Andra lagutskottets utlåtande Nr Ht.

Nr 31.

Ankom till riksdagens kansli den 28 maj 1924 kl. 10 f. m.

Utlåtande i anledning av väckta motioner om skrivelse till Kungl.

Maj:t angående lagstiftning rörande förbud att ifråga
om äganderätt till fastighet vara bulvan för annan.

Andra lagutskottet har till behandling i ett sammanhang föreliaft till lagutskott
hänvisade motionen nr 90 i första kammaren av herrar Lindhagen,

Möller, Nilsson i Kristianstad, Sandler, Olsson i Göteborg och Wigforss samt
motionen nr 171 i andra kammaren av herrar Johansson i Uppmälby, Braniing,
Larsson i Västerås, Hansson i Stockholm, Thorsson, Eriksson i Grängesberg,
Anderson i Råstock, Engberg, Sävström och Johanson i Stockholm.

I motionerna, vilka äro lika lydande, har yrkats, att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa, att Kungl. Maj:t ville skyndsamt för
riksdagen framlägga förslag till lag med bestämmelser om förbud att i fråga
om äganderätt till fastighet vara bulvan för annan.

Genom stadganden i ett flertal författningar har för vissa rättssubjekt rätten Författatt
förvärva fast egendom blivit inskränkt av hänsyn till allmänna intressen. ninskränka*
De viktigaste av dessa författningar äro lagen den 4 maj 1906 angående för- rätten att förbud
i vissa fall för bolag och förening att förvärva fast egendom samt lagen egend''om_
den 30 maj 1916 om vissa inskränkningar i rätteii att förvärva fast egendom
eller gruva eller aktier i vissa bolag. Den förra lagen, vilken ursprungligen
avsåg endast de fyra nordligaste länen samt delar av Kopparbergs och Gävleborgs
län, men redan 1917 utsträcktes att gälla jämväl Värmlands län
och sedermera genom särskilda lagar — den första meddelad den 20 maj
1921 — provisoriskt för ett år åt gången utsträckts att gälla jämväl övriga
delar av riket, riktar sig mot svenska bolags och föreningars förvärv av jordbruksfastighet,
vilka med vissa i lagen medgivna undantag äro tillåtna endast
efter särskild prövning. Den senare lagen riktar sig bland annat mot utlänningars
— såväl enskildas som juridiska personers — fastighetsförvärv, för
vilka erfordras särskilt tillstånd av Konungen.

Givet är att dessa stadganden genom sin karaktär av undantagsbestäm- Norrlandsmelser
skola vara utsatta för fara att kringgås av mindre rättsinniga bland
dem, emot vilka stadgandena rikta sig. Redan norrlandskommittén, vars för Bihang

till riksdagens protokoll 1924. 9 samt. 2 avd. 27 käft. (Nr 31.) 1

2

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.

slag ligger till grund för lagen den 4 maj 1906, framhöll sålunda i sitt den
27 oktober 1904 avgivna betänkande, att ett bolag, vilket trots lagen ville
förvärva sig praktiskt taget samma inflytande över en fastighet, som vunnes
genom äganderätt, kunde låta en enskild person inköpa fastigheten samt till
bolaget överlämna så stora inteckningar i densamma, att bolaget, för den händelse
ägaren icke ställde sig dess önskningar till efterrättelse, kunde när som
helst låta exekutivt försälja fastigheten och därvid inropa den genom en villigare
medhjälpare. Att så skulle ske i någon större utsträckning, ansåg kommittén
dock föga troligt. Åtgärder, avseende lagens kringgående, vore nämligen
alltid förenade med kostnader och besvär samt åtskillig risk, särskilt
med avseende på möjligheten av att man missräknat sig i fråga om de använda
medhjälparnas pålitlighet och tillmötesgående. Det ansågs vidare från
åtskilliga synpunkter komma att medföra obehag för ett bolag, om det hänsynslöst
skulle trotsa ett dylikt, av en utbredd allmän opinion understött förbud.
Skulle det emellertid visa sig, att lagen komme att på detta sätt kringgås,
vore det enligt kommitténs mening nödvändigt, att åtgärder vidtoges till
förekommande av sådant missbruk.

Riks- I en motion vid riksdagen år 1909 påvisades, att de norrländska trävarudagen
1909. p0]agCI1 re(Jan de första åren efter ikraftträdandet av 1906 års lag sökt att
kringgå densamma genom att anlita sina styrelseledamöter och funktionärer
såsom bulvaner för förvärv av fastigheter. Till förekommande härav föreslogs
i motionen, att lagen skulle utsträckas att gälla vissa enskilda personer, däribland
bolags intressenter och tjänstemän. Motionen vann emellertid ej riksdagens
bifall.

Utredningen I det betänkande, som av landshövdingen J. Widén på uppdrag av chefen
\vlrkrdn-
gärna av den ländska förbudslagstiftningen och dess verkningar, ägnades jämväl uppmärk''förbudslag1-
samliet åt denna fråga. Det påvisades däri, att bolag i ganska stor omfattstiftningen.
ning, med kringgående av lagen, förvärvat fastigheter i sina tjänstemäns och
andra bolagen närstående personers namn, vilka fastigheter, ehuru formellt
tillhörande enskilda personer, i själva verket disponerades av bolagen såsom
om de voro deras egendom. Då det emellertid syntes antagligt, att dessa förvärv
till den övervägande delen hänförde sig till förbudslagens första tid och
i många fall omfattat fastighetsöverlåtelser, som i själva verket varit planerade
eller till och med kontrakterade, innan lagen utfärdades, samt det därför
kunde antagas, att med tiden bolagen skulle komma att mera lojalt ställa
sig lagen till efterrättelse, ansågos praktiska skäl tala för att man icke för
tillfället vidtoge några åtgärder mot det påtalade missbruket. Skulle det däremot
visa sig, att försöken att kringgå lagen fortfore, borde en lagstiftning
i Syfte att förekomma dylika, trots de betänkligheter som kunde framställa
sig däremot, icke kunna avvisas.

Andni lai/ulskoUels utlåtande Nr III.

1 skrivelse den 1 niiij 11) 1 <S påkallade länsstyrelsen i Västerbottens lull Skrivelse
Kungl. Maj:ts uppinärksamliet i anledning av de talrika fall, vari IDOG års styrelse i
lag inom länet kringgåtts av vissa bolag. Enligt av länsstyrelsen verkställd ^
utredning hade under den närmast förflutna tiden minst 74 fall inom länet tolft.
inträffat, i vilka bolag genom anlitande av sina funktionärer eller andra enskilda
personer såsom bulvaner förvärvat jordbruksfastigheter; och av allt att
döma kunde antagas, att kringgående av lagen vore av vida större omfattning
än som genom den förebragta utredningen kommit till länsstyrelsens kännedom.
Under erinran, hurusom syftet med nämnda lag företrädesvis varit att
vidmakthålla och stärka den självägande jordbrukande befolkningens ställning,
anförde länsstyrelsen vidare, att detta syfte till en tid måhända i någon mån
därigenom tillgodosetts, men att allvarlig fara dåmera syntes föreligga för
hastig utbredning av bolagsväldets inflytande i länet på den kvarvarande självägande
jordbruksbefolkningens bekostnad. Erfarenheten hade visat, att lagstiftningen
praktiskt taget vore fullständigt ineffektiv och överträddes i sådan
omfattning, att allvarlig fara måste föreligga för den självägande jordbrukande
befolkningens bestånd. De självägande jordbrukarnas antal komme, om rättelse
icke skedde, att hastigt minskas, och jordbruksnäringen, vilken för bolagen
vore på sin höjd ett sekundärt intresse, att gå tillbaka.

I anledning närmast av denna anmälan utarbetades under år 1918 inom 1918 års^

justitiedepartementet ett förslag till lag med vissa bestämmelser till stävjande /ay med vissa

av förvärv av fast egendom i annans namn m. m. I motiven till detta för- bestäm°
melser till

slag framhölls, att det kringgående av 1906 års lag, som anmälts av läns- stavjaruie av

styrelsen i Västerbottens län, icke saknade motsvarighet inom andra län, för förvärv av
vilka denna lag gällde, ehuru närmare utredning därom ej förelåge. Vidare (/om (annans
påpekades, att ett kringgående, jämförligt med det som sålunda ägt rum, namn m. in.
konstaterats även i fråga om lagen den 30 maj 1916. I talrika fall hade sålunda
förekommit, att utländsk medborgare förvärvat fast egendom utan att
därtill hava erhållit Konungens tillstånd. Därvid hade man i allmänhet tillgått
på det sätt, att den fångeshandling, som ingivits för lagfart, upptagit
svensk medborgare såsom den där förvärvat egendomen, eller ock sålunda att
lagfart ej sökts utan den förutvarande ägaren fortfarande fått gälla såsom
ägare. I båda fallen hade man berett sig möjlighet att inteckna egendomen
för den nye ägarens gäld, bl. a. därigenom att den nominelle ägaren tecknat
inteckningsmedgivande å ett skuldebrev av den, för vars räkning egendomen
förvärvats. Fång av nu nämnda slag hade företrädesvis förekommit i västra
Sverige, särskilt i Värmlands län, och hade även gällt jordbruksfastigheter,
däribland sådana av högt värde.

Det omförmälda lagförslaget innehöll i huvudsak följande. Den, som »för
annans räkning men i eget namn förvärvat fast egendom»,skulle vara skyldig
att inom viss tid hos rätten göra anmälan om förhållandet med uppgift för
vems räkning fånget ägt rum. Enahanda skyldighet skulle åligga denne.

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.

Lagens bestämmelser skulle äga motsvarande tillämpning å avtal, enligt vilket
den, som överlät fast egendom, fortfarande skulle gälla för ägare av densamma.
Anmälningsskyldighet skulle även gälla beträffande fång, som ägt
rum före lagens trädande i kraft. Om anmälan skulle anteckning genast ske
i lagfartsprotokollet och lagfarts- eller fastighetsboken. För underlåtenhet
att fullgöra anmälningsskyldighet stadgades i förslaget bötesansvar å 50—1,000
kronor samt en strängare strafflatitud å böter om 500—5,000 kronor eller fängelse,
då den, för vars räkning egendomen förvärvats, icke ägt att utan särskilt tillstånd
förvärva densamma. Därest icke inom viss tid, efter det anteckning om anmälan
skett i lagfartsprotokollet, lagfart å egendomen sökts för den, för vars
räkning egendomen enligt samma anmälan förvärvats, eller för annan, eller
därest gjord ansökan om lagfart blivit avslagen, skulle genom länsstyrelsens
försorg egendomen försäljas å offentlig auktion, varvid vissa föreskrifter skulle
iakttagas till förebyggande av att egendomen å auktionen förvärvades av bulvan.

" Ytt''l018å * ^erta^et av de yttranden, som infordrades över detta lagförslag från länsförslag.
styrelserna, häradshövdingarna och rådstuvurätterna, vitsordades, att såväl lagen
den 4 maj 1906 som lagen den 30 maj 1916 i betydande omfattning
och i stigande utsträckning kringginges och att ett obestridligt behov förefunnes
att i lagstiftningsväg söka förhindra fastighetsförvärv genom bulvaner.
Samtidigt uttalades emellertid tvivel om den föreslagna lagens effektivitet.
Sålunda befarades av flertalet myndigheter, att anmälningsplikten ej skulle
fullgöras och att det med den definition, som givits åt bulvanbegreppet, i de
flesta fall skulle ställa sig omöjligt för åklagaren att mot en svarandes bestridande
övertyga honom om att det förelåge ett förvärv genom bulvan. Det
betonades sålunda, att någon större svårighet säkerligen ej förefunnes, att
i det särskilda fallet ordna en uppgörelse så att den icke direkt inneliölie
vad i förslaget förutsattes, men i realiteten ändock medförde ungefär samma
verkan. De personer, som uppträdde såsom bulvaner, vore i ekonomiskt hänseende
i allmänhet så starkt bundna till sin uppdragsgivare i egenskap av
bolagsdelägare, tjänstemän och dylikt, att det straffhot, som lagförslagets straffbestämmelser
framtedde mot dem, icke kunde anses vara tillfyllestgörande
för att motväga de fördelar, som kunde beredas dem genom att lämna de
föreslagna lagföreskrifterna obeaktade. Det ifrågasattes, om icke nyttan av
lagen uppvägdes av den skada insikten om dess vanmakt skulle åstadkomma.
Vidare anmärktes, att lagförslaget ginge längre än nödigt vore. Det begränsade
sig nämligen icke till de fall, då ett bulvanskap anordnats i syfte att
kringgå gällande bestämmelser angående förbud mot förvärv av fast egendom,
utan omfattade även fullt lojala fall, däri någon förvärvat fast egendom för
annans räkning men i eget namn, såsom t. ex. kommissionär. Det erinrades,
att om de köp, varom här vore fråga, verkligen vore så talrika, som man
hade anledning att förmoda, det vore oklokt att på några få månader framtvinga
fastigheternas försäljning, vilket lätt under rådande osäkra förhållanden

Andra lagutskottets tillåtande Nr 31.

kunde leda till onödiga förluster både för ägare och iiiteckningshavare. Slutligen
framhölls även, att förslaget komme att medföra stor förvirring i fastighetsinskrivningsväsendet.
Då i lagfartsprotokollet och fastighetsboken samtidigt
skulle införas anteckning om att eu namngiven person fått lagfart å eu fastighet
och att en annan, ofta nog eu person eller ett bolag, som icke ägde förvärva
fast egendom i landet, vore den rätte köparen, skulle säkerligen stora
svårigheter möta att utfärda tillförlitligt äganderättsbevis.

I anledning av de anmärkningar, som sålunda framställts mot 1918 års
lagförslag, vilket ej föranledde framläggandet av någon proposition i ämnet
till riksdagen, utarbetade jordkommissionen ett föi-slag till lag om åtgärder
till upphävande av bulvanförhållande i fråga om fastighet, vilket den 9 mars
1920 överlämnades till chefen för justitiedepartementet. I motiven till
detta förslag betonade kommissionen nödvändigheten av en lagstiftning, som
riktade sig mot bulvanväsendet. Kommissionen framhöll, att ehuru den utredning,
som av kommissionen igångsatts för vinnande av upplysning, i vad mån
1906 års lag på detta sätt kringgåtts, ännu ej hunnit att slutföras, man likväl
kunde sluta sig till att så skett i betydande omfattning. Likaledes syntes
utlänningar och utländska bolag hava i ökad omfattning medelst anlitande av
bulvaner förskaffat sig rådighet över svensk jord utan att deras åtkomst blivit
föremål för författningsenligt tillstånd. Grundtanken i förslaget var, liksom i
1918 års förslag, att med lagens tillhjälp tvinga kontrahenterna i ett bestående
bulvanförhållande att upplösa detsamma. Emellertid sökte man nå detta
mål på en annan väg än i 1918 års förslag. Enligt kommissionens förslag
skulle bulvanförhållande beträffande fastighet anses föreligga, då någon, vilken
enligt gällande lagstiftning icke ägde utan särskild prövning eller tillstånd förvärva
eller behålla fastigheten, med begivande av den, som innehade äganderätten
till fastigheten, så förfogade över denna som vore han ägare till densamma.
Det förfarande, som skulle komma till användning för upplösande av
bulvanförhållande, var anordnat på följande sätt. Prövning, huruvida bulvanförhållande
förelåge, skulle tillkomma domstol, inom vars domvärjo fastigheten
vore belägen. Det skulle åligga allmän åklagare att föra talan om sådan
prövning, därvid till svaromål skulle instämmas såväl den uppgivne bulvanen
som den, till vars förmån bulvan förhållandet påstodes äga rum. Funne domstolen
bulvanförhållande föreligga, skulle bulvanen erhålla tid att genom fastighetens
avyttrande upplösa detsamma, vid äventyr, att den eljest genom överexekutor
försorg försåldes å offentlig auktion. För att förhindra skogsskövling
å fastighet, som blev föremål för bulvanprocess, var i förslaget stadgat
förbud mot annan avverkning å fastigheten än för husbehov, efter det talan
instämts. Överträdande av förbudet medförde ansvar, och skulle avverkat
virke tagas i beslag och dömas förbrutet eller, om det ej kunde tillrättaskaffas,
dess värde utgivas av den, som förbrutit sig.

Jordkommissionens

förslag till
lag om åtgärder
till
upphävande
av bulvanförhållande

i fråga om
fastighet
år 1920.

(i

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.

Iteserva- I eu vid förslaget fogad reservation framhöll herr Lindhagen bland annat,
jordbi mm is-att försIa8ets anordning att lägga uppsikten över lagens efterlevnad och tillsionen
mot lämpning helt i allmänna åklagarnas händer icke komme att befordra lagens
^förslag3 effektivitet, alldenstund de allmänna åklagarna skulle sakna tid och utvägar
för de undersökningar, som bleve nödvändiga för ett effektivt handhavande av
lagens tillämpning. Herr Lindhagen förordade i stället antagande av ett förslag
till provisorisk lag angående förbud i vissa fall för enskild person att
besitta fast egendom, vilket förslag av herr Lindhagen, med instämmande i
huvudsak av herrar Albin Hansson, Johansson i Uppmälby och Wohlin, reservationsvis
framlagts i sammanhang med ett av jordkommissionen den 28 januari
1920 avgivet förslag till lag angående inskränkning under viss tid i bolags
och förenings rätt att förvärva fast egendom i södra och mellersta Sverige.
Enligt förstnämnda förslag Unge bl. a. icke enskild person, som i själva verket
huvudsakligen för annans räkning men i eget namn förvärvat fast egendom,
vilken huvudmannen enligt gällande bestämmelser icke ägde förvärva, eller enskild
person, som hade del i ledningen av eller tjänstebefattning hos bolag, vars
rörelse omfattade handel med eller utnyttjande av skog eller skogsprodukter,
utan särskilt tillstånd av länsstyrelsen med äganderätt besitta jordbruksfastighet.
Överträdde någon detta förbud, skulle länsstyrelsen förelägga honom att
inom viss tid avyttra fastigheten vid äventyr att fastigheten eljest bleve
tvångsvis försåld. Över länsstyrelsens beslut finge klagan föras i vanlig ordning.
Vederbörande ägde ock rätt att inom viss tid påkalla domstols prövning
av frågan. Den, som besutte fastighet i strid mot lagen, finge icke
nyttja skog, torvmosse eller andra*dess nyttigheter annorledes än till husbehov,
ej heller eljest så förfara med egendomen, att jord och åbyggnader försämrades
eller minskades i värde. Äventyret var böter till och med tiotusen
kronor eller fängelse. Lagens efterlevnad skulle övervakas i första hand av
allmän åklagare och länsstyrelsen, men skulle det åligga jämväl domhavande,
häradsskrivare, skogsstyrelse och jordbrukskommission jämte underlydande
tjänstemän att till länsstyrelsen inberätta de olagliga fastighetsinnehav, varom
de under sin tjänsteutövning kunde få kunskap.

Yttranden
över 1920 års
förslag.

Över jordkommissionens förslag infordrades yttranden från länsstyrelserna
m. fl. I flertalet av de inkomna yttrandena, särskilt från Norrland och Värmland,
betonades nödvändigheten av en lagstiftning, som kunde förhindra kringgående
av gällande lagar angående inskränkning i rätten att förvärva fast
egendom. I liera yttranden framhölls dock, att den föreslagna lagens beskrivning
å vad som skulle förstås med bulvanförhållanden icke vore tillfredsställande
och att stora svårigheter att styrka förekomsten av dylikt förhållande
skulle uppkomma, vadan lagen skulle bliva ganska ineffektiv. Det vore uppenbart,
att bulvanen kunde inrymma åt sin huvudman mycket värdefulla befogenheter
beträffande en fastighet t. ex. en omfattande skogsavverkningsrätt,
utan att denne senare kunde anses förfoga över fastigheten såsom eu ägare,

Andra lagutskottets uttalande Nr Ht.

7

och sålunda vore redan genom definitionen av själva bulvanbegreppet ganska
värdefulla anvisningar lämnade åt den, vilken på ett för lagstiftningen oåtkomligt
sätt önskade vinna det syftemål, som lagstiftningen avsåge att motarbeta.
Det kunde också mycket väl hända, att något förfogande från huvudmannens
sida överhuvud icke förekomma, i vilket fall lagen icke skulle kunna
tillämpas. Det framhölls vidare, att landsfiskalerna efter fögderiförvaltningens
omorganisation vore så överhopade med tjänstegöromål, att det icke kunde
förväntas, att de i full utsträckning skulle medhinna de krävande och tidsödande
uppgifter, som i lagförslaget ålades dem. Slutligen uttalades, liksom
i fråga om 1918 års förslag, av en länsstyrelse farhåga för att den föreslagna
tvångsförsäljningen komme att menligt inverka på fastighetskrediten.

1 sitt den 15 december 1921 avlämnade huvudbetänkande del I upptog
jord kommissionen ånyo frågan om en lagstiftning mot bulvanförhållanden. Kommissionen
framhöll, att enligt den av kommissionen verkställda utredningen icke
mindre än 500 å 600 kända fall av förvärv av fastigheter för bolags räkning genom
styrelsemedlemmar eller befattningshavare hos vederbörande bolag eller andra
bulvaner förekomme inom de delar av landet, där 1906 års lag gällde, innan
den provisoriskt utsträcktes, samt att dessa fall, av vilka flertalet avsågo
Västernorrlands och Jämtlands län, fördelade sig på sammanlagt 142 kommuner.
Genom utredningen måste det anses ytterligare fastslaget, att bulvanväsendet
i betydande omfattning kommit till användning för kringgående av den
norrländska förbudslagstiftningen. Förekomsten av bulvanförhållanden kunde antagas
vara i verkligheten större än utredningen utvisade. Under framhållande av
nödvändigheten av en lagstiftning, som bringade bestående dylika förhållanden
att upphöra och motverkade uppkomsten av nya, erinrade kommissionen om de
stora vanskligheter, som mötte vid utformandet av en sådan lagstiftning, samt
framhöll, att lagstiftningen, huru den än utformades, näppeligen komme att
bliva under alla förhållanden effektiv. Därest en bulvanlag bleve antagen,
komme nämligen helt visst de, som ville begagna sig av bulvan för att förvärva
viss fastighet, att iakttaga den största varsamhet och på allt sätt söka dölja
sitt förfarande. Svårigheten att leda bulvanförhållanden i bevis borde emellertid
ej avhålla från att genom lagstiftning skapa möjlighet att ingripa mot
dem, där så kunde ske. Kommissionen framhöll vidare, att frågan genom det
i betänkandet framlagda förslaget till lag med bestämmelser angående rätt att
förvärva och besitta fast egendom i viss mån kommit i ett annat läge, i det
att däri föreslagits bestämmelser, som avsåge kontroll även å enskilda svenska
medborgares förvärv genom köp, byte eller gåva av fast egendom. Dylikt förvärv
skulle i regel medföra förpliktelse för förvärvaren att på ett stadigvarande
sätt bosätta sig på den förvärvade fastigheten. Skulle förvärvaren uraktlåta
detta och kunde han oj åt sig utverka tillstånd att det oaktat såsom
ägare innehava fastigheten, ålåge det honom att inom viss tid avyttra densamma,
vid äventyr att den eljest genom överexekutors försorg frånsåldes

Jord kommissionens

förslag till
lag med bestämmelser

angående
rätt att förvärva
och
besitta fast
egendom
kr 1921.

8

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.

honom. Det vore tydligt, att genom dessa bestämmelser bolagsfunktionärer i
ett flertal fall betoges möjlighet att göra bulvanköp för sina bolags räkning.
Det läte sig nämligen för dem i regel icke göra att på ett stadigvarande sätt
bosätta sig på den fastighet, vilken de såsom bulvan förvärvat.

Med hänsyn till de framkomna anmärkningarna mot kommissionens tidigare
lagförslag i ämnet hade kommissionen företagit en omarbetning av detta och
upptogos bestämmelserna såsom ett särskilt kapitel i kommissionens förut
nämnda förslag till lag med bestämmelser angående rätt att förvärva och besitta
fast egendom. Det föreslogs däri, att bulvanskap skulle anses föreligga, då
någon, som icke ägde att utan tillstånd eller särskilt godkännande förvärva
fastighet, eller någon, som enligt lagförslaget i händelse av förvärv av fastighet
icke ägde att utan bosättning därå eller särskilt tillstånd besitta densamma,
med begivande av den, som rättsligen framstode såsom ägare till fastigheten
(bulvanen), rådde över densamma eller del därav såsom vore han ägare till
fastigheten. I enlighet med vad ett flertal myndigheter i sina yttranden över
de tidigare lagförslagen i ämnet förordat, föreslog kommissionen vidare, att
därest bulvanskap konstaterades, såväl bulvanen som hans huvudman skulle
dömas till böter å 100 — 10,000 kronor eller fängelse, varjämte bulvanen skulle
föreläggas att inom sex månader avyttra fastigheten vid äventyr av tvångsförsäljning.
Närmaste tillsyn över lagens efterlevnad skulle tillkomma länsstyrelsen,
som hade att verkställa utredning angående inom länet förekommande
bulvanskap i fråga om äganderätt till fastighet. För att underlätta
denna tillsyn föreslogs därjämte skyldighet för vissa myndigheter, som på
grund av sin verksamhet Ange anses besitta god kunskap om fastighetsförhållandena
inom orten, att, då de hade anledning förmoda förefintligheten av
bulvanskap, därom göra anmälan hos länsstyrelsen. Sådan skyldighet skulle
åligga — förutom allmänne åklagaren — mantalsskrivningsförrättare, kommunalnämnd,
jordbrukskommission, skogsvårdsstyrelse och skogsvårdslcommitté
ävensom, där skogsvårdsstyrelse icke funnes, vederbörande jägmästare. Funne
länsstyrelsen på grund av inkommen anmälan eller eljest giltiga skäl föreligga,
skulle den förordna om anställande av talan mot vederbörande samt uppdraga
åt åklagare att vid domstolen i orten anhängiggöra och utföra sådan talan.
Från det tidigare förslaget bibehölls dessutom bestämmelsen därom, att allmän
åklagare ägde att jämväl utan särskilt förordnade föra talan angående bulvanskap.
Slutligen upptogs bestämmelse om att länsstyrelse eller domstol, vid
vilken talan om bulvanskap anhängiggjorts, ägde, därest skäl därtill förelåge,
meddela såväl bulvanen som hans huvudman förbud att intill dess ärendet
blivit slutligen avgjort, å fastigheten avverka skog annorledes än för dess
oundgängliga husbehov ävensom därifrån bortföra stråfoder. Rörande bulvanskap,
som uppkommit före lagens ikraftträdande, föreslogs, att för dess upplösning
skulle beviljas en frist av sex månader, vilken frist, då synnerliga
skäl därtill visades, kunde av länsstyrelsen på ansökan förlängas med högst
sex månader. Bleve bulvanskapet icke upplöst inom denna frist, finge talan

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.

9

därom, på sätt förut nämnts, anliängiggöras. Dock finge ansvar ej ådömas
den, av vilken det ej berott, att bulvanskapet icke blivit upplöst.

I reservation uttalade herr Lindhagen farhåga för att kommissionens Reservation

definition å bulvanskap vore för snäv. Han förordade en kombination av den •

i - , * * ^ jord Rom föreslagna

lydelsen med den formulering, han givit bulvanbegreppet i sin missionen

reservation till 1920 års förslag. Omsorgen om lagens eifektivitet krävde i ^försfag^
varje fall eu uttrycklig bestämmelse därom, att ledamot i bolags styrelse och
dess tjänstemän icke finge utan koncession förvärva jordbruksfastighet. Beträffande
ordningen för konstaterande av bulvanförhållanden ställde sig reservanten
fortfarande synnerligen obenägen mot frågans överlämnande åt domstolarna.
Da emellertid bulvanförhållande i förslaget kriminaliserats, stode
ingen annan utväg öppen. Denna befogade åtgärd hade dock två sidor.

Genom kriminaliserandet komme kravet på s. k. full bevisning att ytterligare
skärpas samt lagens effektivitet att än mer äventyras. Fråga vore om ej det
av reservanten år 1920 förordade administrativa förfarandet vore det effektivaste.
1 varje fall vore emellertid kommissionens senare förslag att föredraga
framför det tidigare.

I en annan, av tre ledamöter i kommissionen avgiven reservation uttalades Yttranden
den uppfattningen, att allmän åklagare ej borde tillåtas anhängiggöra talan om ÖVeförslagå''S
bulvanskap med mindre länsstyrelsen därom förordnade.

Över förslaget till lag med bestämmelser angående rätt att förvärva och
besitta fast egendom avgåvos yttrande av länsstyrelserna, lantbruksstyrelsen
och hushållningssällskapen m. fl. sammanslutningar. Endast ett mindre antal
yttranden berörde emellertid förslagets bestämmelser angående bulvanskap.

Av länsstyrelsen i Jämtlands län (J. Widén) betonades, att nödvändigheten av
eu lagstiftning i ämnet tillräckligt bestyrkts av de sista årens erfarenheter
och att den omfattning, i vilken s. k. bulvanskap förekommit — varigenom
för Norrlands vidkommande syftet med 1906 ärs lag i icke ringa grad gäckats —
och den missaktning för gällande lag, som därvid gjort sig gällande, gjorde,
att tvekan ej heller syntes böra råda därom, att den häremot riktade lagstiftningen
borde, såsom ock i förslaget iakttagits, givas retroaktiv verkan. Mot
förslaget anmärktes företrädesvis, att bestämmelserna i praktiken torde komma
att visa sig mindre effektiva. Från liera håll framhölls dessutom, att bestämmelserna
icke vore så tydligt avfattade, att en säker lagtillämpning kunde
grundas på dem. I några yttranden uttalades slutligen betänkligheter mot att
bulvanskapet kriminaliserades och att lagen gåves tillämpning å redan bestående
förhållanden.

Såsom stöd för sin i förevarande motioner gjorda hemställan hava motio- Motionärerna.
anfört: Sedan norrländska förbudslagen en tid varit i tillämpning, motivering

hade försports, att bolagen genom användande av bulvaner för fastighetsför Bihang

till riksdagens protokoll 1924. 9 samt. 2 avd. 27 käft. (Nr 31.) 2

10

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.

Utskottet.

värv kringginge förbudslagstiftningen. Genom jordkommissionens utredning
kunde det anses fastslaget, att ett sådant kringgående av lagen särskilt på
senare tider skett i ej obetydlig omfattning. Givet vore, att i händelse av
utsträckt definitiv lagstiftning mot bolagsförvärv försök att kringgå densamma
skulle kunna förekomma även i de orter, till vilka förbudslagstiftningen komme
att utsträckas. Under sådana förhållanden vore det angeläget, att staten förhindrade
vidare dylika försök samt framtvingade ett avvecklande av de bulvanköp,
som i strid med gällande lagars anda och mening redan kommit till
stånd. För samhället måste nu berörda fråga anses vara av största vikt
jämväl ur den synpunkten, att utfärdade lagar borde hållas i helgd. En bulvanlag
torde kunna komma till stånd, även innan spörsmålet om den definitiva
förbudslagstiftningen blivit slutbehandlad. På grundval av det förslag
till frågans lösning, som innehölles såsom ett särskilt kapitel i jordkommissionens
förslag till lag med bestämmelser angående rätt att förvärva och besitta
fast egendom, borde ett särskilt förslag till bulvanlag kunna utan hinder
av i övrigt pågående utredningsarbete rörande förbudslagstiftning föreläggas
riksdagen.

Förevarande motioner äga nära samband med trenne andra av samma motionärer
vid innevarande riksdag väckta motioner i jordfrågan, avseende den
ena (motionerna I: 88 och II: 169) skrivelse till Kungl. Maj:t angående lagstiftning
för beredande av större trygghet att vid övergång av äganderätt till
jordbruksfastighet samhällets bästa och den jordbrukande befolkningens intressen
måtte tillgodoses, den andra (motionerna I: 89 och II: 170) förslag
till lag om fortsatt tillämpning av den mellersta och södra delarna av riket
avseende lagen den 20 maj 1921 angående förbud i vissa fall för bolag och
ekonomisk förening att förvärva fast egendom och den tredje (motionerna I:
101 och II: 182) förslag till provisorisk lag angående förbud i vissa fall för
enskild person att förvärva fast egendom.

Utskottet, som avgivit utlåtanden över dessa motioner i särskilda med
nr 30, 29 och 32 betecknade utlåtanden, vill erinra, att, medan utskottet av anförda
skäl avstyrkt förstnämnda och sistberörda motioner, utskottet åter tillstyrkt
det i motionerna I: 89 och II: 170 framställda yrkandet, vilket sammanfaller
med av Kungl. Maj:t i proposition nr 23 för innevarande riksdag framställt
förslag i ämnet.

Vad nu förevarande motioner beträffar lärer av den sammanfattande redogörelse,
som utskottet i det föregående lämnat, otvetydigt framgå, att såväl
lagen den 4 maj 1906 som lagen den 30 maj 1916 i betydande omfattning
kringgåtts på det sätt, att bolag och utlänningar använt bulvaner för förvärvav
fastigheter, vilka de själva varit lagligen förhindrade att förvärva. De
missbruk, som sålunda förekommit, äro enligt utskottets mening av så betänklig
art, att frågan om deras stävjande måste av statsmakterna allvarligen beaktas.
Insikten om nödvändigheten härav synes ock vara allmän i de bygder,

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.

11

där missförhållandena mest gjort sig gällande. Givet är också, såsom motionärerna
framhållit, att, därest de inskränkande bestämmelser, som nu gälla beträffande
bolags och föreningars rätt att förvärva jordbruksfastighet i Norrland,
Dalarne och Värmland, komma att i eu eller annan form definitivt utsträckas
jämväl till andra delar av landet, faran växer av hithörande bestämmelsers
kringgående. Utskottet finner således en lagstiftning med det syftemål,
som i motionerna angives, uppbäras av ett föreliggande verkligt behov.

Att stora vanskligheter möta vid utformandet av eu dylik lagstiftning förbiser
utskottet ingalunda. Såsom av det föregående framgår, hava ett flertal
utarbetade förslag i ämnet hittills framkommit, mot vilka alla framställts mer
eller mindre bärande anmärkningar. De lagtekniska svårigheterna böra dock
ej föranleda till att tanken på lagstiftning undanskjutes, utan synes frågan
därom böra upptagas till fortsatt behandling.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen med bifall till motionerna I: 90 och II: 171 måtte
i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t
låta skyndsamt utarbeta och för riksdagen framlägga förslag till
bestämmelser med syftemål att förhindra, att de rättssubjekt,
för vilka inskränkande bestämmelser i rätten att förvärva fast
egendom gälla, genom anlitande av bulvaner kringå dessa
bestämmelser, ävensom att avveckla redan uppkomna dylika
bulvan förhållanden.

Stockholm den 26 maj 1924.

På andra lagutskottets vägnar:

BROR PETRÉN.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Bror Petrén, Linder, greve Spens*, Tjältgren* och Sigfrid
Hansson, fröken Hesselgren* samt herrar Lindhagen och Martin Svensson;
från andra kammaren: herrar Karlsson i Gasabäck, Magnusson i Skövde, Holmström
i Stockholm*, Carlsson i Solberga, Johansson i Sollefteå*, Olovson i Västerås
och Persson i Trången.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservationer

av herrar greve Spens, Magnusson i Skövde och Carlsson i Solberga.