B ankoniskollcts utlåtande Nr 25.

1

Nr 25.

Ankom till riksdagens kansli den 20 mars 1924 kl. 1 e. in.

Utlåtande, i anledning av väckta motioner om understöd åt efterlevande
till vissa värnpliktiga, vilka omkommit vid en
järnvägsolycka vid Jörlanda.

I två till bankoutskottets förberedande behandling hänvisade likalydande
motioner, väckta den ena inom första kammaren under nr 123 av herr Lindblad
och den andra inom andra kammaren under nr 261 av herr Höglund,
har anförts och hemställts följande:

»Vid stationen Jörlanda på Bohusbanan inträffade den 25 juni 1922 en järnvägsolycka,
som kostade liera unga beväringar livet. Riksförsäkringsanstalten
har vägrat utbetala någon ersättning, enär den ansett resan icke vore att betrakta
som gjord under militärtjänstgöring, detta ehuru de värnpliktiga före
permissionen erhållit meddelande att återvända till tjänstgöringen med just
ifrågavarande tåg. Ej heller järnvägsstyrelsen har ansett sig kunna gottgöra
de förolyckades efterlevande föräldrar med annat än viss del av kostnaderna
för begravningen, såsom kistor, likvagn o. s. v. Härvidlag torde styrelsen
stödja sig på bestämmelsen om att understöd i annan form endast utbetalas
till maka, barn och adoptivbarn till den förolyckade. Nu voro emellertid de
här förolyckade, Hugo Evald Petterson, Osvald Georg Waldemar Olsson, Oskar
Adelbert Nilsson samt Harry Berntson, ogifta, men alla efterlämna åldriga och
fattiga föräldrar, vars stöd de voro. Av intyg från Göteborgs fattigvård, som
jämte övriga handlingar i målet kommer att tillhandahallas utskottet, framgår
att de alla, Gustaf Petterson, Ernst A. Olsson, Otto Nilsson och August Berntson,
befinna sig i sädana ekonomiska omständigheter att det från deras sida
måste anses moraliskt rättvist att de erhålla någon ersättning för den ekonomiska
förlust de lidit genom förlusten av sina söner.

Och då det nu genom hovrättens utslag i målet rörande orsaken till olyckan
fastslagits, att statens järnvägar genom sin tjänsteman kan anses ha varit
vållande till olyckan, och då det dessutom måste anses, att olyckan inträffat
under militärtjänstgöring, så synes det som staten knappast kan undandraga
sig att lämna de efterlevande något stöd i sina bekymmer.

Jag får därför hemställa, att riksdagen ville besluta att antingen utbetala ett
engångsbelopp till de fyra familjerna av 5,000 kronor per familj eller också till
en var av dem ett årligt bidrag på 400 kronor.»

Av tillgängliga handlingar inhämtas, att vid ifrågavarande järnvägsolycka
så tillgått, att tåg nr 234 under dess införande å järnvägsstationen delats i
en spårväxel, i det att lokomotivet och tågets åtta främsta vagnar jämte främre
hjulparet å den nionde vagnen ingått å det för tåget bestämda spåret, medan
sistnämnda vagns bakre hjulpar samt tågets tre sista vagnar införts å ett

Bihang till riksdagens protokoll 1924. 8 samt. 21 häft. (Nr 25.) 1

Motionerna.

Järnvägs styrelsen.

Riksförsäk ringsan stalten.

2 Bankoutskottets utlåtande Nr 25.

annat spär, vilket haft till följd, att den nionde vagnen urspårat och vält,
varvid fyra personer dödats. Dessa personer voro db i motionen avsedda
värnpliktiga, vilka efter åtnjuten permission voro på väg till återinställelse i
militärtjänstgöringen.

Till utskottet hava överlämnats handlingar, vilka utvisa, att de omkomnas
efterlevande föräldrar samtliga befinna sig i små ekonomiska omständigheter;
och äro dessa personer följande, nämligen värnpliktigen Hugo Evald Petterssons
fader, snickaren Gustaf Pettersson, född 1867, och moder, Paulina Charlotta
Pettersson, född Andersdotter, värnpliktigen Osvald Georg Waldemar Olssons
fader, stuveriarbetaren Emil Anshelm Olsson, född 1871 och sedan År 1911
omgift, värnpliktigen Oskar Adelbert Nilssons fäder, nödlijälpsarbetaren Otto
Emanuel Nilsson, född 1873, och moder, Olivia Nilsson, född Henningsdotter,
samt värnpliktigen Gustaf Harry Berntssons fader, arbetaren August
Bemtsson, och moder, Johanna Maria Berntsson, född Johansdotter Thorn.

Över förevarande motioner har statskontoret, på anhållan av utskottet, anbefallts
avgiva utlåtande; och har nämnda ämbetsverk i ärendet införskaffat
yttranden av järnvägsstyrelsen och riksförsäkringsanstalten.

Järnvägsstyrelsen har i sitt yttrande anfört följande:

»Då ingen av ovannämnda personer efterlämnat anhöriga i den ställning,
att de enligt 2 § i lagen den 12 mars 1886 om ansvarighet för skada i följd
av järnvägs drift, jämförd med 6 kap. 4 § strafflagen, över huvud taget kunna
lagligen ifrågakomma till erhållande av skadestånd, måste styrelsen redan av
denna orsak ställa sig synnerligen betänksam mot bifall till motionen, för
såvitt de begärda understöden skulle komma att utgå av statens järnvägars
medel. I dylik händelse skulle statens järnvägar nämligen komma att betungas
med en utgift, som — särskilt i betraktande av de konsekvenser, som
därav vid liknande andra fall kan befaras — knappast låter sig förenas med
deras egenskap av affärsdrivande verk.

Härtill kommer att — i motsats till vad motionären synes förutsätta —
det ännu icke är slutgiltigt fastslaget, huruvida vållande till olyckan ligger
statens järnvägars personal till last, i det att denna fråga i rättegångsväg för
närvarande är på Kungl. Maj:ts prövning beroende.

Vid anmärkta förhållanden får styrelsen, under framhållande av att motionären
själv synes hava lagt väsentlig vikt vid den omständigheten, att vållande
från statens järnvägars personals sida skulle hava fastslagits, som sin mening
uttala, att ehuru motionens ändamål icke kan anses annat än i och för sig
behjärtansvärt, något understöd av statens järnvägars medel icke — och i
varje fall ej i ansvarighetsfrågans nuvarande läge — bör beviljas, varemot
styrelsen för sin de! icke har något att erinra mot att, om andra statsmedel
kunna för ändamålet avses, ifrågavarande personer av sådana medel beredas
understöd med belopp som riksdagen kan finna skäliga.»

Riksförsäkringsanstalten har i ärendet yttrat:

»Uti berörda motion angives, att riksförsäkringsanstalten skulle hava vägrat att
utbetala någon ersättning i anledning av ifrågavarande olycksfall, enär anstalten

liankoutskottets utlåtande, Nr 2ö.

skulle hava ansett den resa, varunder olycksfallet inträffat, icke vara att betrakta
såsom företagen under militärtjänstgöring. Detta är emellertid icke med riktigheten
överensstämmande. Genom beslut den 22 september 1922 fann anstalten
visserligen, att olyckshändelsen icke kunde anses hava inträffat under militärtjänstgöring,
varför någon ersättning jämlikt bestämmelserna i kungl. förordningen
den IS juni 1909 om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen
under militärtjänstgöring, icke kunde utgå från anstalten. Med ledning av
sedermera inkomna upplysningar i ärendet förklarade anstalten emellertid genom
beslut den 12 januari 1923, att olycksfallen borde anses hava inträffat under
militärtjänstgöring.

Enligt 4 § nämnda förordning, med den ändrade lydelse densamma erhållit
genom kungl. förordningen den 4 juni 1920, skall vid dödsfall utgå begravningshjälp
med 150 kronor och har av anstalten också i samtliga i förevarande
motion omförmälda fyra fall utgivits sådan begravningshjälp.

Jämlikt samma författningsrum skall vidare, därest den avlidne icke efterlämnat
änka eller barn men fader, moder eller minderåriga syskon, som varit
av hans arbete för sitt uppehälle huvudsakligen beroende, livränta utgå, till
läder eller moder, eller, om bägge leva, till dem gemensamt med ett årligt
belopp av 360 kronor från dödsfallet och till varje minderårigt syskon med
ett årligt belopp av 180 kronor från dödsfallet, till dess det uppnått femton
års ålder.

Då inkomna uppgifter gåvo vid handen, att de omkomna icke efterlämnat
änka och barn, införskaffade riksförsäkringsanstalten genom vederbörande polismyndighet
utredning för utrönande, om de avlidnes föräldrar och syskon kunde
anses vara berättigade till erhållande av livräntor. Som av denna undersökning
emellertid framgick, att dessa efterlevande icke varit av de omkomnas
arbete för sitt uppehälle huvudsakligen beroende, fann anstalten några livräntor
icke kunna utgå till vare sig föräldrar eller syskon.

Vidkommande frågan, huruvida ersättning enligt förenämnda förordning det
oaktat bör utgå, synes det riksförsäkringsanstalten som om ett dispenserande
från de bestämmelser, som i förordningen stadgats för livräntors utgående till
föräldrar och syskon, skulle kunna komma att medföra farliga konsekvenser.

Då riksförsäkringsanstalten ej heller anser, att tillräckligt vägande skäl anförts
för ersättnings utgående på sätt i motionen föreslagits eller annorledes,
anser sig anstalten icke kunna tillstyrka, att ersättning utgår utöver den, som
redan blivit från anstalten utanordnad.»

Statskontoret har för egen del anfört följande:

»Av de av järnvägsstyrelsen och riksförsäkringsanstalten avgivna utlåtanden
över motionen nr 1: 123 framgår, bland annat, att det ännu icke är slutgiltigt
fastslaget, huruvida vållande till järnvägsolycka!! vid Jörlanda den 25 juni
1922 ligger statens järnvägars personal till last, att riksförsäkringsanstalten
beträffande de beväringsmän, som därvid omkommit, ansett olyckan hava inträffat
under militärtjänstgöring samt att de omkomna ej alls eller med obetydliga
belopp bidragit till sina föräldrars uppehälle. Därest det — med hänsyn
till att det icke är uteslutet, att de omkomna beväringsmännen, som
visserligen i endast ringa mån bidragit till sina föräldrars uppehälle, dock i
framtiden kunde kommit ait utgöra ekonomiskt stöd för sina föräldrar —
skulle anses skäligt bevilja deras föräldrar något årligt understöd, torde, då
livränta jämlikt 4 § i kungl. förordningen den IS juni 1909 om ersättning i
anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring icke utgår med

Stats kontoret.

4

Bankoutskottets utlåtande Nr 25.

Utskottet.

högre belopp än 360 kronor, sådant understöd i dessa fall, där föräldrarna
icke ansetts hava varit för sitt uppehälle av de avlidnas arbete huvudsakligen
beroende, böra utgå med högst 300 kronor; och saknas enligt statskontorets
mening anledning att låta det understöd som må varda beviljat utgå tidigare
än från och med den 1 juli 1924.»

Såsom av utredningen i ärendet framgår, hava de efterlevande föräldrarna
till ifrågavarande värnpliktiga icke kunnat tillerkännas livräntor enligt förordningen
den 18 juni 1909 om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen
under militärtjänstgöring, enär de icke varit av de avlidnas arbete för sitt
uppehälle huvudsakligen beroende. Då emellertid de värnpliktiga omkommit
genom olycksfall, vilket enligt riksförsäkringsanstaltens ovan omförmälda beslut
bör anses hava inträffat under militärtjänstgöring och då, såsom statskontoret
framhållit, det icke synes uteslutet, att de i framtiden kunde hava
kommit att utgöra ekonomiskt stöd för sina föräldrar, vilka alla befinna
sig i små omständigheter, har utskottet likväl funnit billighetsskäl tala för
att föräldrarna genom statens försorg beredas något understöd med anledning
av den förlust, som genom sönernas död drabbat dem. Den omständigheten
att, såsom järnvägsstyrelsen anfört, det ännu icke är slutgiltigt fastslaget,
huruvida vållande till järnvägsolyckan ligger statens järnvägars personal till
last, torde enligt utskottets mening icke böra utgöra hinder för att dylika
understöd nu beviljas, enär, på sätt av järnvägsstyrelsens utlåtande framgår,
de omkomna icke efterlämnat anhöriga i den ställning, att dessa enligt lagen
den 12 mars 1886 om ansvarighet för skada i följd av järnvägs drift över
huvud kunna, oberoende av ansvarighetsfrågans utgång, lagligen ifrågakomma
till skadestånd.

De understöd, som utskottet sålunda vill förorda, torde enligt utskottets
mening skäligen böra bestämmas till samma belopp, som enligt ovannämnda
förordning den 18 juni 1909 skulle hava utgått, därest förordningen i förevarande
fall varit tillämplig, eller 360 kronor årligen. Understöden synas
böra utgå från och med den 1 juli 1924 och beträffande en var av de omkomna
värnpliktigas familjer åtnjutas av föräldrarna gemensamt, då bägge
leva, eller, där endera maken avlidit, av den efterlevande. Beloppen torde
böra anvisas från allmänna indragningsstaten, varvid emellertid, med hänsyn
till understödens karaktär, lärer böra meddelas föreskrift, att pensionstillägg
icke må utgå å desamma.

Under åberopande av det anförda får utskottet hemställa,

att riksdagen, i anledning av förevarande motioner I: 123
och II: 261, må medgiva, att föräldrarna till en var av ovan
omförmälda avlidna värnpliktiga må från och med den 1 juli
1924 under sin återstående livstid å allmänna indragningsstaten
åtnjuta årliga understöd till belopp av trehundrasextio
kronor, dock utan rätt för dem att därå uppbära pensions -

Bankoutskottets utlåtande Nr 25. 5

tillägg; skolande ifrågavarande understöd beträdande en vai
av förenämnda värnpliktigas familjer åtnjutas av bägge föräldrarna
gemensamt, där båda leva, och, där endera maken
avlidit, av den efterlevande.

Stockholm den 20 mars 1924.

På bankoutskottets vägnar:

BEKNIP ERIKSSON.

Vid detta ärendes slutbehandling hava närvarit:

av första kammaren: herrar Gustafsson, K. J. A., Lindley, Öhngren, Björnsson, Enhörning,
Vindahl, Dalberg och Bodin;

av andra hammaren: herrar Eriksson i Grängesberg, Gustafsson i Örebro, Bäcklund,
Lovén, Ryberg, Höglund, Lorichs och Jönsson i Fridhill.

Bihang till riksdagens protokoll 1924. S samt. 21 käft. (Nr 25.)

2