liankoutskottets utlåtande Nr 49.

1

Sr 49.

Ankom till riksdagens kansli den 9 inaj 1924 kl. 2 e. in.

Utlåtande, i anledning av Kungl. Maj ds proposition till riksdagen
med förslag till förordning om ändrad lydelse av §§ 4 och
5 i förordningen den 16 maj 1890 angående de allmänna
grunder, som vid hypoteksföreningars bildande och framtida
verksamhet skola till efterrättelse lända.

I en till riksdagen avlåten, den 14 sistlidna mars dagtecknad proposition
nr 94, som hänvisats till bankoutskottets förberedande behandling, bar Kungl.
Maj:t, under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för nämnda dag, föreslagit riksdagen att antaga
följande

Förslag

till

förordning om ändrad lydelse av §§ 4 och 5 i förordningen den 16 maj

1890 (nr 21 sid. 11) angående de allmänna grunder, som vid hypoteksföreningars
bildande och framtida verksamhet skola till efterrättelse
lända.

Härigenom förordnas, att §§ 4 och 5 i förordningen den 16 maj 1890
angående de allmänna grunder, som vid hypoteksföreningars bildande och
framtida verksamhet skola till efterrättelse lända, skola erhålla följande
ändrade lydelse:

§ 4.

Beloppet av lån, som må av hypoteksförening meddelas å viss jordegendom,
bestämmes antingen efter taxering, som egendomen i beskattningsändamål
undergått, eller efter värdering (hypoteksvärdering), som må kunna verkställas
antingen å marken av därtill utav hypoteksföreningens styrelse utsedda
personer, eller med ledning av förefintliga handlingar av styrelsen;
och må lån till hälften av värdet kunna medgivas utom i det fall, som i
§ 14 här nedan omförmäles; föreningens styrelse alltid obetaget att förordna
om värdering å marken och efter sig företeende omständigheter bestämma
lånets belopp lägre än hälften av egendomens på någotdera av ovannämnda
sätt utrönta värde.

Bihang til! riksdagens protokoll 1924. S sand. 41 höft. (Nr 49.)

1

2

Bankoutskottets utlåtande Nr 49.

§ 5.

Vid bestämmande enligt nästföregående paragraf av det värde, i förhållande
vartill lån å egendom meddelas, må endast jordvärdet, men icke
åbyggnad, skog eller annat, som kan från egendomen skiljas, tagas i beräkning;
och må vid värdets bestämmande genom värdering med ledning
av förefintliga handlingar ej tillämpas högre värderingstariffer än sådana,
som med minst tio procent understiga de tariffer, vilka tillämpas vid värdering
å marken.

Lån må icke i något fall meddelas å egendom, där ej de för jordbrukets
bedrivande nödiga åbyggnader äro mot brandskada försäkrade i någon av
de med vederbörlig stadfästelse försedda försäkringsanstalter inom riket,
vilken styrelsen finner erbjuda full säkerhet.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1924.

I åberopade statsrådsprotokollet lämnas till eu början viss redogörelse för
Sveriges allmänna hypoteksbank och hypoteksföreningarna i riket, deras
uppgifter m. m. (sid. 3—5).

Vidare omnämnes, att de s. k. fastighetskreditsakkunniga i ett den 14
oktober 1922 avgivet betänkande framlagt förslag angående höjning av
maximigränsen för den primära jordbruksfastighetskrediten m. m.

Över nämnda betänkande har lantbruksstyrelsen avgivit infordrat utlåtande,
varjämte fullmäktige i riksbanken och i riksgäldskontoret samt allmänna
hypoteksbanken, vilka beretts tillfälle att däröver avgiva yttranden, inkommit
med tillstyrkande sådana. Något förslag i anledning av detta betänkande
förelädes emellertid icke 1923 års riksdag.

Betänkandet innehöll förslag i två särskilda hänseenden, nämligen dels
om höjning av gränsen för hypoteksföreningarnas fastighetsbelåning till
60 procent från nuvarande 50 procent av det på visst sätt bestämda fastighetsvärdet,
dels ock om viss ändring av sättet för nämnda värdes bestämmande,
i så måtto att detta skulle kunna beräknas genom särskild av
vederbörande förenings styrelse på grundval av förefintliga handlingar företagen
s. k. överslagsvärdering.

Angående den senare frågan anförde de sakkunniga, bland annat, följande.
Ett behov av värdering kunde med de nuvarande fastighetstaxeringsbestämmelserna
uppkomma i ett större antal fall än tidigare. Då man, bland
annat, hade att räkna med att taxeringsvärdet (jordbruksvärdet) i många
fall kunde bliva för lågt för att läggas till grund för belåningen, men det
skulle bliva för betungande särskilt för de mindre jordbruken, om man
allmänt krävde hypoteksvärdering, hade sakkunniga funnit sig böra söka

Bankoutskottets utlåtande Nr in.

bereda möjlighet för länesökande att utan dylik värdering erhålla högre län
än som skulle vara möjligt på grundval av taxeringsvärde (jordbruksvärde).
Do sakkunniga uttala vidare följande:

»Den anordning, som de sakkunniga härvidlag vilja föreslå, hava de
kunnat anknyta till den inom flertalet hypoteksföreningar tillämpade metoden
att vid prövning av låneansökan kontrollera taxeringsvärdet, resp.
hypoteksvärderingsvärdet genom att på grundval av arealbevis och tillgängliga
uppgifter samt inom ramen av gällande värderingstariffer verkställa
en överslagsberäkning av den till belåning anmälda fastighetens värde.
Denna överslagsberäkning synes de sakkunniga utan fara kunna direkt läggas
till grund för belåning, ty, under förutsättning att vederbörande styrelse
vid beräkningens verkställande såvitt möjligt håller sig på den säkra sidan,
synes en dylik anordning icke behöva innebära någon egentlig risk.

Såsom de sakkunniga framhållit, är detta tillvägagångssätt motiverat
främst av hänsynen till de mindre fastigheterna, och det kunde därför ligga
nära till hands att begränsa anordningen till att gälla endast dem. Emellertid
visar det sig, att man pa grund av de skiftande förhållandena i landets
olika delar — särskilt olikheterna mellan tättbebyggda, skogfattiga trakter
a ena sidan och glestbebyggda, skogrika sådana å den andra — stöter på
oövervinneliga svårigheter, om man vill söka draga upp sådana gränser
härvidlag, som utan olägenhet kunna givas författningsbestämmelsers bindande
form. För att anordningen skall bliva nöjaktigt smidig, bör det därför
anförtros åt hypoteksbankens delägare att i samband med bestämmandet
av värderingstariffer — för hypoteksvärdering och för överslagsvärdering —
även besluta, om och huru gränser för överslagsvärderings användning inom de
olika hypoteksföreningarna böra dragas. De sakkunniga förmena, att man
når fullt betryggande resultat genom att åt hypoteksinstitutionen själv överlämna
att bestämma i detta hänseende. — Vid överläggningarna inom de
sakkunniga har även ifrågasatts, huruvida icke en gräns för långivning på
grundval av överslagsvärdering borde bestämmas antingen på det sätt, att
överslagsvärderings belopp i intet fall Ange överstiga egendoms sammanlagda
taxeringsvärde, eller ock sa, att sagda belopp Ange uppgå till förslagsvis
högst SO å 90 procent av vad som vid hypoteksvärdering med användande
av maximivärden kunde ernås. De sakkunniga, som givetvis
förutsätta, att man vid överslagsvärdering under inga förhållanden skall
komma till högre belopp än vid en hypoteksvärdering, hava emellertid med
hänsyn till de jämförelsevis få fall, det här torde röra sig om, och till de
föfutberörda svårigheterna att utan olägenhet kunna uppdraga hela landet
avseende gränser icke ansett sig böra föreslå införande av någon författningsbestämmelse
härom. Även denna fråga bör, enligt de sakkunnigas
mening, kunna överlämnas till hypoteksinstitutionens eget avgörande.

I anslutning till det nu anförda vilja de sakkunniga upptaga till särskild
prövning frågan om i vad mån värdet av växande skog enligt gällande
bestämmelser må ingå i egendoms taxeringsvärde, då detta lagts till grund
för ansökan om lån, ett spörsmål, beträffande vilket en viss oklarhet gjort
sig gällande. Spörsmålet avser närmast tolkningen av § 5 i kungl. förordningen
den 10 maj 1890 angående de allmänna grunder, som vid hypoteks- *
föreningars bildande och framtida verksamhet skola till efterrättelse lända.
Enligt nämnda stadgande skall vid bestämmandet av det värde, i förhållande
vartill enligt § 4 i förordningen lån å egendomen må meddelas, endast
jordvärdet men icke åbyggnader, skog eller annat, som kan från egendomen
skiljas, tagas i beräkning. Och i sistnämnda paragraf talas om, att beloppet

4

Bankoutskottets utlåtande Nr 49.

av lån må bestämmas antingen efter egendomens bevil lningstaxering eller
efter särskild värdering. Den uppfattningen har nu framkommit, att den
i § 5 meddelade regeln skulle vara att tillämpa endast, då hypoteksvärderingsvärde
men icke då taxeringsvärde lagts till grund för låneansökningen,
varav skulle bliva en följd, att i det senare fallet egendomens belåningsvärde
skulle komma att formellt baseras på ett värde, som jämväl omfattade
byggnader och växande skog, under det att belåningsvärdet reellt skulle
grundas på en av styrelsen gjord kontrollvärdering, företagen på liknande
sätt, som avses för den av de sakkunniga föreslagna överslagsvärderingen.
Den motsatta uppfattningen går ut därpå, att från taxeringsvärdet bör avdragas
vad som kan antagas belöpa å förmögenhetsobjekt, som kunna från
fastigheten skiljas, och att sålunda maximum för det värde, i förhållande
vartill lån må meddelas, är, då taxeringsvärde åberopas, det på nyssberörda
sätt reducerade taxeringsvärdet. Att ifrågavarande förordning med den
förra uppfattningen skulle bliva inkonsekvent, ligger i öppen dag, och redan
denna omständighet innefattar givetvis ett vägande skäl mot att godkänna
berörda uppfattning. Därtill kommer ej blott att förordningens ordalag
avgjort strida mot densamma utan även att man vid formuleringen av förordningens
nuvarande text — enligt vad i motiveringen uttryckligen angives
— just avsåg att giva uttryck åt den senare av de här omförmälda
uppfattningarna. Under sådana förhållanden synes någon tvekan icke kunna
råda om att denna senare uppfattning är den riktiga.

Nyssberörda spörsmål har fått ökad betydelse i följd av de ändringar,
som genom kungl. förordningen den 7 juli 1921 om allmän fastighetstaxering
1922 genomförts i avseende a taxering av jordbruksfastighet. Medan enligt
iildre taxeringsbestämmelser för varje sådan fastighet skulle upptagas ett
gemensamt taxeringsvärde för allt, som enligt lag är att hänföra till den
fasta egendomen, skall taxeringen enligt nyssnämnda förordning ske på
sådant sätt, att jordbruksvärde, skogsvärde samt tomt- och industrivärde
redovisas vart för sig. Därvid förstås med jordbruksvärde fastighetens värde
för jordbruk med binäringar ävensom värdet av skogsmark och övrig till fastigheten
hörande mark, med skogsvärde värdet av växande skog samt med tomt- och
industri värde det värde, som mark äger utöver jordbruksvärdet. Den uppdelning
av taxeringsvärdet, som med hänsyn till skogsvärdet författningsenligt skall
ske vid beviljande av hypotekslån, göres sålunda numera redan vid själva
taxeringen. Emellertid har det vid tillämpningen av 1921 års förordning
visat sig, att taxeringsmyndigheterna på sina håll vid det äldre taxeringsvärdets
uppdelning satt skogsvärdet relativt högt och i allt fall högre än
det belopp, vartill detsamma vid hypotekslåns beviljande beräknats. Härav
blir åter en följd, att vid en eventuell förnyelse av äldre län vederbörande
fastighetsägare icke utan hypoteksvärdering kan erhålla samma lånebelopp
som förut, ja fall hava till och med förekommit, i vilka det äldre lånebeloppet
icke skulle kunna erhållas ens om lånegränsen höjdes till 60 procent
av egendomsvärdet. Ett dylikt resultat kan givetvis icke anses tillfredsställande.
Godtages emellertid den av de sakkunniga ovan förordade anordningen
att vid sidan av taxerings- och hypoteksvärderingsvärdena såsom
, beräkningsgrund godkänna det värde, vartill hypoteksförenings styrelse på
grundval av arealbevis och värderingstariffer finner sig böra upptaga egendomen,
bortfaller den nyss berörda svårigheten.»

I en till chefen för finansdepartementet ställd, den 14 december 1923
dagtecknad skrivelse har styrelsen för Sveriges allmänna hypoteksbank
anfört i huvudsak följande:

Bankoutskottets utlåtande Nr 49.

Då fastighetskreditsakkunnigas förslag ej föranlett proposition till 1923
års riksdag, hade hypoteksbankens delägare i juni 1923 uppdragit åt bankstyrelsen
att vidtaga de åtgärder, som styrelsen kunde finna lämpligast för
att frågan måtte så snart som möjligt erhålla en tillfredsställande lösning.

Sedan i anledning härav bankens verkställande direktör i frågan utarbetat
en vid skrivelsen fogad promemoria angående motiven för de ifrågasatta
ändringarna, hemställde styrelsen, att departementschefen ville ägna ifrågavarande
sakkunnigeförslag sin synnerliga uppmärksamhet samt föreslå
Kungl. Maj:t att till 1924 års riksdag avlåta proposition i ämnet, därvid
framställning syntes böra göras om antagande av den nya belåningsgrunden
även för den händelse att hypoteksföreningarnas belåningsrätt ansåges icke
kunna utsträckas utöver nuvarande procent av egendomens värde.

I den av bankstyrelsen åberopade promemorian framhållas, bland annat,
följande synpunkter. Hypoteksvärdering enligt nuvarande bestämmelser
innebure ett lika vidlyftigt som dyrbart förfarande, varför det i endast
jämförelsevis få fall kunde komma till användning. Särskilt betungande
bleve förfarandet för de mindre låntagarna, vilka i sparbanker och andra
penninginrättningar kunde få lån utan motsvarande kostnad. Hypoteksvärderingen
vore alltså icke ägnad att ersätta en »överslagsvärdering».
Erfarenheten inom hypoteksinstitutionen pekade bestämt därhän, att de på
grund av de ändrade taxeringsbestämmelserna försämrade lånemöjligheterna
i avsevärd grad minskat tillförseln av nya lån och försvårat konkurrensen
med andra långivare, och detta trots vissa lätt påvisbara fördelar hos
hypotekslånen. Hos fackmännen vore man numera på det klara med att
införande av s. k. överslagsvärdering vore ett nödvändigt komplement till
det nuvarande taxeringsförfarandet, och att det skulle fullständigt råda bot
för de mer och mer sig hopande svårigheterna. Då en tillbakagång för
hypoteksinstitutionen medförde ökad risk även för staten på grund av dess
garanti, måste det ligga i statens intresse att motverka en sådan tillbakagång.
Fara för ett medgivande att anställa överslagsvärdering funnes icke.
Hypoteksinstitutionen hade hittills i över 60 år skötts på ett sätt, som aldrig
— vad soliditeten beträffade — blivit föremål för anmärkningar från något
håll. Under hela denna tid hade institutionen fritt fått bestämma villkoren
(tarifferna) för hypoteksvärderingar utan annan kontroll än den, som läge
hos det allmännas representanter i hypoteksbankens styrelse och revision.

Denna kontroll skulle alltjämt utövas även beträffande villkoren för överslagsvärderingar.
Dessutom torde det ligga minst lika mycket i låntagarnasdelägarnas
intresse som i statens, att institutionens soliditet ej äventyrades,
då ju låntagarna gemensamt ansvarade för hypoteksbankens skuld.

Departementschefen har för egen del i ärendet anfört följande:

»Den i fastighetskreditsakkunnigas betänkande avhandlade frågan om en Depaitementsliöjning
av belåningsgränsen för liypoteksföreningarna från 50 till 60 procent cheftn''
av egendomsvärdena är jag ej beredd att nu taga ställning till. Däremot
synes mig mycket starka skäl tala för att omedelbart tillmötesgå kravet på

Bankoutskottets utlåtande Nr 49.

K

införande av vad de sakkunniga benämnt »överslagsvärdering» vid sidan av
den redan förekommande hypoteksvärderingen.

Anledningen till att de numera gällande bestämmelserna om fastighetstaxering
åstadkommit det resultatet, att belåningsmöjligheterna faktiskt i
vissa fall försämrats, torde företrädesvis ligga i metoden för taxering av
skog. Denna sker nämligen efter ett slags schablon, i det hela skogens
värde anses utgöra sammanlagda värdet av den beräkneliga medelavkastningen
för ett visst antal år, samt att själva skogsmarkens värde alltid anses
motsvara sammanlagda medelavkastningen för tre år. Detta markvärde redovisas
ej särskilt i taxeringslängderna utan ingår i det s. k. jordbruksvärdet,
medan den växande skogens värde upptages särskilt såsom s. k. skogsvärde.
Sistnämnda värde får otvivelaktigt ej medräknas vid bestämmande av hypoteksbelåningen.
Den del av jordbruksvärdet, som representerar skogsmarkens
värde, är emellertid i många fall avsevärt lägre än det värde, som er hålles
vid tillämpning av de tariffer, som finnas fastställda för hypoteksvärdering,
något som synes helt naturligt med hänsyn till taxeringsmetodens avsiktliga
schablonmässighet.

En förutsättning för att hypoteksinstitutionen skall kunna tjäna sitt
syfte att under växlande konjunkturer bereda möjlighet för en primärkredit
åt jordbruket på billiga villkor till fromma för denna närings räntabilitet,
är uppenbarligen, att de penningmedel, som anskaffas för ändamålet, erhålla
en fast placering. Det är därför ett allmänt intresse av vikt, att institutionen
bevaras i sådan form, att dess bistånd även i fortsättningen betraktas såsom
en fördel av landets jordbrukare.

All hänsyn bör fördenskull enligt min mening tagas till hypoteksbankens
erfarenhet om en försämring av läget på grund av det i verkligheten ändrade
underlaget för egendomsvärdenas bestämmande. Det synes mig ock
rimligt, att botemedlet sökes i en modifiering av metoden för värdenas bestämmande.
Vad fastighetskreditsakkunniga i sådant avseende föreslagit och
hypoteksbankens styrelse nu livligt tillstyrkt, nämligen medgivande av särskild
värdering utan förrättning på stället synes mig ej böra giva anledning
till erinran. I förordningen angående Sveriges allmänna hypoteksbank
ävensom i förordningen angående de allmänna grunder, som vid hypoteksföreningars
bildande och framtida verksamhet skola till efterrättelse lända,
saknas i själva verket uttrycklig föreskrift, att värdering skall ske på stället.
Ehuru en ändring i bestämmelserna sålunda måhända strängt taget ej kan
anses nödvändig, förefaller det mig klokast, att avsikten att åstadkomma en
ändring i praxis kommer till tydligt uttryck i de nämnda förordningarna.

Fastighetskreditsakkunniga hava diskuterat möjligheten att i förordningarna
fastställa en högsta gräns, som vid s. k. överslagsvärdering ej finge överskridas.
De sakkunniga hava emellertid stannat för att ej avgiva något förslag
i dylikt syfte, under framhållande, att denna frågas lösning kunde överlämnas
åt hypoteksinstitutionen. Ehuru jag delar de sakkunnigas uppfattning, att
hypoteksinstitutionens hittillsvarande verksamhet motiverar ett fullt förtroende

Bankoutskottets utlåtande Nr 49. 7

för institutionens ledning, anser jag det emellertid — ej minst med hänsyn till
innehavarna av hypoteksbankens obligationer — önskvärt, att handhavandet
av det enklare värderingsförfarandet kringgärdas med en garanti från statsmakternas
sida. En sådan garanti synes mig lämpligast böra åstadkommas
på det sätt, att vid värdering med ledning av förefintliga handlingar ej må
tillämpas högre tariffer än sådana, som med minst 10 procent understiga de
tariffer, vilka tillämpas vid värdering å marken.

Slutligen ber jag få erinra, att de förordningar, varom nu är fråga, icke
hava karaktär av lagstiftning i egentlig mening utan äro att betrakta såsom
av statsmakterna fastställda reglementen för hypoteksinstitutionens verksamhet.
Ändringar erfordras allenast i förordningen angående de allmänna
grunder, som vid hypoteksföreningars bildande och framtida verksamhet
skola till efterrättelse lända.»

En förutsättning för att hypoteksinstitutionen skall kunna tjäna sitt
syfte att under växlande konjunkturer på billiga villkor bereda möjlighet
för en primärkredit åt jordbruket är, såsom också i statsrådsprotokollet
framhålles, uppenbarligen, att för ändamålet anskaffade penningmedel
erhålla en fast placering. Det torde därför vara av stor betydelse, att
institutionen bevaras under sådana former, att dess bistånd allt fortfarande
av landets jordbrukare anses vara till verklig fördel. Erfarenheten inom hypo*
teksinstitutionen synes emellertid hava givit vid handen, att, sedan på grund
av de ändrade taxeringsbestämmelserna lånemöjliglieterna försämrats, fastighetsägarnas
möjlighet att erhålla billig primärkredit därigenom avsevärt
minskats. Såsom de sakkunniga framhålla, skulle enligt äldre taxeringsbestämmelser
för varje jordbruksfastighet upptagas ett gemensamt taxeringsvärde
för allt, som enligt lag vore att hänföra till den fasta egendomen.
Enligt den år 1921 antagna förordningen om allmän fastighetstaxering
1922 skall åter taxeringen verkställas på det sätt, att jordbruksvärde,
skogsvärde samt tomt- och industrivärde redovisas vart för sig. Med
jordbruksvärde förstås fastighetens värde för jordbruk med binäringar
ävensom värdet av skogsmark och övrig till fastigheten hörande mark,
med skogsvärde värdet av växande skog samt med tomt- och industrivärde
det värde, som mark äger utöver jordbruksvärdet. Anledningen till att
de sålunda förändrade taxeringsbestämmelserna faktiskt i vissa fall kommit
att försämra belåningsmöjligheterna torde säkerligen vara att söka i den
metod, som tillämpas vid taxering av skog och för vilken närmare redogöres
i propositionen.

Den erfarenhet om en försämring av läget, som gjort sig gällande inom
hypoteksbanken, synes väl motivera, att särskilda åtgärder vidtagas, vilka
äro ägnade att råda bot för de anmärkta olägenheterna. De sakkunniga
hava i sådant avseende föreslagit, att särskild värdering skulle få ske
efter vissa angivna grunder utan förrättning på stället. Mot en dylik
modifiering av sättet för värdets bestämmande torde icke vara något att

Utskottet.

8

Bankoutskottets utlåtande Nr 49.

erinra, liksom icke keller mot att handhavandet av det ifrågasatta enklare
värderingsförfarandet erhåller den garanti från statsmakternas sida, som
ligger i den föreslagna begränsningen av de värderingstariffer, vilka
komma att tillämpas. Utskottet har således i allt funnit sig böra förorda
Kungl. Maj:ts förslag.

Av utredningen i ärendet framgår emellertid vidare, att de sakkunniga
i sitt ovan omförmälda betänkande ansett sig böra föreslå en höjning av
gränsen för hypoteksföreningarnas fastighetsbelåning från 50 till 60 procent
av egendomens värde. Detta förslag synes utskottet vara värt allt beaktande
såsom en åtgärd, vilken lärer vara ägnad att ytterligare utveckla
den primära jordbruksfastighetskrediten här i landet. Det må i detta
sammanhang erinras, hurusom speciellt i våra grannländer Danmark och
Norge den övre gränsen för nämnda kredit utgör vad de sakkunniga föreslagit
eller 60 procent av egendomsvärdet. Även i åtskilliga andra länder
har denna gräns satts ej oväsentligt högre än här i Sverige. Utskottet
anser sig därför böra uttala önskvärdheten av att förslag i berörda avseende
snarast möjligt förelägges riksdagen.

Såsom förut erinrats, frånskiljes numera vid taxering från det sammanlagda
taxeringsvärdet å egendomen värdet av växande skog. Vid sådant
förhållande och då det synes utskottet angeläget att bereda möjlighet för
fastighetsägare, som å sin egendom har dylik skog, att jämväl kunna
utnyttja densamma för kreditändamål, torde utredning oek böra verkställas,
vilka åtgärder lämpligen må vidtagas i syfte att växande skog
må kunna belånas.

Åberopande det anförda hemställer utskottet,

att Kungl. Maj:ts ifrågavarande proposition nr 94
må av riksdagen bifallas.

Stockholm den 9 maj 1924.

På bankoutskottets vägnar:

BERNH. ERIKSSON.

Vid detta ärendes slutbehandling hava närvarit:

av törsta kammaren: herrar Gustafsson, K. J. -4.. Lindleij, Björnsson, Enhörning,

Vindahl, Johansson i Friggeråker, Ber ge och Bondeson;

av andra kammaren: herrar Eriksson i Grängesberg, Gustafsson i Örebro, Borggren,
Bäcklund, Lavin, Bgberg, Lorichs och Jönsson i Fridhill.

Stockholm, Isaac Marcus’ Boktryckeri-Aktiebolag, 1924.