Andra lagutskottets utlåtande nr 3.
1
» 3.
Ankom till riksdagens kansli den 12 februari 1924 kl 2 e. m.
Utlåtande i anledning av väckt motion om skrivelse till
Kungl. Maj:t angående ändrade bestämmelser i fråga
om ersättning till expropriationsnämnd.
I eu inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 188,
vilken behandlats av andra lagutskottet, hava herrar Osberg och Persson i
Björsbyholm hemställt, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att Kungl. Maj.t måtte till nästkommande riksdag inkomma med förslag
till ändrade bestämmelser om ersättning åt expropriationsnämnd i huvudsaklig
överensstämmelse med vad i motionen anförts.
I motionen har gjorts gällande, att kostnaderna för expropriationsförfarande
ofta visat sig bliva oskäligt höga, beroende på att ledamöterna i
expropriationsnämnderna hade alltför fria händer, när det gällde att begära
arvode. Icke sällan begärdes sålunda för en mindre expropriationsförrättning
i dagtraktamente 100 kronor. Kostnaderna kunde understundom, när
det gällde små förvärv, uppgå till lika stort belopp som ersättningen för
den exproprierade egendomen. För att nedbringa kostnaderna vore det enligt
motionärernas mening lämpligt, att i lag fastställdes för såväl ordförande
som ledamot dagtraktamente jämte reseersättning efter viss klass i
gällande resereglemente. Beträffande dagtraktamente torde detta lämpligen
kunna sättas till 30 kronor, under det att reseersättningen borde utgå efter
tredje klassen i resereglementet. Dessutom borde bestämmas vissa grunder,
efter vilka ersättning skulle utgå till ordförande i egenskap av sammankallande
och protokollsförare.
Körande ersättning åt expropriationsnämnd innehålla 66 och 67 §§ i
lagen om expropriation den 12 maj 1017 följande bestämmelser: Ordförande
och ledamöter i dylik nämnd skola njuta ersättning för uppskattningen samt
ordföranden därjämte för kallelser, protokollsföring och beslutets avfattande
i skrift med belopp, som bestämmes av rätten, om överenskommelse ej
träffas. Har expropriationsmålet återförvisats till nämnden, skall ersättning
för det arbete, som därav föranledes, ej tillkomma nämnden, om ej rätten
av särskild anledning det föreskriver. Den exproprierande är pliktig gälda
all av expropriationsmålets handläggning, expropriationsersättningens bestämmande
och fördelning eller eljest av expropriationen följande kostnad.
Dock äger han, om han utgivit kostnad, som föranletts av ordförandes eller
ledamots utevaro från sammanträde utan laga förfall, söka kostnaden åter
av vederbörande.
Bihang till riksdagens protokoll 1924. 9 saml. 2 avd. 2 käft. (Nr 3—5)
Redogörelse
för gällande
bestämmelser.
322 24 1
Redogörelse
för förarbetena
till de
med motionen
avsedda
lagbestämmelser
m. m.
Kommittébetänkande
den 15 september
1910.
1913 års
riksdag
-
2 Andra lagutskottets utlåtande nr 3.
Under förarbetena till expropriationslagen bär den med motionen avsedda
frågan varit föremål för ingående övervägande; och tillåter sig utskottet att
för frågans belysande lämna en kortfattad redogörelse liärför.
Enligt 23 § i 1866 års förordning angående jords eller lägenhets avstående
för allmänt behov gällde, att, därest någon, som suttit i expropriationsnämnd,
skulle vilja taga betalning därför, hade han att anmäla det hos
rätten; och skulle rätten tillägga honom så mycket, som svarade emot hans
verkliga kostnad för förrättningen. Denna ersättning skulle gäldas av den,
som begärt expropriationen.
I det förslag till lag om expropriation, som den 15 september 1910 avgavs
av en för revision av expropriationslagstiftningen tillsatt kommitté, föreslogs,
att ordförande och ledamot i expropriationsnämnd skulle, utöver resekostnadsersättning
efter tredje klassen i gällande resereglemente, erhålla ordförande
25 kronor och ledamot 15 kronor i ersättning för varje rese- eller
förrättningsdag. Därjämte skulle ordföranden njuta gottgörelse för kallelser,
protokollsföring och beslutets avfattande i skrift med belopp, som skulle
bestämmas av rätten, om överenskommelse ej kunde träffas.
I motiverna till de sålunda föreslagna bestämmelserna hade kommittén
anfört följande:
»Den lydelse stadgandet om nämndens rätt till ersättning för sitt arbete
erhållit i 23 § av 1866 års förordning synes vara grundad på antagande, att
sådan ersättning i allmänhet icke skulle begäras. Emellertid har motsatsen
blivit regel, såsom också är naturligt. Det lär även icke så sällan förekomma,
att ersättningen till nämnden bestämmes rikligare, än som ku»de
vara nödvändigt, och detta förhållande torde stundom hava ganska väsentligt
bidragit till expropriationskostnadernas förökande.
Ersättningen torde nu lämpligen begränsas i lag. Enligt kommitténs förslag
skall själva resekostnaden, då resor föranledas av expropriationen, ersättas
efter tredje klassen i resereglemente!, och skall härutöver ersättning, innefattande
såväl dagtraktamente som skälig gottgörelse för tidsspillan och
arbete, utgå till ordföranden med tjugufem kronor och till ledamot med
femton kronor för varje rese- eller förrättningsdag. Ordföranden synes därjämte
böra erhålla gottgörelse för protokollsföring. uppsättande av nämndens
utlåtande och annat dylikt arbete, vars verkställande det kan åligga honom
att besörja. Vid större expropriationer torde ordföranden ofta behöva anställa
sekreterare eller annat biträde, och bör ersättningen då bestämmas
så, att kostnaden härför betäckes.»
I det till grund för proposition i ämnet till 1913 års riksdag ursprungligen
utarbetade, till lagrådet remitterade förslaget blevo emellertid de av
kommittén föreslagna bestämmelserna, då grunderna för ersättningen ansåges
böra bestämmas i administrativ ordning, utbytta mot ett stadgande av innehåll,
att ordförande och ledamöter i expropriationsnämnd skulle vara berättigade
till ersättning för uppskattningen enligt vad därom särskilt stadgades,
med rätt därjämte för ordföranden till särskild gottgörelse för kallelser
m. m. i enlighet med kommittéförslagets innehåll därutinnan.
Mot det sålunda föreslagna stadgandet framställdes vid granskning av förslaget
inom lagrådet anmärkning, därvid lagrådet yttrade följande:
Andra lagutskottets utlåtande nr .''i. 3
»Att, såsom i förevarande lagrum förutsättas skola ske, fastställa allmängiltiga
grunder, efter vilka ordförande och ledamöter i expropriationsnämnd
skola åtnjuta ersättning för uppskattningen, torde stöta på stora praktiska
svårigheter. Ena gången kan det gälla ett vidlyftigt och invecklat expropriationsärende,
varför kräves ett tidsödande förberedande studium av handlingarna,
åtminstone från ordförandens sida, den andra gången åter ett
ärende, vars hela behandling av nämnden är undangjord på en eller annan
timme. Vid expropriation för en järnväg inträffar i allmänhet, att flera särskilda
expropriationsmål handläggas samma dag av expropriationsnämnder
med delvis växlande sammansättning.
Med hänsyn till det anförda hemställes, att bestämmelsen i fråga undergår
sådan ändring, att i enlighet med nu gällande ordning det anförtros åt
rätten att bestämma beloppet av den ersättning för uppskattningen, som skall
utgå till ordförande och ledamöter i expropriationsnämnd. för den händelse
överenskommelse därom ej träffas.»
På grund av lagrådets anmärkning fick stadgandet sedermera i propositionen
till 1913 års riksdag den avfattning, som detsamma numera äger; och framställdes
vid nämnda riksdag, därvid frågan om ny lagstiftning i ämnet på
grund av kamrarnas stridiga beslut förföll, ej något förslag till ändring beträffande
det ifrågavarande stadgandets innehåll.
I samband med att förslag till ny lag i ämnet genom proposition förelädes
1916 års riksdag — vilket förslag i nu förevarande del upptog enahanda
stadgande som i den föregående propositionen — väcktes inom andra kammaren
tvänne motioner i nu föreliggande spörsmål, den ena nr 245 av ett
trettiotal kammarledamöter, däribland herrar Osberg och Persson i Björsbyholm,
och den andra nr 250 av herrar Liibeck och von Hofsten.
I den förra motionen framhölls, att vid domstolarnas fastställande av
ersättning åt expropriationsnämnd så olikartad uppfattning gjort sig gällande
om vad som kunde anses vara skälig ersättning för sådant uppdrag, att en
allmän önskan förefunnes om reglerande av dylik ersättning medelst enhetliga
bestämmelser i lag. I anslutning härtill yrkades av motionärerna,
att åt nu förevarande stadgande måtte givas sådan avfattning, att ordförande
och ledamöter i expropriationsnämnd bereddes ersättning med femton
kronor för dag jämte gottgörelse för resekostnader samt därutöver ordförande
särskild gottgörelse för kallelser m. m. i enlighet med propositionens
innehåll därutinnan.
I den av herrar Liibeck och von Hofsten väckta motionen framhölls, att,
på sätt svenska vattenkraftföreningen och svenska elektricitetsföreningen i
gemensam skrivelse till Kungl. Maj:t redan den 28 juni 1910 framhållit, erfarenheten
givit vid handen, att dagarvoden för expropriationsnämnders ledamöter
i regeln beräknades oskäligt högt, nämligen till 50 ä 75 kronor förutom
gottgörelse för resor och vivre. Som följd härav hade det visat sig,
att i fråga om elektriska kraftledningar expropriationskostnaden ofta överstege
själva skadeersättningen. Det vore därför önskligt, att i lagen infördes
en sådan begränsning i förevarande hänseende, som upptagits i 1910 års
komittéförslag; och framställdes av motionärerna förslag därom.
1916 års
riksdag.
1917 års
riksdag.
Utskottet.
4 Andra lagutskottets utlåtande Nr 3.
Någon realbehandling av ämnet medlianns emellertid ej vid 1916 års
riksdag, varför de i motionerna innefattade framställningarna ej kommo under
bedömande.
Påföljande riksdag förelädes lagförslaget i oförändrad form åter riksdagen,
i anledning varav herrar Liibeck och von Hofsten inom andra kammaren
i motion nr 272 ånyo framställde ovan berörda ändringsförslag.
Lagutskottet hemställde emellertid, under åberopande av lagrådets förut
återgivna yttrande, att motionen icke måtte föranleda någon ändring i det
kungl. förslaget,; och blev denna lagutskottets hemställan utan meningsskiljaktighet
av riksdagens båda kamrar bifallen.
Såsom av den lämnade redogörelsen framgår hava de i motionen framförda
synpunkterna redan vid lagens antagande förelegat till bedömande utan
att då vinna beaktande. Vid övervägande av vad i motionen anförts har
utskottet ej heller funnit skäl föreligga till en omläggning av sättet för bestämmande
av ersättning åt expropriationsnämnd i enlighet med de av motionärerna
föreslagna grunder. Den härutinnan nu gällande ordning, enligt
vilken domstolen, som handlägger ett expropriationsmål, har att, i händelse
överenskommelse om ersättningens storlek ej kunnat emellan vederbörande
träffas, meddela bestämmelse därom, synes på de av lagrådet anförda skälen
vara att föredraga framför den av motionärerna föreslagna ordningen. Utskottet
vill härvidlag särskilt erinra om, att, då en exproprierande part finner
framkomna ersättningsanspråk vara för högt tilltagna, han städse äger tillfälle
att vid domstolen före ärendets avgörande muntligen eller i ingiven inlaga
göra de erinringar emot de fordrade beloppens storlek, vartill han kan
finna sig äga fog.
Med stöd av det sålunda anförda får utskottet hemställa,
att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.
Stockholm den 12 februari 1924.
På andra lagutskottets vägnar:
BROR PETRÉN.
Vid ärendets behandling hava närvarit:
från första kammaren: herrar Bror Petrén, von Sydow*, Alfred Petrén*, greve Spens,
von Kock, Sigfrid Hansson*, Schedin* och Wahl*;
från andra kammaren: herrar Magnusson i Kalmar, Hagman, Karlsson i Gasabäck,
Magnusson i Skövde, Nilsson i Vibberbo* Holmström i Stockholm, Johansson
i Sollefteå* och Sundling.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.