Andra lagutskottets utlåtande Nr 33.

Vad sedermera anginge jordavsöndringar i länet, så enär dessa upplåtelser
mestadels avsåge mindre jordområden och mera sällan omfattade stamfastighetens
värderikare inägojord samt förty icke med fog kunde sägas verka till
försvagande av stamfastigheternas jordbruk, syntes ringa om ens några skäl
förefinnas att stadga någon inskränkning i tillämpande av detta jorddelningssätt
beträffande Östergötlands län.

På grund av det anförda ville överlantmätaren sålunda beträffande de båda
av jordkommissionen framförda förslagen göra ett uttalande av avstyrkande
innebörd.

Överlantmätaren i Jönköpings län: I ett år 1921 avgivet yttrande över
jordstyckningskommissionens betänkande av är 1920 med förslag till lag om
delning av jord å landet hade överlantmätaren framhållit, att exempel från
Småland ej saknades därpå, att egendomar i spekulationssyfte genom användandet
av ägostyckningsinstitutet sönderstyckats på ett planlöst samt från
jordbruks- och skogsvårdssynpunkt oändamålsenligt och skadligt sätt. De
fall, då dylika missbruk av den fria ägostyckningsrätten spårats, vore, utom
andra, sådana, vid vilka allt för litet betes- och skogsmark utlagts till nybildade
smärre jordbruk. Redan i ovanberörda yttrande hade överlantmätaren
likväl ansett sig böra framhålla, att dylika missbruk hörde till undantagen.
Sedan nu ytterligare mera än två år gått, stode fullt klart, att de verkliga
exemplen på spekulationsstyckning i denna landsända vore att hänföra till
den s. k. kristiden och måhända även någon period dessförinnan, då jordegendomarna
vore vanliga spekulationsobjekt. Styckningsspekulationen hade
emellertid upphört med kristiden och förekomme icke nu i länet.

, Den för länet numera provisoriskt gällande förbudslagen torde hindra förefintliga
bolag att inköpa bondehemman för att frånstycka skogen och behålla
inägorna. Endast i ett eller annat fall hade kunnat spåras, att jordägande
bolag inom länet för att förekomma den väntade nya jorddelningslagen
begagnat sig av gällande frihet för styckning för att frånstycka inägor
från sina redan ägande hemman för försäljning till arrendatorer eller
andra. Och även i dessa fall hade någon upprörande brist i skogsmarkstilldelning
ej konstaterats.

Vid den granskning, överlantmätaren från annan synpunkt hade att ägna
samtliga inom länet verkställda ägostyckningar, hände det visserligen fortfarande
vid enstaka styckningar en eller annan gång, att man skulle kunnat
anmärka på, att tilldelningen av skogsmark ej tillräckligt iakttagits vid
lotternas bildande. Det hade dock de senaste åren rört sig om små och
obetydliga fall.

Antalet årligen avslutade ägostyckningar inom länet vore i sjunkande.
För år 1922 hade nämnda antal uppgått till 40. Sedan ett par år tillbaka
påginge inom länet endast en större egendomsstyckning (Lyckåsgodset vid
Jönköping.) Det rörde sig härvid, så vitt överlantmätaren kunnat finna,
icke om en sönderdelning av på spekulation inköpt jord, utan om en uppdelning
i mindre jordbrukslotter av ett för gemensam drift allt för stort
gods. Förrättningsmannen hade meddelat över lantmätaren, att vid ifrågavarande
styckning lotterna utlades på ett från alla synpunkter lämpligt sätt.

Avsöndringsinstitutet kunde, i vad anginge Jönköpings län, sägas icke
hava använts på ett från jordbrukssynpunkt skadligt sätt.

Pa grund av det anförda vore det överlantmätarens bestämda mening,
att rådande förhållanden i sagda län för närvarande icke påkallade den
ifrågasatta provisoriska lagstiftningen. Genom densamma skulle ifrågava -

Andra lagutskottets utlåtande Nr 33. 25

rande slag av jorddelning där utan motsvarande nytta endast göras omständligare
och kostsammare än nu.

Med det sagda hade överlantmätaren icke velat påstå, att statlig uppsikt
och kontroll över jorddelningen överhuvud vore opåkallad eller att icke åtminstone
eu från jordbrukssynpunkt mera omtänksam jorddelningslagstiftning
iin den gällande vore erforderlig, utan blott att provisoriska bestämmelser
rörande endast ägostyckningar och jordavsöndringar i avvaktan på
den länge väntade nya jorddelningslagstiftningen för det närvarande icke
erfordrades. Det vore vidare, så vitt överlantmätaren kunde bedöma, så, att
i detta län eu från jordbrukssynpunkt olämplig jorddelning för närvarande
mindre skedde genom ägostyckning än genom skifte och hemmansklyvning.

Särskilt framhölles, att fall icke vore sällsynta, då befintliga bondejordbruk
till följd av gällande bestämmelser inom arvslagstiftningen och möjligheten
att erhålla lagfart å ej utbrutna kvotdelar söndersmulades i små, för sig
obrukbara lotter.

Överlantmätaren i Kronobergs län: Vad detta län beträffade kunde över- Kronobergs

lantmätaren icke finna skäl att tillstyrka förslaget. De utan jämförelse till iänantal
flesta avsöndringar avsåge köp av jord för bostadslägenhet eller så
kallat eget hem, och det torde sällan om någonsin inom länet hava förekommit,
att stamfastighetens bestånd såsom lämplig jordbruksfastighet genom
avsöndringar äventyrats.

Genom ägostyckning torde väl i några undantagsfall hava inträffat, att
egendom blivit mindre lämpligt uppdelad, men i regel hade styckningarna
åstadkommit lämpliga egendomar. Över lantmätaren hade icke kommit till
den uppfattningen, att skogsmark och inägojord blivit genom styckningar
i länet i någon nämnvärd utsträckning på skadligt sätt från varandra skilda.

1 ett län med riklig tillgång på skogsmark, som fallet vore inom Kronobergs
län, och där ett jordbruk i de flesta fall icke bore sig utan tillgång
till sådan mark, tänkte sig — åtminstone numera — en köpare väl för, innan
han förvärvade ett för jordbruk avsett område utan skogsmark. Lantmätare
hade ock av jordägarna tillkallats i åtskilliga fall redan före respektive
egendomars styckning och ordnat styckningen på lämpligt sätt. De hade
därvid mången gång, enligt överlantmätarens förmenande, uppnått bättre
resultat än Vad de kunnat vid styckningar av till kronan indragna hemman,
då verkligt olämpliga egendomslotter utlagts, som varit dels för stora, dels
för små och oproportionerliga i de olika ägoslagen och dels nära nog utan
skogsmark, där sådan ovillkorligen bort och väl hade kunnat läggas till
respektive inägolotter. Önskligt vore, att lantmätare hade skyldighet, då han
funne ägostyckning eller avsöndring olämplig, att hänskjuta ärendet med
sitt utlåtande till ägodelningsrätt för erhållande av beslut, huruvida styckning
finge ske eller ej.

Emellertid ansåge överlantmätaren skäl icke föreligga att införa omständligare
och mera betungande former för ifrågavarande förrättningar för den
tid. som kunde förflyta tills ny skifteslagstiftning komme att träda i kraft.

Överlantmätaren i Kalmar län: En inskränkning i rätten att erhålla Kalmar län.
ägostyckning syntes icke vara önskvärd för Kalmar län, da det endast i
undantagsfall förekommit, att det allra mesta av en fastighets skogsmark
frånstyckats ägorna i sin helhet, därvid inägorna dock i regel förvärvats
och förenats med intilliggande jordbruk, vartill jämväl funnes skogsmark.

I norra och södra Tjusts härad hade stora ägostyckningar verkställts å gods
och större gårdar, men då hela ägoarealen avsetts till försäljning, hade det

Getlands län.

Blekinge län.

Kristianstads

län.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 33.

givetvis vid förrättningarna måst tillses, att styckningslotterna såvitt möjligt
omfattat olika ägoslag, då de i annat fall icke kunnat ekonomiskt avyttras.

På Öland hade vei-kställts och verkställdes årligen ett relativt stort antal
ägostyckningar, men då de allra flesta hemmanen på ön saknade skog till
husbehov och deras utmarker för det mesta bestode av kala s. k. alvar,
torde den ifrågasatta inskränkningen för ifrågavarande del av länet vara
fullkomligt obehövlig och onyttig.

I Aspelands och Handbörds härad, där på vissa trakter jämförelsevis
störa skogsmarker funnes, hade nog någon gång förekommit, att största
delen av inägorna med någon obetydlig del hagmark avskilts genom ägostyckning,
men att för undantagsfall påtvinga ett helt län en betydligt dyrbarare
och mera tidsödande jorddelningsform än nuvarande torde få anses
obehövligt och icke förenligt med den jordbrukande befolkningens intressen.

Beträffande jordavsöndringar förekomme inom länet sådana till ett antal
av 600 å 800 årligen. Från vissa intill stationssamhällen dels med och
dels utan industrier belägna hemman hade nog i många fall avsöndrats
mera än en femtedel av hemmanens ägovidd, men då avsöndringarna i
regel avsåge bostadslägenheter, syntes tillstånd till avsöndringarna med fullt
föi troende kunna anförtros åt länsstyrelsen, som ur lämplighetssynpunkt
bedömde varje särskilt fall, dock med iakttagande av att icke allt för mycket
av stamfastigheternas åkerarealer upplätes.

Skulle genom lagstiftning inskränkning i jordavsöndringsförfarandet komma
till stånd, bleve nog följden en avsevärd minskning i egnahemsbildandet.

På grund av det anförda syntes någon begränsning med avseende å jordavsöndringsförfarandet,
i likhet med vad för Norrland, Kopparbergs och
Värmlands län funnes stadgat, icke vara av behovet påkallad i vad anginge
Kalmar län.

Överlantmätaren i Gotlands län: Nu gällande föreskrifter angående ägostyckning
hade inom länet i stort sett verkat i rätt riktning och hade ej
i något fall genom jordavsöndringar äventyrats stamfastighetens bestånd såsom
jordbruksfastighet.

Då emellertid genom ägostyckningar understundom uppstått olämplig
skiftesanordning, som förr eller senare torde påkalla nytt laga skifte, borde
i en blivande ny skifteslagstiftning, i enlighet med jordstyckningskommissionens
förslag, inrymmas bestämmelser, vilka inskränkte styckningsrätten.
Någon ändring av nu gällande bestämmelser erfordrades emellertid
icke vad Gotlands län vidkomme och gällde detta särskilt jordavsöndringsförordningen,
utan borde en helt och hållet ny skifteslagstiftning avvaktas.
Det vore nämligen att befara, att om svårigheter restes för erhållande av
ägostyckningar, sämjedelningar åter komme att i stor utsträckning tillgripas
till stort men för den ordning och reda i fastighetsförhållandena och inskrivningsväsendet,
som nu gällande förordningar i hög grad befrämjat.

Överlantmätaren i Blekinge län har för Blekinge läns vidkommande icke
haft något att erinra mot jordkommissionens förslag.

Överlantmätaren i Kristianstads län: En av de viktigaste förutsättningarna
för tillkomsten av dessa undantagslagar hade varit den allmänt gängse, obestridliga
uppfattningen, att jordbruket i Norrland borde äga så effektivt stöd
av skogsbruket som möjligt. Denna uppfattning ägde självfallet tillämpning

Andra lagutskottets utlåtande Nr 33.

27

till viss grad även i övriga delar av landet. Det torde emellertid ej råda
mer än en mening därom, att jordbruket i rikets sydligaste delar hade helt
andra förutsättningar än de norrländska för att kunna bedrivas ekonomiskt
fördelaktigt, och behovet av stöd genom skogsbruk i andra avseenden än för
husbehov vore därför i dessa delar av landet mindre framträdande. En utsträckning
av nämnda norrlandslagar till rikets sydligaste provinser syntes
därför icke oundgängligen nödvändig av denna anledning, och de torde dessutom
verka hämmande för tillkomsten av sådana mindre jordbrukslägenheter
(småbruk), som icke vore att hänföra till egentliga egnahemsanläggningar.

Att en inskränkning i rätten att erhålla ägostyckning likväl — ehuru av
andra skäl — vore av behovet påkallad, torde få anses såsom obestridligt.
Det långt gångna ägostyckningsförfarandet enligt 2 § ägostyckningslagen,
»för framtida försäljning», såsom det ej sällan hette, hade ofta nog utförts
skäligen planlöst och utan nödig hänsyn till ändamålsenligt bebyggande eller
fastighetens användbarhet till jordbruk. I dessa hänseenden hade 2 § i lagen
verkat ogynnsammare än 3 §, beroende därå att för de i sistnämnda paragraf
avsedda fall varje ägare av styckningslott kunnat bevaka sina egna
och sin fastighets intressen.

Av dessa med flei’a skäl vore en inskränkning i rätten att erhålla ägostyckning
påkallad jämväl i sydligaste Sverige, i vad anginge förrättningar
enligt 2 § ägostyckningslagen.

Emellertid vore länsstyrelsen icke den lämpligaste myndigheten att pröva
och avgöra ägostyckningsförslag eller lämna tillstånd till ägostyckning.
Länsstyrelserna kunde nämligen icke tänkas äga tillräcklig lokalkännedom
för att i varje särskilt fall kunna pröva, om ett dylikt förslag vore lämpat
icke endast efter lagens bokstav utan även efter lokala förhållanden. Denna
sista omständighet vore nämligen ej mindre för jordens ägare än även för
dess brukning av allra största betydelse. En central myndighet, som i regel
icke ägde ingående kännedom härom, torde knappast äga förutsättningar för
att kunna taga full hänsyn till denna viktiga faktor. Visserligen kunde
länsstyrelsen, innan ärendet prövades, höra nämnd eller myndighet, som
kunde anses äga kännedom om förhållandena, såsom hushållningssällskapets
förvaltningsutskott, egnahems- och kommunalnämnd eller kronobetjäningen,
men det torde kunna ifrågasättas, huruvida eller i vilken omfattning en
sådan tidsödande procedur tillämpats. För övrigt torde i de flesta fall förvaltningsutskottet
icke äga större kännedom om de förhållanden i orterna,
som kunde inverka på frågan, än vad länsstyrelsen själv ägde. Egnahemsoch
kommunalnämnd samt kronobetjäningen ägde helt naturligt större insikt
härom, men de vore å andra sidan skäligen främmande för hela frågan och
torde av denna anledning ofta hava synnerligen svårt att taga ställning till
densamma. Vederbörande distriktslantmätare däremot torde vara den, som
måste anses äga de största förutsättningar för att kunna uppgöra de lämpligaste
förslagen eller avgiva yttrande över sådant förslag. Han ägde i regel
god kännedom om de förhållanden inom sitt distrikt, som kunde inverka på
denna fråga, och hela hans utbildning och tjänstgöring gjorde honom förtrogen
med de faktorer, som borde vara utslagsgivande i dessa hänseenden.
Med hänsyn till dessa omständigheter syntes distriktslantmätaren vara den,
som framför and ra (frånsett länsarkitekten i förekommande fall) borde åligga
att avgiva yttrande över ägostyckningsförslag.

I anslutning till det sålunda anförda liölle över lantmätaren före, att vederbörande
ägodelningsrätt i stället för länsstyrelsen borde vara den myndighet,
som skulle pröva och avgöra ansökan om ägostyckning. Rättens samman -

Malmöhus

län.

Ballands

län.

28 Andra lagutskottets utlåtande Nr 33.

sättning vore sådan, att både den juridiska sakkunskapen och kännedomen
om ortsförhållandena i görligaste mån vore representerade. Att emellertid
ett för jordägaren menligt dröjsmål med förrättningens handläggning bleve
en given följd av myndighets ingripande läge i öppen dag, vilken myndighet
denna än månde vara.

I fråga om utsträckning av den nu gällande norrländska jordavsöndringslagen
till hela riket hölle överlantmätaren före, att något sådant icke tarvades
beträffande Skåne.

Överlantmätaren i Malmöhus län: Då, såvitt känt vore, inom Malmöhus
län ej förekommit något fall, som de två ifrågavarande författningarna varit
avsedda att förebygga, tilläte sig överlantmätaren hemställa, att vad jordkommissionen
föreslagit ej måtte vidkommande Malmöhus län upphöjas till lag.

Den enda följden av ett införande jämväl inom Malmöhus län av ovanberörda
inskränkningar i rätten att erhålla ägostyckning och jordavsöndring skulle
bliva ökade omkostnader och längre tidsutdräkt för dylika förrättningars
verkställande, utan att därmed vunnes något, som kommissionen med desamma
åsyftat.

Överlantmätaren i Hallands län: Att en omgestaltning rörande nu gällande
stadgande!! om jorddelningen i allmänhet och särskilt ägostycknings- ävensom
jordavsöndringsförfarandet vore i hög grad erforderlig torde vara tillräckligt
tydligt ådagalagt i jordstyckningskommissionens betänkande den 16
oktober 1920. Förhållandena i Hallands län gåve icke på något sätt anledning
till frångående av de synpunkter, som kommit till uttryck i jordstyckningskommissionens
förslag.

Ehuru det icke finge bortses ifrån det riktiga i jordkommissionens tankegång
att utan dröjsmål söka få införda förbättrade stadganden om jordstyckningen,
syntes det emellertid högeligen tveksamt, om något nämnvärt kunde
vinnas genom införande för södra Sverige av bestämmelser, vilka uteslutande
vore utformade för i norra Sverige rådande speciella förhållanden.

De inskränkande föreskrifter rörande jordstyckningen, varom här vore
fråga, hade tillkommit för att skydda bondeklassen i de norra orterna gent
emot trävarubolagen, vilka tack vare gynnsamma förutsättningar för sin
hantering blivit allt mera övermäktiga och i följd av tillgodoseendet av sina
intressen för trävaruindustrien påverkade jordbruket i eu riktning, som icke
kunde anses förmånlig ur samhällelig synpunkt. För att underlätta jordbrukets
bestånd hade de s. k. norrlandslagarna tillkommit, däribland nu ifrågakomna
laga!'' om inskränkning i rätten att erhålla ägostyckning samt viss
inskränkning i rätten till jordavsöndring, den förra åsyftande att vid tilllämpningen
av ägostyckningsinstitutet respektive jordbrukslotter skulle förses
med husbehovsskog, odlings- och mulbetesmark, och den senare åsyftande att
komplettera den förra genom att förhindra försäljning av inägojord i sådan
omfattning att hemmanens jordbruk därigenom märkligen försvagades.

Förenämnda synpunkter torde påkalla beaktande, då det gällde att taga
ställning till frågan om utsträckning av berörda lagbestämmelser till övriga
delar av riket. Såsom presumtion för en sådan utsträckning måste gälla,
att inom de orter, till vilka lagarna skulle utsträckas, rådde ungefär enahanda
säregna förhållanden som inom de orter, för vilka lagarna ursprungligen
tillkommit.

Det vore ju emellertid så långt ifrån, att sådan likhet rådde mellan norra
och södra delarna av landet, att tvärtom en väsentlig skillnad framträdde.

2!»

Andra lagutskottets utlåtande Nr 33.

Även om pa eu och annan trakt i södra Sverige skogstillgången kunde anses
böra tillmätas betydelse för ett jordbruks bestånd, måste man bemärka, att
det icke kunde vara lämpligt att för dessa sporadiska fall tillskapa eu lagstiftning,
som — visserligen användbar för dessa fall — icke kunde medföra
någon nytta för de områden, vilka på det hela taget gåve landskapen deras
karaktär. Med ihågkommande härav torde det falla av sig självt, att man
ingalunda kunde förvänta ett gynnsamt resultat av en utsträckning av ifrågavarande
norrlandslagar till södra Sverige.

Skulle ett effektivt skydd beredas jordbruket i de södra delarna av landet,
fordrades, att vid jord styckningen toges hänsyn icke blott till de synpunkter,
som förestavades i nämnda lagbestämmelser, utan även till ett flertal andra
omständigheter, framför allt huruvida fastigheterna med hänsyn till ägornas
arrondering och förefintliga byggnader tålde vid styckning.

Inom orterna i södra Sverige framträdde vitt skilda betingelser, som måste
komma i betraktande vid en ändamålsenlig jordstyckning, och följde härav,
att skilda synpunkter måste skänkas beaktande i varje särskilt fall. Detta
gällde icke minst Halland, där fullständig slättlandsnatur rådde i södra delen,
under det i östra och norra delarna ett skogsband, omväxlande med ljunghedar,
förhärskade, vartill jämväl komme länets kustnatur, som i norr särskilt
markerades av kala berg. Att tillämpa norrländska ägostyckningslagen
på slätterna kunde helt naturligen icke komma i fråga. Ej heller kunde en
tillämpning av sagda lag komma till nytta vad anginge det hergiga kustlandet.
De smärre åkerlappar, som funnes insprängda mellan de kala bergen,
borde tillvaratagas allt efter sin belägenhet i förhållande till varandra. Och
vidkommande skogsbygden, där möjlighet för användning av norrlandslagarna
väl förefunnes, ställde det sig dock så, att ett ovillkorligt utläggande av hushehovsskog,
odlings- och mulbetesmark till respektive ägostyckningslotter icke
vore av nöden på samma sätt som i Norrland. Det vore nämligen att märka,
att bränslebehovet i Hallands landsbygd tillgodosåges icke uteslutande från
skogen såsom i Norrland utan i mycket stor utsträckning från bränntorvmossar.

Ifrågavarande inskränkande lagbestämmelser rörande ägostyckning och
jordavsöndring hade ingalunda i allo verkat lyckligt ens för Norrland, i det
att den mindre bemedlade jordbruksbefolkningen icke förmått förvärva så
beskaffade jordbruksfastigheter, som norrländska ägostyckningslagen avsåge
att tillskapa.

På grund av vad sålunda blivit anfört ville överlantmätaren såsom sin
mening uttala, att nu ifrågakomna lagförslag borde lämnas utan avseende.

Överlantmätaren i Göteborgs och Bohus län: Några förhållanden, som Göteborg och
motiverade, att de ifrågavarande lagstadgandena utsträcktes att gälla även Bohus län.
Göteborgs och Bohus län, förekomme icke.

Därest förslaget därom ändock komme att upphöjas till lag, syntes det
rättvist, att stadgandena åtföljdes av bestämmelser om, att kostnader, som
betingades av tillämpningen, finge anses såsom förrättningskostnader, för
vilkas gäldande statsbidrag utginge.

Öv er lantmätaren i Älvsborgs län: Det kunde visserligen ej bestridas, att Åhsborgs län.
jämväl inom Älvsborgs län ägostyckningar och jordavsöndringar skett på
ett för upprätthållande av det förutvarande jordbruket mindre lämpligt sätt,
men förelåge dock icke sådana förhållanden, som påkallade en omedelbar

30

Andra lagutskottets utlåtande Nr 33.

Skaraborgs

län.

Örebro län.

Västmanlands

län.

lagändring, utan torde därmed utan fara kunna anstå i avvaktan på en
blivande jorddelningslagstiftning.

Överlantmätaren i Skaraborgs län: Vad beträffade Skaraborgs län, där
den odlade jorden omfattade icke mindre än 43 procent av länets hela landareal,
förefunnes den väsentligaste delen av den odlade jorden å de stora
slätterna. Inom dessa jordbrukscentra bedreves och komme väl allt fortfarande
att kunna bedrivas jordbruk utan stöd av skogen. I de fall, då
till jordbruksfastigheter inom berörda del av länet funnes skogsmark, vore
den i regel så avlägset belägen, att den icke lämpligen kunde nyttjas för
husbehovsändamål. I många fall hade också sådana avlägset belägna skogsskiften
blivit genom ägostyckning eller jordavsöndring frånskilda inägoskiftena
utan att detta i någon mån äventyrat fastigheternas bestånd såsom
självständiga jordbruksfastigheter. Även om det i ett eller annat fall måhända
hade varit bättre, om ett sådant avskiljande icke ägt rum, hade inga
sådana missförhållanden inom de egentliga jordbruksbygderna förekommit,
som motiverade ett genomförande av de föreslagna lagbestämmelserna.

Beträffande de delar av länet, som icke kunde hänföras till den egentliga
jordbruksbygden och där förhållandena vore i viss män jämförbara med
Norrland, hade vid sönderstyckning av större egendomskomplex till mindre
jordbruksfastigheter i regel tillsetts, att en utstyckad jordbruksfastighet icke
kommit att sakna stöd av husbehovsskog för tillgodoseende av åtminstone
det närmaste behovet.

I det av jordstyckningskommissionen avgivna förslaget till lag om delning
av jord å landet hade beträffande det däri föreslagna nya avstyckningsinstitutet
införts bestämmelser med generell giltighet i ändamål att så vitt
möjligt tillförsäkra för jordbruk tjänliga fastigheter erforderlig skogstillgång.
Även om det ännu skulle dröja någon tid, innan den aktuella frågan om
ny skifteslagstiftning kunde bliva definitivt löst, förelåge icke något behov
att i avvaktan å denna lagstiftning utsträcka den norrländska ägostyckningslagen
samt den för Norrland gällande inskränkningen i rätten till
jordavsöndring att gälla provisoriskt för Skaraborgs län.

Överlantmätaren i Örebro län: De föreslagna lagarna vore ej av behovet
påkallade åtminstone vad beträffade Örebro län. Däremot skulle lagarnas
antagande innebära ej allenast en inskränkning i vederbörande jordbrukares
handlingsfrihet utan även ett fördröjande och fördyrande av proceduren vid
jordförvärv. På grund härav avstyrkes lagarnas antagande såvitt anginge
detta län.

Eu icke önskvärd jorduppdelning hade mången gång kommit till stånd
genom den i 2 § av ägostyckningslagen medgivna rätten att få en fastighet
styckad i två eller flera lotter, utan att försäljning läge till grund för styckningen.
På sådant sätt ''hade särskilt i mera bebyggda orter uppkommit
massor av särskilda småfastigheter och tomter, som sedermera icke blivit
från stamfastigheten försålda. Det torde lätt inses, att en sådan fastighetsindelning
kunde för framtiden bliva ur flera synpunkter olämplig och hinderlig.
För befrämjande av en lämplig fastighetsbildning syntes det överlantmätaren
sålunda önskvärt, att gällande lag om ägostyckning ändrades
därhän, att ägostyckning utan föregående försäljning icke medgåves.

Överlantmätaren i Västmanlands län: De brister, som enligt jordkom missionens

förmenande vidlådde nu gällande lagar beträffande ägostycknings -

Andra lagutskottets utlåtande Nr 33. 31

och avsöndringsinstituten i södra och mellersta delarna av riket, syntes hava
blivit fullständigt avhjälpta genom de bestämmelser, som funnos intagna i
jordstyckningskommissionens förslag till lag om delning av jord ä landet
under II avd. 3 Vid sådant förhållande, och då vad Västmanlands liin
vidkomme i mycket ringa utsträckning förekommit ägostyckningar och avsöndringar,
som varit till uppenbar skada och hinderliga för jordbrukets
upprätthållande, förelåge icke för närvarande verkligt behov att före den
nya jorddelningslagens tillkomst i berörda avseenden tills vidare införa en
provisorisk lagstiftning. Därmed vore dock icke sagt, att, därest förhållandena
i flertalet övriga län inom berörda delar av riket vore sådana, att
snabba åtgärder därstädes ansåges vara av nöden, Västmanlands län skulle
på grund av det anförda undantagas från de bestämmelser, som i anledning
av jordkommissionens hemställan kunde ifrågakomma.

Överlantmätaren i Kopparbergs län: Inom Kopparbergs län ägde som
bekant ägostyckningsförfarandet tillämpning endast inom de delar av länet,
som blivit laga skiftade, till följd varav hela övre Dalarna eller de med
statsbidrag storskiftade socknarna i stort sett icke berördes av ägostyckningslagen.

Inom de delar av länet, som blivit laga skiftade och varinom ägostyck-,
ningslagen sålunda kommit att tillämpas, hade någon avsevärdare olägenhet
icke förmärkts därav, att den ifrågasatta inskränkningen av rätten till ägostyckning
icke gällt för dessa delar av länet.

Däremot syntes vunnen erfarenhet giva vid handen, att ett visst behov
förelåge av utförligare föreskrifter i avseende å själva ägoarronderingen vid
ägostyckningar, bland annat för att i möjligaste mån bereda stödskog åt för
jordbruk avsedda hemmanslotter. Dessa föreskrifter borde emellertid inflyta
i själva lagen om ägostyckning, och borde tillämpningen av desamma icke,
såsom 4 § av lagen den 25 juni 1909 anvisade, ställas i beroende av länsstyrelses,
hushållningssällskaps förvaltningsutskotts, egnahemsnämnders, kommunalnämnders
eller kronobetjänings prövning, utan borde de liksom ägostyckningsföreskrifterna
i övrigt utgöra direktiv endast för jordägarnas,
förrättningsmännens och ägodelningsdomstolarnas beslut. Om fackmännens
insikter och erfarenheter vore på något förvaltningsområde av behovet påkallade,
så vore det just på detta. Det gällde här att i varje särskilt fall
på ett rationellt sätt utnyttja förefintliga möjligheter så, att största möjliga
nytta vunnes såväl för den enskilde som för det allmänna och såväl för
jordbruksnäringen som för övriga näringar, och torde det vara mindre sannolikt,
att detta skulle kunna åstadkommas, om själva ägoarronderingen
ställdes i beroende av myndigheter, korporationer och tjänstemän, som måste
antagas vara mer eller mindre fullständigt främmande för de invecklade
problem, som vid varje sådan förrättning i regel förelåge, synnerligast som
vederbörande icke ens behövde hava sett och gjort sig förtrogna med de
lokala förhållanden, som i varje särskilt fall skulle utnyttjas.

Då för närvarande påginge utredningar rörande jorddelningsförhållandena
inom Kopparbergs län, torde det likväl vara mindre lämpligt att nu, innan
dessa utredningar blivit slutförda, företaga någon lagändring i ovan angivna
riktning, och syntes det vid ovan angivna förhållanden vara ändå mycket
mindre lämpligt att utsträcka tillämpningen av lagen den 25 juni 1909
om inskränkning i rätten att erhålla ägostyckning att omfatta jämväl detta
län.

Beträffande tillämpningen inom Kopparbergs län av lagen den 19 juni

Kopparbergs

län.

32

Andra lagutskottets utlåtande Nr 33.

1917 om viss inskränkning i rätten till jorda vsöndring, så syntes syftet med
lagen, så vitt erfarenheten i länet givit vid handen, endast i mycket ringa
grad hava vunnits, men syntes inskränkningen ifråga däremot hava lett till
en del missförhållanden, som vore av nog så betänklig art. Så syntes
exempelvis ofta inskränkningen i fråga icke hava lett till verklig ändring
i dispositionen av jorden utan endast till, att fastställelse å avsöndring vägrats
och lägenhetsinnehavare icke kunnat erhålla lagfart å lägenheten, och
syntes bland annat inskränkningen i fråga i ganska stor utsträckning lagt
hinder i vägen för lämpliga, av förhållandena påkallade mindre arronderingar
till vinnande av ändamålsenlig brukning av jorden. De olägenheter,
som genom lagen ifråga uppstått inom länet, syntes sålunda vara vida större
än den nytta, som möjligen vunnits genom densamma.

På grund av den erfarenhet, som sålunda vunnits vid lagens tillämpning
inom Kopparbergs län, ansåge sig överlantmätaren böra avstyrka, att tilllämpningen
av densamma utsträcktes till de delar av riket, som hittills varit
oberörda av densamma.

Stockholm, Isaac Marcus’ Boktryckeri-Aktiebolag, 1924.