Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

1

]Nr 29.

Ankom till riksdagens kansli den 28 ma] 1924 kl. 12 in

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Mai ds proposition med förslag
till lag om fortsatt tillämpning av lagen den 20 maj 1921
angående förbud i vissa fall för bolag och ekonomisk förening
att förvärva fast egendom dels ock i ämnet väckta
motioner.

Genom en den 1 februari 1924 dagtecknad proposition, nr 23, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl. Maj:t,
under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda
protokoll, föreslagit riksdagen att antaga följande förslag till

Lag

om fortsatt tillämpning av lagen den 20 maj 1921 (nr 247) angående
förbud i vissa fall för bolag och ekonomisk förening att förvärva fast

egendom.

Härigenom förordnas, att lagen den 20 maj 1921 angående förbud i vissa
fall för bolag och ekonomisk förening att förvärva fast egendom, vilken lag
gäller tills vidare intill den 1 juli 1924, skall äga fortsatt tillämpning tills
vidare intill den 1 juli 1925.

I sammanhang med berörda proposition har utskottet till behandling förehaft dels

en inom första kammaren av herr Bondeson väckt motion, nr 207,
dels en inom samma kammare av herrar Lindhagen, Möller, Nilsson i
Kristianstad, Sandler, Olsson i Göteborg och Wig forss väckt motion, nr 89,
dels ock en inom andra kammaren av herrar Johansson i Uppmälby,
Branting, Larsson i Västerås, Hansson i Stockholm, Thorsson, Eriksson i
Grängesberg, Anderson i Råstock, Engberg, Sävström och Johanson i Stockholm
väckt motion, nr 170.

I herr Bondesons motion har yrkats, att riksdagen måtte avslå förenämnda
proposition.

I de båda övriga, sinsemellan lika lydande motionerna, vilka väckts före
propositionens avlämnande, har yrkats, att riksdagen ville för sin del anBihantj
till riksdagens protokoll 1924. 9 samt. 2 avd. 25 höft. (Nr 29.) 1

2

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

Redogörelse
för innebörden
i
lagen den
20 mag 1921.

taga ett i motionen intaget förslag till lag om fortsatt tillämpning av 1921
års ifrågavarande lag. Berörda lagförslag är, med allenast en mindre redaktionell
olikhet, av samma lydelse som det i propositionen framlagda förslaget.

Beträffande grunderna för det i propositionen innefattade, av lagrådet utan
anmärkning lämnade förslaget ävensom de skäl, som av herr Bondeson åberopats
till stöd för hans ovannämnda yrkande, får utskottet, i den mån
redogörelse därför ej lämnas här nedan, hänvisa till propositionen, respektive
motionen. Såsom motivering till det i herr Lindhagens m. flis och herr
Johanssons i Uppmälby m. flis motioner innefattade förslaget har av dessa
motionärer anförts, att det nu gällande provisoriet å förevarande område
givetvis bör förlängas, till dess frågan om definitiv lagstiftning i ämnet
blivit prövad av statsmakterna.

Den i propositionen avsedda lagen den 20 maj 1921 angående förbud i
vissa fall för bolag och ekonomisk förening att förvärva fast egendom innehåller,
att den för de fyra nordligaste länen och Värmlands samt vissa delar
av Kopparbergs och Gävleborgs län gällande lagen den 4 maj 1906 angående
förbud i vissa fall för bolag och förening att förvärva fast egendom

(deri norrländska förbudslagen) skall utom i vad angår lagens 3 § _ om

vars innehåll redogörelse lämnas här nedan — äga tillämpning jämväl i de
delar av landet, där lagen för närvarande icke gäller, dock med iakttagande
att vid denna tillämpning med förening skall förstås allenast ekonomisk
sådan.

Den norrländska förbudslagen innehåller i huvudsak följande:

Genom densamma stadgas förbud för bolag och föreningar att å landet
förvärva odlad och odlingsbar mark samt stödskog. Huru mycket skog på
varje ort skall hänföras till stödskog bestämmes detaljerat i lagen. Konungen
äger dock på grund av särskilda omständigheter medgiva tillstånd till förvärv
av mark, som nu nämnts. Erhålles ej sådant tillstånd, blir fånget
ogillt. Tillstånd erfordras ej för förvärv av annan mark än ovan omförmälts,
ej heller för förvärv av fastighet, som äger sitt huvudsakliga värde
i åbyggnaden eller huvudsakligen är avsedd till tomt, upplagsplats eller
dylikt, eller utgör stenbrott, grus- eller lertag, torvmosse, vattenfall, fiske
eller dylikt. Sådant förvärvs giltighet är dock beroende därav, att förvärvaren
inom viss tid efter fånget underställer detsamma vederbörande länsstyrelses
prövning. Länsstyrelsen skall därvid tillse, att fastigheten är av
den beskaffenhet, att densamma ej inbegripes under förvärvsförbudet. Har
länsstyrelsen en gång förklarat fastighet vara av sådan beskaffenhet, gäller
detta även vid framtida överlåtelser av fastigheten eller del därav. Fastighet,
som vid lagens ikraftträdande tillhörde bolag eller förening och sedermera
alltjämt tillhört dylik samfällighet, får utan avseende å markens beskaffenhet
fritt förvärvas. Likaledes äga bolag och föreningar att å exekutiv auktion
inropa fastighet, ändå att däri ingår mark, för vars förvärvande i annan
ordning tillstånd erfordras. Emellertid måste bolag eller förening, som inropat
dylik fastighet, för att behålla densamma söka Konungens tillstånd.
Erhålles ej sådant tillstånd, måste bolaget eller föreningen åter avyttra

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

fastigheten inom sådan tid, att lagfart å fånget kan sökas, förrän tre år förflutit
från det auktionen vann laga kraft. Har sistnämnda tid tilländagått
och framgår e.j av vederbörande domstols lagfartsprotokoll, att fastigheten
är avyttrad, förordnar länsstyrelsen, att fastigheten skall säljas i exekutiv
ordning. Ä den auktion, som i anledning av sådant förordnande hålles, får
fastigheten ej åter inropas av samma bolag eller förening. Har bolaget eller
föreningen inropat fastigheten för att skydda någon sin fordran eller rättighet,
varför fastigheten på grund av inteckning eller enligt 11 kap. 2 § jordabalken
häftar, och kan bolaget eller föreningen visa sannolika skäl, att
fastigheten ej kunnat utan förlust avyttras inom den ovannämnda respittiden,
äger Konungen på särskild ansökan medgiva förlängd respittid efter
ty skäligt prövas.

I 3 § av norrländska förbudslagen lämnas föreskrift om den bolag och
förening förbehållna rätten att utan Konungens tillstånd förvärva den del
av ett hemmans avrösningsjord med impedimenter, vilken av vederbörande
länsstyrelse i ovan angivna ordning prövas ej vara att hänföra till stödskog
eller odlingsområde.

Genom att sistnämnda lagrum, enligt vad ovan nämnts, undantagits från
tillämpningen av lagen den 20 maj 1921 har åt denna i så måtto givits ett
strängare innehåll än den norrländska förbudslagen äger, att enligt lagen
den 20 maj 1921 rätten för bolag och förening att förvärva även till stödskog
ej liänförlig skogsmark etc. såmedelst gjorts beroende av Konungens
tillstånd och följaktligen i de förekommande fallen förutsätter, att särskilda
omständigheter giva anledning till förvärvet.

Den ifrågavarande lagen den 20 maj 1921, vilken tillkom på initiativ av Prolongation
enskilda motionärer, efter det att jordkommissionen i avgivet utlåtande tillstyrkt
lagens antagande, erhöll vid tillkomsten giltighet tillsvidare intill den beslut av 1922
1 juli 1922. Enligt förslag i propositionen till 1922 och 1923 års riksdagar ^riksdagar™
har lagen sedermera prolongerats tvenne gånger, vardera gången för ett år
i sänder.

Vid tillkomsten av lagen den 20 maj 1921 förutsattes av riksdagen, att
frågan om definitiv lagstiftning i ämnet skulle kunna komma till behandling
vid nästkommande riksdag.

Då vid 1922 års riksdag fråga förevar om förlängning av giltighetstiden
för 1921 års provisoriska lag å ytterligare ett år, hade jordkommissionen
kort förut avgivit ett den 15 december 1921 dagtecknat förslag till lag med
bestämmelser angående rätt att förvärva och besitta fast egendom. Berörda
förslag innehåller bland annat för landet i dess helhet avsedda bestämmelser
angående bolags och ekonomiska föreningars förvärv av fast egendom.

Nämnda bestämmelser, vilka alltså förutsätta upphävande av den norrländska
förbudslagen, innebära gent emot denna skärpningar i åtskilliga hänseenden.
Sålunda har förvärvsförbud utan Konungens tillstånd föreslagits
dels, i enlighet med vad som redan gäller enligt den provisoriska lagen av
den 20 maj 1921, beträffande skogsmark, som ej är att hänföra till stödskog,
och dels beträffande bolags och föreningars förvärv av fastigheter från
annan dylik samfällighet, samt vidare tiden för återförsäljning av å exekutiv

Ben nu föteliggande
propositionen.

4 , Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

auktion av bolag eller förening inköpt fastighet begränsats från nu föreskrivna
tre till allenast ett år.

över jordkommissionens förenämnda lagförslag avgåvos yttranden under
senare hälften av år 1922 från ett stort antal myndigheter och sammanslutningar,
däribland av länsstyrelserna och lantbruksstyrelsen, vilken senare
myndighet vid sitt yttrande fogat utlåtanden från länens hushållningssällskap.
I de avgivna yttrandena hava vitt skiftande meningar i fråga om
förslaget i dess nu förevarande del kommit till uttryck. Medan sålunda
förslaget i hithörande del å några håll vunnit full anslutning, har åter i
andra yttranden i princip tillstyrkts en lagstiftning därutinnan i förslagets
syfte, men påyrkats mer eller mindre genomgripande modifikationer i förslaget,
därvid från åtskilliga håll särskilt ifrågasatts lämpligheten av att
utsträcka lagstiftningen härom att avse hela den delen av landet, för vilken
lagen den 20 maj 1921 nu är gällande. Vidare har i ett stort antal av
yttrandena förslaget i nu förevarande del helt och hållet avstyrkts.

Propositionen till 1923 års riksdag stödde sig bland annat på ett av jordkommissionen
den 7 december 1922 avgivet yttrande, däri kommissionen
utan meningsskiljaktighet tillstyrkt, att i händelse förslag till definitiv lagstiftning
rörande bolags jordförvärv icke bleve förelagt 1923 års riksdag,
giltighetstiden för 1921 års provisoriska lag borde ytterligare förlängas.

I sitt över propositionen avgivna utlåtande anförde utskottet, att i det
skick, i vilket frågan om den norrländska förbudslagstiftningens definitiva
utsträckning till landet i övrigt eller vissa delar därav för närvarande befunne
sig, syntes utskottet, att i avbidan på ståndpunktstagande till berörda
spörsmål den sedan två år tillbaka gällande provisoriska lagstiftningen i
fråga om förbud för bolags och föreningars fastighetsförvärv inom de delar
av landet, vilka ej vore underkastade den norrländska förbudslagen, borde,
på sätt i propositionen föreslagits, tillsvidare under ännu ett år upprätthållas.
Ett motionsvis framfört spörsmål rörande lämpligheten av att generellt
undantaga egnahemsföreningar och egnahemsbolag från koncessionsplikt
ansåge utskottet vara väl värt beaktande. Då emellertid en dylik
undantagsbestämmelse, vilken ej av jordkommissionen föreslagits för en
eventuell definitiv lagstiftning å området, icke funnes inrymd i den norrländska
förbudslagen, samt bristande överensstämmelse därutinnan emellan
denna och 1921 års lag ej syntes önsklig, hade utskottet ansett lämpligt, att
den av motionärerna väckta frågan ej i samband med prolongering av
den provisoriska lagen tillsvidare på ytterligare ett år upptoges till bedömande,
utan att därmed borde anstå till dess under nu förslagna provisorietid
komme att tagas ståndpunkt till spörsmålet om en defintiv lagstiftning
å området.

I nu föreliggande proposition har i sammandrag återgivits från samtliga
länsstyrelser med undantag av länsstyrelserna i de fyra nordligaste länen och

hindra lagutskottets utlåtande Nr 29. 5

Värmlands län avgivna yttranden, huruvida en fortsatt förlängning av 1921
ars lags giltighetstid kunde anses höra äga rum.

Såsom motivering för det i propositionen innefattade förslaget om dylik
förlängning har föredragande departementschefen anfört följande:

»Av de utlåtanden, för vilka jag nu lämnat redogörelse, framgår, att motsatta
uppfattningar gjorts gällande om hehovet och lämpligheten av den nu
ifrågavarande provisoriska lagens prolongation. Från de länsstyrelsers sida,
vilka tillstyrkt en dylik åtgärd, har i allmänhet såsom ett huvudsakligt skiil
anförts, att det nuvarande provisoriet icke bör avbrytas förr än slutlig
ståndpunkt kunnat tagas till frågan om en definitiv lagstiftning i detta
ämne. Övriga länsstyrelser, vilka haft att yttra sig i ärendet, hava i regel
hänvisat till att under den tid, lagen hittills ägt giltighet, densamma inom
vederbörande län haft ringa eller ingen praktisk tillämpning och att vid
sådant förhållande en utsträckning av giltighetstiden icke kan anses påkallad.

Beträffande frågan om en definitiv lagstiftning rörande rätten till jordförvärv
får jag erinra, att i detta avseende sedan år 1922 föreligger ett av
jordkommissionen utarbetat förslag till lag med bestämmelser angående rätt
att förvärva och besitta fast egendom. Om detta förslag uttalade under
fjolåret vid behandling av frågan om prolongation av 1921 års lag min
företrädare i ämbetet, att han funne förslaget icke böra i dess nuvarande
skick läggas till grund för omedelbar lagstiftning. Han framhöll tillika,
att spörsmålet om koncessionslagstiftning ifråga om jordförvärv givetvis
krävde en allsidig och ingående prövning, innan till detsamma toges definitiv
ståndpunkt.

Då 1921 års lag antogs såsom ett provisorium och hittills upprätthållit
såsom ett sådant, torde därmed i väsentlig mån hava åsyftats, att den praktiska
erfarenhet, som under någon tid genom koncessionssystemets tillämpning
kunde vinnas om behovet och verkningarna av en dylik lagstiftning
skulle kunna tillgodogöras vid frågans slutliga prövning. Av de nu före
liggande utlåtandena framgår, att under ifrågavarande tidsperiod inom flertalet
län i mellersta och södra Sverige endast i obetydlig mån förekommit,
att bolag eller ekonomiska föreningar sökt medgivande att besitta fast egendom.
Emellertid torde — såsom ock antytts av några länsstyrelser — detta
förhållande nära sammanhänga med den stagnation inom det ekonomiska
livet, vilken under de senaste åren mångenstädes varit rådande och vilken
haft ett i hög grad hämmande inflytande å den av här avsedda sammanslutningar
hedrivna verksamheten. Ett verkligt vägledande omdöme lärer
således knappast kunna grundas å den erfarenhet, som hittills föreligger, i
varje fall icke beträffande hela det område, inom vilket lagen äger tillämpning.
Härav synes mig följa, att den genom den provisoriska lagen införda
ordningen hör tillsvidare bibehållas, och jag flnner mig därför böra tillstyrka,
att lagens giltighetstid ytterligare utsträckes. I fråga om den tid,
prolongationen skall avse, synes mig lämpligast, att denna tid, såsom hittills
skett, bestämmes till ett år.»

Motiveringen
i herr Bondesons
motion.

6 Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

Beträffande frågan om att giva bolag och föreningar med ändamål att befrämja
uppkomsten av egna hem en undantagsställning i denna lagstiftning, har
departementschefen framhållit, att av de inkomna utlåtandena finge anses
framgå, att lagen icke i någon mera avsevärd mån verkat hindrande för
dessa företags utveckling, då allenast i ett utlåtande förekomme en antydan,
att en närmare undersökning i detta hänseende till äventyrs kunde vara
påkallad. Att en dylik undersökning komme att verkställas i samband med
övervägande om en definitiv lagstiftning på detta område, syntes departementschefen
otvivelaktigt. I avbidan härå torde enligt departementschefens
mening tillsvidare böra anstå med upptagande av speciella frågor om lämpligheten
av att i 1921 års lag göra avvikelser från vad 1906 års lag för motsvarande
fall innehölle.

Herr Bondeson har med framhållande av, att han ansåge en efter förhållandena
lämpligt anpassad definitiv lagstiftning å förevarande område i
vissa fall vara av behovet påkallad, till stöd för sitt yrkande om avslag å
propositionen anfört huvudsakligen följande:

Vid tillkomsten av 1921 års såsom provisorium närmast för ett år avsedda
lag hade det utgåtts ifrån, att frågan om definitiv lagstiftning å området
skulle inom kort upptagas till prövning. Det torde för närvarande icke
vara möjligt att med någon grad av visshet förutsäga, vare sig huru den
definitiva lagen efter den granskning, som förenämnda lagförslag för närvarande
vore föremål för, komme att gestalta sig, eller den tidpunkt, inom
vilken förslag i ämnet komme att av Kungl. Maj:t föreläggas riksdagen.
Departementschefens uttalande till statsrådsprotokollet syntes giva vid handen,
att enligt hans mening den provisoriska lagen borde bibehållas så länge,
till dess tillräcklig erfarenhet kunde hava vunnits rörande dess verkan
jämväl efter inträdda normala förhållanden på det ekonomiska området. Då
för närvarande intet torde kunna förutsägas i sådant avseende, ställdes med
andra ord den provisoriska lagens upphävande och ersättande med definitiv
lag helt och hållet på framtiden, något som givetvis icke varit riksdagens
mening vid provisoriets antagande. Det vore betänkligt att år från år förlänga
giltigheten av en lag, om vars innebörd det rådde en allmänt omfattad
mening, att den icke vore anpassad efter de förhållanden den avsåge
att reglera. Blotta tillvaron av en provisorisk lag sådan som den förevarande
vore ägnad att medföra ett osäkerhetstillstånd, som i åtskilliga fall
kunde komma att verka hämmande på det sunda affärslivets utveckling.
Fall hade förekommit, då Kungl. Maj:t vid prövning enligt 1921 års lag
av tillstånd till bolags fastighetsförvärv förfarit med större stränghet än de
förhandenvarande förhållandena krävt. En å ifrågavarande område förefintlig
lag borde icke, såsom med den provisoriska lagen syntes vara fallet,
vara av sådan innebörd, att bolags jordförvärv och rörelsefrihet eller den
praktiska aktiebolagsformens legitima utnyttjande inskränktes mer än som
överensstämde med avsikterna med en sådan lag eller att förhindra uppkomsten
i södra och mellersta Sverige av motsvarigheter till de med bolags
jordförvärv i Norrland förenade sociala missförhållandena. I betraktande
härav syntes ock det förhållandet, att egnahemsföreningar och egnahemsbolag
icke vore undantagna från lagens tillämplighet, förtjänt av uppmärksamhet.
Även om sådana sökande som regel kunde räkna med bifall till

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

7

ti jord framställning om fastighetsförvärv, utgjorde dock själva ansökningsproeeduren
och prövningen hos Kungl. Maj:t en tidsförlust, som i vissa fall
kunde för sökanden medföra icke oväsentliga olägenheter.

För en fortsatt förlängning av lagen vore åtskilliga förändringar däri
ofrånkomliga. Då emellertid ifrågavarande ärendes tidigare behandling inom
riksdagen gåve vid handen, att en nästan enig uppfattning rådde om olämpligheten
av att över huvud vidtaga ändringar i den endast såsom provisorium
antagna lagen, ansåge sig motionären böra ställa sig helt avvisande
mot den ifrågavarande lagens ytterligare prolongering.

För vinnande av kännedom, i vilken utsträckning ärenden rörande ansökning
om tillstånd till fastighetsförvärv enligt 1921 års lag förekommit, har
utskottet därom införskaffat uppgifter. Av dessa framgår, att hela antalet
av hos Kungl. Maj:t intill 1923 års utgång prövade dylika fall utgjort 52,
av vilka allenast 4 lämnats utan bifall. Antalet under år 1923 prövade
fall har uppgått till 31, därav 3 lämnats utan bifall samt 12 avsett ansökningar
från egnahemsföreningar och egnahemsbolag.

Av Kungl. Maj:ts förevarande proposition framgår, att Kungl. Maj:t
ännu icke ansett sig kunna taga ståndpunkt till spörsmålet om den norrländska
förbudslagstiftningens utsträckande till landet i övrigt eller delar
därav, och att till följd härav eu prolongation av 1921 års provisoriska
lag på ytterligare ett år synts Kungl. Maj:t vara av förhållandena påkallad.

Utskottet ansluter sig till denna uppfattning under hänvisning till utskottets
utlåtande vid fjolårets riksdag rörande den då genomförda prolongationen
av lagen för tiden intill den 1 juli innevarande år.

Med föranledande av föredragande departementschefens uttalande om att
den genom den provisoriska lagen införda ordningen borde tillsvidare bibehållas
för vinnande av större praktisk erfarenhet genom koncessionssystemets
tillämpning under ytterligare någon tid i fråga om behovet och verkningarna
av lagstiftningen i fråga, vill utskottet, med instämmande i de
synpunkter, som därutinnan anförts av herr Bondeson, framhålla önskvärdheten
av att ståndpunkt till frågan om den norrländska förbudslagens utsträckande
snarast må kunna tagas.

Av den ovan lämnade redogörelsen torde framgå, att tillkomsten av 1921
års lag ävensom sedermera skedda prolongeringar av densamma förestavats
ej av syfte att få åvägabragt en försökslagstiftning å området, utan att
för den tid, som erfordrades för prövning av föreliggande förslag till en
permanent lagstiftning i ämnet, förebygga de missförhållanden, som lagstiftningen
avsåge att förhindra.

Vid övervägande av frågan om en permanent lagstiftning på detta område
kommer givetvis under bedömande, dels i vilken utsträckning behov
av koncessionsbestämmelser å hithörande område föreligger för även andra
delar av landet än de, för vilka den norrländska förbudslagen enligt sin
lydelse nu gäller, och dels i vad mån de för mellersta och södra Sverige

Av Kungl.
Maj it prövade
an^ökningsärenden
om
tillstånd till
fastighetsförvärv
enligt
1921 års lag.

Utskottets

yttrande.

8

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

rådande förhållandena påkalla ett annat innehåll åt blivande lagbestämmelser
i ämnet, än de, som innefattas i 1906 års lag.

Beträffande den i herr Bondesons motion berörda frågan om generellt
undantagande av egnahemsföreningar och egnahemsbolag från koncessionsplikt
finner utskottet i anslutning till vad därom i utskottets vid fjolårets
riksdag i ämnet avgivna utlåtande anförts ej tillräcklig anledning
att nu i samband med den ifrågasatta prolongeringen av lagen å ytterligare
ett år upptaga nämnda fråga till bedömande.

Under hänvisning till vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A) att förevarande proposition måtte av riksdagen
bifallas;

B) att motionerna nr 89 och 207 i första kammaren
samt nr 170 i andra kammaren måtte anses besvarade
genom vad utskottet ovan under A) hemställt.

Stockholm den 27 maj 1924.

På andra lagutskottets vägnar:

BROR PETRÉN.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Bror Petrén, greve Spens9, Tjällgren, Thorberg*, Lindhagen,
Martin Svensson, von Stockenström och Franzén;

från andra kammaren: herrar Magnusson i Kalmar, Öberg, Karlsson i Gasabäck,
Hage, Carlsson i Solberga, Svensson i Skönsberg, (Hönson i Västerås och Persson i Trången.

*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

!)

Reservationer-,

1) av herrar greve Spens och Martin Svensson;

2) av herrar Franzén, Magnusson i Kalmar, Hage, Svensson i Skönsberg
och Olovson i Västerås beträffande vissa delar av motiveringen; samt

3) av herr Lindhagen, som beträffande motiveringen anfört:

»Föredragande departementschefen har uttalat, att den genom den provisoriska
lagen införda ordningen borde tillsvidare bibehållas för vinnande av
större praktisk erfarenhet genom koncessionssystemets tillämpning under ytterligare
någon tid i fråga om behovet och verkningarna av lagstiftningen ifråga.
Utskottet har häremot med synnerligt fog erinrat, att syftet med lagstiftningen
icke varit att få åvägabragt en försökslagstiftning utan att förebygga
missförhållanden i avbidan på en permanent lagstiftning. Härtill skulle jag
vilja lägga, att genom detta provisorium aldrig kan bliva utrönt, vilka köp
skulle kommit till stånd, om detta ej funnits, och att den väsentliga grunden
för en försökslagstiftning således saknas. Man kan därför befara, att bakom
propositionens uppfattning snarare döljer sig en förväntan, att förevändningar
trots allt skola erbjuda sig till ett uppgivande av lagstiftningsförsök
på ifrågavarande område inom södra och mellersta delarna av landet.

Utskottets uttalande om önskvärdheten av ett snart ståndpunktstagande till
frågan om den norrländska förbudslagens utsträckande har jag ansett böra
utbytas mot ett direkt förord för en sådan åtgärd. Beträffande detta ämne
samt utskottets instämmande i stället i de »synpunkter», som därutinnan
anförts av herr Bondeson, hänvisas till erinringarna i mitt särskilda yttrande
till utskottets betänkande nr 30.»

Bihang till riksdagens protokoll 192i.

9 samt.

2 avd. 25 höft. (Nr 29.)

2