Bankoutskottets utlåtande Nr 50.

1

Nr 50.

Ankom till riksdagens kansli den 13 maj 1924 kl. 1 e. m.

Utlåtande, i anledning av väckta motioner om skrivelse till Kungl.

Maj:t i fråga om dels beredande av lika pensionsförmåner
i vissa fall åt f. d. befattningshavare i statens tjänst av
samma grad, dels ock höjda pensioner åt pensionerade
f. d. befattningshavare i statens tjänst, som pensionerats
enligt äldre bestämmelser.

I en inom andra kammaren väckt motion nr 154 har herr Fjellman hem- II: 154.

ställt, »att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, det Kungl.

Maj:t täcktes låta verkställa utredning, huruvida icke f. d. statens befattningshavare,
som inbetalt lika mycket i pensionsavgifter och äro av samma grad,
skulle kunna tillerkännas samma pensionsförmåner, oavsett tidpunkten när
de avgått».

Till stöd för berörda hemställan anför motionären följande.

»Vid flera tillfällen har önskemål uttalats, att tjänstemän av samma grad
rätteligen borde tillerkännas samma pension. Vid behandling av dyrtidstillägget
för pensionärer under föregående års riksdag var frågan senast uppe,
men anmärktes då, att det antagligen skulle bli för stora kostnader för statsverket.

De befattningshavare, som på grund av ålder eller eljest tvingats att avgå
exempelvis före ingången av år 1919, åtnjuta betydligt lägre pension än befattningshavare,
som avgått efter nämnda tidpunkt. Detta synes mig orättvist,
ty två tjänstemän av samma grad, varav den ene avgått strax före och den
andre strax efter berörda tidpunkt, får man väl antaga hava ungefär samma
levnadsbehov. Orättvisan blir ännu större, när det förhållandet inträffar, att
den äldre pensionären inbetalat tillhopa lika mycket eller mera i pensionsavgifter
än den yngre. Så till exempel har man meddelat mig, att en den
1 maj 1912 pensionerad lokomotivmästare inbetalt i pensionskassan tillhopa
2,588 kronor 56 öre, men uppbär i pension endast 2,560 kronor, då en den
1 oktober 1921 pensionerad lokomotivmästare inbetalt ett mindre belopp till
pensionskassan eller 2,258 kronor 89 öre, men i pension uppbär 3,230 kronor
eller 670 kronor årligen mer än den förre. Vederbörande pensionskassa är
kanske i tillfälle att bestyrka detta. Orsaken till ovanrelaterade missförhållande
beror på, att de äldre pensionärerna i regel blevo ordinarie befattningshavare
vid tidigare ålder, varför de ha flera tjänsteår än de yngre befattningshavarna,
varunder de inbetalt sina pensionsavgifter.»

Bihang till riksdagens protokoll 1924. 8 sand. 42 höft. (Nr 50.)

1

2

Bankoutskottds utlåtande Nr 50.

11:161. Vidare har i en inom samma kammare av herr Olsson i Kalmar jämte
fyra andra av kammarens ledamöter väckt motion nr 161 hemställts, »att
riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes
taga i övervägande, huruvida f. d. befattningshavare i statens tjänst, pensionerade
enligt äldre bestämmelser, må kunna få sina pensioner höjda till
samma belopp, som utgå till sådana befattningshavare, pensionerade efter
senaste bestämmelser, samt till riksdagen inkomma med den framställning,
som av nämnda undersökning kan föranledas».

I motiveringen anföra motionärerna följande.

»Vid tid efter annan vidtagen höjning av de till statens tjänstemän utgående
avlöningarna hava de pensionstagare, som avgått ur tjänsten före
nämnda avlöningsförhöjningars inträdande, oftast förbisetts. Den pension,
som tilldelats dem, har betraktats som en gång för alla till beloppet bestämd.
Att den sänkning av penningvärdet, som framkallat löneförhöjningen, även
berört pensionstagarna, hava dock dessa på det kännbaraste fått erfara, på
samma gång deras förvisso berättigade önskan att i någon mån erhålla kompensation
för penningvärdets fall rönt ringa eller ingen förståelse.

Beträffande krigsmakten är detta så mycket märkligare, som minst halva
antalet av dess pensionstagare icke äro pensionstagare i egentlig mening,
utan såsom tillhörande arméns eller flottans reserv stå till försvarsväsendets
förfogande icke blott i krig utan även i fredstid. Av pensionstagare, pensionerade
innan de nu för krigsmakten gällande bestämmelserna av 1877 trädde
i kraft, finnas väl numera inga i livet, men däremot ett flertal senare pensionerade,
som icke kommit i betraktande vid de löneförbättringar, som ägt
rum 1902—1903, 1918 och 1921. I sammanhang med dessa löneförbättringar
ägde visserligen en ökning av pensionerna rum, men denna kom endast dem
till godo, som efter tiden för löneregleringarna erhöllo pension, icke de redan
förut pensionerade. Följden härav har blivit, att pensionerna nu utgå med
icke mindre än fyra eller fem olika belopp till officerare och underofficerare
i samma grad, vilka haft samma tjänstgöring och erlagt lika stora pensionsavgifter
men blivit pensionsberättigade vid olika tider. En kapten (av 1 klass)
uppbär sålunda i pension 2,240: — kronor, om han avgått ur tjänsten före
1903, men 2,720: — kronor, om han avgått under tiden 1903—1917. År 1919
infördes en pensionsförbättring, utgående med halvt belopp för de under 1918
avgångna, men med helt för de 1919 och senare avgångna. De förra fingo
3,355: — kronor, de senare 3,990: — kronor. För majorer utgöra pensionsbeloppen
2,800: —, 3,200: —, 3,850: — och 4,500 — kronor, och för de 1922
och senare avgångna har tillkommit ett femte belopp med 4,700: — kronor.
För fanjunkare utgöra beloppen 870: —, 1,000: —, 1,625: — och 2,250: —
kronor, för sergeanter (av 1 klass) 720: —, 900: —, 1,405: — och 1,910: —
kronor. Då dyrtidstillägget utgår med viss procent av pensionsbeloppet, blir
skillnaden mellan de belopp, som tillkomma pensionstagarna i samma grad
med samma fullgjorda tjänstgöring och samma inbetalda pensionsavgift, ännu
större.

Envar måste finna en sådan behandling av äldre pensionstagare obillig.
Upprepade gånger har även önskan om rättelse framförts, senast och beträffande
armén genom en av dess fullmäktige sistlidne höst gjord framställning
till Kungl. Maj:t. Att Kungl. Maj:t även beaktat frågan framgår av den proposition
angående pensionstillägg, som framlades för riksdagen 1922, och som av

Bankoutskottets utlåtande. Nr 50.

3

denna riksdag bifölls. Tillägget gällde dock endast pensionstagare med mindre
pension än 2,500: — kronor och fördelades i tre belopp om 180: —, 120: — och
60: — kronor. Men åtgärden vittnar dock om Kungl. Maj:ts och riksdagens
insikt om det berättigade i de äldre pensionstagarnas krav.

Enahanda berättigade önskan att ernå skälig pensionsförhöjning för äldre
pensionstagare gör sig gällande även bland andra tjänstemannagrupper. Här
må endast hänvisas till tullkommissionens skrivelse den 24 februari 1920 (1914
års tullkommissions betänkande III, sid. 110), varur må anföras följande:

'' Såsom en angelägenhet av största vikt vill kommissionen slutligen framhålla,
att snarast möjligt göres något jämväl för redan pensionerade tjänstemän.
Dessa, vilka hava fått sin pension bestämd under en tid, då penningvärdet
var väsentligt högre än det nuvarande, äro nämligen trots beviljat
dyrtidstillägg nu försatta i en ytterligt bekymmersam belägenhet. Kommissionen
kan ej finna annat, än att varje reglering av lönerna, som vidtages i
följd av levnadskostnadernas stegring, också bör följas av en liknande reglering
av utgående pensioner, helst automatiskt, på det sätt att äldre pensionstagare
utan vidare komma i åtnjutande av samma pension, som för framtiden
fästes vid respektive befattningar.»

Även kan erinras därom, att 1920 års statstjänstemannakongress i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställde om vidtagande av åtgärder, till ordnande av
pensionerna på sådant sätt, att en pensionerad tjänstemans pension höjdes
samtidigt med höjningen av avlöningen å den tjänst, på vilken han blivit
pensionerad.»

Båda ifrågavarande motioner hava för förberedande behandling hänvisats
till bankoutskottet.

I det anförande till statsrådsprotokollet, som åtföljde Kungl. Maj:ts proposi- utskottet.

tion (nr 327) till 1921 års riksdag* angående dyrtidstillägg åt f. d. befattnings- Föregående

havare i statens tjänst m. fl. pensionärer, erinrade vederbörande departements-^^^gan^om

chef, att frågan om en allmän, mera varaktig reglering av pensionerna för så: höjning av

väl f. d. befattningshavare i statens tjänst som ock änkor och barn efter be- äldre pen''

„ sioner.

fattmngshavare i statens tjänst på senare tider vid mera än ett tillfälle varit

på tal. Sålunda hade spörsmålet genom enskilda motioner dragits under riksdagens
prövning. 1920 års riksdag hade i skrivelse (nr 432) till Kungl. Maj:l
anhållit, att Kungl. Maj:t ville låta utreda, huruvida och i vad mån en lämplig
pensionsförhöjning kunde beredas sådana statstjänares änkor, vilka uppbure
låga pensioner och styrkte sig vara i behövande omständigheter, samt
därefter för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen kunde föranleda.
Härjämte hade tid efter annan till Kungl. Maj:t från f. d. befattningshavare
i statens tjänst inkommit framställningar, avseende förhöjning av utgående
pensioner.

I anledning av vad sålunda förekommit uppdrogs under hösten 1920 åt
statskommissarien friherre C. A:son Leijonhufvud att verkställa en förberedande
utredning i ämnet, och överlämnade denne till fullgörande härav till
chefen för finansdepartementet en promemoria rörande förevarande spörsmål.

I denna promemoria, som behandlar frågan om pensionsreglering för dels
f. d. befattningshavare i statens tjänst, dels ock änkor och barn efter sådana

4

Bankoutskottets utlåtande Nr 50.

befattningshavare, meddelas till en början uppgifter å antal och belopp av
den 30 juni 1920 till f. d. befattningshavare utgående pensioner, vilka uppgifter
bearbetats och sammanställts i en uti propositionen intagen tabell. Av
denna framgick, att vid angivna tidpunkt utgingo till inalles 8,699 f. d. befattningshavare
i statens tjänst pensioner till sammanlagt belopp av 12,611,794
kronor.

Beträffande spörsmålet om en eventuell pensionsreglering för f. d. befattningshavare
i statens tjänst anföres i promemorian — efter erinran om åtskilliga
olika framställningar rörande höjning av dessa f. d. befattningshavares
pensioner — följande:

»Pensioneringen av befattningshavare i statens tjänst är så anordnad, att
pensionen i regel avpassas i visst förhållande till den avlöning, som uppbäres
vid avgången; och den sålunda beviljade pensionen åtnjutes med oförändrat
belopp under återstående livstiden, oberoende av att avlöningen för den befattning,
varifrån avgång ägt rum, genom lönereglering under tiden blivit mer
eller mindre förändrad. Såsom städse framhållits vid de tillfällen, då fråga
väckts om förhöjning av redan utgående pensioner, måste den statstjänare,
som vid avgången från sin tjänst kommit i åtnjutande av pension till belopp,
vartill då gällande författningar och avlöningsstater gåvo anledning, anses
icke hava något som helst befogat anspråk på ytterligare underhåll av staten.
Vid denna princip har det ansetts vara av stor vikt att fasthålla; och bortsett
från några få fall, där på grund av personliga omständigheter eller andra
särskilda förhållanden pensionsförhöjning beviljats, har avvikelse från nämnda
princip icke förekommit i fråga om statstjänare under annan form än såsom
tillfälligt understöd att efter prövning av behovet i varje särskilt fall utgå till
pensionärer med särskilt små pensionsbelopp, som avpassats efter äldre stater
eller äldre pensioneringsgrunder, som sedermera ändrats såsom ledande till
för låga pensioner. Sådana tillfälliga understöd, avsedda att uppbringa pensionsbeloppet
till 500 kronor, hava sedan flera år uttgått till vissa pensionerade
underofficerare; och även vissa f. d. kronojägare, f. d. förrådsvaktmästare
m. fl., vilka åtnjuta pensioner enligt äldre bestämmelser, hava erhållit dylika
tillfälliga understöd att efter fastställda grunder utgå under förutsättning
att behovet styrkes. Att icke ens i sådan form en reglering av redan beviljade
pensioner ansetts sakna sina betänkliga sidor såväl ur principiell synpunkt
som med hänsyn till konsekvenserna framgår av dåvarande finansministerns
uttalande till det vid propositionen nr 174/1907 angående tillfälliga
understöd åt avskedade underofficerare vid armén fogade utdrag av statsrådsprotokollet
över lantförsvarsärenden för den 19 april 1907.

Sedermera har ju, då dyrtiden för några år sedan började bliva alltmer
tryckande, den principiella ståndpunkten icke ansetts få utgöra hinder för att
med statsmedel bispringa statens pensionerade f. d. befattningshavare; och
har dyrtidstillägg i alltjämt ökad omfattning beviljats dessa pensionärer. Efter
det förevarande underdåniga framställningar om pensionsförhöjning ingivits,
har genom 1920 års riksdags beslut en ytterligare förbättring av det pensionärerna
tillkommande dyrtidstillägg vidtagits på sätt av bilagda jämförelsetabell
framgår.

Emellertid har i fråga om vissa pensionärer, vilka, ehuru de icke varit i
statens tjänst anställda, likväl pensionerats med väsentligt bidrag av staten,
vid 1919 års riksdag vidtagits en anordning, som av statens pensionärer icke

Bankoutskottets utlåtande Nr 50.

5-

utan fog åberopats såsom stöd för deras begäran om pensionsförbättring.
Sedan vid 1918 års lagtima riksdag godkänts en lönereglering för personalen
vid folk- och småskolor, framlades i propositionen nr 336 vid 1919 års riksdag
— i sammanhang med framställning om vissa pensionskassors ombildning
till en statens anstalt för pensionering av folkskollärare in. fl. — ett
förslag till reglemente för anstalten, innefattande bland annat nya grunder
för pensioneringen av nämnda lärarpersonal; och enligt detta förslag, som i
huvudsak godkändes av riksdagen och den 31 december 1919 fastställdes till
efterrättelse i det då utfärdade reglementet för den nya anstalten, har genom
övergångsstadganden beretts en icke obetydlig pensionsförbättring för dem,
som vid reglementets ikraftträdande redan vore i åtnjutande av pension, avpassad
efter äldre pensionsbestämmelser.»

I förut omförmälda statsrådsprotokoll anförde departementschefen vidare,
att han icke kunde finna annat än att frågan om åtgärder till förbättring av
särskilt sådana f. d. statstjänares läge, vilka åtnjöte pensioner till allenast
mycket låga belopp, vore förtjänt av ett allvarligt övervägande. Av den förut
omnämnda tabellen framginge, bland annat, att av de f. d. befattningshavare,
tabellen omfattade, ej mindre än omkring 56 procent uppbure pensioner å
högst 1,000 kronor för år. Även om de närmast föregående årens bestämmelser
rörande dyrtidstillägg medfört enj betydande höjning av pensionsloppen,
syntes det dock ej kunna bestridas, att det ekonomiska läget för
många av dessa pensionärer vore så bekymmersamt, att ett kraftigare stöd
från statens sida kunde anses befogat.

Såsom den verkställda preliminära utredningen gåve vid handen, mötte
emellertid stora betänkligheter av både principiell och statsfinansiell art mot
en mera definitiv pensionsförbättring. En dylik reglering syntes möjlig först
efter en grundlig och allsidig utredning av alla de synpunkter, som där tarvade
beaktande. Innan en sådan utredning, vilken syntes med det snaraste
böra igångsättas, förelåge, ansåge sig departementschefen — med erinran att
en beskärning av dyrtidstilläggen till statens befattningshavare ifrågasatts —-böra inskränka sig till att förorda, att de dittillsvarande grunderna för dyrtidstilläggens
beräknande alltjämt måtte för pensionärernas del bibehållas.

Kungl. Maj:ts härutinnan till riksdagen framlagda förslag biföllos, och de
gynnsammare grunderna för dyrtidstilläggens beräknande skulle alltså i fortsättningen
tillämpas för alla pensionärer. Riksdagen anförde emellertid uti
sin skrivelse i ämnet, att, då riksdagen ehuru med tvekan funnit sig böra
bifalla förslaget i nyssberörda avseende, detta skett på grund av de skäl,
departementschefen angivit, nämligen att det skulle leda till högst betydande
praktiska svårigheter att utan en grundlig och allsidig utredning något så när
rättvist genomföra en åtskillnad mellan olika slag av pensionärer. En dylik
utredning syntes böra verkställas genom Kungl. Maj:ts försorg. I detta sammanhang
ville riksdagen särskilt uttala önskvärdheten av att med hänsyn till
rådande statsfinansiella förhållanden förutsättningarna för en jämkning i dyrtidstillägget
å de högre pensioner, som fastställts genom beslut av de senaste
årens riksdagar, närmare undersöktes. Då riksdagen utgått från att ett förslag

6

Bankoutskottets utlåtande Nr 50.

i sådant syfte redan år 1922 skulle framläggas för riksdagen, vore det godkända
förslaget att anse som ett provisorium.

I anledning av vad sålunda förekommit uppdrog Kungl. Maj:t den 29 juni
1921 åt den då tillsatta kommittén för utredande av vissa till pensionsväsendet
hörande frågor (1921 års pensionskommitté) bland annat att verkställa
utredning såväl av frågan om förbättring i vissa fall av redan utgående
pensioner, särskilt sådana, som i och för sig vore mycket låga, som ock av
spörsmålet om jämkning i dyrtidstillägget för pensionärer, vilka åtnjöte pensioner
enligt på senare tid i samband med verkställda löneregleringar meddelade
förmånligare bestämmelser; och betecknades därvid båda dessa frågor
såsom varande av så brådskande natur, att förslag om möjligt syntes böra
föreläggas 1922 års riksdag.

Med skrivelse den 16 december 1921 överlämnade kommittén betänkande
och förslag angående allmänna grunder för dyrtidstillägg åt f. d. befattningshavare
i statens tjänst samt åt änkor och barn efter befattningshavare i statens
tjänst m. fl. ävensom angående pensionstillägg åt vissa sådana pensionärer.

I nyssnämnda betänkande erinrade kommittén till en början, hurusom i de
framställningar om beredande av förhöjning av utgående pensioner till f. d.
befattningshavare i statens tjänst, som föranlett den förut omnämnda preliminära
undersökningen, i huvudsak framhållits, att de tid efter annan vidtagna
löneregleringarna . föranlett till högre pensioner än dem, som utginge
till befattningshavare, vilka pensionerats, medan de äldre staterna ännu voro
gällande; att detta förhållande syntes böra leda till vidtagande periodvis
av reglering av f. d. statstjänares pensionsbelopp, samt att nuvarande pensioner
därvid borde höjas till enahanda belopp, som komme att utgå till nu
i tjänst varande befattningshavare i samma eller motsvarande lönegrad, då
dessa efter uppnådd pensionsålder från tjänsten avginge; och hade till stöd
för yrkandet om pensionsreglering åberopats ytterligare den omständigheten,
att, då pensionsförhållandena genom beslut av 1919 års lagtima riksdag ordnades
för dem, som blevo delägare i statens anstalt för pensionering av folkskollärare
med flera, genom vissa övergångsstadganden i anstaltens reglemente
bestämts, att de vid reglementets ikraftträdande med ingången av år
1920 till f. d. folkskollärare utgående pensionerna skulle efter vissa grunder
regleras i förhållande till de pensionsbelopp, som enligt de nya pensionsgrunderna
komme att utgå till nya pensionärer.

Till kommittén hade ock överlämnats en av 1920 års statstjänstemannakongress
gjord framställning, däri med anledning av förslag om automatisk
pensionsreglering i förhållande till lönernas höjning hemställts, att frågan
måtte på det sätt ordnas, att en pensionerad tjänstemans pension ökades
samtidigt med höjningen av avlöningen för den tjänst, i vilken han pensionerats.
Vidare hade till kommittén ingivits åtskilliga framställningar i ena -

Bankoutskottets utlåtande Nr SO. 1

hända syfte, såsom från svenska tullmannaförbundets styrelse samt från åldre
pensionerade underofficerare och lokomotivmän m. fl.

De båda frågor, som enligt vad förut anförts först vore föremål för kommitténs
utredning, vore enligt kommitténs mening nära sammanhängande, i
det att frågan om höjning av de låga pensionerna under förhandenvarande
förhållanden måste anses i hög grad beroende av vad som kunde finnas böra
i dyrtidstillägg beviljas pensionerade f. d. befattningshavare. Det senaste spörsmålet
berörde alla ifrågavarande pensionärer och borde därför utredas, innan
man kunde avgöra, om och i vilken utsträckning förbättring av själva pensionerna
kunde anses påkallad.

Vid 1921 års riksdag hade vissa ändringar i grunderna för dyrtidstillägget
åt i tjänst varande befattningshavare vidtagits. Med hänsyn till det statsfinansiella
läget hade nämligen en kraftig beskärning av förmånen ansetts
böra äga rum. Dyrtidstillägget för befattningshavare med nyreglerad avlöning
hade därjämte ytterligare begränsats. I fråga om pensionärerna däremot hade
de allmänna grunderna för nämnda förmån bibehållits oförändrade, dock
under angivande att det vore att betrakta såsom ett provisorium i avvaktan
på en allsidig utredning av å ena sidan frågan om höjning av låga pensioner
och å andra sidan genomförande av en rättvis åtskillnad mellan olika slag
av pensionärer i avseende å beräkningen av dyrtidstillägg. Såsom redan
nämnts, hade detta tillägg för befattningshavare med nyreglerad avlöning bestämts
att utgå efter reducerad beräkningsgrund, i syfte att summan av lön
enligt de nya avlöningsbestämmelserna och dyrtidstillägget icke skulle komma
att i stort sett överstiga summan av avlöning enligt dessförinnan gällande
bestämmelser och dyrtidstillägg därå enligt de för övriga befattningshavare
gällande grunder. Samma synpunkter måste enligt kommitterades mening
göras gällande i fråga om pensionärer. Den sålunda ifrågasatta reduktionen
av dyrtidstillägget syntes böra komma till tillämpning å f. d. befattningshavare
vid kommunikationsverken m. fl. Den provisoriska lönereglering, som
fastställts för officerare och underofficerare m. fl., hade däremot icke medfört
någon förhöjning av pensionerna, men den, som avginge efter det nyssnämnda
lönereglering trätt i kraft, ägde komma i åtnjutande av viss särskild
pensionsförbättring.

Kommittén erinrade vidare, att det givetvis skulle innebära stora praktiska
fördelar, om enhetliga grunder för dyrtidstillägget åt alla pensionerade f. d.
befattningshavare kunde fortfarande hava blivit gällande. Men liksom de
grunder för dyrtidstillägget, som fastställts för nyreglerad avlöning, icke ansetts
kunna tillämpas på ännu icke reglerad avlöning, kunde dessa grunder
än mindre göras gällande i fråga om de icke nyreglerade pensionernas jämförelsevis
små belopp. För vinnande av ett sådant mål måste givetvis själva
pensionsbeloppen höjas, så att alla pensioner kunde betraktas såsom nyreglerade.

Att olika grunder för dyrtidstillägget å nyreglerad och å icke nyreglerad

8

Bankoutskottets utlåtande Nr 50.

avlöning vore gällande, betydde icke så mycket, då det i allt fall endast rörde
sig om en jämförelsevis kort övergångstid, intill dess lönereglering hunne
övergå samtliga statsförvaltningen tillhörande verk och institutioner; men beträffande
pensionärerna skulle olikheten, om särskilda åtgärder för pensionsreglering
icke vidtoges, komma att kvarstå ända till dess alla pensionärer
med oreglerade pensioner försvunnit.

Vid sådant förhållande hade kommittén funnit angeläget att undersöka,
huruvida icke genom en reglering av nu utgående pensioner eller annan
dylik åtgärd själva pensionsbeloppen skulle kunna höjas, så att å de sålunda
förändrade pensionerna samma grunder för dyrtidstillägg som å nyreglerade
pensioner skulle kunna tillämpas med tillfredsställande resultat.

Från åtskilliga håll hade yrkanden framställts därom, att i sammanhang
med varje löne- och pensionsreglering för i tjänst varande löntagare även
deras redan pensionerade företrädare i tjänsten skulle erhålla pensionsförhöjning.
Då pension till befattningshavare i statens tjänst emellertid avpassats
i visst förhållande till den avlöning, som uppbures vid avgången, hade sålunda
beviljad pension hittills ansetts böra under vederbörandes hela återstående
livstid utgå med oförändrat belopp, oberoende därav att avlöningen
för den befattning, pensionären innehaft, blivit mer eller mindre förändrad
efter hans avgång. Den statstjänare, som vid avgången från sin tjänst kommit
i åtnjutande av den pension, vartill då gällande pensionsgrunder och avlöningsstat
föranledde, hade ansetts icke hava något som helst befogat anspråk
på ytterligare underhåll eller ökad pension av staten. Vid denna princip hade
det dittills ansetts vara av vikt att fasthålla. Någon egentlig avvikelse från
densamma hade, vad statstjänare anginge, ej heller ägt rum utom beträffande
vissa pensionerade befattningshavare vid statens järnvägar, vilka enligt beslut
av 1919 års riksdag erhållit vissa tilläggspensioner. Denna principiella ståndpunkt
hade emellertid icke utgjort hinder för att med statsmedel i form av
krigstids- eller dyrtidstillägg bringa hjälp åt statens f. d. befattningshavare,
då prisförhållandena blivit alltför betungande. Redan detta visade, att under
rådande exceptionella förhållanden berörda princip icke kunde uppehållas.
Därtill komme, att en stor grupp av pensionärer, vilka, ehuru de icke innehaft
statstjänst, dock pensionerats med väsentliga bidrag av statsmedel, erhållit
förhöjning av redan utgående pensioner, nämligen f. d. pensionerade
folkskollärare enligt beslut av 1919 års riksdag. Därav måste man draga
den slutsatsen, att en ändrad uppfattning framträtt, säkerligen påverkad av
de säregna förhållanden, som vore rådande med avseende å levnadskostnaderna.
Kommittén ville härvidlag åberopa vad 1920 års bankoutskott anfört
därom, att en allmän reglering av äldre pensioner måste anses vara av omständigheterna
betingad och ej borde alltför länge fördröjas.

Tanken på en pensionsreglering under förhandenvarande omständigheter
kunde alltså enligt kommitténs mening icke anses böra utan vidare avvisas.
Syftet med en sådan reglering skulle emellertid icke vara att nu bereda större

Bankoutskottets utlåtande Nr 50.

9

förmåner över hela linjen, utan pensionsregleringen skulle kombineras med
en kraftig beskärning av dyrtidstillägget med resultat att ökad förmån skulle
framträda endast för de pensionärer, som både låga pensioner; för de övriga
skulle förbättringen huvudsakligen bestå däruti, att de bleve i minskad mån
beroende av det tillfälliga dyrtidstillägget. Därigenom skulle också möjliggöras
att tidigare, än eljest kunde äga rum, låta dyrtidstillägget till pensionärer helt
bortfalla.

Vid en reglering av nu utgående pensioner syntes det emellertid icke kunna
ifrågakomma att i varje fall öka förmånen till samma belopp, vartill den
nyreglerade pensionen i samma befattning blivit bestämd. Den nyreglerade
pensionen vore satt i förhållande till en nyreglerad avlöning, vars belopp i
sin ordning kunde hava påverkats även av andra omständigheter än levnadskostnadsökningen,
exempelvis organisatoriska förändringar med avseende å
tjänstens beskaffenhet, ökning av arbetstiden, strävan att lyfta befattningens
innehavare till högre levnadsstandard m. m. Redan av sålunda antydda skäl
måste det anses uteslutet att likställa de äldre pensionärerna med f. d. befattningshavare
med nyreglerade pensioner; även av hänsyn till kostnaden i
framtiden borde detta icke ifrågakomma. Emellertid syntes en pensionsreglering
lämpligen böra ställas i visst förhållande till den nyreglerade pensionen,
så att till den oreglerade pensionen lades viss del av skillnaden dem emellan.
Då en tjänstemans pension i regel till en tredjedel motsvarades av erlagda
avgifter, under det att återstoden utgjorde statens bidrag, skulle man kunna
tänka sig en pensionsreglering lämpligen genomförd på sådant sätt, att, medan
den tredjedel av pensionen, som motsvarade vederbörandes egna avgifter,
lämnades orubbad, återstoden eller den egentliga statspensionen höjdes till
motsvarighet med enahanda del av den nyreglerade pensionen. Pensionsförhöjningen
skulle med andra ord motsvara två tredjedelar av skillnaden mellan
vederbörandes nu utgående pension å ena och den pension å andra sidan,
som skulle hava tillkommit honom, om pensionen med tillämpning av de vid
hans pensionering gällande grunder avpassats efter det förhöjda pensionsunderlag,
som blivit fastställt för samma eller motsvarande befattning.

Även om en sådan lösning av frågan vore att förorda, saknades emellertid
en av förutsättningarna för planens förverkligande. Då pensionsregleringen
borde grundas på skillnaden mellan en pension av äldre typ och en nyreglerad
pension, måste över hela linjen föreligga nyreglerade pensioner. I annat
fall kunde någon allmän pensionsreglering med enhetliga bestämmelser om
dyrtidstillägg icke genomföras. Visserligen hade under de sista åren för en
stor mängd befattningshavare i samband med lönereglering även fastställts
högre pensionsunderlag, som alltså medförde nyreglerade pensioner. Men för
åtskilliga grupper av befattningshavare förelåge ännu icke någon ny löne- och
pensionsreglering. Man kunde visserligen tänka sig, att för varje befattning
vid de ännu oreglerade verken fastställdes ett nytt pensionsunderlag, såsom
exempelvis skett för landshövdingar. Kommittén hade också övervägt, huru -

10

Bankoutskottets utlåtande, Nr 50.

vida några åtgärder av provisorisk natur borde vidtagas för att bereda en
motsvarande förmån även för andra befattningshavare vid icke nvreglerade
verk.

Även om man beträffande en del befattningar vid oreglerade verk med ledning
av de nya pensionsunderlagen för jämförliga befattningar vid nyreglerade
verk skulle kunna fastställa nya pensionsunderlag, syntes likväl den möjligheten
icke vara utesluten, att man härigenom komme att föregripa resultaten
av pågående utredningar om löne- och pensionsregleringar för åtskilliga befattningar.
De i tjänst varande befattningshavare, som härav skulle beröras,
skulle i sådant fall i allmänhet nödgas erlägga förhöjda avgifter för egen pensionering
in. in. utan att samtidigt erhålla ökade avlöningsförmåner. Kommittén
kunde alltså icke förorda någon provisorisk åtgärd i nyssberörda syfte
och hade därför övergivit tanken på att omedelbart skulle kunna genomföras
en verklig pensionsreglering och därvid tillika vinnas enhetliga bestämmelser
om dyrtidstillägg för pensionärer. Vid sina undersökningar hade kommittén
uppmärksammat vissa omständigheter, som fört tanken på möjligheten av en
pensionsreglering, där förbättringen anpassades icke enbart efter beloppet i
och för sig, utan där hänsyn tillika toges till tidpunkten för pensionernas
beviljande och vissa därmed sammanhängande omständigheter. I sistnämnda
avseende omnämner kommittén vissa fall, där oegentligheter förefunnes, vilka
skulle kunna väsentligen reduceras genom en verklig pensionsreglering av
förut angiven innebörd; och för att i någon mån råda bot på dessa oegentligheter
hade kommittén övervägt någon åtgärd i syfte att bringa de äldre
pensionerna så att säga på samma nivå. Vid de senaste löneregleringarna
hade man räknat med en s. k. normal kostnadsökning av 2 procent per år
och med denna utgångspunkt hade kommittén övervägt möjligheten av att
genom tillägg öka pensionerna, så att de motsvarade förhållandena vid början
av 1920-talet. Men även en sådan åtgärd medförde svårigheter av den art,
att det näppeligen syntes vara möjligt att på denna väg åstadkomma en eljest
lämplig utjämning mellan äldre och nyare pensioner. Med tillgodoseende av
detta önskemål borde därför anstå, till dess tiden kunde anses vara inne att
genomföra en verklig pensionsreglering.

De allmänna grunder för dyrtidstillägg, som av kommittén förordats i fråga
om nyreglerade pensioner, kunde som nämnt icke annat än under vissa förutsättningar
tillämpas beträffande övriga pensioner. Då dessa förutsättningar
icke förelåge och icke lämpligen kunde tillskapas, måste tills vidare andra
och gynnsammare grunder för dyrtidstillägg å de äldre pensionerna bliva gällande.
Vid en dylik provisorisk lösning av frågan hade det synts riktigt, att
för dyrtidstillägg å oreglerade pensioner tillämpades samma allmänna grunder,
som gällde beträffande dyrtidstillägg å oreglerad avlöning. Med tillämpning av
då gällande grundtal komme dyrtidstillägget givetvis att minskas, dock med
jämförelsevis måttliga belopp. Men då de mindre pensionsbeloppen icke tålde
vid en sådan beskärning, måste de på något sätt förbättras.

Bankoutskottets utlåtande, Nr SO.

It

Vid de preliminära undersökningar angående en pensionsreglering, som tidigare
omnämnts, hade ifrågasatts eu förbättring över hela linjen av de oreglerade
pensionerna, nämligen genom ett tillägg, förslagsvis 25 procent, dock
minst 100 kronor och högst 1 000 kronor, ungefär motsvarande den tillfälliga
löneförbättring, som tillkommit befattningshavare i tjänst i avvaktan på definitiv
lönereglering. Kostnaderna härför hade emellertid uppskattats till omkring
3 miljoner kronor, oberäknat erforderlig ökning av dyrtidstilläggskostnaden,
varför med hänsyn till det statsfinansiella läget en sådan pensionsreglering
icke kunde förordas. Ifrågavarande anordning vore för övrigt förenad
med vissa andra olägenheter och därför även av denna anledning olämplig.
Enligt kommitténs mening både det visserligen varit mycket önskvärt,
om förhållandena medgivit, att förbättring i något mera utsträckt omfattning
kunnat beredas pensionärerna. Av kostnadshänsyn hade emellertid kommittén
funnit sig nödsakad att inskränka sitt förslag till att åtminstone under förhandenvarande
förhållanden huvudsakligen avse beredande av en skälig förbättring
av de särskilt låga pensionerna, på samma gång åtgärd synts böra
vidtagas, i syfte att minskningen av dyrtidstillägget framträdde först vid en
pension av 2,000 kronor.

Dessa mål hade kommittén efter noggranna undersökningar ansett kunna
uppnås genom ett pensionstillägg, olika allt efter pensionens storlek.

Kommittén erinrade vidare om ett vid 1921 års riksdag motionsvis framställt
förslag om pensionsförbättring åt vissa underofficerare, därvid under
hänvisning till pågående utredning om en allmän pensionsreglering bankoutskottet
avstyrkt bifall till motionen, men i motiveringen ifrågasatt, huruvida
icke av statsfinansiella skäl den pensionsförbättring, som vid en sådan reglering
kunde komma att beviljas, borde, liksom tidigare för vissa grupper av
pensionärer bestämts, fastställas att utgå allenast till sådana pensionärer, som
styrkte sig vara i behövande omständigheter.

Kommittén hade ock tagit under övervägande, huruvida pensionstillägget
borde utgå endast till nyssnämnda kategori av pensionärer. Ett sådant villkor
hade nämligen hittills fastställts i de fall, då redan utgående pensioner
förbättrats genom anvisande av medel för tillfälliga tillägg. Men å andra sidan
hade förbättring medgivits även utan dylikt villkor och då åtskilliga olägenheter
syntes vara därmed förenade, hade kommittén kommit till den uppfattningen,
att pensionstillägget icke borde förbindas med berörda villkor.

Vid 1922 års riksdag framlade Kungl. Maj:t proposition med förslag angående
pensionstillägg åt bland andra vissa f. d. befattningshavare i statens
tjänst m. fl. pensionärer, i allt väsentligt överensstämmande med kommitténs
förslag i ämnet. Kungl. Maj:ts proposition blev av riksdagen bifallen. Det framhölls
särskilt, att en definitiv och fullt tillfredsställande pensionsreglering icke
kunde genomföras utan mycket ingående undersökningar beträffande de särskilda
grupperna av pensionärer och dessutom svårligen läte sig genomföra,
så länge definitiva löneregleringar ännu saknades för stora delar av förvalt -

Utskottets yttrande.

12

Bankoutskottets utlåtande, Nr 50.

ningen. Det ifrågavarande förslaget vore närmast att betrakta såsom ett provisorium
i avvaktan pa en definitiv pensionsreglering.

Såsom också i herr Olssons m. fl. motion erinras, genomfördes vid 1919
ars riksdag pensionsförbättring för viss personal vid armén och marinen.
Denna avsåg dock endast sådan personal, som kommit i åtnjutande av tillfällig
löneförbättring, d. v. s. i första hand personal, som under någotdera av
åren 1918 och 1919 avgått eller avginge med pension. För dem, som avgått
under år 1918 eller vid slutet av samma år, begränsades pensionsförbättringen
till hälften. Framställningar hade vidare under år 1919 gjorts hos Kung!.
Maj:t av dem’ som avgått före år 1918, att från och med 1920 erhålla pemsionsförbättring
med sådana belopp, att deras pensionsförmåner likställdes
med dem, som gällde för deras under år 1919 pensionerade gelikar. Arméns
och marinens avlöningssakkunniga yttrade härom — efter att först hava
erinrat om riksdagens beslut angående pensionsförbättring — att till grund
för nämnda förbättring lagts den allmänt tillämpade grundsatsen, att en pension
borde stå i visst förhållande till den avlöning pensionstagaren åtnjöte
närmast före sin avgång ur tjänst. De sakkunniga kunde därför icke tillstyrka,
att de, som avgått före år 1918 och alltså icke blivit delaktiga av den sistnämnda
år beslutade tillfälliga löneförbättringen, likväl skulle erhålla pensionsförbättring
med samma belopp som den personal, vilken avgått först efter år
1918.

Vid 1920 års riksdag hemställdes i motion om utredning och förslag rörande
förbättrad pensionering för underofficerare, vilka avgått före år 1918.
Motionen avstyrktes av bankoutskottet, därvid utskottet framhöll bland annat,
hurusom de ifrågavarande pensionerna i förhållande till rådande dyrtid visserligen
vore alltför knappt tillmätta, men att detsamma vore förhållandet
med en mångfald andra pensioner. Krav på pensionsförbättring kunde med
samma berättigande framföras av en mängd andra pensionärer, vilket syntes
kunna leda till oöverskådliga ekonomiska konsekvenser. Vidare erinrades, att
dyrtidstilläggen vore avsedda att utgöra en kompensation för de höga prisförhållandena.
Innan en allmän pensionsreglering vidtoges, borde en definitiv
lönereglering genomföras. Riksdagen godkände utskottets utlåtande.

Såsom av den här ovan lämnade; redogörelsen framgår, hava vid upprepade
tillfällen y rkanden framkommit om förhöjning av redan avgångna tjänstinnehavares
pensioner. Det lärer icke heller kunna förnekas, att ifrågavarande,
under helt andra förhållanden fastställda pensionsbelopp numera i allmänhet
måste anses vara alltför knappt tillmätta. De yrkanden på pensionsförbättring,
som tid efter annan framförts, synas därför vara befogade. Statsmakterna
hav a också, enligt vad av det föregående framgår, i viss mån beaktat de
synpunkter, som därvid gjorts gällande. Sålunda hava ifråga om de dyrtidstiHägg,
som under de senare åren beviljats, andra och gynnsammare grunder
kommit till tillämpning för f. d. befattningshavare än för befattningshavare i

Bankoutskottets utlåtande Nr 50.

13

tjänst, varjämte särskilda pensionstillägg beviljats i syfte att något förbättra
de förras ställning. Den pensionskommitté, som år 1921 tillsattes, har också
erkänt behovet av en mera genomgående förbättring av det bekymmersamma
läge, vari dessa f. d. befattningshavare befinna sig. Det har emellertid framhållits,
att åtskilliga svårigheter äro förenade med genomförandet under nuvarande
förhållanden av en definitiv pensionsreglering. I sådant avseende må
särskilt erinras, hurusom på liera håll ny löne- eller pensionsreglering ännu
icke kunnat genomföras och att bland annat en av förutsättningarna för en
mera allmän pensionsreglering vore den, att nyreglerade pensioner borde föreligga
över hela linjen. Sedan ny definitiv lönereglering genomförts för befattningshavare
vid statsdepartementet m. fl. verk och i anslutning därtill vissa
provisoriska pensionsbestämmelser för nämnda personal godkänts, uppdrogs åt
1921 års pensionskommitté att verkställa utredning rörande nya definitiva
pensionsbestämmelser. Men kommittén erhöll därjämte i uppdrag att utreda
vissa andra till pensionsväsendet hörande frågor, bland andra förbättring av
redan utgående pensioner, särskilt sådana, som i och för sig vore mycket
låga, och i samband därmed jämkning av vissa dyrtidstillägg. Dessa båda
frågor ansågos vara av särskilt brådskande natur och förslag i dessa ämnen
framlades, såsom ovan omförmälts, vid 1922 års riksdag. Emellertid förordnade
Kungl. Maj:t sedermera på hösten 1922, att kommitténs arbeten skulle från
och med den 1 mars 1923 vila och därefter icke utan Kungl. Maj:ts särskilda
medgivande upptagas.

De åtgärder, som hittills vidtagits till förbättrande av redan utgående pensioner,
äro enligt utskottets mening icke tillfredsställande och det vill synas,
att ju längre den allmänna pensionsreglering, som nu sedan rätt lång tid tillbaka
ställts i utsikt, fördröjes, med desto större styrka framträder behovet av
en mera vittgående reglering, om än densamma under nuvarande förhållanden
måste bliva endast av provisorisk natur. Utöver de svårigheter av olika slag,
som enligt vad förut framhållits äro förenade med genomförandet för närvarande
av en allmän och mera definitiv pensionsreglering, tillkommer nämligen
den omständigheten, att densamma skulle kräva så betydande kostnader,
att den under nuvarande statsfinansiella förhållanden synes vara svår att genomföra.
Utskottet kan således icke tillstyrka någon utredning i den omfattning,
som avses i herr Olssons in. fl. motion. Däremot lärer ytterligare
någon pensionsförbättring efter all sannolikhet kunna genomföras utan allt
för betungande kostnader, och vill det synas utskottet, som om en utredning
härom skulle kunna anförtros åt förenämnda pensionskommitté.

Utskottet har alltså funnit sig böra tillstyrka avlåtande av en skrivelse till
Kungl. Maj:t i ovanberörda syfte. Åberopande det anförda får utskottet hemställa,

att riksdagen, i anledning av förevarande motioner II: 154
och 161, må i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl.
Maj:t ville taga under övervägande, huruvida en ytterligare

14

Bankoutskottets utlåtande Nr 50.

förbättring av pensioner av äldre typ må kunna genomföras
samt därefter snarast möjligt för riksdagen framlägga det
förslag, vartill omständigheterna må föranleda.

Stockholm den 13 maj 1924.

På bankoutskottets vägnar:

BERNH. ERIKSSON.

Vid detta ärendes slutbehandling hava närvarit:

av första kammaren: herrar Gustafsson, K. J. A., Bindley, Öhngren, Björnssonr
Enhörning, Berge och Bodin;

av andra kammaren: herrar Eriksson i Grängesberg, Gustafsson i Örebro, Borggren,
Bäcklund, Lovén, Ryberg, Kloo och Persson i Björsbyholm.

Stockholm 1924. Kungl. Hovboktryckeriet Iduns Tryckeri A.-B.