Andra lagutskottets utlåtande Nr 21.

1

Nr 21.

Ankom till riksdagens kansli den ö maj 1924 kl. 11 t. m.

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj ds -proposition med förslag
till lag om ändrad lydelse av övergångsbestämmelserna till
epidemilagen den 19 juni 1919 dels ock en i anledning av
propositionen väckt motion.

Genom en den 22 februari 1924 dagtecknad proposition, nr 69, vilken
hänvisats till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl,
Maj:t, under åberopande av propositionen bilagt utdrag av i statsrådet
fört protokoll, föreslagit riksdagen att antaga följande förslag till

Lag

om ändrad lydelse av övergångsbestämmelserna till epidemilagen
den 19 juni 1919 (nr 443).

Härigenom förordnas, att övergångsbestämmelserna till epidemilagen
den 19 juni 1919 skola i nedan angivna delar erhålla följande ändrade
lydelse:

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1920; dock att med avseende
på epidemidistrikt, som innefattar landsbygd, bestämmelserna i 18 § första
och fjärde styckena icke skola äga tillämplighet förr än från och med
den 1 januari 1933.

Den skyldighet, som enligt 3 § 1 och 2 mom. åligger hälsovårdsnämnd,
skall beträffande hälsovårdsnämnd på landet icke inträda förr än från och
med den 1 januari 1933, i annat fall, än då tillgång till plats finnes å
sådan sjukvårdsinrättning, som i 3 § 1 mom. omförmäles.

Ledamöter och — — — — år 1919. I

I samband med denna proposition har utskottet till behandling förehaft
en av herrar Lindley och Granath inom andra kammaren väckt motion,
nr 406, i vilken hemställts, att riksdagen ville för sin del besluta, att, intill
dess epidemilagen i sin helhet trätt i kraft, landsting, som icke dessförinnan
beslutat övertaga hela ansvaret för länets epidemivård, skulle
vara skyldigt att helt bestrida driftkostnaderna för de kommunala epidemisjukhus
och sjukstugor, som inom länet tillkommit före 1920 års ingång,
vare sig dessa komme att ingå i den blivande sjukhusorganisationen eller
Bihang till riksdagens protokoll 1924. 9 saml 2 avd. 11 haft. (Nr 21.)

1

2

Andra lagutskottets utlåtande Nr 21.

De före tillkomsten
av
1919 års
epidemilag
gällande bestämmelser
i
ämnet.

ej, varförutom yrkats, att vederbörande utskott måtte gå i författning om
utarbetande av de ändringar i epidemilagen, som av ett bifall till förenämnda
hemställan kunde påkallas.

Beträffande grunderna för det i propositionen innefattade lagförslaget
ävensom de skäl, som motionärerna åberopat till stöd för sitt yrkande,
får utskottet, i den mån ej redogörelse därför lämnas här nedan, hänvisa
till propositionen, respektive motionen.

Epidemilagen den 19 juni 1919 grundar sig i huvudsak å det betänkande
med förslag till bland annat epidemistadga, som den 1 april 1915 avgavs
av en för revision av hälsovårdsstadgan m. m. tillsatt kommitté.

Före tillkomsten av nämnda lag var ordnandet av epidemisjukvården
närmast en primärkommunernas angelägenhet. De grundläggande bestämmelserna
i ämnet funnos inrymda.i 1874 års hälsovårdsstadga, enligt vilken
vederbörande kommuner borde, där sådant var nödigt och lämpligen kunde
ske, ombesörja inrättandet för dylik sjukvård av särskilda sjukhus eller
sjukrum. Förpliktelserna i detta avseende reglerades närmare genom förordningen
den 19 mars 1875 angående åtgärder mot införande och utbredning
av smittosamma sjukdomar bland rikets invånare. Enligt denna förordning
ålåg det i stad eller stadsliknande samhälle, där särskild hälsovårdsnämnd
funnes, hälsovårdsnämnden att föranstalta, att personer, insjuknade i någon
av de i förordningen avsedda sjukdomar, ofördröjligen bleve intagna till
vård å särskilt sjukhus eller i annan tillräckligt avskild lägenhet, såvida icke
enskild vård i särskilt rum under betryggande former beretts de sjuka. Beträffande
åter lantkommuner fanns i detta avseende endast föreskrivet, att
kommunalnämnd vid sjukdomsfall av nu förevarande slag vore pliktig att,
såvitt möjligt vore, bringa till verkställighet de åtgärder, som till förebyggande
av sjukdomens utbredning av läkare föreskreves.

På grundval av dessa bestämmelser hade stads- och lantkommuner upprättat
ett antal kommunala epidemisjukhus. Inom åtskilliga län hade
emellertid efter hand landstingen funnit anledning att helt eller delvis övertaga
epidemisjukvården inom vederbörande landstingsområden och i sådant
syfte uppfört eller från kommunerna inlöst för berörda ändamål avsedda
sjukhusbyggnader. Vid en av förenämnda kommitté år 1912 verkställd
undersökning hade antalet epidemisjukhus i riket befunnits uppgå till 237,
av vilka 95 vore belägna i städer — därav 7 tillhöriga landsting och 88
städerna själva1 — samt 142 å landsbygden — därav 32 tillhöriga landsting,
98 kommunerna och 12 bolag eller enskilda. Medan antalet sängplatser i
städerna motsvarade 2.5 platser på 1,000 invånare, utgjorde motsvarande tal
för landsbygden 0.4 9 platser på 1,000 invånare. Sammanlagda antalet sjukplatser
å landsting, städer och lantkommuner tillhöriga epidemisjukhus i
hela riket uppgick vid 1917 års ingång till cirka 6,000. 1

1 Endast fem mindre städer saknade dåmera epidemisjukhus.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 21. 3

Genom 1919 års epidemilag infördes i fråga om åtgärder för epidemisjukvård
väsentligen förändrade föreskrifter, bland annat genom att skyldigheten
att sörja för dylik vård överflyttades från primärkommunerna till landstingen.

I de delar, som beröras av nu föreliggande proposition eller motion, innehåller
epidemilagen i huvudsak följande bestämmelser:

För ordnande av allmänna sjukvården vid smittsamma sjukdomar skall
varje landstingsområde utgöra ett epidemidistrikt samt stad, som icke deltager
i landsting, utgöra eget sådant distrikt. Konungen äger emellertid
för särskilt fall medgiva, att stad, som deltager i landsting, må utgöra eget
epidemidistrikt. Stad, som på grund av sålunda lämnat medgivande utgör
eget epidemidistrikt, är befriad från bidrag till den av landstinget anordnade
allmänna sjukvården vid smittsamma sjukdomar inom det landstingsområde
staden tillhör.

Enligt 18 § första stycket i lagen skall varje epidemidistrikt äga tillgång
till erforderligt antal platser å sjukhus, avsedda för personer, som
äro behäftade med någon av de i lagen avsedda sjukdomar. Sådana epidemisjukhus
skola vara ändamålsenligt förlagda och anordnade samt försedda
med nödig utrustning, och skall vid dem anställas läkare samt den övriga
personal, som av behovet påkallas. Enligt fjärde stycket i samma paragraf
skall därjämte varje epidemidistrikt vara försett med erforderlig utrustning
för sådana tillfälliga sjukvårdslokaler, vilkas inrättande kan nödvändiggöras
av särskilda omständigheter.

Jämlikt 3 § 1 mom. i lagen skall, då någon av läkare förklarats behäftad
med i lagen avsedd sjukdom, hälsovårdsnämnden tillse, att den
sjuke ofördröjligen erhåller vård å för ändamålet avsedd sjukvårdsinrättning,
såvida icke nödig vård på enskild bekostnad beredes honom och de
därvid mot smittas spridning vidtagna åtgärder äro av beskaffenhet att
kunna av nämnden godkännas eller ock med läkares intyg styrkes, att
den sjuke icke utan fara för livet kan förflyttas. Enligt 2 mom. i samma
paragraf äger hälsovårdsnämnden enahanda, skyldighet i de fall, då någon
misstänkes vara behäftad med i lagen avsedd sjukdom och läkare finner
hans intagande på sjukvårdsinrättning vara av behovet påkallat.

Jämte det lagen angivits träda i kraft den 1 januari 1920 har i särskild
övergångsbestämmelse föreskrivits, att med avseende på epidemidistrikt,
som innefattar landsbygd, de ovan återgivna bestämmelserna i 18 § första
och fjärde styckena icke skola äga tillämplighet förr än åtta år förflutit
från det lagen trätt i kraft eller med andra ord den 1 januari 1928, samt

1 anslutning härtill att den skyldighet, som enligt ovan återgivna 1 och

2 mom. i 3 § åligger hälsovårdsnämnd, ej heller skall, såvitt angår sådan
nämnd på landet, inträda förr än åtta år förflutit från det lagen trätt i
kraft i annat fall, än då tillgång till plats finnes å sådan sjukvårdsinrättning,
som i 1 mom. av 3 § omförmäles.

De av propositionen

och motionen
berörda bestämmelserna

i 1919 irs
epidemilag.

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr 21.

Statsbidrag
För dels upp
förande, inrättande
elei
inlösen och
dels driften
av epidemisjukhus.

Propositio nen.

Jämlikt av riksdagen antagna grunder utgår statsbidrag för dels uppförande,
inrättande »eller inlösen och dels driften av epidemisjukhus (kungörelser
av den 7 september 1920).

I det förra hänseendet gäller, att statsbidrag må tilldelas epidemidistrikt
för uppförande, inrättande eller inlösen av sådant epidemisjukhus, som
avses i epidemilagen, dock att stad, som utgör eget distrikt, må åtnjuta
bidrag endast om sjukhusets uppförande eller inrättande ägt rum efter
den 1 januari 1920. Bidraget utgår med högst hälften av byggnadskostnaden
resp. lösesumman, därvid dock ej medräknas utgifterna för tomt
eller inventarier; och må bidraget ej överstiga vid uppförande av sjukhus,
vars uppförande påbörjats efter den 1 januari 1916, 2,500 kronor för varje
sjukplats, som sjukhuset med normal beläggning beräknas rymma, samt
i andra fall 1,000 kronor för varje sådan plats. För utbetalande av beviljat
statsbidrag erfordras, att sjukhuset av medicinalstyrelsen dessförinnan
avsynats och godkänts.

Enligt av medicinalstyrelsen verkställda beräkningar kommer den 1 instundande
juli antalet sängplatser å epidemisjukhus, som blivit av medicinalstyrelsen
godkända, att belöpa sig till minst 5,000.

För driften av sådant epidemisjukhus, som avses i epidemilagen och
förvaltas enligt bestämmelserna i samma lag samt blivit av medicinalstyrelsen
godkänt, utgår statsbidrag med 2 kronor för underhållsdag för
varje kostnadsfritt vårdad sjuk, dock icke för flera sjukplatser för dag,
än som av medicinalstyrelsen fastställts såsom motsvarande normal beläggning
av sjukhuset.

Under femte huvudtiteln i statsverkspropositionen till innevarande års
riksdag har emellertid av Kungl. Maj:t föreslagits nedsättande från 1925
års början av det till epidemisjukhusens drift nu utgående statsbidraget
med 30 öre eller således till 1 krona 70 öre för dag och patient.

Det förslag om förlängning av ovan återgivna övergångstider för tilllämpningen
av vissa bestämmelser i epidemilagen å ytterligare 5 år eller
således intill den 1 januari 1933, vilket innefattas i den föreliggande propositionen,
har föranletts av en framställning i ämnet från Norrbottens
läns landsting. Såsom skäl för framställningen har huvudsakligen anförts,
hurusom under de två sista åren nämnda landstings utgifter särskilt för
sjukvårdsändamål undergått en sådan stegring, samtidigt med att skattekraften
sänkts, att landstinget icke ansåge sig mäkta att genomföra epidemisjukvårdens
ordnande inom den nu lagstadgade övergångstiden. Medan
landstingets framställning avsåg, att Kungl. Maj:t på ansökan av landsting
och efter prövning av omständigheterna i varje särskilt fall skulle äga
medgiva respektive landsting uppskov för en tid intill 5 år med det slutliga
ordnandet av epidemivården inom landstingsområdet, föreslog åter
medicinalstyrelsen såsom för ändamålet lämpligare ett allmänt gällande

Andra lagutskottets utlåtande Nr 21.

5

uppskov med tillämpningen av hithörande bestämmelser, dock begränsat
till att gälla endast 3 år.

Föredragande departementschefen har förklarat sig finna det uppenbart,
att det nuvarande ekonomiska läget måste för en del landsting resa oöverstigliga
svårigheter att inom den nu stadgade tiden eller före ingången
av år 1928 genomföra ordnandet av epidemivården inom vederbörande
landstingsområden. Även den statsfinansiella situationen påfordrade återhållsamhet
med avseende å uppförande och inlösen av epidemisjukhus.
Storleken av de statsutgifter, som föranleddes av statens bidrag till kostnaderna
för anordnandet av epidemisjukhus, gjorde det synnerligen önskvärt,
att uppförandet och inlösen av dylika sjukhus under de närmaste
åren bedreves i en långsammare takt än vad de nuvarande övergångsbestämmelserna
till epidemilagen förutsatte. En utsträckning av övergångstiden
för epidemivårdens fullständiga ordnande syntes följaktligen
påkallad av hänsyn såväl till landstingens som till statens ekonomi. Vad
anginge den form, i vilken en dylik utsträckning av övergångstiden borde
genomföras, torde det vara lämpligast att, på sätt medicinalstyrelsen föreslagit,
generellt förlänga den i övergångsbestämmelserna till epidemilagen
medgivna anståndstiden. Tiden för denna förlängning syntes emellertid
i överensstämmelse med det yrkande, som framställts av Norrbottens läns
landsting, böra sättas till fem år.

Såsom motivering till sitt i motionen II: 406 framställda yrkande hava
motionärerna anfört i huvudsak följande:

Mot ett uppskov å ytterligare 5 år beträffande tillämpningen av § 18
första och fjärde styckena i epidemilagen torde i och för sig intet vara
att invända, utan syntes det i propositionen innefattade förslaget därom
fullkomligt motiverat av den rådande ekonomiska situationen. Emellertid
komme ett dylikt förlängande av övergångstiden i praktiken att bliva
olägligt på grund av den tolkning, som givits åt övergångsbestämmelsernas
innebörd. Medan nämnda bestämmelser enligt motionärernas mening
innefattade ett uppskov endast med den nybyggnadsskyldighet, som lagen
föreskreve, så att »i den mån ett landsting kunde sörja för epidemistjukvårclen
utan nyanläggning» landstinget vore skyldigt att även under övergångstiden
så göra, hade åter vid tillämpning av bestämmelserna åt desamma
av myndigheterna givits den innebörd, att någon skyldighet för
ett landsting att sörja för epidemisjukvården överhuvud icke inträdde
under hela övergångstiden. Inför ett förlängt provisorium framstode därför
än starkare ett behov av närmare föreskrifter rörande ordningen för
epidemivårdens övertagande av landstingen.

Även om i regel inga större slitningar uppstått mellan de kommuner,
som hade egna epidemisjukhus, och vederbörande landsting, torde ändock
det läge, i vilket en del kommuner kommit, påfordra uppmärksamhet. I
praktiken hade den i lagen inrymda möjligheten för städer, som deltaga i

Motionen
il: 406.

6

Andra lagutskottets utlåtande Nr 21.

landsting, att bilda egna epidemidistrikt förbehållits endast de städer, som
nått den folkmängd, att de närmade sig villkoren för utträde ur landsting.
Alla övriga till landsting hörande städer och landskommuner hade tvingats
ingå i landstingets epidemidistrikt. Situationen hade sålunda regelmässigt
blivit den, att städer och andra primärkommuner, som vid lagens tillkomst
haft egna epidemisjukhus, stått inför tvenne eventualiteter, antingen uppgörelse
med landstinget om sjukhusets övertagande eller också fortsatt
ansvar för epidemisjukvården inom sitt eget område under övergångstiden.
Det vore klart, att dessa kommuners ställning som förhandlande part i
detta läge icke kunnat vara särdeles stark. Emellertid hade situationen
blivit än betänkligare i de fall, där landstinget utan att övertaga hela
ansvaret börjat ordna med epidemisjukvården i länet och anslagit medel
för detta ändamål. Kommunerna i fråga hade då ansetts dels skyldiga
ansvara för sjukvården inom sitt eget område och dels deltaga i landstingets
kostnader. Att dessa primärkommuner hidroge till nyanskaffningar
av sjukhus för länet kunde väl anses skäligt, men knappast att de skulle
bidraga även till driften av länsanstalterna. Önskvärt hade helt visst
varit, om vid epidemilagens genomförande bestämda regler fastställts för
uppgörelser mellan landstingen och primärkommunerna. Åtminstone i
den mån en primärkommuns epidemisjukhus efter sakkunnigt bedömande
befunnits användbart för landstingets behov och hinder icke mött för dess
inordnande i en för hela länet ändamålsenlig epidemisjukhusorganisation,
borde det varit landstingets skyldighet att omedelbart övertaga detsamma.
Om ansvaret för sjukhusvården på detta område ansåges böra överflyttas
från primärkommunerna på större enheter, syntes billigheten fordra, att
kommunernas sjukhus icke ställdes vid sidan av den nya organisationen
och kommunerna därigenom bleve utan ersättning för de kostnader deras
sjukhus medfört. Städer och en del andra större samhällen hade i största
utsträckning gjort betydande uppoffringar för epidemivården och syntes
det därför skäligt, att hänsyn i görligaste mån toges härtill. I det skick
frågan nu läge, då den blivande sjukvårdsorganisationen för epidemiska
sjukdomar redan i stor utsträckning varit föremål för beslut, torde det
vara för sent att lagstifta på detta område. Däremot torde det i samband
med en eventuell förlängning av provisorietiden få anses billigt och rättvist
att söka avhjälpa de svårigheter, som uppstått för primärkommuner,
där övererenskommelse ej kunnat träffas om övertagande av epidemisjukvården.
Enklast torde detta låta sig göra på den väg, på vilken flera
län slagit in, nämligen att landstinget bekostade driften vid befintliga
anstalter inom länet.

Redogörelse
för vad vid
epidemilagens
tillkomstförekommit
i det
i motionen
berörda
hänseendet.

Till närmare belysning av det i motionen väckta spörsmålet anser sig utskottet
böra lämna följande redogörelse för vad vid epidemilagens tillkomst
i hithörande hänseende förekommit.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 21.

7

Förenämnda kommitté för revision av hälsovårdsstadgan m. m. hade i Kommittén för
sitt den 1 april 1915 avgivna betänkande föreslagit, att alla städer, även häUov&rdsde
som deltoge i landsting, skulle handhava sin epidemivård för sig. stadgan m. in.
Kommitténs uppfattning i denna del var väsentligen grundad därpå, att
städerna i regel redan hade sin epidemivård jämförelsevis väl ordnad.

Beträffande å landsbygden redan befintliga, lantkommuner tillhöriga epidemisjukhus
förutsatte kommittén, att dessa, om de kunde i avseende på beskaffenhet
och belägenhet godkännas såsom sjukvårdsanstalter, skulle förvärvas
eller förhyras av vederbörande landsting. I kommitténs förslag
fanns upptagen en övergångstid i förut angivna hänseenden å 5 år utan
någon ''särskild motivering till stadgandet.

I propositionen till 1919 års lagtima riksdag med förslag till epidemilag Propositionen
gjorde föredragande departementschefen gällande, att den koncentration utav lagtima 9riksepidemisjukvården,
som alla syntes vara ense om att anse önskvärd, icke dag.
torde kunna åvägabringas på annat sätt än genom att ifrågavarande sjukvård
såväl i städer som på landsbygd överflyttades till vederbörande landsting.
Härvid syntes emellertid möjlighet böra beredas för landstingsområdet
tillhörande städer att i särskilda fall erhålla medgivande att själva handhava
sin sjukvård. Förutsättningen för ett sådant medgivande syntes böra
vara, dels att vederbörande stad ordnade sin epidemisjukvård på ett fullt
tillfredsställande sätt, dels ock att det icke för ett rationellt anordnande av
epidemisjukvården inom landstingsområdet i övrigt kunde anses erforderligt,
att jämväl den ifrågavarande staden inginge i landstingets sjukvårdsorganisation.
Beträffande de redan befintliga epidemisjukhus, vilka tillhörde lantkommuner
eller städer, som deltoge i landsting, förutsatte departementschefen,
att landstingen skulle, i den mån så prövades lämpligt, övertaga
dem från vederbörande kommuner. Någon svårighet för åvägabringande av
uppgörelse mellan landsting och primärkommuner därvidlag torde icke behöva
befaras. Skulle i undantagsfall en kommun för överlåtelse av sitt
epidemisjukhus uppställa villkor, som icke kunde av landstinget godkännas,
stode det ju landstinget fritt att själv anlägga epidemisjukhus å lämplig
ort. Kommitténs förslag om en övergångstid, beträffande landsbygden av 5
år för anordnande av de i lagförslaget föreskrivna epidemisjukhusen och
anskaffande av utrustning för de tillfälliga sjukvårdslokalerna godtoges av
departementschefen.

Uti en av herr Zander inom andra kammaren väckt motion påyi’kades, Motion av herr
att föreskriften att varje landstingsområde skulle utgöra ett epidemidistrikt Zandericke
måtte träda i tillämpning förr än 10 år förflutit från det lagen trätt
i kraft, i de fall att landstingets städer eller dess landsbygd haft från landstinget
självständig epidemisjukvård och dessa parter icke kunde enas om
landstingets övertagande av epidemisjukvården med därtill hörande sjukvårdsinrättningar.
Till stöd för detta sitt yrkande anförde motionären, efter
erinran att många städer byggt åt sig dyrbara epidemisjukhus, följande:

8

Andra lagutskottets utlåtande Nr 21.

Andra lagutskottet
1919

Utskottets

yttrande.

I lagförslaget funnes ingenting, som angåve grunderna för landstingens
övertagande av städernas sjukhus, utan vore detta lämnat till fri överenskommelse.
I de flesta fall torde sådan överenskommelse också kunna träffas
på för båda parterna acceptabla grunder. Men under antagande att en
stad ville begagna sitt övertag mot landstinget, stode, med de föreslagna
bestämmelserna, landstinget nästan maktlöst. Det vore nämligen ingenting
bestämt, huru det skulle förfaras, i fall parterna ej kunde åsämjas. Det
kunde visserligen tänkas, att Kungl. Maj:ts rätt att för särskilda fall medgiva,
att stad, som deltoge i landsting, finge utgöra eget epidemidistrikt,
här kunde komma emellan och förebygga en eljest svårlöst konflikt. Det
syntes emellertid motionären icke vara rådligt att i detta avseende helt bygga
på denna Kungl. Majcts prerogativrätt.

I sitt i ärendet avgivna utlåtande anförde andra lagutskottet rörande
förevarande spörsmål följande: Utskottet funne det kunna befaras, att vissa
svårigheter skulle komma att yppas vid de uppgörelser, som av motionären
avsåges. Att härvid — såsom motionären förutsatte — städer med ordnade
epidemisjukhus skulle äga »övertag», syntes vara tvivelaktigt, då väl städerna
i regel torde komma att ingå i landstingets gemensamma epidemidistrikt
och bliva bidragspliktiga för erforderlig nybyggnad. Dessa svårigheter
torde dock icke undgås genom anlitande av den av motionären föreslagna
utvägen att viss tid uppskjuta tillämpandet av bestämmelserna om
epidemidistriktens omfattning. Utskottet hade icke heller ansett lämpligt
att i frågans dåvarande skede ifrågasätta införande i lagen av bestämmelse
om rättsmedel av något slag för sådana fall. Utskottet förutsatte ock, att
landstingens övertagande av primärkommunernas epidemisjukhus skulle
fortgå utan slitningar, men utskottet uttalade tillika den förvissningen, att
Kungl. • Maj:ts uppmärksamhet komme att vara riktad på frågan, huruvida
vid tillämpning av ifrågavarande bestämmelser behov skulle visa sig av
särskilda föreskrifter angående ordnandet av frågor om sjukhusens övertagande.
Den av Kungl. Maj:t föreslagna övergångstiden av 5 år vore enligt
utskottets mening allt för kort för ordnande av hela epidemisjukvårdsväsendet
med inlösande och nyuppförande av sjukhus m. m., varför utskottet
föi’esloge övergångstidens utsträckande till 8 år.

Utskottets utlåtande blev av, riksdagens båda kamrar godkänt.

Vad angår den i propositionen föreslagna utsträckningen intill den 1
januari 1933 av den i övergångsbestämmelserna till epidemilagen medgivna
anståndstiden för epidemivårdens fullständiga ordnande finner utskottet på
de av föredragande departementschefen anförda grunder en dylik utsträckning
av ifrågavarande anståndstid vara påkallad av det nuvarande ekonomiska
läget, varför utskottet förordar bifall till förslaget härom.

Beträffande därefter det i motionen framställda förslaget, att, intill dess
epidemilagen i sin helhet trätt i kraft, landsting, som icke dessförinnan
beslutat övertaga hela ansvaret för länets epidemivård, skulle vara skyldigt
att helt bestrida driftkostnaderna för de kommunala epidemisjukhus och

Andra lagutskottets utlåtande Nr 21.

0

sjukstugor, som före 1920 års ingång inom länet tillkommit, vare sig dessa
komme att ingå i den blivande sjukhusorganisationen eller ej, så vill utskottet
härutinnan till en början lämna följande av utskottet inhämtade
upplysningar.

Medgivande att utgöra eget epidemidistrikt har hittills av Kungl. Maj:t
lämnats endast åt tvenne i landsting deltagande städer (Eskilstuna och
Örebro), vilka städer såmedelst befriats från bidrag till den av respektive
landsting anordnade allmänna epidemisjukvården inom landstingsområdet.
Under de första åren efter epidemilagens tillkomst inkomna framställningar
i dylikt syfte från ytterligare nio städer hava av Kungl. Maj:t
lämnats utan bifall.

Till komplettering av den uti en bilaga till motionen lämnade översikten
över de av respektive landsting till och med 1922 vidtagna eller beslutade
åtgärder för epidemisjukvårdens ordnande må meddelas, att på grundval
av uppgifter från de särskilda epidemidistrikten beräknats för budgetåret
1924—25 av vederbörande landsting komma att innehavas av medicinalstyrelsen
godkända (endels av landstingen förhyrda) epidemisjukhus med ett
antal sängplatser för Stockholms län av 359, Uppsala län av 184, Södermanlands
län av 247, Östergötlands län av 356, Jönköpings län av 311,
Kalmar län, norra delen, av 38, Blekinge län av 109, Hallands län av
203, Göteborgs och Bohus län av 228, Älvsborgs län av 457, Skaraborgs
län av 67, Örebro län av 30, Västmanlands län av 331, Kopparbergs län
av 241, Gävleborgs län av 259, Jämtlands län av 58 och Norrbottens län
av 82. I detta samband må ock anmärkas, att medelkostnaden för underhållsdag
å epidemisjukhusen inom landet för år 1922 beräknats hava uppgått
till 7 kronor 83 öre, vadan det för driften av dylika sjukhus utgående
statsbidraget för nämnda år täckt inemot en fjärdedel av den beräknade
totala medelkostnaden för underliållsdag.

Av tillgängliga uppgifter rörande av landstingen under fjolåret fattade
beslut i frågor rörande epidemisjukvård framgår vidare, att inom ett flertal
ytterligare landsting då fattats förberedande eller definitiva beslut för
övertagande av epidemisjukvården inom respektive landstingsområden.

Att utan landstingens föregående hörande nu föreskriva åläggande för
vederbörande landsting att under de i motionen angivna förutsättningar
bestrida driftkostnaden för vissa kommunala epidemisjukhus och sjukstugor
synes utskottet uteslutet. Icke heller synes utskottet motionen
giva tillräfcklig anledning att från riksdagens sida påkalla en undersökning,
i vad mån reglerande bestämmelser i motionens syfte kunna anses
erforderliga. Om ock, synnerligast under de första åren efter epedimilagens
tillkomst, här och var slitningar gjort sig gällande vid ordnandet
av frågor om landstingens övertagande av primärkommuners epedimisjukhus,
torde dock, i den mån lämpliga förutsättningar för sjukhusens övertagande
förefunnits, på överenskommelsens väg numera allmänt hava
ernåtts uppgörelser därutinnan; och torde det kunna förväntas, att, där
Bihang till riksdagens protokoll 7924. 9 saml. 2 avd. 77 höft. (Nr 21.) 2

10

Andra lagutskottets utlåtande Nr 21.

så ännu ej skett, under enahanda förutsättningar rimliga uppgörelser utan
större tidsutdräkt skola kunna komma till stånd. Det av den ovan lämnade
redogörelsen bestyrkta förhållandet, att landstingen allmänt synas
eftersträva att så fort lämpligen kan ske få epidemisjukvården inom länen
ordnad enligt epidemilagens föreskrifter, giver stöd för en sådan uppfattning.
Om ock billighetsskäl kunna anföras för den av flera landsting
träffade anordningen att, intill dess de hunnit ordna epidemivården medelst
egna sjukvårdsanstalter, bekosta driften vid inom länet befintliga, primärkommuner
tillhöriga dylika anstalter, erbjuder det dock vanskligbeter att
i enlighet med motionärernas hemställan lagfästa en sådan skyldighet
för landstingen, vilka ju stå utan inflytande å sättet för handhavandet
av driften å anstalten i fråga.

Utskottet vill slutligen erinra, att det i landstingsförordningen förefintliga
stadgandet om rätt för landsting att i förekommande fall besluta
skattedifferentiering i territoriellt hänseende (§ 47, i nya förslaget till lag
om landsting § 46) inrymmer möjlighet att fritaga primärkommun med
eget epidemisjukhus från att under övergångstiden även bidraga till kostnaderna
för driften av därunder utav landstinget drivna dylika sjukhus.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A) att förevarande proposition måtte av riksdagen
bifallas;

B) att motionen nr 406 i andra kammaren icke måtte
till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 5 maj 1924.

På andra lagutskottets vägnar:

BROR PETRÉN.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

Irån första kammaren: herrar Bror Petrén, von Sydow, Alfred Petrén; greve Spens,
Tjällgren och Sigfrid Hansson, Iröken Hesselgren samt herr Franzén;

Irån andra kammaren: herrar Magnusson i Kalmar, Karlsson i Gasabäck, Hage,
Magnusson i Skövde, Nilsson i Vibberbo, Holmström i Stockholm, Svensson i Skönsberg och
Sundling.

Stockholm, Isaac Marcus’ Boktryckeri-Aktiebolag, 1924.