Jordbruksutskottets utlåtande Nr JO.

1

Nr 39.

Ankom till riksdagens kansli den 9 maj 1924 kl. 11 t. in.

Utlåtande i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Makt
i fråga om beredande av garantier för vissa lägenhetsinnehavare
å kronoparkerna att erhålla tillräcklig utkomst.

(2:a avd.)

I en inom riksdagens andra kammare väckt, till jordbruksutskottet hänvisad
motion, nr 303, av herrar Hage och Vennerström har hemställts, att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa, att Kungl. Maj:t
måtte utreda, huruvida, på vilket sätt och i vilken utsträckning brukare av
kronans jord i Norrland och Dalarna må kunna genom kontrakt eller på
annat sätt få garantier för att erhålla sådan utkomst, främst genom arbete
å kronans skog eller uppodling av kolonat m. m , att denna inkomst tillsammans
med inkomsten från den brukade jorden blir sådan, att brukaren
kan leva på densamma.

Beträffande de skäl, som åberopats som stöd för omförmälda framställning,
hänvisas till motionen.

Över motionen har i vederbörlig ordning inhämtats domänstyrelsens härvid
såsom bilaga fogade yttrande.

Såsom ock motionärerna erinra, har Kungl. Maj:t den 11 november 1923
uppdragit åt domänstyrelsen att, i samråd med statens kolonisationsnämnd
och statens egnahemsinspektör, verkställa överarbetning av kolonisationskommitténs
förslag till kolonisation å kronoparker i Norrland och Dalarna.
Riktlinjerna för berörda överarbetning anfördes till statsrådsprotokollet över
jordbruksärenden för nämnda dag och återfinnas uti sammandrag i årets
statsverksproposition, nionde huvudtiteln, punkt 93, sid. 215—217.

Syftet med nu förevarande motion synes närmast vara, att det av motionärerna
framförda spörsmålet om beredande av viss garanterad inkomst för
ifrågavarande kolonister må bliva föremål för utredning i sammanhang med
förberörda överarbetning av kolonisationskommitténs betänkande.

Utskottet vill i detta sammanhang framhålla, att departementschefen vid
angivandet av riktlinjerna för omförmälda överarbetning anfört, bland annat,
följande:

»Då förhållandena å de norrländska kronoparkerna i regel äro sådana, att
arbetsförtjänster å kronoskogarna äro en nödvändig förutsättning för att
nybyggare därstädes skola kunna existera, bör utgångspunkten för kolonisatioBihang
till riksdagens protokoll 1924. 10 samt 19 höft. (Nr 39—UO.)

1

2

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 39.

Utskottet.

nens bedrivande å dessa kronoparker vara behovet av ytterligare arbetskraft för
skötsel av skogarna. Jag underskattar visst icke betydelsen av bildandet av
självständiga jordbruksegnahem å oodlad jord i Norrland, men finner förutsättningarna
härför å de norrländska kronoparkerna — som till huvudsaklig
del äro belägna inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker — icke
vara så gynnsamma, att därstädes nu kan tillrådas en kolonisation, som bedrives
utan beaktande av möjligheterna för vederbörande kolonister att jämväl
erhålla betryggande arbetsförtjänster å närliggande kronoparker.»

Med hänsyn till departementschefens nyssnämnda uttalande torde alltså
frågan om tillgodoseende av kolonisternas behov av arbetsförtjänst vara föremål
för den pågående utredningen; något direktiv att undersöka frågan om
beredande av bindande garantier från kronans sida beträffande dylik arbetsförtjänst
har däremot icke meddelats.

Då utskottet nu liar att fatta ståndpunkt till motionärernas förslag, vill
utskottet fästa uppmärksamheten därå, att — såsom ock domänstyrelsen påpekat
— en dylik utfästelse av kronan synes böra förutsätta en motsvarande
arbetsskyldighet för arbetaren. På sätt domänstyrelsen även erinrat, har
vid äldre upplåtelser av skogstorp å kronoparkerna en dylik princip tillämpats.
Denna princip har emellertid senare blivit övergiven jämväl beträffande skogstorp
och har icke heller följts vid försökskolonisationen. Om staten alltså i
sistfiämnda fall icke iklätt sig förpliktelse att bereda arbete åt brukare av
sålunda upplåten jord, bär likväl förutsättning för ifrågavarande upplåtelser
ansetts vara, att brukaren skulle komma att äga tillfälle till arbetsförtjänst i
viss utsträckning. Såsom framgår av det föregående, har också under den
senaste tiden — bland annat uti förenämnda uttalande till statsrådsprotokollet
den 11 november 1923 — betonats angelägenheten av att vid upplåtelse av
kolonat behovet av arbetsförjänst för brukaren uppmärksammas. Ytterligare
må framhållas, hurusom under förenämnda punkt uti innevarande års statsverksproposition
departementschefen beträffande iakttagelser, som av honom
under resa till kolonisationsområdena gjorts rörande svårigheter för kolonisterna
att erhålla arbetsförtjänster, uttalat, att all anledning syntes föreligga
att mera än vad hittills skett beakta vikten av att kolonisterna erhölle
arbete å närliggande kronoparker. Någon särskild åtgärd därutinnan
syntes emellertid, enligt departementschefens mening, nu icke böra ifrågasättas,
då han förvissat sig om att domänstyrelsen komme att i största möjliga
utsträckning söka bereda kolonisterna dylika arbetstillfällen.

Givetvis finner utskottet det vara en angelägenhet av största vikt att tillse,
att icke syftet med upplåtelserna av kolonat å kronoparker, vilka för
staten medföra stora ekonomiska uppoffringar, må äventyras därigenom, att
brukarna av dessa sakna möjlighet att bereda sig försörjning. Emellertid
synes det utskottet tveksamt, huruvida den av motionärerna ifrågasatta utvägen
att under alla förhållanden bereda kolonisterna en garanterad inkomst
kan anses lämplig. Mot en sådan anordning, vilken såsom nämnts i

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 39. 3

varje fall icke lärer böra åvägabringas, utan att däremot svarande skyldigheter
stadgas för brukaren, torde kunna resas vissa principiella betänkligheter.
Enligt utskottets mening torde i varje fall det hiista botemedlet mot de i
motionen påtalade missförhållandena vara, att vid kolonatens utläggande
noga tillses, att betryggande möjlighet för arbetsförtjänst förefinnes, och
förutsätter utskottet härvid, att förefintliga arbetstillfällen varda i görligaste
mån på ett effektivt och praktiskt sätt utnyttjade. Härigenom torde, såsom
också domänstyrelsen i sitt yttrande över motionen antytt, syftet med
ifrågavarande motion bliva i huvudsak tillgodosett. I detta sammanhang
torde även kunna erinras om den i innevarande års statsverksproposition
föreslagna, av riksdagen gillade anordningen för statens medverkan till
underlättande för kolonister att komma i åtnjutande av lån från norrländska
nyodlingsfonden, genom vilken anordning kolonisterna torde erhålla välbehövligt
stöd vid uppodlandet av sina kolonat.

I anslutning till det ovan anförda får utskottet hemställa,

att förevarande motion II: 303 icke må föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Stockholm den 8 maj 1924.

På jordbruksutskottets vägnar:

O. NILSSON.

Vid detta ärendes slutbehandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Persson, Nils, Sederholm, Nilsson i Kabbarp, Ingeström,
Norin, Andersson, K. A., Lundell och Gabrielsson samt

från andra kammaren: herrar Nilsson i Tånga, Johansson i Uppmälby, Lundström,
frih. Hermelin, Aarnseth, Hedlund i Häste och Björk.

4

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 39.

Bilaga.

Till riksdagens jordbruksutskott.

På därom av riksdagens jordbruksutskott gjord framställning bär Kungl.
Maj:t den. 22 sistlidna februari anbefallt domänstyrelsen att avgiva utfåtande
över den till utskottet remitterade motionen nr 303 om skrivelse till
Kungl. Maj:t i fråga om beredande av garantier för vissa brukare av kronans
jord att erhålla tillräcklig utkomst samt att senast den 15 mars 1924
till utskottet överlämna det begärda utlåtandet.

Till åtlydnad härav får domänstyrelsen härmed överlämna sådant utlåtande.

Motionärerna hava erinrat om den under senare åren inträdda bristen
på arbete i de norrländska skogarna, vilken haft till följd att såväl spekulanter
å jord till bebyggande och odling å kronans skogar dragit sig tillbaka
som ock att vissa av dem, som redan bundit sig för ett kolonat eller
skogstorp, börjat överväga möjligheten att lämna emottagna lägenheter och
söka arbete på annat håll. Skulle arbetsmöjligheterna inom industrien och
andra arbetsområden förbättras, vore enligt motionärernas mening fara för
handen, att stora delar av nämnda lägenhetsinnehavare övergåve lägenheterna,
vilket innehure ej blott olägenhet av att odlad jord nedlades utan
även medförde den nackdelen, att det arbets- och beredskapsmanskap, som
staten hade på sina skogar i form av kolonister, kronotorpare m. fl., i viss
utsträckning försvunne eller decimerades. Kolonister och övriga brukare
av statens jord i Norrland hade under senaste tiderna erfarit, att förhållanden
kunde inträffa, då den inkomst, som ställts i utsikt för dem som arbetare
i skogarna, och vilken inkomst vore nödvändig för deras uppehälle
bredvid den lilla avkomsten från jordbruket, fullständigt upphörde. Missmod
och »uppbrottsstämning» hade därjämte skapats på grund av att någon
lagstiftning ännu icke kommit till stånd i anledning av kolonisationskommitténs
den 31 maj 1922 avgivna förslag. Vederbörande lägenhetsinnehavare
hade väntat och hoppats, att vissa förbättringar i deras villkor
skulle kunna åstadkommas på grundvalen av nämnda förslag.

Då det vore naturligt, att vederbörande lägenhetsinnehavare byggt sin
ekonomi på beräknad inkomst såväl från jordbruket som ock av arbetsförtjänst
i första hand a statens skogar, vore enligt motionärernas mening
synnerligen önskvärt, att staten i en eller annan form garanterade
kolonister och andra brukare av statens jord i Norrland och Dalarna, utöver
inkomsten från jordbruket, ett visst ekonomiskt tillskott på ett eller
annat sätt, antingen och främst i form av arbete på statsskogarna eller
anslag för uppodling av jord eller ock eventuellt annat bistånd (beredskapsersättning,
naturaersättning eller dylikt).

Domänstyrelsen får, i anledning av den ifrågasatta garantien från
statens sida, att kolonister och andra innehavare av odlingslägenheter
å statens skogar i nu ifrågavarande landsdelar alltjämt skulle vara
tillförsäkrade arbete å statsskogarna, erinra om de principer, varå stats -

.Jordbruksutskottets utlåtande Nr 5.9. 5

makternas föregående beslut i fråga om upplåtande av skogstorp och odlingslägenheter
m. m. å berörda statsskogar varit grundade. När jordupplåtelser
på kronoparkerna första gången beslöts, eller efter riksdagens
beslut genom kungl. skrivelse till domänstyrelsen den 2!) maj 1891
medgavs, att till skogstorp tjänliga lägenheter finge av domänstyrelsen
upplåtas på högst 20 år å kronoparkerna i Norrbottens län, där det för
kronoparkens vård och bevakning funnes vara gagneligt. Bland andra
villkor för sådan upplåtelse stadgades, att torparen under första upplåtelsetiden
skulle inom det område av kronoparken, som bleve honom
anvisat, utöva tillsyn och bevakning samt på tillsägelse av vederbörande
skogstjänsteman och mot skälig ersättning utgöra å kronoparken erforderliga
arbeten. Efter den första upplåtelsetidens — frihetsårens — utgång
kunde torpet upplåtas ånyo, varvid detsamma skulle åsättas viss
årlig avgäld, att utgöras medelst dagsverken å kronoparken.

Innehavarna av skogstorp, upplåtet enligt dessa bestämmelser, hade
sålunda viss arbetsskyldighet På grund härav både vederbörande jägmästare
att tillse, det torparen även bereddes arbete.

Bestämmelserna i kungl. kungörelsen den 27 maj 1904 angående upplåtande
av odlingslägenheter eller skogstorp å kronoparker i Västerbottens
och Norrbottens län, skilde sig från dem, som nyss berörts, i
huvudsak däri, att med torpinnehavet förbunden arbetsskyldighet till
kronan helt och hållet borttogs. Denna förändring hade till syfte att bereda
torparen större frihet att ordna för sig, på sätt han funne fördelaktigast,
samt att i övrigt giva honom en friare och mera tilltalande ställning
inför den allmänna uppfattningen.

Med de av 1909 års riksdag antagna nya bestämmelserna för upplåtande
av odlingslägenheter å kronoparker och överloppsmarker i Norrland och
Dalarna, kungl. kungörelsen den 18 juni 1909, avsågs en vidare utveckling
i ännu friare former av det system, som tillämpats i förberörda
kungl. kungörelse av 1904. Lägenhetsinnehavaren tillerkändes en i åtskilliga
avseenden tryggare ställning och gynnsammare behandling än
enligt bestämmelserna i sistnämnda kungl. kungörelse, på samma gång
som lian fortfarande var helt frigjord från varje skyldighet att gent
emot staten fullgöra arbete å kronoparken. Staten å sin sida påtog
sig ej heller någon förpliktelse att bereda odlingslägenhetsinnehavaren
arbete. Så mycket mindre har dylikt åtagande kunnat ske, då det enligt
1909 års bestämmelser i stort sett stått sökande till odlingslägenhet
fritt att själv utse den plats, där han önskat bosätta sig. Där denna
plats varit belägen i närheten av odlad bygd eller kommunikationsled,
bär styrelsen ej heller ägt befogenhet förvägra upplåtelse, för så vitt
icke bestämt hinder från skogsvårdens synpunkt härför funnits.

Styrelsen bär ansett sig böra särskilt erinra härom, i anledning av
motionärernas uttalande att vid upplåtande av jord å statsskogarna i
Norrland ställts i utsikt för brukarnas uppehälle nödvändig inkomst genom
arbete i skogarna.

I det av den norrländska kolonisationskommittén år 1917 avgivna förslaget
till vissa kolonisationsförsök å en del kronoparker i Västerbottens
och Norrlands län framhöll kommittén, att det syntes mindre välbetänkt
att söka ålägga kolonisterna viss arbetsskyldighet å kronoparkerna. Kommittén
ifrågasatte ej heller, att staten skulle garantera kolonisterna arbete
å skogarna, men framhöll att ett genomförande av den ökade intensitet
i skogsskötseln, som borde komma till stånd, medförde avsevärt

6 Jordbruksutskottets utlåtande Nr 39.

större behov av arbetskraft än för närvarande, och det kunde för den
skull förväntas, att kolonisterna skulle kunna beredas arbete å kronoskogarna
i den omfattning, som arbetet med kolonatens bebyggande och
uppodling samt skötsel i övrigt medgåve.

Domänstyrelsen har i underdånigt utlåtande den 29 december 1922
över kolonisationskommitténs den 31 maj samma år avgivna förslag till
kolonisation å kronoparker i Norrland och Dalarna framhållit bland annat
följande. Med hänsyn till den enligt styrelsens mening föreliggande
svårigheten att i de norrländska skogsbygderna, särskilt lappmarkerna,
varom frågan förnämligast rörde sig, bedriva jordbruk med sådan framgång,
att dess utövare enbart därav skulle kunna erhålla sin och sin familjs
skäliga bärgning, borde den ifrågasatta kolonisationen på kronoparkerna
huvudsakligen ske allenast i sådan omfattning, att kolonisterna
under normala förhållanden i rätt avsevärd utsträckning kunde påräkna
arbete på kronoparkerna eller eventuellt i övrigt inom orten. Styrelsen
erinrade om de betydande svårigheter, som helt visst komma att möta blivande
kolonister, framför allt om dessa rekryterades av industriarbetare
eller personer från sydligare delar av landet, främmande för rådande förhållanden
i de avlägsna skogsbygderna och ovana vid en nyodlares därstädes
synnerligen strävsamma liv. Enligt styrelsens mening vore vid
fortsatt upplåtande av kolonat viss varsamhet av nöden, varjämte i varje
fall, innan nytt område upplätes för kolonisation, de angivna synpunkterna
i fråga om förutsättningarna för att kolonisterna kunde på orten erhålla
sin skäliga bärgning borde noggrant övervägas. A vissa kronoparker
i Norrland vore redan nu bebyggelsen av sådan omfattning, att, där
bosatta odlingslägenketsinnehavare och kolonister icke kunde påräkna
erforderlig arbetsförtjänst ä samma skogar, även om — i den mån så
icke redan skett — därå infördes så intensivt skogsbruk, som vore möjligt
med hänsyn till ofrånkomliga rådande förhållanden på orten och
statens berättigade krav på skäliga inkomster från statsskogarna.

Såsom i motionen antytts, har viss överarbetning av kolonisationskommitténs
senaste förslag beslutats, och har Kung]. Maj:t uppdragit åt domänstyrelsen
att, i samråd med verkställande ledamoten av statens kolonisationsnämnd
samt statens egnahemsinspektör, verkställa sådan överarbetning
och därefter till Kungl. Maj:t inkomma med utformat förslag
i ämnet i den riktning, som angives i statsrådsprotokollet över jordbruksärenden
den 11 november 1923. Enligt detta protokoll anförde statsrådet
och chefen för kungl. jordbruksdepartementet bland annat följande:

»Då förhållandena å de norrländska kronoparkerna i regel äro sådana,
att arbetsförtjänster å kronoskogarna äro eu nödvändig förutsättning för
att nybyggare därstädes skola kunna existera, bör utgångspunkten för
kolonisationens bedrivande å dessa kronoparker vax-a behovet av ytterligare
arbetskraft för skötsel av skogarna. Jag underskattar visst icke
betydelsen av bildandet av självständiga jordbruksegnahem å oodlad jord
i Norrland, men finner förutsättningarna hörlur å de norrländska kronoparkerna
— som till huvudsaklig del äro belägna inom Västerbottens och
Nori-bottens läns lappmarker — icke vara så gynnsamma, att därstädes
nu kan tillrådas en kolonisation, som bedrives utan beaktande av möjligheteima
för vederbörande kolonister att jämväl ei-hålla betryggande
arbetsförtjänster å närliggande kronoparker.»

Under förutsättning att vid statsmakternas kommande beslut i fråga
om fortsatt kolonisation å berörda kronoparker sålunda uttalade förut -

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 39.

7

sättningar för kolonisationen vinna tillämpning, synas motionärernas
önskemål i stort sett bliva tillgodosedda. I allt fall böra dessa givetvis
särskilt övervägas vid den utredning och det uppgörande av förslag till
kolonisationsbestämmelser, som, enligt vad förut nämnts, tillkommer domänstyrelsen
m. fl. att verkställa.

Beträffande att, såsom motionärerna ifrågasatt, staten skulle lämna
kolonisterna m. fl., i kontrakt eller annorledes, bestämd garanti för att
de under alla förhållanden skola tillföras en inkomst, som de kunna leva
på, tillåter sig styrelsen i detta sammanhang endast böra erinra därom,
att, då statens, likasom annat, skogsbruk bör vara eu ekonomisk hantering,
underkastad vanliga ekonomiska lagar, det för ledningen icke torde vara
möjligt att, med fasthållande därav, garantera viss arbetsstyrka jämn
dylik till storleken bestämd årlig inkomst under alla förhållanden. Skulle
domänverket vara bundet att ej blott under normala förhållanden utan
jämväl vid lågkonjunktur tilldela en var brukare av jord å statsskogarna
arbete, som lämnade brukaren en viss, förut bestämd inkomst, synes konsekvensen
därav vara, att verket bör äga påfordra, att även brukaren förpliktas
årligen fullgöra viss mängd arbete, även under högkonjunkturtid,
då på andra arbetsområden eventuellt högre arbetsförtjänster kunna
locka brukaren att där förskaffa sig arbete.

Härmed vore man åter inne på det av statsmakterna, såsom här förut
nämnts, frångångna systemet: upplåtelse med arbetsskyldighet. Domänstyrelsen
får för sin del avråda från tillämpande av dylikt system. Beträffande
frågan huruvida statsmakterna ur sociala hänsyn höra stödja
kolonisterna på sådant sätt, att dessa skulle garanteras för deras livsuppehälle
erforderlig inkomst utöver jordbruksavkastningen, även om
arbetet på statsskogarna i vissa fall icke medgåve ett intjänande av dylik
inkomst, tillåter sig styrelsen erinra om vad styrelsen i här förut omförmält
utlåtande den 29 december 1922 över kolonisationskommitténs
betänkande, bland annat, uttalat, nämligen att det synes vara av betydelse,
att kolonisterna lärde sig att icke i allt lita till hjälp och understöd
från det allmänna, utan tvärtom fostrades till självhjälp och tro
till egen kraft.

Stockholm den 14 mars 1924.

KARL FREDENBERG.

Martin Rasch.