Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.

1

Nr 30.

Ankom till riksdagens kansli den 28 maj 1924 kl. 12 m.

Utlåtande i anledning av väckta motioner om skrivelse
till Kungl. Maj:t angående lagstiftning för beredande
av större trygghet att vid övergång av äganderätt
till jordbruksfastighet samhällets bästa och den jordbrukande
befolkningens intressen måtte tillgodoses.

Andra lagutskottet liar till behandling i ett sammanhang förehaft till
lagutskott hänvisade motionen nr 88 i första kammaren av herrar Lindhagen.
, Möller, Nilsson i Kristianstad, Sandler, Olsson i Göteborg och Wigforss
samt motionen nr 169 i andra kammaren av herrar Johansson i
Uppmälby, Branting, Larsson i Västerås, Hansson i Stockholm, Thorsson,
Eriksson i Grängesberg, Anderson i Råstock, Engberg, Sävström och Johanson
i Stockholm.

I motionerna, vilka äro likalydande, har yrkats, att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa, att Kungl. Maj:t ville för riksdagen
skyndsamt framlägga förslag till lag, varigenom större trygghet vinnes, att
vid övergång av äganderätt till jordbruksfastighet tillgodoses samhällets
bästa och den jordbrukande befolkningens intressen.

Motionerna utgöra ett led i strävandena att bevara jorden i den verkligt
jordbruksidkande befolkningens hand.

Ett generellt förbud för aktiebolag, fromma stiftelser samt allmänna
och enskilda inrättningar att utan Konungens tillstånd förvärva fast egendom
föreslogs av lagberedningen i dess år 1847 avgivna förslag till allmän
civillag. Stadgandet motiverades med, att det vore en grundsats, som
mer och mer gjort sig gällande, att äganderätt till fast egendom skulle i
minsta möjliga mån lösryckas från personlighetsförhållandena och godtyckligt
införlivas med korporationsintressen eller andra därmed jämförda
syftemål. Förslaget, som stod i överensstämmelse med vad sedan gammalt
gällt beträffande alla slag av utländska rättssubjekt, blev emellertid ej lag.

I slutet på 1800-talet upptogs lagberedningens tanke på nytt. Närmaste
anledningen härtill var den snabba utveckling, som trävarubolagens
jordförvärv dåmera tagit. I upprepade motioner å 1890 talet och böljan
av 1900 talet påyrkades sålunda undersökning rörande omfattningen av

Bihang till riksdagens protokoll 1924. 9 samt. 2 avd. 26 käft. (Nr 30.)

Historik och
nu gällande
bestämmelser
i ämnet.

1109 S4

2

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.

bolagens förvärv av jordbruksfastigheter i Norrland och Dalarne ävensom
vidtagande av åtgärder i lagstiftningsväg till inskränkning av bolagens rätt
till förvärv av dylika fastigheter i nämnda provinser i och för vidmakthållande
av den självägande jordbrukarbefolkningens ställning därstädes.
Riksdagsskrivelser i ämnet tillkommo vid 1894 och 1901 års riksdagar
och föranledde den senare skrivelsen tillsättande av den s. k. Norrlandskommittén.

Såsom ett resultat av denna kommittés år 1904 avgivna betänkande
tillkom lagen den 4 maj 1906 angående förbud i vissa fall för bolag och
förening att förvärva fast egendom. Genom denna lag har stadgats förbud

för bolag och föreningar--omfattande sedan 1911 alla slag av föreningar —

att utan Konungens tillstånd å landet förvärva odlad och odlingsbar mark
samt stödskog. Rörande lagens innehåll i övrigt hänvisas till en utförlig
redogörelse därför i utskottets samtidigt härmed avgivna utlåtande nr 29.
Lagens tillämplighetsområde, som ursprungligen avsåg de fyra nordligaste
länen samt vissa delar av Kopparbergs län och vissa inom Hälsingland
belägna socknar av Gävleborgs län, har sedermera utsträckts dels genom
lag den 10 maj 1912 till övriga delar av Hälsingland och dels genom
lag den 2 maj 1917 till Värmlands län.

Inom riksdagen har motionsvis vid skillda tillfällen framförts yrkanden
om utsträckning av 1906 års lag att gälla jämväl vissa enskilda personer,
bolagsintressenter och -tjänstemän samt enskilda skogsspekulanter.

Även beträffande övriga delar av riket hava emellertid tid efter annan
uttalats önskningar om en kontroll över bolags jordförvärv. Utan att
sammanbinda frågan med en direkt utsträckning av den norrländska förbudslagen
har nämligen inom riksdagen vid upprepade tillfällen påkallats
en utredning angående omfattningen av bolags jordförvärv i de mellersta och
södra delarna av riket samt vidtagande av de åtgärder, som med anledning
av en dylik utredning kunde föranledas. I dylikt syfte hava yrkanden
framställts i motioner vid 1907 — 1910 års riksdagar. I vissa fall hava
därvid yrkandena avsett, att jämväl enskilda industriidkares och spekulanters
jordförvärv måtte inbegripas i utredningen.

Dessa framställningar föranledde Kung! Maj.t att den 30 december
1911 tillkalla vissa sakkunniga, vilka antogo benämningen jordundersökningen.
I deras uppdrag ingick bland annat att verkställa undersökning
rörande omfattningen av bolags jordförvärv i mellersta och södra delarna
av riket samt i vad mån berörda jordförvärv i olika avseenden kunde
anses verka avsevärt till men för jordbrukets utveckling och ortsbefolkningens
berättigade intressen, ävensom undersökning rörande enskilda personers
större jordinnehav i nämnda delar av riket, i den mån sådant
innehav kunde anses ägnat att medföra verkningar av nyss angiven art.

Sedan jordundersökningen den 10 mars 1913 och den 30 december
1915 avgivit betänkanden angående jordförhållandena i Värmlands län,
beslöt Kungl. Maj: t'' den 28''januari 1916, med hänsyn till nödvändig -

Andra lagutskottets utlåtande Nr BO. 3

lieteu att under dåvarande förhållanden iakttaga den största möjliga sparsamhet
med statsverkets utgifter för olika ändamål, att med fullföljande
av arbetet skulle tillsvidare anstå.

Emellertid yppade sig inom riksdagen ett starkt intresse för fortsättande
av den sålunda avbrutna utredningen och upptagande till undersökning
av vissa därmed sammanhängande frågor. Sålunda beslöt vid
såväl 1917 som 1918 års riksdag andra kammaren för sin del, att till
Kungl. Maj:t skulle avlåtas en skrivelse i syfte att den avbrutna jordundersökningen
måtte återupptagas. Detta jämte andra önskemål föranledde
Kungl. Maj:t att den 29 november 1918 tillsätta jordkommissionen
med uppdrag bl. a. att verkställa utredning rörande omfattningen av bolags
jordförvärv och enskilda personers större jordinnehav särskilt i mellersta
och södra delarna av riket samt i vad mån berörda jordförvärv i olika
avseenden kunde anses verka avsevärt till men för jordbrukets utveckling
och ortsbefolkningens berättigade intressen.

På förslag av enskilda motionärer och efter tillstyrkan av jordkommissionen
tillkom jämlikt beslut av 1921 års riksdag lagen den 20 maj
1921, varigenom 1906 års norrländska förbudslag utsträcktes att äga tilllämpning
jämväl å de delar av landet, där sistnämnda lag icke gällde*
dock med iakttagande att vid tillämpningen även förvärv av till stödskog
ej hänförlig skogsmark gjordes beroende av Kungl. Maj:ts tillstånd och
att med förening skulle förstås allenast ekonomisk sådan. Lagen den
20 maj 1921, vilken erhöll giltighet intill den 1 juli 1922, har enligt
proposition till 1922 och 1923 års riksdagar prolongerats tvenne gånger,
vardera gången för ett år i sänder.

Regler angående bolags och föreningars fastighetsförvärv finnas emellertid
även i lagen den 30 maj 1916 om vissa inskränkningar i rätten att
förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i vissa bolag, den s. k. inskränkningslagen.
Denna lag har avseende jämväl å utländska rättssubjekt
och uppställer såväl för dém som ock för svenska bolag och föreningar
koncessionsplikt i fråga om förvärv av fast egendom ur synpunkten att
begränsa utländska intressenters möjlighet till dylika förvärv ävensom till
gruvdrift här i riket.

Jordkommissionen avgav den 15 december 1921 betänkande med förslag
till lag med bestämmelser angående rätt att förvärva och besitta fast
egendom. Till nämnda betänkande sluter sig en av jordkommissionen föranstaltad
statistisk utredning rörande statens, kommuners, menigheters,
stiftelsers, allmänna inrättningars, bolags, ekonomiska föreningars och större
enskilda jordägares jordinnehav ävensom en av jordkommissionen utförd
enquéte rörande försäljningar av jordbruksfastigheter under de senaste årtiondena,
syftande till att klarlägga i vad mån under nämnda tid jordbruksfastigheter
övergått i händerna på ägare, som icke kunna anses tillhöra
den verkligt jordbruksidkande befolkningen, orsakerna till dessa

Jordkommissionens

förslag den
15 december
1931.

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.

jordförsäljningar och följderna därav för jordbruket och skogsskötseln, försäljningarnas
inverkan p>å lantbefolkningens ekonomiska och sociala förhållanden
ävensom eu del andra därmed sammanhängande spörsmål.

Det av kommissionen avgivna lagförslaget angående rätt att förvärva
och besitta fast egendom upptager bestämmelser dels i avdelning I om
utlänningars samt svenska handelsbolags, aktiebolags och ekonomiska föreningars
förvärv av fast egendom, dels i avdelning II om tillstånd i vissa
fall för svenska medborgare att besitta fastighet och dels i avdelning III
om förbud att i fråga om äganderätt till fastighet vara bulvan för annan.

I de i avdelningen I inrymda stadgandena har inarbetats 1916 års s. k.
inskränkningslag, i vad densamma har avseende å fast egendom, ävensom
upptagits för landet i dess helhet avsedda bestämmelser angående bolags
och ekonomiska föreningars förvärv av fast egendom. Nämnda bestämmelser,
vilka alltså förutsätta upphävande av den norrländska förbudslagen,
innebära gent emot denna skärpningar i åtskilliga hänseenden. Sålunda
har förvärvsförbud utan Kungl. Maj:ts tillstånd föreslagits dels i enlighet
med vad som redan gäller enligt den provisoriska lagen av den 20 maj
1921 beträffande skogsmark, som ej är att hänföra till stödskog, och dels
beträffande bolags och föreningars förvärv av fastigheter från annan dylik
samfällighet, varförutom tiden för återför sälj ning av å exekutiv auktion av
bolag eller förening inköpt fastighet begränsats från nu föreskrivna tre till
allenast ett år.

De i avdelningen II inrymda bestämmelserna avse att bereda staten viss
kontroll över handeln med jordbruksfastigheter enskilda personer emellan.
I detta hänseende har kommissionen framhållit, hurusom ur det allmännas
synpunkt olägenheter i flera hänseenden uppkomme, då jordbruksfastigheter
förvärvades av enskilda köpare, som icke tillhörde den jordbruksidkande
befolkningen, såsom köpare av skog för industriella ändamål, skogsspekulanter,
jordstyckningsspekulanter och personer, som åsyftade att göra sig
vinst genom hastig prisstegring å förvärvad fastighet eller genom realisation
av gröda och inventarier. Olägenheterna vid dylika förvärv vore i
viss mån av annan art än vid bolagens. Under det att bolagen i allmänhet
avsåge att behålla förvärvade fastigheter under längre tid såsom
underlag för sin framtida verksamhet, varigenom jordens återgång till den
jordbruksidkande befolkningen under en avsevärdare tidrymd förhindrades,
hade de enskilda spekulanterna i regel ej annat intresse av sina fastigheter
än att på kortaste tid hämta största möjliga vinst från dem. Vid
de enskilda spekulanternas förvärv läge sålunda den största faran däri, att
fastigheterna, då de från spekulanterna återginge till bönderna, så gott
som undantagslöst befunne sig i ett mer eller mindre vanliävdat skick
såväl vad anginge skogen som beträffande jordbruket. Det hade ingalunda
varit ovanligt, att å hemman, som kommit i händerna på en sådan person,
jorden hade utsugits, byggnaderna fått förfalla, för så vitt de ej, såsom
ofta under kristiden varit fallet, blivit bortförda från fastigheten och av

Andra lagutskottets utlåtande Nr HD.

yttrade, inventarierna hade förskingrats och'' skogen utsatts för den hänsynslösaste
exploatering. Detta gällde i första rummet skogsspekulanter
och s. k. jobbare, men även i viss mån jordstyckningsspekulanter. Jordbrukets
upprätthållande och ordentliga skötsel vore ofta för den på affärsvinst
beräknade privata styckningsverksamlieten av intet intresse, enär det
för densamma gällde att snarast möjligt utstycka och i mindre jordbrukslägenheter
försälja inköpta områden. Under tiden vansköttes ofta jordbruket
och byggnaderna fingo förfalla. Härtill komme att utstyckningen
ofta skedde på ett planlöst och för blivande lägenhetsinnehavare ofördelaktigt
sätt. I fråga om förvärv av s. k. stadskapitalister, där syftet icke
vore att ur ren affärssynpunkt utnyttja fastigheten utan nöjesändamål eller
kapitalplacering, kunde väl i regel ej anmärkning framställas mot det sätt,
varpå jordbruk och skog sköttes, men ur synpunkten av jordens bevarande
i den jordbruksidkande befolkningens hand måste förvärvet icke desto
mindre anses beklagligt. Ofta nedlades nämligen så stora kostnader å
bostadshus, parkanläggningar och dylikt, att en person, som vore hänvisad
att uteslutande leva av en sådan fastighets jordbruk, icke utan förlust
kunde inköpa densamma. Genom förvärvet bleve sålunda fastigheten
ej sällan i själva verket för avsevärd tid undandragen den jordbruksidkande
befolkningen. Av dessa skäl framstode det såsom en angelägenhet
av största vikt att vissa inskränkningar gjordes icke blott för bolag utan
jämväl för vissa enskilda medborgare i rätten att förvärva jordbruksfastighet.

I fråga om förslagets innebörd i sistnämnda hänseende har kommissionen
framhållit, att de enskilda personer, som från det allmännas synpunkt
vore mindre önskvärda såsom jordägare, i regel icke bosatte sig på av
dem förvärvade fastigheter, och att man i denna omständighet hade en
lämplig utgångspunkt, då det gällde att på lagstiftningens väg söka förhindra
deras jordförvärv. Kommissionen har i anslutning härtill föreslagit,
att enskild person, som genom köp, byte eller gåva förvärvat jordbruksfastighet,
skulle med undantag för avtal mellan äkta makar och vissa närskylda
etc. vara pliktig att inom tre månader efter den i fångeshandlingen
utsatta tillträdesdagen, dock sist inom ett år från det förvärvet skedde, på
ett stadigvarande sätt bosätta sig på fastigheten ävensom att framdeles
under fem år i följd från tillträdesdagen vara bosatt därstädes. Ville förvärvare
utan att iakttaga vad sålunda stadgats behålla förvärvad fastighet,
finge det icke ske utan därtill av länsstyrelsen lämnat tillstånd. Dylikt
tillstånd finge ej beviljas med mindre särskilda omständigheter därtill föranledde.
Vissa i förslaget angivna myndigheter skulle hava att hos länsstyrelsen
anmäla, då anledning fanns antaga att fastighetsägare eftersatte
de stadganden, som ovan berörts. Funne länsstyrelsen giltiga skäl föreligga,
både länsstyrelsen att förordna om åklagare för talans utförande mot
fastighetsägaren vid vederbörlig domstol. I händelse denna funne fastighetsägaren
hava eftersatt förenämnda bestämmelse, skulle föreläggande meddelas
honom, vid äventyr av fastighetens försäljning inom viss tid i exekutiv

6

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.

ordning, antingen, därest han ville behålla fastigheten och icke redan till
länsstyrelsen ingivit ansökan om tillstånd därtill, att inom tre månader
från det föreläggandet vunnit laga kraft ingiva sådan ansökan eller ock att
avyttra fastigheten. Innan förvärvare av fastighet bosatt sig därå eller erhållit
tillstånd av länsstyrelsen att det oaktat behålla fastigheten, ägde han
ej rätt att å fastigheten avverka skog annorledes än för husbehov eller att
därifrån bortföra stråfoder. Skulle förvärvare, som ej erhållit tillstånd,
avflytta från fastigheten, innan fem år förflutit från förvärvet, ägde länsstyrelsen
meddela förbud mot dylik exploatering av fastigheten.

Reservationer Reservationer hava avgivits jämte andra av herrar Lindhagen och Wohlhv
''kommission Båda hava uttalat tvivel om lagstiftningens effektivitet. Herr Wohlin har
nen. bland annat anfört: Intet hinder funnes för en jordspekulant att under en
tid med starkt stigande priser å skogsvirke och jordbruksalster successivt
bosätta sig å olika fastigheter och i tur och ordning exploatera dem.
Medlet mot osund jordspekulation vore under normala tider en skärpt
skogslagstiftning. Koncessionslagen torde i anslutning härtill hava till syfte
att förebygga jordens övergång dels till bolag och dels i sådana enskilda
personers mera varaktiga besittning, vilka icke tillhörde den verkligt jordbruksidkande
befolkningen och vilka därtill icke vore önskvärda såsom ägare
av svensk jord. I anslutning härtill borde bosättningstvånget ersättas med
ett tvång att under tio år vara mantalsskriven å fastigheten.

Herr Lindhagen har å sin sida förordat en till tidslängden obegränsad
bosättningsplikt samt uttalat sig för att hithörande ärenden borde i stället
för att prövas av domstol fullföljas genom de administrativa instanserna.

Yttranden Över jordkommissionens förslag hava yttranden avgivits av länsstyrelkommissio-
serna> lantbruksstyrelsen, hushållningssällskapen, lantbruksakademien, järnnens
förslag, kontoret, Sveriges skogsägareförbund, Sveriges Industriförbund, Sveriges
allmänna liypoteksbank och föreningen Sveriges stadsdomare. I de avgivna
yttrandena har förslaget, så vitt rörer bestämmelserna om kontroll över
enskilda svenska medborgares fastighetsförvärv, mötts av en nästan enhällig
kritik. Endast länsstyrelserna i Malmöhus och Västerbottens län
hava förklarat sig icke hava något att erinra mot de huvudprinciper, vara
förslaget är byggt.

De huvudsakliga invändningar, som framställts mot den föreslagna
kontrollen över enskildas förvärv av jordbruksfastighet, äro följande: Förslaget
bure i allt för hög grad prägel av kristidens abnorma förhållanden
å fastighetsmarknaden. 1 lider normala förhållanden, vilka numera finge
anses hava inträtt, förelåge intet behov av en i den enskildes handlingsfrihet
så djupt ingripande lagstiftning som den föreslagna. De personer,
som förslaget avsåge att utestänga från fastighetsmarknaden å landet, vore
dels skogsspekulanter, dels ägostyckningsspekulanter, dels rena jobbare dels
ock slutligen stadskapitalister, vilka förvärvade jordbruksfastighet för kapi -

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30. 7

talplacering eller för nöjesändamål. De olägenheter, som ur allmän synpunkt
kunde anses förenade med jordförvärv av personer, tillhörande de
två första kategorierna, kunde och borde lämpligen avhjälpas genom skärpt
skogs- och skifteslagstiftning. Köp, där syftet vore spekulation i hastigt
stigande värde å fastigheten eller dess gröda och inventarier, förekomme
i regel ej under normala förhållanden. I varje fall kunde de olägenheter,
som vore förenade med dylika köp, lämpligen förebyggas genom en allmän
vanhävdslagstiftning. Ej heller vore förvärv av jordbruksfastighet för
kapitalplacering eller nöjesändamål någon mera allmän företeelse och de
fåtaliga förvärv av denna kategori man hade att räkna med vore säkerligen
ur det allmännas synpunkt mera till nytta än skada. Erfarenheten hade
visat, att därvid ej sällan nedlades betydande kapital på jordbrukets utveckling,
och att understundom verkliga »mönstergårdar» skapades. I likhet
med vad reservanter inom jordkommissionen påpekat, anmärktes, att
lagen säkerligen komme att bliva föga effektiv. Bosättning innebure ingen
garanti för att jordbruket bleve ordentligt skött. Grunderna för prövning
av koncessionsansökan vore vidare synnerligen svävande och lämnade rum
för godtycke. Härigenom komme ett starkt osäkerhetsmoment att införas
i fastighetshandeln. Da de kapitalstarkaste köparna av jord genom lagen
utestängdes från marknaden, kunde det ej undvikas, att priserna å jordbruksfastigheter
komme att sjunka. Detta torde i sin tur medföra en
allmän sänkning av jordbruksfastigheternas kreditvärden, något som komme
att mer eller mindre hårt drabba alla jordägare, mindre som större. Under
tider med fallande fastighetsvärden och stagnation på fastighetsmarknaden
kunde det bliva ogörligt för en förvärvare, som fått koncessionsansökan
avslagen, att finna köpare till sin fastighet, vilken då måste undergå exekutiv
försäljning. Man hade alltså åtminstone beträffande vissa tidsperioder
att emotse, att exekutiva försäljningar — utan något samband med
kreditförhållandena och ekonomiska förhållanden i övrigt — bleve tämligen
vanliga. Att jämväl detta komme att medföra osäkerhet och rubbningar
i fastighetskrediten, läge i öppen dag. Genom möjligheten av dylika
tvångsförsäljningar komme givetvis risken för kreditgivarna att nödgas för
skyddandet av sina intressen övertaga de belånade fastigheterna att avsevärt
ökas och samtidigt komme deras benägenhet att tillhandahålla krediter
att minskas. Även härav bleve med all sannolikhet följden, att belåningsgränsen
för jordbruksfastigheter komme att sjunka. Av styrelsen för
Sveriges allmänna liypoteksbank har ytterligare framhållits, att då såsom
säkerhet för bankens utelöpande obligationsförbindelser, av vilka en stor
del vore placerade i utlandet, läge inteckningar i jordbruksfastigheter,
kunde det befaras, att genom de sjunkande fastighetsvärdena bankens utländska
kredit skulle skadas samt därmed även rikets allmänna kreditanseende
i utlandet. Allt som allt innebure den föreslagna lagen ett för
stort ingrepp i den ekonomiska rörelsefrihet, som vore ett grundvillkor
för jordbrukets utveckling och förkovran.

8

Motionärernas
motivering.

TJtskottet.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.

Till stöd för sin hemställan hava motionärerna bland annat anfört:

»Jordkommissionens förslag har rönt ett häftigt motstånd. Det torde
härvid vara på sin plats att erinra, hurusom från just sådana håll, från
vilka försports den starkaste kritiken mot förslaget, tidigare framhållits,
att ett bevarande av landets jordbruk i bondehänder förutsatte ett ingripande
ej blott gent emot bolagens utan även mot de enskilda spekulanternas
jordförvärv. Väl är det sant, att genom den av 1923 års
riksdag beslutade skogsvårdslagen, den växande skogen beretts ett bättre
skydd än förut och att därigenom en del av vådan utav enskilda spekulanters
jordförvärv avlägsnats; väl är det också sant, att genom en effektiv
vanhävdslagstiftning en annan del av olägenheterna utav dylika jordförvärv
kan bortelimineras; väl är det slutligen utrett, att de enskilda spekulanternas
jordförvärv till skillnad från bolagens, om ej helt och hållet
så dock i stort sett, väsentligen äro en kristidsföreteelse. Förglömmas
bör emellertid ej, att på dessa vägar icke kan rådas bot för de olägenheter,
som ligga däruti, att bondejordbruk sammanslås i enskild hand till
större egendomar, varigenom den självständiga bondeklassen minskas.
Förglömmas bör ej heller, att de förhållanden, som förde med sig kristidens
osunda jordspekulationer, ånyo kunna inställa sig. Det måste ock
besinnas, att det starkaste stödet för effektiviteten i berörda lagstiftning
mot bolags jordförvärv genom enskilda bulvaner säkerligen är att söka i
den begarda och föreslagna koncessionslagstiftningen även för sådana
förvärv av jordbruksfastigheter, som äga rum genom enskilda, ej till en
jordbrukande befolkning hörande spekulanter. Här skall dock ej nu påyrkas
lösning i viss riktning av de frågor, som avses i jordkommissionens
förslag till koncession slag. Frågorna tränga till sin lösning, men med
hänsyn till den kritik, som mött jordkommissionens förslag, lärer vara
lämpligast att nu begränsa sig till kravet på en förnyad utredning.»

Beträffande den föreliggande motionen vill utskottet till en början erinra,
att motionärernas hemställan om framläggande för riksdagen av förslag till
lag, varigenom större trygghet vinnes att vid övergång av äganderätt till
jordbruksfastighet tillgodoses samhällets bästa och den jordbrukande befolkningens
intressen, synes utskottet vara så allmänt avfattad, att en
skrivelse av det innehåll, som sålunda påyrkats, utan angivande av närmare
direktiv lärer för Kung! Maj:t bliva till föga eller intet gagn.

Motiveringen till motionärernas hemställan giver emellertid vid handen,
att denna närmast syftar till lagbestämmelser i de hänseenden, som innefattas
i avdelningarna I—III av jordkommissionens förslag till lag med
bestämmelser angående rätt att förvärva och besitta fast egendom.

Vad beträffar de i avdelningarna I och III av lagförslaget inrymda bestämmelserna
vill utskottet erinra:

att de från 1916 års s. k. inskränkningslag i avdelningen I inarbetade
stadgandena äro i sak oförändrade;

Andra lagutskottets utlåtande Nr SO.

it

att utskottet i utlåtande nr 29 i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition
nr 23 med förslag till lag om fortsatt tillämpning angående förbud
i vissa fall för bolag och ekonomisk förening att förvärva och besitta
fast egendom dels ock i samma ämne väckta motioner tillstyrkt i propositionen
innefattat förslag om fortsatt tillämpning av 1921 års provisoriska
lag under ytterligare ett år intill den 1 juli 1925; samt

att utskottet i samtidigt härmed avgivet utlåtande nr 31, med bifall till
därom väckta motioner, hemställt om avlåtande av en skrivelse till Kungl.
Maj:t med anhållan om utarbetande och framläggande för riksdagen av
förslag till bestämmelser med syftemål att förhindra, att de rättssubjekt,
för vilka inskränkande bestämmelser i rätten att förvärva fast egendom
gälla, genom anlitande av bulvaner kringgå dessa bestämmelser, ävensom
att avveckla redan uppkomna dylika bulvanförhållanden.

Därjämte vill utskottet framhålla, att utskottet i förenämnda, med nr
29 betecknade utlåtande uttalat önskvärdheten av, att ståndpunkt till frågan
om den norrländska förbudslagens permanenta utsträckande till andra
delar av riket än de, för vilka den enligt sin nuvarande lydelse gäller,
snarast må kunna tagas, samt att vid övervägande av berörda fråga givetvis
kommer att tagas under bedömande, i vad mån de för mellersta och södra
Sverige rådande förhållanden påkalla ett annat innehåll åt blivande lagbestämmelser
i ämnet än de, som innefattas i 1906 års lag. Självfallet
är, att i samband med nämnda bedömande ock kommer att upptagas till
prövning de skärpningar i åtskilliga hänseenden, som innefattas i avdelningen
I av jordkommissionens förslag, jämfört med innehållet i den nuvarande
norrländska förbudslagen.

Vad sedan angår de i avdelningen II av jordkommissionens förslag
upptagna koncessionsbestämmelserna för enskilda i fråga om förvärv av
jordbruksfastigheter, vill utskottet framhålla, att den av jordkommissionen
härutinnan föreslagna lagstiftningen synes utskottet vara i allt för hög
grad påverkad av de onormala förhållanden, som rått under kristiden.
De syftemål, som man med en dylik lagstiftning velat befrämja, torde
enligt utskottets förmenande under normala förhållanden å fastighetsmarknaden
stå att vinna genom medel, vilka ej så djupt ingripa i den
enskildes rörelsefrihet eller medföra sådana ekonomiska konsekvenser för
näringslivet som det av kommissionen framlagda förslaget. Vad i de över
lagförslaget avgivna yttrandena härutinnan anförts kan av utskottet i allt
väsentligt biträdas.

Beträffande de olägenheter, som ur allmän synpunkt kunna anses förenade
med att vissa personer utom den jordbrukande befolkningens krets
förvärva jordbruksfastigheter, vill utskottet erinra, att dessa olägenheter,
såsom jordkommissionen i sitt betänkande framhållit, äro av en annan art än
de, som åtfölja bolagens jordförvärv. Faran för kumulation på en hand
av ett stort antal jordbruksfastigheter och därmed förenad jordmonopol
och övermäktigt inflytande inom orten är givetvis betydligt större vid de

10

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.

senares jordförvärv. De enskilda spekulanterna äro näppeligen i stånd att
förvärva och sammanhålla fastighetskomplex av samma omfattning som
bolagen. I allmänhet avse de ej heller något sådant. Förr eller senare
avyttra de sålunda sina fastigheter. Och i de fall, där så ej sker, bliva
fastigheterna efter kortare eller längre tid föremål för arvsdelningar. Den
av jordkommissionen föranstaltade utredningen har ej heller ådagalagt, att,
där fråga ej är om bolag, ett anhopande på en hand av större jordområden
numera är någon mera vanlig företeelse. Snarare torde få anses såsom
visst, att utvecklingen går mot upplösandet av redan befintliga större
domäner. Yad motionärerna anfört angående faran för kumulation av
bondejordbruk på enskild hand, synes utskottet sålunda icke motivera en
koncessionslagstiftning beträffande enskilda medborgare.

I likhet med jordkommissionen håller utskottet före, att vådan vid de
enskilda spekulanternas jordförvärv huvudsakligen ligger däri, att fastigheterna,
då de från spekulanterna återgå till bondebefolkningen, befinna sig
i ett mer eller mindre vanhävdat skick. Såsom även av motionärerna
framhållits, torde emellertid genom den nya skogsvårdslagen den växande
skogen hava beretts erforderligt skydd mot den ödeläggelse, vilken enligt
utskottets mening varit den allvarligaste faran vid spekulanternas jordförvärv.
Den vanvård av jordbruket, som utgör en annan av skuggsidorna
vid dylika jordförvärv, anser utskottet i likhet med vad en del myndigheter
i sina yttranden över jordkommissionens förslag betonat samt även
motionärerna framhållit, lämpligen böra förebyggas genom en väl avvägd
vanhävdslagstiftning. Skrivelse i syfte att få till stånd en sådan lagstiftning
har av utskottet i anledning av därom väckta motioner tillstyrkts i
annat, samtidigt härmed avgivet utlåtande. Det är ock att hoppas, att
genom den planerade skifteslagstiftningen tillfredsställande garantier må
kunna erhållas mot de olägenheter, som en osund jordstyckning medför
för jordbrukets bestånd och utveckling. Slutligen vill utskottet framhålla,
att för bevarandet av jorden åt den verkligt jordbrukande befolkningen
mycket torde stå att vinna genom åtgärder till förbättrande och vidare utvidgning
av egnahemslånerörelsen.

Att en koncessionslagstiftning beträffande enskilda medborgare skulle
vara ett nödvändigt komplement till en eventuell lagstiftning i syfte att
förebygga bolags jordförvärv genom enskilda bulvaner har utskottet icke
blivit övertygat om, utan förutsätter utskottet, att det må bliva möjligt att så
utforma en blivande bulvanlagstiftning, att det icke ur berörda synpunkt
skall visa sig nödigt, att å alla enskilda medborgare lägges ett sådant
tvång, som jordkommissionens föreslagna koncessionslagstiftning innebär.

Ej heller kan utskottet dela motionärernas uppfattning, att den omständigheten,
att kristidens osunda jordspekulationer tilläventyrs i en framtid
ånyo inträda, kan eller bör motivera antagandet av nu föreslagna eller
därmed likartade tvångsbestämmelser.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.

11

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motioner icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Stockholm den 27 maj 1924.

På andra lagutskottets vägnar:

BROR PETRÉN.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Bror Petrén, Linder, greve Spens* och Sigfrid
Hansson, fröken Hesselgren* samt herrar Lindhagen, Martin Svensson och Schedin;

från andra kammaren: herrar Karlsson i Gasabäck, Hage, Magnusson i Skövde,
Nilsson i Vibberbo, Svensson i Skönsberg, Johansson i Sollefteå*, Sundling* och Olovson
i Västerås.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

av herrar Linder, Sigfrid Hansson, Lindhagen, Hage, Svensson i Skönsberg,
Johansson i Sollefteå och Olovson i Västerås, vilka hemställt, att riksdagen
måtte anhålla, att Kungl. Maj:t ville skyndsammast framlägga förslag till
definitiv lag rörande omfattningen och villkoren för bolags och ekonomiska
föreningars rätt till förvärv av jordbruksfastighet i riket samt jämväl taga
i övervägande, i vad mån åtgärder på lagstiftningens väg må erfordras
och kunna åvägabringas för reglering av enskilda spekulanters förvärv av
dylik egendom.

Till stöd för detta yrkande, med hänsyn särskilt till utskottets motivering,
har av herr Lindhagen anförts följande:

I fråga om jordkommissionens förslag till norrländska förbudslagens
permanenta utsträckande beträffande bolagsförvärven av jordbruksfastigheter
till övriga delar av riket har utskottet icke tagit någon ställning utan
endast förordat ett övervägande och ett därpå grundat ståndpunktstagande
för eller emot. I ett annat betänkande (nr 29) har utskottet därtill lagt,
att utskottet instämde i de »synpunkter», som anförts av en motionär i
första kammaren, herr Bondeson, beträffande önskvärdheten av ett sådant
ståndpunktstagande. Det är, såsom mig synes, oklart vad härmed åsyftas
av de i motionen framlagda synpunkterna, av vilka åtskilliga enligt min
mening lämna rum för allvarliga erinringar. Hitintills har man verkligen
trott, att behövligheten av en permanent koncessionslagstiftning för bolags

12

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.

förvärv av jorbruksfastigheter så slagit igenom i den allmänna meningen,
att utskottet i denna fråga icke skulle tvekat att giva saken ett bestämt
förord genom en därom till regeringen avlåten skrivelse, såsom skett beträffande
social arrendelag, vanhävdslag, bulvanlag och ensittarlagen.

Efter alla utredningar och diskussioner om denna sak i nära en mansålder,
efter andra kammarens upprepade uttalanden om behovet, efter anslutning
till sist även av första kammaren, angelägenhetens befästande
genom den provisoriska lagen samt jordkommissionens utredning och förslag
borde riksdagen kunna vara även på denna punkt färdig att giva åtminstone
en generell riktlinje. Det är från riksdagen, som man i en sådan
social fråga som denna — själva utgångspunkten för vår jordfrågas
problemställningar — måste förvänta en åsikt och ett krav i sak. De
största farhågor kunna hysas inför utskottets förslag, att riksdagen nu,
i tiden för frågans mognad, skulle inställa tills vidare sitt eget omdöme
och utan riktlinjer överlåta frågan åt en ny obekant bearbetning ovanifrån
under ledning kanske av tillkallade personer, tämligen okänsliga för
det sociala innehållet och allt för mycket infångade av sin miljös fördomar
och intressen.

Däremot har utskottet tagit parti i det av jordkommissionen i överensstämmelse
med en tidigare allmänt uttalad önskan framlagda förslaget till
en koncessionslagstiftning jämväl beträffande enskilda spekulanters förvärv
av jordbruksfastigheter. Utskottet är i denna punkt berett att taga bestämt
avstånd från all sådan lagstiftning och säger sig därvid i allt väsentligt
biträda de i ärendet inkomna yttranden härutinnan — yttranden, som
infordrats från den sociala jordfrågans naturliga motståndare, under det
att de nödlidande samhällsklasser, som skulle hjälpas, icke blivit i ärendet
hörda (se jordkommissionens betänkande, del Yl, sid. 482 o. f.).

Det förhåller sig enligt min uppfattning så, att bolagens jordförvärv
äro i tidernas längd av flera skäl mycket farligare än enskilda spekulanters
förvärv. Utskottet misstager sig emellertid, då det föreställer sig,
att kommissionens förslag, så vitt det avser dessa spekulanter, i allt för
hög grad påverkats av kristidsförhållandena. Sådana spekulanter funnos
och väckte uppmärksamhet långt innan kristidens inbrott och frågan om
stävjandet av deras framfärd är lika gammal som frågan om en förbudslag
för bolag.

För övrigt har just storindustrien, den högre finansen, godsägareklassen
och det högre ämbetsmannaståndet, vilkas utlåtanden utskottet gjort till
sitt, beställt en lag mot de enskilda spekulanternas förvärv åren 1901,
1906, 1912 och 1917, nämligen vid alla de tillfällen, då förbud för
bolag att förvärva åkerbruk utan tillstånd varit ifrågasatt. Man har då i
sammanhang med motståndet däremot med skärpa krävt, att de enskilda
spekulanterna också måste tagas med. Man tyckte till och med, att de voro
ännu farligare förvärvare än bolagen. Att förbjuda bolag att fritt köpa
åkerbruk utan att också ingripa i de tvetydiga och skadliga enskilda spe -

Andra lagutskottets utlåtande Nr SO.

13

kulanternas förvärv ansåg man vara mycket oriktigt. Nu liar ett förslag,
riktat mot de enskilda spekulanterna framkommit, men nu vill vederbörande
tillskyndare av en sådan lagstiftning icke längre vara med om
densamma. Eu orsak är måhända att förbudet mot bolags förvärv över
hela landet nu blivit eu verklighet. Man har då icke vidare användning
för de enskilda spekulanterna i syfte att få släppa lös även bolagsförvärven,
ja till och med de norrländska. Eu varm längtan till det sista
framlyser dock ur månget nu avgivet utlåtande icke minst från vissa
länsstyrelser.

Vill man hava ett ingripande på detta område, så är säkerligen det nu
framlagda förslaget det naturligaste och minst invecklade, som kan utfinnas
i denna visserligen icke lättlösta fråga. Det har nämligen visat sig omöjligt
för juridiken att kunna uppfinna eu rimlig metod för att hindra de
enskilda spekulanternas förvärv vid dessas tillkomst. Ett bolag är något
att taga på. Men för att hindra vissa enskildes förvärv måste man vid
själva förvärvstillfället rannsaka alla svenska förvärvares hjärtan och njurar.
Detta kräver en så gott som omöjlig apparat, och förutsätter i varje fall
tvångsbestämmelser mot alla köpare.

Det fanns då endast ett sätt, nämligen det, som har förebilder uti norrländska
arrende- och vanhävdslagarna, vilka söka urskilja verkliga jordbrukare
från icke jordbrukare genom bosättningen. I dessa bägge lagar
har det gått för sig att på detta sätt upptäcka de obehöriga spekulanterna.

Denna förebild är följd också i kommissionens förslag, men dessutom
hava tillagts flera omständigheter, som kunna helt befria från koncessionsskyldighet,
oaktat bosättning ej kommit till stånd. Detta system löser
också på ett smidigt och osökt sätt det juridiskt svåra förvärvsbedömandet.
Detta bedömande överlämnas nämligen till de enskilda själva. Den,
som känner på sig, att han ej kan få koncession, underlåter i regel att
förvärva fastigheten. Det blir således endast undantagsfall, där konflikter
kunna uppstå, och den redan i både norrlandslagen och banklagarna förefintliga
skyldigheten att avhända sig eu fastighet kommer till användning.

Redan nu måste enligt lag utlänningar och bolag söka Konungens tillstånd
för att få förvärva jordbruksfastighet. Och ändå äger samhället
bestånd. Nu skulle därtill komma, att en del enskilda, förmodligen företrädesvis
stadsbor av herremannaklassen, som ej ämna bosätta sig, måste
söka en sådan koncession och därvid enligt förslaget endast behöva hänvända
sig till länsstyrelsen, vilket blir billigare och lättvindigare. Då
kommer av de förenämnda utlåtandena att döma samhället i gungning och
allt ramlar. I Norge har utan vådor genomförts ungefär samma lag och
därifrån meddelats, att omkring 85 % ansökningar från enskilda, som behöva
söka koncession, bliva bifallna.

Utskottet har särskilt återgivit och förenat sig i skildringar i de
angivna utlåtandena om faran för fastighetskrediten. Enligt vissa av dessa

14

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.

utlåtanden skulle till ock med alla fastighetsvärden bli omkastade, ingen
kredit kunde mera givas i fastigheter, hypoteksbankerna måste uppsäga
alla sina lån för att nu ej tala om alla andra låntagare. Särskilt betonas
i vissa utlåtanden äventyret av den tvångsförsäljning, som dock, såsom ovan
erinrats, endast sällan skulle behöva äga rum.

Fastighetskreditens spöke har alltid frammanats mot varje erinran om,
att jorden är till för att tjäna människorna och deras förnuftiga ändamål.
Dessutom vill man nu ha sekundär fastighetskredit befrämjad för att
kunna inteckna jordbruken upp emot eller över skorstenarna och trädtopparna,
vilken viktiga angelägenhet också anförts som ett skäl emot
förslaget.

Emellertid glömmer man, att alla inteckningar, som redan finnas och
nu ytterligare skola uppmuntras, kunna enligt gällande lag leda till tvångsförsäljning
blott för en utebliven räntebetalning. De tvångsförsäljningar,
som enligt förslaget skulle kunna ifrågakomma, bliva endast eu droppe
mot det hav av tvångsförsäljningar, som redan äga rum av nyssnämnda
anledning. Och ändå existerar fastighetskrediten.

Man förbiser vidare konjunkturerna, denna mäktiga naturkraft, som
leker fritt och ohejdat med fastighetsvärdena på ett verkligen högst
äventyrligt sätt. Och ändå existerar fastighetskrediten.

För övrigt giver ju den ifrågasatta lagstiftningen allmänheten trygghet
för att en jordbruksfastighet kommer att bevaras i händerna på lämpliga
innehavare, som kunna antagas skola hålla den vid makt. År icke en
sådan lagstiftning värd att uppmuntras högeligen just ur fastighetskreditens
synpunkt?

* Dylika synpunkter på kreditfrågan återfinnas från kommissionen och en
ledamot i jordkommissionens betänkande del I och Yl, men hava icke
av utskottet refererats.

Yad skola för (ivrigt bankerna göra av sina pengar, om de nu bara
för jordkommissionens skull måste dra dem bort från hela den svenska
jorden. De hava väl ingen annan plats för dem än att sätta in dem i
jorden igen, då detta under alla förhållanden blir en tryggare placering
än en placering i bankernas spekulationer.

Alla skäl, som här anförts, alla olycksprofetior, som nu uppbådats,
hava anförts och i all synnerhet anförts emot förvärvsförbud för bolag,
och ingen av profetiorna har gått i uppfyllelse.

Förhållandet är helt enkelt, att vad som här driver sitt spel är ingenting
annat än intressena, intresset att obetingat få köpa och sälja och
framför allt att få köpa andras jord. Att bereda någon fred över jorden,
som nu är tummelplatsen för all ofred, tror man skola hota ett sådant
system, som man är bunden vid och inrättat sig efter.

Yad nu angår behovet av en lagstiftning mot enskilda spekulanter vid
sidan av den betydelsefullare lagstiftningen mot bolagsförvärv, så har detta,
som sagt, tidigare ansetts mycket stort och lärer icke heller numera hava

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.

15

alldeles utplånats. Historien brukar nämligen upprepa sig. Benägenheten
för enskilda att sammanslå två eller flera jordbruk kan komma igen och
även kristider, som befrämja en sådan utveckling, och då kan det vara
gagneligt att hava en lagstiftning till hands för att möta skickelserna. Men
även under normala tider förekomma och måste förekomma sådana sammanslagningar
här och var i orterna, varpå exempel, som sagt, givits även
före kristiden. Skogslagstiftningen kan så vitt på den ankommer verka
förhindrande, men den befinner sig ännu icke i fullkomningens stadium.
En vanhävdslag finnes ännu icke, och även om den kommer i tillräcklig
omfattning för nu ifrågavarande ändamål, så räcker den ej mer än att med
stora besvärligheter bota en redan uppkommen vanhävd, under det att
ett system med jordbrukens förvärv av de rätta jordbrukarna förekommer
i största möjliga utsträckning uppkomsten av vanhävd, vilket är huvudsaken.
Uppenbart är också, att en sådan koncessionslagstiftning för enskilda
skulle vara ett verksamt komplement till den svårformulerade bulvanlagstiftningen.
Utskottet kan häremot endast sätta en förhoppning, att
något annat medel möjligen kan uppfinnas, vilket är en klen tröst.

Med dessa erinringar har jag velat framhålla, att en koncessionslagstiftning
även mot enskilda spekulanters förvärv av jordbruksfastigheter
är en beaktansvärd och överkomlig sak- I varje fall stupar den icke
ofelbart på de av utskottet åberopade uttalandena från den sociala jordfrågans
naturliga vedersakare. Även denna sak förtjänar verkligen ett fortsatt
övervägande jämväl ur andra synpunkter än dem, som ntt på sistone fått
framföras väsentligen av storindustrien, den högre finansen, godsägareklassen,
det högre ämbetsmannaståndet och vederlikar.