Andra lagutskottets utlåtande nr 12.
1
Nr 12.
Ankom till riksdagens kansli den 30 mars 1924 kl. 7 e. m.
Utlåtande i anledning av Kungi. Maj:ts proposition med
anhållan om riksdagens yttrande angående vissa av
internationella arbetskonferensen åren 1922 och 1923
fattade beslut.
Genom en den 14 mars 1924 dagtecknad proposition, nr 112, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kung!
Maj:t, under åberopande av ett propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden, anhållit om riksdagens yttrande rörande de
i nämnda protokoll omförmälda, av internationella arbetskonferensen åren
1922 och 1923 fattade besluten.
De ifrågavarande besluten utgöras av tvänne s. k. rekommendationer, vilka
i översättning till svenska språket hava följande lydelse:
I.
Rekommendation angående avgivande till internationella arbetsbyrån av
statistiska och .andra upplysningar rörande ut- och invandring
samt reparering och genomfärd av utvandrare.
Generalkonferensen av nationernas förbunds internationella arbetsorganisation,
vilken av styrelsen för internationella arbetsbyrån sammankallats
till Geneve och där samlats den 18 oktober 1922 till sitt fjärde sammanträde
samt
beslutit antaga vissa förslag angående avgivande till internationella
arbetsbyrån av statistiska och andra upplysningar rörande
ut- och invandring samt repatriering och genomfärd av utvandrare,
vilken fråga är upptagen såsom den andra punkten på dagordningen
- för sammanträdet,
ävensom beslutit, att dessa förslag skola taga form av en rekommendation,
antager denna andra dag av november år ettusenniohundratjugotvå efterföljande
rekommendation att underställas internationella arbetsorganisationens
medlemmar för att av dem tagas i övervägande med hänsyn till dess
förverkligande genom nationell lagstiftning eller på annat sätt jämlikt bestämmelserna
i del XIII av fördraget i Versailles och motsvarande delar av
de övriga fredsfördragen.
Bihang till riksdagens protokoll 1924. 9 sand. 2 avd. 9 käft. (Nr 12) 696 24 1
2
Andra lagutskottets uttalande nr 12.
1.
Generalkonferensen hemställer, att varje medlem av internationella arbetsorganisationen
måtte meddela internationella arbetsbyrån alla tillgängliga
uppgifter rörande ut- och invandring, repatriering samt genomfärd av utvandrare
på ut- eller hemresa, ävensom rörande vidtagna eller planerade
åtgärder i samband med dessa frågor.
Dessa uppgifter böra såvitt möjligt meddelas för varje kvartal och senast
tre månader efter utgången av den tidrymd, som de avse.
2.
Generalkonferensen hemställer, att varje medlem av internationella arbetsorganisationen
måtte bemöda sig att inom sex månader efter utgången av
varje år, i den mån uppgifter äro tillgängliga, meddela internationella arbetsbyrån
hela antalet in- och utvandrare under året, med särskiljande av inoch
utlänningar, samt med angivande i fråga om egna medborgare och så vitt
möjligt även för utlänningar av:
1. Kön. 4. Nationalitet.
2. Ålder. 5. Land för senaste hemvist.
3. Yrke. 6. Land för tillämnad hemvist.
3.
Generalkonferensen hemställer, att varje medlem av internationella arbetsorganisationen
måtte såvitt möjligt träffa överenskommelse med andra medlemmar
om:
a) antagande av en identisk definition å begreppet »emigrant»;
b) fastställande av uppgifter, som böra likformigt förekomma å de identitetshandlingar,
som utfärdas för ut- och invandrare av vederbörande myndigheter
i de fördragsslutande staterna;
c) användande av en gemensam metod för insamling av statistiska uppgifter
rörande ut- och invandring.
II.
Rekommendation angående de allmänna grunddragen för anordnandet
av inspektionssystem till tryggande av arbetarskyddslagstiftningens
tillämpning.
Generalkonferensen av nationernas förbunds internationella arbetsorganisation,
vilken av styrelsen för internationella arbetsbyrån sammankallats
till Geneve och där samlats den 22 oktober 1923 till sitt femte sammanträde
samt
beslutit antaga vissa förslag angående fastställandet av allmänna
grunddrag för yrkesinspektionen, vilken fråga är uppförd på
dagordningen för sammanträdet,
ävensom beslutit att dessa förslag skola taga form av en rekommendation,
antager denna tjugonionde dag av oktober år ettusenniohundratjugotre efterföljande
rekommendation att underställas internationella arbetsorganisationens
medlemmar för att av dem tagas i övervägande med hänsyn till dess
förverkligande genom nationell lagstiftning eller på annat sätt jämlikt be
-
3
Andra lagutskottets utlåtande nr 12.
stämmelserna i del XIII av fördraget i Versailles och motsvarande delar av
de övriga fredsfördragen.
I betraktande att Versaillesfördraget och de övriga fredstraktaterna bland
metoder och principer av särskild och trängande vikt för arbetarnas fysiska,
moraliska och intellektuella välfärd ha framhållit nödvändigheten av, att
varje stat upprättar ett system av inspektionstjänst, vari kvinnor taga del,
för att säkerställa tillämpningen av lagar och förordningar rörande arbetarnas
skyddande;
i betraktande att de resolutioner, som antogos av internationella arbetskonferensen
å dess första sammanträde beträffande vissa länder, som befinna
sig under särskilda förhållanden, för dessa länder medföra nödvändigheten
att, därest de icke redan äga sådant, upprätta ett inspektionssystem;
i betraktande att nödvändigheten att upprätta ett inspektionssystem blir
särskilt trängande vid den tidpunkt, då de vid föregående konferenssammanträden
antagna konventioner ratificeras av organisationens medlemmar och
bringas till verkställighet;
i betraktande att, ehuru upprättandet av ett inspektionssystem obestridligen
är att förorda såsom ett av de mest verksamma medlen till tryggande
av genomförandet av konventionerna och andra åtaganden beträffande arbetsförhållandenas
reglering, det tillkommer varje medlem av organisationen —
inom området för sin suveränitet eller myndighet ensam ansvarig för verkställigheten
av de av honom ratificerade konventioner — att med hänsyn
till de lokala förhållandena bestämma de kontrollåtgärder, som kunna sätta
honom i stånd att påtaga sig en dylik ansvarighet;
i betraktande att det, för att bereda medlemmarna tillfälle att draga nytta
av vunnen erfarenhet vid upprättandet eller reorganiserandet av deras inspektionssystem,
är önskvärt att fastställa de allmänna principer, som, efter
vad praktiken utvisat, äro bäst ägnade att på ett likformigt, noggrant och
verkningsfullt sätt trygga konventionernas tillämpning och över huvud taget
alla åtgärder för arbetarnas skyddande;
hemställer konferensen,
som beslutit att till varje lands bedömande hänskjuta, i vilken omfattning
dessa allmänna grunder skola tillämpas beträffande särskilda slag av verksamhet,
och som väsentligen låtit sig leda av den vid inspektionen av industriella
anläggningar redan förvärvade långa erfarenheten,
att varje medlem av internationella arbetsorganisationen måtte beakta
följande grundsatser och regler.
I. Inspektionens verksamhetsområde.
1) Det system av inspektionstjänst, som varje medlem enligt den princip,
som angives i art. 427: 9) av Versaillesfördraget, är pliktig organisera, bör
ha till väsentlig uppgift att trygga tillämpningen av lagar och förordningar
rörande arbetsförhållandena och skyddandet av arbetarna under utövningen
av deras yrke (arbetstid och raster; nattarbete; förbud mot användande av
vissa personer till farliga, ohälsosamma eller alltför ansträngande arbeten;
sundhet och säkerhet etc.).
2) I den mån det med hänsyn till lättheten för inspektörerna att utöva
kontroll eller till den erfarenhet, deras huvudsakliga åligganden giva dem,
kan synas möjligt och ändamålsenligt att anförtro inspektörerna biuppgifter
— vilka för övrigt kunna växla efter uppfattning, traditioner eller seder i
olika länder — må dylika uppgifter tilldelas dem under villkor:
4
Andra lagutskottets utlåtande nr 12.
a) att de på intet sätt kunna inkräkta på fullgörandet av inspektörernas
huvudsakliga åligganden;
b) att de såvitt möjligt till själva sill natur äro nära förbundna med inspektionens
ursprungliga uppgift att trygga skyddandet av arbetarnas hälsa
och säkerhet;
c) att de på intet sätt kunna kompromettera den auktoritet och den
opartiskhet, varav inspektörerna ha behov gentemot arbetsgivare och arbetare.
II. Inspektionens åligganden och befogenheter.
A. Allmänna bestämmelser.
3) Inspektörerna, försedda med behörighetsintyg, böra äga lagstadgad rätt:
a) att vid vilken tid som helst under dagen eller natten besöka och inspektera
sådana ställen, där de kunna ha skälig anledning antaga, att det
användes personer, som åtnjuta lagstadgat skydd, ävensom att under dagen
besöka alla ställen, som de kunna ha skälig anledning antaga vara anläggningar,
underkastade deras tillsyn, eller till sådana hörande utrymmen; åliggande
det emellertid inspektörerna att, förrän de avlägsna sig, såvitt möjligt
underrätta arbetsgivaren eller representant för honom om besöket;
b) att utan vittnen utfråga den vid anläggningen fastade personalen samt
att för fullgörande av sitt uppdrag för upplysningars erhållande hänvända
sig till alla andra, vilkas vittnesmål kunna synas dem erforderliga, ävensom
att begära tillhandahållande av alla register eller handlingar, om vilkas förande
stadgas i lagarna angående arbetets reglering.
4) Inspektörerna böra genom ed eller på annat, med varje lands administrativa
praxis eller dess seder överensstämmande sätt, och vid äventyr av
straff eller lämpliga disciplinära åtgärder tillförbindas att icke yppa de
fabrikationshemligheter eller över huvud taget de driftsförfaranden, om vilka
de under sin tjänstutövning kunna få kännedom.
5) Med tillbörlig hänsyn tagen till varje lands administrativa och judiciella
organisation samt under förbehåll för den kontroll av överordnad myndighet,
som kan anses nödvändig, böra inspektörerna äga att direkt inför vederbörande
judiciella myndighet draga de förseelser, som de konstaterat; börande
i länder, där detta icke är oförenligt med rådande rättssystem eller
rättsprinciper, de av inspektörerna upprättade protokoll äga vitsord, till dess
motsatsen bevisas.
6) I sådana fall, där det finnes påkallat att vidtaga omedelbara åtgärder
för att bringa installation eller anordning av lokaler eller redskap till överensstämmelse
med bestämmelserna i lagar eller förordningar, böra inspektörerna
kunna meddela förelägganden (eller, där sådant tillvägagående icke
är förenligt med landets administrativa eller judiciella organisation, hänvända
sig till vederbörande myndighet för utfärdande av dylikt föreläggande),
gående ut på verkställande inom bestämd tid av sådana förändringar i avseende
å lokaler eller redskap, som kunna vara nödvändiga för tryggande
av en fullständig och noggrann tillämpning av de lagar och förordningar,
som avse arbetarnas hälsa och säkerhet.
I de länder, där inspektörernas förelägganden äga exekutiv kraft, bör
verkställandet av sådant föreläggande icke kunna undanskjutas annat än
genom överklagande hos överordnad administrativ myndighet eller hos
domstol; i intet fall böra bestämmelser, avsedda att skydda arbetsgivarna
mot godtycke, få hindra verkställandet av sådana åtgärder, som föreskrivits
till förekommande av överhängande fara, som är vederbörligen styrkt.
Andra lagutskottets utlåtande nr 12.
f)
It. Säkerhet.
7) Om det är av vikt, att inspektionen förses med alla lagstadgade befogenheter,
som erfordras för fullgörandet av dess uppgift, är det likaledes,
för att inspektionens verksamhet må bliva allt mer effektiv, av vikt, att inspektionen,
i öveiensstämmelse med den tendens, som gör sig gällande i de
äldsta och mest erfarna industriländerna, allt mer inriktar sig på användandet
av de lämpligaste säkerhetsmetoder att förekomma olycksfall och
sjukdomar samt genom intelligent förståelse, uppfostran och samverkan av
alla intresserade gör arbetet mindre farligt, mer hälsosamt och även mindre
ansträngande. Efterföljande åtgärder synas ägnade att i alla länder påskynda
nämnda utveckling:
a) alla olycksfall böra anmälas till vederbörande myndighet, och eu av
inspektörernas främsta uppgifter bör vara att företaga utredning rörande
olycksfall och särskilt rörande sådana, som äro av allvarlig beskaffenhet eller
ofta inträffande, för att utröna genom vilka åtgärder de kunna förekommas;
b) inspektörerna böra upplysa och råda arbetsgivarna i fråga om de bästa
typerna av anordningar för säkerhet och sundhet;
c) inspektörerna höra uppmuntra samverkan mellan arbetsgivarna, deras
arbetsledare och arbetare i ändamål att främja personlig försiktighet, användandet
av säkerhetsmetoder och fulländandet av säkerhetsutrustningen;
d) inspektörerna böra genom systematiskt studium av de tekniska metoderna
för arbetsställenas inre utrustning, genom särskilda utredningar av
problem rörande sundhet eller säkerhet eller på annat sätt inriktas på förbättrande
och fulländande av åtgärderna för sundhet och säkerhet;
e) i de länder, där man ansett det vara att föredraga att ha en särskild,
av inspektionsväsendet fullständigt oberoende organisation för försäkring mot
och för förekommande av olycksfall i arbete, böra denna organisations speciella
tjänstemän låta sig leda av ovan angivna principer.
III. Inspektionens organisation.
A. Organisation av personalen.
8) För att inspektörerna måtte komma i så nära beröring som möjligt
med de anläggningar, de övervaka, och med vederbörande arbetsgivare och
arbetare samt för att den största möjliga delen av deras tid måtte ägnas
åt verkningsfull inspektion av anläggningarna, är det önskvärt att inspektörerna,
där landets förhållanden det medgiva, äro bosatta i industridistrikten.
9) I länder, som äro uppdelade i inspektionsdistrikt, är det — till tryggande
av likformighet i lagtillämpningen inom de olika distrikten och till
vinnande av bästa möjliga inspektionsresultat — önskvärt, att distriktsinspektörerna
ställas under allmänt överinseende av en inspektör med höga
kvalifikationer och långvarig erfarenhet. För det fall att landets industri är
av sådan betydenhet, att den kräver tillsättandet av mer än en överordnad
inspektör, böra de överordnade inspektörerna tid efter annan sammanträda
till överläggning om frågor, som i de deras kontroll underkastade delarna
av landet framkommit rörande lagtillämpningen eller förbättrandet av arbetsförhållandena.
10) Inspektionen bör stå under en central statsmyndighets omedelbara
och uteslutande uppsikt; den bör ej beträffande utövandet av sina åligganden
kontrolleras eller på något sätt bero av lokala myndigheter.
11) Med hänsyn till de svåra vetenskapliga och tekniska frågor, som härröra
från den moderna industriens förhållanden i avseende å användandet
6
Andra lagutskottets utlåtande nr 12.
av farliga råämnen, avlägsnandet av damm och skadliga gaser, användandet
av elektrisk ström etc., är det av vikt, att experter med speciell medicinsk,
mekanisk, elektrisk eller annan sakkunskap och erfarenhet av staten användas
för handläggandet av dylika frågor.
12) I enlighet med de principer, som angivas i art. 427 av fredsfördraget,
bör inspektionspersonalen innefatta såväl kvinnor som män. Då det tydligt™
beträffande vissa frågor eller vissa arbeten är lämpligare att anförtro
inspektionen åt män och beträffande vissa andra åt kvinnor, böra de kvinnliga
inspektörerna, för så vitt de ha erforderlig utbildning och erfarenhet,
i regel äga samma befogenheter och åligganden samt utöva samma myndighet
som de manliga; de böra ha samma möjlighet till befordran till högre
tjänster.
B. Inspektörernas ställning och utbildning.
13) Med hänsyn till den moderna industriens invecklade beskaffenhet och
karaktären av de administrativa funktioner, inspektörerna ha att utöva i avseende
å lagtillämpningen, och med hänsyn likaledes till de förbindelser,
vari de böra stå till arbetsgivare och arbetare, arbetsgivar- och arbetarsammanslutningar
samt lokala och judiciella myndigheter, är det av vikt, att
inspektörerna i allmänhet äga framstående teknisk utbildning och erfarenhet,
att de ha god allmänbildning samt att de genom sin duglighet och karaktär
kunna vinna allas förtroende.
14) Inspektionspersonalen bör beredas en anställningsform, som gör den
oberoende av regeringsskiftena. Åt inspektörerna bör givas sådan ställning
och avlöning, att de säkerställas mot alla yttre, otillbörliga inflytanden. De
böra ej få vara ekonomiskt intresserade i de företag, som äro ställda under
deras uppsikt.
15) Inspektörerna böra, innan de definitivt utnämnas, genomgå en tids provtjänstgöring,
avsedd att visa deras kvalifikationer och utbilda dem i deras
åligganden; deras utnämning bör vid provtjänstgöringens slut icke kunna
fastställas, med mindre de visat sig fullt kvalificerade för inspektörsgöromålen.
16) Beträffande länder, som äro uppdelade i inspektionsdistrikt, och särskilt
där landets industrier åro olikartade, är det önskvärt, att inspektörerna,
synnerligast under sina första tjänsteår, med lämpliga mellantider förflyttas
från det ena distriktet till det andra, på det att de måtte förvärva en fullständig
erfarenhet om inspektionstjänsten.
C. Inspektionsarbetets gestaltning-.
17) Med hänsyn till att vid statlig inspektionstjänst inspektörernas besök
vid varje särskild anläggning nödvändigtvis måste äga ruin med större eller
mindre mellantider, är det av vikt:
a) att arbetsgivarna och deras ställföreträdare ovillkorligen skola anses
ansvariga för lagens iakttagande och att de i fall av avsiktlig kränkning av
lagen eller grov försummelse i fråga om dess iakttagande skola kunna åtalas
utan föregående varning; denna grundsats äger dock icke tillämpning i de
särskilda fall, där lagen förutsätter, att meddelande av inspektör först skall
givas rörande vidtagandet av vissa åtgärder;
b) att inspektörernas besök i regel avläggas utan föregående underrättelse
till arbetsgivaren.
Det är önskvärt, att lämpliga åtgärder vidtagas av staten till tryggande,
att arbetsgivarna, deras ställföreträdare och arbetarna äga kännedom om
lagens bestämmelser och de åtgärder, som böra vidtagas till skyddande av
7
Andra lagutskottets utlåtande nr 12.
arbetarnas hälsa och säkerhet, exempelvis genom åläggande för arbetsgivaren
att i anläggningen anslå ett utdrag av lagens bestämmelser.
18) Under erkännande, att skiljaktigheter förefinnas mellan olika anläggningar
i avseende a storlek och betydenhet och att svårigheter kunna förorsakas
av det förhållandet, att anläggningarna stundom ligga spridda i
trakter av lantlig karaktär, är det önskvärt, att varje anläggning för allmän
inspektion besökes av en inspektör minst en gång om året och detta oberoende
av de särskilda besök, som kunna nödvändiggöras av särskilda klagomål
eller andra skid. J)ot är likaledes önskvärt, att betydande anläggningar
och sådana, i vilka anordningarna icke äro tillfredsställande i avseende
å asbetarnas säkerhet eller hälsa, ävensom anläggningar, vari liälsoskadliga
eller farliga arbeten utföras, besökas mycket oftare. För det fall
att ett allvarligt missförhållande upptäckts i en anläggning, är det önskvärt,
att densamma, till konstaterande om missförhållandet avhjälpts, snart ånyo
besökes av inspektören.
1). Samverkan med arbetsgivare och arbetare.
19) Det är av vikt: att för arbetarna och deras representanter på allt sätt
underlättas att fritt upplysa inspektören om varje bristfällighet eller förseelse
mot lagen inom den anläggning, vari de sysselsättas; att varje dylikt klagomål
såvitt möjligt av inspektören skyndsamt upptages till utredning; att
klagomål av inspektören behandlas fullt förtroligt och att åt arbetsgivaren
eller hans ställföreträdare ej gives någon antydan, att ett inspektionsbesök
företages med anledning av ett klagomål.
20) För att vinna full samverkan med arbetsgivare och arbetare samt deras
resp. organisationer med hänsyn till åvägabringandet av förbättrade förhållanden
i avseende å arbetarnas hälsa och säkerhet är det önskvärt, att inspektionen
tid efter annan rådgör med representanter för arbetsgivarnas
och arbetarnas organisationer om de för nämnda ändamåls vinnande bästa
åtgärderna.
IV. Inspektörernas rapporter.
21) Periodiska rapporter över inspektionstjänstens resultat och verksamhet,
avfattade enligt bestämd plan, böra av inspektörerna avgivas till den centrala
myndigheten, och bör denna myndighet i en årsrapport, offentliggjord
så skyndsamt som möjligt och i varje fall inom ett år från slutet av det år
densamma avser, framlägga eu översikt över de uppgifter, inspektörerna
meddelat; kalenderåret bör enhetligt läggas till grund för dessa rapporter.
22) Nämnda årsrapport bör innehålla en förteckning å de lagar och förordningar
rörande reglering av arbetsförhållandena, vilka utfärdats under det
år, rapporten avser.
23) I årsrapporten böra likaledes intagas sådana statistiska översikter, som
erfordras för att giva alla upplysningar rörande inspektionens organisation
och verksamhet samt de resultat, som uppnåtts av densamma. De meddelade
uppgifterna böra såvitt möjligt lämna upplysning om:
a) organisation och sammansättning av inspektionstjänstens personal;
b) antalet anläggningar, som äro underkastade här åsyftade lagar och förordningar,
fördelade efter industrigrupper och med angivande av antalet
sysselsatta arbetare (män, kvinnor, unga personer och barn);
c) antalet inspektionsbesök, ägnade varje kategori av anläggningar, med
angivande av antalet arbetare, som sysselsättas i de inspekterade anläggningarna
(det antal som konstaterats vid första besöket under året) och av
antalet anläggningar, som inspekterats mer än eu gång under årets lopp;
8
Andra lagutskottets utlåtande nr 12.
d) antalet och beskaffenheten av de förseelser mot lagar och förordningar,
som dragits inför vederbörande myndigheter, samt antalet och arten av de
fällande domar, som avkunnats av myndigheterna;
e) antalet och beskaffenheten av samt orsaken till de olycksfall och yrkessjukdomar,
fördelade efter olika slag av anläggningar, som gjorts till föremål
för anmälan.
Såsom i den föreliggande propositionen omförmäles och närmare utvecklats
i propositionen nr 361 till 1921 års riksdag, åligger det enligt bestämmelse
i de fredsfördrag, varigenom världskriget avslutades, regeringen i stat, som
tillhör den till nationernas förbund anknutna internationella arbetsorganisationen,
att inom ett år eller vid förhinder på grund av exceptionella omständigheter
senast inom 18 månader efter avslutandet av ett sammanträde
av organisationens beslutande församling, internationella arbetskonferensen,
underställa vid sammanträdet antagna rekommendationer —- beslut avsedda
att underställas vederbörande stater för vidtagande av lagstiftnings- eller
andra åtgärder — och konventionsförslag — beslut avsedda att ratificeras
av organisationens medlemmar — den eller de myndigheter, till vilkas kompetensområden
respektive frågor höra, för beslutens omgestaltande till lag
eller vidtagande av andra åtgärder.
Till fullgörande av nu berörda bestämmelse har Kungl. Maj:t åren 1921
och 1923 genom till riksdagen avgivna propositioner anhållit om dess yttrande
angående de rekommendationer och konventionsförslag, som antagits
av internationella arbetskonferensen å dess tre första sammanträden åren
1919, 1920 och 1921.
Genom nu föreliggande proposition har motsvarande åtgärd vidtagits beträffande
de beslut av hithörande slag, som fattats å arbetskonferensens fjärde
och femte sammanträden i Geneve åren 1922 och 1923.
I nämnda konferenssammanträden, vilka bevistades av ombud för respektive
39 och 42 stater, deltogo från Sveriges sida tvänne ombud för regeringen
samt ett ombud för var av arbetsgivar- och arbetargrupperna.
Båda de nu ifrågavarande rekommendationerna hava enhälligt antagits å
respektive konferenssammanträden.
Den förra av rekommendationerna, avseende avgivande till internationella
arbetsbyrån av statistiska och andra upplysningar rörande ut- och invandring
samt reparering och genomfärd av utvandrare, har till syfte att hopbringa
erforderliga upplysningar för åvägabringande av ett ordnat internationellt
samarbete beträffande emigrationsspörsmålen.
I anslutning till innehållet i ett av socialstyrelsen över rekommendationen
avgivet yttrande har föredragande departementschefen uttalat, att de hemställanden,
som innefattas under I och II i rekommendationen, ej torde påkalla
andra åtgärder från Sveriges sida, än att man, med fortsättande av den
rapportering i ämnet, som redan upptagits, söker utvidga den till att, så
länge passtvånget upprätthålles, beträffande utvandrare till eller från utomeuropeiska
länder även avse uppgifter rörande repatriering och genomfärd,
Andra lagutskottets utlåtande nr 12. 9
samt att beträffande årsstatistiken över in- och utvandringen denna kompletteras
med upplysningar rörande även vederbörandes nationalitet. Den
under III i rekommendationen upptagna hemställan har departementschefen,
likaledes i överensstämmelse med socialstyrelsens uttalade uppfattning, förklarat
sig anse ej böra för närvarande föranleda någon åtgärd från Sveriges
sida, enär det lämpligen torde böra avvaktas, huruvida ej från internationella
arbetsorganisationens sida möjligen komme att givas direktiv till ledning
vid avslutandet av överenskommelser av hithörande slag.
Den senare av rekommendationerna, avseende de allmänna grunddragen för
anordnandet av inspektionssystem till tryggande av arhetar skyddslagstiftningens
tillämpning, torde, på sätt socialstyrelsen i ett över rekommendationen avgivet
yttiande närmare utvecklat, för Sveriges vidkommande redan få anses vara i
allt väsentligt förverkligad. Av föredragande departementschefen har framhållits,
att i de avseenden, rekommendationens grunddrag hos oss icke
redan genomförts, tillfälle finnes att, i den mån så prövas lämpligt för våra
förhållanden, ytterligare beakta deras innehåll vid den revision av lagen om
arbetarskydd, som Kung! Maj:t den 30 november 1922 upjKlragit åt socialstyrelsen
att förbereda.
I enlighet härmed har departementschefen förklarat sig anse rekommendationen
ej böra giva anledning till annan åtgärd från Sveriges sida, än att
man vid det nämnda revisionsarbetet tillser, i vad mån rekommendationens
principer lämpligen kunna ytterligare beaktas vid reglerandet av yrkesinspektionens
organisation och verksamhet.
Enligt utskottets mening torde den ståndpunkt beträffande ifrågavarande
båda rekommendationer, åt vilken av vederbörande departementschef givits
uttryck i det propositionen bilagda statsrådsprotokollet, få anses välgrundad
och följaktligen böra av riksdagen godtagas.
Under erinran att i de fall, då en rekommendation ej leder till någon lagstiftningsåtgärd
eller annat åtgörande för dess genomförande, respektive medlem
av den internationella arbetsorganisationen icke är underkastad någon
vidare förpliktelse med hänsyn därtill, får utskottet på grund av vad ovan
anförts hemställa,
att riksdagen måtte i skrivelse till Kung! Maj:t meddela, att
riksdagen för sin del icke haft något att erinra mot vad i
det propositionen bilagda statsrådsprotokollet av vederbörande
departementschef uttalats beträffande ifrågavarande, för yttrande
riksdagen underställda rekommendationer.
Stockholm den 28 mars 1924.
På andra lagutskottets vägnar:
BROK PETRÉN.
Utskottets
yttrande.
Bihang till riksdagens protokoll 1924. 9 samt. 2 avd. 9 höft. (Nr 12.) «96 24 2
10
Andra lagutskottets utlåtande nr 12.
Vid ärendets behandling hava närvarit:
från första kammaren: herrar Bror Petrén, greve Spens, von Kock, Tjällgren,
Sigfrid Hansson, Thorberg och Lundell;
från andra kammaren: herrar Hagman, Karlsson i Gasabäck, Hage, Nilsson i
Yibberbo, Holmström i Stockholm, Carlsson i Solberga, Svensson i Skönsberg och
iSundling.
Stockholm, K. L. Beckmans Boktryckeri, 1924.