Bankoutskottets utlåtande Nr 40.
1
Nr 40.
Ankom till riksdagens kansli den 25 april 1924 kl. 3 e. in.
Utlåtande, i anledning av vissa framställningar rörande eif te huvudtiteln,
innefattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna.
Bankoutskottet får härmed avgiva utlåtande över nedannämnda till utskottet
hänvisade framställningar rörande elfte huvudtiteln.
A. Civila pensionsväsendet.
l:o) I en till riksdagen avlåten, den 14 mars 1924 dagtecknad proposition
nr 110 har Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen hilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen medgiva, att följande befattningshavare vid vårdanstalten i Lund
för blinda med komplicerat lyte, nämligen rektorn vid anstalten Berta Haller,
husmodern Blenda Edström och översköterskan Rebecka Gustafsson må äga
rätt att för erhållande av pension räkna sig till godo föregående tjänstgöring
vid den med drottning Sofias stiftelse förenade vårdanstalten i Vänersborg.
Beträffande utredningen i ärendet får utskottet hänvisa till åberopade
statsrådsprotokollet.
På de i statsrådsprotokollet anförda skäl har utskottet ansett sig böra biträda
Kungl. Maj:ts förslag, varför utskottet hemställer,
att riksdagen må bifalla Kungl. Maj ds ifrågavarande
proposition.
B. Allmänna indragningsstaten.
I. Ang. utrikesdepartementet.
2:o) I en till riksdagen avlåten, den 14 mars 1924 dagtecknad proposition
nr 161 har Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över utrikesdepartementsärenden för samma dag,
föreslagit riksdagen att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen
föredragande departementschefen under punkterna 3:o—5:o hemställt.
Bihang till riksdagens protokoll 1924. 8 samt. 33 höft. (Nr 40.) 1
Ang.
utvidgad rätt
till tjänstersberäkning
för
pension för
vissa befattningshavare
vid vårdanstalten
i
Lund för
blinda med
komplicerat
lyte.
2
Bankoutskottets utlåtande Nr 40.
Ang. a) I punkt 3:o av sagda proposition har hemställts, att riksdagen må med
vicekonluin
S*va> att vicekonsuln i Berlin, konsuln Axel Elof Mobergs änka Alexandra
i Berlin A. E. Moberg född von Ebart, må från och med den 1 juni 1923 under sin återMobergs
änka. s^encje livstid, så länge hon förbliver i sitt nuvarande änkestånd, å allmänna
indragningsstaten uppbära en årlig pension av 500 kronor.
Beträffande utredningen i ärendet får utskottet hänvisa till åberopade
statsrådsprotokollet.
Med hänsyn till vad i propositionen anförts har utskottet funnit sig böra
tillstyrka bifall till Kungl. Maj:ts förevarande förslag, varför utskottet hemställer,
att riksdagen må bifalla Kungl. Maj:ts ifrågavarande
framställning.
Ang.
pension åt
förutvarande
kontorsbiträdet
vid konsulatet
i Köpenhamn
A. C.
Bangs änka.
b) Under punkten 4:o har föreslagits, att riksdagen må medgiva, att förutvarande
kontorsbiträdet vid konsulatet i Köpenhamn Andreas Christian
Bangs änka Amalia Bang må från och med den 1 juli 1923, så länge hon
förbliver i sitt nuvarande änkestånd, å allmänna indragningsstaten åtnjuta
en årlig pension av 500 kronor.
Utredningen i ärendet återfinnes i åberopade statsrådsprotokollet, till vilket
utskottet får hänvisa.
Utskottet. På grund av vad i propositionen anförts synes det vara billigt, att åt
änkan Bang, som uppnått en ålder av 76 år, beredes ett årligt understöd av
statsmedel under hennes återstående livstid. Mot det av Kungl. Maj:t föreslagna
beloppet har utskottet icke funnit anledning till erinran.
Utskottet hemställer alltså,
att riksdagen må bifalla Kungl. Maj:ts ifrågavarande
framställning.
Ang. e) I punkt 5:o har föreslagits, att riksdagen må medgiva, att vaktmästaren
pension åt (}_ \y. Sjöbergs änka Hildur Mathilda Sjöberg, född Dahl, må från och med
vaktmästaren . 0
i utrikesde- ingången av år 1924 under sin återstående livstid, så länge hon förbliver änka,
från allmänna indragningsstaten uppbära en årlig pension av 200 kronor.
Gr. W. Sjöbergs
änka. Beträffande utredningen i ärendet får utskottet hänvisa till propositionen.
Då, såsom av statsrådsprotokollet framgår, vaktmästaren Sjöberg under år
1908 ägt rätt att vinna delaktighet i civilstatens änke- och pupillkassa, har
utskottet funnit det kunna ifrågasättas, huruvida hans änka, som av behållningen
i boet att döma icke synes vara helt obemedlad, bör pensioneras med
statsmedel. Med hänsyn till vissa av riksdagen i likartade fall gjorda medgivanden
har utskottet emellertid icke velat motsätta sig bifall till Kungl.
Maj:ts förslag. Utskottet hemställer sålunda,
att Kungl. Maj:ts ifrågavarande framställning må av
riksdagen bifallas.
Bankoutskottets utlåtande Nr 40.
3
II. Ang. försvarsdepartementet.
3:o) I en till riksdagen avlåten, den 14 mars 1924 dagtecknad proposition
nr 124 har Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över försvarsärenden för samma dag, föreslagit riksdagen
att bifalla de förslag i fråga om pensionering av vissa i lantförsvarets
tjänst anställda eller förut anställda personer, om vilkas avlåtande föredragande
departementschefen under punkterna l:o—8:o hemställt.
a) Under punkt l:o av förevarande proposition har hemställts, att riksdagen
må medgiva, att förre snickaren vid Norrlands dragonregemente Karl Linder
må från och med den 1 oktober 1923 under sin återstående livstid å allmänna
indragningsstaten uppbära en årlig pension av 400 kronor.
Av handlingarna i ärendet inhämtas, att Linder är född den 14 november
1863, att han deltagit i arbetet med uppförandet av Norrlands dragonregementes
kasernetablissemang i Umeå under hela byggnadstiden, varvid han
visserligen i huvudsak arbetat hos kronans entreprenörer därstädes men
samtidigt därmed, efter regementets förläggning till Umeå, mot timpenning
utfört en del arbeten för regementet, samt att han sedan år 1903 i oavbruten
följd haft anställning vid regementet intill utgången av september månad
1923.
Med avseende å den i ärendet förebragta utredningen i övrigt tillåter sig
utskottet hänvisa till åberopade statsrådsprotokollet.
Utskottet har icke funnit anledning till erinran mot Kungl. Maj:ts förslag
och hemställer förty,
att riksdagen må bifalla Kungl. Maj:ts ifrågavarande
framställning.
b) Uti punkt 2:o har föreslagits, att riksdagen må medgiva, att stenarbetaren
vid Karlsborgs fästningsbyggnad Johan August Engberg må från och
med månaden näst efter den, varunder han upphör att vara anställd vid
kronans arbeten, under sin återstående livstid å allmänna indragningsstaten
i årlig pension uppbära, utöver honom av 1913 års riksdag beviljat belopp
av 300 kronor, ytterligare 200 kronor eller sammanlagt 500 kronor.
Av utredningen i ärendet framgår, bland annat, att Engberg, som är född
den 28 mars 1865, efter att hava varit anställd vid Karlsborgs fästningsbyggnad
under sammanlagt 34 år av 1913 års riksdag tillerkänts pension med
300 kronor årligen, att utgå från och med månaden näst efter den, då han
upphörde att vara anställd vid kronans arbeten, att han icke tillträtt denna
pension utan fortfarande kvarstår i tjänst samt att han numera är ur stånd
att vidare fullgöra de med hans anställning förenade göromålen ävensom för
framtiden oförmögen att med arbete försörja sig.
Beträffande utredningen i övrigt får utskottet hänvisa till statsrådsprotokollet.
Ang.
pension
åt förre
snickaren
K. Linder.
Ang.
förhöjd pension
åt stenarbetaren
J. A. Engberg.
4
Bankoutskottets utlåtande Nr 40.
Utskottet.
Ang.
pension åt
rullföringsbiträdet
J. P. Borg.
På grund av vad i ärendet anförts och med hänsyn till de pensionsbelopp,
som numera pläga beviljas med Engberg jämställda befattningshavare i statens
tjänst, har även utskottet funnit det vara billigt, att Engberg beredes någon
förböjning i den honom av 1913 års riksdag tillerkända men ännu icke tillträdda
pensionen. Mot Kungl. Majtrs i sådant avseende framställda förslag
har utskottet icke funnit anledning till erinran.
Utskottet hemställer sålunda,
att Kungl. Maj:ts ifrågavarande framställning må av
riksdagen bifallas.
c) Under punkt 3:o bar hemställts, att riksdagen må medgiva, att underlöjtnanten
i armén, rullföringsbiträdet vid Kristinehamns rullföringsområde,
nr 40, Jan Peter Borg må från och med månaden näst efter den, varunder
han avgår från sin befattning såsom rullföringsbiträde, under sin återstående
livstid å allmänna indragningsstaten uppbära en årlig pension av 1,000
kronor.
Av handlingarna i ärendet inhämtas, att Borg, som är född den 19 maj
1858, den 10 oktober 1876 antagits till volontär vid dåvarande Nerikes regemente,
den 28 september 1882 befordrats till sergeant av 2. klassen, den
22 april 1891 erhållit avsked från sistnämnda beställning och då inträtt i
reserven, där han fortfarande kvarstår, ävensom att Borg utnämnts den 12
mars 1909 till svärdsman samt den 14 december 1917 till underlöjtnant i
armén. Vidare inhämtas, att Borg förordnats den 30 november 1891 till
avdelningsområdesbefälbavare vid Ölme kompaniområde, nr 121, samt den 1
januari 1902 till rullföringsbiträde vid Kristinehamns rullföringsområde, nr 40,
å vilken sistnämnda befattning han fortfarande är förordnad till och med
den 30 september 1924.
Arméförvaltningens civila departement bar den 29 december 1923 avgivit
utlåtande i ärendet och därvid — under erinran att avlöning till befattningshavare
av ifrågavarande slag utginge i form av arvode — anfört,
att dylika befattningar väl i huvudsak syntes vara avsedda för pensionerad
militär personal, men att då i bestämmelserna i generalorder den 1 november
1901 beträffande tillsättning av personalen vid rullföringsområdena
allenast stadgats, att rullföringsbiträde skulle vara underofficer i regementes
eller kårs reserv, binder icke mött för Borgs förordnande å förevarande
befattning. Någon författningsenlig rätt för Borg, som i sin förutvarande
egenskap av underofficer på stat icke förvärvat rätt till pension och fyllnadspension
såsom sådan, att efter avgången från befattningen såsom rullföringsbiträde
komma i åtnjutande av pension förelåge emellertid icke.
Med hänsyn till Borgs långvariga och synnerligen väl vitsordade tjänstgöring
i statens tjänst, bland annat såsom rullföringsbiträde i mer än 22
år, ävensom till den höga ålder, han numera uppnått, ansåge departementet
likväl billighetsskäl tala för att honom bereddes pension. Vid bestämmandet
Bankoutskottets utlåtande Nr 40.
5
av pensionens storlek syntes hänsyn höra tagas till heloppet av det arvode,
som Borg för närvarande åtnjöte såsom rullföringsbiträde, eller 2,130
kronor för år räknat. Då sådana statens med arvoden avlönade befattningshavare,
vilkas arbetstid helt toges i anspråk för vederbörlig befattning,
i den mån dem tillerkänts pension, i regel syntes hava erhållit sådan
förmån med belopp, som motsvarat omkring 2/3 av arvodet, skulle pensionen
för Borg komma att uppgå till omkring 1,400 kronor. Det syntes i
förevarande fall dock böra iakttagas, att Borgs pensionsförmåner icke
komme att överstiga det pensionsbelopp, som Borg, därest han kvarstått
på aktiv stat och där vunnit befordran till fanjunkare, ägt att vid uppnådd
pensionsålder såsom sådan, d. v. s. i maj 1908, uppbära eller 1,000
kronor. Därest pension med nyss angivna belopp bereddes Borg, torde
han jämväl komma i åtnjutande av pensionstillägg enligt bestämmelserna
i kungörelsen den 15 juni 1922 (nr 360).
I anslutning till vad sålunda anförts hemställde departementet, att
Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva, att Borg finge från och
med månaden näst efter den, varunder han entledigades från sin innehavande
befattning, från allmänna indragningsstaten uppbära pension av
1,000 kronor årligen.
Statskontoret har anslutit sig till denna hemställan, vilken biträtts av
departementschefen.
I fråga om den i ärendet förebragta utredningen i övrigt får utskottet
hänvisa till propositionen.
På sätt i propositionen framhållits, torde befattningarna såsom biträden
vid rullföringsområdena — vid vilka befattningar ersättning utgår i form
av arvoden — i huvudsak vara avsedda för pensionerade militärer. Tjänstgöring
av ifrågavarande art bar vid sådant förhållande hittills icke ansetts
böra föranleda beviljande av pension. Då någon ändring härutinnan
i allmänhet icke synes böra äga rum, kunde det enligt utskottets mening
ifrågasättas, huruvida pension av statsmedel i förevarande fall borde beviljas.
Vid det förhållande att Borg, efter att före uppnådd pensionsålder
hava tagit avsked från anställning å aktiv stat vid armén, under en tid
av över 20 år tjänstgjort vid rullföringen, har utskottet emellertid funnit
det vara billigt, att någon pension tillerkännes honom med anledning av
denna tjänstgöring. Utskottet har likväl icke kunnat tillstyrka att, såsom
i propositionen föreslagits, denna pension skulle bestämmas till samma
belopp, 1,000 kronor årligen, vilket skulle hava tillkommit Borg, därest
han kvarstått å aktiv stat och där vunnit befordran till fanjunkare samt
i sådan egenskap, efter erläggande av vederbörliga pensionsavgifter, förvärvat
rätt till pension. Då Borg redan år 1891 erhållit entledigande från
sin beställning såsom sergeant av 2:a klassen vid Nerikes regemente lärer,
med hänsyn jämväl till den begränsade tjänstgöringsskyldighet, som torde
hava ålegat honom under hans anställning vid armén, pensionsbeloppet en
-
Utskottet.
6
Bankoutskottets utlåtande Nr 40.
Ang.
pension åt
verksladsf
öreståndaren
F. 0. Johansson.
Ang.
pension åt
skrädderiarbeterskan
C. Lindan,
född Johannesdotter.
ligt utskottets mening skäligen böra reduceras till 600 kronor årligen,
varå jämväl torde komma att utgå pensionstillägg.
Under åberopande av det anförda får utskottet hemställa,
att riksdagen, i anledning av förevarande framställning,
må medgiva, att underlöjtnanten i armén, rullföringsbiträdet
vid Kristinehamns rullföringsområde,
nr 40, Jan Peter Borg må från och med månaden näst
efter den, varunder han avgår från sin befattning såsom
rullföringsbiträde, under sin återstående livstid å
allmänna indragningsstaten uppbära en årlig pension
av sexhundra kronor.
d) Med biträdande av vad i punkt 4:o av ifrågavarande proposition
föreslagits och under hänvisning till den i propositionen lämnade utredningen
i ärendet får utskottet hemställa,
att riksdagen må medgiva, att föreståndaren för Svea
livgardes sadelmakeriverkstad Frans Oskar Johansson
må från och med månaden näst efter den, varunder
han entledigas från sin anställning vid regementet,
under sin återstående livstid a allmänna indragningsstaten
uppbära en årlig pension av sjuhundra kronor.
e) Uti punkt 5:o har föreslagits, att riksdagen må medgiva, att skrädderiarbeterskan
vid Skånska husarregementets avdelnings i Landskrona
intendenturverkstäder Carolina Lindau, född Johannesdotter, må från och
med månaden näst efter den, varunder hon entledigas från sin berörda
anställning, under sin återstående livstid å allmänna indragningsstaten
uppbära en årlig pension av fyrahundrafemtio kronor.
Av handlingarna i ärendet inhämtas bland annat, att Lindau är född
den 2 augusti 1864, att hon under åren 1894—1908 varit anställd såsom
skrädderiarbeterska vid Skånska trängkåren och därefter tillträtt sin innehavande
anställning vid Skånska husarregementets avdelning i Landskrona
ävensom att hon lider av kronisk lungsjukdom samt allmän svaghet
och kraftnedsättning, i följd varav hon endast i mycket ringa mån
genom arbete kan bidraga till sitt uppehälle.
I övrigt hänvisar utskottet till propositionen.
Utskottet hemställer,
att riksdagen må bifalla Kungl. Maj:ts ifrågavarande
framställning.
Bankoutskottets utlåtande Nr 40.
7
f) Med biträdande av Kungl. Maj:ts under punkt 6:o framställda förslag
och med hänvisning till den i propositionen förebragta utredningen
i ärendet hemställer utskottet,
att riksdagen må medgiva, att envar av sömmerskan
vid Norrlands artilleriregementes intendenturverkstäder
Maria Josefina Lidberg samt tvätterskorna vid
regementet änkan Margareta Magnusson, född Esbjörnsson,
och Brita Jonsson Bodén, må från och med månaden
näst efter den, varunder hon entledigas från sin anställning
vid regementet, under sin återstående livstid
å allmänna indragningsstaten uppbära årlig pension,
Lidberg med fyrahundra kronor, Magnusson med
trehundrafemtio kronor och Bodén med trehundra
kronor.
Ang.
pension åt
sömmerskan
M. J. Lidbet
g samt
tvätterskorna
M. Magnusson
, född
EsbjOtnsson,
och B. J.
Bodén.
g) Med tillstyrkande av bifall till Kungl. Maj:ts uti punkt 7:o gjorda ^
hemställan och under hänvisning till den i statsrådsprotokollet lämnade arbeterskan
utredningen i förevarande ärende får utskottet hemställa, K- Hansson.
att riksdagen må medgiva, att arbeterskan vid
ammunitionsfabriken Kristina Hansson må från och
med månaden näst efter den, varunder hon entledigas
från sin anställning vid fabriken, under sin återstående
livstid å allmänna indragningstaten uppbära
en årlig pension av femhundra kronor.
h) Uti punkt 8:o av förevarande proposition har hemställts, att riks- pf”^on
dagen må medgiva, att envar av förra arbeterskorna vid ammunitionsfabriken
Jones Kerstin Jonsson, Anna Karlsson, född Versdotter samt Jo- J. K. Jonsson,
kanna Margareta Andersson må från och med den 1 januari 1924 under A^Kartsson,
sin återstående livstid å allmänna indragningsstaten uppbära årlig pen dotter samt
sion, Jonsson med fyrahundrasextio kronor, Karlsson med fyrahundra- /. M. Anderstrettio
kronor samt Andersson med trehundrasextio kronor.
Av handlingarna i ärendet inhämtas bland annat,
beträffande Jonsson, att hon är född den 2 februari 1876 och att hon
som anställts vid ammunitionsfabriken från och med den 4 augusti 1892,
innehar mer än 31 tjänstår;
beträffande Karlsson, att hon är född den 27 juni 1875 och är hustru
till muraren J. W. Karlsson och att hon, som anställts vid ammunitionsfabriken
från och med den 28 maj 1895, innehar mer än 28 tjänstår; samt
beträffande Andersson, att hon är född den 14 april 1878 och att hon,
som dels arbetat vid ammunitionsfabriken under tiden 16 mars 1895 19
augusti 1899 och dels från och med den 17 september 1906 ånyo anställts
vid fabriken, innehar mer än 21 tjänstår.
8 Bankoutskottets utlåtande Nr 40.
Med avseende å utredningen i övrigt tillåter sig utskottet att hänvisa
till propositionen.
Utskottet har funnit sig böra biträda Kungl. Maj;ts förslag och hemställer
förty,
att Kungl. Maj:ts ifrågavarande framställning må av
riksdagen bifallas.
Ang.
pension åt
maskinstickerskan
E. M. E.
Segerdahl.
Ang.
pension åt
kokerskan
A. A. Malmqvist,
född
Vallöf.
Ang.
pension åt
sadelmakeriarbetaren
C.
J. Coursell.
4:°) I en till riksdagen avlåten, den 19 mars 1924 dagtecknad proposition
nr 184 har Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över försvarsärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen att bifalla de förslag i fråga om pensionering av vissa
i lantförsvarets tjänst anställda eller förut anställda personer, om vilkas
avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen hemställt.
a) Uti punkt l:o av berörda proposition har föreslagits, att riksdagen
må medgiva, att maskinstickerskan Emma Maria Elisabet Sergerdahl må
från och med månaden näst efter den, varunder hon upphör att arbeta
för Gotlands infanteriregementes räkning under sin återstående livstid å
allmänna indragningsstaten uppbära en årlig pension av 300 kronor.
Beträffande utredningen i ärendet får utskottet hänvisa till propositionen.
Utskottet biträder Kungl. Maj:ts förslag och hemställer alltså,
att Kungl. Maj:ts ifrågavarande framställning må
av riksdagen bifallas.
b) Med tillstyrkande av bifall till den i punkt 2:o gjorda framställningen
och under hänvisning till den i propositionen lämnade utredningen
i ärendet får utskottet hemställa,
att riksdagen må medgiva, att kokerskan vid Svea
livgarde Anna Augusta Malmqvist, född Vallöf, må
från och med månaden näst efter den, varunder hon
entledigas från sin anställning vid regementet, under
sin återstående livstid å allmänna indragningsstaten
uppbära en årlig pension av etthundrafemtio kronor.
c) Med biträdande av Kungl. Maj:ts under punkt 3:o framställda förslag
och med hänvisning till den i propositionen förebragta utredningen
i ärendet hemställer utskottet,
att riksdagen må medgiva, att sadelmakeriarbetaren
vid arméns intendenturförråd i Stockholm Carl Johan
Coursell må från och med månaden näst efter den,
Bankoutskottets utlåtande År 40.
9
varunder han entledigas från sin anställning vid intendenturförrådet,
under sin återstående livstid å allmänna
indragningsstaten uppbära en årlig pension av
femhundrafemtio kronor.
d) I punkt 4:o av förevarande proposition har hemställts, att riksdagen
må medgiva, att förre arbetaren vid Borghamns kalkstenshrott Oskar
Leonard Gustafsson må från och med den 1 januari 1924 under sin återstående
livstid å allmänna indragningsstaten uppbära en årlig pension
av 300 kronor.
Av handlingarna i ärendet inhämtas, att Gustafsson är född den 1 december
1861; att han under åren 1890—1912 med vissa avbrott haft anställning
vid Borghamns kalkstenshrott och den 1 januari 1913 entledigats
från sin anställning därstädes; att han på grund av allmän klenhet
numera är oförmögen att genom eget arbete försörja sig; samt att
han under den tid, han varit anställd vid Borghamns kalkstenshrott, visat
sig pålitlig och fullgjort sitt arbete till full belåtenhet.
I fråga om utredningen i övrigt tillåter sig utskottet att hänvisa till
propositionen.
Då, såsom av utredningen i ärendet framgår, Gustafsson varit anställd
vid statens kalkstenshrott i Borghamn endast åren 1890—1912 och därunder
haft en effektiv arbetstid av blott omkring 18 år, har utskottet
funnit det vara tveksamt, huruvida pension av statsmedel bör beredas
honom. Med hänsyn till de ömmande omständigheter, som i propositionen
åberopats, har utskottet likväl icke velat motsätta sig bifall till
Kungl. Maj:ts förslag.
Utskottet hemställer sålunda,
att riksdagen må bifalla Kungl. Maj:ts ifrågavarande
framställning.
III. Ang. ecklesiastikdepartementet.
5ro) I en till riksdagen avlåten, den 14 mars 1924 dagtecknad proposition
nr 128 har Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden för samma
dag, föreslagit riksdagen medgiva, att adjunkten vid västra realskolan i
Göteborg J. P. Gunnarson må från och med månaden näst efter den, varunder
avgång från adjunktstjänsten äger rum, under sin återstående livstid
uppbära — utöver honom författningsenligt tillkommande avkortad
pension — en tilläggspension å allmänna indragningsstaten till belopp
av 1,220 kronor årligen.
Av handlingarna i ärendet framgår, att Gunnarson, som är född den 5
Ang.
pension åt
arbetaren
O. L.
Gustafsson.
Utskottet.
Ang.
pensionsförhöjning
åt
läroverksadjunkten
J. P. Gunnar►
son.
10
Bankoutskoltets utlåtande Nr 40.
mars 1859, avlagt filosofie kandidatexamen, teoretisk-teologisk examen och
praktisk-teologisk examen ävensom blivit prästvigd, att han tjänstgjort
såsom andre lärare vid folkhögskolor under tiden den 1 december 1888—
den 1 maj 1895, att han genomgått provår läsåret 1895—1896, att han
tjänstgjort såsom rektor vid Djursholms samskola under läsåret 1896—1897
och såsom rektor vid Svalövs folkhögskola och lantmannaskola under
tiden den 4 augusti 1897—den 31 juli 1908 samt att han den 31 december
1907 utnämndes till innehavare av sin nuvarande tjänst, i vilken han
tjänstgjort sedan höstterminen 1908. Gunnarson, som medgivits rätt att
kvarstå i sin tjänst intill utgången av augusti 1924, kommer sålunda att
vid sin avgång innehava 16 för pension enligt lagen angående civila
tjänstinnehavares rätt till pension den 11 oktober 1907 beräkneliga tjänstår.
Då för hel pension erfordras 33 tjänstår samt Gunnarsons pensionsunderlag
utgör 4,000 kronor, skulle pensionsbeloppet motsvara lr,/M av sistnämnda
belopp och alltså efter föreskriven avrundning bliva 1,940 kronor.
Hos Kungl. Maj:t har Gunnarson anhållit att för erhållande av pension
få tillgodoräkna sig viss tjänstgöring vid privata läroanstalter, så
att han vid avskedstagandet erhölle full pension.
över denna ansökning hava utlåtanden avgivits den 9 januari 1924 av
skolöverstyrelsen och den 28 januari 1924 av statskontoret.
Skolöverstyrelsen har uttalat önskvärdheten av att de olika slag av
lärartjänster, som förefinnas inom överstyrelsens verksamhetsområde, bleve
i pensionsavseende närmade till varandra och vidare anfört, att överstyrelsen
sannolikt komme att upptaga hithörande frågor till behandling, när
överstyrelsen Ange tillfälle avgiva utlåtande över numera utarbetat förslag
till lönereglering för vissa lärarkårer. Däremot kände sig överstyrelsen
tveksam, huruvida det kunde låta sig göra att, oberoende av sammanhanget
med en dylik allmän löne- och pensionsreglering, för ett särskilt
fall vidtaga sådana åtgärder, som avsåges med Gunnarsons ansökan. I
varje fall skulle man väl nödgas begränsa dessa åtgärder till att gälla
Gunnarsons tjänstår vid folkhögskola, enär för manliga lärare vid statsunderstödd
enskild skola icke funnes något statsunderstött pensionsväsen.
Statskontoret har anfört att i förevarande fall bestämmelserna om avkortad
pension i förhållande till antalet tjänstår i statens tjänst syntes
leda till ett resultat, som icke kunde anses tillfredsställande med hänsyn
till Gunnarsons övriga lärarverksamhet, varför statskontoret ifrågasatte,
huruvida icke de tio år, varunder Gunnarson varit rektor vid Svalövs
folkhögskola och lantmannaskola, borde räknas honom till godo i pensionsavseende.
Departementschefen har anslutit sig till statskontorets förslag och sålunda
hemställt, att Gunnarson måtte beredas en tilläggspension av 1,220 kronor,
varigenom hans sammanlagda pensionsförmåner skulle uppgå till det belopp,
3,160 kronor, som skulle tillkommit honom efter 26 för pension beräkneliga
tjänstår.
Bankoutskottets utlåtande År 40.
IL
I samband härmed har utskottet till behandling föreliaft en inom andra
kammaren av herr Pehrsson i Göteborg väckt motion nr 260, diiri hemställts,
»att riksdagen ville besluta att bevilja läroverksadjunkten fil. kand.
Jons Peter Gunnarson vid Göteborgs västra läroverk vid hans avgång från
tjänsten rätt att för pension tillgodoräkna sig sin tjänstetid som ordinarie
lärare vid folkhögskola och vid statsunderstött enskilt läroverk eller ock att
bevilja honom tilläggspension, varigenom pensionen skulle uppbringas till
samma belopp som full pension.»
Beträffande de skäl, som av motionären anförts till stöd för denna hemställan,
får utskottet hänvisa till motionen.
Med hänsyn till Gunnarsons långa verksamhet i den offentliga undervisningens
tjänst och då Gunnarson, därest han kvarstannat i sin befattning som
folkhögskolerektor, skulle hava ägt rätt till pension för denna befattning, har
utskottet funnit sig böra tillstyrka bifall till Kungl. Maj:ts förslag, enligt
vilket Gunnarson skulle för pension få tillgodoräkna sig den tid av 10 år,
varunder han varit rektor vid folkhögskola och lantmannaskola. Att, såsom
motionären ifrågasatt, medgiva tillgodoräknande i vidsträcktare omfattning
av Gunnarsons tjänstgöring vid icke-statliga läroanstalter har utskottet av
principiella skäl ansett sig icke kunna förorda.
På grund av det anförda får utskottet hemställa,
att riksdagen, med bifall till Kungl. Maj:ts ifrågavarande
proposition och med avslag å förevarande motion
II: 260, i vad den skiljer sig från Kungl. Maj:ts
förslag, må medgiva, att adjunkten vid västra realskolan
i Göteborg J. P. Gunnarson må från och med månaden
näst efter den, varunder avgång från adjunkstjänsten
äger rum, under sin återstående livstid uppbära — utöver
honom författningsenligt tillkommande avkortad
pension — en tilläggspension å allmänna indragningsstaten
till belopp av ettusentvåhundratjugu kronor årligen.
6:o) I två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren
under nr 25 av herrar Åkerman och Wigforss och den andra inom andra
kammaren under nr 65 av herr Strid jämte två av kammarens övriga ledamöter,
har anförts och hemställts följande:
»Genom kungl. statskontorets beslut den 6 september 1923 tillerkändes f. dlektorn
vid högre allmänna läroverket i Halmstad, fil. dr Johan Richard
Jungner, rätt att från och med den 1 september 1923 åtnjuta pension från
den 11 oktober 1907 till ett belopp av 2,240 kronor.
Att pensionsbeloppet i detta fall utmätts med sådan knapphet beror på att
lektor Jungner tjänstgjort allenast 16 av de för full pensions åtnjutande
Motion
II: 260.
Utskottet.
Ang.
pensionsforhöjning
åt
f. d. lektorn
J. R. Jungner.
12
Bankoutskottets utlåtande Nr 40.
stadgade 33 tjänståren. Emellertid synas omständigheter kunna anföras, som
gorå det biihgt, att Jungner får tillgodoräkna sig ytterligare ett antal år för
erhållande av pension. ^ I sådant avseende vilja vi erinra, att såsom av bilagda
handlingar framgår, i hög grad ogynnsamma omständigheter medverkat
till att Jungner först vid så jämförelsevis hög ålder som 49 år vid svenskt
statslaroverk erhållit läraretjänst, från vilken han förlidet år erhållit avsked
Dröjsmålet härleder sig dels av en med understöd av Regnells botaniska
resestipendium företagen forskningsresa till tropiska Afrika, omfattande ett
och ett halvt ar, med rika vetenskapliga resultat, dels av anställning vid utländska
högskolor och vetenskapliga institutioner under sammanlagt 12 år.
Det synes oss billigt, att hänsyn till dessa omständigheter tages vid bestämmandet
av den Jungner tillkommande pensionen. På grund av de nämnda
torhallandenas säregna beskaffenhet torde några statsekonomi betänkliga
konsekvenser härav icke vara att förvänta.
Vid övervägandet av den tid, som Jungner skäligen bör erhålla rätt att
tillgodoräkna sig utöver de år, han, enligt vad ovan sagts, tjänstgjort vid
allmänt läroverk, ha vi icke ansett oss böra eller kunna ifrågasätta, att han
skulle ia rakna sig tillgodo hela tjänstgöringen vid utländska vetenskapliga
institutioner. Däremot synes det oss rimligt, att tiden för den utländska
studieresan jamte en del av sistnämnda tjänstgöring, förslagsvis fem år, måtte
la tagas i betraktande vid fastställandet av pensionen.
På grund av vad sålunda anförts tillåta vi oss hemställa, att riksdagen
ville medgiva, att den lektor Jungner tillkommande pensionen måtte
höjas med ^ ett belopp, motsvarande pensionen för ytterligare sju (sex) tjänsteår,
och sålunda utgå efter en sammanlagd tjänstetid av 23 (22) tjänsteår
från och med månaden näst efter den, varunder avgången från tjänsten ägt
rum.»
Av tillgängliga handlingar inhämtas, att Jungner hos Kungl. Maj:t gjort
framställning om avlåtande av förslag till riksdagen av enahanda innehåll
som det i motionen innefattade. Häröver hava utlåtanden avgivits av skolöverstyrelsen
den 21 januari 1924 och av statskontoret den 28 i samma månad.
Skolöverstyrelsen har anfört följande:
»Såvitt överstyrelsen kan finna, är ingen del av det arbete, sökanden
ifrågasätter att få räkna sig till godo för höjd pension, av den art, att det
rimligen kan utgöra grund för statspension. Däremot måste skolöverstyrelsen
anse, att den pension, som enligt gällande grunder blivit sökanden tillerkänd,
i och för sig är för låg för en befattningshavare i sökandens ställning och
skulle därför finna det lyckligt, om Eders Kungl. Maj-.t ansåge sig kunna
vidtaga åtgärder för att bereda sökanden någon tilläggspension.»
Statskontoret har i ärendet yttrat:
»Enligt den civila pensionslagens bestämmelser om tjänstårsberäkning för
pension må i sådant avseende tagas i beräkning endast tid, varunder vederbörande
varit i statens tjänst anställd. Vid sådant förhållande och då sökanden
vid avgången från lektorstjänsten med utgången av augusti 1923 endast kunde
i sådant avseende räkna 16 år, medan för hel pension erfordras 33 tjänstår,
måste pensionen för sökanden, vars pensionsunderlag utgjorde 4,600 kronor''
beräknas till avkortat belopp, motsvarande 16/33 av 4,600 kronor, och hans
pension bestämdes alltså, efter föreskriven avrundning, till 2,240 kronor årligen.
Även om härtill kommer ett pensionstillägg av 60 kronor för år
mknat enligt nådiga kungörelsen den 15 juni 1922 (nr 360) angående pensions
-
Bankoutskottets utlåtande Nr 40.
13
tillägg åt vissa befattningshavare i statens tjänst m. fl. pensionärer samt
hänsyn tillika tages därtill, att under nuvarande förhållanden förmånen
jämväl i någon mån ökas medelst dyrtidstillägg, så lärer dock icke kunna
förnekas, att vad sålunda tillkommer sökanden, icke är tillfredsställande för
en f. d. befattningshavare, som innehaft en så krävande tjänst som lektorat
vid allmänt läroverk. Pensionslagens bestämmelser om avkortad pension vid
lägre antal tjänstår än det, som är föreskrivet såsom förutsättning för hel
pension, synas i vanliga fall, där endast ett eller annat år fattas, kunna
anses verka på lämpligt sätt; men i de sällsynta undantagsfall, där, såsom
beträffande sökanden, tjänstårens antal endast uppgår till eller understiger
hälften av det för hel pension erforderliga, framträder eu onekligen alltför
stark reducering av den för tjänsten i allmänhet gällande pensionen. På
grund härav och ehuru de av sökanden till stöd för hans begäran om pensionsförhöjning
åberopade omständigheter knappast i och för sig skulle kunna
tillmätas någon vidare betydelse i nu ifrågavarande avseende, anser sig statskontoret
kunna ifrågasätta, huruvida icke en tilläggspension billigtvis bör
sökanden beredas till sådant belopp, att detsamma jämte honom författningsenligt
tillagd pension motsvarar ungefär 2/s av hel lektorspension. Skulle
skäl anses föreligga för frågans ordnande på sådant sätt, synes riksdagens
medgivande böra utverkas därtill, att sökanden må från och med den 1 september
1923, då han avgick från lektorstjänsten, under sin återstående livstid
åtnjuta — utöver honom författningsenligt tillkommande pension — en pensionsförhöjning
å allmänna indragningsstaten till belopp av 760 kronor årligen.
»
Ifrågavarande framställning har icke föranlett något förslag från Kungl.
Maj:ts sida till riksdagen.
Till utskottet har i samband med motionen överlämnats, bland andra handlingar,
ett av professorn H. Nilsson-Ehle avgivet, den 10 mars 1924 dagtecknat
utlåtande rörande betydelsen av lektor Jungners vetenskapliga verksamhet
före tillträdet till lektorstjänsten. Berörda utlåtande är av följande
lydelse:
»Undertecknad har haft särskild anledning att följa lektor Jungners vetenskapliga
verksamhet på lantbruksbotanikens område, enär han under sin
anställning i Tyskland nedlagt ett omfattande och synnerligen värdefullt
arbete på utredning av åtskilliga även för Sveriges växtodling viktiga spörsmål.
Särskilt betydelsefulla för svenska förhållanden hava hans undersökningar
rörande dvärgstritens uppträdande på sädesslagen och dettas sammanhang
med årens olika väderlek varit. Med dvärgstritens uppträdande sammanhänger
nämligen otvivelaktigt bl. a. den s. k. slidsjukan på vete, vilken vissa
år i hög grad nedsatt den svenska veteskörden, särskilt i mellersta Sverige,
och vilken den svenska veteförädlingen senare med framgång sökt att bekämpa
medelst uppdragande av möjligast resistenta sorter. Då lektor Jungners
undersökningar i vissa avseenden få anses som grundläggande för uppfattningen
av dvärgstritens uppträdande under olika förhållanden och för identifiering
av genom densamma uppkomna skador, är det tydligt, att hans undersökningar
i hög grad kommit det svenska arbetet i denna riktning till godo
och därigenom blivit till nytta för svenskt lantbruk. Detsamma gäller åtskilliga
andra av hans undersökningar, t. ex. rörande fritflugan, rågflugan, och vissa
svampsjukdomar å höstsäd, som undertecknad studerat i Sverige (särskilt stråknäckar
svampen, Leptosphaeria), vilka samtliga spela en stor roll även för
14
Bankoutskottets utlåtande Nr 40.
Utskottet.
Ang.
pension åt
lantbruksko nsulenten
i
Berlin M. F.
H. Fångenheim.
svensk växtodling. Jag är övertygad, att om lektor Jungner under denna
tid fått utöva sin vetenskapliga verksamhet i Sverige, skulle han kunnat
uträtta ännu mycket mera till det svenska lantbrukets gagn, så mycket mera
som hans vetenskapliga forskning i dess helhet på biologiens område kännetecknas
av uppslagsrikedom och förmåga att fullfölja därvid ställda uppgifter.»
Att, såsom statskontoret synes hava ifrågasatt, medgiva en förhöjning av
den Jungner författningsenligt tillkommande pensionen endast av den anledning,
att pensionslagens bestämmelser om avkortad pension ansetts i förevarande
fall medföra en reducering av pensionsbeloppet, vilken med hänsyn till
befattningshavarens tjänsteställning framstått såsom alltför stark, synes utskottet
av principiella skäl icke kunna förordas. Emellertid har Jungner före tillträdet
till lektorstjänsten under avsevärd tid bedrivit en vetenskaplig verksamhet,
vilken synes hava givit praktiska resultat av stort värde för det svenska lantbruket.
Särskilt med hänsyn till innehållet i det av professorn Nilsson-Ehle
avgivna utlåtandet vill det synas utskottet, som om denna verksamhet även ur
det allmännas synpunkt torde kunna anses vara av den betydelse, att den må
kunna till någon del tillgodoräknas i pensionshänseende. Motionärerna hava i
sådant avseende föreslagit, att av ifrågavarande tid sex eller sju år skulle få
tillgodoräknas, varigenom Jungners sammanlagda pensionsförmåner skulle
uppgå i förra fallet till 3,080 kronor och i senare fallet till 3,220 kronor
årligen. Utskottet har funnit sig böra förorda, att Jungner med hänsyn
till sin berörda verksamhet tillerkännes en tilläggspension å allmänna indragningsstaten
till sådan storlek, att densamma jämte honom författningsenligt
tillkommande avkortad pension uppgår till 3,000 kronor eller samma
belopp, som statskontoret i sitt utlåtande förordat. Tilläggspensionen torde
höra anvisas från allmänna indragningsstaten och utgå från och med den
1 september 1923, då Jungner avgick från lektorstjänsten.
Åberopande det anförda får utskottet hemställa,
att riksdagen, i anledning av förevarande motioner I: 25
och II: 65, må medgiva, att f., d. lektorn vid högre allmänna
läroverket i Halmstad, filosofie doktorn Johan
Richard Jungner må från och med den 1 september 1923
under sin återstående livstid uppbära — utöver honom
författningsenligt tillerkänd avkortad pension — en tillläggspension
å allmänna indragningsstaten till belopp
av sjuhundrasextio kronor årligen.
IV. Ang. jordbruksdepartementet.
7:o) I en till riksdagen avlåten, den 14 mars 1924 dagtecknad proposition
nr 93 har Kungl. Maj:t under punkten l:o föreslagit riksdagen medgiva att
— under förutsättning att lantbrukskonsulentbefattningen i Berlin från och
Bankoutskottets utlåtande Nr 40. 15
med den 1 juli 1924 indrages — lantbrukskonsulenten Maximilian Fredrik
Herman Langenheim må från och med samma dag under sin återstående
livstid från allmänna indragningsstaten åtnjuta en pension av 3,000 kronor
årligen.
I sitt den 3 innevarande april avgivna utlåtande nr 32 anmälde utskottet
under punkten 16 a), att utskottet komme att framdeles under riksdagen avgiva
utlåtande över berörda framställning.
Uti det till stöd för framställningen åberopade utdraget av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden för ovan angivna dag har föredragande departementschefen
erinrat, hurusom han under punkt 85 i nionde huvudtiteln av
årets statsverksproposition tillstyrkt, att lantbrukskonsulentbefattningen i Berlin
skulle från och med ingången av nästkommande budgetår tillsvidare utbytas
mot en dylik befattning med Estland, Lettland, Littauen och Polen såsom verksamhetsområde
samt i detta sammanhang framhållit, att det, särskilt i betraktande
av de med den nya befattningen förbundna speciella förhållandena,
icke torde kunna ifrågakomma att till densamma överflytta den nuvarande
innehavaren av befattningen i Berlin, som under 1923 uppnått 60 års ålder,
ävensom att det vid sådant förhållande syntes vara med billighet överensstämmande,
att denne konsulent, som från och med 1912 uppehållit befattningen
i fråga, tillerkändes någon pension.
I anslutning till den sålunda uttalade uppfattningen har departementschefen
sedermera anmodat lantbruksstyrelsen att inkomma med den utredning,
som erfordrades för avlåtande till riksdagen av proposition i ämnet.
Med anledning härav har lantbruksstyrelsen i skrivelse den 1 februari 1924
anfört följande.
Lantbrukskonsulentbefattningen i Berlin hade under en följd av år uppehållits
med anslag, som av riksdagen årligen anvisats. Befattningen vore
således icke uppförd å ordinarie stat och i följd härav icke förenad med rätt
till pension.
Befattningen hade alltsedan början av 1912 på förordnande, som årligen
förnyats, innehafts av Maximilian Fredrik Herman Langenheim, född 1863
i Ingelstorps församling av Kristianstads län, vilken städse fullgjort sina
tjänsteåligganden med samvetsgrannhet och nit.
Det med befattningen förenade arvodet, som till en början utgjorde 7,000
kronor, hade sedan flera år tillbaka utgått med 9,000 kronor förutom dyrtidstillägg.
Därest ifrågavarande befattning indroges och Langenheim icke på annat
sätt bereddes inkomster av statsmedel, torde billigheten kräva, att någon
pension bleve honom tillerkänd. Med hänsyn till tjänstgöringens art samt
med befattningen förenade avlöningsvillkor syntes förevarande konsulentbefattning
närmast vara att jämnställa med statskonsulentbefattning. Statskonsulents
avlöningsförmåner, vilka senast reglerats 1918, utginge — oavsett
dyrtidstillägg — i form av lön och tjänstgöringspenningar till belopp av
sammanlagt 5,800 kronor för år jämte tillfällig löneförbättring med 1,000
kronor, varav respektive 400 kronor och 100 kronor beräknades såsom ortstillägg.
Statskonsulents pension vore bestämd till 4,600 kronor vid sextiofem
levnads- och tjugufem tjänstår. Statskonsulent skulle, därest han i likhet
16
Bankoutskottets utlåtande Nr 40.
Utskottet.
med Langenheim tjänstgjort vid sin befattning uti tolv år, enligt bestämmelserna
i gällande pensionslag i pension erhålla 12/26 av sistnämnda belopp
eller, efter vederbörlig avjämning uppåt, 2,210 kronor. Hade Langenheim
fått kvarstå vid sin tjänst intill en ålder av 65 år, skulle hans pension enligt
nyssnämnda beräkningsgrund uppgått till 2,944 kronor. Då Langenheims
arvode avsevärt överstigt statskonsulents avlöningsförmåner och han utan
eget förvållande genom den ifrågasatta indragningen av omförmälda befattning
syntes komma att gå miste om det med tjänsten förenade arvode samt
härtill komme, att på grund av Langenheims ålder vissa svårigheter torde
möta för honom att erhålla annan lönande sysselsättning, syntes billigheten
kräva, att Langenheim tillerkändes pension till samma belopp, varav han
utan vidare torde få anses hava kommit i åtnjutande, därest han kvarstått
vid sin befattning intill uppnådda 65 års ålder eller, efter avrundning uppåt,
3,000 kronor, att utgå från och med den 1 juli 1924, då han torde komma
att frånträda ifrågavarande förordnande.
Till lantbruksstyrelsens förslag, som biträtts av statskontoret, har departementschefen
för egen del anslutit sig.
Beträffande utredningen i övrigt får utskottet hänvisa till propositionen.
Enligt riksdagens numera fattade beslut beträffande anslag till lantbrukskonsulenter
skall i överensstämmelse med Kungl. Maj:ts förslag den hittillsvarande
konsulentbefattningen i Berlin från och med nästkommande budgetår
indragas och ersättas med en motsvarande befattning i Estland m. fl. länder.
Då det, enligt vad föredragande departementschefen anfört, icke torde kunna
ifrågakomma att till den nya befattningen överflytta den nuvarande lantbrukskonsulenten
i Berlin, synes det vara billigt, att denne befattningshavare
vid avgången från sin tjänst beredes någon pension av statsmedel.
I fråga om storleken av denna pension har utskottet emellertid icke kunnat
ansluta sig till Kungl. Maj:ts förslag. Såsom lantbruksstyrelsen framhållit,
torde ifrågavarande befattning med hänsyn till tjänstgöringens art och de
med tjänsten förenade avlöningsvillkoren närmast vara att jämföra med
statskonsulentbefattning. Enligt vad styrelsen vidare erinrat, skulle statskonsulent,
därest han i likhet med Langenheim tjänstgjort endast under 12
år, i pension erhålla ett belopp av 2,210 kronor årligen. Då Langenheims
högre arvode givetvis torde hava tillmätts med avseende å hans placering
på utrikes ort och därför enligt utskottets mening icke i sin helhet
synes böra läggas till grund för pensionens beräknande, har utskottet med
hänsyn jämväl därtill, att Langenheim icke erlagt några avgifter för pensionering,
ansett pensionen icke böra bestämmas till högre belopp än nyssnämnda
summa 2,210 kronor.
Åberopande det anförda hemställer utskottet,
att riksdagen, i anledning av Kungl. Maj:ts förevarande
framställning, må medgiva, att lantbrukskonsulenten
Maximilian Fredrik Herman Langenheim må,
under förutsättning att han från och med den 1 juli
lian kou t sko t le ts utlåtande Nr 40.
17
1924 erhåller entledigande frän befattning som lantbrukskonsulent,
frän och med samma dag under sin
återstående livstid från allmänna indragningsstaten åtnjuta
eu pension av tvåtusentvåhundratio kronor årligen.
V. Ang. handelsdepartementet.
8:o) I en till riksdagen avlåten den 14 mars 1924 dagtecknad proposition
nr 88 har Kung!. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över handelsärenden för samma dag, förslagit riksdagen
medgiva, att förste amanuensen hos kommerskollegium, filosofie doktorn Allen
Vannérus må från och med månaden näst efter den, då han lämnar sin anställning
hos kommerskollegium, å allmänna indragningsstaten under sin återstående
livstid uppbära dels årlig pension till belopp av 1,200 kronor, dels ock
ärligt understöd till belopp av 3,800 kronor, med iakttagande likväl, att
pensionstillägg ej må av Vannérus åtnjutas samt att dyrtidstillägg skall
utgå endast å pensionen och beräknas efter de grunder, som i sådant avseende
gälla i avseende å nyreglerade pensioner.
Förevarande framställning avser dels att bereda Vannérus pension till
belopp av 1,200 kronor årligen för hans anställning i statens tjänst, dels
ock att tillerkänna honom ett årligt understöd av 3,800 kronor för att sätta
honom i stånd att fortfarande ägna sig åt vetenskapligt arbete.
I förstnämnda hänseende framgår det av utredningen i ärendet, att
Vannérus, efter att under åren 1889—1895 hava varit anställd som e. o.
amanuens vid kungl. biblioteket samt under åren 1901 och 1902 innehaft förordnande
såsom docent i filosofi vid Göteborgs högskola, den 7 september
1906 antagits såsom e. o. tjänsteman hos kommerskollegium och alltsedan den
1 november sistnämnda år innehaft förordnande såsom amanuens, respektive
förste amanuens hos kollegium ävensom att han, som är född den 20 mars
1862, på grund av nedsatt hörselförmåga icke längre utan stor svårighet
kan bestrida sin tjänst.
Vidkommande förslaget om tilldelande av ett understöd åt Vannérus för hans
vetenskapliga verksamhet, har i statsrådsprotokollet erinrats, hurusom frågan
om beredande av författaranslag åt Vannérus en gång förut varit underställd
riksdagens prövning, i det att vid 1921 års riksdag väcktes en
motion (nr I: 22), däri hemställdes, att riksdagen måtte från och med år
1922 bevilja Vannérus, så länge han levde, ett årligt författaranslag
å 5,000 kronor. Till stöd för detta förslag anfördes, att Vannérus, alltifrån
det han avslutat sina akademiska examensstudier för omkring 30
år sedan, ägnat all den tid, som arbetet för livsuppehället lämnat övrig,
åt forskning och författarskap på filosofiens område. Denna sällsynta
hängivenhet för det vetenskapliga arbetet hade så långt ifrån varit förenad
med några materiella fördelar, att tryckningen av de utgivna skrifterna,
vilka icke kunde vinna spridning bland någon större allmänhet,
Bihang till riksdagens protokoll 1924 tf samt. 33 höft- {Sr 40.) 2
A ug.
pension och
ärligt understöd
åt förste
amanuensen
hos kommerskollegium
filosofie doktorn
A.
Vannérus.
Bankoutskottets utlåtande AV 40.
18
tvärtom av författaren krävt ekonomiska uppoffringar. En var, som förstock
att uppskatta värdet av oegennyttig vetenskaplig forskning, skulle
säkerligen finna denna strävan förtjänt av det erkännande och den uppmuntran
från det allmännas sida, som skulle ligga i beviljandet av ett
årligt författaranslag, så stort att det kunde sätta mottagaren i tillfälle
att ägna sin tid odelad åt den vetenskap, lian så länge utan alla anspråk
på ersättning tjänat. I motionen hänvisades vidare till ett av professorerna
vid universitetet i Lund A. Herrlin, E. Liljeqvist och H. Larsson
den 14 januari 1921 avgivet utlåtande rörande värdet av Vannérus’ författarskap,
i vilket professor emeritus vid universitetet i Köpenhamn H.
Höffding instämt och som i förevarande proposition ätergivits.
I sitt över berörda motion avgivna utlåtande (nr 42, punkt 20) anförde
bankoutskottet, efter att hava inhämtat statskontorets yttrande i ämnet,
följande:
»Det i motionen väckta förslaget undandrager sig varje bedömande efter
grunder, som vanligen tillämpas vid beviljande av pension eller understöd
av därmed jämförligt slag. Utskottet behjärtar visserligen motionens syfte
att genom statens ingripande bereda en förtjänt vetenskapsman tillfälle att
mera odelat ägna sig åt forskningsarbetet. Utskottet är emellertid av den
mening, att understöd av här ifrågasatt slag icke böra beviljas utan den allsidiga
utredning, som plägar föregå Kungl. Maj:ts framställningar i liknande
ärenden. Frågan synes därför först böra i vanlig ordning underställas Kungl.
Maj ds prövning. På grund härav har utskottet ansett sig för närvarande
böra avstyrka bifall till motionen.»
Utskottets hemställan, att motionen icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda, blev av riksdagen bifallen.
I statsrådsprotokollet har vidare omnämnts, hurusom ledamöterna av
riksdagens första kammare redaktören M. Hellberg, lektorn E. Wigforss
och biskopen O. Bergqvist hos Kungl. Maj:t hemställt om avlåtande till
1924 års riksdag av proposition om ett så stort årligt författaranslag åt
Vannérus, att dess belopp tillsammans med den pension, som kunde komma
att föreslås åt honom för hans tjänstgöring i kommerskollegium, eller,
därest sådan pension icke skulle komma att föreslås, ensamt uppginge till
5,000 kronor, till stöd för vilken framställning åberopats vad som anfördes
i förberörda motion och det vid densamma fogade utlåtandet.
Över denna framställning hava utlåtanden avgivits av vederbörande akademiska
myndigheter vid universitetet i Uppsala, kanslern för rikets universitet
och statskontoret.
Statskontoret har anfört, bland annat, att ämbetsverket icke ville motsätta
sig, att åtgärd vidtoges för att Vannérus från och med den 1 juli 1924
finge komma i åtnjutande av ett årligt understöd å allmänna indragningsstaten
till sådant belopp, att detsamma jämte honom eventuellt tillerkänd pension
uppginge till 5,000 kronor, varvid såsom villkor syntes böra föreskrivas, att
dyrtidstillägg finge utgå endast å det belopp, som kunde komma att tiller
-
Bankoutskottets utlåtande Nr 40. I!*
kännas Vanuérus för anställningen lins kommerskollegium, och beräknas efter
de grunder, som i sådant avseende gällde beträffande nyreglerade pensioner.
Chefen för ecklesiastikdepartementet har för ogen del vid anmälan av
nu förevarande spörsmål anfört:
»Det framlagda förslaget om beredande av understöd åt Vannérus anser
jag mig böra biträda. Den mycket förtjänstfulla skriftställarverksamhet,
som av Vannérus under lång tid och med stora uppoffringar av
egna medel utövats inom den filosofiska vetenskapens område, synes mig
väl värd ett anslag av statsmedel. Flera gånger har Vannérus förklarats
kompetent till professorsbefattning, men på grund av olika omständigheter
har han icke erhållit någon sådan. Vid sin nuvarande ålder torde han icke
längre hava utsikt att bliva ordinarie innehavare av professorsbefattning.
Det synes då vara så mycket mera lämpligt att för hans vetenskapliga förtjänster
och oavlåtliga, värdefulla arbete i den filosofiska forskningens tjänst
nu bereda honom det erkännande, som otvivelaktigt skulle ligga i ett särskilt
understöd, som sätter honom i stånd att fortfarande ägna sig åt
sin vetenskapliga gärning. Enligt vad jag inhämtat, har därtill hans förmögenhetsställning
numera undergått en sådan förändring, att han för sitt
livsuppehälle har föga mer än sitt amanuensarvode att lita till och följaktligen
icke kan förutsättas äga möjlighet att utan statsunderstöd fullfölja
sitt vetenskapliga författarskap. Den nu verkställda ytterligare utredningen
synes mig tillfullo bestyrka vad i förenämnda motion yttrats om värdet
av Vannérus’ vetenskapliga produktion. Med hänsyn härtill och då omständigheterna
i det föreliggande fallet äro av den säregna beskaffenhet,
att ett bifall till den gjorda framställningen icke kan anses få någon
prejudicierande betydelse, tvekar jag icke att tillstyrka äskande hos riks
dagen av anslag åt Vannérus i enlighet med det förslag, som av statskontoret
avgivits.»
Beträffande den i ärendet förebragta utredningen i övrigt får utskottet
hänvisa till propositionen.
Vad först beträffar den för Vannérus föreslagna pensionen för hans anställning
såsom icke-ordinarie befattningshavare i statens tjänst får utskottet,
under hänvisning till 1922 års riksdags beslut om pension åt amanuensen
i försvarsdepartementet, kanslisekreteraren friherre O. T. Hermelin, tillstyrka
Kungl. Maj:ts förslag i denna del.
Jämväl med avseende på förslaget om beredande åt Vannérus av årligt
understöd såsom ett uttryck av erkännande för hans värdefulla arbete i den
filosofiska forskningens tjänst och ett stöd för fortsatt vetenskaplig verksamhet
har utskottet funnit sig böra biträda Kungl. Maj:ts förslag; och vill
utskottet därvid i likhet med chefen för ecklesiastikdepartementet framhålla,
att omständigheterna i förevarande fall synes vara av den säregna beskaffenhet,
att ett bifall till förslaget icke kan anses få någon prejudicierande verkan.
Utskottet.
20
Bankoutskottets utlåtande Nr 40.
Beträffande villkoren för de ifrågavarande förmånernas utgående ansluter
sig utskottet likaledes till Kungl. Maj:ts förslag.
Under åberopande av det anförda får utskottet hemställa,
att riksdagen, med bifall till Kungl. Maj:ts ifrågavarande
proposition nr 88, må medgiva, att förste
amanuensen hos kommerskollegium, filosofie doktorn
Allen Vannérus må från och med månaden näst efter
den, da han lämnar sin anställning hos kommerskollegium,
å allmänna indragningsstaten under sin återstående
livstid uppbära dels årlig pension till belopp av
ettusentvåhundra kronor, dels ock årligt understöd till
belopp av tretusenåttahundra kronor, med iakttagande
likväl, att pensionstillägg ej må av Vannérus åtnjutas
samt att dyrtidstillägg skall utgå endast å pensionen
och beräknas efter de grunder, som i sådant avseende
gälla i avseende å nyreglerade pensioner.
Stockholm den 25 april 1924.
På bankoutskottets vägnar:
BERNH. ERIKSSON.
Reservationer:
vid punkt 2:o c) (ang. pension åt vaktmästaren i utrikesdepartementet
G. W. Sjöbergs änka):
av herr Paidsen;
vid punkt 3:o c) (ang. pension åt rullföringsbiträdet J. P. Borg):
av herrar Bäcklund och Boven, vilka yrkat avslag å Kungl. Maj:ts
ifrågavarande framställning;
vid punkt 7:o) (ang. pension åt lantbrukskonsulenten i Berlin M. F H
Langenheim):
av herr Lorichs, som yrkat bifall till Kungl. Maj:ts förevarande framställning;
samt
av herr Paidsen, som yrkat avslag å Kungl. Maj:ts ifrågavarande framställning.
Stockholm, Isaac Marcus’ Boktryckeri-Aktiebolag, 1924.