Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 3.

1

Nr 3.

Ankom till riksdagens kansli den 22 Februari 1924 kl. 11 F. in.

Konstitutionsutskottets utlåtande i anledning av väckt motion om
ändrad lydelse av § 9 riksdagsordningen.

I en inom andra kammaren väckt, till konstitutionsutskottet hänvisad
motion, nr 3, har herr Vennerström hemställt, »att riksdagen såsom vilande
till vidare grundlagsenlig behandling ville antaga följande förslag till ändrad
lydelse av § 9 riksdagsordningen:

$ 9.

Till ledamöter i första kammaren kunna endast väljas i kommunernas allmänna
angelägenheter röstberättigade män och kvinnor, som uppnått 35 års
ålder. Kommer riksdagsman, efter det han vald blivit, i den ställning, att
han ej längre skulle vara valbar till ledamot i kammaren, frånträder han
sin befattning.»

Till stöd för sin hemställan har motionären anfört följande motivering:

»Senast vid 1922 års riksdag väckte jag en motion om borttagande av censusbestämmelsen
i fråga om valbarhet till första kammaren. I motionen anfördes
att villkoret, att en person skall skatta för en inkomst av 3,000 kronor
eller äga en till 50,000 kronor taxerad fastighet, obehörigen inskränker industriarbetarnas,
de mindre jordbrukarnas och kvinnornas representation i första
kammaren. Vidare anfördes i anslutning till konstitutionsutskottets yttrande
vid 1921 års riksdag, att censusbestämmelsen i dess nu gällande form utgår
från den beskattningsbara inkomsten, vadan följden är att den blir beroende
av gällande stadganden angående taxering, och att sålunda villkoren för valbarhet
till riksdagens första kammare komma att växla, allt efter som ändringar
vidtagas i skattelagstiftningen. Som en illustration till de orimligheter
detta förhållande kan leda till anfördes, att förutvarande riksdagsmannen
i andra kammaren F. E. Holmner 1922 nödgades avsäga sig det av ^Norrbottens
och Västerbottens landsting lämnade mandatet till första kammaren,
alldenstund han, som dock de tre åren närmast före valet deklarerat en
inkomst väsentligen överstigande 3,000 kronor, icke betalt skatt det senaste
året för mera än 1,500 kronor, beroende på familjeavdraget för den mycket
talrika familjen.

Konstitutionsutskottets majoritet ansåg sig av såväl principiella som praktiska
skäl böra biträda motionärens framställning. Utskottets förslag antogs
i andra kammaren, men fälldes i första kammaren. Majoriteten mot utskottsförslaget
var den minsta möjliga, 64 röster mot 60. De skäl, varpå den
Bihang till riksdagens protokoll 192i. 5 samt. 3 höft. (Nr 3.) 4

2 Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 3.

ytterst knappa majoriteten stödde sitt avslag, föreligga i ett par vid utskottsbetänkandet
fogade reservationer.

Herr Clason m. fl. hänvisade till överenskommelsen vid 1918 års författningsreform,
definitivt konfirmerad 1919: »En vid den nuvarande författningsrevisionen
avsiktligt bibehållen förutsättning för artskillnaden mellan kamlarna
synes oss icke böra rubbas annat än i samband med vare sig upptagande
av hela frågan om första kammarens bildande eller införande av
andra villkor för denna artskillnads bibehållande.» Herr Reuterskiöld erkände
öppenbjärtligt bestämmelsens sakliga olämplighet. »Onekligen måste
det resultat, som med nuvarande censusbestämmelse i vissa extrema fall kan
uppstå — såsom i motionen framhållits — verka stötande», medgav herr
Reuterskiöld och fortsatte: »Ej heller kan censusbestämmelsen, vare sig med
de belopp den nu anger i frågan om taxeringsvärde och beskattningsbar inkomst
eller i och för sig såsom innebärande viss penningcensus, anses riktig
eller ens lämplig, utan skäligen höra i sinom tid ersättas av annat valbarhetsvillkor».
Det oaktat ansåg herr Reuterskiöld, att den olämpliga och oriktiga
censusbestämmelsen borde bibehållas, alldenstund den markerade en artskillnad
mellan de båda kamrarna. Just genom sin oriktighet och olämplighet
kunde rent av bestämmelsen påskynda upptagandet av första kammarproblemet
i hela dess vidd: »När en gång förstakammarfrågan upptages till
lösning, utgör bibehållandet även av en såsom olämplig och oriktig erkänd
censusbestämmelse, ända tills reformen sker, i sin mån ett rätt så verksamt
pådri vningsmedel».

De skäl, som här uppradas mot censusbestämmelsens borttagande, synas
mig icke vara hållbara.

Kravet på censusbestämmelsens avskrivning kan icke rimligen strida mot
1918 års överenskommelse, vilken icke inrymde ett rubbande av den bestämmelsen.
överenskommelsen hade icke längre giltighet än till dess den stora
författningsrevisionen var förd i hamn. Man enade sig 1918 om vissa
grundlinjer för författningsrevisionen, men ville icke då ta upp smärre särkrav,
innan reformen var klar. Fem år efter reformens antagande är riksdagen
fullt oförhindrad att ta i tu med dylika särkrav, så mycket mera
som redan förut i åtskilliga detaljer en uppsnyggning av reformen skett,
särskilt på det kommunala området.

Det är icke riktigt, att man når fram till ett maskerat enkammarsystem,
om man borttager en censusbestämmelse, som bevisligen medför uppenbart
orimliga konsekvenser. Karaktärsskillnaden mellan första och andra kammaren
finnes fortfarande kvar efter dess borttagande. Första kammarens
skiljaktighet från andra kammaren ligger i det indirekta valsättet till första
kammaren, i den högre åldern för riksdagsmännen, i den dubbelt längre
mandattiden, i den successiva förnyelsen, i frånvaron av bostadsband. Så
länge som dessa bestämmelser fortleva, behöva icke tvåkammarsystemets anhängare
frukta, att ett borttagande utav censusbestämmelsen öppnar en bakdörr
för enkammarsystemets insmusslande.

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 3.

3

Det tinnes icke något inre, logiskt sammanhang mellan censusbestämmelsens
borttagande och upptagandet av förstakammarproblemet i hela dess vidd.
Föreligger ett behov att ta upp detta stora problem till en grundlig prövning,
så tränger den frågan fram oberoende av om förmögenhetscensus finnes till
eller icke. Och det torde vara visst, att en censusbestämmelse sådan som
den nuvarande, vare sig helt eller i reformerad form, icke kommer att läggas
som grundsten under en ny första kammare. Nuvarande statsrådet och chefen
för handelsdepartementet, professor Wohlin, yttrade eu gång i första kammaren:
»Ett nytt reformerat svenskt överhus kommer under inga förhållanden
att grundas på några som helst penningsstreck eller censusbestämmelser
av här ifrågavarande art». Och professor Reuterskiöld erkände vid 1922 års
debatt i första kammaren: »Jag menar både nu och förut, att censusstrecket
ej är någon nödig eller lämplig grund att bygga valbarheten till överhuset
på».

Herr Reuterskiölds argument, att den olämpliga och oriktiga bestämmelsen
bör tills vidare bibehållas som ett i sin mån verksamt medel att driva fram
hela förstakammarfrågan, smakar väl starkt av jesuitismens åskådning, att
ändamålen helga medlen. En i och för sig enligt herr Reuterskiölds mening
god sak skall främjas medelst ett erkänt dåligt medel. En dylik argumentering
gagnar förvisso icke den parlamentarismens uppfostran, vars nödvändighet
på sina håll så starkt hävdas. Den riktiga arbetsmetoden för en sund
parlamentarism borde väl ändock vara att omedelbart utan biavsikter räta
till, när man finner, att en uppenbar bristfällighet förefinnes.

Skälen mot censusbestämmelsens borttagande visa sig sålunda vid en prövning
enligt min mening icke hållbara. Skälen för borttagandet ha däremot
förstärkts sedan 1922 på grund av lönernas och inkomsternas sjunkande.
Den ekonomiska krisen, som förödande drabbat alla samhällsklasser, icke
minst den jordbrukande befolkningen, har skärpt olägenheterna av att ett
penningestreck, som ingenting säger om kandidaternas kvalifikationer för
riksdagsmandatet, fortfarande ligger till grund för val till första kammaren.»

Motioner av samma innehåll som den nu förevarande hava förut väckts
vid 1921 och 1922 års riksdagar. Konstitutionsutskottet tillstyrkte vid
båda dessa tillfällen borttagande av censusbestämmelserna i fråga om valbarhet
till riksdagens första kammare. Denna utskottets hemställan blev
såväl 1921 som 1922 av andra kammaren bifallen, men av första kammaren
avslagen.

Som motivering för sin hemställan yttrade 1921 års konstitutionsutskott
i huvudsak följande:

»Det i förevarande motion gjorda förslaget om borttagandet av det gällande
censusvillkoret för valbarhet till riksdagens första kammare finner
sig utskottet av såväl principiella som praktiska skäl böra biträda. Principiellt
synes det uppenbart, att detta valbarhetsvillkor, genom vilket
möjligheten att invälja en person i första kammaren göres beroende av

Utskottets

yttrande.

4

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 3.

dennes ekonomiska ställning, är oförenligt med den demokratiska ordning,
som nu är genomförd i vårt land. Bestämmelsen härom utgår från uppfattningen,
att större insikter i allmänna värv följa med en högre ekonomisk
ställning, en uppfattning, som numera allmänt torde anses föråldrad. Att
den omständigheten, att en person skattar för en inkomst av 3,000 kronor
eller äger eu till 50,000 kronor taxerad fastighet, icke utgör någon som
helst anledning att hos vederbörande förutsätta större politiska kvalifikationer
än hos personer i svagare ekonomisk ställning, ligger enligt utskottets
mening i öppen dag. Den omotiverade sammankoppling av ekonomisk
ställning och politiska rättigheter, som ifrågavarande stadgande
innebär, hör därför försvinna.

Även av praktiska skäl synes den föreslagna reformen böra genomföras.
Visserligen har nämnda censusbestämmelse genom penningvärdets fall
förlorat åtskilligt av sin betydelse, men den torde fortfarande i många
fall utgöra en kännbar inskränkning i vederbörande valkorporationers
möjlighet att utse förstakammarledamöter endast med hänsyn till vederbörande
riksdagsmannakandidats personliga förutsättningar för riksdagsmannauppdraget.
Särskilt torde bestämmelsen medföra en obefogad gallring
i fråga om industriarbetarnas och framför allt de mindre jordbrukarnas
representation i första kammaren. Ett synnerligt behov av den föreslagna
reformen har uppstått därigenom, att även kvinnor blivit valbara
till första kammaren. Den gällande censusbestämmelsen utgör uppenbarligen
ett väsentligt hinder för inval särskilt av gifta kvinnor i första
kammaren och innebär sålunda i praktiken ett avsteg från den i övrigt
nu genomförda likställigheten mellan män och kvinnor i politiskt hänseende.

Vidare vill utskottet påpeka de egendomliga konsekvenser, till vilka
censusbestämmelsen i dess nu gällande form i vissa fall kan leda. Då
bestämmelsen utgår från den beskattningsbara inkomsten, följer härav,
att dess innebörd i själva verket bliver beroende av gällande stadganden
angående taxering och* att sålunda villkoren för valbarhet till riksdagens
första kammare komma att växla, allteftersom ändringar vidtagas i skattelagstiftningen.
Att detta förhållande innebär en orimlighet, torde ej kunna
förnekas. Enligt gällande regler för avdrag vid taxering kunna också
sådana förhållanden som flyttning från eu ort till eu annan, ett barns
födelse i familjen m. m. minska, den beskattningsbara inkomsten och
sålunda inverka även på en persons valbarhet till första kammaren. Likaledes
kan tydligen en persons riksdagsmannauppdrag lätt komma att medföra
diskvalifikation i fråga om valbarheten, då ju inkomsterna av detta
uppdrag icke beskattas och under uppdragets fullgörande möjligheterna
till annan arbetsförtjänst för många riksdagsmän i hög grad förminskas.
Härtill kommer, att därest dylik diskvalifikation inträder under period,
för vilken riksdagsman redan blivit vald, denne enligt gällande grundlagsstadgande
skall avgå från sitt uppdrag. Om man slutligen erinrar

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 3. 5

därom, att de stadgade kvalifikationerna skola vara för handen under tre
år före valet, synes den gällande censusbestämmelsens praktiska olämplighet
vara till fullo ådagalagd.»

Konstitutionsutskottet vid 1922 års riksdag förklarade sig anse de av föregående
års konstitutionsutskott anförda skälen fortfarande äga giltighet, även
om frågan, huruvida med den inkomst, varom i § 9 riksdagsordningen talas,
skall förstås det taxerade eller det beskattningsbara inkomstbeloppet, icke
kunde anses slutgiltigt besvarad. För övrigt syntes denna tvivelaktighet
beträffande rätta tolkningen av censusbestämmelserna i fråga om valbarhet
till första kammaren utgöra ett ytterligare skäl för vidtagande
av den föreslagna reformen.

Utskottet delar till fullo den uppfattning som sålunda av 1921 och 1922
års konstitutionsutskott uttalats beträffande önskvärdheten av en grundlagsändring
i den riktning, som med förevarande motion avses.

Utskottet vill emellertid hemställa om en mindre jämkning i det framlagda
förslaget till grundlagsändring. Enligt detta förslag, vilket överensstämmer
med dem som av utskottet framlades 1921 och 1922, skulle
en förutsättning för valbarhet vara, att vederbörande äger kommunal
rösträtt; valbarhetsbestämmelsen skulle således till sin innebörd vara beroende
av kommunallagstiftningens rösträttsregler. Mot denna anordning
har den principiella erinringen gjorts, att hänvisningar i grundlagarna
till annan lagstiftning böra, så långt möjligt är, undvikas, till förebyggande
av att genom förändringar i denna lagstiftning grundlagsbudens
innebörd förskjutes. Enligt utskottets mening finnes i detta fall ett visst
fog för en sådan erinran, så mycket mer som borttagandet ur förslaget
av villkoret om kommunal rösträtt sakligt sett innebär en jämkning av
ytterst obetydlig räckvidd. Endast i enstaka undantagsfall torde den äga
praktisk betydelse; man har t. ex. erinrat om i utlandet boende svenska
medborgare, som genom den i motionen föreslagna lydelsen bleve uteslutna
från valbarhet. Utskottet föreslår således — under erinran om
de allmänna bestämmelserna i § 26 riksdagsordningen angående behörighet
att utöva riksdagsmannauppdrag, som givetvis alltfort böra gälla eu
sådan formulering av nu ifrågavarande grundlagsstadgande, att svenska män
och kvinnor, som uppnått 35 års ålder, kunna väljas till ledamöter i första
kammaren. Vid sådant förhållande är det överflödigt att bibehålla det i
§ 9 förekommande stadgandet om att riksdagsman, som efter det han
blivit vald kommer i den ställning, att han ej längre skulle varit valbar
till första kammaren, skall frånträda sin befattning. Nämnda stadgande
äger, vid sidan av den likartade föreskriften i § 26 riksdagsordningen,
betydelse, så länge censusbestämmelsen kvarstår, och skulle även äga viss
tillämplighet, om valbarheten knutits vid kommunal rösträtt, men blir
ändamålslöst, om valbarhetsbestämmelsen formuleras så som av utskottet
nu föreslås.

6 Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 3.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen i anledning av förevarande motion
måtte såsom vilande till vidare grundlagsenlig behandling
antaga följande

Förslag

till ändrad lydelse av § 9 riksdagsordningen.

Nuvarande lydelse;

§ 9.

Till ledamöter i första kammaren
kunna endast väljas män och kvinnor,
som uppnått trettiofem års ålder
samt äga och minst tre år näst före
valet ägt fastighet till taxeringsvärde,
ej understigande femtiotusen riksdaler,
eller ock till staten skatta
samt under tid, som nyss är sagd,
skattat för minst tretusen riksdaler
årlig inkomst. Kommer riksdagsman,
efter det han vald blivit, i den
ställning, att han ej längre skulle
varit valbar till ledamot i kammaren,
frånträder han sin befattning.

Stockholm den 21 februari 1924.

Föreslagen lydelse:

§ 9.

Till ledamöter i första kammaren
kunna endast väljas män och kvinnor,
som uppnått trettiofem års
ålder.

På konstitutionsutskottets vägnar:
VIKTOR LARSSON.

härvarande: Herrar Larsson i Västeras, von Geijer, G. A. Strömberg, Heuterskiöld, Lyberg,
N. S. Norling, Stendahl, N. ,J. M. Svensson*, E. B. Andersson*, C. Ii. Eriksson'',
Johan Bergman, Magnusson i Tumhult, Sävström, Jansson i Iidsbäcken, Högberg,
Starbäck*, Vennerström, Borg, Bäckström* och Svensson i Grönvik*.

Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 3.

Reservationer:

l:o) av herrar von Geijer, Stendahl, N. ./. M. Svensson, Magnusson i
Tu råhult och Starbäck, som anfört:

»Gällande censusvillkor för valbarhet till första kammaren tillhöra de
bestämmelser i grundlagen, genom vilka man sökt åstadkomma någon artskillnad
mellan båda kamrarna. Denna avsiktligt bibehållna förutsättning
för en sådan artskillnad synes oss icke böra rubbas i annan ordning än i samband
med vare sig upptagande av hela frågan om första kammarens eventuella
ombildande eller införande av andra villkor för denna artskillnads
uppehållande. På grund härav hava vi ansett, att utskottet bort avstyrka
motionen»;

2:o) av herr Reuterskiöld, som anfört:

»Såsom i motionen utförligt erinrats, avgav jag till 1922 års års konstitutionsutskotts
betänkande, rörande en med den nu föreliggande likartad
motion, en reservation, till vilken jag även nu ber att få i alla delar
hänvisa. Vad jag däri särskilt ville understryka var, att förstakammarproblemet
icke bör få på det sätt lösas, att karaktärsskillnadeu mellan
kamrarna successivt helt enkelt avskrives genom avförande ur grundlagen
av den ena efter den andra av de föreskrifter, som nu finnas: utskottets
förslag i år reducerar dessa till ett åldersstreck beträffande valbarheten,
vilket i realiteten ingenting betyder. Det befogade i mina farhågor framträder
härigenom i öppen dag: var motionens, i anslutning till tidigare
utskottsförslag avfattade, stadgande ännu av den art, att det gav åtminstone
skenet av en särskillnad, så har utskottsförslaget i år kastat bort även
detta sken. Det synes under sådana förhållanden verkligen vara bättre
att behålla en i och för sig numera olämplig och utdömd bestämmelse, på
alldeles samma sätt som man i städerna under bostadsnöd nödgas bibehålla
i och för sig alldeles olämpliga och utdömda bostäder såsom alltid bättre
än ingenting.

Härtill kommer emellertid, att den i och för sig olämpliga och utdömda
censusbestämmelsen innehåller alltfort något av värde, visserligen icke i
fråga om census men väl i fråga om dess ena grund, fastighet. Då nämligen
valbarheten gjorts beroende av bl. a. ägande av fastighet med visst
taxeringsvärde, kan man mycket väl ogilla bestämmelsen om visst taxeringsvärde,
men ändå anse riktigt och välgrundat att låta valbarheten
bero på ägande av fastighet. Att ur grundlagen utesluta en regel, som
dock innebär ett erkännande, att ägarna av svensk jord och mark redan

8

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 3.

på denna grund böra vara valbara till första kammaren, må vara att även
andra valbarhetsgrunder vid sidan härav, t. ex. kommunal eller politisk
verksamhet av viss tidslängd, viss familjeställning, vissa bildningsprov
o. s. v. borde kunna alternativt uppställas, kan jag icke för min del godkänna
eller gilla. Då nu varje försök att i detta sammanhang omskapa
valbarhetsvillkoren av utskottet avvisats genom avslag å därinom väckt
förslag att genom en mindre kommitté undersöka möjligheterna i detta
avseende, nödgas jag även nu reservera mig mot utskottets, denna gång
särdeles försämrade förslag och har för min del yrkat motionens avstyrkande.
»

Stockholm, Isaac Marcus’ Boktryckeri-Aktiebolag, 1924.