Bankoutskottets utlåtande Nr 26.

Nr 26.

Ankom till riksdagens kansli den 20 mars 1924 kl. il e. in.

Utlåtande, angående vissa framställningar rörande elfte huvudtiteln,
innefattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna.

Bankoutskottet får härmed avgiva utlåtande över nedannämnda till
utskottet hänvisade framställningar rörande elfte huvudtiteln.

A. Civila pensionsväsendet.

l:o) I en till riksdagen avlåten, den 22 fehruari 1924 dagtecknad proposition A»gnr
64 har Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagt utdrag Jsrutvarande
av statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden för samma dag, föreslagit lärarinnor
riksdagen medgiva, att en var av förutvarande lärarinnorna Elga Fredrika läroanstalter
Maria Andersson och Clara Elisabeth Wahlström må, utan hinder därav att komma i
att hon icke uppfyller alla för erhållande av tilläggspension enligt kungörelsen
den 31 december 1917 (nr 965) angående tilläggspensioner åt vissa sion.
lärarinnor vid de statsunderstödda enskilda läroanstalterna stadgade villkor,
kunna för tid efter utgången av år 1923 komma i åtnjutande av tilläggspension,
beräknad enligt grunder, som angivas i berörda kungörelse samt
i kungörelsen den 18 november 1921 (nr 702) angående ändring i vissa
delar av förstnämnda kungörelse.

Beträffande utredningen i ärendet får utskottet hänvisa till åberopade
statsrådsprotokollet.

Utskottet vill erinra, att riksdagen under de senaste åren i åtskilliga utskottet.
fall beviljat filläggspensioner åt förutvarande lärarinnor vid statsunderstödda
enskilda läroanstalter, att utgå efter enahanda grunder som de här
föreslagna. Med hänsyn härtill får utskottet, som icke har något att
erinra mot Kungl. Maj:ts förslag, hemställa,

att riksdagen må bifalla Kungl. Maj:ts ifrågavarande
proposition.

2:o) I en den 22 fehruari 1924 till riksdagen avlåten proposition nr 65 An9-bär Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen medgiva, att förra slöjdlärarinnan statauanstcOt
Elna Petersson må förklaras berättigad att, räknat från och med den 1 fur ptnsione -

Bihang till riksdagens protokoll 192b. 8 saml. 22 höft. (Nr 26 *

ring av folk -

1

2

Bankoutskottets utlåtande Nr 26.

skollärare m.
fl. åt förra
slöjdlärainnan
Elna
Petersson.

Utskottet.

Ang.

beräkningen
av engångsavgifterna
för
tjänstepension
för vissa lantbruksskoleföreslåndare.

Utskottet.

juli 1922, komma i åtnjutande av pension från statens anstalt för pensionering
av folkskollärare m. fl. enligt det för nämnda anstalt gällande
reglementet, utan hinder därav att hon vid tidpunkten för den av henne
innehavda befattningens förenande med pensionsrätt överskridit 65 års ålder.

Utredningen i ärendet återfinnes i propositionen hilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för ovan angivna dag, vartill utskottet
tillåter sig hänvisa.

Då, på sätt av statsrådsprotokollet framgår, anledningen till att Elna
Petersson gått förlustig sin pensionsrätt varit den, att frågan om reglering
av den utav henne innehavda slöjdlärarinnebefattningen väckts så sent,
att hennes befattning icke hunnit förenas med pensionsrätt i folkskollärarnas
m. fl. pensionsinrättning förrän efter det hon fyllt 65 år och alltså
varit skyldig frånträda sin befattning, har utskottet ansett sig böra tillstyrka
bifall till Kungl. Maj:ts förslag.

Utskottet hemställer sålunda,

att riksdagen må bifalla Kungl. Maj:ts ifrågavarande
proposition.

3:o) I en till riksdagen avlåten, den 7 februari 1924 dagtecknad proposition
nr 46 har Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över jordbruksärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen medgiva, att, utan hinder av bestämmelserna i övergångsstadgandena
vid kap. VII av gällande reglemente för statens anstalt för
pensionering av folkskollärare m. fl., de engångsavgifter, vilka föreståndarna
för lantbruksskolorna i Varpnäs, Åke Ingeström, och i Tomta, Karl
Funkquist, hava att för egen tjänstepension erlägga, må, oaktat samma
befattningshavare tillika äro innehavare av skolegendom, beräknas enligt
den i 1 mom. första stycket av nämnda övergångsstadganden angivna
regel.

Beträffande utredningen i ärendet får utskottet hänvisa till åberopade
statsrådsprotokollet.

Såsom i propositionen erinras, ordnades genom beslut vid 1920 års
riksdag pensionsförhållandena för, bland andra, här ifrågavarande befattningar
genom införande i reglementet för statens anstalt för pensionering
av folkskollärare m. fl. av ett särskilt kapitel, innehållande pensionsbestämmelser
beträffande befattningshavare hos hushållningssällskap m. fl.
I övergångsbestämmelserna till detta kapitel stadgades i fråga om reglementets
retroaktiva giltighet för de i kapitlet avsedda befattningshavarna
föreskrifter av den innebörd, att statens bidrag till engångskostnaderna
härför i regel skulle täcka hela den del av engångskostnaden för tjänstepensioneringen,
som icke motsvarades av de tjänstepensionsavgifter, befattningshavaren
skulle hava erlagt under den tid, för vilken regie -

Bankoutskottets utlåtande Nr 26.

.''1

mentet erhållit retroaktiv giltighet, varigenom huvudmannen befriades
trån retroaktiv avgift. Från denna regel gjordes emellertid undantag
beträffande, bland annat, lantbruksskola, där skol föreståndaren tilli ka vore
innehavare av skolegendom. Anledningen till detta undantag var, enligt
vad som framgår av Kungl. Maj:ts proposition i ämnet (nr 382/1920), att
nämnda lantbruksskolföreståndare beräknats såsom innehavare av skolegendom
vara i stånd att själva bestrida engångsavgiften.

Kungl. Maj-.ts förevarande framställning avser, att lantbruksskolföreståndarna
Ingeström och Funkquist, vilka äro innehavare av skolegendom,
skulle utan hinder av vad sålunda i förenämnda övergångsbestämmelser
blivit stadgat berättigas erlägga engångsavgift i enlighet med de föreskrifter,
som gälla för lantbruksskolföreståndare, vilka icke innehava
sådan egendom; och har till stöd härför anförts, bland annat, att det
ingalunda vore säkert, att innehav av skolegendom medförde en sådan
ekonomisk ställning, att en avsevärd engångsavgift utan större svårighet
kunde erläggas, ävensom att en dylik belastning givetvis kunde medföra
minskning i rörelsekapitalet för egendomen med den påföljd, att denna
bleve lidande. De engångsavgifter, som ifrågavarande befattningshavare
enligt för dem gällande bestämmelser hava att erlägga, utgöra enligt
uppgift av styrelsen för pensionsanstalten för Ingeström 12,574 kronor
och för Funkqvist 9,452 kronor, medan engångsavgifterna, därest de finge
beräknas enligt reglerna för lantbruksskolföreståndare, vilka icke äro
innehavare av skolegendom, skulle uppgå till respektive 5,759 kronor och
4,329 kronor. Det belopp, varom pensionsanstalten vid bifall till Kungl.
Majits framställning skulle gå miste, utgör sålunda i runt tal 11,900
kronor.

Ehuru utskottet icke kunnat undgå att hysa tvekan beträffande lämpligheten
av att, på sätt i propositionen föreslagits, frångå de år 1920 antagna
bestämmelserna i förevarande hänseende,'' har utskottet likväl, med
hänsyn till vad i statsrådsprotokollet anförts, funnit sig icke böra
motsätta sig bifall till Kungl. Maj:ts förslag.

Utskottet får fördenskull hemställa,

att riksdagen må bifalla Kungl. Maj:ts ifrågavarande
proposition.

B. Allmänna indragningsstateii.

I. Ang. försvarsdepartementet.

4:o) I en inom andra kammaren av herr Holmgren väckt motion nr 7 har
hemställts, »att riksdagen ville medgiva, att daglönaren vid flottans varv
i Karlskrona Abraham Olssons änka Emelia Sofia Petronella Olsson, född

Ang.

pension åt
daglönaren
A. Olssons
änka.

4

Bankoutskottets utlåtande Nr 26.

Varvschefen.

Statskontoret.

Mattisson, må från och med den 1 januari 1924, så länge hon förbliver i
sitt nuvarande änkestånd, å allmänna indragningsstaten uppbära en årlig
pension av 300 kronor».

Till stöd för yrkandet har i motionen anförts, bland annat, att daglönaren
Olsson, som var född den 31 oktober 1862, den 18 april 1883 anställts som
daglönare vid flottans varv i Karlskrona, den 3 december 1891 skadats i
tjänsten samt den 5 mars 1922 avlidit. Hans änka, född den 1 juni 1863,
ägde en till 6,000 kronor taxeringsvärderad, delvis skuldbelastad fastighet,
vilken emellertid gåve endast ringa inkomst. Hennes arbetsförmåga vore
enligt läkarintyg på grund av sjukdom i hög grad nedsatt. Hon hade
jämväl att omhändertaga en 23-årig dotter, som lede av fallandesjuka.

Av ett vid motionen fogat läkarintyg inhämtas, att daglönaren Olsson avlidit
i hjärnblödning efter att förut under något års tid hava lidit av åderförkalkning.

Utskottet får i övrigt hänvisa till motionen med därvid fogade bilagor.

Över förevarande motion har utskottet i vederbörlig ordning införskaffat
utlåtande av statskontoret; och har nämnda ämbetsverk i älendet inhämtat
yttrande av marinförvaltningen, som hört varvschefen vid flottans station i
Karlskrona.

Varvschefen anför i sitt yttrande följande:

»Riktigheten av de i motionen lämnade uppgifterna angående avlidne daglönaren
Abraham Olsson vitsordas. Den skada Olsson ådragit sig i tjänsten
bestod i förlust av synen å ena ögat.

Från varvschefens sida är intet att erinra mot bifall till den väckta
motionen, och vill jag erinra dels därom att 1922 års riksdag enligt skrivelse
nr 302 punkt 25 tilldelat en daglönareänka och hennes minderåriga barn
årligt understöd från allmänna indragningsstaten, dels därom att varvschefen
härstädes i anledning av marinförvaltningens resolution den 20 mars 1923
uti avgivet yttrande tillstyrkt bifall till en vid sagda års riksdag väckt
motion om understöd med 200 kronor årligen åt avlidne plåtslagaren vid
härvarande varv Karl O. Jonassons änka. Huruvida sistnämnda motion
blivit av riksdagen bifallen har icke blivit mig delgivet.»

Marinförvaltningen har — under erinran om 1923 års riksdags beslut att
bevilja pension åt daglönaränkan Gärda Matilda Jonasson, född Andersson —
för egen del instämt i vad varvschefen anfört.

Statskontoret har avgivit ett så lydande utlåtande:

»över det i motionen nr 7 väckta förslaget att bevilja pension å 300 kronor
åt daglönaren Abraham Olssons änka har marinförvaltningen yttrat sig i
bilagda skrivelse av den 28 nästlidne februari, varvid fogats ett yttrande av
varvschefen vid flottans station i Karlskrona. De föregående fall, som åberopats
i nämnda yttranden, synas statskontoret knappast vara av beskaffenhet
att giva något stöd för bifall till motionen, enär i berörda fall i motsats
mot i nu föreläggande kunnat åberopas att familjeförsörjarens död förorsakats

Bankoutskottets utlåtande Nr 26.

nv sjukdom, som mer eller mindre uppenbart sammanhängde med hans tjänst.
Men såsom i motionen framhållits har 1923 års riksdag under ungefär
liknande föidiållanden, som i detta fall föreligga, beviljat pension åt daglönaränkan
Josefina Schölander; och i flera fall under de senare åren hava
pensioner tillerkänts ålderstigna och medellösa änkor efter arbetare vid Carl
Gustafs stads gevärsfaktori. På grund härav och då beträffande änkan Olsson
visserligen upplysts att hon icke alldeles saknar tillgång, men å andra sidan
framhållits, att hon har att taga omvårdnad om en fallendesjuk dotter, vill
det synas, som om någon erinran icke vore att göra mot det i förevarande
motion framställda förslaget.»

Såsom statskontoret framhållit, har icke i förevarande fall — liksom uti de av
varvschefen och marinförvaltningen åberopade — mannens död förorsakats av
sjukdom, som sammanhängt med hans tjänstgöring. Ej heller har, såvitt
handlingarna i ärendet giva vid handen, den skada, som den 3 december
1891 drabbat Olsson i tjänsten, inverkat på hans tjänstgöring vid flottans
varv. Vid sådant förhållande och då änkan Olsson icke alldeles saknar tillgångar,
synes det kunna ifrågasättas, huruvida pension av statsmedel bör
beredas henne. Med hänsyn till Olssons långa tjänstetid och övriga i ärendet
åberopade omständigheter har utskottet emellertid ansett sig böra förorda,
att ett årligt understöd beviljas änkan Olsson till samma belopp, som av
1923 års riksdag tillerkänts den i marinförvaltningens yttrande avsedda
ilaglönaränkan eller 200 kronor. Beloppet torde böra anvisas från allmänna
indragningsstaten och utgå från och med den 1 januari 1924.

Utskottet får sålunda hemställa,

att riksdagen, i anledning av förevarande motion II: 7,
må medgiva, att daglönaren vid flottans varv i Karlskrona
Abraham Olssons änka Emelia Sofia Petronella
Olsson, född Mattisson, må från och med den 1 januari
1924 under sin återstående livstid, så länge hon förbliver
i sitt nuvarande änkestånd, å allmänna indragningsstaten
uppbära ett årligt understöd av tvåhundra kronor.

5:o) I en inom andra kammaren av herrar Carlström i Helgagård och
Fast väckt motion nr 17 har hemställts, »att riksdagen måtte medgiva
sergeanten i Kungl. Smålands husarregemente Carl Oskar Ragnar, vid
erhållet avsked, pension å allmänna indragningsstaten i likhet med den
som tillfaller sergeant på stat».

Beträffande motiveringen för denna hemställan får utskottet hänvisa till
motionen.

Av motionen med därvid fogade bilagor samt av tillgängliga handlingar i
övrigt inhämtas, att Ragnar, som är född den 18 september 1873, den 18
september 1893 antagits till indelt husar, 1897—98 genomgått hovslagarskola
och den 1 maj 1898 anställts som hovslagarbeställningsman, att
han den 30 januari 1903 övergått på ny stat som obefordrad stamanställd

Utskottet.

Ang.

pension åt
sergeanten
O. Ragnar.

6

Bankoutskottets utlåtande Nr 26.

Utskottet.

volontär genom kontrakt med anställningstid från och med sistnämnda
dag »intill uppnådd pensionsålder enligt nuvarande och framdeles blivande
bestämmelser», att han den 24 augusti 1904 befordrats till hovslagarvicekorpral,
den 25 november samma år till hovslagarkorpral, den 1 januari
1915 till hovslagarfurir av andra klass och den 1 januari 1919 till hovslagarfurir
av första klass, allt vid Smålands husarregemente, att han
sedan den 1 januari 1908 uppehållit befattningen som hovslagarunderofficer
vid regementet och sedan 1913 varit lärare i praktiskt hovbeslag vid regementets
hovslageriskola, vilka befattningar han skött på ett i allo berömvärt
sätt, samt att han den 20 januari 1914 utnämnts till sergeant i
regementet.

Av handlingarna framgår vidare, att vederbörande regementschef hos
Kungl. Maj:t gjort framställning om beredande åt Ragnar vid uppnådda
50 levnadsår av pension lika med den, som tillkomme sergeant av första
klassen på stat. I häröver avgivet utlåtande anförde arméförvaltningens
civila departement — med förmälan att Ragnar, därest han kvarstode i
tjänst till fyllda 50 år, bleve berättigad att från Vadstena krigsmanshuskassa
åtnjuta författningsenligt underhåll jämte korpralstillägg — att departementet,
vid det förhållande- att Ragnar endast innehaft manskapsbeställning
på stat och det av verkställd utredning icke framkommit, att
han på grund av sjuklighet vore urståndsatt att försörja sig och sin familj,
samt då ett bifall till ansökningen sannolikt skulle föranleda många liknande
framställningar, funne sig böra avstyrka densamma. Sedan statskontoret
i infordrat utlåtande instämt i vad arméförvaltningens civila
departement anfört, fann Kungl. Maj:t enligt beslut den 11 november 1921
den gjorda framställningen icke föranleda någon Kungl. Majtts vidare
åtgärd.

Sedermera har, på sätt jämväl av handlingarna framgår, Kungl. Maj:t,
som tidigare genom särskilda beslut beviljat Ragnar tillstånd att kvarstå
i tjänsten under angivna tider, senast intill den 18 september 1923, enligt
beslut den 9 mars 1923 medgivit, att Ragnar finge kvarstå i tjänst vid regementet
under ytterligare högst tre år till och med den 18 september 1926.

Då Ragnar under mer än 30 års tid varit i krigstjänst och alltsedan år
1908 med bästa vitsord fullgjort åligganden, vilka, såvitt handlingarna i
ärendet utvisa, i fråga om ansvar och krav på fackinsikter torde kunna
jämställas med dem, som tillhöra underofficer på stat, vill det synas utskottet,
som om vissa billighetsskäl talade för beredande åt Ragnar efter
avskedstagande ur tjänsten av någon pension utöver det underhåll, som
författningsenligt må komma att tillerkännas honom från Vadstena krigsmanshuskassa.
Vid det förhållande, att Ragnar, såsom av den förestående
redogörelsen framgår, medgivits rätt att kvarstå i sin tjänst till och med
den 18 september 1926 och då frågan, huruvida Ragnar på grund av sin
tjänstgöring som hovslagarunderofficer bör tillerkännas pension eller under -

Bankoutskottets utlåtande Nr 26.

7

stöd .av statsmedel, synes böra upptagas törst i samband med hans avskedstagande,
har utskottet emellertid ansett sig sakna anledning att nu ingå
på en närmare prövning av detta spörsmål.

Utskottet får sålunda hemställa,

att förevarande motion 11:17 icke må till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

6:o) I en inom andra kammaren av herr Bäcklund väckt motion nr 67
har hemställts, »att riksdagen måtte medgiva, att förre indelte soldaten vid
Skaraborgs regementes livkompani nr 55 A. V. Ragnar må från och med
månaden näst efter den, under vilken han erhållit avsked från sin anställning
vid regementet, under sin återstående livstid å allmänna indragningsstaten
uppbära en ärlig pension till så stort belopp, att pensionen jämte
vad honom är tilldelat från Vadstena krigsmanshuskassa och invalidhusfonden
uppgår till sammanlagt 600 kronor».

Av utredningen i ärendet inhämtas, att Ragnar, som är född den 16
september 1856 och den 29 september 1876 antagits till soldat vid Skaraborgs
regemente, där han den 8 april 1919 befordrats till korpral i regementet,
under tiden den 9 april 1915—den 12 maj 1921 varit i ständig
tjänstgöring vid regementet och därvid sysselsatts med murnings- m. fl. arbeten.
Sistnämnda dag drabbades Ragnar av en hjärnblödning, varvid vänstra
kroppshalvan till större delen förlamades. Till följd härav nödgades Ragnar,
som enligt läkarintyg efter hjärnblödningen var oförmögen till arbete,
den 29 mars 1922 taga avsked ur krigstjänsten.

Enligt läkarbetyg av den 20 december 1928 är Ragnar fortfarande på
grund av kvarstående förlamning i en del av vänsta armens och vänstra
benets muskler till arbete oförmögen.

Av ett utav vederbörande fattigvårdsstyrelses ordförande den 31 december
1923 utfärdat intyg utvisas, att Ragnar »är i behov av allt det understöd,
som kan givas honom».

Av tillgängliga handlingar framgår vidare, att Ragnar, som den 16 september
1923 fyllt 67 år, från Vadstena krigsmanshuskassa uppbär underhåll
med 200 kronor årligen, varå för närvarande utgår dyrtidstillägg med
150 kronor för år räknat. Härförutom åtnjuter han gratifikation från invalidhusfonden
med 75 kronor för år, vartill kommer till honom utgående
pension enligt lagen om allmän pensionsförsäkring till belopp av 133 kronor
årligen. De här angivna förmånerna utgöra tillhopa 558 kronor för år.

Till stöd för yrkandet om pension åt Ragnar har i motionen anförts,
bland annat, att 1923 års riksdag på framställning av Kungl. Maj:t beviljat
indelte furiren vid Skaraborgs regemente C. A. Thorsell pension å
allmänna indragningsstaten till sådant belopp, att pensionen jämte vad
honom kunde bliva tilldelat från Vadstena krigsmanshuskassa uppginge
till sammanlagt 600 kronor, samt att, då Ragnar och Thorsell tjänat vid

Ang.

pension
åt förre soldaten
A. V.
Ragnar.

8

Bankoutskottets utlåtande Nr 26.

Utskottet.

samma regemente, den förstnämnde med tjänstgöring i regementets, murningsarbeten
och den sistnämnde med tjänstgöring i regementets matinrättning,
bägge syntes lika berättigade till pension av statsmedel och till samma
belopp.

Beträffande utredningen i övrigt får utskottet hänvisa till motionen med
därvid fogade bilagor.

På sätt framgår av vid motionen fogade handlingar, gjorde Ragnar med
anledning av den honom drabbade hjärnblödningen i skrivelse den 13
mars 1922 framställning till riksförsäkringsanstalten om ersättning för den
sålunda lidna skadan. Till svar härå meddelade anstalten i skrivelse den
18 i samma månad, att ersättning enligt förordningen den 18 juni 1909
om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring,
icke kunde tillerkännas, enär nämnda förordning icke ägde tillämpning
i fråga om indelt manskap. Ersättning enligt lagen om försäkringför
olycksfall i arbete syntes ej heller kunna utgå i förevarande fall, enär,
såvitt handlingarna i ärendet utvisade, den ifrågavarande sjukdomen ej
uppkommit till följd av olycksfall i arbete.

I eu till Kungl. Maj:t ställd skrift den 26 februari 1923 hemställde sedermera
Ragnar, att Kungl. Maj:t måtte åt honom utverka pension eller
understöd under hans återstående livstid till ett sammanlagt belopp av
600 kronor per år, räknat från avskedstagandet från regementet. I häröver
avgivet utlåtande den 20 mars 1923 anförde arméförvaltningens civila
departement, efter omnämnande av Ragnar tillkommande underhåll från
Vadstena krigsmanshuskassa och gratifikation från invalidhusfonden —
vilken sistnämnda förmån med anledning av den föreliggande framställningen
av departementet från och med år 1923 höjts från dittillsvarande belopp
15 kronor till ovan angivna summa 75 kronor årligen — att departementet,
då Ragnar sålunda redan åtnjöte det understöd, vartill han författningsenligt
vore berättigad, funne sig icke kunna tillstyrka bifall till ansökningen.
Enligt beslut den 13 april 1923 fann Kungl. Maj:t den förevarande
framställningen icke föranleda någon Kungl. Maj:ts vidare åtgärd.

Av vad nu anförts framgår, att frågan om beredande åt Ragnar av
pension eller understöd utöver honom tillkommande underhåll från Vadstena
krigsmanshuskassa redan varit föremål för Kungl. Maj:ts prövning
utan att föranleda framställning till riksdagen. Någon anledning att
frångå den ståndpunkt, Kungl. Maj:t sålunda intagit, torde enligt utskottets
mening icke föreligga. Ilen tid av omkring 6 år, under vilken Ragnar
varit i ständig tjänstgöring vid regementet, liar synts utskottet alltför
kort för att motivera något understöd av statsmedel utöver de till
Ragnar i hans egenskap av f. d. indelt soldat författningsenligt utgående
förmånerna. Att, såsom motionären åsyftat, likställa förevarande fall med
den av sistlidet års riksdag behandlade frågan om pension åt indelte
furiren vid Skaraborgs regemente C. A. Thorsell, lärer icke vara riktigt,

Bankoutskottets utlåtande Nr 2ti. i)

(lå Thorsell, vilken varit anställd såsom indelt från och med den 25 september
1874, alltsedan mars månad 1907 oavbrutet tjänstgjort i regementets
matinrättning, där han från och med år 1913 uppehållit kokerskebefattningen.

På grund av vad här anförts har utskottet ansett sig icke kunna tillstyrka
bifall till den föreliggande motionen. Utskottet hemställer sålunda,

att förevarande motion 11:07 ej må till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

II. Ang. socialdepartementet.

7:o) I eu till riksdagen avlåten, den 15 februari 1924 dagtecknad proposition
nr 42 har Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över socialärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen under punkterna l:o—3:o hemställt.

a) I punkt l:o av sagda proposition har hemställts, att riksdagen må
medgiva, att läkaren vid statens tvångsarbetsanstalt å Svartsjö Frans
Edvard Berglund må från och med månaden näst efter den, varunder han
entledigas från befattningen, under sin återstående livstid å allmänna indragningsstaten
åtnjuta en årlig pension av 3,000 kronor.

Av handlingarna i ärendet inhämtas, bland annat, att Berglund, som
är född den 6 november 1861 och sålunda år 1924 fyller 63 år, den 13
december 1890 avlagt medicine licentiatexamen, att han efter en kortare
tjänstgöring såsom extra läkare i Hedemora uppehållit förordnande såsom
järnvägsläkare å statsbanan Bosshyttan—Byvalla under följande tider nämligen
3—24 mars och 21 juni—21 juli 1889 samt 28 februari—22 mars
och 26 juni—1 augusti 1899, att han tjänstgjort såsom amanuens vid
kirurgiska kliniken å akademiska sjukhuset i Uppsala under tiden 1 januari
1890—1 november 1891, att han den 1 november 1891 anställts såsom
läkare vid tvångsarbetsanstalten å Svartsjö, i vilken egenskap han alltsedan
dess tjänstgjort, samt att han under den tid, han varit bosatt å
Svartsjö, i trakten där i flera hänseenden fullgjort en provinsialläkares
åligganden.

Beträffande utredningen i övrigt får utskottet hänvisa till propositionen.

Med hänsyn till vad i propositionen anförts har utskottet funnit sig
böra tillstyrka bifall till Kungl. Maj:ts förevarande förslag, varför utskottet
hemställer,

att riksdagen må bifalla Kungl. Maj:ts ifrågavarande
framställning.

Ang.

pension åt
läkaren vid
statens
tvångsarbetsanstalt
å
Svartsjä F. E.
Berglund.

Utskottet.

10

Bankoutskottets utlåtande Nr 26.

Ang.

tilläggspension
åt
förre kamreraren
å
övergångsstat
hos medicinal
styrelsen
J. Willners.

Utskottet.

b) Under punkt 2:o har föreslagits, att riksdagen må medgiva, att förre
kamreraren å övergångsstat hos medicinalstyrelsen John Willners må,
räknat från och med den 1 augusti 1923, under sin återstående livstid
uppbära, utöver den honom författningsenligt tillkomna pensionen, en
tilläggspension från allmänna indragningsstaten till belopp av 600 kronor
årligen.

Av utredningen i ärendet framgår, bland annat, följande:

Willners, som är född den 19 mars 1858, utnämndes den 5 december
1901 att från och med den 1 januari 1902 vara kamrerare hos medicinalstyrelsen.
Vid styrelsens senaste omorganisation från och med år 1915
förändrades den av Willners innehavda befattningen, som tillhörde den
s. k. andra normalgraden, till en befattning av första graden, och tillerkändes
Willners, vilken därvid uppfördes å övergångsstat, samtidigt ett
personligt lönetillägg till belopp av 1,300 kronor för år, motsvarande det
provisoriska avlöningstillägg, som han under åren 1912—1914 åtnjutit
men som med tillämpande av de från och med år 1915 gällande nya staterna
för medicinalstyrelsen skulle komma att upphöra.

Genom beslut den 26 juli 1923 har Kungl. Maj:t, jämlikt bestämmelse
i 6 § sista stycket av den civila pensionslagen, förklarat Willners, som
alltsedan den 9 november 1919 åtnjutit tjänstledighet till följd av styrkt
sjukdom och enligt läkarintyg fortfarande vore på grund av sjukdom urståndsatt
att sköta sin tjänst, skyldig att från tjänsten avgå samt beviljat
honom avsked. I samband med avskedet har Willners i enlighet med det
för honom gällande pensionsunderlaget tillerkänts pension till belopp av
4,000 kronor årligen, motsvarande den till honom å övergångsstat utgående
lönen jämte intjänade ålderstillägg. Vid pensionens bestämmande har
hänsyn författningsenligt icke kunnat tagas till det Willners tillerkända
personliga lönetillägget.

Beträffande utredningen i övrigt får utskottet hänvisa till propositionen.

Kungl. Maj:ts förslag innebär, att Willners skulle tillerkännas en tillläggspension
till belopp, motsvarande den del av det till honom utgående
personliga lönetillägget, som beräknats såsom lön, eller 600 kronor, varigenom
hans pension skulle, liksom hans sammanlagda avlöning, motsvara
vad honom skulle hava tillkommit, därest han tillhört den för medicinalstyrelsen
under åren 1915—1921 gällande staten. Med hänsyn till de i
ärendet åberopade särskilda omständigheterna har utskottet funnit sig böra
tillstyrka bifall till detta förslag.

Utskottet hemställer sålunda,

att riksdagen må bifalla Kungl. Majtts ifrågavarande
framställning.

Bankoutskottets utlåtande Nr 26.

11

c) 1 punkt 3:o liar hemställts, att riksdagen må medgiva, att karantänsbiträdet
vid karantänsanstalten på Känsö Adiel Ågren må från och med
månaden näst efter den, varunder avgång från anställningen äger rum,
under sin återstående livstid från allmänna indragningsstaten åtnjuta en
årlig pension av 700 kronor.

Av handlingarna i ärendet framgår i huvudsak följande.

Ågren, som är född den 25 augusti 1857, antogs såsom soldat vid Bohusläns
regemente den 11 januari 1878 och erhöll därifrån avsked den 10 juli
1889. Hans tjänstgöring vid regementet var enahanda med övriga indelta
soldaters (rekrytutbildning och årliga regementsmöten). Hans avlöningsförmåner
grundade sig på avtal med rotehållare!) enligt fastställt legokontrakt.
Allt sedan den 1 maj 1904 har Ågren innehaft sin nuvarande befattning
vid karantänsanstalten på Känsö. Vid avgången från Bohusläns
regemente var han enligt ett av regementsläkaren A. H. Westman den 8 juli
1889 utfärdat intyg till fortsatt krigstjänst oförmögen i anseende till kronisk
öronflytning och allmän svaghet samt ägde minskad förmåga att med arbete
försörja sig. Enligt av förre karantänsläkaren ä Känsö G. Hjortzberg i
augusti 1923 utfärdat intyg lede Ågren av ett omkring barnhuvudstort
vänstersidigt ljumskbråck, som, enligt uppgift, vid visst arbete vore ett
absolut hinder för arbetets utförande, sa mycket mer som bråcket icke kunde
hållas inne med bandage. I sitt nuvarande tillstånd vore Ågren sålunda
ej arbetsduglig. Hjortzberg, som under mer än 19 år kunnat följa Ågrens
arbete vid karantänsanstalten, intygade emellertid dels att Ågren under
nämnda tid icke lidit av någon öron flytning, dels ock att under samma tid
Ågrens arbetsförmåga — frånsett den i samband med bråcket under sista
tiden uppkomna nedsättningen av arbetsförmågan — icke varit nedsatt, utan
hade Ågrens arbetsprestation ej på något sätt stått tillbaka i jämförelse med
kamraternas. Ågren hade ägt god yrkesskicklighet såsom snickare, en förmåga,
som ofta tagits i anspråk vid arbetet å Känsö.

I skrivelse den 28 januari 1924 har medicinalstyrelsen framhållit, att,
ehuru Ågren under senaste tiden icke varit fullt arbetsför, styrelsen icke
ansett sig böra begagna rätten att på denna grund uppsäga Ågren från en
tjänst, som han förut i många år skött på ett tillfredsställande sätt. Styrelsen
ansåge i hög grad önskvärt, om någon pension kunde beredas Ågren.
På grund av den minskning av arbetet vid karantänsanstalten, som inträtt
till följd av de nya bestämmelserna i kungörelsen den 30 april 1920 angående
åtgärder till förekommande av pestens m. fl. sjukdomars införande i
riket, syntes något nytt karantänsbiträde icke behöva anställas vid Ågrens
avgång från tjänsten. Eu pensionering av Ågren syntes alltså icke komma
att föranleda någon ökad utgift för statsverket.

Till grund för beräkning av den pension, som skulle kunna tillerkännas
Ågren, ansåge styrelsen böra läggas den till honom för närvarande utgående
årsavlöningen (arvode 960 kronor jämte ålderstillägg 120 kronor) tillhopa
1,080 kronor. Två tredjedelar härav utgjorde 720 kronor, med vilket belopp

Ang.

pension åt
karantänsbiträdet
vid
karantänsanstalten

på Känsö
A. Ågren.

12

Bankoutskottets utlåtande Nr 26.

TJtakottet.

Ang.

pension åt
förre järnvägsarbetaren

K. 6. Karls -

pension skulle kunna begäras, därest Ägren uppnått 35 tjänsteår. Ågren
hade emellertid den första i månaden näst efter den, varunder han komme
att uppnå 67 års ålder, innehaft statsanställning under sammanlagt endast
31 år 10 månader. Till följd härav skulle hans pension, enligt ovan ahgivna
beräkningsgrund, utgöra 655 kronor. Utöver nyss angivna avlöningsförmåner
åtnjöte emellertid Ågren förmån av fri bostad, bestående av två
rum och kök. Därest denna förmån, uppskattad till 200 kronor, vilket vore
mycket lågt beräknat, jämväl skulle kunna läggas till grund för pensionens
beräknande, skulle densamma uppgå till 775 kronor.

Uti infordrat utlåtande den 5 februari 1924 har statskontoret funnit
goda skäl föreligga att bereda någon pension av statsmedel åt Ågren, när
denne efter långvarig tjänst inom kort nödgades lämna sin anställning,
samt ansett pensionsbeloppet skäligen kunna bestämmas till 700 kronor.

Departemenschefen har beträffande pensionsbeloppets storlek anslutit sig
till statskontorets förslag.

Beträffande motiveringen i övrigt får utskottet hänvisa till propositionen.

Såsom av det ovanstående framgår, har till grund för beräknande av den
för Ågren ifrågasatta pensionen lagts en tjänstetid i statens tjänst av omkring
31 år. Häri ingår emellertid den tid av omkring 11 år, under vilken
Ågren varit anställd som indelt soldat vid Bohusläns regemente. Då enligt
utskottets mening vid pensionens bestämmande samma avseende ej hör
fästas vid denna anställning som vid Ågrens tjänstetid å karantänsanstalten,
har utskottet ansett någon reducering av det föreslagna pensionsbeloppet
böra äga rum; och har utskottet, med hänsyn jämväl till i ärendet
anförda omständigheter i övrigt, funnit pensionen ej böra bestämmas till
högre belopp än 450 kronor årligen. Utskottet tillåter sig erinra, att Ägren
å sistnämnda belopp kommer i åtnjutande av, förutom dyrtidstillägg,
enahanda pensionstillägg som enligt Kungl. Maj:ts förslag eller 180 kronor.

Under åberopande av det anförda får utskottet hemställa,

att riksdagen, i anledning av förevarande framställning,
må medgiva, att karantänsbiträdet vid karantänsanstalten
på Känsö Adiel Ågren må från och med
månaden näst efter den, varunder avgång från anställningen
äger rum, under sin återstående livstid från
allmänna indragningsstaten åtnjuta en årlig pension
av fyrahundrafemtio kronor.

III. Ang. kommunikationsdepartementet.

8:o) I en inom andra kammaren väckt motion nr 158 har herr Hage
hemställt, »att riksdagen ville i stället för det nu utgående understödet
av 120 kronor per år tillerkänna f. d. järnvägsarbetaren Karl Gustaf

SOV.

Bankoutskottets utlåtande Nr 26. 13

Karlsson i Gällivare en årlig pension av 300 kronor att utgå från och
med den 1 juli 1924».

I motionen har anförts, bland annat, att Karlsson, som är född år 1851
och från början av 1870-talet till är 1902 med vissa mindre avbrott varit
anställd vid statens järnvägsbyggnader, genom beslut av 1915 års riksdag
å allmänna indragningsstaten tillerkänts ett årligt understöd av 120 kronor,
att detta belopp bestämts med hänsyn därtill, att Karlsson från norska
statsbanorna åtnjöte understöd med 180 kronor årligen på grund av en
skada, som han under arbete på den norska delen av riksgränsbanan
adragit sig, att värdet av sistnämnda understöd numera till följd av kursskillnaden
mellan svenska och norska kronor betydligt nedgått, så att
Karlsson ej längre erhölle det sammanlagda belopp av 300 kronor årligen,
som med riksdagens ovannämnda beslut avsetts, att Karlsson vore oförmögen
till arbete och medellös samt att någon möjlighet till förhöjning
i det från norska statsbanorna utgående understödet ej syntes föreligga.

I betraktande av Karlssons långvariga anställning i statens järnvägars
tjänst och med hänsyn till de i motionen anförda omständigheterna i
övrigt har utskottet funnit billigt, att någon förhöjning i det till honom
utgående understödet äger rum. Denna förhöjning torde emellertid böra
på det sätt begränsas, att det sammanlagda understödet jämte vad till
Karlsson utgår från norska staten i huvudsak bibehålies vid den storlek,
som med riksdagens år 1915 fattade beslut avsågs. I sådant avseende vill
utskottet förorda ett belopp av 100 kronor årligen; och tillåter sig utskottet
i detta sammanhang erinra, att Karlsson å det från allmänna indragningsstaten
beviljade understödet äger uppbära, förutom dyrtidstillägg, pensionstillägg
enligt av riksdagen antagna grunder.

Under åberopande av det anförda får utskottet hemställa,

att riksdagen, i anledning av förevarande motion
II: 158, må medgiva, att förre järnvägsarbetaren Karl
Gustaf Karlsson må, utöver honom av 1915 års riksdag
tillerkänt understöd till belopp av 120 kronor, från
och med den 1 januari 1924 under sin återstående livstid
å allmänna indragningsstaten uppbära ytterligare
etthundra kronor.

IV. Ang. jordbruksdepartementet.

9:o) I en till riksdagen avlåten, den 7 februari 1924 dagtecknad proposition
nr 47 har Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över jordbruksärenden för samma dag,
föreslagit riksdagen att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen
föredragande departementschefen under punkterna l:o—4:o hemställt.

Utskottet.

Ang.

‘pension åt
f. d. föreståndaren
för
meteorologiska
centralanstalten,

professorn
N. Q Ekholms
änka Agnes
Ekholm.

Utskottet.

14 Bankoutskottets utlåtande Nr 26.

a) I punkt l:o av nämnda proposition har hemställts, att riksdagen ma
medgiva, att f. d. föreståndaren vid meteorologiska centralanstalten, professorn
Nils Gustaf Ekholms änka Agnes Ekholm, född B oden, må, räknat från
och med den 1 maj 1923, under sin återstående livstid, så länge hon förbliver
änka, från allmänna indragningsstaten uppbära en årlig pension av
1,000 kronor.

Av statsrådsprotokollet inhämtas, att professorn Ekholms änka hos Kung!.
Maj:t anhållit om en årlig pension av 4,000 kronor och vid ansökningen
fogat utdrag av bouppteckningen efter Ekholm, utvisande att han avlidit
den 5 april 1923 och såsom stärbhusdelägare efterlämnat allenast
änkan och syskon samt att behållningen i boet utgjorde 14,030 kronor 34 öre.

Till stöd för sin framställning har sökanden anfört följande.

Professorn Ekholm, som vid meteorologiska centralanstalten tjänstgjort från
1890 såsom vetenskapligt biträde och från 1902 till och med 1913 såsom
amanuens, hade först 1914, från och med vilket år ny stat fastställts att
gälla för anstalten, kommit i åtnjutande av med ordinarie statstjänst förenade
löneförmåner. Som han emellei-tid då redan uppnått en ålder av 63 år, hade
han icke kunnat vinna inträde i civilstatens änke- och pupillkassa. Ekholm
hade sedermera vid 70 års ålder frånträtt sin befattning såsom föreståndare''
för anstalten och hade då tillerkänts en årlig pension av 5,000 kronor. Någon
pension åt hans efterlevande hade däremot ej beviljats.

Vad anginge makarnas ekonomi, så hade de löneförmåner Ekholm intill
1914 åtnjutit icke räckt till levnadsomkostnaderna, långt mindre till amortering
av studieskulder. Bouppteckningen efter Ekholm utvisade visserligen
en behållning av omkring 14,000 kronor. Att märka vore emellertid, att
behållningen icke utgjordes av uteslutande kontanta medel. Däri inginge
nämligen värdet av en å ofri grund uppförd sommarbostad, belägen vid
norra Värmdön i Stockholms län, vilken av vederbörande taxeringsmyndighet
taxerats till 11,000 kronor men i själva verket — enligt av sökanden
åberopat intyg av två personer — representerade ett värde av allenast. 6,800
kronor. Den nettobehållning, som återstode sedan boets skulder reglerats,
uppginge till så ringa belopp, att avkastningen därav icke kunde i ringaste
mån skydda sökanden från umbäranden.

Tilläggas finge, att sökanden, som vore 58 år gammal, lede av kräfta,
varför hennes krafter vore mycket nedsatta. Även synförmågan vore —
enligt vad av sökanden åberopat läkarintyg utvisade — nedsatt.

Statskontoret har i utlåtande den 7 november 1923 — under erinran att
1921 års riksdag under liknande förhållanden beviljat pension å 1,000
kronor åt f. d. intendenten vid naturhistoriska riksmuseet, professorn A.
G. Nathorsts änka (R. skr. nr 196 p. 2) — för sin del icke funnit anledning
att i nu förevarande fall tillstyrka beviljande av högre belopp än
det, som sålunda beviljats professorn Nathorsts änka, att utgå från och
med den 1 maj 1923.

Departementschefen har anslutit sig till statskontorets förslag.

Beträffande utredningen i övrigt får utskottet hänvisa till propositionen,

På grund av vad i propositionen anförts har utskottet funnit sig böra
tillstyrka Kung!- Maj:ts förslag, varför utskottet hemställer,

Bankoutskottets utlåtande Nr 20.

15

att riksdagen må bifalla Kung!. Maj:ts ifrågavarande
framställning.

b) I punkt 2:o bar hemställts, att riksdagen må medgiva, att f. d.
domänintendenten i Örebro län Frans Erik August Baeckström må från
och med den 1 januari 1924 under sin återstående livstid uppbära en årlig
pension från allmänna indragningsstaten till belopp av 2,000 kronor.
Beträffande utredningen i ärendet får utskottet hänvisa till propositionen.

Ang

pension it
/. d. domänintendenten

F. E. A.
Baeckström.

Kungl. Majrts förslag, som står i överensstämmelse med tidigare av utskottet.
riksdagen i liknande fall meddelade beslut, har icke givit utskottet anledning
till erinran. Utskottet får sålunda hemställa,

att riksdagen må bifalla Kungl. Maj:ts ifrågavarande
framställning.

c) Under punkt 3:o har föreslagits, att riksdagen må medgiva, att f. d.
rektorn vid lantbruks- och mejerinstitutet vid Alnarp, professorn Kristian
Oskar Mathias Weibulls änka Hilda Amalia Weibull, född Åkerblom, må,
räknat från och med den 1 juni 1923, under sin återstående livstid, så
länge hon förbliver änka, från allmänna indragningsstaten uppbära en
årlig pension av 800 kronor.

Av handlingarna i ärendet inhämtas, att professorn Weibulls änka till
Kungl. Maj:t ingivit ansökan om erhållande från och med den 1 juni
1923 av pension till belopp, som kunde prövas skäligt, och vid ansökningen
fogat dels prästbevis, utvisande att sökanden är född den 8 maj
1865, dels avskrift av instrument över bouppteckning efter professorn Weibull,
varav inhämtas, att Weibull, som avled den 26 maj 1923, såsom stärbhusdelägare
efterlämnat änka och tre pgifta, myndiga barn samt att behållningen
i boet uppginge till 41,774 kronor 1 öre, dels ock av läkare utfärdat intyg
att änkefru Weibull på grund av genomgången operation i avsevärd mån
blivit nedsatt till krafter och arbetsförmåga.

Till stöd för sin framställning har sökanden anfört bland annat följande.

Ang.

pension åt
f, d. rektorn
vid lantbruksoch
mejeriinstitutet
vid
Alnarp
K. O. M.
Weibulls änka
Hilda Amalia
Weibull.

Professorn Weibull, vilken var född den 23 december 1856, hade 1883 —
efter avlagd filosofie doktorsgrad vid Lunds universitet, där han jämväl uppehöll
en docentur — antagits till laborator i kemi vid lantbruks- och mejeriinstitutet
vid Alnarp. 1886 förordnades han till ordinarie lärare i fysik och
meteorologi vid samma institut samt 1887 till ordinarie lärare i kemi och
geologi därstädes. Föreståndare för Malmöhus läns kemiska kontrollanstalt
samma år samt lärare i mineralogi vid kemisk-mineralogiska institutionen i
Lund åren 1893—1902, utnämndes och förordnades han den 31 december
1902 till lektor i kemi och geologi vid nämnda institut, varjämte han den
19 oktober 1911 förordnades att från och med den 1 november 1911 vara
rektor vid institutet. Den 1 december samma år tillädes honom professors
namn. I samband med fastställandet av ny stat för sagda institut utnämndes
och förordnades han den 30 november 1917 att från och med den 1 januari
1918 vara professor i kemi och geologi vid institutd.

16

Bankoutskottets utlåtande Nr 26.

Efter att genom Kungl. Maj:ts beslut den 29 juli 1921 hava medgivits
rättighet att tillsvidare intill den 1 november 1922 kvarstå i sin professorsbefattning,
erhöll Weibull den 27 oktober 1922 avsked från samma befattning
från och med den 1 november 1922, varjämte han från och med sistnämnda
dag entledigades från det honom meddelade förordnandet att vara
rektor vid lantbruks- och mejeriinstitutet vid Alnarp.

Genom beslut den 12 oktober 1922 förklarade statskontoret professorn
Weibull berättigad att från och med den 1 november 1922 under sin återstående
livstid åtnjuta pension till belopp av 5,000 kronor årligen, att utgå
enligt bestämmelserna i civila pensionslagen.

Efter Weibulls frånfälle den 26 maj 1923 hade pension i sedvanlig ordning
icke kunnat beredas sökanden. Visserligen både Weibull vid civilstatens
pensionsinrättnings ombildning med 1908 års ingång till civilstatens
änke- och pupillkassa jämlikt reglementet den 21 december 1907 (nr 136)
för nämnda kassa beretts möjlighet att bliva delägare i kassan, vilket skulle
hava skett innan han uppnådde en ålder av 60 år. Han hade emellertid
icke begagnat sig av denna förmån, då hans ekonomiska ställning medförde,
att han icke utan stora svårigheter kunde erlägga de betydliga retroaktivavgifter,
som skulle ålegat honom vid inträde i kassan. Medverkande härtill
hade också varit det förhållandet, att sökanden redan då angripits av
den livsfarliga sjukdom, vilken medförde, att sökanden senare måste underkasta
sig flera operationer, och som gjorde det högst osannolikt, att sökanden
skulle överleva sin friske och livskraftige man. Emellertid hade professorn
Weibull i stället tagit en livförsäkring å 10,000 kronor, vilket belopp
nu inginge i boets tillgångar.

Av den vid professorn Weibulls frånfälle förrättade bouppteckningen framginge,
att testamente rörande kvarlåtenskapen icke förefunnes samt att stärbhusets
delägare vore, förutom sökanden, makarnas barn, vilka samtliga vore
ogifta, nämligen lärarinnan vid Fredrika-Bremerförbundets lanthushållningsseminarium
vid Rimforsa Hilda Marit Hellén, född den 24 april 1889, numera,
sedan den 1 september 1923, vikarierande assistenten vid kemiska laboratoriet
vid kemisk-växtbi ologiska anstalten i Luleå Gudrun Anna Louise,
född den 7 december 1890, samt medicine studeranden vid Karolinska medicokirurgiska
institutet i Stockholm Ragnar Carl Oscar, född den 10 juni 1896,
av vars studietid för avläggande av medicine licentiatexamen ännu återstode
omkring två år. Sökanden jämlikt giftorätt tillkommande andel i stärbhusets
tillgångar utgjorde hälften av desamma eller 20,887 kronor. Emellertid
Ange uppmärksammas, att omkring hälften av sökandens tillgångar, eller
i runt tal 10,000 kronor, funnes innestående i fastighet i Stocksund och i
boet, i följd varav sökanden därav icke hade någon direkt inkomst för sitt
uppehälle. Icke heller torde tillsvidare vara att förvänta någon större eller
säker utdelning å i kvarlåtenskapen ingående, till sammanlagt 20,906 kronors
värde uppskattade aktier.

Lantbruksstyrelsen har i avgivet yttrande tillstyrkt beviljande av en
årlig pension till belopp av 1,000 kronor.

Statskontoret har i ärendet anfört följande:

Då behållningen i boet efter professorn Weibull överstigit 40,000 kronor
samt sökanden icke hade minderåriga barn att försörja utan snarare torde
kunna av sina barn påräkna ekonomiskt stöd, syntes det statskontoret kunna
ifrågasättas, om pension av statsmedel överhuvud taget borde beredas sökanden.

Bankoutskottets utlåtande Nr 20. 17

Emellertid förelåge i detta fall vissa omständigheter, som måhända kunde
anses vara av beskaffenhet att böra föranleda till beredande av något understöd
åt sökanden. Först genom 1907 års reglemente för civilstatens änkeoch
pupillkassa både professorn Weibull fått tillfälle att vinna delaktighet i
kassan. Han hade då redan uppnått så framskriden ålder att för sådan delaktighet
måst erläggas högst betydande retroaktivavgift, till följd varav professorn
Weibull icke ansett sig i stånd att begagna sfg av den sålunda öppnade
möjligheten till beredande av familjepension. Vidare vore sökanden nu
enligt läkares intyg på grund av sjuklighet nedsatt till krafter och arbetsförmåga.
Slutligen hade lantbruksstyrelsen till stöd för bifall till förevarande
framställning framhållit Weibulls framstående förtjänster såsom lärare
och vetenskaplig forskare och den stora betydelse, han i sådan egenskap utövat
på landets jordbruk.

Därest Kungl. Maj:t på grund av berörda omständigheter skulle finna
skäligt, att understöd av statsmedel i form av pension bereddes Weibulls
änka, syntes dock beloppet böra begränsas till 800 kronor, att från allmänna
indragningsstaten utgå från och med den 1 juni 1923 under sökandens återstående
livstid, så länge hon förbleve änka.

Departementschefen har för egen del yttrat att, ehuru det med hänsyn
till sökandens ekonomiska ställning kunde ifrågasättas, huruvida bidrag av
statsmedel till hennes uppehälle oundgängligen erfordrades, han dock funne
de till stöd för ansökningen i övrigt åberopade omständigheter så beaktansvärda,
att han lika med lantbruksstyrelsen ansåge sig böra förorda framställning
till riksdagen om sökandens pensionering. Pensionsbeloppet syntes
emellertid böra begränsas till av statskontoret föreslagna 800 kronor, att utgå
från och med den 1 juni 1923.

Beträffande utredningen i övrigt får utskottet hänvisa till propositionen.

1 betraktande av den ganska avsevärda behållningen i boet efter professorn
Weibull har utskottet lika med statskontoret ansett det kunna ifrågasättas, huruvida
pension eller understöd av statsmedel över huvud i förevarande fall borde
ifrågakomma. Med hänsyn till såväl Weibulls långa tjänstetid och framstående
förtjänster som övriga i ärendet anförda omständigheter har utskottet
emellertid, om ock med tvekan, funnit sig böra tillstyrka beredande av pension
åt hans änka till det av Kungl. Maj:t föreslagna beloppet. Enligt utskottets
mening torde likväl anledning saknas att i förevarande fall medgiva pensionens
utgående före ingången av nästkommande budgetår.

•Under åberopande av det anförda får utskottet hemställa,

att riksdagen, i anledning av Kungl. Maj:ts ifrågavarande
framställning, må medgiva, att f. d. rektorn vid
lantbruks- och mejeriinstitutet vid Alnarp professorn
Kristian Oscar Mathias Weibulls änka Hilda Amalia
Weibull, född Åkerblom, må, från och med den 1 juli
1924 under sin återstående livstid, så länge hon förbliver
änka, från allmänna indragningsstaten uppbära en årlig
pension av åttahundra kronor.

bihang till riksdar/ens protokoll 192i. S samt. 22 höft. (\Tr 26.) 2

Utskottet.

18

Bankoutskottets utlåtande Nr 26.

Ang.

pension åt
leommissionslantmätaren

E. Noréns
ättled Ida
Motvind Norén.

Utskottet.

Ang.
pension
åt f. d. skogvdlctaren
C. A.
Gustafsson.

d) Under punkt 4:o av förevarande proposition har hemställts, att riksdagen
må medgiva, att kommissionslantmätaren Erik Noréns änka Ida Malvinct
Norén, född Törnblom, må fi’ån och med den 1 januari 1924 under sin
återstående livstid, så länge hon förbliver änka, från allmänna indragningsstaten
åtnjuta en årlig pension av 300 kronor.

Av utredningen i ärendet framgår huvudsakligen följande:

Kommissionslantmätaren Norén var född den 13 december 1828, konstituerades
till lantmäteriauskultant den 25 maj 1849 samt förordnades till vice
kömmissionslantmätare i Uppsala län den 5 mars 1855 och till kommissionslantmätare
i samma län den 16 januari 1863. Han utövade en mycket omfattande
verksamhet. Avsked från kommissionslantmätarbefattningen beviljades
Norén den 30 december 1893, varvid han tilldelades pension å allmänna
indragningsstaten till belopp av 1,600 kronor. Norén avled den 6 augusti
1904.

I det av Kungl. Maj:t den 5 juni 1863 utfärdade reglemente för civilstatens
pensionsinrättning hade, bland annat, föreskrivits, att kommissionslantmätare,
som önskade vinna inträde i pensionsinrättningen, skulle göra anmälan
därom hos direktionen före utgången av 1863, varjämte stadgats
skyldighet för delägare i pensionsinrättningen att erlägga bidrag till civilstatens
enskilda änke- och pupillfond. Då Norén underlåtit att göra dylik
anmälan, är hans änka icke berättigad till pension från civilstaten.

Därest kommissionslantmätaren Norén vunnit inträde i civilstatens pensionsinrättning,
hade hans änka för närvarande varit berättigad till en årlig pension

av följande belopp, förutom dyrtidstillägg:

pension efter sjätte klassen ................................................................ kronor 200

tillägg av 20 procent enligt beslut av civilstatens fullmäktige ... » 40

pensionstillägg enligt kungörelsen den 15 juni 1922 (nr 361) angående
pensionstillägg åt vissa änkor och barn efter befattningshavare
i statens tjänst med flere..............................................>>___90

summa kronor 330.

Av handlingarna framgår vidare, att bouppteckningen efter kommissionslantmätaren
Norén utvisat så gott som ingen behållning, att änkan Norén
är medellös och följaktligen i stort behov av understöd, samt att hon fyllt
77 år eller uppnått en levnadsålder, som gör henne oförmögen att själv
nämnvärt bidraga till sitt livsuppehälle.

Enligt vad lantmäteristyrelsen inhämtat, är intet av hennes barn i tillfälle
att nämnvärt kunna bidraga till hennes uppehälle.

I övrigt tillåter sig utskottet hänvisa till propositionen.

På de i statsrådsprotokollet anförda skäl har. utskottet ansett sig böra biträda
Kungl. Maj:ts förevarande förslag, varför utskottet hemställer, .

att riksdagen må bifalla Kungl. Maj ds ifrågavarande
framställning.

10:o) I en inom första kammaren av herr Pers väckt motion nr 85 har
hemställts, »att riksdagen måtte besluta bevilja f. d. skogvaktaren C. A.
Gustafsson i Bomhus en årlig pension av 1,000 kronor att utgå under hans
återstående livstid».

Bankoutskottets utlåtande Nr 2ti.

19

I motionen har anförts, bland annat, följande:

Förre skogvaktaren C. A. Gustafsson i Bomhus föddes den ''20 augusti 1857
i Algutsboda socken i Småland. Från sitt tionde år tick lian deltaga i förvärvsarbete,
först i hemorten, sedan i Gävle och i skogarna i Hälsingland
och Dalarna. Vid 22 års ålder genomgick han Manna skogsskola och blev
därpå först arbetsförman vid Marma skjutfält och sedan, efter ett år, skogvaktare
hos Söderfors bruks aktiebolag, vilken plats han innehade under tiden
från 1881 till 1898.

Till avgången från skogvaktaretjänsten torde, förutom vacklande hälsa,
ha bidragit eu önskan att få ägna sig åt fri verksamhet för höjande av allmänhetens
intresse för skogsvården. Han medverkade någon tid i Gävlepressen,
och tog tillfällig anställning hos hushållningssällskapet i Gävleborgs
liiii som skogsplantör.

År 1901 övertog Gustafsson redaktörskapet av tidningen Skogvaktaren, vår
enda populära av privat person utgivna skogstidning. Han var då 44 år
gammal och alltså en i livet mognad man. De 23 år som förflutit sedan
dess har han ägnat åt en hängiven propaganda för väckande av allmogens
intresse för skogen och dess vård. Han har hållit föredrag om skogen i alla
Sveriges landskap med undantag endast för Gotland och Bohuslän. Tidvis
har han haft anställning hos skogsvårdsstyrelse eller hushållningssällskap,
ibland har han varit kallad av föreläsningsföreningar, ofta har han rest för
organisation av skogssällskap eller skogvaktarnas sammanslutningar. Alltid
har han arbetat för en billig penning, vanligen 10 kronor om dagen, då han
på dagen samlat bönderna kring sig och gått med dem i skogen, påvisande
felen som begåtts och hur en bättre vård skulle åstadkommas. På kvällarna
har han hållit föredrag om skogsvården i skolhusen eller andra samlingslokaler
som kunnat stå till buds. I allt har Gustafsson enligt egna anteckningar
hållit 2,226 föredrag i skogssaken.

Han söker icke stoffera ut sig med någon lärd apparat. Utan förkonstling
talar han om sina erfarenheter och ger sina råd. Av sin tjänst i skogen,
av litteratur och umgänge med fackkunnigt skogsfolk och genom vidsträckta
resor inom och utom landet har han skaffat sig goda insikter, framförallt av
praktisk art. I sin verksamhet lägger han an på att väcka kärlek till och
hänförelse för vår svenska skog, alltså att påverka viljan till en god skogsvård.

Tidningen Skogvaktaren är ett anspråkslöst blad, som utkommer en gång
i månaden. Innehållet är hållet i en folklig ton, kortfattade uppsatser om
skogsvård, naturskildringar, mötesreferat från skogsorganisationer, men även
en och annan jakthistoria och gamla sägner. Han har arbetat upp den till
en betydande spridning. Utan varje offentligt anslag och på egen risk utgiver
Gustafsson alltjämt tidningen. Han är i bladet densamme som i talarestolen,
den enkle anspråkslöse mannen som har något på hjärtat, nämligen att intressera
för skogsvården, att höja känslan för naturen, och att rikta folkets blick
på de näringskällor som kunna utvecklas i vårt vida land genom klokt anlagt
arbete i skog och mark, på åker och äng.

Den föreningsverksamhet som Gustafsson satt i gång bland skogvaktare
och kronojägare har främst syftat till att höja känslan för kallet. Det arbete
som Gustafsson utfört på detta område måste skattas högt och har varit framgångsrikt.
Skogvaktaren är icke den illa tålde polismannen utan vägledaren
och rådgivaren, ofta vännen. Såväl skogvaktarnas som kronojägarnas organisationer
se i Gustafsson sitt föredöme.

20

Bankoutskottets utlåtande Nr 26.

Hu shållning ssällikapets

förvaltningsutskott.

Länsstyrelsen
i Gävleborgs
län.

Ett sådant livsarbete, som det här skisserade, torde förtjäna att uppmärksammas
av riksdagen. Det är missionären som utan tanke på egen vinning
har i fri verksamhet lagt ned ett betydelsefullt arbete för en sak som är av
den största betydelse för landet. En visad erkänsla i form av en statspension
skulle uttrycka nationens tacksamhet för det ihärdiga arbete som Gustafsson
utfört i anspråkslösa förhållanden och under blygsamma former.

Över förevarande motion har statskontoret på framställning av utskottet
anbefallts avgiva utlåtande; och har nämnda ämbetsverk i ärendet inhämtat
yttranden av Gävleborgs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott, länsstyrelsen
i nämnda län samt domänstyrelsen.

Från hushållningssällskapets förvaltningsutskott har meddelats följande:

»Enligt uttalande från person, som närmare varit i tillfälle följa skogvaktare
Gustafssons verksamhet under den tid han tjänstgjorde hos Gävleborgs
läns hushållningssällskap som skogsplantör, har från de mindre skogsägarnas
sida herr Gustafssons verksamhet mottagits med särdeles stort intresse. I
såväl praktisk handledning i skogsfrågor som vid exkursioner och i föredrag
anses han på ett lyckligt sätt anpassat sin undervisningsverksamhet till den
mindre skogsägarens behov av undervisning i skogsfrågor. Det anses ock
att på grund härav herr Gustafsson i hög grad bidragit till genomförandet
av det allmänna intresse för skogsvård, som numera är för handen ej minst
inom Gävleborgs län.»

Länsstyrelsen i Gävle har i ärendet anfört:

»Länsstyrelsen har rörande förre skogvaktaren Gustafsson inhämtat bland
annat, att han under år 1899 varit tillförordnad skogsrättare hos Gävleborgs
läns hushållningssällskap; att han under åren 1905—1906 tjänstgjort såsom
länsskogvaktare i Kopparbergs län samt därefter under några år såsom vandringslärare
hos skogsvårdsstyrelsen i samma län med huvudsaklig uppgift
att hålla föreläsningar om skogsvård ävensom att till mindre skogsägare
lämna råd och upplysningar rörande skogens vård och kultur; att han sedan
år 1899 inom rikets flesta provinser bedrivit en synnerligt livlig föreläsningsverksainhet
uti skogsfrågor av olika slag, att Gustafsson, vilken en tid
varit bosatt i Valbo socken i detta län, under ett 10-tal år varit ledamot av
nämnda sockens skolråd och därunder ivrigt verkat för bland annat anläggande
av skolträdgårdar, att han även i övrigt livligt och intresserat deltagit
i berörda kommuns angelägenheter och sålunda under minst 15 år
varit fattigroteföreståndare där i socknen: att Gustafsson efter Bomhus inkorpering
med Gävle stad likaledes verksamt deltagit i det offentliga livet där i
staden och att han sålunda varit ledamot av Gävle stadsfullmäktige under åren
1918—1922; att Gustafsson under ett 20-tal år varit ordförande i Svenska
skogvaktareförbundets centralstyrelse och under ett 30-tal år varit ordförande i
i Uplands och Gästriklands skogvaktareförening av samma förbund; att han
bildat ett flertal skogsodlingsföreningar inom skilda trakter av riket huvudsakligen
Dalarna och Småland; att han vidare på egen bekostnad och eget
initiativ huvudsakligen i skogsvårdsändamål företagit studieresor i Finland,
Byssland, Tyskland, Danmark och Norge.

Gustafssons synnerligen omfattande och livliga verksamhet i skogsvårdens
intresse synes hava varit präglad av ett djupt rotat nit och intresse för
saken.

Bankoutskottets utlåtande Nr 20.

21

Med hänsyn till vad sålunda och i övrigt i ärendet förekommit får länsstyrelsen
för sin del tillstyrka beviljandet av en årlig pension åt förre skogvaktaren
Gustafsson från Bomhus.»

Domänstyrelsen anför i sitt utlåtande, att styrelsen, med hänsyn till den
verksamhet för skogsvårdens befrämjande, som skogvaktaren Gustafsson under
en lång följd av år bedrivit bland de breda lagren av vårt folk och särskilt
bland de mindre skogsägarna, ville beteckna det av motionären föreslagna
understödet såsom ett väl befogat erkännande från statsmakternas sida av
ett synnerligen hängivet och oegennyttigt samt för visso i många avseenden
fruktbärande arbete inom det svenska skogsväsendet.

Domänstyrelsen har därför tillstyrkt, att Gustafsson måtte under sin återstående
livstid tillerkännas ett årligt understöd av 1,000 kronor att utgå å
allmänna indragningsstaten.

För egen del har statskontoret yttrat följande:

»Såväl länsstyrelsen i Gävleborgs län som domänstyrelsen har tillstyrkt
beviljande av pension åt f. d. skogvaktaren C. A. Gustafsson, varom framställning
väckts i motionen nr 85/1, och har domänstyrelsen vitsordat, att
Gustafsson nedlagt ett synnerligen hängivet och oegennyttigt samt i många
avseenden fruktbärande arbete inom det svenska skogsväsendet. Riksdagen
har i en del fall beviljat pension åt personer, som på grund av i det allmännas
intresse nedlagt oegennyttigt arbete ansetts vara förtjänta därav.
Statskontoret vill sålunda erinra om 1921 års riksdags beslut angående pension
åt lappmannen J. O. Turi, samt åt smeden och fornforskare!! P. Edholm
(R. skr. 1921 nr 321 p. 17 och 18). Statskontoret anser sig böra framhålla,
att såväl Turi som Edholm befann sig i fattiga omständigheter, under
det att beträffande Gustafsson ej uppgivits, att han vore i behov av understöd.
Därest pension i trots härav anses böra beviljas Gustafsson, torde densamma
icke böra utgå förrän från och med med den 1 juli 1924 och ej
böra fastställas till högre belopp årligen än vad som tillerkänts envar av
ovannämnda Turi och Edholm eller 600 kronor, å vilket belopp dyrtidstillägg
ej må utgå.»

Det i förevarande motion väckta förslaget undandrager sig bedömande
efter de grunder, som vanligen pläga tillämpas vid beviljande av pension
eller därmed jämförligt understöd. Gustafsson har nämligen icke innehaft
någon anställning i statens tjänst, som från hans sida kan grunda anspråk
på pension av statsmedel. Riksdagen har emellertid i några fall berett personligt
understöd å allmänna indragningsstaten såsom uttryck av erkännande
för viss förtjänstfull verksamhet. För undvikande av betänkliga konsekvenser
måste uppenbarligen härvidlag stor varsamhet iakttagas. Med hänsyn
till Gustafssons uppoffrande och i vissa avseenden banbrytande arbete inom
ett för hela landet synnerligen betydelsefullt verksamhetsområde torde emellertid
här föreligga ett fall, där dylikt understöd synes böra medgivas. På
grund härav har utskottet funnit sig böra tillstyrka förslaget om beredande
åt Gustafsson av ett årligt understöd från allmänna indragningsstaten. Mot

Domänstyr
elsen.

Statskontoret.

Utskottet.

22

Bankoutskottets utlåtande Nr 26.

det av motionären i sådant avseende föreslagna beloppet har utskottet icke
funnit anledning till erinran; dock torde särskild föreskrift böra meddelas,
att å detta belopp icke må utgå pensions- eller dyrtidstillägg. Understödet
synes böra beviljas från och med den 1 juli 1924.

Utskottet får sålunda hemställa,

att riksdagen, i anledning av förevarande motion I: 85,
må medgiva, att till förre skogvaktaren O. A. Gustafsson,
Bomhus, må från och med den 1 juli 1924 under
hans återstående livstid från allmänna indragningsstaten
utgå understöd till belopp av ett tusen kronor för år
räknat, dock utan rätt för honom att därå åtnjuta
pensions- eller dyrtidstillägg.

Stockholm den 20 mars 1924.

På bankoutskottets vägnar:

BERNH. ERIKSSON.

Reservationer

vid punkten 6:o) (ang. pension åt förre soldaten A. V. Ragnar):

av herrar Bäcklund och Boven, vilka ansett, att utskottets yttrande och
förslag bort hava följande lydelse:

»Förra årets riksdag medgav, med anledning av Kungl. Maj:ts hemställan
i proposition 213 punkt 14, att indelte furiren vid Skaraborgs regemente
Carl August Thorsell finge från och med månaden näst efter den, under
vilken han erhölle avsked från sin anställning vid regementet, under
sin återstående livstid å allmänna indragningsstaten uppbära en årlig pension
till så stort belopp, att pensionen jämte vad honom kunde bliva tilldelat
från Vadstena krigsmanshuskassa uppginge till sammanlagt 600 kronor.

Thorsell hade förutom tjänsten som indelt soldat tjänstgjort under en
tid av 16 år i regementets matinrättning. För denna senare tjänst erhöll
han alltså en årlig förhöjning i pensionen, utöver vad som tillkom honom
från Vadstena krigsmanshuskassa, å 340 kronor.

Bunkoutskottets utlåtande Nr 26.

23

Såsom indelt soldat har Ragnar tjänat i 45 Va år, de senare åren som
korpral. Han har dessutom varit kommenderad till ständig tjänstgöring
vid regementet — murningsarbete — under tiden den 9 april 1915—12 maj
1921. Den 12 maj 1921 träffades Ragnar, under tjänstgöringen vid regementet,
av hjärnblödning med åtföljande förlamning i vänstra sidan, vilket
gjort honom till arbete oförmögen. Detta är med vederbörligt läkarintyg
styrkt. På grund av denna sjukdom måste Ragnar taga avsked från regementet
den 29 maj 1922.

Ordföranden i Stenstorps fattigvårdsstyrelse har intygat, att Ragnar är
sjuk och i behov av understöd samt att hans hustru till följd av sjukdom
är helt oförmögen att i någon mån bidraga till familjens uppehälle.

Ragnars höga ålder av 67 år, den i tjänsten iråkade sjukdomen, jämte
den därav föranledda oförmågan till arbete och fattigdomen, torde i och för
sig icke kunna enbart få vara avgörande vid bedömandet av den ifrågasatta
pensionsförhöjningen, utan bör, även med beaktande av dessa omständigheter,
den i statens tjänst innehavda tjänstetiden vara mest avgörande.
Den utförda tjänsten, utöver den indelte soldatens, berättigar visserligen inte
ensamt till pension, men då den utförts i sammanhang med den andra, synes
det icke strida mot den av riksdagen vedertagna praxis, att öka en redan
utgående pension.

Utskottet har icke kunnat dela motionärens uppfattning, att samma pensionsbelopp,
som utgår till omnämnde Thorsell, även skulle få uppbäras av
Ragnar. Men däremot har ansetts, att vissa billighetsskäl tala för, att även
Ragnar måtte tillerkännas en förhöjning i pensionen, utöver vad som nu
tillkommer honom från Vadstena krigsmanshuslcassa och invalidhusfonden,
för den tid han varit anställd i ständig tjänst vid regementet och i förhållande
därtill. Då Thorsells tjänstetid var 16 år och Ragnars icke uppgår till
mer än något över 6 år, så torde den senares pensionsförhöjning böra sättas
i förhållande till den förstnämndes erhållna årliga pensionsförhöjning å 340
kronor. Ragnar skulle därigenom komma att tillerkännas sex sextondelar
av 340 kronor = 127 kronor 50 öre, vilket utskottet anser lämpligen bör
avrundas till 125 kronor i årlig pensionsförhöjning.

Motionärens anhållan, att pensionsförhöjningen skulle utgå från avskedstagandet,
anser sig utskottet icke böra förorda.

Utskottet hemställer alltså,

att riksdagen i anledning av förevarande motion II: 67,
må medgiva, att förre indelte soldaten vid Skaraborgs
regemente Anders Vilhelm Ragnar må från och med den
1 januari 1924 under sin återstående livstid å allmänna
indragningsstaten uppbära en årlig pension till så stort
belopp, att pensionen jämte vad honom är tilldelat från
Vadstena krigsmanshuslcassa och invalidhusfonden uppgår
till sammanlagt 400 kronor.»

24

Bankoutskottets utlåtande Nr 26.

vid punkten 9:o c) (ang. pension åt f. d. rektorn vid lantbruks- och
mejeriinstitutet vid Alnarp K. O. M. Weibulls linka Hilda Amalia Weibull):

av herr Boven, som yrkat avslag å Kungl. Maj:ts ifrågavarande framställning.

Stockholm. Isaac Marctis’ Boktryckeri-Aktiebolag, 1924.