Bankoutslcoltels utlåtande Nr 48.

1

Nr 48.

Ankom till riksdagens kansli den 9 maj 1924 kl. 3 e. m.

Utlåtande, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kung!.

Maj:t angående pensionering av betjäningen vid Flyinge hingstdepå
och stuteri samt Strömsholms hingstdepå.

I en till bankoutskottets förberedande behandling hänvisad, inom andra
kammaren väckt motion nr 264 bar herr Pettersson i Köping föreslagit, »att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte hemställa, att Kungl. Maj:t
ville verkställa utredning och för riksdagen framlägga förslag angående pensionering
efter vissa tjänste- och levnadsår av betjäningen vid Flyinge hingstdepå
och stuteri samt Strömsholms hingstdepå.»

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för denna framställning, får utskottet
hänvisa till motionen.

Den vid statens stuteri och hingstdepåer — Flyinge hingstdepå och Utskottet,
stuteri samt Strömsholms hingstdepå — anställda betjäningen utgöres HUiillsvaranfodermarskar,
kormästare, stallbetjänter och nattvakter m. fl. Ifrågavarande nn/Ti*-personal avlönas enligt av Kungl. Maj:t fastställda avlöningsstater. Sam- Äba°''

manlagda antalet till betjäningen hänförliga befattningshavare vid de båda vare >id
hingstdepåerna uppgår enligt tillgängliga uppgifter till 56. stuteriet och

Såsom icke-ordinarie äro ifrågavarande befattningshavare icke tillförsäkrade
pensionsrätt. Stallbetjänte vid hingstdepåerna lära hittills hava fått
kvarstå i tjänst, så länge de varit i stånd att utföra något arbete. Vid
Strömsholms hingstdepå synas de efter erhållet avsked hava bekommit fri
bostad jämte vissa övriga naturaförmåner ävensom något kontant årligt
understöd. Även änka efter stallbetjänt har erhållit vissa naturaförmåner
jämte ett mindre kontant understöd. Dessa kontanta belopp torde åtminstone
delvis hava utgått från en till storleken obetydlig pensionskassa, som
sedan gammalt funnits inrättad för stallbetjänte vid Strömsholm samt
deras änkor och barn och till vilken vissa statsmedel anslagits genom Kungl.

Maj:ts brev den 22 maj 1812 och den 16 oktober 1874. Vid Flyinge hingstdepå
anställd stallbetjänt synes efter avsked hava erhållit något årligt
understöd av depåns medel, men till änka efter sådan stallbetjänt torde
understöd icke hava utgått.

Bihang till riksdagens protokoll 1924. 8 samt. 40 höft. (Nr 48.)

1

o

Bankoutskottets utlåtande Nr 48.

I detta sammanhang må erinras, att riksdagen under de senare åren
i vissa fall beviljat pensioner å allmänna indragningsstaten åt stallbetjänte
vid hingstdepåerna, varvid pensionsbeloppen tillmätts med hänsyn
till vederbörandes ålder, tjänstetid och hälsotillstånd samt växlat mellan
200 kronor och 500 kronor årligen. Genom beslut vid 1923 års riksdag ersattes
vissa tidigare av Flyinge hingstdepås medel beviljade understöd åt stallbetjänte
därstädes med motsvarande understöd å allmänna indragningsstaten,
varigenom pensionstillägg kommo att utgå å understödsbeloppen.
Pensionering av änka efter stallbetjänt vid hingstdepå synes hittills hava
förekommit endast i ett fall, där änkan efter en stallbetjänt, som omkommit
genom skada till följd av olycksfall under tjänstutövning, tillerkändes
livränta enligt olycksfallsförsäkringslagen. Vid 1922 års riksdag beviljades
understöd från allmänna indragningsstaten i form av uppfostringsbidrag
till belopp av 100 kronor åt vartdera av två minderåriga barn efter en
avliden stallbetjänt vid Flyinge hingstdepå.

Fodermarsk vid hingstdepå har under senare år i ett fall tillerkänts pension
å allmänna indragningsstaten till belopp av 1,000 kronor årligen.

liingstdepå erna.

Förslag ro- Enligt vad utskottet inhämtat, har frågan om ordnad pensionering
sUmsråttför av icke-ordinarie befattningshavare vid hingstdepåerna väckts i samicke-ordinarie
band med förslag rörande avveckling av en vid Strömsholms stuteri,
toarerid numera Strömsholms hingstdepå, alltsedan år 1812 befintlig pensionskassa
för tjänstemän samt deras änkor och barn. I utlåtande den 31 december
1908 över framlagt förslag till förnyat reglemente för nämnda pensionskassa
framhöll statskontoret, att tiden kunde anses vara inne att avveckla
kassan, vars delägare enligt då föreliggande löneregleringsförslag skulle
komma att i avseende på pensionsrätt bliva underkastade stadgandena i
1907 års pensionslag, samt uttalade, att i sammanhang därmed borde lagas
under övervägande, huruvida icke den hos kassan samlade pensionsfonden
kunde, sedan därmed avsedda ändamål fyllts, användas till förbättrad
pensionering av betjänte vid Strömsholms hingstdepå samt deras änkor
och barn. Sedan stuteriöverstyrelsen därefter erhållit bemyndigande att
med anlitande av sakkunnig person låta verkställa utredning och uppgöra
förslag till åtgärder för avveckling av pensionskassan och styrelsen
den 31 augusti 1912 framlagt sådant förslag, avgav statskontoret den 31
oktober 1918 utlåtande över detsamma och hemställde därvid om utfärdande
av närmare bestämmelser för avvecklingens genomförande i huvudsaklig
överensstämmelse med styrelsens förslag. I samband härmed upptog
statskontoret, som jämväl yttrade sig över särskilda av stallbetjänte
vid Strömsholms och Flyinge hingstdepåer gjorda framställningar rörande
rätt till pension för depåernas betjänte samt deras änkor och barn, till
behandling frågan om den samlade pensionsfondens användning efter
pensionskassans avveckling. Efter erinran om det förslag rörande statens

Rankoiilskotlcls utlåtande Nr 4Af.

it

tjänstemannapensionering i allmänhet, som flen .‘1 november 11) 17 avgivits
av sakkunniga för utredning angående det statsunderstödda pensionsväscndels
centralisering (de s. k. centraliseringssakkunniga), anförde statskontoret
därvid bland annat följande:

Vad härefter beträffade frågan om den samlade pensionsfondens användning
för annat ändamål än det, vartill fonden ursprungligen avseils, ville
statskontoret till eu början framhålla, att åtgärder i sådant syfte icke linge
i någon mån inverka på fondens förmåga att fullgöra sina dittillsvarande
förpliktelser mot såväl delägare som pensionärer. I den mån så kunde
ske utan rubbning av berörda förpliktelser syntes fonden emellertid böra
komma till användning för ett med dess ursprungliga syfte närstående
ändamål: pensionering av stallbetjänter in. fl. extra befattningshavare vid
hingstdepåerna. När varken delägare eller pensionärer längre funnes, som
hade anspråk på fonden, eller, med andra ord, då fonden slutligen fullgjort
sina förpliktelser på grund av sina inbetalta avgifter, syntes det nämligen
icke kunna vara något att erinra däremot, att fonden, som förutom
genom delägaravgifter uppkommit genom direkt anslag av statsmedel och
förr därjämte åtnjutit andel i de vid Strömsholms stuteri inflytande språngavgifterna,
av staten användes till förmån för befattningshavare, vilkas
verksamhet vore förlagd till de institutioner, som uppehölles genom anslaget
till hästavelns förbättrande. Men med hänsyn till det ansenliga
belopp, vartill fonden vuxit — vid 1918 års utgång säkerligen uppgående
till omkring 215,000 kronor — och varå avkastningen kunde väntas lämna
icke obetydligt överskott, sedan pensionerna bestritts, syntes det icke heller
böra möta hinder att redan tidigare än fondens alla förpliktelser bortfallit
taga dylikt överskott i anspråk för förut antydda nya ändamål. För bestridande
av statens kostnad för pensionering av stallbetjänte in. 11. vid
hingstdepåerna anställda extra befattningshavare syntes visserligen kunna
åtminstone till en början, innan nämnda överskott kunde väntas täcka
statens hela kostnad, bliva nödvändigt att anvisa särskilt anslag; men
detta borde då tagas i anspråk endast i den mån utgifterna icke kunde
betridas med det uppkomna överskottet av fondens årsavkastning, i det
att löpande utgifterna avfördes på anslaget men vid varje års utgång gottgjordes
anslaget från fonden, i den mån överskottet å årets fondavkastning
därtill försloge.

Med avseende på sättet för den pensionering av icke-ordinarie befattningshavare
vid hingstdepåerna, som statskontoret sålunda ansåg böra
komma till stånd med användning av den samlade pensionsfonden, erinrade
statskontoret till en början om dittills vidtagna åtgärder för pensionering
av ifrågavarande personal samt anförde därefter:

Såsom ovan nämnts hade stallbetjänte vid de båda hingstdepåerna till
Kungl. Maj:t inkommit med underdåniga ansökningar, däruti de, med framhållande
av önskvärdheten av att eu på förhand till beloppet fastställd
pension beviljades dem i likhet med jämställda statstjänare, anhållit, att
Kungl. Maj:t täcktes förhjälpa dem till erhållande av sådan pensionsförmån,
som beredde dem och deras änkor och oförsörjda barn nödig utkomst.

Rörande denna fråga hade sedermera stuteriöverstyrelsen i utlåtande av

4

Bankoulskottets utlåtande Nr 4S.

den 12 december 1917 yttrat sig i anledning av erhållen remiss å riksdagens
skrivelse den 6 juni samma år i fråga om viss pensionering av
hos staten anställd extra personal. I en inom första kammaren vid 1917
års riksdag väckt motion (nr 104) hade föreslagits visst tillägg till 34 § i
lagen den 30 juni 1913 om allmän pensionsförsäkring i syfte att staten
såsom arbetsgivare måtte beträffande hos staten anställd personal, som
icke åtnjöte statspension, genom erläggande av särskilda avgifter bereda
sådan försäkring, som i nämnda paragraf säges, d. v. s. försäkring på
grund av frivilliga avgifter. I anledning av denna motion och i huvudsaklig
enlighet med vad i motionen alternativt föreslagits hade riksdagen
enligt nyssnämnda skrivelse anhållit, det Kungl. Maj:t täcktes låta verkställa
utredning, huruvida och i vad mån staten, med anlitande av den
frivilliga pensionsförsäkringen, kunde bidraga till pensionering av den vid
statens verk sysselsatta arbetspersonal, för vilken icke i särskild ordning
sörjts för pension genom statens försorg, samt därefter för riksdagen framlägga
det förslag, vartill utredningen kunde föranleda.

Med bifogande av från hingstdepåerna införskaffade uppgifter rörande
sådana där anställda befattningshavare, om vilka i riksdagens berörda skrivelse
vore fråga, hade stuteriöverstyrelsen i nyssnämnda utlåtande framhållit
såsom fördelaktigt, om den staten åliggande försörjningsplikten mot
hingstdepåernas till vidare tjänst oförmögna tjänstepersonal ordnades på
sätt, som i riksdagsskrivelsen ifrågasatts. Genom att staten åtoge sig att
till pensionsförsäkringsfonden inbetala maximibeloppet av medgivna frivilliga
avgifter för pension, 30 kronor årligen för varje pensionsförsäkrad
person, skulle, anförde styrelsen, på ett jämförelsevis billigt sätt sörjas för
att ifrågavarande personal komme alt på sin ålderdom erhålla skäligt understöd.
Då antalet befattningshavare av nu ifrågavarande kategorier vid
statens hingstdepåer utgjorde 63, skulle statsverkets årliga utgift för beredande
av pension åt dem komma alt uppgå till 1,890 kronor. Givetvis komme
en ganska lång tidsperiod att förflyta, innan detta pensioneringssystem
finge åsyftad verkan, ty för att pensionerna skulle uppgå till sådant belopp,
att de något så när motsvarade levnadskostnaderna, erfordrades
mångårig inbetalning för varje pensionsförsäkrad. Intill dess denna tidpunkt
inträffade, borde såsom dittills beslut i varje särskilt fall meddelas
rörande underhåll av sådana ifrågavarande befattningshavare, som på grund
av ålder måste avgå ur tjänst. Styrelsen hade alltså hemställt, att pensionering
av den vid statens hingstdepåer anställda betjäntpersonal, för
vilken icke i särskild ordning sörjts för pension genom statens försorg,
måtte beredas med anlitande av den frivilliga pensionsförsäkringen.

Vad sålunda anförts och föreslagits vore givetvis, yttrade statskontoret härefter,
värt beaktande och syntes böra göras till föremål för vidare utredning och
övervägande. Det förordade pensioneringssystemet, den frivilliga pensionsförsäkringen,
vore emellertid, såsom ock i den vid 1917 års riksdag väckta
motionen framhållits, främst lämpat att komma till användning, när det
gällde säsongarbetare, såsom exempelvis arbetare vid statens järnvägars banavdelning;
och det syntes kunna ifrågasättas, om detsamma kunde anses
lämpligt eller fullt tillfredsställande i fråga om en personal med den jämförelsevis
fasta anställning, som innehades av hingstdepåernas ifrågavarande

Iiankoulskollels utlåtande Nr t8.

befattningshavare. Det syntes nämligen icke kunna förnekas, alt dessa
med visst fog kunde hava anspråk på att i pensionsavseende tillgodoses
på samma sätt, som genom 1917 års riksdags beslut skett i fråga om
pensionering av viss icke-ordinarie personal vid statens järnvägar, statens
vattenfallsverk och telegrafverket. En närmare undersökning härom syntes
böra äga rum, därvid jämväl borde tagas i övervägande, huruvida
med hänsyn till anställningssätt och villkor i övrigt pensioneringen
av nu ifrågavarande befattningshavare hellre borde ordnas enligt det system,
som genom 1918 års riksdags beslut kommit till användning för
pensionering av arbetare vid statens järnvägsbyggnader.

I fråga om de gjorda framställningarna rörande familjepensionering anförde
statskontoret, att då någon åtgärd veterligen icke vidtagits för pensionering
av efterlevande efter de befattningshavare, för vilka sålunda
enligt 1917 och 1918 års riksdagars beslut pensionering anordnats, syntes
frågan om beredande av pensionering av änkor och barn efter ifrågavarande
befattningshavare vid hingstdepåerna näppeligen i detta sammanhang
kunna upptagas till lösning, utan borde med denna del av frågan
anstå, till dess pensionering av efterlevande efter statens extra befattningshavare
kunde i större utsträckning upptagas i sammanhang med
beslut i fråga om upprättande av den utav de s. k. centraliseringssakkunniga
föreslagna anstalten för statens tjänstemannapensionering.

På grund av vad sålunda anförts hemställde statskontoret, att Kungl.
Maj:t måtte låta verkställa utredning om lämpligaste sättet för beredande
av rätt till pension åt stallbetjänte m. fl. extra befattningshavare vid statens
hingstdepåer.

Genom beslut den 21 mars 1919 förordnade Kungl. Maj:t därefter om
avveckling av den för tjänstemännen vid Strömsholms stuteri samt deras
änkor och barn bildade pensionskassan i huvudsaklig överensstämmelse
med det av statskontoret förordade förslaget. I sammanhang därmed
uppdrog Kungl. Maj:t åt överdirektören och chefen för försäkringsinspektionen
P. J. G. Laurin att verkställa utredning och uppgöra förslag rörande
lämpligaste sätt för beredande av rätt till pension åt stallbetjänte
in. fl. extra befattningshavare vid statens hingstdepåer samt därmed till
Kungl. Maj:t inkomma.

Enligt vad utskottet inhämtat, har den sålunda anbefallda utredningen
icke verkställts. Utredningsuppdraget synes icke hava blivit formligen
återkallat men har av den tillkallade sakkunnige ansetts hava upphört i
och med tillsättandet av 1921 års pensionskommitté, i vars uppdrag jämväl
ingick verkställande av utredning rörande pensionering av viss statsanställd
icke-ordinarie personal. I fråga om pensionskommitténs arbete
har Kungl. Maj:t den 24 november 1922 förordnat, att detsamma skulle
vila från och med den 1 mars 1923 och därefter icke utan Kungl. Majds

6

Bankoutskotlets utlåtande Nr 48.

Utskottets

yttrande.

särskilda medgivande upptagas. Dylikt medgivande har hittills icke av
Kungl. Maj:t lämnats.

Enligt utskottets mening synes det önskvärt, att en ordnad pensionering
av icke-ordinarie personal vid statens stuteri och hingstdepåer kommer
till stånd. Med hänsyn till ifrågavarande befattningshavares jämförelsevis
fasta anställning torde det nämligen få anses vara billigt, att de i likhet
med åtskilliga jämställda personalgrupper vid avgång ur tjänst efter visst
antal levnads- och tjänstår må komma i åtnjutande av en till beloppet
på förhand bestämd pension. Utskottet vill därför uttala sin anslutning
till syftet med den föreliggande motionen.

Frågan om en pensionering av här avsedd personal torde måhända
äga visst samband med spörsmålet om pensionering av statens ickeordinarie
befattningshavare i allmänhet, vilken fråga innefattas i det utredningsuppdrag,
som anförtrotts åt 1921 års pensionskommitté men ännu
icke fullbordats. En särskild anledning att utan avvaktan på slutförandet
av sistnämnda utredning för sig upptaga frågan om ordnande av pensionsförhållandena
för icke-ordinarie befattningshavare vid stuteriet och hingstdepåerna
synes emellertid ligga i förefintligheten av den pensionsfond, som
samlats av förenämnda för tjänstemän vid Strömsholm inrättade men numera
under avveckling stadda pensionskassa. Denna fond uppgick vid utgången
av första halvåret 1923 till, i jämnt krontal, ej mindre än 250,411 kronor.
Fondens inkomster under nämnda halvår utgjorde 4,760 kronor, medan
de utgifter, som fonden under samma tid hade att bestrida, inskränkte sig
till ett belopp av 2,403 kronor, allt i jämna krontal. Utskottet delar den
av statskontoret uttalade uppfattningen, att berörda fond, som till stor del
uppkommit genom direkta tillskott av statsmedel, synes böra komma till
användning för pensionering av här ifrågavarande icke-ordinarie befattningshavare,
i den mån så kan ske utan rubbning av fondens ännu kvarstående
förpliktelser. Huruvida och i vad mån anslag av statsmedel utöver fondens
avkastning kan bliva för ändamålet erforderligt, torde icke vara möjligt
att för närvarande med tillförlitlighet bedöma.

Vidkommande sättet för pensioneringens ordnande är utskottet i likhet
med statskontoret av den mening, att den frivilliga pensionsförsäkringen
icke synes fullt tillfredsställande beträffande en personal med den jämförelsevis
fasta anställning, varom här är fråga. Lämpligare synes vara att
tillämpa ett system motsvarande det, som för närvarande gäller för pensionering
av viss icke-ordinarie personal vid kommunikationsverken. Då
emellertid, enligt vad inom utskottet uppgivits, befattningshavare tillhörande
stallbetjäningen vid hingstdepåerna icke sällan efter därstädes vunnen utbildning
samt längre eller kortare tids tjänstgöring pläga övergå från statstjänsten
till enskild anställning, kan det måhända förtjäna tagas under

Bankoutskottets utlåtande Nr 4A\

7

övervägande, huruvida icke en pensionering i anslutning till de grunder,
vilka gälla beträffande pension åt förmän och arbetare vid statens järnvägsbyggnader,
må vara att föredraga. Detta spörsmål torde emellertid
böra göras till föremål för närmare utredning.

Under åberopande av det anförda får utskottet hemställa,

att riksdagen, i anledning av förevarande motion II: 264,
må i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t
måtte låta verkställa utredning angående pensionering av
icke ordinarie befattningshavare vid Flyinge hingstdepå och
stuteri samt Strömsholms hingstdepå ävensom därefter för
riksdagen* framlägga det förslag, vartill berörda utredning
kan giva anledning.

Stockholm den 9 maj 1924.

På bankoutskotlets vägnar:

BERNH. ERIKSSON.

Vid detta ärendes slutbehandling hava närvarit:

av första kammaren: herrar Gustafsson, K. J. 4Lindley, Björnsson, Vindahl,
Dalberg, Abrahamsson och Bodin;

av andra kammaren: herrar Eriksson i Grängesberg, Gustafsson, i Örebro,
Winkler, Lovén, Rgberg, Höglund, Paulsen och Jönsson i Fridhill.