Andra lagutskottets utlåtande Nr 16.

1

Nr It».

Ankom till riksdagens kansli den 25 april 1924 kl. 4 e. in.

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående dels stadgande om skyldighet
för kommuner utöver viss folkmängd att utse särskild nykterhetsnämnd
och dels meddelande av uppgift i viss ordning om
vilka, som utsetts att vara ordförande i sådan nämnd.

Andra lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft följande
inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen nr 182
i första kammaren av herrar Ljunggren, Alfred Petrén och Andersson i Eliantorp
samt nr 186 och 187 i andra kammaren av herr Söderberg.

I motionerna I: 182 och II: 186, vilka äro lika lydande, har hemställts, att
riksdagen måtte för sin del besluta sådan ändring i 3 § i lagen om behandling
av alkoholister, att varje kommun, som har 1,500 invånare eller däröver,
bleve skyldig att utse särskild nykterhetsnämnd.

I motionen II: 187 har hemställts, att riksdagen ville för sin del besluta, att
till ovannämnda lagrum måtte göras sådant tillägg, att, där särskild nykterhetsnämnd
funnes, Konungens befallningshavande skulle underrättas om vem,
som utsetts till ordförande i nämnden, samt införa meddelande därom i länskungörelserna.

Över motionerna I: 182 och II: 186 har utskottet i den ordning § 46 riksdagsordningen
föreskriver begärt yttrande av socialstyrelsen. Det yttrande, som i
anledning härav inkommit, är bifogat detta utlåtande; och får utskottet, i
den mån redogörelse därför ej lämnas här nedan, hänvisa till detsammas innehåll.

Den i motionerna avsedda 3 paragrafen i lagen den 30 juni 1913 om behand- innehållet i 3§
ling av alkoholister har följande lydelse: 1 la''Jen om be »I

varje kommun skall finnas en nykterhetsnämnd. Alkoholister.

Nykterhetsnämnden skall, om ej särskild sådan nämnd blivit tillsatt, utgöras
av kommunens fattigvårdsstyrelse.

Särskild nykterhetsnämnd må tillsättas, i fall så prövas lämpligt i stad av
stadsfullmäktige eller, där sådana ej finnas, av allmän rådstuga och på landet
av kommunalstämma. Om dylik nämnds sammansättning, val av ledamot
och suppleant däri, ledamots och suppleants tjänstgöringstid och avgång, val
av ordförande och vice ordförande, ordningen för nämndens arbete, avgivande

Bihang till riksdagens protokoll 1924. 9 samt. 2 avd. 13 höft. (Nr 16.)

1

2 Andra lagutskottets utlåtande Nr 16.

av utgifts- och inkomstförslag, räkenskapers förande, redovisning samt ledamots
ansvarighet äger för annan ort än Stockholm vad om fångvårdsstyrelse
finnes stadgat motsvarande tillämpning, och gälla för Stockholm de bestämmelser,
Konungen på förslag av stadsfullmäktige meddelar. Vald ledamot äger
att när som helst avsäga sig uppdraget.»

Motionerna I: 182 och II: 186.

Redogörelse Vad först angår det i motionerna I: 182 och II: 186 framförda förslaget om

{frarbeiennTiil skyldighet för kommuner utöver viss folkmängd att utse särskild nykterhets alkohoiisi-

nämnd vill utskottet till en början lämna en kortfattad redogörelse för vad

lagen un(jer förarbetena till alkoholistlagen rörande tillsättande av sådan särskild

c/icic sarsKiia

nykterhets- nämnd förekommit.

näkommure'' 1 det av fattigvårdslagstiftningskommittén den 3 december 1910 avgivna betänkande
med förslag till lag om behandling av alkoholister, vilket förslag
ligger till grund för gällande lagstiftning i ämnet, framhöll kommittén, hurusom
det ifrågasatts att inom varje kommun inrätta en särskild nämnd, vilken
skulle hava till uppgift att verka till förekommande och bekämpande av alkoholmissbruk
samt bl. a. hava att i förekommande fall ingå till vederbörande
länsstyrelse med framställning om internering av till alkoholmissbruk hemfallna
personer. Kommittén förklarade sig emellertid ej hava funnit tillräcklig
anledning att i lagstiftningsväg föreslå inrättandet av en dylik nämnd. Att,
anordna en sådan kunde för övrigt enligt kommitténs uppfattning ej ifrågasättas
annat än i de större städerna.

I avgivet yttrande över fattigvårdslagstiftningskoimnitténs betänkande
föreslogs emellertid av en länsstyrelse inrättande i varje kommun av en särskild
nämnd för bekämpande av inom kommunen förekommande alkoholmissbruk.

En av svenska läkarsällskapet tillsatt kommitté för granskning av samma betänkande
uttalade såsom sin mening, att i större och medelstora städer eller eljest
inom kommuner, där större samhällen vore belägna och där dryckenskapen
utgjorde ett utbrett samhällsont, borde av kommunalstyrelsen tillsättas en
särskild alkoholnämnd, under vilken skulle sortera byråer med sig emellan närmare
fördelade uppgifter. Dessa samhällsorgan mot alkoholmissbruket kunde
av lätt insedda skäl ej tillskapas i en hast och samtidigt inom alla de kommuner,
som därav kunde vara i behov. Lagstiftningen borde därför göras sådan, att
kommunerna, i den mån de själva önskade inrättandet av dylika organ, därom
ägde att göra anhållan.

Nykterhetskommittén förklarade i avgivet yttrande sig anse, att vidtagande
av förebyggande åtgärder emot alkoholmissbruk skulle befordras genom tillkomsten
av särskilda kommunala nämnder, och föreslog, att kommun, som
ansåge sådant önskvärt, skulle äga upprätta sådan nämnd med namn av nykterhetsnämnd.
Enligt kommitténs mening funnes grundad anledning till anta -

Andra lagutskottets utlåtande Nr 16. 3

gande, att många av de större kommunerna skulle komma att inrätta dylika
nämnder.

I det förslag i ämnet, som för propositions avlåtande till riksdagen remitterades
till lagrådet den 27 augusti 1912, upptogs i enlighet med nykterhetskommitténs
förslag ett stadgande av innehåll, att om inom kommun ansåges önskvärt,
att verksamheten för alkoholisters återförande till ett nyktert liv och deras
skyddande mot återfall organiserades under enhetlig ledning, särskild nämnd,
med namn av nykterhetsnämnd, finge för ändamålet utses i stad av stadsfullmäktige
eller, där sådana ej funnes, av allmän rådstuga samt på landet av
kommunalstämma.

I sitt över förslaget avgivna yttrande föreslog lagrådet sådan ändring i förslaget,
att frågorna om internering komme att inom varje kommun behandlas
av en enda nämnd, nykterhetsnämnden. Huruvida en särskild sådan skulle
inrättas eller eu redan befintlig kommunal myndighet skulle fungera som nykterhetsnämnd,
borde överlämnas åt kommunen att bestämma efter vad som
kunde prövas lämpligt. Med hänsyn till grunderna för tvångsinternering syntes
i senare fallet valet bland de kommunala myndigheterna böra falla på kommunens
fångvårdsstyrelse, som under sin verksamhet torde erhålla bästa
kännedomen om de personer, vilka här kunde komma i fråga. Föreskrifter
rörande särskilt utsedd nykterhetsnämnd hämtades bäst från analoga bestämmelser
om fattigvårdsstyrelse.

Mot vad lagrådet sålunda förordat förklarade vederbörande departementschef
sig ej hava något väsentligt att erinra. På grund av sin verksamhet bland de
nödställda i samhället hade fattigvårdsstyrelsen stor erfarenhet i hithörande
spörsmål samt ägde ej sällan på förhand kännedom om de fall, som borde ifrågakomma
till internering. Därtill komme, att fattigvårdsstyrelsen, särskilt i städerna
och de större landskommunerna, redan då arbetade under former, som
lämpade sig för ett dylikt uppdrag. För kommuner, som önskade tillsätta en
särskild nykterhetsnämnd, borde sådant lämnas öppet.

I enlighet med detta departementschefens uttalande gavs i den till 1913 års
riksdag avlåtna propositionen i ämnet åt 3 § i förslaget till alkoholistlag
den sedermera lagfästade lydelse, som ovan återgivits.

Tillämpningen av alkoholistlagen, vilken trätt i kraft den 1 augusti 1916, vilar Nykterhcistill
väsentlig del å nykterhetsnämnderna. Det ankommer enligt lagen å dessa nämndernas
att dels i förekommande fall göra framställning hos vederbörande länsstyrelse huvudsakiiga
om förordnande, att åt alkoholmissbruk hemfallna personer må intagas å all- u/alkohol
män vårdanstalt, och dels i övrigt beträffande dylika personer verkställa i lagen lagen.
omförmälda åtgärder av förebyggande, övervakande eller eftervårdande beskaffenhet.
— Innan ansökning om interneringsförordnande göres, skall nämnden
inhämta noggranna upplysningar om den ifrågavarande personen samt,
därest ej uppenbarligen utsikt saknas att utan tvång återföra honom till ett
nyktert och ordentligt liv, vidtaga härför lämpade åtgärder, såsom att söka
förmå honom att ingå i nykterhetsförening, bereda honom, för minskande av

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr 16.

Nyklerhelsnämndernas

uppgi/ter enligt
rusdrycksförsäljningsförordningen

m. m.

frestelserna till bruk av rusdrycker, anställning lios lämplig person eller ombyte
av verksamhet eller vistelseort, utverka hos försäljare av brännvin, vin
eller Öl, att sådana drycker ej utlämnas till honom, förmå honom att rådfråga
läkare och följa dennes föreskrifter eller att frivilligt söka vård å lämplig anstalt
etc. I fall av behov äger nykterhetsnämnd att för vidtagande av oinförmälda
förebyggande åtgärder till sitt biträde utse ombud antingen bland sina
egna ledamöter eller bland andra för uppgiften lämpade personer, föreningar
eller stiftelser. Finner vederbörande länsstyrelse i fall, då enskild person är
sökande till interneringsförordnande, att erforderliga förebyggande åtgärder
icke hava vidtagits, må länsstyrelsen förelägga nykterhetsnämnden att vidtaga
dylika åtgärder samt inom viss tid inkomma med redogörelse för desamma och
det genom dem vunna resultatet. Nykterhetsnämnd, på vilkens ansökning interneringsförordnande
meddelats, har att i händelse av vederbörandes vägran
att ingå å allmän vårdanstalt, varest plats för honom beretts, hos vederbörande
länsstyrelse söka handräckning för beslutets verkställande. — Fullgör ej den,
som utskrivits från alkoholistanstalt, vad vid utskrivningen för viss tid därefter
honom förelagts i fråga om vistelseort eller i tillsynshänseende, må på ansökan
av nykterhetsnämnd av vederbörande länsstyrelse förordnas om hans återintagande
å allmän vårdanstalt. — Ordförande i nykterhetsnämnd äger att, där
så prövas nödigt, påkalla biträde av kommunal- eller polismyndighet. — Den,
som kallas till inställelse inför nykterhetsnämnd för att höras i något till nämndens
handläggning hörande ärende, är pliktig att hörsamma kallelsen vid påföljd
av bötesansvar och, i händelse av fortsatt tredska, av inställande inför
nämnden medelst handräckning. —- Har kommun bekostat vård åt någon å
alkoholistanstalt, äger nykterhetsnämnden att uttaga gottgörelse därför av
den vårdade, i den mån nämnden icke finner skäl till eftergift.

Nykterhetsnämnderna hava emellertid genom förordningen den 14 juni 1917
angående försäljning av rusdrycker, vilken förordning trätt i kraft den 1 januari
1919, fått sina åligganden och befogenheter i flera betydelsefulla avseenden
utökade. Enligt denna förordning, i vilken såsom dithörande lagstiftnings
syftemål angives att ordna all försäljning av rusdrycker så, att därmed åstadkommes
så ringa skada som möjligt, har nykterhetsnämnd att övervaka nykterhetstillståndet
inom kommunen. Brukar någon, som vistas inom kommunen,
alkoholhaltiga drycker till uppenbar skada för sig eller andra, äger nykterhetsnämnden,
i händelse av anmälan från någon av vissa kommunala institutioner
eller av vissa personer i offentlig ställning inom kommunen eller från
anhörig eller närstående till den beslutet gäller eller ock efter anhållan av denne,
där så finnes skäligt förordna, att under viss tid, högst tre år från beslutets dag,
rusdrycker icke må till honom utminuteras; och har nämnden för sådant fall
att meddela uppgift om beslutet till respektive systembolag. Nykterhetsnämnden
har ock bl. a. sig ålagt att genom upplysningar och råd till vederbörande
systembolag söka förebygga missbruk av rusdrycker samt att till stadsfullmäktige
eller kommunalstämma göra framställning om vidtagande av nykterhetsfrämjande
åtgärder och avgiva årlig berättelse över nykterhetstillståndet
inom kommunen. — Nykterhetsnämnd är tillförsäkrad rätt att själv eller genom
av nämnden utsett ombud undfå alla för nämndens arbetsuppgifter erforderliga
upplysningar av vederbörande systembolag och innehavare av från bolag överlåtna
rättigheter ävensom att taga del av bolagens förteckningar över motboksinnehavare.
— Ordförande i nykterhetsnämnden å den ort, där ett systembolag
utövar sin verksamhet, eller annan av denna nämnd utsedd ledamot äger

Andra lagutskottets utlåtande År 16. 5

närvara vid sammanträden med bolagets styrelse och att därvid deltaga i överläggningarna.

I nära sammanhang med de befogenheter och åligganden, som sålunda enligt
rusdrycksförsäljningsförordningen tillkomma nykterhetsnämnderna, stå vidare
vissa föreskrifter i förordningarna den 1 juli 1918 angående handel med skattefri
sprit samt angående vissa alkoholhaltiga preparat.

Genom särskilda beslut av riksdagarna 1921—24 hava från statsverkets
fond av rusdryeksmedel ställts till förfogande tillhopa 150,000 kronor till understöd
åt nykterhetsnämnderna samt till åtgärder, avseende att främja den
uppgift, som åligger dessa nämnder. Av nämnda medel liar en del använts till
bekostande av konferenser och kurser för nykterhetsnämnder samt av för
dem avsedda publikationer m. m., medan åter en del använts såsom direkta
understöd till sådana nämnder. Såsom villkor för utgående av dylika direkta
understöd har gällt, att inom respektive kommun funnes särskild nykterhetsnämnd;
och hava understöden, som ej fått överstiga beloppet av för nämndens
verksamhet anvisat kommunalt anslag, i främsta rummet avsett att bereda
nämnderna tillfälle att för verksamhetens ändamålsenliga bedrivande anlita
särskild arbetskraft.

tm

I de förevarande motionerna I: 182 och II: 186 har, efter erinran om den
valfrihet i fråga om tillsättande av särskild nykterhetsnämnd, som för vederbörande
kommuner nu förefinnes, såsom motivering för motionärernas ändringsförslag
anförts följande:

»Denna valfrihet i fråga om tillsättandet av nykterhetsnämnd har haft till
följd, att i åtskilliga städer och andra större kommuner har särskild nykterhetsnämnd
ej blivit utsedd. Detta har emellertid visat sig vara till olägenhet,
då fattigvårdsstyrelserna, vilkas ledamöter ju äro utsedda för helt andra uppgifter
än dem, som tillkomma nykterhetsnämnden, ofta icke visat något intresse
för dennas verksamhet. Häröver har ofta försports klagomål vid de av
centralförbundet för nykterhetsundervisning i landets olika delar anordnade
kurserna, vid vilka numera städse förekommer föredrag med efterföljande diskussion
rörande nykterhetsnämndens uppgifter. Vid dessa diskussioner har
ofta framhållits, att det vore i hög grad önskvärt, att det bleve föreskrivet, att
särskild nykterhetsnämnd skall utses i varje större kommun. Gränsen synes
därvid lämpligen kunna dragas så, att föreskriften gällde varje kommun, som
har kommunalfullmäktige.»

I sitt över motionerna till utskottet avgivna yttrande har socialstyrelsen —
efter erinran att åtskilliga åtgärder under de senare åren vidtagits för att på
övertygelsens väg förmå vederbörande kommuner att självmant tillsätta särskilda
nykterhetsnämnder samt att vid 1923 års ingång funnits särskilda sådana
nämnder i åtminstone 80 av landets 111 städer och 496 av landets övriga
2,404 kommuner — förklarat sig anse motionärernas förslag, att nuvarande
fakultativa förpliktelse att tillsätta särskild nykterhetsnämnd skulle för vissa
kommuner förbytas till obligatorisk sådan, vara ägnat att ingiva vissa bet änk -

Statsbidrag
till särskilda
nylcterhetsnämnder.

Motiveringen
i nu förevarande

motioner.

Socialstyrelsens
yttrande.

6

Andra lagutskottets utlåtande Nr 16.

Redogörelse
för en bestämmelse
i propositionen
till
årets riksdag
rörandebarnavårdslagslifiningen
av analog
natur med
den av socialstyrelsen
föreslagna.

ligheter. Styrelsen har för sin del ifrågasatt, huruvida icke motionärernas önskemål
om ernående av ökad effektivitet i det kommunala nykterhetsarbetet
skulle för kommuner utan särskild nykterhetsnämnd kunna lämpligen tillgodoses
på liknande sätt, som enligt en av styrelsen tidigare gjord hemställan
föreslagits i propositionen nr 150 till innevarande riksdag beträffande barnavårdslagstiftningen,
nämligen genom tillsättande i kommuner, där särskild
barnavårdsnämnd ej finnes, av särskild föredragande inom fattigvårdsstyrelsen
för ärenden rörande barnavård. Socialstyrelsen har därvid tillika framhållit,
att spörsmålet om nödig centralisering för de mindre kommunerna av de
olika sociala uppgifterna till ett enda organ torde uppkomma även vid kommande
behandling av det föreliggande förslaget till lag angående lösdrivares
behandling, i den mån nämligen tillämpningen av denna lagstiftning skulle
visa sig komma att föranleda medverkan av lämpligt kommunalt organ. Med
erinran därjämte att förestående ändringar i alkoholistlagen borde om möjligt
vidtagas i ett sammanhang samt att en överarbetning av lagen snart nog torde
tarvas bland annat på grund därav att det föreliggande betänkandet med förslag
till lag om vård av sinnessjuka föranledde vissa ändringar i densamma,
har socialstyrelsen förklarat sig ej kunna tillstyrka en lagändring av den innebörd,
som motionärerna föreslagit.

I anslutning till vad socialstyrelsen anmärkt angående det i propositionen nr
150 till innevarande riksdag innefattade förslaget till lag om samhällets barnavård
m. m. må erinras, att däri upptagits föreskrift om att inom varje kommun
skall finnas en barnavårdsnämnd, hos vilken den samhälleliga barnavårdsverksamheten
skall centraliseras. Emellertid kan enligt förslaget mindre kommun,
där så med hänsyn till förhållandena prövas lämpligen kunna ske, för viss tid
eller tills vidare befrias från skyldigheten att hava särskild barnavårdsnämnd.
I sådant fall skall barnavårdsnämnden utgöras av fattigvårdsstyrelsen, förstärkt
med kyrkoherden i församlingen eller hans ställföreträdare samt en vid
kommunens folkskolor eller fortsättningsskolor anställd lärare eller lärarinna.
I dylik kommun skall en av nämndens ledamöter med särskild insikt i och
intresse för barnavårds- och uppfostringsfrågor av kommunen utses att för
den tid han är vald till ledamot vara föredragande i de ärenden, som ankomma
på nämndens prövning.

Av departementschefens motivering till nu berörda stadganden torde på grund
av de nära liggande beröringspunkterna med nu förevarande spörsmål förtjäna
återgivas följande:

Anlitandet i vissa fall av fattigvårdsstyrelsen såsom barnavårdsnämnd vore
betingat av å ena sidan det på grund av kommunens särskilda förhållanden
mindre starkt framträdande behovet av särskild nämnd och å andra sidan av
svårigheten att uppbringa tillräckligt antal dugande krafter för, förutom övriga
nämnder, jämväl en särskild barnavårdsnämnd. Därest frågan om inrättande
av sådan skulle överlämnas åt kommunens eget avgörande, skulle det

Andra lagutskottet* utlåtande Nr 10.

kunna befaras, att, ehuru ingendera av nyssnämnda förutsättningar för ett
undantag vore för lianden, vederbörande av liknöjdhet underläte att tillsätta
särskild nämnd. Att binda möjligheten av undantag vid en viss befolkningssiffra
— i sådant hänseende har föreslagits 500,1,500, 3,000 innevånare — kunde
departementschefen icke anse lämpligt. Såsom svenska stadsförbundets styrelse
framhållit, kunde behovet av särskild barnavårdsnämnd vara rätt olika
starkt allt efter samhällets ekonomiska typ, obesett folkmängdssiffrorna. Departementschefen
ansåge därför undantag från skyldigheten att hava särskild
nämnd böra kunna för viss tid eller tills vidare medgivas mindre kommun, där
så med hänsyn till förhållandena prövades lämpligen kunna ske. I kommun
med mera sammanträngd befolkning borde uppenbarligen sådant medgivande
ej lämnas. För de minsta städernas del hade visserligen möjligheten till undantag
ansetts icke böra helt uteslutas, men förutsättningarna härför torde endast
i mycket få fall föreligga. — Av socialstyrelsen hade föreslagits, att inom kommun,
där fattigvårdsstyrelsen fungerade såsom barnavårdsnämnd, en ledamot
av styrelsen skulle utses att fungera såsom föredragande ledamot för barnavårdsärenden.
Det skulle åligga denne ledamot att förskaffa sig noggrann kännedom
om gällande författningsföreskrifter på området, att aktgiva på alla
förhållanden, som vore ägnade att påkalla nämndens uppmärksamhet, att förbereda
och för nämnden föredraga barnavårdsärenden samt tillse, att av nämnden
beslutade åtgärder bringades i verkställighet. Detta uppslag syntes departementschefen
böra förverkligas. Utan tvivel skulle i kommun, där särskild
barnavårdsnämnd ej tillsattes, eu dylik föredragande i barnavårdsärenden
kunna bliva till verkligt gagn. I fråga om de åligganden, som borde ankomma
på denne föredragande, kunde departementschefen i huvudsak ansluta sig till
vad socialstyrelsen anfört.

Att det med hänsyn till de betydelsefulla uppgifter, som påvila nykterhetsnämnderna,
skulle vara ur allmän synpunkt önskligt, om särskilda dylika nämnder
komme till stånd i många av de kommuner, där sådana ännu saknas, håller
utskottet för visst. Yad motionärerna anfört angående av erfarenheten bestyrkta
olägenheter av anordningen med fattigvårdsstyrelserna såsom nykter -hetsnämnd torde för åtskilliga kommuners del svårligen kunna jävas. Att i
en fattigvårdsstyrelse icke alltid kan påräknas samma intresse för nykterhetsarbetet
som i en särskilt tillsatt nykterhetsnämnd är lätt förklarligt, då vid
val till fattigvårdsstyrelse hänsyn i främsta rummet merendels torde tagas till
vederbörandes lämplighet för de speciella fattigvårdsuppgifterna.

Utskottet hyser emellertid i likhet med socialstyrelsen betänkligheter emot att,
på sätt av motionärerna föreslagits, obligatorisk förpliktelse skulle införas för
kommun, som bär 1,500 innevånare eller däröver, att utse särskild nykterhetsnämnd.
De synpunkter, som härutinnan utvecklats av socialstyrelsen och till
vilka utskottet tillåter sig hänvisa, delas i väsentliga delar av utskottet. I samma
mån insikten om nykterhetsnämndernas betydelsefulla samhällsuppgifter alltmera
väckes och intresset för fyllandet av desamma i motsvarande grad ökas,
synes utskottet kunna förväntas, att allt flera kommuner, inom vilka behov därav
gjort sig gällande, självmant skola skrida till utseende av särskilda dylika nämnder.

Såsom ovan nämnts har av socialstyrelsen ifrågasatts, huruvida icke motionä -

Utskoltets

yttrande.

8

Andra lagutskottets utlåtande Nr 16.

rernas önskemål om ernående av ökad effektivitet i det kommunala nykterhetsarbetet
skulle med fördel kunna vinnas på en annan väg än den av
motionärerna föreslagna, nämligen genom införande av en föreskrift i alkoholistlagen,
att i kommun, där fångvårdsstyrelse fungerar såsom nykterhetsnämnd,
lämplig person bland styrelsens ledamöter av kommunen utses att för den tid,
han är vald till ledamot, vara föredragande inom styrelsen för de ärenden, som
ankomma på nämndens prövning. Detta av socialstyrelsen framförda förslag
synes utskottet vara värt allt beaktande och, i händelse den av Kungl. Maj:t i
proposition till innevarande riksdag föreslagna liknande anordningen för handläggning
av barnavårdsärenden inom fångvårdsstyrelse^ vilka fungera såsom
barnavårdsnämnd, skulle vinna riksdagens godkännande, synes såsom följd
därav socialstyrelsens ifrågavarande förslag böra upptagas till närmare prövning.
Frågan därom äger, såsom framgår av socialstyrelsens till utskottet avgivna
yttrande, ett nära samband med det i samma yttrande ävenledes berörda
spörsmålet om önskligheten av en centralisering av de å kommunerna ankommande
skilda arbetsuppgifterna på det sociala området.

Att med anledning av de nu förevarande motionerna hemställa om avlåtande
av en skrivelse till Kungl. Maj:t med framställning om beaktande av det av
socialstyrelsen framställda förslaget om anordnande inom fattigvårdsstyrelser,
vilka fungera såsom nykterhetsnämnd, av särskild föredragande för de å sådan
nämnds prövning ankommande ärenden synes utskottet ej vara erforderligt,
då det torde kunna förutsättas såsom visst, att i samband med av socialstyrelsen
omnämnda andra förslag till ändringar i alkoholistlagen jämväl nu ifrågavarande
förslag inom en nära framtid, utan särskild framställning från riksdagens sida,
kommer under vederbörligt övervägande.

Motionen 11: 187.

Vad därefter angår det i motionen II: 187 framförda förslaget att, där särskild
nykterhetsnämnd finnes, vederbörande länstyrelse skall underrättas om
vem som utsetts till ordförande i nämnden samt införa meddelande därom i
länskungörelserna, har såsom motivering till detta förslag anförts följande:

»I anslutning till den motion, som överlämnats till riksdagen avseende sådan
ändring av 3 § i lag om behandling av alkoholister, att särskild nykterhetsnämnd
skall tillsättas i kommun, vars folkmängd överstiger ett visst antal, synes det
vara lämpligt, att till nämnda paragraf göres det tillägget, att Konungens befallningshavande
skall underrättas om vem som utsetts till ordförande i nämnden
och införa meddelande därom i länskungörelserna. Ett dylikt kungörande
synes vara lika berättigat, som då det gäller valet av o införande i kommunalnämnd
och fångvårdsstyrelse, samt har även visat sig vara av behovet påkallat.
»

Såsom motiveringen angiver har nu förevarande motion väckts i anknytning
till de förut behandlade motionerna I: 182 och II: 186. Då nu sistnämnda

Andra lagutskottets utlåtande Nr 16.

9

motioner av utskottet ansetts ej böra föranleda någon riksdagens åtgärd, samt,
även om behov av kungörande om val av ordförande i särskild nykterhetsnämnd
i den av motionären föreslagna ordning skulle hava gjort sig gällande, frågan
därom i allt fall ej är av den vikt att böra upptagas utan samband med annan
ändring i alkoholistlagen, synes utskottet ej heller nu förevarande motion
böra föranleda någon riksdagens åtgärd.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A) att motionerna 1:182 och II: 186 icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda; samt

B) att motionen II: 187 likaledes icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Stockholm den 25 april 1924.

På andra lagutskottets vägnar:

BROR PETRÉN.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Bror Peirén, Alfred Petrén*, greve Spens, von Kock, Tjällgren*,
Sigfrid Hansson, Thorberg och Lundell;

från andra kammaren: herrar Hagman, Karlsson i Gasabäck, Hage, Nilsson i Vibberbo,
Holmström i Stockholm, Carlsson i Solberga, Svensson i Skönsberg och Sundling.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

av herr Hage.

Reservation

10

Andra lagutskottets utlåtande Nr 16.

Till riksdagens andra lagutskott.

Bilaga.

Genom beslut den 7 februari 1924 har Kungl. Maj:t anbefallt socialstyrelsen
att till riksdagens andra lagutskott avgiva yttrande, bland annat, över en av
herr A. Ljunggren m. fl. den 21 januari 1924 i första kammaren väckt motion
(nr 182) angående viss ändring av 3 § i lagen om behandling av alkoholister
och en av herr K. J. Söderberg samma dag i andra kammaren väckt i huvudsak
likalydande motion (nr 186). Med anledning härav får styrelsen anföra följande.

Genom en vid årsskiftet 1922/23 utsänd cirkulärskrivelse har styrelsen sökt
utröna, i vilken utsträckning särskild nykterhetsnämnd vore tillsatt inom landets
kommuner. Av de inkomna svaren framgick, att vid sagda tidpunkt
sådan nämnd förefanns i 80 städer och 496 andra kommuner. En del kommuner
besvarade icke styrelsens förfrågan, men torde man hava skäl antaga, att svar
därifrån, om sådant avgivits, hade utfallit nekande. Antagligen hava ytterligare
några kommuner sedermera tillsatt särskild nämnd. De meddelade uppgifterna
torde emellertid få anses ungefärligen angiva förekomsten av särskild
nykterhetsnämnd inom våra kommuner.

Från nu givna förutsättningar torde tillsättandet av särskild nykterhetsnämnd
i regel vara den lämpliga vägen för ernående av vederbörlig effektivitet
i det kommunala nykterhetsarbetet. Åtminstone lärer så vara fallet i de kommuner,
där hithörande arbetsuppgifter äro av nämnvärd omfattning, och där
lämpliga personer för dessas handhavande finnas att tillgå. Anmärkas kan
emellertid, att en av våra största kommuner funnit berörda arbetsuppgifter
lämpligare kunna anförtros åt fattigvårdsstyTelsen än åt en särskild nykterhetsnämnd.

Styrelsen har på flera sätt sökt verka för att kommunerna självmant skola
tillsätta särskild nämnd. I den av socialstyrelsen och kontrollstyrelsen gemensamt
utgivna publikationen »Båd och anvisningar till nykterhetsnämnderna»,
varav ett exemplar bilägges1), har socialstyrelsen sålunda redan i inledningen
(sid. 1) framhållit önskvärdheten av att särskild nykterhetsnämnd tillsättes.
Tillika har styrelsen vid avgivande av förslag till författningsföreskrifter rörande
de sedan år 1922 utgående statsunderstöden till nykterhetsnämnder
sökt giva dessa föreskrifter ett innehåll, som vore ägnat att stimulera kommunerna
till beslut i dylik riktning. Även enskilda krafter ha varit livligt verksamma
i samma syfte.

Ku berörda åtgärder från socialstyrelsens liksom från enskildas sida ha gått
ut på att på övertygelsens väg förmå vederbörande att beakta vikten av nykterhetsnämndernas
arbetsuppgifter och, på det sätt alkoholistlagen anvisar,
självmant vidtaga med hänsyn härtill påkallade anordningar. På sådant
sätt skulle livskraftiga nykterhetsnämnder mera spontant framväxa i mån av
behov.

Motionärernas förslag innebär, att nuvarande fakultativa förpliktelse att
tillsätta särskild nykterhetsnämnd skulle för vissa kommuners vidkommande

l) Denna bilaga är ej tryckt.

Andra lagutskottets utlåtande AV 16.

11

förbyta» till obligatorisk sådan. Detta förslag bar synts styrelsen ägnat att
ingiva vissa betänkligheter.

Kommunernas uppgifter, ej minst på det sociala området, hava under senare
tider visat en stadig tendens att växa i omfattning, och anspråken på
lämpliga kommunala organ för nämnda uppgifters handhavande hava tilltagit
i samma mån. Styrelsen bär vid avgivande den 31 maj 1923 av utlåtande
över fattigvårdslagstiftningskommitténs betänkande angående barnavårdslagstiftningen
haft anledning beröra detta spörsmål. Därvid har styrelsen beträffande
ifrågasatta föreskrifter om inrättandet av ett obligatoriskt organ för
den offentliga barnavården anfört bland annat följande:

»Styrelsen har ej känt sig övertygad om att i det stora flertalet mindre kommuner,
särskilt de rena landskommunerna, hithörande ärenden äro av den
omfattning, att arbetsbördan i och för sig skulle göra ett särskilt organ påkallat.
Framför allt synes det tvivelaktigt, att för uppgiften lämpliga personer
skulle i erforderligt antal kunna såsom ett nytt tillskott tillföras det kommunala
livet i småkommunerna. Till belysande härav må erinras, att vid ingången
av år 1923 funnos i landet 111 städer, 35 köpingar, som bildade egen kommun,
samt 2,369 landskommuner, alltså tillhopa 2,515 kommuner. För inrättande
av barnavårdsnämnder av den sammansättning, som 6 § i lagförslaget angiver,
skulle alltså, då sammanslutning av kommuner till barnavårdssamhällen väl
ej kan förväntas äga rum i någon större omfattning, förutom präster, lärare
och läkare tagas i anspråk inemot 8,000 över hela landet fördelade »för nit
och intresse för ungdoms- och barnavård kända män och kvinnor». Härtill
kommer, att arbetsdugligheten hos eu barnavårdsnämnd i kvalitativt avseende
bör fylla högt ställda anspråk, vilket lärer påkalla, att de smärre kommunernas
i allmänna värv mest tränade arbetskrafter skulle behöva anlitas. Sannolikt
är, att valet komme att stå mellan blott ett fåtal för andra kommunala förtroendeuppdrag
redan förut starkt engagerade personer. Om i själva verket
något personligt krafttillskott icke tillföres en verksamhetsuppgift, därigenom
att för dess fyllande konstitueras ett särskilt organ, synes emellertid föga vara
vunnet genom en sådan organisatorisk åtgärd.

Allmänt har under senare tider från kommunernas sida klagats över en
tendens inom lagstiftningen att utan tillräcklig hänsyn till kommunernas växlande
storlek och behov ålägga dem att inrätta särskilda kommunala organ
för handhavande av olika uppgifter. Små landsortskommuner på några hundra
personer hava erhållit en organisatorisk utrustning, som knappast skiljer sig
från de större städernas, oaktat dessa kunna äga en ända till tusen gånger så
stor folkmängd. Enligt styrelsens mening borde det därför tagas under övervägande,
om icke förvaltningen inom de smärre kommunerna snarare kunde
förenklas genom uttryckligen medgivna sammanslagningar av olika kommunala
organ.»

Det vill synas, som det nu återgivna uttalandet skulle äga tillämpning jämväl
i förevarande sammanhang. Särskilt må framhållas, att vad styrelsen anfört
angående behovet av kvalitativt framstående sammansättning även måste
gälla ifråga om nykterhetsnämnd. Med hänsyn till de synnerligen grannlaga
värv, som tillkomma sådan nämnd — dess åtgärder kunna ju faktiskt leda till
att personer genom internering berövas sin frihet för ganska lång tid — vore
det nämligen uppenbarligen förenat med stor fara att låta berörda uppgifter
handhavas av därtill mindre väl skickade personliga krafter.

Styrelsen har ej heller känt sig övertygad, att kommunens storlek alltid bör
vara avgörande för frågan, huruvida särskild nykterhetsnämnd bör tillsättas

12

Andra lagutskottets utlåtande År 16.

eller ej. Ovan har erinrats om ett. fall, där så icke ansetts lämpligt i en av våra
största kommuner, och styrelsen har ej anledning betvivla, att kommunen
haft sakligt stöd för sin uppfattning. Vidare torde det finnas kommuner med
mer än 1,500 invånare, där den allmänna folknykterheten står så pass högt,
att tillsättande av särskild nykterhetsnämnd knappast motsvarar ett verkligt
behov — åtminstone kan det vara Anda mindre trängande än i en liten kommun,
där råare alkoholvanor äro rådande. Styrelsen anser sig slutligen i detta sammanhang
ej kunna underlåta att erinra om nu rådande knapphet på vårdplatser
vid befintliga alkoholistanstalter.

I ovan omförmälda utlåtande föreslog styrelsen med hänsyn till vad ur detsamma
nyss återgivits, att barnavårdsuppgifterna borde kunna anförtros åt
annat befintligt kommunalt organ, enligt majoriteten inom styrelsen, åt fattigvårdsstyrelsen.
För att emellertid i dylika fall åt de speciella barnavårdsärendena
trygga en intresserad och sakkunnig handläggning föreslog styrelsen, att
viss ledamot inom fattigvårdsst.yrelsen borde kunna utses att vara föredragande
för sådana ärenden. I det förslag till lag om samhällets barnavård, som Kungl.
Maj:t framlagt för innevarande års riksdag, innehåller också 8 § 2 mom. bestämmelser
i den riktning, som styrelsen sålunda förordat. Det synes kunna
ifrågasättas, om man icke på liknande sätt skulle kunna tillgodose motionärernas
önskemål att ernå ökad effektivitet i det kommunala nykterhetsarbetet och
på samma gång undgå de olägenheter, som kunde befaras uppstå, därest man
i enlighet med deras förslag frånginge grundsatsen om kommunernas bestämmanderätt
ifråga om tillsättande av särskild nykterhetsnämnd.

Emellertid är styrelsen tveksam, huruvida man för närvarande över huvud
taget bör vidtaga ändring i alkoholistlagen. Givet är, att lagen icke bör göras
till föremål för allt för ofta återkommande ändringar. Om behov av flera sådana
yppar sig, böra de sa vitt möjligt vidtagas i ett sammanhang. Det är ej uteslutet,
att lagen snart nog kommer att tarva någon öAfarbetning. Sålunda
föreslås i ett föreliggande betänkande med förslag till lag om vård av sinnessjuka
vissa ändringar i alkoholistlagen. Jämväl eljest torde ATissa ändringar
förtjäna tagas under övervdigande. Blott en enda detalj i sådant hänseende må
här påpekas, enär den äger direkta beröringspunkter med motionärernas föreliggande
förslag. I lagen angives ej, huru skall förfaras, då en kommun tillsatt
särskild nykterhetsnämnd men sedan på nytt önskar låta fattigvårdsstyrelsen
fungera såsom sådan. De valda ledamöternas uppdrag utgår ej vid eu gemensam
tidpunkt, och om kommunen icke anställer nyval, då vissa ledamöter
äro i tur att avgå, lärer tvekan uppstå, huruvida de öArigas mandat fortfarande
skola gälla. Styrelsen har sig bekant fall, då detta spörsmål varit aktuellt.

Med hänsyn till det anförda anser sig styrelsen icke kunna tillstyrka en lagändring
av den innebörd motionärerna föreslagit. Om det emellertid skulle
anses lämpligt att för tillgodoseende av motionärernas syfte för närvarande
över huvud taget skrida till särskilda lagstiftningsåtgärder, föreslår styrelsen,
att åt 3 § andra stycket i lagen om behandling av alkoholister måtte givas
följande eller till innehållet liknande, ändrade lydelse:

»Nykter het snämnden skall, om ej särskild sådan nämnd blivit tillsatt, utgöras
av kommunens fattigATårdsstyrelse; börande i sådant fall kommunen utse
lämplig person bland fattigvårdsstyrelsens ledamöter att för den tid han är
vald till ledamot vara föredragande inom styrelsen för de ärenden, som ankomma
på nykterhetsnämnds prövning.»

Styrelsen förutsätter sålunda, dels att den ifrågasatta föredragande ledamoten
för nykterhetsfrågor skulle utses obligatoriskt i alla de fall, där fattigvårds -

Andra lagutskottets utlåtande Nr 16.

13

styrelse fungerar såsom nvkterhetsnämnd, och dels att det speciella uppdrag,
som därvid lomme att åligga denne ledamot, borde meddelas av den myndighet,
som utser fattigvårdsstyrelsens ledamöter.

Styrelsen, som för närvarande har att avgiva utlåtande över ett föreliggande
förslag till lag angående lösdrivares behandling, överväger, huruvida icke även
vid denna lagstiftnings tillämpning medverkan borde sökas av lämpligt kommunalt
organ. Härvid har hos styrelsen ytterligare mognat uppfattningen,
att de mindre kommunerna icke lämpligen kunna åläggas att för varje ny uppgift
tillskapa ett särskilt organ. Tvärtom synes man ha anledning att söka möjliggöra
en centralisering av de olika sociala uppgifterna till ett enda organ.
Samtidigt torde man böra sträva att göra detta organ så mycket mera kvalificerat
och jämväl i övrigt så vitt möjligt trygga en sakkunnig, intresserad och
ansvarsmedveten behandling av de olika frågorna. Påpekas må för övrigt, att
de uppgifter rörande lösdrivares behandling, som enligt styrelsens åsikt lämpligen
borde åvila kommunerna, torde uppvisa nära frändskap med motsvarande
uppgifter enligt alkoholistlagen.

Sedan riksdagen nyligen fattat beslut, som medgiver kommun att bereda
ledamot av kommunala organ arvode, lär det måhända även från ekonomisk
synpunkt möta betänkligheter att utan trängande skäl i lagstiftningsväg tillskapa
nya sådana organ.

Tanken på eu centralisering av de sociala arbetsuppgifterna torde i vad angår
de mindre kommunerna närmast vara att hänföra till följande synpunkter.

Arbetsuppgifterna äro i dessa kommuner till sin omfattning icke större, än
att de kunna handhavas av ett gemensamt organ; med hänsyn till kandidatbristen
blir för övrigt inrättandet av flera särskilda sådana ofta en tom formalitet,
som icke motsvaras av sakligt ökad kapacitet utan snarare tvärtom.
Ofta utses en och samma person till ordförande i flera eller i samtliga nämnder
inom kommunen, och i realiteten kommer då dessa nämnders hela arbetsbörda
att ligga på hans axlar. Den på så sätt samlade arbetsbördan blir för en enda
person så pass tyngande, att han ej hinner att på nöjaktigt sätt förbereda ärendena.
I rege kan ej heller förväntas, att en enda person skall hysa positivt
intresse för alla hithörande slag av ärenden. Genom den ifrågasatta föredragandeinstitutionlen
får man hoppas, att man efter hand skulle mobilisera flera intresserade
och dugande personliga krafter för handhavandet av de sociala
uppgifterna inom det kommunala livet.

Beträffande åter de stora och synnerligen de allra största kommunerna torde
väsentligen andra skäl göra sig gällande. Här göra arbetsuppgifternas stora
omfattning och mångsidighet behovet av en samlande överblick kännbart.
Man vill söka förekomma, att onödigt dubbelarbete utföres inom olika organ
och vidare — och detta är kanske det mest bärande motivet — att bespara
hjälpsökande att under lång tidsutdräkt hänvända sig till än den ena än den
andra institutionen, innan de få sitt ärende framställt inför rätt forum. (Jfr
Stockholms Stadskollegii utlåtanden och memorial, bihang, år 1923 nr 44:
Förhandlingarna vid den skandinaviska kommunalkonferensen den 21 och 22
juni 1923, sid. 37.)

Styrelsen vill med anledning av det anförda ifrågasätta, om icke utvecklingen
över huvud taget bör gå i den riktningen, att man i de mindre kommunerna
söker att centralisera olika uppgifter, åtminstone på det sociala området,
hos en enda nämnd — denna borde dock i så fall icke benämnas fattigvårdsstyrelse
— och att man inom denna nämnd uppdroge åt olika ledamöter att var

14

Andra lagutskottets utlåtande Nr 16.

för sig förbereda och inför nämnden föredraga vissa grupper av ärenden. En
sådan grupp skulle utgöras av ärenden, som det f. n. tillkommer fattigvårdsstyrelse
i egenskap av nykterhetsnämnd att handlägga.

Stockholm den 18 mars 1924.

Gunnar Huss.

Kurt Bergström.

Victor Pettersons Bokindustri A. B., Stockholm 1924