Andra lagutskottets utlåtande Nr 26.
1
Nr 26.
Ankom till riksdagens kansli den 22 maj 1924 kl 5 e. m.
Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändrad lydelse av 5 kap. 3 § strafflagen
m. m. dels ock en i ämnet väckt motion.
Genom en den 29 februari 1924 dagtecknad proposition, nr 67, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl. Maj:t,
under åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet förda protokoll,
föreslagit riksdagen att antaga följande förslag till
i) Lag
om ändrad lydelse av 5 kap. 3 § strafflagen.
Härigenom förordnas, att 5 kap. 3 § strafflagen skall erhålla följande ändrade
lydelse:
5 KAP.
3 §.
År brott begånget av någon, som fyllt femton, men ej aderton år, och dömes
han härför till böter eller fängelse eller till straffarbete i högst två år; må
domstolen, där den brottsliges sinnesbeskaffenhet och omgivning samt graden
av hans förståndsutveckling prövas sådant föranleda, förordna, att han skall,
i stället för att undergå det ådömda straffet, insättas i allmän uppfostringsanstalt.
Har domstol, enligt vad därom särskilt stadgas, genom villkorlig dom
beviljat anstånd med ådömt straff, och har därefter, innan den dömde fjdlt
aderton år, anståndet förklarats förverkat, gälle, ändå att ny straffdom ej meddelats,
vad nyss är sagt.
Förekomma på en gång till verkställighet sådant förordnande och annat tidigare
meddelat beslut, varigenom samma person blivit dömd till straff, skall
detta straff anses inbegripet i förordnandet, därest straffet utgöres allenast av
böter. Lag samma vare, så framt genom beslutet ålagts fängelse eller straff
Bihang
till riksdagens protokoll 1924. 9 sand. 2 avd. 22 Käft. (Nr 26.)
1
2
Andra lagutskottets utlåtande Nr 26.
arbete samt de förskyllda straffen tillsammans ej uppgå till mera än fängelse
i fyra år eller straffarbete i två år.
Inträffar sådant fall, att meddelat förordnande, enligt vad särskilt stadgas,
är förfallet, galle om det ådömda straffets förening eller sammanläggning med
annat straff och om dess verkställande vad eljest är föreskrivet.
Vid utskrivning från allmän uppfostringsanstalt vare sådan jämte straffet
ådömd påföljd, som i 2 kap. 19 § sägs, förfallen.
Denna lag skall träda i kraft den 1 juli 1924.
2) Lag
om ändrad lydelse av 8 § i lagen den 27 juni 1902 (nr 72 s. 3) angående verkställighet
av domstols förordnande om tvångsuppfostran.
Härigenom förordnas, att 8 § i lagen den 27 juni 1902 angående verkställighet
av domstols förordnande om tvångsuppfostran skall erhålla följande ändrade
lydelse:
8 §.
Varder någon, sedan domstol förordnat om hans insättande i allmän uppfostringsanstalt,
men innan han från anstalten utskrivits, övertygad att hava
begått annat brott, vare förordnandet förfallet.
Förekomma på en gång till verkställighet sådant förordnande och annat
beslut, varigenom samma person blivit dömd till straff, vare förordnandet
ock förfallet, så framt genom beslutet ålagts fängelse eller straffarbete samt
de förskyllda straffen tillsammans uppgå till mera än fängelse i fyra år eller
straffarbete i två år.
Denna lag skall träda i kraft den 1 juli 1924.
3) Lag
innefattande bestämmelser om förfarandet i brottmål rörande vissa
minderåriga.
Med upphävande av lagen den 27 juni 1902 (nr 72 s. 7), innefattande vissa
bestämmelser om förfarandet i brottmål rörande minderårige, förordnas som
följer:
Andra lagutskottets utlåtande Nr 26. 3
1 §•
Har, enligt vad särskilt stadgas, till domstols ordförande inkommit anmälan
därom, att någon, som ej fyllt aderton år, blivit häktad för brott, som i
allmänna strafflagen är belagt med straff, och ingår i straffsatsen straffarbete
i två år eller kortare tid eller fängelse, skall ordföranden skyndsamt
för vinnande av utredning rörande den häktades personliga förhållanden samt
angående de åtgärder, som med hänsyn därtill må anses lämpligast för hans
rättande, förordna om särskild förundersökning, där ej anledning är antaga,
att sådan utredning kommer att därförutan vara för domstolen tillgänglig.
Prövas eljest, då talan om ansvar väckts mot någon, som ej fyllt aderton
år, särskild förundersökning erforderlig för vinnande av utredning, som i
första stycket sägs, må sådan förundersökning kunna beslutas, före målets
handläggning vid domstol av dess ordförande, och därefter av domstolen.
2 §•
Vid beslut om särskild förundersökning skall lämplig och villig person
(förundersökare) förordnas att utföra densamma.
I fråga om förundersökares åligganden samt om ersättning åt honom skall
vad i lagen angående villkorlig straffdom stadgas om förundersökare äga motsvarande
tillämpning.
3 §.
Barnavårdsnämnd skall, på begäran av förundersökare eller allmän åklagare,
meddela för nämnden tillgängliga upplysningar rörande de förhållanden,
under vilka tilltalad, som ej fyllt aderton år, uppvuxit, samt huruvida
han tillförene gjort sig känd för vanart, ävensom avgiva yttrande angående
sådana för nämnden kända omständigheter i övrigt, som kunna antagas vara
av betydelse vid bestämmandet av de lämpligaste åtgärderna för hans rättande.
4 §•
Finner domstol i mål, där någon, som ej fyllt aderton år, är tilltalad för brott,
att förhandlingarnas offentlighet till följd av den uppmärksamhet, för vilken
den tilltalade kan antagas bliva föremål, är till uppenbar olägenhet, må domstolen
kunna förordna, att målet skall handläggas inom stängda dörrar. Anses
förordnande, varom nu sagts, böra meddelas, och är jämväl någon, som uppnått
nämnda ålder, i målet tilltalad, skall domstolen, där det finnes kunna ske
utan att utredningen i målet avsevärt försvåras, såsom särskilt mål handlägga
åtalet mot den, som ej fyllt aderton år.
Meddelas ej förordnande, att målet skall handläggas inom stängda dörrar,
och finner domstolen det vara till avsevärt men för den tilltalade eller annan,
att kännedom om personliga förhållanden, som inför domstolen framkomma genom
förundersökningen och därmed sammanhängande utredning, i följd av rättegångens
offentlighet vinner spridning, må domstolen kunna bestämma, att
under handläggning av sådan fråga åhörarna skola avträda.
4
Andra lagutskottets utlåtande Nr 26.
Utan hinder av beslut, som i första eller andra stycket avses, må domstolen
medgiva tilltalads anhöriga ävensom annan, vilkens närvaro kan förväntas bliva
till nytta under förhandlingarna i målet, rätt att övervara desamma.
5 §•
Ej må domstol meddela förordnande om någons insättande i allmän uppfostringsanstalt,
med mindre den, som har vårdnaden om honom, där så kunnat
ske, blivit hörd i målet.
6 §.
Sedan vid underrätt rannsakning i mål mot den, som ej fyllt aderton år,
blivit förd till slut, skall dom avsägas samma dag eller senast nästa dag, där
ej i målets vidlyftighet eller eljest hinder därför möter.
Denna lag skall träda i kraft den 1 juli 1924.
4) Lag
om ändrad lydelse av 25 § i lagen den 28 juni 1918 (nr 531) angående
villkorlig straffdom.
Härigenom förordnas, att 25 § i lagen den 28 juni 1918 angående villkorlig
straffdom skall erhålla följande ändrade lydelse:
25 §.
Har, enligt vad särskilt stadgas, till domstols ordförande inkommit anmälan
därom, att någon, som fyllt aderton år, blivit häktad för brott, och ingår i
den straffsats, som finnes för sådant brott bestämd, straffarbete i sex månader
eller kortare tid eller fängelse i ett år eller kortare tid, skall, därest den
häktade erkänt gärningen, och fall ej föreligger, som omförmäles i 2 §, ordföranden
skyndsamt för vinnande av utredning, huruvida erforderliga förutsättningar
för villkorlig dom finnas, förordna om särskild förundersökning,
där ej anledning är antaga, att sådan utredning kommer att därförutan vara
för domstolen tillgänglig.
Prövas eljest, då talan om ansvar väckts mot någon, som fyllt aderton år,
särskild förundersökning erforderlig för vinnande av utredning, som i första
stycket sägs, må sådan förundersökning kunna beslutas, före målets handläggning
vid domstol av dess ordförande, och därefter av domstolen.
Vid beslut om särskild förundersökning skall lämplig och villig person (förundersökare)
förordnas att utföra densamma.
Angående förundersökning rörande tilltalad, som ej fyllt aderton år, är särskilt
stadgat.
Denna lag skall träda i kraft den 1 juli 1924.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 26.
,r>
5) Lag
om ändrad lydelse av 1, 3 och 4 §§ i låsen den 2 juni 1922 (nr 214) om tiden
för företagande av rannsakning med häktad.
Härigenom förordnas, att 1, 3 och 4 §§ i lagen den 2 juni 1922 om tiden
för företagande av rannsakning med häktad skola erhålla följande ändrade
lydelse:
1 §-
Har någon blivit här i riket häktad för brott, för vilket åtal skall äga rum
inför svensk domstol, skall den, som beslutat om häktningen, därom ofördröjligen
göra anmälan hos ordföranden i den domstol, som har att företaga rannsakningen
med den häktade.
Anmälan, som i första stycket sägs, skall innefatta uppgift om den häktades
ålder och om beskaffenheten av det brott, för vilket han blivit häktad, ävensom,
därest han fyllt aderton år, innehålla upplysning, huruvida han erkänt
gärningen, och, i sådant fall, huruvida han tillförene blivit dömd till fängelse
eller straffarbete.
Kan ej ofördröjligen vinnas tillförlitlig upplysning om den häktades ålder
eller huruvida han tillförene blivit dömd till straff, som nyss nämnts, skall i
anmälan upptagas vad han härutinnan om sig själv uppgivit.
3 §.
Har rannsakning med häktad hänvisats till annan domstol för fortsatt handläggning,
skall ordföranden i den rätt, som meddelat beslut om hänvisning,
därom omedelbart underrätta ordföranden i den domstol, till vilken rannsakningen
hänvisats, med angivande tillika, när rannsakningshandlingarna komma
att översändas.
i Fortsatt handläggning av rannsakningen skall därefter utsättas att äga rum
snarast möjligt, vid allmän underrätt senast å fjortonde dagen efter den dag,
då rättens ordförande erhöll meddelande om hänvisningen; dock att vid rådhusrätt
handläggningen i intet fall må utsättas senare än till åttonde dagen från
den dag, då rannsakningshandlingarna enligt erhållet meddelande komma att
översändas.
4 §.
Kan rannsakning med häktad ej vid ett rättegångstillfälle slutföras, skall
fortsatt rannsakning företagas snarast möjligt, inför rådhusrätt senast å åttonde
dagen och inför häradsrätt senast å fjortonde dagen från förra rannsakningen,
där ej särskilt förhållande nödvändiggör längre uppskov.
Denna lag skall träda i kraft den 1 juli 1924.
6
Andra lagutskottets utlåtande Nr 26.
6) Lag
om ändrad lydelse av 8 § i lagen den 17 oktober 1900 (nr 82 s. 1) om
straffregister.
Härigenom förordnas, att 8 § i lagen den 17 oktober 1900 om straffregister,
sådan denna paragraf lyder enligt lagen den 24 maj 1918 (nr 315), skall i
nedan angivna delar erhålla följande ändrade lydelse:
8 §•
1 mom. Fullständigt utdrag —--givit tillstånd.
2 mom. Utdrag av registret, innehållande allenast upplysning,
huruvida viss person blivit dömd till förlust av medborgerligt förtroende
eller påföljd enligt 2 kap. 19 § strafflagen eller ställts under framtiden för
brott, som kan medföra sistnämnda påföljd,
ävensom, där så skett, -
a) när och av vilken domstol utslaget meddelats samt för vilken tid sådan
påföljd ådömts,
b) när den dömde efter utståndet straff blivit frigiven, eller, därest han från
straffanstalt lösgivits enligt lagen angående villkorlig frigivning, dels när
detta skett och när prövotiden utgår eller gått till ända, dels huruvida den villkorligt
medgivna friheten återkallats eller förklarats förverkad, dels ock rörande
häktning av den dömde före prövotidens utgång för brott och om åtalets
utgång, eller ock, därest domstol förordnat, att den dömde skall, i stället för
att undergå det ådömda straffet, insättas i allmän uppfostringsanstalt, huruvida
den dömde blivit från dylik anstalt utskriven, och, i sådant fall, när detta
skett, samt
c) huruvida av nåd meddelats befrielse från straffpåföljden, och, i sådant
fall, om dagen för därom fattat beslut,
skall på begäran meddelas myndighet ävensom annan, vilken utövar allmän
befattning, varmed är förenad skyldighet att pröva, huruvida någon på grund
av sådant utslag, som här avses, är jämlikt lag eller författning utestängd från
behörighet, rättighet eller förmån.
Sådant utdrag —- -— —• innehålla upplysning.
3 mom. Därjämte skola---uppgifterna avse.
Denna lag skall träda i kraft den 1 juli 1924.
Andra lagutskottets utlåtande Nr SO.
7
7) Lag
om ändrad lydelse av 16 kap. 10 § och 25 kap. 5 § rättegångsbalken.
Härigenom förordnas, att 16 kap. 10 § och 25 kap. 5 § rättegångsbalken,
sådana dessa lagrum lyda enligt lagen den 19 juni 1919 (nr 369), skola i nedan
angivna delar erhålla följande ändrade lydelse:
16 KAP.
10 §.
Har underrätt genom beslut under rättegången dömt någon till utgivande
av vite eller till ansvar för uteblivande eller annan förseelse i målet; eller
ogillat yrkande om ansvar för förseelse, som nu är sagd, eller om ådömande
av förelagt vite för uteblivande; eller utlåtit sig angående ersättning åt förundersökare
jämlikt lagen angående villkorlig straffdom eller lagen innefattande
bestämmelser om förfarandet i brottmål rörande vissa minderåriga eller åt
vittne eller annan, som kallats att meddela upplysning i målet, eller åt någon,
som förordnats att biträda part i rättegången eller att i visst mal eller ärende
biträda såsom tolk; eller skilt fullmäktig från fullmäktigskapet: mot det beslut
skall, i händelse av missnöje, särskild talan föras; och skall underrättelse
härom i sammanhang med beslutet av rätten meddelas. Lag samma vare, där
genom beslut, som av underrätt meddelats under rättegången, kvarstad eller
skingringsförbud eller därmed jämförlig åtgärd beviljats eller yrkande om hävande
av sådan åtgärd ogillats.
Vad i---partens klagan.
25 KAP.
5 §.
Vill part klaga över beslut, varigenom underrätt dömt till värjemålsed, skall
i fråga om sättet för talans fullföljd lända till efterrättelse vad i sådant hänseende
gäller om rättens slutliga utslag i målet. Har underrätt eljest under
rättegång meddelat beslut, som enligt lag må särskilt överklagas, skall talan
|inot beslutet föras genom besvär. Lag samma vare, där i fråga, som rörer
förundersökare jämlikt lagen angående villkorlig straffdom eller lagen innefattande
bestämmelser om förfarandet i brottmål rörande vissa minderåriga,
eller som angår fullmäktig eller vittne eller annan, som kallats att meddela
upplysning i målet, eller rättegångsbiträde åt part eller tolk, underrätt i slutligt
utslag meddelat beslut av beskaffenhet att, där det under rättegången givits,
särskild klagan varit tillåten. Innefattar eljest underrätts slutliga utslag
beslut, som, där det under rättegången givits, kunnat särskilt överklagas,
skall talan mot det beslut föras i sammanhang med fullföljd av talan i huvud
-
8
Andra lagutskottets utlåtande Nr 26.
saken, vill ej den, som är med beslutet missnöjd, fullfölja talan i huvudsaken,
vare lag, som hade beslutet blivit under rättegången meddelat.
Denna lag skall träda i kraft den 1 juli 1924.
Beträffande grunderna för de ifrågavarande lagförslagen får utskottet, i den
man ej redogörelse därför lämnas här nedan, hänvisa till de vid propositionen
fogade utdragen av i statsrådet och lagrådet förda protokoll.
I samband med denna proposition har utskottet till behandling förehaft en i
anledning av densamma inom första kammaren av herrar Sandegård och Pauli
samt fröken Hesselgren väckt motion, nr 259.
I denna motion har hemställts,
att riksdagen måtte besluta sådan ändring i 5 kap. 3 § strafflagen, att domstol
erhåller befogenhet att, där någon, som fyllt femton men ej aderton år, blivit
övertygad om begånget brott, och där den brottsliges sinnesbeskaffenhet
och omgivning samt graden av hans förståndsutveckling prövas sådant föranleda,
förordna, att han skall, i stället för att ådömas straff, insättas i allmän
uppfostringsanstalt,
samt att vederbörande utskott måtte, under förutsättning av bifall till denna
hemställan, utarbeta förslag till lydelse av ifrågavarande paragraf och föreslå
de övriga ändringar i gällande lag, som kunna bliva nödvändiga.
I skrivelse den 7 juni 1918 anhöll riksdagen, att Kungl. Maj:t täcktes låta
verkställa utredning, dels huruvida och under vilka villkor den i 5 kap. 1 §
strafflagen stadgade sträffbarhetsåldern av femton år skulle kunna höjas till
sexton år ävensom, därest så funnes böra ske, huruvida den, som fyllt femton
men ej sexton år och beginge brott, borde intagas i skyddshem eller i tvångsuppfostringsanstalt
och i senare fallet, huruvida domstol eller annan myndighet
skulle härom förordna, dels huruvida och i vad mån varning eller annan tillrättavisning
skulle kunna komma till användning vid behandlingen av minderåriga
förbrytare, dels och huruvida och under vilka förutsättningar förordnande om intagande
i allmän uppfostringsanstalt skulle kunna allenast villkorligt meddelas.
över berörda riksdagsskrivelse ävensom ett av fångvårdsstyrelsen i skrivelse
den 28 maj 1918 framställt förslag angående anordnande av en särskild, straffverkställigheten
efterföljande uppfostringsbehandling för dem, som på grund
av brott, begånget innan de fyllt tjugu år, blivit dömda till fängelse eller straffarbete,
infordrades yttrande från åtskilliga myndigheter m. fl., däribland från
strafflagskommissionen och professorn vid universitetet i Lund J. C. W. Thyrén.
I avgivna yttranden hemställdes av strafflagskommissionen och Thyrén,
att den ifrågasatta utredningen måtte utvidgas till att omfatta frågan om ungdomsbrottsligheten
i hela dess vidd.
Sförkutar^e Jämlikt Kungh Maj :ts bemyndigande den 22 november 1918 tillkallade chetande
av för justitiedepartementet särskilda sakkunniga att inom departementet bi
-
Riksdagens
skrivelse
den 7 juni
1918.
Andra lagutskottets utlåtande Nr HG.
9
träda vid utarbetande av förslag till åtgärder för bekämpande av ungdoms- förslag till
brottsligheten. De sålunda tillkallade sakkunniga avgåvo den 18 oktober 1922 nypande
betänkande med förslag till lag om tvångsuppfostran åt unga förbrytare m. m. av ungdomsRörande
innehållet i detta betänkande, över vilket efter remiss utlåtanden från
myndigheter m. fl. avgivits, lämnas i propositionen å sid. 16—19 en sammanfattande
redogörelse.
Vid granskning av de sakkunnigas förslag har departementschefen funnit
detsamma icke kunna i hela dess vidd nu föreläggas riksdagen till prövning.
Förslaget, som beträffande tvångsuppfostringsförfarandets tillämplighetsområde
innebär en avsevärd utvidgning — bl. a. till brottslingar i åldern mellan
aderton och tjuguett år — skulle nämligen för sitt genomförande kräva
högst betydande kostnader för staten, främst för anskaffande av erforderligt
antal anstalter. Departementschefen har därför ansett sig av statsfinansiella
skäl f. n. allenast böra framlägga förslag om vissa i de sakkunnigas betänkande
upptagna reformförslag, därvid av departementschefen tills vidare lämnats öppen
frågan om en reform av behandlingen av unga brottslingar i åldern över
18 år.
Ändringsförslag beträffande 5 kap. 3 § strafflagen.
Beträffande förevarande lagrum har ändring föreslagits i tre hänseenden.
1) Höjning av straff gränsen.
Enligt 5 kap. 3 § strafflagen, sådant detta lagrum lyder genom lag den 7 Gällande bemaj
1917, är rätten för domstol att förordna om minderårigs insättande i allmän *tämmelser.
uppfostringsanstalt begränsad till de fall, då minderårig dömts till böter eller
till fängelse i högst ett år eller till straffarbete i högst sex månader.
I propositionen har nu, med stöd av de sakkunnigas betänkande, föreslagits, Proposiatt
berörda straffgräns skulle höjas i fråga om fängelsestraff till och med Honen.
fyra år och i fråga om straffarbete till och med två år.
I motionen åter har yrkats, att utan fastlåsande av en viss högsta straffla- Motionen.
titud såsom gräns för tillitande av tvångsuppfostran en sådan omkonstruktion
av tvångsuppfostringsinstitutet måtte ske, att i fall, då förutsättningar för anordnande
av tvångsuppfostran ansåges vara för handen, domstolen skulle utan
utsättande av visst straffmått för det brott, vartill den minderårige gjort sig
saker, förordna om hans intagande i allmän uppfostringsanstalt.
De av motionärerna upptagna spörsmålen om en omläggning av tvångsupp- Sakkunnigfostringsinstitutets
juridiska konstruktion i den av motionärerna angivna rikt- betänkandet.
ning samt om möjliggörande av tvångsuppfostrans anlitande utan hänsyn till
storleken av straffet för det brott, vartill vederbörande minderårige gjort sig
skyldig, hava under förarbetena till propositionen varit föremål för ingående
överväganden.
I de sakkunnigas betänkande har sålunda i förstnämnda hänseende anförts
följande:
10
Andra lagutskottets utlåtande Nr 26.
De sakkunniga hava haft under övervägande, huruvida den gällande svenska
rättens juridiska konstruktion av tvångsuppfostringsinstitutet förtjänar att bibehållas
och komma till användning även för den av de sakkunniga föreslagna
utbyggnaden av detsamma.
Vid meddelande av beslut om tvångsuppfostran tillgår för närvarande så, att
domstolen i vanlig ordning ådömer straff men på samma gång förordnar, att
den dömde skall i stället för att undergå straffet intagas i allmän uppfostringsanstalt.
Därmed är emellertid straffet icke utan vidare förfallet. Förordnandet
medför allenast straff skyldighetens villkorliga bortfallande. Under vissa i lag
angivna förutsättningar förfaller förordnandet, nämligen om det icke gått i
verkställighet, innan den dömde fyllt aderton år, om denne före uppfostringsbehandlingens
avslutande genom slutlig utskrivning från uppfostringsanstalt
blir övertygad om att vare sig före eller efter förordnandets meddelande hava
begått annat brott, eller om samtidigt med förordnandet förekommer till verkställighet
en dom å straffarbete eller fängelsestraff och de förskyllda straffen
tillsammans uppgå till mera än fängelse i ett år eller straffarbete i sex månader.
Då förordnande enligt vad nyss sagts förfallit, skall det ådömda straffet gå i
verkställighet. Möjligheten att meddela nytt förordnande är emellertid icke
utesluten, då förordnande förfallit i anledning av övertygande om annat brott.
När slutlig utskrivning från allmän uppfostringsanstalt ägt rum, är straffet
att anse såsom definitivt förfallet.
Ifrågavarande konstruktion av uppfostringsinstitutet saknar direkt motsvarighet
i främmande rätt. Då i utlandet uppfostringsåtgärder anses böra komma
till användning gentemot en ung brottsling, ådömes i regel icke något straff
utan förordnas allenast om uppfostran. Angivna förhållande sammanhänger
emellertid därmed, att i flertalet främmande länder uppfostringsåtgärder kunna
vinna tillämpning endast å sådana unga lagöverträdare, som antingen icke uppnått
den ålder, att de över huvud kunna göras straffrättsligt ansvariga, eller ock
befunnits sakna erforderlig insikt om gärningens straffbarhet, således allenast i
fall, där straffs ådömande är enligt lag uteslutet. Undantagsvis, till exempel
i Ungern, kan dock uppfostringsförordnande meddelas utan ådömande av straff
jämväl i avseende å straffrättsligt ansvariga unga brottslingar. Detta är ock
fallet enligt vissa nyare lagförslag.
Vad angår förhållandena i anglosaxiska länder, hava där förekommande åtgärder
i uppfostrande syfte mot förbrytare över sextonårsåldern, såsom förut
erinrats, karaktär av straff (Borstal- resp. reformatorybehandlingen), medan
dylika åtgärder mot förbrytare under nämnda ålder äro av rent uppfostrande
art och åläggas omedelbart.
Danmark och Norge intaga i förevarande hänseende en särställning. Då uppfostringsåtgärder
mot straffmyndiga unga förbrytare i dessa båda länder komma
till användning, tillgår i regel så, att åtalsmyndighet efter diskretionär prövning
avstår från åtal under förutsättning, att den brottslige underkastas »Vsergeraadsforsorg»
eller annan lämplig uppfostringsbehandling. Saken kommer
sålunda icke inför domstol, varför tydligen ej kan bliva fråga om ådömande av
straff. Anställes åtal, kan uppfostran träda i stället för straff endast i samband
med villkorlig straffdom eller villkorlig benådning.
_ Förordnande om uppfostringsåtgärder i sammanhang med villkorlig benådning
gives i ej ringa utsträckning även i Tyskland.
_ Då uppfostringsbehandling sålunda föreskrives vid villkorlig benådning eller
villkorlig straffdom, föreligger en viss överensstämmelse med den hos oss gällande
ordningen för uppfostringsförordnandes meddelande, i det att straff ådömes
och straffskyldigheten villkorligt kvarstår.
Även i holländsk rätt förefinnes en analogi till den svenska rättens konstruktion
av uppfostringsinstitutet. I samband med förordnande om uppfostrings
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr SO.
11
åtgärder i anledning av begånget brott, belagt med fängelse i tre ar eller längre
tid, kan nämligen domstolen tillika ådöma fängelsestralJ. Detta sträft får emellertid
icke verkställas, förrän uppfostringsåtgärderna definitivt avslutats, och
enligt beslut av justitieministern kan den dömde härefter erhålla villkorligt anstånd
med straffets undergående, i samband varmed bestämmes en prövotid av
samma längd som den ådömda strafftiden. Dylikt anstånd kan av justitieministern
återkallas i händelse av dåligt uppförande, däri inbegripet förövandet av
nytt brott. Praktiskt taget är här sålunda fråga om en uppfostringsbehandling
i förening med villkorlig straffskyldighet. Men i motsats mot förhållandet i
svensk rätt göres anståndet med straffets verkställande beroende av förvaltningsmyndighets
beslut, och prövotiden börjar löpa först efter uppfostringsåtgärdernas
avslutande. _ •
Mot den i vårt land rådande ordningen vid åläggande av tvångsuppfostran
kan väl anmärkas, att det synes mindre principenligt att jidöma straff, då detta
icke i första hand skall tillämpas utan uppfostringsåtgärder träda i dess
ställe. Man har även anfört, att straffets ådömande skulle innebära ett icke
önskvärt brännmärkande av den unge brottslingen. Slutligen har man velat
göra gällande, att straffets utsättande, särskilt då fråga är om frihetsstraff,
skulle medföra vissa olägenheter för uppfostringsarbetet. Från anstaltshåll
har nämligen erinrats, att såväl den i uppfostringsanstalt intagne själv som hans
anhöriga lätt nog föranledas till jämförelse mellan det ådömda, oftast tämligen
kortvariga straffet och den långa uppfostringstiden, i följd varav den intagne
stundom ansett sig orättvist behandlad och från hans egen eller hans anhörigas
sida framställts anspråk på utskrivning från uppfostringsanstalten, när han
vistats där under tid, motsvarande den ådömda strafftiden.
De åberopade klagomålen över orättvisa i behandlingen och anspråken på
snar utskrivning från uppfostringsanstalten sammanhänga med en missuppfattning
angående tvångsuppfostrans karaktär, i det att på denna anläggas samma
synpunkter som på ett i förhållande till brottets mer eller mindre svåra art
avvägt straff. Denna missuppfattning bör emellertid kunna undanröjas genom
ett upplysningsarbete, som klargör syftet med uppfostringsbehandlingen under
framhållande av att denna till sin varaktighet bestämmes icke efter den brottsliges
skuld utan efter hans utvisade förbättring. Vidare må erinras, att, även
om man vid uppfostringsförordnandes meddelande underläte att utsätta något
straff, möjligheten till jämförelse i nyss angivna avseende ej skulle vara utesluten.
Det skulle nog ändå i de flesta fall stå klart för den brottslige eller hans
anhöriga, att ett straff för honom bleve väsentligt kortare än vistelsen i uppfostringsanstalten.
Särskilt måste detta vara fallet, där en liga av brottslingar
varit tilltalad i samma mål och någon av ligans medlemmar, kanske dess ledare,
på grund av överårighet eller av annan orsak icke kunnat erhålla tvångsuppfostran
utan blivit dömd till ett frihetsstraff på några månader.
Vad angår invändningen, att den dömde genom straffets utsättande onödigt
brännmärkes, må till en början erinras, att det icke så mycket torde vara själva
straffdomen som fast mera undergåendet av straff, vilket i allmänhetens ögon
framstår såsom vanärande. Påpekas må ock, att vid villkorlig dom enligt gällande
rätt straff alltid ådömes, och att anstånd meddelas allenast med dess verkställande.
Här hava emellertid icke, såvitt känt är, försports några olägenheter
av straffets utsättande. Och dock föreligger beträffande dem, som finnas
böra erhålla villkorlig dom, så mycket större skäl att undvika varje brännmärkning,
som brottsligheten hos dem är mindre djupt rotad än hos flertalet
av dem, vilkas personliga förhållanden göra en uppfostringsbehandling
påkallad. Det må tillika framhållas, att uppfostringsinstitutet hos oss icke.
såsom flerstädes i utlandet är fallet, uteslutande eller ens företrädesvis är tilllämpligt
å sådana unga, som visat bristande mognad. Och i händelse behov
12
Andra lagutskottets utlåtande Nr 26.
a-v uppfostran icke förefinnes men icke heller förutsättningarna för villkorlig
dom äro för handen, återstår ju intet annat än att ådöma och verkställa
straff.
Då uppfostringsinstitutet sålunda i stor utsträckning har sin tillämpning
å fall, som icke ur skuldsynpunkt förtjäna ett särskilt lindrigt bedömande,
kan utsättandet a,v straff, fastän uppfostringsbehandlingen skall träda i dess
ställe, ur principiell synpunkt motiveras såsom ägnat att betona den brottsliges
skuld. Betydelsen härav växer naturligen, i den mån uppfostringsinstitutet,
på sätt de sakkunniga föreslå, utsträckes att gälla även vid högre
grader av brottslighet. I varje fall torde ett sådant betonande av skulden
med hänsyn till rådande folkåskådning näppeligen kunna underlåtas beträffande
den ungdom i åldern närmast över aderton år, som enligt de sakkunnigas
förslag skall kunna underkastas uppfostran i stället för straff; och om
sålunda straff bör utsättas vid meddelande av uppfostringsförordnande beträffande
sist berörda grupp av unga brottslingar, skulle man genom att tillämpa
ett annat förfarande i fråga om yngre förbrytare beröva sig möjligheten av
en ur teknisk synpunkt önskvärd enhetlig utformning av uppfostringsinstitutet
för de yngre och de äldre åldersgrupperna.
. Frånsett att alltså de invändningar, som riktats mot den nuvarande ordningen,
icke kunna tillmätas någon avsevärd betydelse, skulle ett övergivande
av densamma, såsom bär nedan visas, medföra avsevärda olägenheter.
Meddelas uppfostringsförordnande utan samtidigt ådömande av straff, ligger
det väl närmast till hands att låta förordnandet innebära ett definitivt
bortfallande av straffskyldigheten för det föreliggande brottet. Tänkbart är
dock även att låta straffskyldigheten villkorligt kvarstå, fastän den icke omedelbart
genom dom fixeras utan först, om och när förordnandet förfaller på
grund därav, att uppfostringsåtgärderna av särskilda skäl befinnas icke längre
vara ändamålsenliga. Först angivna alternativ kan väl i och för sig synas
tilltalande. . Detsamma kunde emellertid under vissa omständigheter medföra
ett betänkligt försvagande av samhällets ingripande mot brottsligheten. Så
bleve till exempel förhållandet, därest uppfostringsförordnandet förfölle, antingen
emedan verkställighet därav ej påbörjats före viss ålder, eller ock av
den anledning, att den dömde kort efter uppfostringsbehandlingens påbörjande
förövat nytt brott. Att till fullo förebygga denna olägenhet läte sig näppeligen
göra.
Med hänsyn till samhällsskyddets intressen skulle därför det andra av de
ovan angivna alternativen förtjäna företräde och uppfostringsförordnande sålunda
böra innebära, att straffskyldigheten för brottet villkorligt kvarstode.
Teoretiskt sett förefinnes väl icke något hinder mot att meddela uppfostringsförordnande
med dylik innebörd utan samtidigt utsättande av straff. En sådan
ordning skulle emellertid vara förenad med betydande nackdelar i processuellt
hänseende. Straffet skulle nämligen utmätas först, då förordnandet
förfallit, kanske långt efter brottets begående, och för visso ej sällan av
annan domstol än den, som rannsakat i målet.
För övrigt. är att märka, att en omvandling av uppfostringsinstitutets nuvarande
tekniska utformning följdriktigt måste leda till en ändrad anordning
jämväl av den villkorliga domen för unga lagöverträdare såtillvida, att
icke. heller vid meddelande av sådan dom skulle utsättas något straff. Från
att i överensstämmelse med de kontinentalt-europeiska rättsordningarna innebära
ett^ uppskov med verkställandet av ådömt straff skulle den villkorliga
domen sålunda för de ungas del övergå till att efter engelskt och amerikanskt
mönster bliva ett uppskjutande av domen. Man måste med andra ord låta
anstå om ej med brottets fastställande, själva sakerförklaringen, så dock med
bestämmandet utav påföljd för brottet. En sådan omgestaltning av den vill
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr SO. 13
korliga domen vore emellertid förbunden med samma proeessuella olägenheter,
som ovan visats vara förenade med att låta uppfostringsförordnande innebära
villkorlig straffskyldighet, utan att straffet på förhand utsattes. Antalet
fall, i vilka dessa olägenheter komme att förspörjas, skulle därmed betydligt
ökas.
På grund av vad sålunda anförts hava de sakkunniga funnit den nuvarande
konstruktionen av tvångsuppfostringsinstitutet böra bibehållas.
Beträffande frågan om huru strängt straff, som borde få utbytas mot tvångsuppfostran,
hava de sakkunniga anfört följande:
Vad angår storleken av det straff, som må utbytas mot tvångsuppfostran,
finna de sakkunniga av skäl, som ovan anförts, att tvångsuppfostran bör kunna
komma till användning jämväl vid strängare straff än det för närvarande
stadgade maximum, straffarbete i sex månader. Emellertid torde icke varje
begränsning uppåt kunna undvaras. Att låta även de strängaste straffen utbytas
mot en uppfostrande behandling skulle säkerligen allt för mycket stöta
det allmänna rättsmedvetandet. Det skulle dessutom vara betänkligt ur allmänpreventiv
synpunkt, med mindre vistelsen i uppfostringsanstalt kunde utsträckas
över synnerligen lång tid. De sakunniga föreslå, att gränsen sättes
vid två års straffarbete. Där den brottslige förskyllt strängare frihetsstraff,
torde strafftiden få anses vara tillräckligt lång för att bereda tillfälle till erforderlig
påverkan genom uppfostran under straffverkställigheten. I detta
fall förefinnes också möjlighet att, sedan han utstått två tredjedelar av straffet,
villkorligt frigiva honom, i samband varmed han ställes under tillsyn, som
skall fortgå minst ett år. Väl är villkorlig frigivning medgiven även vid kortare
straff, om vistelsen i straffanstalten ej understiger ett ^år. Erfarenheten
visar emellertid, att en straffbehandling under allenast ett år eller något däröver
ofta är otillräcklig för brottslingens rättande.
I detta sammanhang må erinras, att enligt införskaffade upplysningar från
statens uppfostringsanstalt å Bona tiden för vistelsen vid nämnda anstalt i medeltal
utgjort för elever, som villkorligt eller slutligt utskrivits under vart och
ett av nedannämnda år:
år 1916................2 år 1 mån. 24 dagar
» 1917 ...............2 » 15 »
> ] 918................1 » 9 mån. 23 »
» 1919................2 » 1 * 3 »
> 1920 ................ 2 » 2 » 28 »
» 1921................2 > 2 » 12 »
Den angivna gränsen vid två års straffarbete föreslås skola gälla för hela
gruppen av brottslingar mellan femton och tjuguett år. Man kunde väl möjligen
vilja gorå gällande, att gränsen borde sättas högre för brottslingar mellan
femton och aderton år för att i större utsträckning förskona dem från undergående
av straff. Till stöd därför kunde åberopas, att de på grund av
mindre mognad hava ringare skuld. Härvid är emellertid att märka, att detta
förhållande vinner beaktande vid straffmätningen dels såsom en förmildrande
omständighet, dels ock, så vitt rör straffarbete på viss tid, såsom en straffrn
in åknings grund, i det att sistnämnda straff kan nedsättas intill hälften av
minimum i brottets straffskala.
Styrelsen för anstalten å Bona samt länsstyrelserna i Kopparbergs och Västernorrlands
län hava i utlåtanden över de sakkunnigas förslag uttalat sig för
en sådan omändring beträffande tvångsuppfostringsinstitutet, att straff ej
skulle utsättas för den, om vilkens insättande a allmän uppfostringsanstalt
Utlåtanden
över de
sakkunnigas
förslag.
14
Andra lagutskottets utlåtande Nr 26.
domstol förordnade. Även skolöverstyrelsen har ur de synpunkter, från vilka
styrelsen hade att betrakta hithörande spörsmål, förklarat sig anse starka
skäl föreligga för en dylik omläggning.
Länsstyrelsen i Stockholms län har i avgivet utlåtande ifrågasatt, att tvångsuppfostran
för minderåriga förbrytare skulle få komma till användning utan
någon som helst begränsning med hänsyn till straffets storlek. Länsstyrelserna
i Gävleborgs, Norrbottens och Uppsala län hava däremot förordat en begränsning
för tvångsuppfostrans tillitande till straffarbete i ett år. Länsstyrelsen
i Uppsala län anser, att icke heller fängelsestraff på längre tid än
ett år borde få utbytas mot tvångsuppfostran, under det att länsstyrelsen i
Gävleborgs län finner gränsen för fängelsestraffets vidkommande böra sättas
vid två år. I sistberörda fråga har länstyrelsen i Norrbottens län icke gjort
något uttalande. I övriga avgivna utlåtanden har den av de sakkunniga föreslagna
begränsningen med hänsyn till straffets storlek lämnats utan erinran.
Styrelsens för statens uppfostringsanstalt å Bona yttrande är i hithörande delar
av i huvudsak följande lydelse:
Det har erinrats, att såväl den å uppfostringsanstalt intagne själv som hans
anhöriga lätt nog förledas till jämförelse mellan det ådömda, oftast tämligen
kortvariga straffet och den långa uppfostringstiden, i följd varav anspråk framställts
på utskrivning från uppfostringsanstalten, när den tid, som motsvarar
den ådömda strafftiden, förflutit. Det säkraste sättet att få den ovanberörda
missuppfattningen angående tvångsuppfostrans karaktär helt och hållet undanröjd
vore otvivelaktigt genomförandet av sådan lagändring, afl den, om vilkens
insättande i allmän uppfostringsanstalt domstol förordnar, icke ådömes
något straff. Detta läte sig också göra, därest domstol ägde att — där förutsättningar
för uppfostringsförfarande vore tillfinnandes — förordna härom, oberoende
av vad straff det brott, för vilket han sakerförklarats, skulle betingat.
Då den strafflatitud, inom vilken tvångsuppfostran skulle kunna komma till
användning, enligt det framlagda lagförslaget skulle höjas till två års straffarbete,
respektive fyra års fängelse, bleve det ett sådant fåtal unga lagöverträdare
mellan 15 och 18 år, som ej komme under bestämmelsen i fråga, att
det icke borde möta några betänkligheter att här helt upphäva varje strafflatitud.
Erfarenheten har nämligen ådagalagt, att man icke av brottet i och
för sig kan bilda sig något bestämt omdöme om uppfostringsmöjligheterna.
Det har sålunda icke sällan förekommit, att en yngling, som endast varit
dömd till böter eller någon månads fängelse, varit vida mer svårdisciplinerbar
än den, som dömts till flera månaders straffarbete. Med de föreslagna bestämmelserna
skulle det också alltjämt kunna hända, att domstols befogenhet att
förordna om insättande i allmän uppfostringsanstalt bleve beroende av om brottet
fullbordats eller ej. Då det ju här gäller att bestämma om den med hänsyn
till förebyggande av brottets upprepande lämpligaste behandlingen, måste det
emellertid betraktas såsom principiellt oriktigt, att det förhållandet, huruvida
ett brott (såsom exempelvis otukt med minderårig flicka) fullbordats eller på
grund av omständigheter, som äro oberoende av gärningsmannen, icke blivit
fullbordad — i vilket senare fall straffet blir vida mindre — skall vara avgörande
för, huruvida uppfostringsförfarande må kunna tillgripas eller ej.
Brottslingens uppfostran blir ju icke svårare i det ena fallet än i det andra.
Och vid det förhållandet, att en diskretionär prövning, huruvida en särskilt
uppfostrande behandling kan för lagöverträdarens rättande vara lämpligare än
undergående av straff, i varje fall tillkommer domstolen, kan det ju ej finnas
Andra lagutskottets utlåtande Nr SO.
15
något tvingande skäl att inom viss strafflatitud begränsa domstols befogenhet
att förordna om insättande i allmän uppfostringsanstalt. Upphäves här varje
strafflatitud, torde intet hinder möta för sådan lagändring, att i det fall domstol
prövar uppfostringsåtgärder böra komma till användning, det efter sakerförklaring
icke ådömes något straff.
Meddelas uppfostringsförordnande på nu antytt sätt, skulle detta måhända
medgiva en förenkling av föreskrifterna rörande rättsverkningarna av dylikt
förordnande och i varje fall tvångsuppfostringsinstitutets juridiska konstruktion
härigenom erhålla en — åtminstone för folkuppfattningen — mindre
straffrättslig karaktär.
Med den här förordade lagändringen, enligt vilken ådömande av straff icke
skulle föregå insättande å uppfostringsanstalt, vunnes också den stora fördelen,
att å allmän uppfostringsanstalt skulle kunna mottagas även sådana unga personer,
vilka enligt § 46 mom. 2 i förslaget till lag om den offentliga barnavården
(d. v. s. barn mellan 15 och 18 år, vilka förfallit till bettleri eller kringstrykande,
lastbart eller oordentligt levnadssätt) skola beredas skyddsuppfostran.
I förut åberopat underdånigt yttrande den 23 januari 1922 över berörda
lagförslag har styrelsen uttalat sig i denna riktning. Enligt motiven
till förslag om ny barnavårdslagstiftning skulle åkerbrukskolonien Hall övertagas
av staten och apteras till skyddshem för sådana vanartade gossar, vilka
på grund av sin ålder eller vanartens beskaffenhet icke lämpligen kunna mottagas
i de vanliga skyddshemmen, varjämte här även skulle anordnas ett annex
dels för kroppsligt sjuka, defekta, dels psykiskt abnorma, epileptiska och undermåliga
vanartade gossar. Då detta statens skyddshem sålunda finge en
ganska omfattande uppgift, skulle det utan tvivel vara till gagn för dess kommande
verksamhet, om det kunde bliva befriat från de mera besvärliga och
svårhanterliga eleverna över femton år genom dessas överflyttande till Bona,
vilken anstalt med sina separationsanordningar har vida större resurser att omhändertaga
dylika elever än Hall, där eleverna ligga tillsammans i stora gemensamma
sovsalar.
I själva verket bleve det icke heller någon artskillnad mellan de elever, som
Bona finge mottaga enligt den nya barnavårdslagstiftningen, och de elever,
som efter domstols förordnande där insättas. Erfarenheten har givit vid handen,
att ett betydande antal av de nykomna eleverna varit hemfallna till bettleri
och lösdriveri. En uppdelning av unga vagabonder till olika anstalter,
allteftersom de blivit lagförda för brott eller icke, är emellertid helt och hållet
konstlad. Det konstitutiva hos dessa är det oondentliga, regellösa levnadssättet.
Att vanarten dessutom tager sig uttryck i en brottslig gärning, beror ofta
mera på en tillfällighet. I övrigt torde de unga vanartade, vilka omhändertagas
på grund av lösdriveri, ofta hava begått brottsliga handlingar, ehuru
dessa ej blivit kända eller beivrade. Det väsentliga är i det ena som andra, fallet
själva asocialiteten. Det är denna, som skall bekämpas. Behandlingsmetoderna
ändras i intet avseende av det förhållandet, att en straffbar handling
därjämte blivit begången. Något verkligt skäl att till skilda anstalter skicka
välartad ungdom mellan 15 och 18 år, som begått brott, och dylik, som ännu
icke gjort sig skyldig till brottslig gärning, finnes icke.. En uppfostringsanstalt
för minderåriga lagöverträdare bör med andra ord icke vara något annat
än ett skyddshem, må vara detta skyddshem, med hänsyn därtill att det har
att omhändertaga äldre åldersklasser än andra skyddshem, måste vara organiserat
på ett något annorlunda sätt än dessa. Det kan vara på tiden, att statens
uppfostringsanstalt för minderåriga lagöverträdare tillerkännes denna sin
naturliga plats i samhällets övriga uppfostringsverksamhet.
Med stöd av vad styrelsen sålunda anfört hemställde styrelsen, att 5 kap.
3 § strafflagen måtte erhålla följande ändrade lydelse:
16
Andra lagutskottets utlåtande Nr 26.
Departementschefens
motivering.
»Har någon, som fyllt femton, men ej aderton år, blivit övertygad om begånget
brott; må domstolen, där den brottsliges sinnesbeskaffenhet och omgivning
samt graden av hans förståndsutveckling prövas sådant föranleda, förordna,
att han skall, i stället för att ådömas straff, insätta^ i allmän uppfostringsanstalt.
»
Länsstyrelsens i Stockholms län uttalande i ämnet är av följande lydelse:
Länsstyrelsen ansluter sig till de sakkunnigas uppfattning, att den nu stadgade
begränsningen av domstols möjlighet att använda uppfostringsinstitutet
är alltför snäv. Det torde till och med kunna ifrågasättas, om överhuvud taget
någon begränsning av denna art — efter straffskalan — är oundgänglig. Mycket
talar för att domstolarna kunde erhålla frihet att tillgripa uppfostringsförfarande
oberoende av straff latituden. Det avgörande vid prövningen av alternativet
straff eller uppfostringsanstalt måste i varje fall vara domstolens
uppfattning om den unge brottslingens förutsättningar för att genom det senare
alternativet räddas åt samhället, och dessa förutsättningar kunna, åtminstone
i undantagsfall, befinnas föreligga, även där brottet i och för sig
skulle föranleda ett mycket strängt straff. Man lärer kunna vara förvissad
om, att domstol vid en dylik obegränsad utsträckning av den diskretionära
prövningen ingalunda skulle förordna om straffets utbytande mot intagande i
uppfostringsanstalt i andra fall än sådana, där vägande skäl därför föreligga.
Skall emellertid en viss strafflatitud fortfarande kvarstå, anser länsstyrelsen,
att den av de sakkunniga föreslagna icke är för vid.
Föredragande departementschefen har i nu ifrågavarande spörsmål anfört
följande:
Den av de sakkunniga föreslagna begränsningen med hänsyn till storleken
av det straff, som må utbytas mot tvångsuppfostran, synes mig välgrundad.
Gröres begränsningen snävare, lämnas icke tillräckligt utrymme för det uppfostrande
momentet. Å andra sidan skulle en längre gående reform knappast
äga stöd i rådande folkåskådning och för övrigt vara betänklig ur allmänpreventiv
synpunkt. Där strafftiden är längre än två år, finnes också, såsom de
sakkunniga framhållit, tillfälle att under straffverkställigheten utöva ett, vad
tidslängden beträffar, i regel tillräckligt fostrande inflytande på den dömde.
Med stöd av särskilda bestämmelser i gällande lag angående verkställighet
av straffarbete och fängelsestraff har man också sökt så ordna straffverkställigheten,
att de unga fångarnas behov av fostran i möjligaste mån må tillgodoses.
Huruvida beträffande fängelsestraff gränsen för tvångsuppfostrans
tillämplighet sättes vid två eller vid fyra år lärer väl ur praktisk synpunkt
vara likgiltigt. Fyraårsgränsen synes emellertid motiverad med hänsyn till det
i 4 kap. 6 § strafflagen stadgade förhållandet mellan straffarbete och fängelsestraff.
Till belysning av den ifrågasatta reformens praktiska betydelse må med
ledning av de sakkunnigas betänkande här meddelas några statistiska uppgifter.
Icke någon brottsling i åldern under aderton år blev under perioden
1918—1921 dömd till fängelsestraff på längre tid än ett år. Antalet till straffarbete
i mer än sex månader men ej över två år dömda män i nämnda ålder
utgjorde år 1919 53, år 1920 10 och år 1921 allenast 1. Medeltalet för de
tre åren var således omkring 22. År 1918 var motsvarande antal 91. Under
sistnämnda år var emellertid ungdomsbrottslighetens frekvens nära sex gånger
större än under perioden 1912—1916. Även år 1919 voro förhållandena i
förevarande hänseende abnorma, i det att sagda år antalet nykomna straffarbetsfångar,
vilka icke fyllt tjugu år, var mer än två och en halv gånger så
stort som under perioden 1912—1916. Om man utgår från att en utsträck
-
‘indra lagutskottets utlåtande Nr BO.
17
ning av tvångsupp 1''o.sl rams användning i enlighet med vad ovan ifrågasatts
skulle med ett antal av omkring 10 öka den årliga kontingenten till tvångsuppfostran
överlämnade ynglingar, torde man därför i varje fall icke hava
räknat med för låg siffra. Med en beräknad anstallsvistelse av i medeltal
två och ett halvt år — jämväl denna beräkning lärer vara snarare för hög
än för låg — skulle reformen i fråga medföra, att för manliga minderåriga
omkring 25 elevplatser mer än för närvarande komme att tagas i anspråk. Tillgång
härtill finnes enligt vad av förut lämnade uppgifter framgår vid anstalten
å Bona. Vad angår kvinnor i åldern under aderton år, var antalet
av dem, som blivit dömda till straffarbete i mer än sex månader men ej över
två år, under åren 1018—1921 resp. 3, 1, 2 och 2 eller i medeltal 2 om året. För
omhändertagande av dessa vid skyddshemmet å Viebäck möter icke någon svårighet.
Strängare straff än straffarbete i två år ådömes endast i sällsynta undantagsfall
för brott, begånget av den, som icke fyllt aderton år. Jämlikt 5 kap.
2 § strafflagen må nämligen för brottsling i nu nämnd ålder straffarbete på viss
tid nedsättas intill hälften av det i brottets straff skala stadgade minimum,
dock ej under två månader. Med ledning av statistiska uppgifter, som lämnas
i de sakkunnigas betänkande, må bär nämnas, att under åren 1918—1920 icke
någon kvinna och sammanlagt endast 13 män blivit för brott, begångna i åldern
under aderton år, dömda till strängare frihetsstraff än straffarbete i två år.
Av de sålunda dömda hade 9 (4 femton-, 2 sexton- och 3 sjuttonåringar) gjort
sig skyldiga till grova sedlighetsbrott, 1 (femtonåring) förövat mordbrand,
1 (sextonåring) begått våldtäkt, 1 (sjuttonåring) medelst sprängämne åstadkommit
förödelse å byggnad samt 1 (sjuttonåring) gjort sig saker till ett flertal
förfalskningsbrott. År 1921 dömdes allenast 1 sextonåring och 2 sjuttonåringar
till mer än två års straffarbete. Samtliga dessa voro män. Om beskaffenheten
av deras brott lämnar den av de sakkunniga uppgjorda statistiken icke
någon upplysning. I verkligheten blir det således allenast ett obetydligt fåtal
brottslingar i åldern under aderton år, vilka på grund av den ifrågasatta begränsningen
beträffande straffets storlek komma att bliva utestängda från förmånen
att få straffet utbytt mot tvångsuppfostran.
En reform av nu angivna begränsade innebörd synes mig böra genomföras
utan rubbning i övrigt av gällande huvudgrunder för tvångsuppfostringsinstitutet.
Mera omfattande lagändringar torde böra anstå, till dess frågan om
ungdomsbrottsligheten i dess helhet kan upptagas till behandling. Jag anser
mig därför icke hava anledning att i detta sammanhang närmare ingå på spörsmålet
angående lämpligheten av en sådan ändring av tvångsupp fostringsinstitutets
juridiska konstruktion, att förordnande om tvångsuppfostran skulle meddelas
utan föregående ådömande av straff. Då emellertid en dylik ändring förordats
i de utlåtanden, som avgivits av skolöverstyrelsen, länsstyrelserna i Kopparbergs
och Västernorrlands län samt styrelsen för statens uppfostringsanstalt
å Bona, anser jag mig dock böra erinra därom, att, såsom av de sakkunnigas
betänkande framgår, den nuvarande ordningen vild sidan av vissa olägenheter
medför särskilda fördelar i olika hänseenden, samt att ett övergivande av densamma
följdriktigt borde föranleda en motsvarande omläggning av den villkorliga
domen, vad angår minderåriga förbrytare. Jag finner det därför olämpligt
att i samband med den föreslagna partiella reformen frångå nu gällande
ordning för meddelande av förordnande om tvångsuppfostran. Icke heller synes
mig i detta sammanhang böra vidtagas någon ändring beträffande de till
den brottsliges personliga förhållanden sig hänförande förutsättningarna för
tvångsuppfostrans användning eller i gällande föreskrifter angående uppfostringsanstalternas
organisation och verksamhet.
I förevarande hänseende inskränker jag mig därför till att föreslå en ändring
Bihang till riksdagens protokoll 1984. 9 samt. B avd. SB käft. (Nr BO.) 2
18
Andra lagutskottets utlåtande Nr 26.
Motiveringen
till
motionen.
Uttalande
i ämnet av
professorn
J. C. TF.
Thyrén.
Förslaget
till lag om
samhällets
barnavård.
av de i 5 kap. 3 § strafflagen och 8 § i lagen den 27 juni 1902 angående verkställighet
av domstols förordnande om tvångsuppfostran givna stadgandena,
i vad de röra straffets storlek. Med hänsyn därtill, att 1 mom. i nyssnämnda
lagrum i strafflagen är avfattat med det fall för ögonen, att allenast ett enda
brott föreligger till bestraffning, bör i nämnda moment icke angivas någon
begränsning beträffande fängelsestraff. Sådant straff kan nämligen endast i
händelse av sammanträffande av brott ådömas på längre tid än två år. Däremot
synes det nödigt att även i fråga om fängelsestraff en begränsning stadgas
i 2 mom. i samma lagrum ävensom i ovannämnda paragraf i verkställighetslagen.
Det kan nämligen tänkas inträffa fall, i vilka med tillämpning av 4 kap.
10 § strafflagen dömes till fängelsestraff över fyra år.
Herr Sandegård och hans medmotionärer hava, efter erinran om styrelsens
för Bona ovannämnda uttalande, såsom motivering för sin ovan upptagna hemställan
yttrat följande:
Enligt vår mening kan mot den principiella riktigheten av dessa synpunkter
icke resas några vägande invändningar. Det torde väl icke heller komma att
visa sig omöjligt att övervinna de praktiska och lagtekniska svårigheter, som
en lagändring i denna riktning möjligen skulle medföra. Slutligen må framhållas,
att erfarenheten visat, att även med den av Kungl. Maj it föreslagna
högre strafflatituden fall kunna förekomma, där domstolen trots övertygelse om
lämpligheten av tvångsuppfostran skulle vara förhindrad meddela förordnande
härom.
Vid förarbetena till ny strafflag har frågan om behandling av minderåriga
förbrytare varit föremål för särskild uppmärksamhet. Uti det av professorn
Thyrén framlagda betänkande om principerna för en straff lagsreform (del I
sid. 135 ff) har sålunda en ingående behandling ägnats åt minderårigas brottslighet,
för vars bekämpande föreslagits särskilda straffmedel och skyddsåtgärder.
Thyrén uttalar sig därvid för att vid mycket svåra brott t. ex. mord någon
behandling i uppfostringsanstalt icke borde ifrågakomma. Skälet därför
vore icke, att graden av fördärvet alltid skulle stå i proportion till brottets svårhet,
utan grundade sig på allmänpreventiva hänsyn och folkets rättsåskådning.
Under det att enligt författarens mening straff alltid borde ådömas på viss
tid, borde uppfostringstiden allenast bestämmas till ett minimum. Skulle minderårighetsgränsen
hava passerats, utan att uppfostringsförfarandet påbörjats,
borde beslutet om uppfostringsåtgärd få förfalla och vanligt straff inträda.
Praktiska skäl kunde möjligen föranleda, att detta straff in subsidium utsattes
redan på förhand.
I det av professorn Thyrén sedermera år 1916 framlagda förberedande utkastet
till strafflagens allmänna del, däri såsom kriminell åldersgräns bibehållits
femton år, har icke medtagits några bestämmelser om minderåriga brottslingars
behandling och såsom skäl härför angivits, att, därest ungdomskriminaliteten
skulle utformas i den riktning, som angivits i principbetänkandet, komme
det att inom straffrätten intaga en sådan särställning och kräva en sådan
mångfald av egenartade regler, däribland även processuella, att åtminstone tills
vidare möjligheten torde böra hållas öppen för dess behandling i en särskild lag.
I det vid innevarande riksdag genom propositionen nr 150 framlagda förslaget
till lag om samhällets barnavård har föreslagits, att för skyddsuppfostran
Andra lag utskottets utlåtande Nr SO. 1*)
omhändertaget, vanartat barn över 15 år, som intagits å skyddshem och visat
särdeles svår vanart, må överlämnas till allmän uppfostringsanstalt.
Vid genomförande av denna anordning, vilken vid lagförslagets prövning vunnit
utskottets tillstyrkan, komma således i förekommande fall grovt vanartade,
vilka icke dömts för brott, att uppfostras tillsammans med dem, vilka, efter att
hava ådömts vissa straffmått, enligt domstols förordnande intagits i allmän uppfostringsanstalt.
Vad först angår den av motionärerna föreslagna omändringen beträffande
nu gällande ordning för meddelande av förordnande om tvångsuppfostran i syfte
att sådant förordnande skulle ske utan föregående ådömande av straff synes
väl ur principiell synpunkt åtskilligt tala därför. Å andra sidan framgår det
emellertid av vad de sakkunniga i denna del anfört, att ej oväsentliga olägenheter
i processuellt hänseende skulle vara förenade med en sådan omgestaltning
av tvångsuppfostringsinstitutet, likasom att densamma följdriktigt måste leda
till en motsvarande omläggning jämväl av den villkorliga domen, i vad angår
minderåriga förbrytare.
I likhet med departementschefen finner utskottet det av motionärerna väckta
spörsmålet ej lämpligen böra upptagas till prövning i samband med nu föreliggande
reform med dess jämförelsevis begränsade innebörd, utan därmed böra
anstå, tills frågan om ungdomsbrottsligheten i en vidare omfattning upptages
till behandling.
Det i propositionen framlagda förslaget om höjning av straffgränsen för
vidgande av rätten till meddelande av förordnande om minderårigas intagande
i allmän uppfostringsanstalt innebär enligt utskottets mening ett avgjort
framsteg å förevarande lagstiftningsområde. Redan vid antagande av 1902 års
lag i ämnet uttalade riksdagen sin förvissning om att, i den mån de emotsedda
goda verkningarna av lagens bestämmelser hunne komma till synes, statsmakterna
skulle låta sig angeläget vara att vidtaga sådana åtgärder, som möjliggjorde
lagens utsträckning till alla de fall, där en lycklig verkan av dess
bestämmelser kunde vara att påräkna. De erfarenheter om lagens goda verkningar,
som gjorts efter den år 1917 vidtagna utvidgningen av lagens tillämplighetsområde,
synas väl motivera den nu föreslagna ytterligare utvidgningen.
Att, såsom i den föreliggande motionen gjorts gällande, nu upphäva varje
begränsning med hänsyn till storleken av det straff, som må utbytas mot
tvångsuppfostran, torde icke vara] tillrådligt. Oavsett vilken vikt man vill
lägga vid de emot en dylik omläggning framförda erinringarna om bristande
stöd därför i rådande folkåskådning och ur allmänpreventiv synpunkt, föreligga
i allt fall omständigheter, som enligt utskottets mening föranleda till att
ifrågavarande spörsmål icke lämpligen bör upptagas till prövning i detta sammanhang.
Såsom av den ovan lämnade redogörelsen framgår, äro de i föreliggande
proposition innefattade förslagen icke avsedda att utgöra en lösning
av hela spörsmålet om ungdomskriminaliteten. Denna fråga kommer med all sannolikhet
snart nog att åter upptagas i en vidare omfattning. Bland de spörsmål,
som nu lämnats olösta, är framför andra frågan, huruvida uppfostringsbehandling
i anstalt bör komma i tillämpning jämväl beträffande ungdom i åldern mel
-
Utskottets
yttrande.
20
Andra lagutskottets utlåtande Nr 26.
Gällande
bestämmel
ser.
Proposi
tionen.
Utskottet.
lan aderton och tjuguett år. De synpunkter, som tala för att låta- brottslingar
under aderton år, oberoende av det ådömda straffets storlek, intagas i uppfostringsanstalt,
torde icke kunna med samma styrka göras gällande beträffande
brottslingar i åldern upp emot tjuguett år. Därest den av motionärerna föreslagna
principen nu genomfördes, kunde måhända befaras, att densamma i en snar
framtid åter ansåges böra frångås.
De brottslingar, som enligt det i propositionen innefattade förslaget icke
skulle erhålla möjligheten att kunna få strafförfarandet utbytt mot tvångsuppfostran,
utgöra, enligt vad de senare årens statistik utvisar, allenast ett mycket
ringa antal (sammanlagt 13 ynglingar under treårsperioden 1918—1920
och 3 ynglingar under år 1921). Några mera betydande olägenheter torde
därför näppeligen kunna föranledas av att ifrågavarande grupp av brottslingar
tills vidare lämnas utanför lagens tillämplighetsområde. Det ungdomsfängelse
för manliga fångar upptill en ålder av 20 år, som sedan några år tillbaka
finnes i Uppsala, och vari dessa brottslingar äro inrymda, torde under sin hittillsvarande
verksamhetstid hava lämnat goda resultat. Om ock onekligen olägenheter
kunna uppstå därav att, såsom nu kan inträffa, manlig ungdom i pubertetsåren
insättes under flera månader i följd i cell, torde dock genom innehållet
i 1916 års lag angående verkställighet av straffarbete och fängelsestraff vara
sörjt för att berörda olägenheter kunna förebyggas. Nämnda lag innehåller
nämligen i 8 § den bestämmelsen, att fånge icke må hållas till straff i enrum,
om men för hans andliga eller kroppsliga hälsa därav inträder eller uppenbarligen
kan befaras.
Slutligen erinras om möjligheten, då särskilda omständigheter därtill kunna
giva anledning, att av nåd erhålla straffets avtjänande utbytt mot intagning i
allmän uppfostringsanstalt.
2) Utökning av möjligheten att ådöma tvång suppfostran i de fall, då villkorligt
lämnat anstånd med straff förverkats.
Enligt gällande lagstiftning äger domstol rätt att meddela förordnande om
minderårigs insättande i allmän uppfostringsanstalt, då ett genom tidigare villkorlig
dom lämnat anstånd med honom ådömt straff förklaras förverkat eller
förfaller i samband därmed, att straff för annat brott ådömes honom.
I propositionen har nu föreslagits, att i 5 kap. 3 § strafflagen skall infogas
ett stadgande därom, att förordnande om insättande i allmän uppfostringsanstalt
jämväl må meddelas, då ett genom villkorlig dom lämnat anstånd med
straff, utan samband med meddelande av ny straffdom, förklaras förverkat,
innan den dömde fyllt aderton år (13 § i gällande lag angående villkorlig straffdom).
Utskottet anser den ifrågasatta lagändringen vara välgrundad.
3) Påföljd enligt 2 kap. 19 § strafflagen förfaller, då elev utskrives från
allmän uppfostringsanstalt.
I propositionen har föreslagits, att till 5 kap. 3 § strafflagen skall fogas ett
nytt fjärde stycke av innehåll, att vid utskrivning från allmän uppfostrings
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 20.
21
anstalt sådan jämte straffet ådömd påföljd, som omförmäles i 2 kap. 19 §
strafflagen, skall förfalla.
De av departementschefen till stöd för berörda ändringsförslag anförda syn- Utskottet.
punkter delas av utskottet, varför utskottet tillstyrker den sålunda föreslagna
lagändringen.
Övriga lagförslag.
I samband med den föreslagna utvidgningen av tvångsuppfostrans tillämplighetsområde
har i propositionen upptagits vissa processuella reformer. Sålunda
har beträffande unga brottslingar föreslagits utsträckt användning av
förundersökningsförfarandet ävensom vissa inskränkningar i domstolsförhandlingarnas
offentlighet. Rörande den närmare innebörden av ifrågavarande
lagändringar hänvisas till propositionen. Övriga i propositionen föreslagna
lagändringar äro i huvudsak av redaktionell art.
Utskottet har icke funnit de ifrågavarande förslagen föranleda någon er- Utskottet.
inran från utskottets sida.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
A) att ifrågavarande proposition måtte av riksdagen bifallas,
B) att motionen I: 259 icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.
Stockholm den 22 maj 1924.
På andra lagutskottets vägnar:
BROR PETRÉN.
Vid ärendets behandling hava närvarit:
från första kammaren: herrar Bror Petrén, von Sydow*, Alfred Petrén och Tjällgren,
fröken Hesselgren samt herrar Martin Svensson och Franzén;
från andra kammaren: herrar Magnusson i Kalmar, Öberg, Karlsson i Gasabäck,
Hage, Nilsson i Vibberbo, Carlsson i Solberga, Svensson i Skönsberg och Molander .
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
22
Andra lagutskottets utlåtande Nr 26.
Reservation
av herr Alfred Petrén, fröken Hessélgren, samt herrar Franzén, Magnusson
i Kalmar, Hage, Svensson i Skönsberg och Molander, vilka anfört följande:
I princip ansluta vi oss till den i motion nr 259 i första kammaren uttalade
uppfattningen, att straff utsättning icke borde äga rum vid förordnande om
insättande i allmän uppfostringsanstalt, men då genomförandet av en sådan
lagändring möter stora lagtekniska svårigheter, hava vi måst inskränka oss
till det yrkandet, att domstols befogenhet att förordna om insättande i allmän
uppfostringsanstalt icke måtte bliva begränsat av visst ådömt straffmått. I
enlighet med denna ståndpunkt hava vi ansett, att utskottet bort tillstyrka
följande ändrade avfattning av:
1) Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse av 5 kap. 3 § strafflagen.
Härigenom förordnas, att 5 kap. 3 § strafflagen skall erhålla följande ändrade
lydelse:
5 KAP.
3 §.
Är brott begånget av någon, som fyllt femton, men ej aderton år, och dömes
han härför till böter eller frihetsstraff; må domstolen, där den brottsliges sinnesbeskaffenhet
och omgivning samt graden av hans förståndsutveckling prövas
sådant föranleda, förordna, att han skall, i stället för att undergå det ådömda
straffet, insättas i allmän uppfostringsanstalt. Har domstol, enligt vad därom
särskilt stadgas, genom villkorlig dom beviljat anstånd med ådömt straff, och
har därefter, innan den dömde fyllt aderton år, anståndet förklarats förverkat,
galle, ändå att ny straffdom ej meddelats, vad nyss är sagt.
Förekomma på en gång till verkställighet sådant förordnande och annat tidigare
meddelat beslut, varigenom samma person blivit dömd till straff, skall
detta straff anses inbegripet i förordnandet.
Inträffar sådant fall, att meddelat förordnande, enligt vad särskilt stadgas,
är förfallet, gälle om det adömda straffets förening eller sammanläggning med
annat straff och om dess verkställande vad eljest är föreskrivet.
Vid utskrivning från allmän uppfostringsanstalt vare sådan jämte straffet
ådömd påföljd, som i 2 kap. 19 § sägs, förfallen.
Denna lag skall träda i kraft den 1 juli 1924.
Andra lagutskottets utlåtande Nr ZC>.
23
2) P ö r s 1 a }»•
till
Lag
om lindrad lydelse av 8 § i lagen den 27 juni 1902 (nr 72 s. 3) angående verkställighet
av domstols förordnande om tvångsuppfostran.
Härigenom förordnas, att 8 § i lagen den 27 juni 1902 angående verkställighet
av domstols förordnande om tvångsuppfostran skall erhålla följande änd-.
rade lydelse:
8 §.
Varder någon, sedan domstol förordnat om hans insättande i allmän uppfostringsanstalt,
men innan han från anstalten utskrivits, övertygad att hava
begått annat brott, vare förordnandet förfallet.
Denna lag skall träda i kraft den 1 juli 1924.
3) Förslag
till
Lag
innefattande bestämmelser om förfarandet i brottmål rörande vissa
minderåriga.
Med upphävande av lagen den 27 juni 1902 (nr 72 s. 7), innefattande vissa
bestämmelser om förfarandet i brottmål rörande minderårige, förordnas som
följer:
1 §•
Har, enligt vad särskilt stadgas, till domstols ordförande inkommit anmälan
därom, att någon, som ej fyllt aderton år, blivit häktad för brott, som i allmänna
strafflagen är belagt med straff, skall ordföranden skvndsamt för
vinnande av utredning rörande den häktades personliga förhållanden samt angående
de åtgärder, som med hänsyn därtill må anses lämpligast för hans
rättande, förordna om särskild förundersökning, där ej anledning är antaga,
att sådan utredning kommer att därförutan vara för domstolen tillgänglig.
Prövas eljest, då talan om ansvar väckts mot någon, som ej fyllt aderton
år, särskild förundersökning erforderlig för vinnande av utredning, som i
första stycket sägs, må sådan förundersökning kunna beslutas, före målets
handläggning vid domstol av dess ordförande, och därefter av domstolen.
2—6 §§ = utskottets förslag.
Denna lag skall träda i kraft den 1 juli 1924.